för naturens skull

Youtubefilmen "Why everything will collapse" är en bra kort sammanfattning av läget.

Jag och många andra varnar för att en ny finanskris är runt hörnet, och David Stockman (former director of the OMB under President Reagan, former US Representative, best-selling author of The Great Deformation, and veteran financier) är en av dem. Han citeras i detta blogginlägg på Peak Prosperity 10.8. 2018 som sägande att "In fact, it (the new financial crisis, min amn.) may be only days away".

En datormodell förutspådde på 70-talet att 2020 kommer läget i världen att bli mycket kritiskt, och 2040 kommer civilisationen att kollapsa för gott. Se artikel om det här. Citat från artikeln: "At this stage, around 2040 to 2050 civilized life as we know it on this planet will cease to exist."

 

Känns rätt så realistiskt, med tanke på vad jag har skrivit här på bloggen. Inte för så länge sen sa jag till min flickvän medan vi gick på Söder, att 2050 kommer Stockholms gator att stå tomma.

 

Nämnas kan också att datormodellen låg till grund för ekoklassikern "The limits to growth", Rom-klubbens rapport 1972. Dessa modeller har uppdaterats nyligen, och de håller måttet fortfarande. Läs om detta här.

Jag har tidigare skrivit här på bloggen (se här) om att vi närmar oss en ny finanskris. Du har kanske tänkt att mig kan man inte tro på, eftersom jag är synnerligen obildad inom ekonomi. Nåväl, tyvärr finns det ekonomiprofessorer som säger det samma, som t.ex. ekonomiprofessor Steve Keen vid Kingstons Universitet i England (ligger i London). Han är född 1953, 65 år gammal, och har hunnit se en del finanskriser. Jag tror jag har nämnt honom här på bloggen tidigare. Men han är en välkänd kritiker av mainstreamekonomin, och gav 2017 ut en bok som hette "Can we avoid another financial crisis?" (se en recension här). Hans svar är nej, det kan vi inte, och många håller med honom, inte minst Peter Schiff, Mike Maloney och Gregory Mannarino, den sistnämnde också kallad "The Robin Hood of Wall Street". I den här youtubevideon för tre månader sedan säger Gregory Mannarino att "A stock market crash is an absolute certainty". Steve Keen sade 2017 i denna artikel att nästa finanskris kommer mellan 2017 och 2020. Isåfall har vi högst ett och ett halvt år kvar. 

 

Jag vet att man aldrig kan spå om framtiden med datum, men, precis som för de troende med datum för Jesu återkomst, kan det trösta en, ge en något att hoppas på tillsvidare, och göra att man förbereder sig. Att hoppas är aldrig fel, är aldrig ett brott, hur orealistiskt det man hoppas på än är. När den rumänske prästen Richard Wurmbrand satt i fängelse under Ceaucescus hemska diktatur, cirkulerade det alltid rykten bland fångarna om att diktatorns styre var i färd med att slås ner och de skulle befrias från fångenskapen. För det mesta var det lösa rykten. Så är det väl också med oss idag som lider under teknokratins och kapitalismens tunga börda. 

 

En finanskris är alltid en andningspaus för den förtryckta vilda naturen. Och man kan hoppas att det blir den sista finanskrisen, som leder till civilisationens slutliga kollaps och naturens och mänsklighetens befrielse. Och sen kan man också hoppas på att kollapsen ska bli snabb, något humansystemekologen David Korowicz tror i denna artikel, men som däremot den store Peak Oil-författaren John Michael Greer  inte tror, han tror att kollapsen kan sträcka sig över åtskilliga decennier. 

 

Till er som liksom jag i hopplöshet inför människornas förhärdelse och likgiltighet känner att kanske bara en civilisationskollaps kan befria naturen och mänskligheten, säger jag: "

 

"Tålamod, en liten tid till måste vi lida under denna tunga börda som heter "kronisk kärleksbrist", "kronisk brist på community"

Jag drömde inatt att "Jesu återkomst", dvs. "naturens återkomst" sker idag, i vår tid, med exponentiell hastighet. Och när de "utvecklingsstörda" fick sina nutida rättigheter var det ett stort framsteg, ett stort skutt framåt, likaså när jag återupptäckte min tidskrift "Gud och intet mer":s texter om Jesu återkomst (såna finns i den, jag gjorde fem nummer av den 2005/2006).

 

Kommentar till drömmen: Ett exempel på något som växer med exponentiell hastighet är teknikutvecklingen, såsom datorernas kapacitet. Något som växer exponentiellt, växer först långsamt, sedan snabbare och snabbare, sen kommer den över en tröskel när utvecklingen skenar iväg, och utvecklingskurvan stiger rakt upp i vädret. Det känns som om vi, när det gäller "Jesu återkomst", ännu inte har nått denna kritiska tröskel (kan även kallas "kritisk massa"), men att kurvan kommer att börja stiga rakt upp i vädret en tid efter civilisationens kollaps, när mänskligheten vaknar ur sin teknoslummer och minns igen att den tillhör Naturen, att Naturen är dess hem.

I naturen finns inget straff, så naturens nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över de civiliserade, som har straffat sig själva med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om. 

Många saker i civilisationen är upp-och-ner, också talet om civilisationens kollaps som en katastrof och att "the world is going to hell". För mig är det just tvärtom. Civilisationens kollaps ser jag fram emot som en befrielse, eftersom vi då får det viktigaste tillbaka, dvs. gemenskapen, kärleken, solidariteten. Ju mer civilisationen trivs, desto mindre har vi av denna vara,  nämligen. Därför får det mig att undra om inte vi lever just nu i den svåraste tiden någonsin, eftersom vi systematiskt har utrotat all verklig community med all vår teknologi. Jag ser fram till den där dagen då vi kan grunda en "indianstam" i Nackareservatet, den första på kanske tusentals år. Det blir mitt livs stora händelse, om det någonsin inträffar. Jag lovar dig, så länge civilisationen är på topp kommer detta inte att tillåtas, med hot om straff om vi gör det - som alltid i civilisationens historia. En kollaps måste till. Vi kanske får mindre mat då, men kärlek är min viktigaste mat, så det bryr jag mig inte så mycket om. Occupy-rörelsen var en liten försmak på vad som kan komma i kollapsens spår, där fanns kärlek och gemenskap utanför Systemet.

 

Jag kollar varje dag börsen (Dow Jones index) för att se om den börjar gå neråt, dvs. om det finns hopp för oss.

Jag ber mina läsare studera börsen, eller snarare det viktigaste börs-indexet Dow Jones Index. När du klickar på länken jag nyss gav i förra mening, när sidan kommer upp, tryck på "högst" uppe till höger, och studera börsens utveckling sedan 1970-talet, men särskilt de två senaste börskrascherna, den kring millennieskiftet och den kring 2007-2008. Det ska inte mycket ekonomisk intelligens till för att kunna gissa sig till vad som i stora drag är att vänta på basen av vad som hände de två senaste gångerna. Nu är vi nämligen inne i en ny ekonomisk bubbla, "The Everything Bubble", den största bubblan någonsin (dubbelt så stor som den senaste) som snart kommer att spricka, om vi ska lära oss av historien. 

