för naturens skull

Jag gjorde igår ett fynd i min lilla hydda i Nackareservatet, som jag sov i. Jag hittade en borttappad liten handskriven minibok, en skrift som heter "Kladd VIII. Naturmystiska observationer VIII" (2010). Skriften är nästan förstörd av fukt och naturen har ätit ett stort hål i den (känns som en förstörd handskrift ur Dödahavsrullarna). Jag kan läsa fragment i skriften, och dessa värmer mitt hjärta. Jag skrev skriften i slutet av 2010, strax efter min vän finske anarkoprimitivisten och helige dåren Ronja Aarnialas självmord. Jag ska skriva av här dessa fragment:

 

"Vi bör inte ta vårt inre liv, vår fantasivärld, på för stort allvar. Då kommer vi att förlora sinnet för verkligheten, det sunda bondeförnuftet. De kristna mystikernas kardinalfel är just detta; de tar fantasivärlden, symbolernas värld, på för stort allvar, och kommer in i krampaktiga hållningar, hämningar och tappar kontakten med livets lekfullhet. Vi bör förhålla oss till hela vårt inre liv i dess helhet ungefär som vi förhåller oss till våra nattliga drömmar, något att uppleva och njuta av och sedan glömma. Inte hålla fast vid det, utan vara som vattenfall..."

 

"Det är märkligt att betrakta sig själv utifrån i ens sorgeprocess efter en närståendes död. Man kan inte riktigt hänge sig åt yttre saker, utan störs hela tiden av värken i minnevärlden - man dras hela tiden in i minnevärlden, där man har lust att sitta och gråta. Och värken känns väldigt naturlig, inte destruktiv. Den känns som födslovärk. Ens döda vän håller på att födas ut ur det mänskliga in i det icke-mänskliga, och alla de närstående får vara med och föda ut vännen, som...."

 

"...i detta drömarbete delar de närstående. Alla är förenade i drömvärlden. Födelsen följer sina egna lagar, men de närstående kan gräva ner sig i sin sorg, och vägra släppa taget om de minnesskal som den döde lämnar efter sig. Minnesskalet är moderkakan, resterna efter födelsen. Det skall man inte stirra sig blind på, utan glädjas över det nyfödda livet ute i det icke-mänskliga. Den glädjen får man genom att själv leva i intim gemenskap med det icke-mänskliga redan under sin mänskliga livstid. Då förstår man instinktivt vart den nyfödde tagit vägen, och förlusten av henne är inte total."

 

"Kan någon materie sakna medvetande? Dom som tror på förintelse i döden skulle svara ja.

   Men om vi verkligen betänker detta, så framstår denna föreställning lika absurd som föreställningen om att ett medvetande kan sakna materie, såsom spiritisterna tror, ja som de flesta New Age-are tror.

   Ja, egentligen är föreställningen om materie utan medvetande bara baksidan av spiritisternas absurda tro, och bygger lika mycket på en platonsk och cartesiansk dualism mellan materien och själen, som ...

 

"Förhållandet mellan spiritister och förintelsetroende liknar på förhållandet mellan teister och ateister, mellan religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister. Det är bara två sidor av samma mynt. Vad är förintelsetron annat än att låta materiens skenbara orörlighet lura en att tro att den därför saknar medvetande? Vad är det annat än att stirra sig blind på skenet, eller ännu värre; att likställa liv och medvetande med det som rör sig på människors sätt, oavsett hur mycket stenen rör sig och lever i sina mikronivåer?

 

Varför är mikroliv lika med liv utan medvetande? Varför måste något ..."

 

"Förintelsetron är....och antropocentrisk. Allt kretsar kring människan, och det som inte liknar på människan, har inte medvetande. När människan så i döden förvandlas till icke-mänsklig materie, förlorar hon sitt medvetande, individen upphör att existera. Bara för att man lämnar människan. Människan är alltings mått, skapelsens herre. Lämnar man henne är man ingenting längre. Vilken ofattbar idioti, vilken ofattbar nedvärdering av den icke-mänskliga naturen. Vilket hierarkiskt tänkande, lika hierarkiskt som kyrkans tro."

