"Det stora avfallet"
2. Tess. 2: 1 – 3: ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram."
Matt. 24:11-12: "Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna."
Min kommentar: Jag tror inte på profetior i religiös mening. Man kan däremot räkna ut vissa stora drag av vad som kommer att hända, genom att analysera trender. Var det detta Paulus och Jesus gjorde, när de sade att det vid den yttersta tiden skulle ske ett stort avfall, och att kärleken hos de flesta skulle kallna? De kanske såg hur Babylon växte fram under deras tid, och kunde räkna ut att detta skulle nå sitt klimax till slut, för att sedan fall ihop. I Babylons klimax är det så svårt att Jesus frågar sig "Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden? (Luk.18:8).
Jag anser att de hade rätt i dessa profetior. De hade rätt även om laglöshetens människa, som jag inte tror är en enda människa, utan en människotyp, precis som jag tror att Jesus är en människotyp, en arketyp. Det är den kallt beräknande bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern som offrar själva naturen på pengarnas och sin karriärs altare. Denna människotyp har trätt öppet fram, och har tagit över världen under de senaste hundra åren. Det är denna människotyp som är Antikrist. Jag har också tidigare sagt att teknologin är Antikrist, och båda dessa saker skulle kunna rymmas inom begreppet Antikrist. Bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern är teknologin inkarnerad i människogestalt.
Det stora avfallet har skett även inom kristenheten, vilket jag behandlar utförligare i min essä om vad en sann andlig väckelse innebär (läs den här). Våra dagars kristna väckelser (tänk på den karismatiska rörelsen) är ofta illusionära, korrupta och antikristliga väckelser, som får människor att vilja bli rika istället för att följa Jesus och Franciskus i fattigdom på korsets väg. Man ropar halleluja och lovsjunger Jesus istället för att följa honom, och man blir således inte heller förföljd, som man blivit i de flesta väckelser i gammal tid. Och var är miljöväckelsen bland de kristna (se vad jag skrivit om detta här)?
Ett litet öppet brev till St.Clara kyrka
av Lars Larsen "munken" som klottrade på kyrkoväggarna sommaren 2011 (avskrift av en handskriven minibok)
Kära kyrkoherde Ivan Giertz och St. Clara församling.
Det var jag, Lars Larsen "munken" som klottrade på nästan alla era ytterväggar på sommaren 2011. Märken efter det finns fortfarande kvar överallt, ni har inte renoverat kyrkoväggarna, vilket jag tycker är bra, ty de ca. 100 000 kronor jag betalade er för renoveringen behövs till viktigare saker - som att hjälpa hemlösa, vilket ni är rätt bra på. Jag har dock bett er om förlåtelse för allt detta tidigare, bl.a. Carl-Eric Sahlberg, förre kyrkoherden. Jag var i ett tillstånd då, sommaren 2011, om psykiatrikerna skulle kalla "psykos", och det av ett klassiskt apokalyptiskt slag. Min text "Jesus 11.11.2011 Domens Dag" (på väggarna) syftade dock inte på ett Jesusspökes återkomst i skyn, så som William Millers och Harold Campings parusi*-datum, utan för mig, som ekoteolog och ekofilosof, är (och var) Jesu återkomst naturbarnens återkomst på världsscenen, naturens återkomst och civilisationens, Babylons fall och övergivande. Jag trodde inte att jag kunde veta vad som skulle hända 11.11.2011, däremot hoppades jag att vi, genom att vakna till liv den dagen, skulle omvärdera historien i klimatförändringarnas ljus. Jag ville, i yttersta desperation (jag var hemlös då), ge mänskligheten en chans att kasta av sig Babylons ok och återgå till naturen, och mitt klotter var mitt sista hopp om att vara den tändande gnistan till sanningens och naturandens stora uppenbarelse, men få förstod vad jag sysslade med, utan man trodde att jag menade fundamentalisternas domedag och Jesusspökets nedstigande i skyn.
Jag har inte haft "psykos" nu på fem år, men jag längtar fortfarande efter naturens seger över Babylon/civilisationen, och kämpar fortfarande för detta, bl.a. som aktivist i Greenpeace och som bloggare på www.universalist.blogg.se. Jag försöker hitta smartare sätt att kämpa än att klottra på väggar, det leder en bara in i psykiatrisk tvångsvård. Men med detta lilla brev vill jag försöka främja den ömsesidiga förståelsen och dialogen mellan den radikala miljörörelsen (min egen anarkoprimitivism hör dit) och kyrkan.
Vänliga vårhälsningar från Lars Larsen, som ni kan nå på bloggen och på mejladressen naturensbarn(at)yahoo.com
* Parusin är "uppryckandet"
Något om "jubelåret" i Nya Testamentet och alla varelsers befrielse
I ett tidigare blogginlägg skrev jag om anarkoprimitivismen hos Jesus, och Jesus som befriare ur "Babylon/Egypten/Civilisationen". Jag ska nu fördjupa lite detta tema genom att fördjupa mig i en vers i Nya Testamentet i Bibeln, nämligen Lukas 4: 18-19 *, där Jesus säger att han har kommit för att utropa ett "nådens år" från Herren". Med det menade han, enligt bibelforskarna, "jubelåret" i Gamla Testamentet, då alla slavar och fångna skulle friges, och alla skulder efterges, vilket skulle ske vart femtionde år. Jag vet inte om detta någonsin praktiserats i Israel/Palestina, men vi vet att profeterna i Gamla Testamentet drömde om detta som en varaktig samhällsordning. Det är i varje fall en oerhört revolutionär praktik, som om den praktiserades skulle förbättra världen avsevärt. Sekulära ekonomiprofessorer idag, såsom anarkisten David Graeber, grundare av "Occupyrörelsen", har låtit sig inspireras av jubelåret, och menar att vi, för att lösa de globala ekonomiska klyftorna och problemen, borde införa ett globalt jubelår, då alla skulder, både privata, nationella som korporativa, skulle efterges. Detta skulle avsevärt bidra till att minska klyftorna mellan de rika och de fattiga globalt.