 

När spricker den nya bubblan? Ja, det kan man också gissa sig till genom att studera de två senaste bubblorna. Alla bubblor spricker efter att bubblans tillväxt har peakat (nått sin topp) och planat ut en tid. Senaste bubblan  2007-2008 sprack efter att den planat ut ungefär tre till sju månader (lite svårt att säga precis när bubblan sprack). Sen kom en våldsam krasch, våldsammare än bubbelkraschen kring millennieskiftet, som också hade längre tid på sig att plana ut på toppen, och heller inte kraschade lika våldsamt. Nu har vår nuvarande rekordstora bubbla peakat och planat ut i sex månader. Man kan räkna ut att den kommer att ha kortare tid på toppen, och krascha våldsammare än de förra bubblorna, eftersom denna bubbla är dubbelt så stor som den senaste (ju större bubbla, desto större och brantare krasch). Då skulle det vara rimligt att gissa att bubblan kommer att spricka under andra halvan av 2018. Ja, egentligen kan den spricka när som helst om vi ska vara riktigt ärliga. Detta understöds av detta blogginlägg på min favoritblogg Peak Prosperity (Chris Martensons blogg), en mycket seriös blogg om ekonomi, energi och ekologi. Jag hänger inte med i allt i det inlägget (de är rätt pålästa), läs slutet av nästsista avsnitt och sista avsnitt om det verkar vara svårt för er. Adam Taggart skriver i detta blogginlägg att

 

"Conclusion: a major decline in the financial markets is due for the second half of 2018/first half of 2019."

 

 

Jag ber mina läsare ta varning av detta, och förbereda sig, så att ni kan göra visa val som inte sabbar det för er. Läs också mina råd för hur man ska förbereda sig för den kommande kollapsen i detta blogginlägg på min blogg, ganska nyligen. 

 

Märk också att även miljardären George Soros anar att en ny finanskris kommer snart. Många tidningar har skrivit om hans dystra utsagor i denna sak, läs en sådan artikel här. Om t.o.m. han varnar, då är det illa, har folk på nätet sagt.  

(avskrift av en handskriven minibok)

 

"När man genomvandrar ett modernt industricentrum och söker avlyssna framtidsmusiken i maskinernas rastlösa orkester, stannar man lätt nog inför frågan: är detta ett preludium till ett oanat framåtskridande eller kanske snarare en sista våldsam självförbränningsprocess, innan slutet kommer? Man tvingas till beundran inför det väldiga uppbåd av arbetskraft, tankeenergi och organisationsförmåga, som objektiverat sig i teknikens skapelser och som framträder i det moderna affärslivets erövringskamp. Men å andra sidan frågar man sig, om icke det stora maskineriet tvingar fram personligheternas fortskridande nivellering, om icke kulturens djupare livskällor hålla på att sina, om vår civilisation icke mer och mer tager karaktären av en fulländad apparat men utan levande ande."

 

(Ur boken "Historiens problem. Utvecklingsfilosofiska studier", av Gunnar Aspelin, 1926, s. 114)

 

"Antropologer kan visa att allt detta blir begripligt genom kultur- och maktanalys. I likhet med stenstatyerna på Påskön och mayaindianernas tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en fetisch, så till den grad att den måste upprätthållas till varje pris, till och med på bekostnad av den jord som kan försörja oss. Och samtidigt som vi lockar landsbygdsbefolkningen i Brasilien och Mozambique att upplåta sin jord och sin arbetstid för att försörja vår teknomassa, hävdar ekonomer på fullt allvar att det är dessa lantarbetare och bönder i Syd som bör vara tacksamma över att de nu får möjligheten att utvecklas. Kanske kommer detta någon gång i framtiden att framstå som lika absurt som det nu skulle förefalla oss att någon i 1500-talets Peru hade försökt övertyga bönderna att de själva en dag i framtiden skulle ha tillgång till lika välfyllda magasin som inkahärskaren."

 

(Ur boken "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa, av Alf Hornborg, (professor i humanekologi på Lunds Universitet), 2015)

 

Den amerikanska författaren Derrick Jensen är den kanske mest kända och populära anarkoprimitivisten idag, och är den av dem som skrivit flest böcker (ett tiotal). Han är en av grundarna till Deep Green Resistance, en radikal miljöorganisation för avvecklingen av civilisationen. Jensen är en av den moderna anarkoprimitivismens filosofer, jämte bl.a. John Zerzan, och en som jag tagit intryck av tidigare, innan jag läste denna bok, som är den första av hans böcker jag läst. 

 

Jensens bok är den farligaste jag läst, en av de mest aktivistiska och gerilla- och partisanaktiga böcker jag läst. Detta behöver inte tolkas så att jag menar det i negativ mening. Den är också en av de böcker som utmanat mitt tänkande mest. Jag har verkligen brottats med den. Den var också lång, 929 sidor, av vilka jag bara läste andra delen, på ca. 410 sidor. Första delen har jag inte fått tag i, men ska läsa den när jag får tag i den. 

 

I korta drag går boken ut på att vi måste avveckla civilisationen om vi ska rädda naturen från att gå under genom t.ex. klimatförändringarna. Civilisationen hotar både naturens och mänsklighetens överlevnad. Ska vi verkligen lyckas med en sådan avveckling, går det inte att vara pacifist, utan vi måste vara sluga och använda alla till buds stående medel, både våldsamma sådana och ickevåldsliga sådana. Vi måste sabotera Systemet, sabotera infrastrukturen som upprätthåller dödsmaskineriet, spränga fördämningar som utrotar laxarna, hacka oss in på naturmördarnas datorsystem för att sabotera dem, ja inte bara försvara oss, utan attackera Systemet, gång på gång, förblöda det helt enkelt. 

 

Derrick Jensen sticker inte under stol med vem hans främsta inspiratörer är: Nordamerikas urfolk i deras försvarskamp mot de vita inkräktarna. Och lika lite som dom var pacifister, lika lite är han det. Han känner sig befryndad med deras kamp, och lär av den. 

 

Jag har kallat mig radikalpacifist tidigare här på bloggen, men det innebär inte att jag skulle ta avstånd från allt våld överhuvudtaget. Detta är helt enkelt inte möjligt, och det är självbedrägeri att tro det. Ingen pacifist jag känner vill att mördare och våldtäktsmän ska gå fria, utan de tror att dom måste få sina fängelsestraff, om inte för annat, så för att förhindra och avskräcka från nya brott. Då är genast pacifismen modifierad. Min radikalpacifism erkänner detta, och dess radikalitet är inte att ta avstånd från allt tänkbart våld, utan göra saker som minimerar våldet i vår värld (i dess totalitet, nu och för all framtid), vare sig mot djuren, naturen eller de fattiga, avstå från allt onödigt våld, och då måste mycket förkastas, för vi lever i ett samhälle som systematiskt våldför sig på livet, och detta utan att det behövs överhuvudtaget. Detta ser ofta pacifister inte. Ordet "pacifism" är ofantligt missbrukat, och exploaterat av maktens män för att döda allt motstånd mot makten (Jensen påpekar detta själv). Man får döda en mygga, men inte Hitler eller Stalin. Vilket hyckleri! Då anser jag att det är mer pacifistisk att döda Hitler och Stalin, men att spara myggan, som är oskyldig som en ängel. Man måste verkligen inte döda myggan. Skaffa dig ett myggnät istället! Men dagens pacifister är besatta av tanken att man inte får använda våld uppåt i hierarkin, men däremot är de ofta förvånansvärt blinda för allt det våld som de utövar neråt i hierarkin, mot tredje världens fattiga, mot djuren och naturen, ett våld som de ofta inte märker, eftersom det är indirekt. Detta tål inte Derrick Jensen, som avskyr att ge sig på de svaga, men inte väjer för att utmana de starka till duell, de som förtrycker de svaga och dessutom har vapen att försvara sig med. Ridderlighet, alltså!

