för naturens skull

Min mikrolivsfilosofi förklarar en hel del, har jag märkt, särskilt det s.k. "paranormala", men följande saker har jag svårt att få att passa med min teori, och gör att jag tvivlar:

 

1) Det är för stort hopp mellan människa och atom för att vi skulle kunna bli atomer efter döden. 

 

Denna invändning kan bemötas genom att atomen inte är mindre levande och intelligent än vi, snarare mer, eftersom den varit med och skapat hjärnan och medvetandet. Vår kropp, resten av den förutom vår innersta kärna som atom, fungerar istället som en sordin för atomens intelligens och liv. Det förklarar varför det verkar vara så att ju mindre livet är, desto mer spirituellt och levande verkar det vara, särskilt dess förmåga till att svärma och bilda gruppsjälar - något av paradisets innersta väsen, och där det behövs verklig intelligens, ty det är det svåraste. Ja, vad är mer paradisiskt och levande och intelligent än förmågan till community och samarbete? Denna förmåga når sin absoluta klimax i hjärnans celler och atomer. 

 

2) Varför har jag inte lyckats hitta min mikrolivsförklaring av andevärlden hos någon tidigare andeskådare, astralresenär eller nära döden-upplevelse-upplevare? Borde inte nån ängel eller ande ha uppenbarat detta för oss?

 

Denna andra invändning kan bemötas genom att den mänskliga andevärlden är oerhört dunkel och symbolisk-teatralisk, mest av alla varelsers andevärldar. Ju mindre varelse, desto klarare och mer verklighetstrogen andevärld, och atomernas andevärld är bara verklighet. Denna atomernas andevärld kommer in i den mänskliga på ett dunkelt sätt, ungefär som telepati. Men den klär alltid ut sig, och samspelar med människans fantasi, för att vi ska kunna uppfatta den. Eftersom den mänskliga andevärlden är så dunkel och symbolisk, är den en blandning av fantasi och verklighet, dock mest fantasi. Detta förklarar varför vi får så lite verifierbar information från den mänskliga andevärlden som inte den mänskliga upplevaren visste redan, däribland att andevärlden uppstår ur atomerna och att vi blir atomer efter döden. Detta kanske är information från de innersta himlarna, atomernas himlar, inte de mänskliga himlarna *. De flesta änglar och andar, däribland anhörigas, verkar vara förklädda, dunkla atomer, molekyler och celler, och varelser uppbyggda av minnen och delar av vårt undermedvetna. Och när människorna på jorden nån sällan gång ibland för besök av verkliga anhöriga, hinner dessa bara säga det viktigaste, så svårt är det med kommunikationen. 

 

3) Om själen skadas av hjärnskador, t.ex. Alzheimers, skulle man inte tro då att själen utplånas helt av att hjärnan dör? Är det inte bara en gradskillnad här?

 

Denna tredje invändning kan bemötas genom att om kroppen är själens, eller den atoms som är personlighetens innersta kärna, sordin, är sjukdomar som förorening och tilltäppning av sordinen, sordin i sordinen, dubbel sordin. Ja, fördunklas inte själen av svåra fysiska och psykiska plågor? Vi har svår att tänka klart och känna oss ett med vår själ och kropp, kroppen är ett hinder, den lyder inte längre vår vilja, smärtan är grus i maskineriet. Dör kroppen, tas sordinen bort från själen, så att den kan flöda fritt, istället för att förintas. Dock, ju mindre varelse, desto mindre sordineffekt har kroppen. Atomen har ingen sordin alls, utan där är kropp och själ helt ett. Det är också denna egenskap som gör att den har så lätt för att bilda starka gruppsjälar med andra atomer. När själen ligger öppen och ren, binder den lättare till andra själar. Tuffa killar bildar inga bra gruppsjälar, så att säga. 

 

Kroppen som själens sordin rimmar för övrigt väl med vissa gnostiska föreställningar om att själen genom kroppen "lagts i materiens bojor". Jag kan bara inte tro att någon verklig demiurg gjort detta, utan det var nog ett äventyr som vi alla var med på i skapelsens morgon. Men att tro på Jahve förslavar oss och fjättrar oss i kroppen när vi tar honom bokstavligen, som en gubbe, det blir som en ytterligare sordin. Var det detta gnostikerna menade, symboliskt, med sitt tal om demiurgen? Jag vet inte tillräckligt om detta. Men Gamla Testamentets gud liknar i sanning demiurgen. 

 

Djuren är så fria och lätta i själen eftersom de varken har kungar, presidenter eller gammaltestamentliga gudar.

 

I ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser är det som om själens sordin löses för ett tag, litegrann, och får flöda friare. Vi kan bara drömma om hur det blir när den löses helt och hållet. Ljuvligt blir det nog. Frihet och stor kärlek. Andevärlden verkar vara vårt rätta hem. Och den finns i naturen, i enhet med naturen, verkligheten, inte lösryckt från den i en egen värld, såsom de kristnas andevärld ofta ter sig.  

 

 

* visserligen har den mänskliga andevärlden tre himlar, där den innersta befolkas av atomernas änglar, men även denna innersta mänskliga himlen är mycket mer symbolisk än atomernas egen andevärld, den vi stiger in i då vi själva blir atomer. Detta är lite svårt att reda ut logiskt. Vad jag menar är att det är skillnad mellan att vara som människa i tredje himlen, den innersta himlen, befolkad av atomänglar, och att själv vara en sådan där atomängel. Och vi kanske måste vara en atomängel för att verkligen kunna förstå andevärldens uppbyggnad, ty hur andevärlden skapas liknar på hur medvetandet skapas i hjärnan (som jag sagt tidigare, medvetandet i en varelse är en mikroandevärld, medan atomernas kosmiska community är makroandevärlden, och dessa har mer gemensamt än vi anar). Annars blir det bara gissningar och dunkla spekulationer, över vårt förstånd. Det är väl därför vi har så lite informaton om det. Själv famlar jag i mörkret, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel.