Små famlande krafs efter syftet med varför vi är här

(från en kommentar av mig på FB-gruppen "Peak Oil":) Angående syfte, tror jag det finns en slags mystisk, underlig gudomlig plan, som är för stor för oss att greppa eller förstå, och den är så vacker och älskvärd, att vi inte kan greppa det heller. Det är därför vi inte hör om den. Atomerna och Moder Jords själ är denna plans mödrar, atomernas kosmiska community, som är "Gud". Några glimtar av denna plan har kommunicerats genom de stora religionerna, men de är skymda av och klädda i mytologiskt språk, det enda språk vi kan greppa när vi försöker förstå dessa ting. Men jag har sett paradiset i naturen, i atomerna, detta är varför jag känner att det måste finnas denna plan där. Det finns en oerhört stor intelligens där! Eller för att tala med fysikprofessorn David Bohm: "Kvantfysiken antyder att det finns en kreativ intelligens under det hela, som skulle kunna ha som en av sina grunddrag det som menades med ordet "Gud" *.
 
I mystika upplevelser har folk stuckit huvudet upp genom molnen och hållit huvudet en stund ovan molnen där solen aldrig skymmes. Så t.ex. Leslie Weatherhead i sin mystika upplevelse, som jag återgett i denna artikel. Men ännu klarare i nära döden-upplevelserna, om än också i mytologisk dräkt. Men hör på följande otroliga nära döden-upplevares ord om sin nära döden-upplevelse: "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary").
 
När man tänker på att folk i detta ofattbart lucida, kristallklara medvetandetillstånd, har mött varelser av ofattbar kärlek och ömhet och ljus, då måste vi fråga oss: "Vad är detta?" "Hur är detta möjligt?" "Varifrån kommer dessa varelser?" "Är dessa varelser bara en produkt av vår fantasi?" Även om vi tror det är bara fantasier, måste vi förundra oss över tillvarons gudomliga mysteriösitet och skönhet när vi läser sånt. Inte minst att nära döden-upplevarna verkar skapa hela kosmos inom sig i dessa upplevelser, kosmos som verkar vara helt verkliga, ja mer verkliga än vårt fysiska kosmos.
 
David Bohm säger också: "De moderna naturvetenskapernas resultat förefaller endast meningsfulla om vi antar en inre, uniform, transcendent verklighet som är baserad på alla externa data och faktum. Själva det mänskliga medvetandets djup är en av dessa." (1)
 
 
 
I min bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010) hade jag med en text som jag ännu känner värmer mig, en poetisk "skogsöversättning" av Johannesevangeliet 1:1-18:
 

 

"PLANEN

 

Begynnelsen

 

När civilisationen började, reste det sig en Plan bland djuren och hos Naturen. Denna Plan reste sig alldeles i början, samtidigt som civilisationen. En Plan för att besegra civilisationen.

Sedan dess har allting i naturen kretsat kring denna Plan. Ingenting har blivit till utanför denna Plan.

I denna Plan fanns LIV!!, och livet lyste över civilisationen. Ljuset lyste i mörkret, och kunde inte förintas.

 

Vilden Johannes

 

En apa lät sig återfödas som människa inne i civilisationen. Hans namn var Johannes. Han kom för att berätta för människorna om detta ljus, så att alla kunde återvända till naturen. Johannes var inte själv en apa då han var bland oss, men han berättade om dem, om deras ljus. Och på det sättet lyckades naturens ljus, som upplyser alla, tränga sig in i civilisationen.

Nu befann sig ljuset inne i civilisationen, bland människor som kommit till enbart genom detta ljus - och ändå såg man inte det. Naturen kom till sina barn, men de förkastade sin Mamma. Men alla som ville fick bli hennes barn igen, och födas av henne, inte genom sitt eget beslut, utan genom Naturens beslut: Planen.

 

Planen förverkligas

 

Och Planen förverkligades, och blev kött och blod, som levde tillsammans med oss. Och vi såg Planens härlighet, så skön och så sann som om den vore Naturens ögonsten, det enda den var upptagen med. Vi har känt denna överflödande kärlek skölja över oss, våg efter våg. Först kom Moses med sin lag, sedan kom Jesus, apornas son, med sina sköna sanningar. De talade alla om Naturen, som de civiliserade inte kunde se. Men den Ende (Allah), Fadersfamnen, visade sig för oss genom dem. "

 

Citat slut.

 

Ja, detta var ett famlande, poetiskt försök att förstå den plan som naturen har för oss, på bibliskt-mytologiskt språk. Djuren vet antagligen något om denna plan, det är väl därför de är så lugna mitt i naturförstörelsen, men de kan inte tala till oss om den, ty de kan inte vårt språk, de tänker inte med ord. Men atomerna har nog viskat ditt och datt till deras själar, hoppets ljuvliga budskap, att naturen kommer att segra till slut, på underliga vägar.

 

 
* originaltexten: "Quantum physics would suggest that there is a creative intelligence underlying the whole, which might have as one of the essentials that which was meant by the word 'God'."
 
 
(1) originaltexten: "The results of modern natural sciences only make sense if we assume an inner, uniform, transcendent reality that is based on all external data and facts. The very depth of human consciousness is one of them."

Leo Tolstojs visdom om livet efter döden, och min kommentar

Leo Tolstoj i boken "For Every Day" 1909: "Death is a change in our body, the greatest and the final change. We all experience many changes in our bodies: once we were naked little pieces of meat, then we became infants, then we grew hair and teeth, the teeth fell out and new ones grew, a beard began to grow, then our hair turned gray and fell out, and we were never afraid of any of these changes.
 
Why are we afraid of the final change?
 
Because no one has told us what happened to them after this change. But really, when a person leaves our town and doesn’t write, no one says that he doesn’t exist or that things are bad for him where he went. They only say that we have no news of him. It’s the same thing with those who have died: it means only that we know nothing about what will happen to us after this life. But the fact that we can’t know either what will happen to us after death or where we were before this life began only shows that we haven’t been given the ability to know, because we don’t need to know. We know only one thing: our life does not consist of changes in the body, but in that which lives in the body. And the soul lives in the body. And for the soul there is neither a beginning nor and end." (October 30, entry 2)
 
"If you ask yourself: will I, I separate from all else, I Peter, I John, live after death, whoever believes in the God of love can only answer: if it’s better that there is separate life after death, it will continue, and if not, it will end. If I believe in the God of love, then I can’t fail to think that all He does is the very best, both for me and for all the world." (March 30, entry 1)
 
"Where do we go after death? Where we came from. There, what we call our “I” doesn’t exist. That’s why we don’t remember where we were and how long we were there. If we return there after death, then after death there won’t be what we call our “I,” either.
 
Because of this, there’s no way for us to understand what our lives will be after death. The only thing we can say with assurance is that, just as it wasn’t bad for us before we were born, it won’t be bad after we die." (June 29, entry 1)
 
"We often try to imagine death, the journey there, but it’s impossible, just as it’s impossible to imagine what God is like. All that we can do is believe that death, like everything else that comes from God, is good." (July 30, entry 2)
 
"When we die, one of two things could happen to us: either that which we consider ourselves transforms into another individual being, or we cease being an individual being and merge with God. One or the other will happen, and in neither case is there anything to fear." (September 29, entry 1)
 
"People ask: what comes after death? The answer should be: if you truly say, not with your tongue but with your heart: may Your Will be fulfilled on earth and in heaven, that is in both this temporary life and in the eternal life, then there is no point in thinking about what comes after death. Give yourself over to the will of the Eternal Being. You know that He is love, and therefore you can be assured that it will be good. " (December 30, entry 1)
 
(Alla citat ur Tolstojs samling "For Every Day" 1909, hans sista stora verk)
 
Citaten hämtad från denna bloggartikel på bloggen "Tolstoj´s ghost"
 
 
Min kommentar: Ja, kärleken är hemligheten till vad som händer i livet efter döden, det är tolkningsnyckeln, "Guds" kärlek. Den som har upplevt denna kärlek, och fått tilltro till den, och upplevt att denna är skapelsens innersta väsen, hur skall den människan kunna frukta döden, eller livet, för den delen? Detta är att "bli frälst", att förlora fruktan för döden och livet, så att man vågar leva fullt ut, efter sitt hjärta, istället för att, som det bibliska Hebreerbrevets författare skriver, vara som de som "av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom." (Hebreerbrevet 2:15)
 