 

Men hur långt är Jensen villig att gå i användandet av våldet? Det blir inte tydligt i boken. Vill han ha en blodig revolution, en "ekologisk franska revolution" *? Jag vet att han är anarkist, men blodiga revolutioner tenderar att skapa nya förtryckarstrukturer, när alla som motsätter sig dem fängslas eller avrättas. Hur skulle det annars gå till? Att avsätta och mörda förtryckarna och hindra dom från fortsatt välde kräver militär organisation och polisstyrka, dvs. hjärtat i civilisationen. Här har den pacifistiska traditionen en visdom som bygger på erfarenheter av många revolutioner. Kanske ickevåld och modifierad anarkopacifism (åt det radikalpacifistiska hållet) är mer underminerande för civilisationen än militärkuppar och blodiga revolutioner, som mer har chansen att skapa motattacker, militarism, polisstater och världskrig än att avveckla civilisationen? Krig som kan urarta i kärnvapenkrig?

 

Vad skulle t.ex. hända om Putin fick ett miljöetiskt uppvaknande, och skulle börja kriga mot Trump eftersom han läst Jensen, och insett att Amerika leder världen mot fördärvet, och han sedan störtade världen in i ett tredje världskrig, där Trump anfaller Ryssland med kärnvapen? Att ohejdat förespråka våld kan få oanade konsekvenser. 

 

Är Jensen verkligen villig att göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)" (se sid 829)? Skulle han tortera folk för att få igenom detta? Här stöter vi på etiska problem. Jag personligen skulle aldrig tortera. Jag tror det är kontraproduktivt och bland det värsta en människa kan göra. Inget kan rättfärdiga tortyr. Det finns långt bättre sätt att kriga för naturen. 

 

Jensen har ingen tydlig plan för hur vi ska avveckla civilisationen så att det blir så lite lidande för människor och djur som möjligt, hur vi avvecklar det inifrån, så att vi undviker våldsam kollaps och kaos. 

 

Jag har också en känsla av att Jensen kräver för mycket av miljöaktivister. Det är uppenbart att han aldrig varit i fängelse eller tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning eller på rättspsykiatrisk avdelning. Skall vi uppsöka martyrskapet? Ska vi försöka upprepa Jesu mytiska offergärning? Det blir som ett slags självmord att stå emot Systemet på det våldsamma sätt som Jensen ivrar så för, vilket vissa Nordamerikanska urfolk erkände i deras kamp mot de vita (Jensen berättar om detta i boken). Om t.ex. en f.d. mentalpatient som jag skulle ge mig in i ekosabotage, skulle inte vägen vara lång till långvariga vistelser i rättspsykiatriska fängelser, civilisationens små helveten. Jag har blivit så förstörd av psykiatrin att jag inte skulle våga att utmana ödet ytterligare. Att kräva sådant av mig skulle jag anse som oförsvarlig grymhet. Måttet är rågat. Offer för Systemets tortyr måste få en fribiljett här, man ger sig inte in i lejonets gap igen efter något sådant. Civilisationens plågande av de avvikande är så stor när det gäller mentalpatienter, att jag menar att de inte ska uppmuntras till ekosabotage. Däremot, de som är villiga att riskera fängelsestraff, de som inte har ett psykiatriskt förflutet, med dem är det en annan sak. Kriminalvården är, enligt min erfarenhet (jag har kortvarig erfarenhet av den), barmhärtigare än psykvården, eftersom den inte förgriper sig på ens känsloliv och psyke med gifter. 

 

Jensen verkar inte så mycket inse värdet av att mera förändra systemet inifrån, genom icke-våldslig infiltration och folkbildning, vilket jag anser vara ett av de starkaste vapen vi har till hands mot civilisationen. Jag anser det vara bättre att jobba heltid med ickevåldsliga metoder - verkligen ge allt i detta, satsa allt på det - än att jobba begränsat med våldsamma metoder (ingen vågar ändå jobba heltid med våldsam ekosabotage). Visserligen förespråkar Jensen båda delarna, men ska vi satsa på något, menar jag det är effektivare att gå den ickevåldsliga vägen, eftersom vi då undviker att riskera att slösa en massa år i fångenskap, där vi inte kan göra särskilt mycket. Vi måste inte med våld spränga fördämningar, vi kan också genom infiltrering och lobbying få folk att göra det frivilligt, eller med lagens hjälp. Ja vi kan faktiskt lagstadga vår väg tillbaka till naturen, om vi verkligen är listiga, såsom t.ex. Pella Thiel och andra kämpar för naturens rättigheter redan gör. Detta har stor effekt. Vi har nämligen moralen på vår sida, och lagen måste till sist erkänna det, att den inte kan uppmuntra längre att vi sågar av grenen vi sitter på, utan måste ha rätt att få leva som de vilda urfolken, ha rätt att restaurera naturen. 

 

Jensen är i boken en särskilt stark förespråkare för laxarnas rättigheter, och att vi bör spränga de ofattbart många fördämningar för vattenkraft som man byggt i älvar och floder runt om i världen (bara i USA finns det två miljoner fördämningar). Jensen vill ta lagen i egna händer och spränga dom utan lagens sanktion, innan det är för sent och laxen i älvar och floder inte kan återhämta sig längre. Laxarna är ju beroende av att kunna simma uppströms för att leka (föröka sig). Dock, den som ständigt spränger fördämningar måste räkna med att hen riskerar långa fängelsestraff, särskilt om översvämningarna som dessa sprängningar försorsakar nedströms förstör en massa bebyggelse och om människor skadas i dem. Då mister vi våra bästa krigare för långa tider. Jag är helt med på att vi måste förstöra fördämningarna, men jag skulle uppmana Jensen att försöka alla utvägar innan vi riskerar att offra våra bästa krigare till långa fängelsestraff. Han talar aldrig om fisktrappor, sätt att hjälpa fiskarna att simma förbi fördämningar. Kanske detta är en gyllene medelväg fram tills vi får lagen på vår sida? Denna tystnad är underlig, eftersom Jensen verkar vara väldigt påläst när det gäller laxarna, deras överlevnad och hoten mot den. Jag skulle vilja veta vad Jensen anser om fisktrappor, om de alls är värda något? Detta skulle kunna spara många fängelsestraff. 

