för naturens skull

De civiliserade ateisternas inre verklighet idag, deras psykiska bubbla åtskild från materien och naturen, är bara en sekulariserad version av de kristna fundamentalisternas andevärld genom historien, som också varit frikopplad från materien och naturen. 

 

Och så tror de civiliserade ateisterna att de är så upplysta och befriade från all religion! De är andliga fadermördare som har förnekat sin koppling till historien. 

 

Bättre vore att omfamna våra förfäder och erkänna vår bundenhet till historien, och sedan med ett klart historiskt medvetande ta avstånd från det som är fel hos våra fäder - utan att "mörda" dom, utan att förneka vårt arv från dom. 

Vad är det som händer när en troende kristen "känner Guds närvaro"? Är det bara frågan om illusioner och fantasier, att man bara fantiserar om Guds närvaro ungefär som man i barndomen hade sina snuttefiltar?

 

Jag tror det är långt mer komplicerat och mysteriöst än så. I mystika upplevelser har Guds närvaro varit överväldigande, och ofattbart verklig. Jag tänker t.ex. på nära döden-upplevelser.

 

Som ateist tror jag att den personlige Guden är en illusion. Upplevelsen av den personlige Gudens närvaro är en illusion. Men den är inte bara det, den är bara delvis en illusion. Den är också en upplevelse av något som faktiskt finns; det heliga. Tillvaron är helig, är gudomlig. Men den yttersta verkligheten kan liksom inte uppfattas i annat än myter, den kommunicerar med oss i myter, och det vanliga är att det mytiska språk som den yttersta verkligheten talar till oss med, uppfattas bokstavligen. Det är detta som är det illusionära med gudsupplevelserna, att man inte förstår att de förekommer i en mytisk verklighet.

 

Men myter är inte nödvändigtvis bara lögn och förbannad dikt. Den personlige Guden är en myt, men vad gömmer sig där bakom? Ja, jag skulle säga "Paradiset". Paradiset finns, det gudomliga finns, jag har sett det i Naturen, jag har känt det inom mig själv. Man kan känna Paradisets närvaro i tillvaron, i mystika upplevelser med naturen och djuren. Och i min mikrolivsfilosofi menar jag att det som de troende talar om som den personlige Guden, egentligen är tillvarons, ja naturens innersta, atomernas kosmiska community, och atomernas andevärld, som är paradisisk. Jag har skrivit ett inlägg tidigare om atomerna som Gud, här.

 

Men det är som om att när vi ska uppleva det heliga, kan vi det bara genom att fantasi och verklighet blandar sig, genom att det mytiska blandas med det reella. Kan t.ex. änglar i andevärldsuppenbarelser vara mytiskt upplevda mikrovarelser i vår hjärna? Vi projicerar vår hjärnas mikrovarelser, som talar till oss genom det undermedvetna, på en synbarligen "objektiv" andevärld. Så kan det också vara med "Gud", vi projicerar ut "henom", men vi har "henom" egentligen inom oss själva, som atomerna inom oss själva. Precis som Jesus sade i Lukas 17:20-21; "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.'  Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

 

Så är det också med "Gud". Vi kan inte fånga "henom" eller säga "här är hen", "detta är hen", vi kan inte kodifiera "hens" budskap, ty "hen" bor i varje människas innersta som den personens atomer, och "hen" förmedlar sig till oss enbart genom varje människas egen föreställningsvärld, hennes mytiska fantasivärld. "Hen" kan inte förmedla sig till oss "objektivt", utan enbart genom specifika människor, med deras specifika föreställningsvärld. Ty atomerna finns inte där "objektivt", "där ute", utan bara inkarnerade i olika varelser. "Gud" är alltid inkarnerad, och en andevärld "där ute" finns inte, den är den största och lurigaste illusionen av alla.  

 

Men detta bör varje ateist betänka; upplevelsen av det gudomliga, det heliga, är ett empiriskt faktum genom historien, och det måste vi på något sätt bearbeta i vår filosofi (upplevelser av mirakulösa helanden, märkliga bönesvar och gudomlig ledning är också empiriska faktum, åtminstone i människors erfarenhet). Och inte bara det; vår filosofi förstörs moraliskt om vi inte erkänner det heligas verklighet, att tillvaron, naturen är helig. Vi kommer alltså inte så lätt förbi frågan om "Gud", utan vi måste gå på djupet i frågan, och fråga oss hur vi ska tolka det heliga.

Den som inte vill leva som Kristus blir ofta medlöpare och medarbetare till vår tids inkvisition mot människor, natur och djur, och de ateistiska vetenskapsmännen blir medskyldiga till en liknande inkvisition som den påvekyrkan utövade på medeltiden, och som de häftigt anklagar kyrkan för. Detta sker genom att de inte vill leva som Kristus och leva sig fram till sanningen, den enda vägen till den, detta senare något som gör att man själv riskerar att bli offer för inkvisition - för poliserna, väktarna och psykiatrikerna. Vägen är smal.