Man har allmänt antagit att Tolstoj inte trodde på en personlig existens i livet efter döden, utan, som en författare sade, att man "uppgår i allmänlivet". I citaten ovan är inte detta helt klart, han verkar vara agnostisk i frågan, och detta skrev han bara ett år innan han dog, så det måste ges stor vikt. Han verkar överlåta denna fråga till Guds kärlek, och i tillit till den ta emot vad döden har att ge. Vackert! Men jag har svårt att se en kärlek som inte vill sina skapelsers liv fortsätta på något sätt, förintelse i döden känns inte som att det passar med denna kärlek. Så upplever jag det, men kanske döden gömmer något som jag inte kan föreställa mig. Jag gör dock mitt bästa i att föreställa mig detta i min mikrolivsfilosofi.
 
Tolstojs ord tröstar en svag själ. Hans tröst känns tillräcklig, så enkelt är det, vi dör in i kärleken, kärleken kommer att bestämma vårt öde!
 
Min tröst till en sådan, som fruktar döden, är detta:
 
1) Döden tillhör uppenbart naturen.
 
2) Naturen är uppenbart något gott.
 
3) Alltså måste döden vara något gott.
 
4) Folk som lever närmare naturen verkar vara lyckligare än de som lever fjärran från den, tänk på de vilda urfolken.
 
5) Vi går tillbaka till naturen i döden om vi inte levt nära den innan. Både fysiskt och psykiskt.
 
6) Alltså går vi till en lyckligare existens, eftersom större naturnärhet är större lycka. Vad nu än denna existens skulle vara för något.
 
 
"Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst."
 
(Ur sången "Nocturne", av Evert Taube)

Är planeten jorden en levande, medveten varelse?

1969 var ett viktigt år för ekologin, då framlade atmosfärforskaren James Lovelock den s.k. "Gaiateorin", enligt vilken planeten jorden är en övergripande enhet och ett självreglerande system. För att citera Wikipedia, så handlade det om "att jordens biosfär effektivt agerar som ett självorganiserande system som strävar efter en balans där livet kan existera". Teorin fick mycket motstånd, men har vunnit mark mer och mer. Det var tendensen till att se jorden som en levande organism som kritikerna slaktade, det luktade spekulativ, flummig andlighet. Lovelock har senare förnekat dessa tendenser i sin teori, men det oaktat har teorin gett ved på bålen för de som dyrkar Moder Jord som en levande, medveten varelse. Dessa har sett Lovelocks teori som något som förstärker deras aningar om vår planets väsen.
 
Mig har också Lovelock påverkat. Och med min animistiska teori om att allt är besjälat och levande, även atomen, ja i synnerhet den, ligger det nära till hands att anta att även planeterna och solarna i universum är levande och medvetna varelser, med en själ/ande. Ja, det går inte att undvika denna konsekvens, om man tror på hylozoismen och panpsychismen, som jag gör. Den yngre teosofin har sedan gammalt trott så, och byggt invecklade teorier om planetgudar och kosmiska stjärnegudahierarkier, allt väldigt spekulativt. Jag skall inte gå in på sånt, bara fundera på vad konsekvenserna blir om Moder Jord är en medveten varelse. 
 
