för naturens skull

Får jag svara vad min är (du kan berätta om din i kommentarsfältet)? Det är de upplevelser jag hade när jag 2005 dansade barfota (springande, i nån sorts "springdans") till min mp3-spelares romantiska låtar i Kråkkärssskogen (Varissuoskogen) i utkanten av Åbo, där jag bodde under min  teologiska studietid 2004-2006. De upplevelser jag hade med skogen och musiken, där jag kom i kontakt med min barndoms sagolika skogsupplevelser, lade grunden till hela min kommande naturmystiska ekofilosofi och "karriär" som tiggarmunk i min egen munkorden, Den Heliga Naturens Orden. 

 

Men om jag ska välja en upplevelse från denna tid som barfotadansare i skogen, som var höjdpunkten, var det nog det jag upplevde natten då jag firade mitt och Naturens bröllop, en sommarnatt 2005, då jag tog en liten tall i Kråkkärsskogen till äkta, som min invigning i troheten till Naturen. Det var en symbolisk handling, och min lilla tall fick representera Naturen. Jag köpte en guldring och gjorde en ring åt tallen av guldpappersband.

 

Men det som gjorde outplånliga intryck på mig, var när jag den natten hörde på Edvard Griegs sång "Solveigs vuggevise", bland andra sånger och klassiska musikstycken (jag hade planerat allt i förväg). Den sången gav mig känslan av att vara som ett spädbarn i Naturens famn, och Griegs sång var Naturens egen röst, Naturen som vaggade mig till ro i sina armar. 

 

Jag var så mycket mer romantisk förr i tiden, psykmedicinerna har dräpt mycket, men jag känner att jag fått lite tillbaka i takt med nedtrappningen av mina mediciner, något som kan studeras i mina dikter, som fått mera känsla efter hand. 

 

 

 

 

Blomman är en atom som vecklar ut sig så att vi kan se atomens inre paradis. Blomman är, i all sin ringhet, en nyckel till att förstå tillvaron (en tolkningsnyckel, precis som Jesu försoningsdöd enligt den kristna myten är en tolkningsnyckel till hela kosmos). En av de viktigaste tolkningsnycklarna, kanske? I den ser vi att naturen är paradisisk. Alltid när vi lämnar naturen i fred, utan att skända den, kommer det till sist skogar, ängar och till sist blommor på det. Det är som om naturen absolut vill bli blommor, blommor är dess yttersta konsekvens.

 

Kan du föreställa dig en blomma komma till helvetet efter dess död? Eller dess själ sluta existera, förintas totalt? Den är för paradisisk för sånt. Det går stick i stäv med dess ljuvliga väsen, som liksom är en överjordisk skönhet, som tillhör "andevärlden". Den är motsatsen till helvete och förintelse, den är det rena paradiset.

 

Hav tröst, o människa, även du är en blomma, även du är innerst inne samma slags atom som vecklar ut sig i blomman.

Det finns en underlig myt i vårt samhälle som säger at "ju mindre desto dummare" med vissa undantag. Och i enlighet med denna doktrin är atomen den dummaste varelsen, som inte ens har ett medvetande, inte ens är levande. Men stämmer detta verkligen? Låt oss syna det i sömmarna. 

 

Genast kan vi konstatera att en sparv knappast är dummare än en elefant, trots att den är kanske hundra gånger mindre. Den verkar snarare mer levande, mer fylld av sprittande livsenergi, smidigare och mer spirituell. Den fysiska skickligheten verkar faktiskt öka desto mindre man är, jämför en vanlig människa med en vilken som helst ekorre. Kanske den intellektuella skickligheten följer samma mönster? Ju mindre varelse, desto skickligare byggnadsingenjör verkar den vara, oftast (människan är ett undantag). Tänk på myrorna, bina och getingarna, bland den icke-mänskliga djurvärldens skickligaste byggmästare! Kräver inte detta intellektuell skicklighet, även om dessa djur har en mer instinktiv sådan? Och går vi till ännu mindre varelser, cellerna och atomerna, vad har de byggt? Svar: hjärnan, universums mest komplicerade byggverk, mer komplicerad än universums uppbyggnad (enligt Peter Breggin). Och så säger du att de är dummare än människan, inte ens har ett medvetande? Människan har byggt roboten, men hur mycket överlägsnare världens smartaste robot är inte den mänskliga hjärnan? Jag skulle säga att detta ger oss en antydan om att atomen och cellen i själva verket kanske är smartare än människan, och att det snarare är så att "ju mindre varelse, desto smartare". Detta är vågade, kätterska tankar, och jag erkänner att det är spekulation och gissningar, men hoppfulla sådana. Ty om detta är sant, då är tillvaron bra ljuvlig, istället för den döda värld som våra fysiker manar fram i sina historier om tillvaron. 