 

Är Jensens stora tillit till våldet ett amerikanskt fenomen? Skulle en Derrick Jensen vara möjlig i Gandhis Indien? Har Jensen sett på för många amerikanska våldsfilmer? För stor beundran för våldsamma hjältar? Vi kan faktiskt bättre än filmernas våldshjältar. Vi måste minimera våldet, för att undvika krig, hämnd och våldsspiraler. Det är detta som jag tror varit pacifismens poäng genom tiderna, inte att totalt ta avstånd från allt våld, alltid och överallt. Ja, varför tar inte Jensen upp den vanliga pacifistiska invändningen mot våld, att våld föder våld, leder till våldsspiraler? Han tar upp många invändningar, men inte denna kanske viktigaste invändning. 

 

Jensen går för långt när han närmast uppmuntrar kvinnor som blir utsatta för våldtäkt att mörda förövarna. Är dödsstraff verkligen ett proportionerligt straff för våldtäkt? Två till sex års fängelse tycker jag känns rimligt. Här börjar det lukta bränt runt Jensen, ett naivt våldsförhärligande. Vem blir nästa att hämnas mordet på våldtäktsmannen? Och så har du karusellen igång. Jag menar dock inte att kvinnor inte har rätt att försvara sig mot våldtäktsmän.  

 

Jensen tar upp invändningen om hur vi ska avveckla kärnkraften om vi ska avveckla civilisationen, och erkänner att han inte har svaret på detta, men att det bästa man kan göra är att genast börja avveckla alla kärnkraftverk på denna jord, för att minimera kärnkraftskatastroferna i framtiden. Håller helt med. 

 

Jensen punkterar också myten om "Pleistocene overkill", att vi skulle ha utrotat en mängd arter genom överdriven jakt under stenåldern, innan civilisationen uppstod. En myt som folk som vill svärta urfolken använder för att peka på att de var lika destruktiva som oss civiliserade. En myt som jag trodde på innan jag läste Jensens bok. Jensen tror inte på den. Det är helt omöjligt, menar han, finns inga arkeologiska bevis för det, det hade blivit för mycket kött per person, enligt vetenskapsmän han citerar. Vill du veta mer om debatten om detta, googla bara på "Pleistocene overkill". 

 

Jensen har inte ett ord om askes och frivillig fattigdom som en lösning på miljöproblemen. Om något kommer att rädda världen, är det detta. Visserligen, politik behövs, ekosabotage behövs, men vem pratar om att askes är ekosabotage, och dessutom kanske den mest effektiva, eftersom alla kan ta efter utan att behöva vara rädda för fängelsestraff? Ja, en värld full av sekulära eller religiösa sadhu-liknande asketer skulle betyda dödsdomen för civilisationen, civilisationens totala kollaps, eftersom den bygger på systematisk lyxande och bekvämlighetsmani. Jag har för mig att jag läste att Jensen har både bil och personlig dator, vilket gjorde mig ledsen, det är ju här kampen står, kring att vi måste avstå från högteknologin, och få myndigheterna att förbjuda tillverkningen av ny högteknologi och helt förbjuda användningen av teknologi som ger utsläpp eller skadar naturen genom dess användning. Lika viktigt eller viktigare än att spränga fördämningar, faktiskt. Vårt exempel här är avgörande. Men, hur påverkar man samhället effektivt utan att använda högteknologi? Jag har förståelse för dem som gör det, det är fruktansvärt svårt att gå före med gott exempel, eftersom man då liksom försvinner från barrikaderna och lätt isolerar sig. Jag själv försöker hitta någon slags mellanväg här, att använda bibliotekets och ABF-husets gemensamma datorer medan jag i övrigt har mycket lösa band till Systemet.

 

Men Jensen får en att tänka grundligt över dessa frågor, eftersom han går till botten med dem, han tar naturförstörelsen så på fullt allvar, och är så passionerad och helhjärtad. Detta skall han ha tack för. Jensen är också modig som vågar skriva en så här radikal och farlig bok, men jag har på känn att han själv inte skulle riskera fängelse för ekosabotage, vilket han också erkänner i boken.  

 

Här är en insiktsfull kritisk recension av Jensens båda två Endgame-böcker.

 

 

* Man får för sig att han skulle kunna godkänna nåt sånt när han säger att vi måste göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)". Vad är effektivare i att stoppa naturförstörelsen än en statskupp? Jensen kritiserar aldrig ekofascismen i boken, och blodiga ekorevolutioner skulle mycket lätt kunna leda till ekofascistregimer. Dock, även ekofascism är bättre än vår tids ohyggliga kapitalistiska teknofascism, där fascismen nått aldrig tidigare uppnådda proportioner. 

Jag har en känsla av att "The everything bubble" (se också ekonomiexperten Jared Dillians åsikter om den här) kan börja spricka när som helst (jag har skrivit om den tidigare på bloggen här) (det kan förvisso ta flera år). Följden kan bli en finansiell kollaps värre än den 2007-2008. Vi kan få bränslekris, matkris och strömavbrott till följd om det går riktigt illa * (eller är det bra? Jag hoppas ju att civilisationen kollapsar, för naturens skull). En kraftig minskning av världshandeln, kanske? En ny depression, liknande den på 1930-talet? Det kan hända. Eftersom det går så dåligt med oljeindustrin (har gjort det länge), så kan detta faktiskt hända. Oljan är motorn i världsekonomin (Chris Martenson menar att stigande oljepriser kommer att spräcka bubblan, se här).  Det är inte frågan om "om" nästa kollaps kommer, bara om "när" den kommer. 

 

Jag vill inte uppleva detta utan att ha varnat mina bloggläsare och gett råd för hur man ska förbereda sig för detta. Jag skulle vilja göra mina läsare uppmärksamma på den rika flora av survivalist-bloggar som finns på nätet, och deras "prepper"-råd. Se en svensk survivalistbloggs råd här (artikeln "Minsta möjliga förberedd?"), t.ex.

 

Var ska man börja?, undrar du. Jag skulle börja med att försöka göra mig skuldfri, så att jag inte kommer i bankernas klor när det krisar till sig. Själv är jag skuldfri, och skulle aldrig kunna tänka mig att ta lån. Så pass mycket stolthet och självständighet har jag kvar. Har aldrig haft ett lån, faktiskt. Jag har klarat detta genom ett asketiskt liv under hela mitt vuxna liv.

 

Detta gäller de stora perspektiven. I det små skulle jag börja med att ha en liten ekonomisk buffert, låt säga 10 000-20 000 kronor, som en slags krisfond. Om det är möjligt, ha inte alla dessa pengar på banken, eftersom det i en kollaps kan bli så att alla vill ta ut sina pengar från banken, vilket inte går, eftersom banken inte har så mycket kontanter att alla kan få ut sina pengar. Dessutom kan strömavbrott och IT-problem göra att det inte går att ta ut sina pengar. Så ha i alla fall några tusenlappar gömda hemma i din lägenhet, ifall detta skulle hända. Dock, en hyperinflation kan göra dina pengar värdelösa, så helt säker är du inte även om du gör detta.

 

Minimalförberedelse innebär också att ha ett litet matförråd hemma, med torrvaror och konserver. Själv har jag en hel del torkat bröd. Det går också. Vatten behöver de flesta inte bunkra i Stockholm, ty vi har t.ex. Mälaren och Nackareservatets sjöar i närheten (det kan bli långt att gå och hämta vatten för vissa, om vattenpumparna skulle sluta fungera vid långvarigt strömavbrott. För sådana kan det vara bra att ha ett tiotal liter bunkrat dricksvatten. Man kan också fylla badkaret eller hinkar med det sista vattnet från kranen efter strömavbrottet).

 

Väldigt viktigt i vintertid är att ha tillräckligt många täcken och sovsäckar så att man skulle klara ett strömavbrott på vintern. Stackars dem som får ett strömavbrott och inte kan elda i någon spis, kamin eller eldstad, utan att ha tillräckligt sovsäckar och täcken, om det är minus 10! Dom måste bygga kåtor utomhus där de kan elda och värma sig (om de inte hittar släkt och vän med vedeldningsmöjligheter som vill ge dem husrum). Detta kan bli svårt. Särskilt med vedtillgången. En vintersovsäck som tål minus 10 är en perfekt lösning på detta problem (det kan kanske också gå att sova under ett enda täcke om man är många i lägenheten, så den värms av allas kroppsvärme, man ligger tätt bredvid varann, klär sig så mycket man kan, och har alla sina kläder och rockar ovanpå täcket som isolering). Har man inte råd med vintersovsäckar, går det också bra att köpa fem täcken för 199 kronor styck från Åhléns (se här). Fem täcken på varann är minst lika varmt som en rejäl vintersovsäck. Priset blir bara 1000 kronor, vilket de flesta har råd med. En bra investering! Det är också bra att ha en del ylletröjor för att hålla värmen dagtid. En varm vintersovsäck är också bra att ha ifall man blir hemlös, likaså en bra stor ryggsäck och ett lätt liggunderlag.

 

Ficklampa kan också vara bra att ha, om ljusen går vid ett strömavbrott, likaså ett lager med stearinljus/värmeljus. En pannlampa är inte dum om man vill läsa i mörkret. Batterier är bra att ha i lager, likaså tändstickor och tändare. Lär dig också göra eld med pinnar och fnöske (se föregående blogginlägg).

 

Blir du hemlös i kollapsen, kommer du att få mycket tid att döda (säger jag som f.d. hemlös). Ha därför ett lite lager med böcker av utomordentlig kvalitet, böcker som du skulle vilja läsa förr eller senare, som du sparar till denna tid. Jag har alltid haft en massa böcker i mina hyddor i Nackareservatet (de finns där ännu, många av dom), enligt "öde ö-principen" (vilka böcker skulle du ta med till en öde ö?). Böckerna är mat för själen, glöm inte det. Ha ett litet förråd av själsspis. Och printa ut viktig information från internet, för internet kan komma att kollapsa i framtiden (vissa säger redan 2023).

 

Jag har haft fel i många av mina profetior tidigare (som den om 11.11.2011 och 21.12.2012), men dessa gjorde jag i psykos. Min nuvarande känsla av en kommande kollaps har inte med någon psykos att göra, har inte med andevärld och fantasi att göra överhuvudtaget, utan jag reagerar endast på fakta där ute. Och jag är inte ensam om detta heller, t.o.m. vissa ekonomer och vissa ekonomiprofessorer (ta t.ex. ekonomiprofessor Steve Keens förutsägelser, se här) har samma känsla av nära förestående ekonomisk krasch, från den yrkesgrupp som ofta brukar vara den senaste att fatta det (tänk på kraschen 2008). Går man till experter som har en mer direkt koppling till marknaden, som investerare som Peter Schiff , Mike Maloney  Michael G. Pento och Jason Burack, och trendanalytikern Gerald Celente, hör man desto mer om den stundande kollapsen.

 

För dom som vill ha fördjupad kunskap om min syn på "kollapsen", hänvisar jag till inledningen av detta inlägg på bloggen "Damn the Matrix" och John Michael Greers essä om katabolisk kollaps, här. Det blir ingen "en enda Apokalyps", en enda stor Kollaps, utan sannolikt en serie av kollapser, varje sådan följd av en återhämtningsperiod, där varje ny kollaps är djupare än de tidigare.

 

 

* en ekonomisk kollaps kan också leda till krig, och att vara förberedd på krig kräver ungefär samma kunskaper som kollapsförberedelse överlag. Se bara till att du vet var närmaste skyddsrum ligger, och att du kan grunderna i förstahjälp.

 

Jag har nyss läst Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality" (New Society Publishers 2011). Boken skulle kunna placeras i kategorin "ekologisk ekonomi", och borde vara kursbok i kursen "ekologisk ekonomi" vid naturgeografiska institutionen vid Stockholms Universitet (jag har kollat deras kursböcker, och dom verkar så tråkiga att jag nog inte vill studera där. Hade dom bara läst Heinberg hade jag snart hakat på! Något liknande kan sägas om alla utbildningar vid Stockholms Universitet).

 

Jag kan inte mycket om ekonomi, därför är jag inte rätta personen att skriva en utförlig recension av Heinbergs bok, men något kan jag säga.

 

Huvudtesen i Heinbergs bok är att världens samlade ekonomiska tillväxt tog slut vid "The great recession", finanskrisen 2007-2008. Här och där har tillväxten fortsatt, men i det stora hela har tillväxten stagnerat. Detta är dock svårt att inse om man inte förstår att den tillväxt som man hittar efter 2008 ofta handlar om att artificiellt pumpa upp ekonomin med stora räddningspaket och lån, utan att den samlade faktiska ekonomiska produktionen växer. Ja, tillväxten idag är en finansiell bubbla, en fin fasad, där bakom har allt bara blivit värre och värre sedan 2008. Jag är beredd att hålla med Heinberg. Kolla bara vad som händer i Venezuela, som är ett land som står på randen till brutal kollaps. Ja, kan man inte säga att landet redan kollapsat? Och det är ett land som sitter på de största okonventionella oljereserverna i världen!

 

Varför har vi hamnat i denna situation? Heinbergs svar är att vi har nått flera olika gränser när det gäller hur långt ekonomin kan växa, där den viktigaste gränsen är Peak Oil, oljetoppen. Det handlar inte om att vi inte har tillräckligt med olja, utan att den billiga oljan håller på att ta slut, att oljans nettoenergi (EROEI) blir allt sämre och sämre. Detta tär på ekonomin och får den att sluta växa. Och detta är inte ett problem att lösa, utan ett predikament. Vi måste helt enkelt inse att "festen är över", och att vi måste lära oss att trappa ner i vår livsstil.

 

Det är inte bara oljan som har "peakat", även kolet kommer att peaka inom närmaste framtid, säger Heinberg. Räknar man den energi som man får ut av kolet, har denna redan peakat. Och förutom kolet har vi vatten, mat, metaller och andra mineraler, som alla kommer att stöta på samma problematik som oljan och kolet. Vi kommer att stöta på ett "Peak everything" inom kort.

 

Hur ska vi tackla detta?, frågar Heinberg i slutet av boken. Ja, rörelser finns redan som tar allt detta på allvar och söker lösningar på detta. Omställningsrörelsen är kanske den viktigaste, och den som Heinberg lyfter fram mest. Genom permakultur, lokalisering och ekologisk social ingenjörskonst kan vi göra mycket. Och vi måste finna ett sätt att bedriva ekonomi hållbart, utan tillväxt *, en "steady state economy" *. Men Heinberg menar att detta inte kommer att vara nog. Den globala ekonomin kommer att kollapsa vad vi än gör. Men alla våra ansträngningar kommer att mildra kollapsen, göra landningen mjukare.

 

Heinberg säger i boken att eftersom den globala ekonomiska bubblan hålls uppe genom tillit, kan hans bok komma att påskynda kollapsen, eftersom den visar verkligheten bakom bubbelfasaden. Men han har ändå valt att skriva den, eftersom kunskap om läget är viktigt på lång sikt, för att vi ska kunna förbereda oss inför kollapsen, och mildra den.

 

Heinberg förutsäger i boken, som skrevs 2011, en stor kollaps "in the next few years": "..stock and real estate values will plunge, banks will close, and businesses will shutter their doors. Monetary, financial, and social systems built upon the expectation of growth will simply fail in growths absence. In the worst instance, that failure could take the form of a nearly complete cessation of trade, as occurred nationally in Argentina in December, 2001. Some sort of new economy would inevitably emerge from the wreckage, but in scale and scope it would be a shadow of the one we knew just a few years ago. Measured in GDP, it might correspond to the world economy of fifty, a hundred, or even a hundred and fifty years ago."

 

Sju år har gått efter denna förutsägelse, men ingen sådan kollaps har kommit. Har vi bara skjutit den framför oss? Framtiden får utvisa det. 

 

Jag förundrar mig över att en journalist som Heinberg, som erkänner att han inte har någon ekonomisk utbildning, kan ha en sådan insikt i ekonomin, en insikt som verkar mycket större än den många kända ekonomiprofessorer har. Detta stöder min tes om att specialisering ofta gör oss till fackidioter, oförmögna att se den stora helhetsbilden, såsom ofta är fallet inom vetenskapen.

 

 

* Jag tycker dock att en "steady state economy" är allt för lite radikal i ekologiskhet, eftersom vår ekonomi just nu är så gigantisk, att om den skulle få leva vidare ungefär lika stor i hundra år till, utan att växa, skulle den likförbannat förstöra vår planet, bara saktare än om den växte. Jag förundras över att Heinberg inte inser detta i boken (jag har dock hört honom förespråka "nerväxt" (som jag förespråkar) i föreläsningar på youtube, men det tror jag var flera år efter denna bok. I denna artikel 2014 förespråkar Heinberg nerväxt).

I November i höst kom det ut en skrivelse signerad av 15000 vetenskapsmän från 184 länder där de varnade mänskligheten för kommande miljökatastrofer om inte kursen ändras. Många tidningar runt om i hela världen rapporterade om skrivelsen, bl.a. Independent, här.  "Soon it will be too late to shift course away from our failing trajectory, and time is running out," står det i skrivelsen. 

 

Den amerikanska tidningen Houston Chronicle skriver i en artikel om oljeindustrin 21 December (läs den här), att oljefynden 2017 var rekordlåga. Vidare säger den "7 billions barrels found this year, 30 billion in 2012:". Sonia Mladá Passos, en senior analytiker på norska Rystad Energy, säger i artikeln. “We have to face the fact that the low discovered volumes on a global level represent a serious threat to the supply levels some 10 years down the road.”

 

Detta bekräftar det jag skrivit tidigare här på bloggen, att civilisationen börjat leva på sitt kapital, tära på sitt fett. 

År 2010 skrev jag en massa handskrivna miniböcker med dikter och prosa (jag gjorde så i flera år). När jag var på Pelarbackens enhet för hemlösa 2010 och träffade en läkare där, glömde jag en bunt med dessa miniböcker där. En av personalen upptäckte det sedan, efter jag hade gått, och försökte få tag i mig. Hon lyckades inte, men fick istället tag i den unge mannen (min jämnårige) och poeten Markus Beijar Mellin, som hon trodde var jag. Hon gav miniböckerna till honom, och han gav dom i sin tur till Antikvariatet Tälje på Bondegatan på Söder. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med Mellin, har helt enkelt inte lyckats få tag i honom. Jag hade dock fått höra om att han gett miniböckerna till ett antikvariat på Bondegatan, men jag hade inte hittat det på nätet, och trodde inte det fanns. Men i höst, på Författares Bokmaskins litterära afton, träffade jag Mellin av en slump. Han berättade att miniböckerna fanns hos Antikvariat Tälje, och jag hittade det till slut på nätet, med adress. Igår var jag där med Titti, och undra på om jag blev glad: antikvariathandlaren, en gammal man, hade sparat mina miniböcker för mig i sju år! Bland dikterna fanns ett dussin dikter som jag trodde jag hade förlorat för gott, en del av dem rätt dyrbara för mig. Eller vad säger ni om dessa tre som jag fann i miniboken "Kladd XVI":

 

 

Det var en man

som började leva sig så in i

den förvandling han skulle genomgå

i döden

att han genomgick denna förvandling

redan innan han dog. 

 

 

* * * *

 

 

Det är sant att materien 

i sig själv är paradisisk

men det finns materie

som är ihopfogad och ihopsnickrad på ett sätt

som gör att vi

leds bort från paradiset

tills den dagen då vi

går i väggen och återupptäcker

den paradisiska materien

bakom alla helvetiska konstruktioner

av densamma.

 

 

* * * * 

 

 

 

Efter Befrielsen

fortsatte vi att tillverka böcker

i många decennier

men inte genom tryckerier och bläck,

utan genom hemmalagad svärta och fjädrar

genom att göra små handskrivna böcker

av de tomma första och sista sidorna

i gamla böcker, vi återanvände dem

tills alla böcker var genomgångna. 

 

 

Frågan om ekonomisk tillväxt anser jag vara ekonomins och politikens kanske viktigaste basfråga. Är tillväxt bra eller dåligt? Ja det är rentav en ödesfråga för mänskligheten, nu när vi ser vad två seklers ohämmade tillväxt har åstadkommit för miljön och tredje världen. Och vår framtid står och faller med tillväxten eller "nerväxten".

 

Det är idag i politiken en rörande enighet om att tillväxt är något bra. Till och med Miljöpartiet har frångått sin tillväxtkritik för att kunna fungera bättre i riksdag och regering. Det är brist på tillväxtkritiker idag, i politiken. Skall man forska i tillväxtkritikens svenska historia, kommer man förr eller senare över Björn Forsbergs bok "Tillväxtens sista dagar", som kom ut för tio år sedan. Forsberg var då forskare i miljö- och utvecklingsfrågor (jag tror han är det ännu) vid Umeå Universitet (han är statsvetare). Hans bok är ett inlägg i den miljöpolitiska debatten på den tiden, en slags debattbok. Den är en svidande uppgörelse med ekomodernismen, med politikernas hyckleri, hur de ordar stort för miljön (tänk på Göran Perssons ordande om "Det gröna folkhemmet") och handlar stick i stäv med sina ord. Hans kritik är förvånansvärt aktuell även idag. Det har inte blivit mycket bättre på tio år, politiken och ekonomin är full av "greenwashing" och ekomodernism, blind tillväxttro, trots att läget för miljön avsevärt försämrats.

