för naturens skull

Idag läste jag blogginlägget "Kan människan åter bli apa?" för deltagarna på Romantiska förbundets poesiträff på Hornstulls bibliotek som äger rum varannan fredag kl. 14-16. Poeten Rolf Leijonmark kommenterade med att han inte skulle vilja bli uppäten av ett lejon, och att han nog helst skulle vilja bo i en uppvärmd lägenhet. 

 

Mitt svar på det var "Det är priset vi måste betala för att upprätthålla den ekologiska balansen". 

 

Jag menar inte med detta att vi nödvändigtvis måste bli apor för att återställa den ekologiska balansen. Det skulle räcka med att vi levde som vilda urinvånare gör i Amazonas regnskog idag. Men som jag skrev i texten ovan, skulle det vara en stor styrka att ha päls, vi skulle då vara mer anpassade till naturen. Och tanken på att människan åter skulle kunna bli apa, och den evolutionära cirkeln skulle slutas, fascinerar mig oerhört. 

 

Däremot håller jag fast vid att vi måste riskera att bli uppätna av lejon om den ekologiska balansen skall upprätthållas *. Med detta menar jag att vi måste avstå från jaktredskap och mer avancerade vapen med vilka vi kan ta herradömet över andra arter, och lätt utrota dem. Vi måste nöja oss med såna redskap som på något sätt tillåter att det blir en balans mellan vår art och andra arter, såsom enkla stenyxor att försvara oss med. Och varför är det så viktigt att vinna över lejonet? Då tar han ju ändå andra djur. Om vi beväpnar oss mindre, så att lejonet har en chans att ta oss, då offrar vi oss så att ett annat djur sparas från lidandet att bli uppätet. Och då offrar vi oss för att lejonet skall ha lättare att få mat. Lidandet måste demokratiseras igen mellan arterna, istället för så som det nu är, där allt ska tjäna människan, och där människan hela tiden offrar andra arter än sig själva, med sitt överlägsna intellekt, offrar de svagaste för att själv leva i bekvämlighet. 

 

"Kärlek är abdikation", sa den franske filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943). Denna mening har gjort oerhört djupt intryck på mig, ända sedan 2005, och det skulle jag vilja skriva på min gravsten. Vi måste avstå från frestelsen att dyrka människan, och enbart tjäna människan, avstå från herradömet över varandra och djuren, och bli jämlika med hela skapelsen. Vi måste börja tjäna livet istället för att härska över det. Tjäna djuren, tjäna växterna, tjäna ekosystemen. Vi måste pränta detta in i oss om vi skall ha en chans att överleva vårt sekel. Vad innebär det att tjäna djuren? Är det kanske att offra sin bekvämlighet ibland, att låta lejonet ha chansen att äta en själv istället för att äta ett annat djur? Genom att beväpna sig mindre? 

 

Jag menar inte att vi ska sluta tjäna varandra som människor, sluta tjäna människorna. Det har bara blivit en så hiskeligt stor obalans mellan tjänande av människan och tjänandet av ekosystemen och djuren, att det kanske behövs en extra stor dos av djurtjänande och ekosystemstjänande för att balansen mellan människa och natur skall återupprättas. Kanske vi måste tjäna djuren och ekosystemen mer än människan i en tid framöver, för att denna balans skall återupprättas. 

 

Min vän anarkisten Jonas Lundström kritiserade denna offer-inställning, och menade att det var pietistisk korsteologi, som har kritiserats av feminister. Men just Jesus' exempel av uppoffring är faktiskt min bästa behållning av kristendomen, även som ateist. Jonas menade att djuren är egoister av naturen. Men det är inte riktigt sant. Djuren offrar allt för sina barn, och vissa djur riskerar sin egen säkerhet för att varna andra i sin flock för rovdjur eller fiender. Vi människor måste adoptera naturen som vårt eget barn, och ge allt för henom. Sedan i ett senare skede, efter att vi adopterat naturen, kanske hen kan bli även vår far och vår mor, som värnar sig om oss. Men nu ligger naturen där som ett hjälplöst barn som behöver adopteras, utslängd på vägen av oss människor. 