Jag tror vår planet är lika gudomlig och paradisisk som atomen, den tillhör liksom samma klass av varelser, bara i makroformat, den är som en gigantisk atomkärna med en elektron, månen, kretsande kring sig. Jag tror den ingår i atomernas andevärld, tredje himlen, Eden, och att den där utgör en andlig planet som vi kommer att leva på i all evighet; "den Nya Jorden". Denna planet är som Swedenborgs "andliga Stockholm", en drömversion av vår fysiska planet, med alla i det fysiska förekommande skogar och städer på sig, även dessa andliga motsvarigheter till de fysiska skogarna och städerna, drömversioner av dessa. Men alla dessa platser, och den andliga planeten själv, är inte platser i rummet, utan tillstånd, vi samlas med likasinnade i olika tillstånd och vår andliga planet är basen, jordmånen för dessa tillstånd, "datorn för vår andevärldsinternet" för att använda en liknelse. Allt som sker i Tellusmänniskornas andevärld sker inuti Moder Jords själ, vi bor i henne som i en livmoder, en gudom, och hon leder oss och ammar oss. Vad leder detta resonemang till? Jo, att vi är ledda och ammade av Moder Jords själ redan nu, och att om det finns en personlig gud, så är planetgudarna och solgudarna, däribland Moder Jord, det närmaste vi kommer en sådan. Urfolk har också vördat Moder Jord som en gudinna i alla tider, och ännu mera solen. 
 
Detta inger hopp med tanke på planetens framtid. Ty antagligen har vår planets själ en plan för hur hon ska rädda mänskligheten och naturen från undergång, och antagligen arbetar hon på denna plan oförtröttligt. Miljörörelsen är hennes verk, och den har antagligen sina rötter i andevärlden, i ekoandligheten, bland annat. Men inte bara miljörörelsen, utan hela religionshistorien, är ett verk av Moder Jords ande, som döljer sig i de religiösa symbolerna på underliga sätt. Inte bara atomernas kosmiska community, utan även Moder Jords ande, döljer sig i gudssymbolen. Och de bibliska löftena om tusenårsriket och ett återupprättat Eden, är ytterst Moder Jords och atomernas löften, och de är därför värda att tas på allvar och hoppas på. Ytterst är det Moder Jord och atomerna som styr utvecklingen, och även om det ser mörkt ut idag, kan nästan vad som helst hända. 
 
Men jag har aldrig hört någon som kanaliserat Moder Jords ande, eller stått i telepatisk kontakt med den. Hon är tydligen en sorts varelse som är för stor för oss, för annorlunda, för att vi ska kunna detta. Men när folk "hör Guds röst" och böner blir besvarade, är hon kanske involverad? Hon talar då mytens språk med oss.
 
 

Hjärtevärmande ljuva och ljusa mystika upplevelser. Och något om Guds försyn

I denna artikel har psykologen och religionspsykologen dr. Ken R. Vincent samlat en del mystika upplevelser med universalistiska (läran om allas slutliga frälsning, apokatastasis) drag. Här kommer ett par av dem:
 
Följande upplevelse är från Sir Alister Hardys The Spiritual Nature of Man. Study of contem-porary religious experience (1979), och beskriver prästen, Dr. Leslie Weatherheads upplevelse som ung:
 
"This is the only way I know in which to describe the moment, for there was nothing to see at all. I felt caught up into some tremendous sense of being within a loving, triumphant and shining purpose. I never felt more humble. I never felt more exalted. A most curious, but overwhelming sense possessed me and filled me with ecstasy. I felt that all was well for mankind-how poor the words seem!  The word ‘well’ is so poverty stricken. All men were shining and glorious beings who in the end would enter incredible joy. Beauty, music, joy, love immeasurable and a glory unspeakable they would inherit. Of this they were heirs."
 
 
I Prof. David Hays bok Exploring Inner Space. Scientists and religious experience (1987), minns en kvinnlig skribent en mystik upplevelse från barndomen:
 
"My father used to take all the family for a walk on Sunday evenings. On one such walk, we wandered across a narrow path through a field of high, ripe corn. I lagged behind, and found myself alone. Suddenly, heaven blazed upon me. I was enveloped in golden light, I was conscious of a presence, so kind, so loving, so bright, so consoling, so commanding, existing apart from me but so close. I heard no sound. But words fell into my mind quite clearly — ‘Everything is all right. Everybody will be all right.’ "
 
 
Sådana ljuvliga upplevelser rimmar väl med min mikrolivsfilosofi, att atomerna är "Gud". Ty atomerna är i allt och ser allt och vakar över oss, och ser till att ingen måste lida för mycket. De är oss närmare än våra egna tankar, och leder oss vist till den eviga glädjen. Det är de som beslutar ytterst över vårt liv och vår död, och kan ta oss hem till himlen om vi inte orkar mer. Och inte minst, de hör våra böner och suckar.
 