 

"Sorgen efter Ronja Aarniala är mitt livs första riktiga sorg"

 

"...I ljuset av den icke-civiliserade, icke-mänskliga verklighet hon (Ronja) har fötts in i. Kanske är en väsentlig del av sorgen vår förtvivlan över att själv inte få vara med i födelsen? Vi lämnades kvar. Allt vad vi har framstår så futtigt i ljuset av det nyfödda livet utanför vår synkrets.

 

Men min sorg är förunderligt begränsad till mina minnen, alla de minnen som Ronja är invävd i. De är alla från den tid då jag ännu inte var utfödd ur civilisationen in i djurens verklighet. Det är mina minnen som värker, inte mitt nu, mitt djuriska nu. Det är mina minnen av..."

 

"...Och hade inte mina minnen varit så invävda i civilisation, hade de kanske för länge sedan fallit i glömskans bok, då det naturliga minneslivet lever i ett långt snabbare tempo av död och förnyelse, glömska och påfyllning, än det civiliserade, konserverande minneslivet.

 

Jag tror det är min forna personliga civilisation som värker så i mig i sorgen efter Ronja. Jag gråter över min och Ronjas forna civilisation.

 

Övergången mellan död och ny födelse är inte så stor för djuren. De upplever närståendes död på annat sätt än de civiliserade."

 

"De civiliserade.....hindrar oss från att spontant leva oss in i den nyfödda verklighet ute i den icke-mänskliga naturen som den döde har stigit in i, och bygger en onaturlig barriär mellan oss och den döde, vi lämnas ensamma och övergivna, och vi stirrar in i döden utan förståelse, vi ser bara att den döde försvann i ett bottenlöst hål.

 

* * *

 

En orsak till att föreställningen om materie utan medvetande har uppkommit, kan vara att civilisationen bygger på att upprätthålla materiella helheter utan ett organiserande, sammanbindande medvetande. Ett hus har inget medvetande."

 

"...Sönderfaller genom kraften av det mikroliv som lever vidare som mikrohelheter. Ett mikroliv som också förekommer i husen, men som aldrig får bli synligt, aldrig får komma till ytan genom sönderfallsprocessen (förrän om väldigt länge). Därmed uppkommer illusionen om "död" materie, en illusion som sedan projiceras på allt som ser dött ut, stenar, berg, metaller.

   Men om det inte finns död materie, hur kan då själen förintas, den som också..." 

 

 

Det är en sak som oroar mig: jag klarar inte av att sörja över klimatförändringarna, utan närmast vill att dom ska komma, och det helst så snabbt som möjligt. Det samma gäller oljetoppen. 

 

Min reaktion på det hela är, istället för sorg, snarare att bli fanatisk i att leva enkelt, köpa ekologiskt och närproducerat och dra ner på mina utsläpp så mycket jag kan. Så fanatisk att jag blir hemlös för klimatets skull; jag vill inte stödja det ekocidala samhället på något sätt. På det sättet vill jag att klimatförändringarna ska hindras; genom att vi alla avvecklar civilisationen. 

 

Det finns en märklig dubbelhet i mitt väsen på detta område. När jag läser klimatnyheter på nätet, känner jag en tillfredsställelse över dåliga nyheter som tyder på att klimatet kollapsar snabbare än väntat. Men ute i det verkliga livet, och på min blogg, kämpar jag för att avveckla den civilisation som ger upphov till klimatförändringar. Jag tycker detta är märkligt. 

 

Jag vet vad som ligger bakom min längtan efter att klimatkollapsen och oljekollapsen ska komma så snabbt som möjligt: det att civilisationens destruktiva konsekvenser äntligen ska bli uppenbara, att politikerbovarna inte ska komma undan konsekvenserna av sina gärningar, vilket dom tror att dom ska kunna. Dom tror ju att tillväxten ska fortsätta i all evighet, utan räkningen att betala. 

 

Jag tror också att en av orsakerna till att jag vill att dessa två hot ska komma snabbt, är att jag inte vill se ett långt, utdraget lidande hos mänskligheten, utan att det hela avslutas snabbt, på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt. Redan nu är lidandet stort i flera delar av världen som upplever värmeböljor och extrem torka.