 

 

* men risken att bli uppäten av lejon i djungeln på stenåldern, var inte större än risken att dö eller skadas i trafiken idag. Det går inte att försvara civilisationen med att man inte vill riskera att bli uppäten, för riskerna är lika stora att dö eller skadas i trafiken. 

Käre läsare. Jag har på begäran av min gode vän Einar Petander valt att införa ett blogginlägg från min gamla blogg "Lars Larsen" som jag skrev 2006-2008. Det är från den gången jag lekte leken "Döda Akademien", som var ett slags poetiskt ramverk kring mitt litterära arbete den gången. Jag fantiserade på min blogg att Vilhelm Ekelund, Friedrich Hölderlin och Friedrich Nietzsche hade kontaktat mig från andevärlden och valt mig till ständige sekreterare i "Döda Akademien", en världsakademi i andevärlden bestående av 18 ledamöter, de flesta döda författare, teologer och filosofer. Vi hade sammankomster, precis som Svenska Akademien, och jag förde protokoll över dem. Det var en slags spiritistisk lek, även om jag inte trodde att andarna fanns på riktigt, jag gjorde det mest för att jag mådde så dåligt, och behövde muntra upp mig lite grann. Jag trodde inte på andevärldens existens den gången, utan var en kristen materialist och ateist. 

 

I Kierkegaards inträdestal talas det om min bok "Faderns kenosis", som var ett teologiskt-poetiskt verk som jag skrev under min teologiska studietid i Åbo år 2005. Den finns enbart i manuskriptform på Åbo Akademis handskriftsavdelning, i "Lars Larsens samling". Vill man forska i grundvalarna för min nuvarande ekologiska livssyn, finns där mycket att hämta, den boken är en av de viktigaste källflödena till min ekofilosofi, särskilt läran om "kenosis". Kenosis betyder egenligen "självutblottelse" eller "självuttömmelse", och jag använder i boken begreppet som beskrivande det Gud gjorde enligt den kristna myten när han avstod från sin gudomlighet och blev människa i Kristus, hans självförnedrelse, eller "avskapelse", för att använda en för boken viktig term av Simone Weil. Simone Weil menar att Gud när han skapade världen steg åt sidan så att annat liv än honom själv skulle kunna finnas, och att det är detta som är kärnan i hans "inkarnation" i Kristus, och att det är detta som all sann kärlek handlar om, vi bör följa Guds exempel i vår kärlek. Hon säger bl.a. att "kärlek är abdikation". Dessa ord gjorde mycket djupt intryck på mig första gången jag stötte på dem, och har inspirerat bl.a. mitt djurrättsliga tänkande, att vi bör stiga ner från vårt herradöme över djuren. Likaså har det inspirerat min ekofilosofi som helhet, särskilt det att vi ska stiga från vårt herradöme över naturen överhuvudtaget, och bli en del av naturen, underordnade naturen.

 

Vi lever idag som gudar här i västvärlden, och behöver stiga ner från vår konstgjorda himmel, ner i materien och djurriket, och bli äkta människor, alltså djur, igen. Fattiga, enkla, ärliga och rena som djuren och Jesus. Vi är djur som genom en underlig förhävelse lever i nån slags märklig illusion om att inte vara djur, vi lever nästan inte i materien, utan i en konstgjord värld i våra skallar. Vi behöver stiga ner från denna konstgjorda värld, och bli materie igen, bli djur igen. 

 

Med det sagt, går jag vidare till Sören Kierkegaards inträdestal i Döda Akademien, som jag skrev 25.9.2007:

 

 

Sören Kierkegaards inträdestal i Döda Akademien

Mina vänner.