Den ateist (jag är ateist) som inte förstår värdet av kyrkohistorien, att det är tack vare alla martyrers (som Dirk Willems, t.ex), profeters och helgons uppoffringar som vi har det så bra när det gäller religionsfrihet, yttrandefrihet och dylikt, som vi har det, den ateisten har inte förstått mycket historia.

Religionen förhåller sig till ateismen/naturalismen som språket förhåller sig till poeten. Poeten kan göra uppror mot språket, sabotera språket, bryta språkets regler, men den gör det på det språk den gör uppror mot. Likaledes är religionen ateismens yttersta modersmål, idéernas vagga, som gett ateisten den vokabulär varmed hen frigör sig från religionens herravälde. Föreställningen om att ateisten/naturalisten vore helt fri från all religion, är en illusion som hen genomskådar den dag hen slutar vara kulturell fadermördare. All kultur har uppkommit i religionens vagga (jag vet inte om några vilda urfolk, nu och historiskt, som inte varit någon slags animister), och bär dess märken livet ut. Själva språket är en nästan religiös, mytologisk företeelse, uppsprungen ur myten, med den kulturella mytologin invävd i sig för alltid. 

Jag älskar hippierörelsen. Den, eller snarare den anarkoprimitivistiska delen av den, har (till stor del) fött min känslo- och tankevärld och min filosofi "djurismen" som jag har förespråkat här på bloggen. Därför är det så trist att se att drogerna (särskilt cannabis) och New Age fritt får härja i den och skörda sina offer. Man vill ryta till när någon skadar ens älskade. Det är det jag gör nu. 

 

Droger och New Age går ut på det samma. De skapar falska glädjerus, inbillningar, tankevirus, verklighetsflykt, önsketänkande. Och båda nedsätter kraftigt den kritiska förmåga som moder natur har utrustat oss med för att vi ska klara av livet. Drogerna passiviserar en, och förändrar ens personlighet, och det gör faktiskt New Age också, som är en slags uppsättning tankedroger eller tankevirus. 

 

Det är synd detta, för hippierörelsen hade sådana chanser att bli en verkligt motkraft, en motkultur, i samhället. Vad är den nu? Förlamad. Den har ingen seriös aura omkring sig, på grund av drogerna och New Age. En hippie har blivit ungefär liktydigt med en flummig, oseriös människa. Vi måste få ett stopp på detta, och restaurera hippierörelsen. Den ekoanarkistiska, anarkoprimitivistiska delen av den (inte den futuristiska med sina UFO:n och aliens) har verkligen jäkla bra saker att komma med, och skulle förtjäna respekt om det inte vore för drogerna och New Age. 

 

Så jag vill uppmana dig, hippie, som läser detta, att akta dig för båda dessa fenomen, drogerna och New Age. Livet kanske blir mer torftigt utan dem, men det blir i alla fall mer äkta, och sant. Ta det röda pillret (från filmen Matrix), inte det blå. Gå ut ur Matrix, även om den tillvaron blir ödslig och tung. Verkligheten ändras inte fast du vågar se den i ögonen. Det är samma verklighet ändå, även om du inte röker braj och lyssnar på New Age-gurun. Är inte det en del av det heroiska livet, att våga se verkligheten i ögonen? Att älska verkligheten och sanningen, kosta vad det kosta vill? För mig blev det inte tyngre att leva fast jag blev ateist och naturalist, så jag uppmanar dig att se igenom religionen, det tror jag inte är så farligt. 

 

Jag har en vän som är hippie, som rökt braj så länge att han tror att alla religioner är lika sanna ("allt är sant", säger han). Det tror jag är ganska typiskt för braj-narkomaner. Jag träffade också en hippie i Spanien, som trodde att verkligheten är en dröm. Jag tror han hade rökt litet för mycket. David Icke fick också många av sina konspirationsteorier genom en drogtrip. Han tror att världen styrs av "shapeshifting reptilians" och att månen är skapad av reptiler för att kontrollera jorden. 

 

Det värdefullaste i hippierörelsen tycker jag är vördnaden för och kärleken till moder jord, Naturen. Där sammanfaller ofta hippierörelsen med miljörörelsen. Dom går in i varandra. Hippierörelsen har varit en pionjär inom det ekologiska tänkandet. Ekotänket i hippierörelsen gör att jag tycker den är värd att ta på allvar. Och så har den skapat mycket vacker musik. Jag tänker på reggae.

 

Det finns många orsaker till att inte röka cannabis:

 

1) Man kan odla ätliga växter istället, och således bli nyttig för samhället

 

2) Man sparar sina lungor och har mindre chans till lungcancer och dålig hälsa

 

3) Man behåller sin personlighet intakt

 

4) Man behåller sitt kritiska sinnelag intakt

 

5) Man sparar pengar

 

6) Man blir inte lika lätt fast av polisen, undslipper tröbbel med polisen

 

 

Välkommen till min ateistiska blogg, som kan läsas här.

 

Jag har länge samlat på orsaker till att jag inte längre tror på Gud och det övernaturliga. Dom har samlat sig till hela 134 stycken! Jag ska lägga upp dem på min ateistiska blogg efterhand.