Fundera en stund över atomerna och cellerna i ett träd, samt atomerna och cellerna i din hjärna. De senare måste vara jävligt smarta för att kunna skapa ett medvetande. Atomerna och cellerna i trädet är inte mindre smarta. Vi kan bara ana vad de kan få till stånd av nästan magiska fenomen i trädets inre liv. 

En vacker sommardag på stranden är det svårt att inte tro att solen brinner av kärlek. 

Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.

 

Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där, just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).

 

Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.

"Hjalmar ekström, 1885–1962, är en av de mest betydande mystikerna i nordiskt fromhetsliv. Redan vid 16 års ålder fick Ekström en intensiv upplevelse av enhet i naturen, då »Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom sten och bråte«." (från denna sida)

När du lyfter på en stor sten, och ser alla underliga varelser som krälar där under i mörkret, ska du komma ihåg att de alla har samma ljuvliga väsen som hundarna (tänk mopsarna) och sparvarna. Alla djur och insekter och växter och stenar har samma paradisiska grundväsen, har jag sett.

Jag gjorde igår ett fynd i min lilla hydda i Nackareservatet, som jag sov i. Jag hittade en borttappad liten handskriven minibok, en skrift som heter "Kladd VIII. Naturmystiska observationer VIII" (2010). Skriften är nästan förstörd av fukt och naturen har ätit ett stort hål i den (känns som en förstörd handskrift ur Dödahavsrullarna). Jag kan läsa fragment i skriften, och dessa värmer mitt hjärta. Jag skrev skriften i slutet av 2010, strax efter min vän finske anarkoprimitivisten och helige dåren Ronja Aarnialas självmord. Jag ska skriva av här dessa fragment:

 

"Vi bör inte ta vårt inre liv, vår fantasivärld, på för stort allvar. Då kommer vi att förlora sinnet för verkligheten, det sunda bondeförnuftet. De kristna mystikernas kardinalfel är just detta; de tar fantasivärlden, symbolernas värld, på för stort allvar, och kommer in i krampaktiga hållningar, hämningar och tappar kontakten med livets lekfullhet. Vi bör förhålla oss till hela vårt inre liv i dess helhet ungefär som vi förhåller oss till våra nattliga drömmar, något att uppleva och njuta av och sedan glömma. Inte hålla fast vid det, utan vara som vattenfall..."

 

"Det är märkligt att betrakta sig själv utifrån i ens sorgeprocess efter en närståendes död. Man kan inte riktigt hänge sig åt yttre saker, utan störs hela tiden av värken i minnevärlden - man dras hela tiden in i minnevärlden, där man har lust att sitta och gråta. Och värken känns väldigt naturlig, inte destruktiv. Den känns som födslovärk. Ens döda vän håller på att födas ut ur det mänskliga in i det icke-mänskliga, och alla de närstående får vara med och föda ut vännen, som...."

 

"...i detta drömarbete delar de närstående. Alla är förenade i drömvärlden. Födelsen följer sina egna lagar, men de närstående kan gräva ner sig i sin sorg, och vägra släppa taget om de minnesskal som den döde lämnar efter sig. Minnesskalet är moderkakan, resterna efter födelsen. Det skall man inte stirra sig blind på, utan glädjas över det nyfödda livet ute i det icke-mänskliga. Den glädjen får man genom att själv leva i intim gemenskap med det icke-mänskliga redan under sin mänskliga livstid. Då förstår man instinktivt vart den nyfödde tagit vägen, och förlusten av henne är inte total."

 

"Kan någon materie sakna medvetande? Dom som tror på förintelse i döden skulle svara ja.

   Men om vi verkligen betänker detta, så framstår denna föreställning lika absurd som föreställningen om att ett medvetande kan sakna materie, såsom spiritisterna tror, ja som de flesta New Age-are tror.

   Ja, egentligen är föreställningen om materie utan medvetande bara baksidan av spiritisternas absurda tro, och bygger lika mycket på en platonsk och cartesiansk dualism mellan materien och själen, som ...

 

"Förhållandet mellan spiritister och förintelsetroende liknar på förhållandet mellan teister och ateister, mellan religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister. Det är bara två sidor av samma mynt. Vad är förintelsetron annat än att låta materiens skenbara orörlighet lura en att tro att den därför saknar medvetande? Vad är det annat än att stirra sig blind på skenet, eller ännu värre; att likställa liv och medvetande med det som rör sig på människors sätt, oavsett hur mycket stenen rör sig och lever i sina mikronivåer?

 

Varför är mikroliv lika med liv utan medvetande? Varför måste något ..."

 

"Förintelsetron är....och antropocentrisk. Allt kretsar kring människan, och det som inte liknar på människan, har inte medvetande. När människan så i döden förvandlas till icke-mänsklig materie, förlorar hon sitt medvetande, individen upphör att existera. Bara för att man lämnar människan. Människan är alltings mått, skapelsens herre. Lämnar man henne är man ingenting längre. Vilken ofattbar idioti, vilken ofattbar nedvärdering av den icke-mänskliga naturen. Vilket hierarkiskt tänkande, lika hierarkiskt som kyrkans tro."

 

"Sorgen efter Ronja Aarniala är mitt livs första riktiga sorg"

 

"...I ljuset av den icke-civiliserade, icke-mänskliga verklighet hon (Ronja) har fötts in i. Kanske är en väsentlig del av sorgen vår förtvivlan över att själv inte få vara med i födelsen? Vi lämnades kvar. Allt vad vi har framstår så futtigt i ljuset av det nyfödda livet utanför vår synkrets.

 

Men min sorg är förunderligt begränsad till mina minnen, alla de minnen som Ronja är invävd i. De är alla från den tid då jag ännu inte var utfödd ur civilisationen in i djurens verklighet. Det är mina minnen som värker, inte mitt nu, mitt djuriska nu. Det är mina minnen av..."

 

"...Och hade inte mina minnen varit så invävda i civilisation, hade de kanske för länge sedan fallit i glömskans bok, då det naturliga minneslivet lever i ett långt snabbare tempo av död och förnyelse, glömska och påfyllning, än det civiliserade, konserverande minneslivet.

 

Jag tror det är min forna personliga civilisation som värker så i mig i sorgen efter Ronja. Jag gråter över min och Ronjas forna civilisation.

 

Övergången mellan död och ny födelse är inte så stor för djuren. De upplever närståendes död på annat sätt än de civiliserade."

 

"De civiliserade.....hindrar oss från att spontant leva oss in i den nyfödda verklighet ute i den icke-mänskliga naturen som den döde har stigit in i, och bygger en onaturlig barriär mellan oss och den döde, vi lämnas ensamma och övergivna, och vi stirrar in i döden utan förståelse, vi ser bara att den döde försvann i ett bottenlöst hål.

 

* * *

 

En orsak till att föreställningen om materie utan medvetande har uppkommit, kan vara att civilisationen bygger på att upprätthålla materiella helheter utan ett organiserande, sammanbindande medvetande. Ett hus har inget medvetande."

 

"...Sönderfaller genom kraften av det mikroliv som lever vidare som mikrohelheter. Ett mikroliv som också förekommer i husen, men som aldrig får bli synligt, aldrig får komma till ytan genom sönderfallsprocessen (förrän om väldigt länge). Därmed uppkommer illusionen om "död" materie, en illusion som sedan projiceras på allt som ser dött ut, stenar, berg, metaller.

   Men om det inte finns död materie, hur kan då själen förintas, den som också..." 

 

 

När jag levde en månad som hemlös i den lilla byn Orgiva i Södra Spanien våren 2011, var jag några dagar på ett litet suficenter i byns utkanter (jag var officellt muslim på den tiden, halvhjärtat). Där hade jag djupa samtal med centrets vaktmästare och praktiskt ansvarige, en medelålders man, en marockan, en sufi, som bodde i en campingvagn på gården, och som hjälpte mig att tvätta mig (jag hade inte tvättat mig på kanske ett halvt år och jag stank) och nästan adopterade mig som sin son. När vi i våra samtal kom att tala om de "yttersta tingen" och Antikrist, sade han till mig följande ord: "teknologin är Antikrist". Detta rörde mitt anarkoprimitivistiska hjärta djupt, att en muslim kunde komma med en så stark civilisationskritik, tusen mil från Saudiarabiens (islams hjärta) andliga ledares teologi (man undrar om det är många av dessa som vågar offentligt förkasta saudiernas oljeindustri) . Nu när jag är ateist, håller detta uttalande fortfarande inför förnuftets prövning. Ja, inte bara när det gäller Antikrist, utan även när det gäller många andra eskatologiska  koncept, går det att sekularisera* dem och göra dem meningsfulla i en helt ateistisk världsbild, bara man får tolka dem enligt eget hjärta.

 

Om teknologin är "Antikrist", dvs. Jesu yttersta motsats, vilket många radikala humanekologer (som Alf Hornborg) och ekofilosofer (som John Zerzan) skulle kunna skriva under på, då ligger det nära till hands att göra sig en sekulariserad version av "Yttersta Domen". 

 

Det blir nog aldrig en kosmisk Yttersta Dom med en historisk Jesus och en allsmäktig Gud som domare, som kastar vissa människor i eldsjön, och släpper andra in i himlen, Den Nya Jorden och Det Nya Jerusalem, rent bokstavligt (se Uppenbarelseboken kap. 20). Men det betyder inte att det inte blir någon dom alls. Det blir en dom, men av ett så ringa och ödmjukt slag att många kommer att genomleva domen utan att förstå att de är dömda, de kommer att tolka domen till sin fördel, vilket aldrig Bibelns Jesus och Gud skulle tillåta. Naturen kommer nämligen att ha sin slutliga uppgörelse med mänskligheten, och utvärdera hela civilisationshistorien i denna uppgörelses ljus. Kalla det att döma, om du vill. Men naturen är en mild och barmhärtig domare, till skillnad från den Jesus och Gud som de kristna fundamentalisterna tror på, naturen kommer inte att kasta någon i eldsjön eller det bokstavligt eviga helvetet. Civilisationens kollaps kommer att bli ett helvete för de välbärgade, men det kommer inte att vara i evighet, ty naturen kommer att ta herraväldet över allt till sist, och den mänsklighet som eventuellt överlever allt, kommer att vara "frälst", dvs. fortsätta sin existens på naturens villkor, inte på civilisationens, den kommer att ha återgått till naturens ordning och till att leva ett relativt lyckligt urfolksliv. De som dör i denna process "ofrälsta" får inget evigt straff, de kommer att återgå till samma barmhärtiga ordning i mullens famn. 

 

Jag skulle säga att denna "Yttersta Dom" börjar när det blir så uppenbart att Naturen börjat döma mänskligheten att få kan förneka det, förutom de mest förhärdade klimatförnekarna och kapitalisterna, som in i det sista vill förneka mänsklighetens ansvar i det som sker, och säga att det är naturlig uppvärmning av klimatet likt det som alltid skett då och då i historien. Sådana som Donald Trump. Om det är någon som liknar de "förtappade" är det dessa, men den vilda naturen kommer inte att straffa dem mer än någon annan välbärgad, i såfall blir det den del av naturen som utgörs av människorna som straffar dem, främst genom att de blir ihågkomna med avsky i många generationer framöver, helt tills naturen, på sitt vanliga milda sätt, även här tystar ner avskyn genom att låta deras minne sakta vissna bort med civilisationen. 