Jag tänkte framlägga mitt inträdestal som ett essätal, med rubriken "Begränsningens estetik hos Lars Larsen".
Till att börja med bör jag väl nämna att jag har valt att spinna vidare på den tråd Pindaros tog upp senast. Jag menar att det är en ytterst väsentlig frågeställning han berörde i sitt tal om begränsningens etik och estetik, grundläggande för att förstå vad vi håller på med här. Att det finns en sådan frågeställning i det mesta vår ständige sekreterare har skrivit, lär vara klart för oss alla vid det här laget. Från att ha kämpat med askesens problem under hela tonårstiden, genom studietidens och den första luffartidens närmast primitivistiska livsdyrkan, återvändande till askesen igen, efter en djup desillusionsfas, går Larsens andliga väg. Trots ett kort avbrott av äkta livsdyrkan, har han alltid djupast sett varit asket, med stundom samma extrema tendenser som dem vi hittar hos medeltida mystiker. Klarast har väl denna asketiska livsåskådning kommit fram i det verk han skrev i början av studietiden, innan sin övergång till livsdyrkan, det teologiska verket "Faderns kenosis". Här formulerar han själva kärnan i det filosofiska tänkande som fortfarande präglar honom, tanken om skapelse som avstående, försakelse, tillbakadragande. Med Simone Weil som huvudsaklig inspirationskälla, formuleras här en bild av Gud som den som drar sig tillbaka för att ge plats åt något annat, något radikalt annat än sig själv, dvs. människan och skapelsen. Men denna försakelsehandling, denna kenosis, självutblottelse, är i själva verket en skapelseakt, själva kärnan i allt skapande, vilket manifesteras klarast i inkarnationen. Det har tvistats därom, men jag är böjd att se Larsens avstående från den tänkta prästbanan och begivande sig ut på luffen, som en slags praktisk konsekvens av det tänkande han genomför i boken, en slags motsvarighet till Weils försättande av sig själv i fabriksarbete. Det visar sig genom att luffandet inte kom att handla om nyfikenhet på omvärlden, utan kom att sluta i ett liv som bofast uteliggare och munk. Det kringströvande, nyfikna och expansiva låg inte för hans natur, utan han fastnade i det bofasta, konservativa, rotade och introvert-impansiva. Han kom därmed aldrig att realisera det livsbejakande program han satte upp för sitt luffarliv när det begav sig, utan föll tillbaka i sina gamla asketiska hjulspår från tonåren.
I boken "Faderns kenosis" genomför Larsen en begränsningens etik. Gud skapar genom att begränsa sig, mänskliggöra sig. Men i denna skapelseteologi ligger även fröet till den begränsningens estetik som Larsen skulle börja utforma efter sin övergång från den teologiska fasen till den estetiska fasen. Från att ständigt ha växlat mellan olika skriftformer, prosa, poesi, aforismer osv., och från att ständigt ha letat efter det nyskapande, ser vi en långsam likrikting av hans konstnärliga uttrycksmedel, in i ett litterärt apparat han kallar för "Döda Akademien", och som har kommit att bli som ett slags litterärt kloster för honom. Som vi alla vet är det på inbjudan av Ekelund, Hölderlin och Nietzsche som han sitter här idag och upptecknar det som skall vara med och ytterligare utforma denna apparat, och det är en stor ära för mig att ha blivit invald i detta. Men för mig börjar det stå klart att den rörelse mot likriktning av de konstnärliga uttrycksmedlen som jag finner hos Larsen, har att göra med en stark kris, en slags känsla av intighet som hotar att göra slut på honom. Han ser sig helt enkelt tvungen att bygga upp en form som skall hindra honom från självmordet. Jag tror att det litterära apparat vi nu sitter med i här, är en psykisk nödvändighet för vår ständige sekreterare, men en nödvändighet som han försöker rättfärdiga med den begränsningens etik han tidigare har formulerat, genom att bygga om det till en begränsningens estetik. Men den andlighet och idealism som ännu fanns i Faderns kenosis med dess Simone Weil, är nu borta, och kvar är bara en tragisk livssyn, som inte finner någon mening i det kenotiska skapande som denna begränsningens estetik föder. Larsen ser således inte längre på kenosisskapandet som meningsfullare än andra skapelsesätt, utan endast som sitt eget sätt att slippa självmordet. Andra har andra sätt. I det nyss utkomna deltanumret kan man studera den cyniska position som Larsen befinner sig i numera, och som i grunden underminerar hans skapelsekällor om vi med sådana menar nyskapandets källor i avantgardistisk mening. Som en lisa och en sysselsättning i denna torka, har han sedan byggt upp denna litterära klosterapparat, som egentligen inte har något med konstnärlig inspiration i vanlig mening att göra, heller inte med sökandet efter det konstnärligt geniala, utan förefaller honom vara ett slags tröstlöst lunkande med ordets stav i hand. Men den kenotiska begränsningsestetiken rättfärdigar det genialas försummelse; att skapa är att dra sig tillbaka, att förmänskligas. Ner från konstens himmel. Ner i gruset för att dö på det litterära korset. Så går den litteräre kristi-efterföljarens väg. Och Larsen har väl aldrig stuckit under stolen med att det är Kristus, inte Homeros, som är hans stora ideal, såväl etiskt som estetiskt. Om än bara till formen, ty någon mening med detta finns inte för honom med hans tragiska, innerst inne materialistisk-ateistiska livssyn.