 

Ekomodernismen är den överläget förhärskande miljöpolitiska idéströmningen, och går ut på att man inte ser någon konflikt mellan ekonomisk tillväxt och omsorg om miljön och hållbarhet. Man anser snarare att dessa stärker varann, att det existerar en win-win situation mellan tillväxten och miljön, när man satsar på s.k. "grön tillväxt". Detta håller inte Forsberg med om, utan menar att den överkonsumtion som tillväxten uppmuntrar  äter upp miljöinsatserna, som ofta handlar om s.k. "tilläggshandlingar", s.k. "punktinsatser i marginalen" istället för att genomsyra hela politiken. Ska vi ha någon chans att rädda miljön, måste det senare ske, menar Forsberg, och då kan vi inte ha tillväxt. Detta måste politikerna våga erkänna, även om det skulle kosta dem deras karriär.

 

Men Forsberg är inte helt fri från ekomodernism själv. Han är för högteknologi och industrialism i boken, om än i en kraftigt reformerad och avskalad form (genom s.k. "lokalisering", som han talar sig varm för i boken). Detta kan spela ekomodernisterna i händerna, som här hittar hållhakar och försvar för sin galenskap. Forsberg vill kraftigt reducera industrialismen och globaliseringen, och det är bra, han är på rätt väg, men har går inte linjen ut och förespråkar ingen avveckling av dessa fenomen. Vem ger sig först då?, kan man undra. Alla tycker ju att just deras teknologi är försvarbar och viktig. För Forsberg är "civiliserad" ett positivt ord, och jag kan förstå det. Men tycker han då att vilda urfolk är råa barbarer? Är det inte snarare de civiliserade som är de sanna barbarerna, med deras masskrig och massförstörelse av miljön? Kanske frågan om ordparet "civiliserad - vild" inte är så enkel när allt kommer till allt. Jag efterlyser en radikalare civilisationskritik hos Forsberg, ett ifrågasättande av själva fundamenten i miljöförstöringen, globaliseringen och tillväxten, särskilt det stora projektet att tämja och domesticera allt som lever, som ligger i botten av civiliseringsprocessen, och som till syvende och sist resulterar i imperialism och kolonialism. Globaliseringen och miljöförstöringen är bara slutrakan på denna process. Vi kommer inte till rätta med dessa fenomen om vi upprätthåller industrialismen, d.v.s. civilisationen, och tredje världen får, som alltid, betala den största notan för detta, i form av slavliknande arbete och miljöförstöring.

 

Forsberg kritiserar starkt media för infantiliseringen av dess rapportering, hur de försummar de verkligt viktiga frågorna, och skriver massvis med skräp. Medias miljöbevakning är en dyster saga. Forsberg erkänner dock att man börjat ta klimatfrågorna på allvar under tiden strax innan han skrev boken (han skrev boken 2007, 2006 hände det något med medias miljöbevakning). Jag skulle tillägga här att media inte verkar ha hållit ut i denna vakenhet under de senaste tio åren, utan verkar ha somnat ganska snart igen. Forsberg är också arg på hur media på ena sidan kan moralisera över vår försummelse av miljön, medan reklamen för lyxvaror och bilar skriker på nästa sida. Miljömedvetandet verkar inte genomsyra det media gör. Detta är aktuellt även idag.

 

I slutet av boken blir Forsberg dyster, och talar om att det sannolikt kommer en kollaps, först en Peak Oil-relaterad (han talar en del om Peak Oil i boken), sedan en klimatrelaterad. Den Peak Oil-relaterade kollapsen kommer antagligen långt innan den klimatrelaterade *, menar Forsberg, och jag är benägen att hålla med. Jag skulle dock önska att han hade avslutat med en mer tydlig vision för hur lokaliseringen kunde gå till, hur vi undviker kollapsen, istället för det dystra slutet. Han nämner dock t.ex. lokala valutor och permakultur i förbifarten som möjliga lösningar, vilket jag uppskattar.

 

Jag kände mig utmanad av Forsbergs bok, särskilt eftersom han är långt mindre radikal än jag i sitt lösningsförslag, eftersom han inte vill överge civilisationen, och eftersom han erbjuder ett realistiskt lösningsförslag för hur detta skulle gå till. Det börjar bli mer och mer tydligt för mig att man inte behöver vara så radikal som jag är på denna blogg om man ska rädda världen, saken är bara det att jag inte bara vill rädda världen, utan även skapa ett lyckligt liv för våra barnbarn, tredje världen och djuren till på köpet, så att alla kan gagnas av omställningen. Jag vill inte att någon ska slita ut sig på omställningen, eller förbli i slaveri och fångenskap. Jag har försökt att minutiöst snickra på en omställning som skulle vara en win-win situation för så många som möjligt. I denna vision finns det föga plats för industrialism och stadskultur, d.v.s. civilisation, som jag tycker bara fostrar maktmissbruk och exploatering av andras liv och arbete. Forsberg är på rätt väg, men jag skulle gärna vilja rekommendera honom att läsa John Zerzan, Daniel Quinn och Derrick Jensen, vars visioner jag tycker är vackrare och mer inspirerande än Forsbergs; att återerövra den förtryckta urmänniskan (urfolksmänniskan) i oss, och i mitt fall, en återerövring av det förtryckta djuret i oss (den s.k. "djurismen"). Men Forsbergs bok har satt igång en process i mig där jag rannsakar min filosofi, håller verkligen anarkoprimitivismen, eller är den bara fanatism och extremism? Jag skulle vilja veta vad Forsberg tycker om den. Kanske har han inte stött på den, då den inte är så vanlig i akademiska sammanhang?

 

Forsbergs bok var välskriven, inte för svår för en lekman, spännande och helt tydligt skrivet av ett skarpt intellekt med framstående samtidsorientering. Det märks att Forsberg följt med sin tid, och läst tidningarna (detta som jag med Thoreau har så svårt för, p.g.a. den otroliga mängd ointressanta nyheter som man måste leta i för att hitta de väsentliga nyheterna). Jag rekommenderar den för alla som vill få en introduktion i miljöpolitiken och även inom ekologisk ekonomi. För svenska ekofilosofer borde boken vara obligatorisk läsning, ja boken gränsar till politisk ekofilosofi (mitt favoritområde). Frågan om tillväxtens nytta eller förbannelse är i grunden en ekofilosofisk fråga när man verkligen går till botten med den.

 

Slutligen vill jag också nämna att  Forsberg kom ut med en andra bok 2012 som hette "Omställningens tid. Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid" (Karneval förlag), som jag läste för något år sedan. Jag recenserade den inte då, men jag skall nog göra det om jag läser om den (vilket verkligen lönar sig, så bra var den!)

 

 

* Finanskrisen 2008 kom ett år efter publiceringen av Forsbergs bok, undrar om han tänkte på att han hade förutsett detta i sin bok på sidan 241 i meningen " Det är detta världsomspännande civilisationsprojekt som nu tycks stå på randen till sammanbrott". Har han tänkt på att Finanskrisen var det första steget i detta sammanbrott? Eller hade han räknat med att vi skulle komma upp ur Finanskrisen igen, att det inte blev en större kollaps och finansiell härdsmälta?