 

Kan man sekularisera konceptet "Jesu återkomst" då? Jag menar att man kan. Jag tror nämligen inte att Jesus var en historisk person, en tro som stöds av flera spränglärda etablerade historiker (som Richard Carrier) och teologer (som Robert M. Price), och jag tror istället att Jesus är en mytisk varelse. Tror man detta, är inte steget långt till att tolka honom som en arketyp, "den andre Adam", "den återupprättade Adam", dvs. arketypen för den ursprungliga, "paradisiska" urmänniskans återupprättelse (jag tolkar Adam som syftande på mänskligheten innan civilisationens uppkomst - "syndafallet". Han är en universell, opersonlig "ande" som bor i alla. Detta ligger nära aposteln Paulus´ Kristusmystik i Nya Testamentet, "Kristus i oss". Om vi tänker oss Jesu återkomst längs dessa tankebanor, blir det nog inget Jesus-spöke som stiger ner i skyn för att hämta sin församling i "uppryckandet", utan då blir det avslöjandet av den återupprättade Adam, Kristus, i oss alla, att denna "ande" blir synlig för världen officiellt, så att "alla ögon skola se honom" (Uppenbarelseboken 1:7). Kanske det blir det internationella erkännandet, i FN, av allas vår lagliga rätt att få vara naturbarn, förkasta civilisationen och återvända till urfolkslivsstilen? Ingen kommer att vara Messiasen i denna "apokalyps" (det grekiska ordet för "avslöjande), utan vi har alla detta i oss, vi är alla innerst inne goda, naturens barn, som filosofen Rousseau tänkte. Förvisso kommer vissa att vara förelöpare och pionjärer i denna urmänsklighetens återkomst på världsscenen, men de kan inte ta åt sig äran och messiastiteln, ty förelöparnas skara sträcker sig synnerligen långt tillbaka i tiden, och vi har ingen fri vilja (att inse detta naturvetenskapliga faktum kommer att mildra vår asky för Trump), utan vi är alla med i en obönhörlig process som kommer att framskrida enligt sina egna lagar, sanningens och verklighetens avslöjande (detta är kärnan i den bibliska apokalypsen/domedagen), som man inte kommer att kunna hindra, lika lite som man kan hindra vattnet i ett vattenfall att söka sig neråt. 

 

Var det denna process Johannnes skådade i sina syner i Uppenbarelseboken, i fantasier i hemlighet närda av den vilda natur (hans kropp och naturen på ön Patmos) som dessa fantasier strömmade upp ur? Var det detta, i mytologisk förklädnad? Var hans "Nya Jerusalem" den återupprättade vilda naturen? Man kan bara spekulera. Säkert är att han använde sig av talrika symboler och arketyper från hela religionshistorien i Mellanöstern före honom, och kanske förstod han också att han talade i gåtor, famlande. Han har i alla fall befruktat revolutionärer (som t.ex. Thomas Müntzer) i alla tider med dessa syner, och lär kunna befrukta rebeller inom miljörörelsen också, såna som jag (mig har han gett mycket inspiration till "djurismen"). Det är något universellt med Johannes uppenbarelser, som gör att de har lätt för att tilltala folk i alla tider och i alla länder. Orsaken till detta är kanske att han talar arketypiskt. Och han talar från bottnen av samhället, som fånge på ön Patmos (så enligt texten). Detta genomsyrar hela hans bok, det är martyrerna som ropar om återupprättelse genom hela boken. Även en sådan kommer naturen att ge, genom de människor som skall leva vidare efter civilisationens kollaps, och som kommer att uppskatta martyrerna och profeterna, inte påvarna och Trump. De förra får sin upprättelse genom att hedras och leva länge i mänsklighetens minne, man kommer att kopiera historierna om dem för hand efter att tryckerierna tystnat (allt detta bara ifall mänskligheten överlever). Och alla okända martyrer och profeter får sin tack i samma veva, genom att de kändas minne hedras (allt hänger ihop). 

 

Johannes tal om Babylons fall är lättast att sekularisera, det är så uppenbart att han hatar civilisationen, och Babylons främsta kännetecken i hans bok är köpenskapen (han syftade nog i första hand på sin tids Romarrike). Man kan ta sin utgångspunkt i detta när man ska tolka Johannes sekulärt, och komma till konklusionen att hans Nya Jerusalem knappast är en ny civiliserad stad med alla dess hierarkier och all dess exploatering, utan en symbol för den återupprättade skapelsen (att fyra djur omringar och uppbär Guds tron (1) i kapitel fyra i hans bok säger sitt), det återvunna Eden, den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det finns lärda anarkoprimitivistiska kristna teologer idag som Ched Myers (se hans fantastiska artikel "Anarcho-Primitivism and the Bible") som skulle godkänna en sådan bibeltolkning.