2007-sep-25 @ 12:41 Permalink Inträdestal i Döda Akademien Kommentarer (0) Trackbacks (0)

I tiotusen år (eller rentav mycket längre) har människan haft en strategi som går ut på att offra den vilda naturen och djuren när det kniper, inte sig själva. Offrat dem genom jordbrukets förstörelse av den vilda naturen, genom domesticering och slaveri, genom fångenskap, utsugning och exploatering (tänk bara på djurfabrikerna). Naturen och djuren har ständigt fått betala det högsta priset för mänsklighetens s.k. "framsteg" (tänk bara hur hästarna och oxarna slet på åkrarna förr i tiden). Idag gör de det i ännu större grad genom storskalig miljöförstöring och klimatförändringar. Det finns en stor obalans här, genom hela civilisationens historia. Har inte tiden kommit för en utjämning av den ojämna relationen människa - ickemänskliga djur, människa - natur? Är det inte dags att vi offrar oss själva istället för att alltid offra de svagaste, de försvarslösa, djuren och naturen? Bär vi inte på en stor skuld till den vilda naturen och djuren? En skuld som vi bäst betalar genom att själva stiga åt sidan och ge plats för den vilda naturens och djurens önskemål? Lite i Simone Weils anda, genom "avskapelse", genom att stiga tillbaka för att annat liv än oss själva kan trivas? En skuld som vi bäst betalar genom att abdikera från vår tron, och bli naturens och djurens jämlikar, ja rentav efterföljare? Är det inte dags för oss att börja lära av det vilda livet och vilda ursprungsbefolkningar, istället för att alltid vi ska lära dom? Har vi inte mycket att lära av urinvånarna och djuren, inte minst nu när vi ser vad civilisation leder till, nämligen ekokatastrof? Vi har så mycket kunskap, men visdomen, och moralen, att leva rätt, skriker med sin frånvaro. Kan inte det vilda livet lära oss något här? Något om att leva i harmoni med sin omgivning, med planeten och dess gränser, istället för att utsuga den och förstöra den som om det inte fanns någon morgondag och inga efterkommande? De vilda ursprungsbefolkningarna borde besöka västerlandet och undervisa oss om hur man lever inom planetens gränser, inte tvärtom - att vi västerlänningar ska upprätta skolor och missionsstationer bland urinvånarna. Detta senare är bara kolonialism, lömsk sådan, som till slut lär urinvånarna att bete sig lika canceraktigt som vi i väst. Har inte vi västerlänningar något att lära av rådjuren i Norden, som uthärdar vinter efter vinter? Av aporna, som nästan lever som våra urfäder människoaporna? Vi har hittills uppfört oss som om vi inte alls har något att lära av det vilda, som om det bara är "primitivt" och reaktionärt, något att lämna bakom sig med "framsteg". Men det vilda sitter på en visdomsskatt som vi västerlänningar har glömt; hur det friska, ursprungliga, icke-canceraktiga livet fungerar.