 

En klimatkollaps och en oljekollaps tillfredsställer på något sätt min känsla av rättvisa; mänskligheten har inte förtjänat bättre. Vi trodde vi skulle undkomma straffet (nemesis) för att bygga civilisation, men nu kommer det, och det heter klimatförändringar och oljetopp, och även finanskris. 

 

Är det andra än mig som har denna dubbelhet i sitt väsen? 

 

Jag föreställer mig att bara en klimatkollaps och oljekollaps skulle kunna få oss att inse att vi måste överge civilisationen, och få oss att verkligen göra det. Få oss att inse att vi inte är gudar, utan djur bland andra djur, och att vi måste leva i harmoni med vår djurnatur, i den naturliga ödmjukhet som de andra djuren har, i Franciskus´ fattigdom. En klimatkollaps och en oljekollaps rättfärdigar således djurismen på något sätt, och kanske får mig att säga; "Vad var det jag sa! Hade det inte lönat sig att återvända till djurriket såsom djurismen predikade?"

 

Men jag skulle ändå vilja ha en helhet i mitt väsen, inte denna dubbelhet, jag skulle vilja kunna sörja över de dåliga klimat- och oljetoppsnyheterna, såsom Guy McPherson kan. Men kanske blir man avtrubbad av alla dessa överväldigande nyheter. 

 

Det är underligt, jag "vill" att klimatkatastrofen ska komma, men gör allt för att förhindra den (lever hemlöst och fanatiskt enkelt, äter sopor), medan medelsvensson inte vill att klimatkatastrofen ska komma (han vill inte ens tänka på den, så rädd är han för den), men gör ingenting för att förhindra den, utan fortsätter leva i lyx och överflöd. Vem är bättre?

 

Dock, jag skulle trots allt önska att det inte kom någon klimatkatastrof, jag älskar ju livet trots allt (även om jag inte tycker mänskligheten förtjänar bättre).

Grieving in advance: The sixth Extinction, av Elisabet Boleman-Herring

Den här dikten skrev jag 2005, jag tycker mycket om den:

 

 

det finns en daggdroppe kvar på lövet

den faller

tungt ner på skymningens trolska fiol

glider mjukt ut över strängen

och den spelar färger och sagor ut över himlen

det dagas

det barnas på rosa kvällshimmel

 

ett barn lever bara om natten

när verkligheten är tyst som en sovande svan

och borrar sin skarpa näbb in under sin milda vinges skydd

 

en daggdroppe lever av natten

det spröda i människan lever

av några få ögonblick

då tårar skymmer blicken

Den här dikten skrev jag 2007. Jag tycker mycket om den, den är en av mina bästa dikter någonsin.

 

 

jag tar din hand och går med dig dit myror gråter

jag skog din hand och går med dig dit myror gråter

jag liv din hand och går med dig dit myror gråter

jag tar din hand och går med dig dit myror gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit floder gråter

jag hav din hand och går med dig dit floder gråter

jag strand din hand och går med dig dit floder gråter

jag sakta ljud din hand och går med dig dit floder gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit kvällar gråter

jag löv din hand och går med dig dit kvällar gråter

jag djur din hand och går med dig dit kvällar gråter

jag skymnigt grodedöd din hand och går med dig dit kvällar gråter

 

jag tar din hand och går med dig dit människor rinner

jag gråt din hand och går med dig dit människor rinner

jag rinner din hand och går med dig dit människor rinner

jag stilla människor din hand och går med dig dit människor rinner. 

 

 

 

Kommentar:Den här dikten är väldigt influerad av verbismen, ett lyriskt verktyg som jag hittade på vid tiden då den här dikten skrevs. Den går ut på att man verbifierar språket, genom att använda substantiv som om de vore verb, på olika sätt. På så sätt försöker man få till stånd ett språk som är verb-betonat, istället för substantiv-betonat. Det senare är fallet med det civiliserade språket. Ett verb-betonat språk är mer som urbefolkningarnas språk, ett språk i rörelse, ett levande språk. Språket dör när det får för många substantiv, när det blir ting-baserat.