Världens mest kända bönemänniska, George Müller från Bristol (1805-1895), fick 50 000 bönesvar under sin livstid, och han bokförde sina böner och bönesvar, så att han kunde räkna dem. Alla dessa kan inte ha varit tillfälligheter, som en ateist-naturalist skulle påstå.

Uppenbarelseboken kap. 4-5 är Bibelns centrum

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Uppenbarelseboken kapitel 4 och kapitel 5 är Bibelns centrum *. Ingen annan stans i Bibeln beskrivs gudomens innersta, Guds tron, så noggrant och vackert. Och är inte Gud Bibelns centrum? Gud och Lammet?
 
Jag tror N.P.Wetterlund skulle hålla med mig, som inledde sitt jätteverk Andens lag med att förklara Uppenbarelsebokens fjärde kapitel.
 
Det finns väldiga djup i dessa texter, mycket naturmystik, och gammal judisk mystik, från både tabernakelmystik och merkabah-mystik. De är fulla av symboler och arketyper. Sagolika.
 
Intressant att notera är att ett slaktat Lamm står mitt i tronen, där "Gud" ansågs residera. Det slaktade lammet är urkeruben, gudomens innersta i alla varelser, det alla varelser från atomen till människan har gemensamt, och  det säger något om att "Gud" inte är skild från sin skapelse, utan lider och känner med den, ja är en slaktad, korsfäst Gud, en lidande Gud, såsom Erling Eidem hävdade i boken "Den lidande Guden" (1922), och såsom Bertil Malmberg diktade:
 
Men är du maktlös, evigt ett med det
som irrar, jagar och som dör och dör
- och är det denna enhet vilken gör
din gudom och odödlighet;
 
och är du rösten genom regn och vind
och skrämda händers ängslan, när de smeka
ett älskat väsens alltför bleka
— o alltför genomskinligt bleka kind,

och är du den som till ett helt församlar
tid, kärlek, vissnande och klagoljud
-då är det efter dig jag famlar
och dig jag söker överallt, min Gud. 
 
(Utdrag ur dikten "Gudom" ur diktsamlingen "Flöjter ur ödsligheten" 1941)
 
Men det är en "Gud" som uppstår till liv genom lidandet, med oss, med sin skapelse. Att ett slaktat lamm står på tronen, innebär att "Gud" är den som ger sitt liv för sin skapelse, går under den och tjänar den istället för att härska över den. 
 
 
* Jag lovar att Upp. 4 och 5 inte varit bibeltolkningens och kyrkans centrum!

Min mikrolivsfilosofi påminner lite om Paul Tillichs gudsbild och om österländska teologer

Mim mikrolivsfilosofi om att atomen är gudomens innersta, påminner på något sätt lite om den tysk-amerikanske teologen Paul Tillichs (1886-1965) gudsbild. Han kallade Gud för "the ground of Being", vilket atomerna ju är. Liknande uttryckssätt, Gud som "all tillvaros Grund", finns hos österländska mystiker och teologer, särskilt hos de som lutar åt panteismen. 

Atomerna som community har Guds traditionella egenskaper. Och något om tolkningen av andevärlden

Om vi betrakar atomen som alla atomer som finns, i en slags community, har den Guds traditionella, unika egenskaper:
 
1) Allestädesnärvaro. Atomen finns i allt, ingenting finns som inte är uppbyggt av atomen. Och atomen har skapat världen. 
 
2) Allvetande. I atomerna som community finns allt lagrat som går att veta, ty de är i allt och observerar allt, på ett nästan "paranormalt" sätt. 
 
3) Allsmäktighet. Om "allsmäktig" betyder att man kan göra det goda som går att göra i vårt kosmos, är atomerna allsmäktiga tillsammans, ty de har genom evigheten tillsammans gjort det mesta som går att göra av godhet, och de kommer att fullborda detta. Men inte det som går att göra i ondska (detta kan inte Gud), utan i godhet, det är vad Gud kan. 
 