 

Jag förespråkar inte att vi överger vetenskap och kritiskt tänkande, bara att vi, nu när civilisationen visar sitt sanna ansikte, hur det leder till ekokatastrof, lär oss något om hur det icke-civiliserade, friska livet fungerar, och omsider omvänder oss till det som är värt att ta tillvara i detta liv, utan att överge kritiskt tänkande eller den vetenskapliga metoden. Vad jag efterfrågar är en syntes av det bästa i mänsklighetens utveckling hittills, och det bästa i det vilda livet. Vi behöver inte överge kritiskt tänkande bara för att vi lämnar civilisationen. Civilisationen och kritiskt tänkande är inte synonymer, snarare tvärtom, de är varandras motsats, för civilisationen förstör det vilda livet som ytterst är den grund som den vilar på, som den bygger på, ja civilisationen sågar av grenen som den sitter på genom sin miljöförstöring. Vi behöver inte bli vidskepliga bara för att vi lär oss av ursprungsbefolkningar (här har New Age gjort fel), vi kan ta det bästa hos dom, och förena det med det bästa som vi har lärt oss av civilisationen hittills, och ha det med i bagaget när vi lämnar civilisationen, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet, HBTQ-frihet, anarkism, feminism o.l.

 

Slutligen, vår skuld till det vilda kräver betalning. Antingen är vi visa, och betalar det frivilligt, genom att offra oss själva istället för att fortsätta offra naturen och djuren, eller så kommer "den planetära kronofogden" - kollapsen, i form av klimatförändringar, oljetopp och finanskriser, och tvingar oss att betala vår skuld genom massvält och massdöd, p.g.a. att resurserna överutnyttjas och miljön och klimatet förstörs.

"En bydåre, i ordets bokstavliga mening, som verkligen älskar sanningen, är, om han också inte skulle kunna frambringa annat än några stammande ljud, genom sin tanke oändligt överlägsen Aristoteles" (Simone Weil i "Personen och det heliga". s. 35)

 

"Högmod, det är att glömma att man är Gud."

(Simone Weil i "Personen och det heliga")

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 

 

Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

Jag tänker en del på döden, och hur det skulle kännas att inte finnas till längre. Jag både fascineras inför tanken, samt upplever den lite skrämmande. Och det är mitt ego som upplever det skrämmande. Hur kan jag sluta existera? Vart går jag? Hur kan en dag komma då jag inte finns längre?

 

När jag tänker osjälviskt, utanför mitt ego, då är döden inte alls skrämmande. Jag har ju lyckats vara död i miljarder år innan jag föddes, utan att lida av det, så nog ska jag klara det efter döden också. Och jag blir ju till liv för naturen! Och jag ger plats åt annat liv när jag försvinner, plats åt våra efterkommande, plats åt växter och djur *!

 

Att tänka så är för mig att öva mig i att dö, och öva mig i osjälviskhet. Döden sårar vårt ego, så att tänka mycket på döden ("memento mori") är en slags övning i jagets död.

 

De gamla mystikerna talade mycket om "jagets död" och att "dö före döden". Jag tror de hade en stor visdom i detta.