 

 

*göra dem ickereligiösa, förvärdsliga dem

 

(1) "Youngs literal translation", som är känd för mycket stor trohet mot den grekiska grundtexten, översätter Upp. 4:6 på följande sätt: "and before the throne [is] a sea of glass like to crystal, and in the midst of the throne, and round the throne, [are] four living creatures, full of eyes before and behind;" Detta ger en annan bild av versen än de nyare svenska bibelöversättningarna, och påminner mer om de keruber som stod på förbundsarken, en i varje ända, och mellan vilka Gud tronade (var även dessa ursprungligen fyra, en i varje hörn? Man kan bara spekulera). Jämför även Hesekiel kap. 1 i Gamla Testamentet, där vilar Guds tron på de fyra djurlika kerubernas huvuden. (Hes. 1:26). Antagligen handlar allt detta om samma sak, det har bara tagit sig olika former i olika myter, i kristendomen har keruberna tolkats som mänskliga änglar *, men i Gamla Testamentet är det djurlika varelser som bär upp Guds tron. Men kanske de djurlika varelserna, de fyra väsendena, är en mer ursprunglig version av myten, ty är inte keruberna på förbundsarken samma keruber som vaktade ingången till Edens lustgård, och var inte dessa keruber djurlika keruber? Adams fall var ju ett fall från djurens oskuld ner i civilisationens skam över det naturliga (som nakenheten). Och hans väg tillbaka till Eden går genom återvinnande av sin kerubiska djurlikhet, och det att han inte kan gå någon annan väg tillbaka än denna, symboliseras med att djurlika änglar, keruber, vaktar ingången till Edens lustgård.

 

* även om änglarna ofta har vingar, vilket gör dem till gammaltestamentliga djurlika keruber, nämligen en blandning av fåglar (vita duvor?) och människor. Wikipedia skriver om begreppet kerub (se artikeln här) såhär: "De beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt", 

Naturmystikens djupare skikt; att kunna skåda in i naturens moraliska väsen i dess kontrast till civilisationen, lite som de kristna mystikerna skådade Gud och Kristus i sitt inre, för att helgas och renas och bli lika det de skådar. Naturlig helgelse, kallar jag det förra, att åter bli natur på ett moraliskt plan, ett själsligt plan.

 

 

 

Trädet - vilket underligt väsen.

Så levande och vilt, så verkligt. 

Trädet är ett levande väsen. 

Kanske är det medvetet också, på något underligt sätt. 

Men det lever så långsamt,

långsammare än sniglar,

den är en förebild för oss i långsamhet och djup.

Jag tror trädet är en livsnjutare,

som lever i nuet. Långsamt och djupt, med djup verklighetsförankring.

Såga därför aldrig ner ett träd om du inte absolut måste.

Även det har lika mycket rätt att leva som du. 

Och den är en för fin varelse för att lättsinnigt sågas ner.

"O saliga natur! Jag vet icke vad som sker med mig, då jag öppnar mina ögon för din skönhet, men all himlens glädje är i de tårar jag gråter framför dig, den älskande framför den älskade. 

   Hela mitt väsen förstummas och lyssnar, när luftens milda vågor spela om mitt bröst. Förlorad i det vida blå blickar jag ofta upp i etern och ner i det heliga havet, och mig är som öppnade en besläktad ande sina armar för mig, som upplöste sig ensamhetens smärta i gudomens liv. 

   Vara ett med allt, det är gudomens liv, det är människornas himmel. 

   Vara ett med allt som lever - i salig självförgätenhet återvänd till naturens helhet, det är höjdpunkten av tankar och fröjd, det är den heliga bergshöjden, den eviga vilans ort, där middagen förlorar sin tryckande värme och åskan sitt dån, och det jäsande havet är likt kornfältets vågor. 

   Vara ett med allt som lever! Med dessa ord lägger dygden bort sitt vredgade harnesk, människans ande sin spira, och alla tankar svinna bort framför bilden av den evigt-enda världen, som konstens normer göra det för konstnärn, då han står inför sin Urania, och det järnhårda ödet avsäger sig herraväldet, och döden flyr ur alla väsens grund och oskiljaktlighet och evig ungdom förskönar och saliggör världen."