Men vi borde gå djupare än Graeber gör, och också frige slavarna och fångarna. Vilka är våra slavar och fångar idag? Jag skulle säga främst de domesticerade djuren och växterna, och inte minst våra och tredje världens fattiga. Dessa borde släppas fri från att jobba för de rika, jobba för herrar, fria att leva sitt eget liv i sin egen ekologiska nisch. Våra och tredje världens fattiga borde få slippa fabriksarbetena och arbetet för att föda dom rika, ja få tillbaka sin mark till att leva självförsörjande på, utan herrar. Djuren borde få bli frisläppta på mark och i klimat som passar dem bäst, och växterna borde få bli frisläppta i skogsträdgårdar som fungerar som skogens ekosystem, deras sanna hemvist.
Som du ser, innebär det att ta jubelåret på allvar att montera ner civilisationen, och återgå till stenålderns och urfolkens livsstil (utan att överge det goda civilisationen har lärt oss). Så radikal är den mytiske Jesusgestalten, och så långt bort från hans budskap har de kristna fundamentalisterna kommit, särskilt i USA, vars gärningar idag kan studeras i den kristna högerns politik - tusen mil från Jesus´ budskap om ett nådens år (1). Få är så obarmhärtiga i politiken som den kristna högern, som svikit sin frälsare på det mest lumpna sätt, och göder de rika istället för att vara solidariska med dom fattiga, med slavarna och fångarna bland människor, djur och växter. Man hör knappt någonsin kristna prata om jubelåret, trots att det är något av bibelns viktigaste pärlor, ur mitt perspektiv, något av de få sakerna i detta bronsåldersdokument som är relevant för oss idag, och kan och bör praktiseras av oss (ett jubelår en gång för alla, och sedan aldrig mer slaveri och fångenskap).
Jag nämnde inte om jubelåret i inlägget om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, bara om hans tal om att lära sig av fåglarnas och liljornas livsstil, och hans utjagande av månglarna ur templet, men förkunnelsen om jubelåret hos Jesus bekräftar ytterligare att den mytiske Jesus inget har att göra med den kristna högerns Babylonbygge idag, utan var en befriare från Babylon, vilket bekräftas ytterligare i Uppenbarelseboken i Bibeln, kap. 18:2, där himlens härskaror jublar över Babylons fall, och där det uttryckligen sägs att Babylon är ett namn på köpenskap och kommersialism, alltså just det som den kapitalistiska kristna högern sysslar med idag, och har blivit expert på. De har sannerligen förvridit sin mytiske grundares ansikte intill oigenkännlighet, och sålt sina själar på Mammons altare.
Idag är köpandet av sitt liv motsvarighetens till vad avlatshandeln var på medeltiden, kommersialismen har genomsyrat varje minsta vrå, och gör oss till låneslavar, inte minst de som vill ha lägenhet i Stockholm, med dess bolånebubbla. För dessa stressade människor borde det vara en lisa att bekanta sig med den mytiske Jesusgestalten, som förkunnar befrielse för alla varelser i ett stort universellt "nådens år", som är den yttersta domen och de dödas uppståndelse. Men de ser ofta bara den förvridna varelse (tyrannen) som den kristna högern har målat upp, ser inte hans sanna skönhet. Men vi kan se den med hjälp av grundlig och ärlig exeges (bibeltolkning) som skrapar bort det fundamentalisterna har målat på Jesusbilden. Vi behöver inte heller ta till oss Jesus' apokalyptiska ramverk för det kosmiska jubelåret, utan vi kan tolka det som de andligen dödas andliga uppståndelse, en global etisk omvändelse på civilisationskollapsens rand, när vi ser vad vi har gjort med världen (inte som profetia, utan som en möjlighet) - domedagen, när Moder Jord äntligen skipar rättvisa och skakar av sig sina plågoandar, sitt virus, - de civiliserade, genom klimatförändringar och energikriser. Vi behöver ingen annan dom än den vi får av Moder Jord, och det är en barmhärtig dom, utan evigt helvete, en dom som väcker upp oss ur den andliga döden, en befrielsedom, som syftar till alla varelsers befrielse ur civilisationens grepp, när civilisationshelvetet kollapsar. Mötet med Moder Jords sårade men vänliga ansikte den "dagen", skall hjälpa oss att förlåta oss själva för det vi gjort, och använda återstoden av vårt liv till att lindra lidande och befria alla varelser istället för att bygga Babylon.
Ja, måtte Babylons fall komma snart!
* "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."
(1) Visserligen tror de kristna att Jesus ska komma tillbaka och utropa ett universellt jubelår, som inleder "tusenårsriket", och att alla varelser ska befrias då, men den kristna högern väntar alltid på att Jesus ska komma och göra detta för dem, och själv lyfter de sällan en finger i den vägen, utan befäster istället en tradition av kyrkans förtryck genom historien, förtryck av alla levande varelser. Detta kan studeras på nära håll i den kristna högerns eländiga, kapitalistiska och naturförtryckande politik.
Naturen, döden och kollapsen som "mysterium tremendum et fascinosum"
År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång.
Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".
Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen.
Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.
Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.
Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.
