Kerubteologi
"Ty evangelium är det ljuvliga budskapet att jag af nåd återfår min förlorade kerubställning..."
(N.P.Wetterlund i Andens lag från 1910-1912, s. 49)
(se vad Wikipedia skriver om keruber, här)
Detta är kärnan i min nya filosofi "djurismen". Keruben är nämligen en "Animal Coeleste", ett himmelskt djur. Wikipedia skriver att keruberna "beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt". Detta öppnar sagolika perspektiv på Bibeln och kristendomen. Ja, plötsligt får dessa ett sagolikt skimmer över sig, ty keruben är helt central i Bibeln. Jag har skrivit om detta tidigare, här. Plötsligt har älvor och troll och naturväsen en plats i Bibeln och kristendomen. Ja, naturen har plötsligt fått en skimrande plats i dem. Kerubteologin är klimaxet i Bibelns naturmystik. Och kristenheten är svältfödd på naturmystik, denna ljuvliga himmelska spekulation, som förenar himmel och jord och återför oss till våra rötter.
Underligt att finna så ljuvlig kerubteologi hos en kristen fundamentalist som N.P. Wetterlund. Men så finns också keruberna på många ställen i Bibeln, och som bibeltrogen kommer man inte förbi dem. De står där som tolkningsnycklar till att öppna ofattbara skattkammare i den bibliska mytologin. Ja, till att öppna tredje himlen, Eden.
Keruben är djurens urbild och arketyp, ur-djuret. Den är det goda i djuret, allt det himmelska i djuret, det som vi ser särskilt tydligt lysa fram i djurungar och hundvalpar. Ja vi ser det tydligt i varje hund. I de vilda rovdjuren ser vi det dunklare. Men det finns där klart ändå.
Keruben är också det förandligade djuret, djurets ande, gudsgnistan i djuret. Det som ska leva vidare efter döden, och ströva med änglarna i Edens lustgård. Rovdjursnaturen ryms inte med där, lika lite som denna finns i hundvalpar. Den är något yttre. I Eden skall djuret umgås med alla djur i vänskap, såsom Jesaja förutspådde i Bibeln (Jes. 11:6). Och den skall tala med människan och änglarna, på mystiskt vis. Den skall vara tam, men inte av tvång. Den skall vara ”vildtam”. Hundarna i civilisationen är förebilder på Edens djur, hundarna är förandligade djur, som utvecklat stort tålamod, stor mildhet och godmodighet (tänk på en mops eller en labrador), och som följer sina hussar och mattar även utan koppel, oftast. De är tjänare, inte för att människan står över dem, utan eftersom de är större än sina överordnade, ty den som ska vara störst, ska vara allas tjänare, sa Jesus (Matt. 20:26).
Den bibliska kerubteologin får oss att omvärdera vår syn på djuren, och kanske tvätta ordet ”djurisk”, ty även vi är djur och har keruben i oss. Att använda ordet ”djuriskt” som något smutsigt och lågt, är som att svära med könsord, att smutsa ner både djuren och vår egen urnatur som djur. Och vi bör inte kalla Antikrist/Babylon för ”vilddjuret”, som många bibelöversättningar gör, utan ”odjuret” är ett mer passande ord för sammanhanget, som återger grundtextens mening bättre. Det förra ordet får oss att rättfärdiga att tämja, domesticera och hålla djur i fångenskap, men sånt är ohyggligt i Edens ljus, det är det sanna odjursbeteendet. I Eden finns inget tvång, och tamheten är vunnen av kärlen, inte av galler och koppel. Då blir det alltid en ”vildtamhet”, som med Franciskus av Assisis varg, som följde efter honom frivilligt, vart han än gick, tam av kärlek.
”Vildtamheten” är att tjäna – i frihet och av kärlek – det godas sak. Den är som skogsträdgården som låtits förvilda sig men ändå tjänar djur och människor. Den är som stadsduvan, gatuduvan, som vandrar bland människorna på gatan och gläder dem, i frihet (den skulle kunna vara på vackrare platser!). Vild, men tam.
”Vildtamheten” är kärlekens vildhet och frihetens tamhet. ”Jag vill låta kärleken växa i det vilda”, sjunger Eva Dahlgren i sången ”När en vild röd ros slår ut”. Och den största friheten ligger i kärleken till nästan, i att tjäna henne och det godas sak i frihet, frivillig, spontant, inte förlusta sig i sitt egos njutningslusta och bekvämlighet, vilket är rovdjursmentalitet mot de fattiga. De mest ”civiliserade”, de som ser mest ner på djuren och mest smutsar ner ordet ”djurisk”, är paradoxalt nog ofta de som har mest av det dåliga hos djuren, rovdjursmentaliteten, girigt revirtänk, aggressivitet och oansvarighet för de svagaste i flocken. Deras smutsiga fantasi får dem att projicera sin egen ruttenhet på djuren, en ruttenhet som är tusen gånger värre än den hos djuren, som egentligen är oskyldiga och rena och syndfria. De tycker djuren är dummare än dem. Sanningen är att de är tusen gånger dummare än djuren, som i alla fall inte förstör planeten och ej heller är i fiendskap med sin egen urnatur.
Wetterlund verkar i flera stycken ha låga tankar om vildheten och djuren. Men så var han också präst i Svenska Kyrkan. Men min kerubteologi är delvis hämtad från honom. Han såg keruben i djuret, trots allt.