 

(Friedrich Hölderlin, ur boken "Hyperion")

Erich Scheurmann (1878-1957) var en spännande anarkoprimitivist i nittonhundratalets första hälft (fast jag sörjer över hans sympatier för nazisterna). Det är han som har skrivit "Papalagi. Den vite mannen" (1920), en av mitt livs starkaste läsupplevelser, som Tommy Hellsten förmedlade åt mig (jag rekommenderar den kraftigt!). (Den är en fiktiv historia, trots att den utger sig för att vara äkta). Jag hittade följande text av och om Scheurmann i boken "Evighetslivets väsen" av Hans Wegmann (1933):

 

"Scheurmann tror på ett urtillstånd, en skapelsens ursprungliga ordning, där människan ännu i ödmjukhet och kärlek var ett med alla väsen och med helheten. "Jag kan icke förstå livets ursprung annorlunda än såsom ett stort enigt varande, däri allt, även det allra ringaste, är uppfyllt av själ....Där människan icke står avskild, utan tvärtom broderligt möter allt skapat, då det ännu icke fanns skäl eller rum för människans övermod." ....Ty människan "är och förblir en like bland likar, bunden av den första och enda lagen. Träd, djur, stenar äro likställda med henne i skapelsens rike. Det som förefaller henne som ett företräde är detta blott ur hennes sinnens synpunkt sett. Inför oändligheten är hon också endast en del av delar." Men idag är den stora lögnen rådande i oss. "Människan av idag står icke längre jämsides med och icke heller över kreaturen. Hon har glidit ur ur den skapade enheten...Hon står avskild, ensam...Den skapade jorden har vikit bort från hennes själ och knappast lämnat kvar hos henne mer än ett estetiskt återsken. Och hon menar sig ha besegrat det, tvungit det under sig och genom detta välde hava uppfyllt sin Guds första bud...Men hennes fulländade mänsklighet är intet annat än ett självbedrägeri och är uppbyggt av högmod....Mitt i all skapelse har mänskan skapat sig ett särskilt rike: sin värld. Hon ville övervinna jorden. Men genom katastrofer visar jorden henne tillbaka till sitt ursprung och manar människorna att icke vilja förhäva sig till att bliva härskare och bestämma sina öden efter egen lust, utan ständigt förnyade återställa sitt förhållande till ursprunget."

   Blott hos barnet visar sig ännu det sanna mänskovarandet. "Det lever ännu i ursprunget, i de första skapelsedagarnas anda...Det lever, medan jag bara tänker och önskar leva. Mitt vara är önskan, längtan, ofta alltför mycket kramp, barnets är uppfyllelse. Det står mitt inne däri, mitt i skapelseströmmen....troende, oavsöndrat, besittande himlen på jorden, förlorat i alltet och förbundet med det."

   Med smärta erkänner Scheurmann mänskolivets tragik, som alltjämt ånyo upprepas. Men grunden till denna tragik ligger i att människan vill härska istället för att älska och tjäna, i högmod höja sig över alla väsen, istället för att ödmjukt sluta sig till dem, och slutligen däri att hon vet om sig själv. "Jag är för att jag vet att jag är. En sådan bekännelse vågar jag numera sakta viska utan stolthet....Detta "Jag är", blir dock gärna likställt med vilja, och att under alla omständigheter vilja bevara sitt liv....Sant och saligt leva i sanning alla andra varelser, då de leva och förgå, utan att veta därom, och detta är det odelade livet, det sanna förlorade paradiset."

   Är det möjligt att återvända till paradiset? Människan kan inte tilltvinga sig det, men Gud hjälper henne därtill. "Han visar var och en vägen. Han manar oss utan efterhängsenhet, med kärlekens värme, att avstå från förståendets övermod, behärska våra drifter, såvitt de göra oss omänskliga, bibehålla alla oss ursprungligt givna rättigheter...." Att återvända till helheten sker genom kärlek till allt som är. Ty "Gud är allt som är. Han är strå och moln, vind och våg, han är den vilande stenen, det till- och avtagande dagsljuset....Jag måste med kärlek gå in i alla skapade varelser....Också en daning, som synes död,....måste få min kärlek, som är nyckeln till all kunskap. Det är icke tillräckligt att jag betraktar tingen med fröjd. Jag måste vara dem själva, i det jag älskar dem, om jag vill vinna de skapade varelsernas själ för mig."