Jag är för "rewilding", för återförvildning, av såväl människor som djur, som ni nog har märkt här på bloggen, i anarkoprimitivisternas anda. För människornas förvildning har jag en ganska detaljerad idé, däremot inte för våra husdjur och vår boskap. Här kommer några idéer, först för boskapen, sedan för våra hundar och katter:

 

Jag tar korna som exempel bland våra boskapsdjur: Man skulle kunna börja med att låta korna få gå ute i hagen hela vintern, om de klarar det, medan man sätter ut hö och foder till dem. Dom klarar ju kyla bättre när de får röra på sig istället för att stå i båset i ladugården, som fallet är i många ladugårdar, även om det lär vara varmare i ladugårdarna än ute. Om temperaturen faller till – 30 C kan man ju ta in dem för en tid. Men vintrarna framöver lär bli allt varmare, om vi inte förlorar Golfströmmen.

 

När korna har klarat detta i säg fem år, börjar man sakta utöka arealen de får röra sig i, till att omfatta delar av skogen intill bondgården, om det finns en sådan. Om det inte finns, bör man se till att det uppstår en sådan, genom att plantera skog och skogsträdgårdar. Man sätter sedan ut mat till dem inne i skogen på vintern, på ett fast ställe som man sedan använder så länge korna är i fångenskap, ja även efter det, detta för att de ska vänja sig vid att få sin mat där, och veta var de ska få mat om de inte klarar sig på vad skog och äng erbjuder om vintern. Dom får sedan en allt större del av skogen, som låt oss säga är 20 km2 stor. Till slut har de hela skogen, efter ännu några decennier. Nu har de också fått lära sig hur de äter av skog och äng även på vintern. Och människan har nu slutat mjölka dem, man sätter bara ut mat till dem på vintern i skogen på det fasta stället. Däremot har korna ännu (det har de haft hela tiden) fri tillgång till ladugården, där det även finns hö och foder. Efterhand sätter man ut allt mindre foder, eftersom de inte mjölkar, och behöver äta mindre, men också eftersom de blir allt skickligare på att hitta mat i skogen. Denna fas räcker längst, så länge att man ger korna en chans att först vänja sig vid livet i den stora skogen, med allt det har att erbjuda. Korna får också gå med tjurarna nu, och de får para sig fritt. Den här fasen kan sträcka sig över 20-30 år, och flera nya generationer kor får vänja sig vid detta liv från födseln.

 

Nä man sett att korna klarar detta liv, kan man ta det avgörande steget; att ta bort inhägnaden från skogen och låta korna gå helt fritt. Men man fortsätter ännu i mycket långt tid att sätta ut hö och lite foder, på det fasta stället. Risken är nu att andra djur, som rådjur och hjortar, stjäl kornas mat, men korna rör sig fortfarande under många decennier, nästa enbart i de marker som de varit fångna i, och då särskilt runt matningsstället. Så jag räknar med att de får merparten av höet och fodret som sätts ut. Till slut märker man att foder inte längre behövs, och sätter bara ut hö.

 

I 50-100 år sätter man ut hö till de förvildade korna på vintern. Efter hand kommer de inte längre för att äta till ladugården, och detta är ett tecken som man går efter för att veta när tiden är inne då de klarar matförsörjningen själv. De äter dock för all framtid fallfrukt från skogsträdgårdarna, som de lärt sig tycka om. Detta förhindras inte, man sätter t.o.m. ut en del frukt till korna, man har så mycket frukt efter hand. Men helt avstår man från att mata korna vintertid först när det är dags att sakta emigrera söderut, lett av den koll på befolkningsmängden som de som fortfarande har fungerande datorer, har (ett fåtal datornördar i världsparlamentet samlar dessa uppgifter). När befolkningsmängden globalt har minskat tillräckligt, kan vi emigrera till de varma länderna, där förhållandena om vintern är avsevärt mycket lättare, och som också är allas ursprung.

 

Hundarna och katterna har fått förvilda sig på sina helt egna sätt. De har hängt med människorna i de olika ekobyarna sedan stadscivilisationen kollapsade. De får gå fria i dessa ekobyar, och maten man ger dem håller dem i knutarna. De är så insocialiserade med människorna att konservationsbiologerna tror att de kommer att hänga med människorna under oöverskådlig framtid, inte minst hundarna. Det gör dock inget, maten räcker till dem, eftersom människorna hela tiden frivilligt blir färre. De får fritt para sig, kastrering förbjöds av världsparlamentet redan 2035.

 

Om det finns boskapsdjur som helt enkelt inte klarar vintrarna i nord utan människan, tas de med när man sakta emigrerar till Syd, och får förvilda sig i det klimat de passar bäst i.

 

 

 

Även våra insekter ska civilisationen utrota mer och mer med sin livsstil (se en artikel nyligen publicerad i vänstertidningen The Guardian här. Kolla mer allmänt om insektsdöden här) Men då är det snart ute med den, utan insekterna klarar vi oss inte.

 

75 % mindre insekter under de senaste 27 åren! Det är så man kan baxna.

 

Här kommer ett utdrag från artikeln i The Guardian:

 

“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline,” said Prof Dave Goulson of Sussex University, UK, and part of the team behind the new study. “We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”

 

Ursäkta att min blogg är så full av ursinne över civilisationen, och så full av beskrivningar av kollaps, men såhär ser verkligheten ut *, och vi kommer alla att tvingas möta detta en dag. Bäst att redan nu börja se den i ögonen, så vi inte tas på sängen. 

 

Jag förstår inte att politiker kan vurma för tillväxt, tillväxt och åter tillväxt (t.o.m. miljöpartiet gör ofta detta!), när etablerade tidningar som The Guardian kommer med sådana här nyheter, om tillväxtens baksida. Det verkar som om politikerna inte följer sådana här nyheter. Det finns faktiskt massor av dom, och superbloggen Seemorerocks är bra på att ta fram dom, det är mycket genom den som jag följer med vad som sker på miljöfronten och i den globala politiken. 

 

Strålning fran våra elektriska apparater är en av de viktigaste orsakerna till insektsdöden. Det finns massor av information på nätet om detta (googla!), denna artikel  är en, från en etablerad, vanlig tidning. 

 

Att mobiltelefoner bidrar till den globala bidöden, är verifierat genom diger, seriös forskning. Se bara denna vetenskapsartikel. 

 

 

 * jag menar inte att de vetenskapsmännen som mätte insekternas mängd har den absoluta sanningen om detta. Omfattningen av insektsdöden kan säkert diskuteras, dock säger deras forskning något om verkligheten, att vi har fått allt mindre insekter under de senaste 27 åren. Detta torde vara rätt säkert, med tanke på klimatförändringarna och miljöförstöringen.

 

 

Jag skrev nyss en dikt om flugan:

 

 

 

Flugan

vilken ödmjuk varelse

 

Den flyger omkring

utan minsta tanke på status och berömmelse,

och när den sätter sig på mig,

är det utan att bry sig särskilt mycket

om min uppmärksamhet. Den vill snarare undvika den.

Det räcker med några andra flugors

uppmärksamhet.

 

Låt mig få bli ödmjuk som flugan.