4) Allgodhet. Atomerna är de mest paradisiska varelserna, som älskar mest och bär upp kosmos mest, de har all godhet i sig, som är möjlig att ha. 
 
5) Oföränderlighet. Atomerna är förvånansvärt oföränderliga, de har till det yttre inte förändrats mycket sen skapelsens morgon. Om atomens inre livs förändringar vet jag inget, men antingen är det cykliska förändringar, eller så behövs inga förändringar, den är så tillfreds. Om någon evig expansion och evig utveckling vet den i alla fall inget, det är en västerländsk, underlig uppfattning som inte finns i naturen. 
 
6) Evighet. Atomen är från evighet till evighet.

7) Oändlighet. Atomernas kosmiska community är oändligt stor.

 
Konklusionen av detta underliga tankeexperiment blir att det nog är atomerna som är gudomens innersta, som skapelsen "emanerar" ut ur, för att tala som nyplatonismen, och detta ger en helt ny och spännande innebörd till Bibeln, kyrkohistorien och religionshistorien överlag. Här kommer några tolkningsnycklar:
 
Går det att be till denna gudom? Ja, atomerna hör våra suckar och böner, allt, och registrerar dom. Kommer denna gudom att ingripa i världen och frälsa den och oss? Ja, atomerna kommer att återställa skapelsen och famna alla varelser in i sig. Har denna gudom sänt frälsare? Ja, helgonen, profeterna, martyrerna och de fångna djuren är hens synliga Son, den osynliga, andliga Sonen bor i oss alla i vårt väsens centrum. Jesus är en arketyp bland många för denna Son. Har denna gudom uppenbarat sig för världen? Ja, i alla andliga upplevelser, på ett symboliskt, gåtfullt sätt, det enda som går (kommer du på nåt annat sätt? Det finns inget! vi måste ju förstå dem!), ty ingen kan se eller kommunicera direkt med atomernas paradisiska liv (Moses kunde se Gud bara på ryggen, inte ansikte mot ansikte, enligt den judiska mytologin). Det andliga ljuset, den andliga solen, är dess arketypiska uppenbarelsesymbol, andevärldshimlen är den arketypiska symbolen för atomernas inre paradis, som vårt inre paradis utgörs av, andevärldshelvetet är en arketypisk symbol för vårt inre mörker och lidande i civilisationen. Den personlige guden/gudarna är de arketypiska symbolerna för atomernas kosmiska community. Änglarna/de goda andarna är arketypiska symboler för enskilda atomer. Satan är en arketypisk symbol för det civilisationssystem som håller oss i fångenskap och slaveri och inre mörker, och demonerna är arketypiska symboler för de mörka tankar och begär och känslor som uppstiger av civilisationssystemet i vårt psyke, av dess inkarnation i vårt psyke. De fördömdas andar är arketypiska symboler för delar av oss själva som plågas av civilisationen, och vår rädsla för att detta inte ska ta slut nån gång. 
 
Men detta är en grov karta över tydningen av uppenbarelsens gåtor, och det finns lika mycket att tyda som det finns olika uppenbarelser. Detta är bara en famlande ABC. Psykologin har mycket att lära oss här, C.G.Jung har upptäckt en del, psykoanalysen likaså. Studiet av andeskådare, som t.ex. Emanuel Swedenborg, lär oss mycket, och studiet av drömmar likaså, drömmar är samma gåtfulla, symboliska budskap som andevärldsupplevelserna, men man bör akta sig för en alltför schematisk och kategorisk drömtolkning. Schematism förstör också tolkningen av andevärlden. Allt är unikt, sist och slutligen. 

Skogen vilar

Skogen vilar där så vackert
i den eviga vilan i "Gud",
och där skall ock du, trötta hjärta,
få vila en gång,
ty skog var du,
skog är du,
och skog ska du en gång åter bliva
med hela resten av marken du går på.
 
(dikten inspirerad av Peter Wohlleben)

Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"?

Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"? Jag tror jag menar det som håller ihop atomerna, den kärlek som sammanbinder dem och allt i kosmos. Ty allt hänger faktiskt ihop. Och det är genom kärleken det hålls ihop, genom "kärlekens lim", om du vill (inte bara människorelationer hålls ihop så, allt annat gör det också). Denne Ande är knappast någon gubbe som den kristna guden vanligtvis är. Vad hon är är ett mysterium. Jag väjer för att tala om henne i personliga termer, det blir lätt för antropomorfistiskt. Men hon är det som besjälar allt, som ger allt liv. Ett milt andligt ljus som bor i allt, som besjälar atomen. De kristnes personlige gud är en symbol för henne, men hon är knappast personlig på det sättet. Men hon låter sig anas i gudssymbolen, och gudssymbolen kan vara en väg till henne. Att vara hängiven den kristne guden leder till slut till henne, ja även Jesusgestalten är en symbol för henne, hon är "Kristus i oss". Hon är inte allt, ty det onda är utanför henne, men hon är det paradis som gömmer sig i allt, genom att atomerna som bär upp allt är paradisiska varelser. Hon är inte övernaturlig, hon är naturlig, och på det sättet kan hon inte vara personlig som den personlige kristne guden. Men hon är ändå en enhet och ett helt, oändlig. Detta är varken panteism, panenteism eller teism, vi har inga ord för henne som gör henne rättvisa. "Livskraften" låter också för magiskt. Hon har ingenting med paranormal magi att göra, men hon är ett mysterium, det största av alla. Det räcker bara att fundera lite över ens inre kroppsorgan och vad som får dem att fungera helt på egen hand, år efter år. Det som får detta att ske, det är Naturens Ande.

Den ljuvligaste och mest hoppfulla filosofi jag kan komma på

Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.
 
Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där, just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).
 
Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.

Staden utan tempel. En tydning av Uppenbarelseboken 21:22

(avskrift av handskriven minibok)
 
Ett brev till Svenska Kyrkan
 
 
Uppenbarelseboken 21:22: "Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet."
 
Min tydning: Vad är det Nya Jerusalem? Jag skulle säga: En bild på den återupprättade skapelsen, det återvunna "Eden", den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det förstår man av att Livets träd står i mitten av det Nya Jerusalem, precis som i Edens lustgård. Livets träd är en symbol, inget fysiskt träd, alltså är det Nya Jerusalem också en symbol.
 
Vad är "Herren Gud"? Det är Verkligheten, dvs. Naturen. Verkligheten blir vårt tempel i det Nya Jerusalem, vi kommer inte att behöva några fysiska tempel och kyrkor. Kyrkorna tillhör det "Gamla Jerusalem", bokstavens tid, det Gamla Förbundet. När Anden, dvs. Verkligheten kommer över oss, kommer vi att behöva kyrkor och tempel lika lite som myror och rävar behöver sådana. Vi kommer att låta den vilda naturen ta över kyrkorna, och de får inlemmas i Verklighetens ordning. Och predikningar och böner kommer att framstå för oss som skuggor av det levande livet, dödens och bokstavens tjänst.
 
I alla väckelser ser man detta, hur Anden spränger kyrkoinstitutionerna, och lever sitt eget vilda liv, på den vilda naturens sätt, utan formalism. Men tyvärr stöter Anden alltid på hårt motstånd, och väckelserna stryps i sin linda, får inte fullborda sig, så att Babylons ok kastas av mänskligheten. Idag är pingströrelsen en lika stel och död organisation som den svenska kyrka var som pingströrelsen gjorde uppror mot för drygt hundra år sedan. Man kastar ut profeter som ropar "Ve er som är rika!" och polisanmäler dem.
 
Men Babylon kommer inte att vara evigt, det kommer Naturen att se till. Den når sitt klimax, och faller sedan sakta ihop, för att aldrig mera resa sig. Civilisationen kommer helt säkert att kollapsa, och när denna kollaps blir tillräckligt djup, kommer de nya väckelser som uppstår, att bli så starka, p.g.a. ett försvagat Babylon, som inte förmår strypa dem, att det Nya Jerusalem kommer att upprättas på jorden, där inga tempel kommer att behövas. Joels profetia om att Gud kommer att låta sin Ande utgjutas över allt kött på Herrens Dag, kommer att gå i uppfyllelse, och alla kommer sakta att bli förvandlade till likhet med Adam innan fallet, urmänskligheten innan civilisationens uppkomst, den Adam som heller inte hade något tempel i Edens lustgård.
 