 

Den kristne filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943) har betytt mycket för mig här. Hon hade en gudsbild där Gud skapade världen genom att dra sig tillbaka, genom "avskapelse". Och vi är enligt henne kallade att följa i denne Guds fotspår. Vi måste dra oss tillbaka, så att det finns plats till annat liv än oss själva. Det är denna visdom som naturen har med dess fenomen döden. Och även om jag inte längre tror på Gud, så tror jag fortfarande på "avskapelsens" princip. Den måste genomsyra hela vårt samhälle om mänskligheten ska ha en chans att överleva under vårt sekel. För är det inte just utövandet av dödens konst som vi har förlorat i civilisationen? Vi bekämpar döden med alla till buds stående medel, och missar därmed att se det ekologiska värdet i döden, att den behövs för att annat liv än oss ska kunna finnas, för att annan natur än oss ska kunna finnas. Läkarna svär ed på att de ska rädda liv till vilket pris som helst, och följden av det blir överbefolkning, att döden sopas under mattan och inte blir en del av vardagen, såsom den är det i den vilda naturen. Vi bekämpar frenetiskt alla pandemier, som kanske var naturens sätt att begränsa folkmängden, så att den ekologiska balansen skulle kunna upprätthållas i naturen.

 

Vi har blivit för många. Det är en stor tragedi, och har förödande effekter på ekosystemet. Egentligen skulle vi inte kunna vara så många, var det inte för teknologin och oljan, som har blåst upp befolkningsbubblan. När den spricker, kommer många, många att dö. Antingen av krig eller av svält.

 

Klimatförändringarna är bara ett av de otaliga symptomen på att vi har blivit för många. Vi har haft hybris, och naturens "nemesis" väntar. Klimatkollapsen och oljekollapsen kommer kanske samtidigt, och bereder oss en "perfekt storm".

 

Att bearbeta detta som vi gjort med naturen, det är "memento mori" för mig. Att bearbeta sorgen över vad vi gjort, och inse att min död kanske kommer för tidigt på grund av detta. Jag hoppas jag, när den tiden kommer, kan ta emot döden med öppna armar, för att vara med och skapa plats för Moder Jord och alla hennes vackra varelser, för att hon kanske skulle kunna läka, och undgå planeten Venus öde.

 

*  Detta är de goda sidorna med döden. De dåliga finns förvisso också, som att det är en tragedi varje gång en riktigt god människa dör, en eldsjäl för människors och djurs rättigheter, en ekoförfattare, en klimatkrigare. De är ofta oersättliga. Även när något dör i förtid, när t.ex. när barn och ungdomar dör, som har chansen att göra en insats i vår värld, är det tragiskt. Också om man själv är inne i att göra mycket gott, har man skäl att frukta döden, så att den inte ska beröva världen det goda man gör. Här kan man säga att döden är en aning skrämmande, och att det kan vara osjälviskt att frukta döden. Detta är bara en liten nyansering av det sagda i detta kapitel.

 

 

 

Jag saknar de stora skogarna från den gång de var talrika på jorden. Jag offrar gärna mycket för att få tillbaka något av de  forntida stora urskogarna, även om det skulle betyda att jag måste ge upp min bekvämlighet. Jag drömmer om en mänsklighet som är ädel nog för "avskapelsen" - Simone Weils term för att stiga åt sidan för att annat liv än en själv kan få plats. Det var så hon tänkte sig att Gud skapade världen. Jag drömmer om att mänskligheten skulle stiga åt sidan, så att icke-mänskligt liv kunde blomstra igen, att vi kunde bli som Simone Weils (1909-1943) Gud. Jag drömmer om att vi läte åkrarna bli till skogar igen. Så Naturen kunde göra comeback. Vi behöver nämligen ingen människas återkomst, ingen Jesu återkomst. Vi behöver Naturens återkomst, innerligen. Att Moder Jord kunde överleva febern, klimatförändringarna, efter att mänskligheten dött ut, och repa sig igen.