Men då måste väckelsernas värsta fiende, psykiatrin, röjas ur vägen, ty ingen instans har förföljt Andens män och kvinnor mer än denna, inte minst i senare tid (tänk bara på "Predikare-Lena"), ty den heliga dårskapen är varje sann väckelses främsta kännetecken.
 

Hierarkipyramiderna och "den trånga porten" till livet

Det finns två hierarkipyramider i det mänskliga samhället, en med toppen upp, och en med toppen ner. Den med toppen ner ligger under den med toppen upp, och de bådas bottnar möts i mitten. Från denna mitt och uppåt längs den övre pyramiden börjar folks beundran och solidaritet strömma uppåt mot de över en själv (undantag finns), högst upp i toppen är det en personlig Gud som solidariteten strömmar upp till (det finns en liten lucka som vetter upp mot Gud i toppen). Antingen är det den katolska Påven eller så är det USA:s president som står högst upp på toppen, med mest makt och status.   
 
Från mitten och och neråt längs den nedre pyramiden (någonstans i arbetarklassens hierarkier) börjar ens beundran och solidaritet strömma neråt, mot de under en själv (undantag finns förstås). För dem längst nere (de är få, det är de fattigaste av de i bl.a. följande kategorier: skogstokiga eremiter, luffare, indiska sadhun, miljöaktivister, hippien, outsiders, anarkoprimitivister, djurrättsaktivister, hemlösa och sedan en och annan bydåre) är det djuren och naturen som gäller, i bästa fall. Dessa bildar för mänskligheten en trång port ut i det stora "allmänlivet", där de flesta varelser lever, och där det saknas tydliga hierarkipyramidstrukturer, istället är det ett intrikat och synbarligen kaotiskt nätverk där alla är sammankopplade på kors och tvärs och där det är svårt att avgöra vem som står över vem, och i vilken ordning (du kan inte göra en sån här bild av allmänlivet). Nationer hittar du inte, ej heller kungar och presidenter över nationer, högst myrdrottningar i små myrstackar. Klassmotsättningar hittar du inte (därav svårigheten att göra hierarkipyramider), ej heller rika och fattiga. Så lever de flesta på denna planet, ja alla bakterier och insekter, och en räv som stryker genom stadens utkanter har säkert undrat, på sitt lilla lustiga sätt, i bilder, över vad den underliga outsidern människoarten sysslar med, avskuren som den är från resten av livets sätt att leva, utgörande en pytteliten minoritet, men en sjuk och cancerlik utväxt som resten av arterna lider under.
 
Som sagt är porten trång från hierarkipyramiderna ner ut i "allmänlivets" snudd på demokratiska jämlikhet, vägen går genom det som de i toppen ser som något lågt, förfallet, "djuriskt" (detta ords klang röjer de styrandes smutsiga fantasi), gudlöst, kaotiskt, dåraktigt och spöklikt. Porten går genom den allra fattigaste minoriteten på jorden, den nedersta bottnen i samhället, den hemlöse tiggaren på gatan, gatubarnen, galningen, bydåren, den "utvecklingsstörde", och genom slummen. Du kan aldrig komma dit ut genom andra öppningen, den som vetter uppåt, den går rakt ut i megalomanins, storhetsvansinnets kalla, virtuella värld, där ingen varelse från allmänlivet någonsin har satt eller kommer att sätta sin fot. Och porten är så trång att du inte kan hoppa över den romska tiggaren på din egen gata, och åka till Indien som missionär eller biståndsarbetare, du kommer aldrig ut genom porten den vägen, du kommer obönhörligt att bli en kolonialist i den förhatliga "civilisationens", ja den övre hierarkipyramidens tjänst, för att alienera de fattiga i Indien från allmänlivet, naturen. Nej, porten är trång, och inga förhandlingar hjälper, du kan vrida dig och bortförklara och lura dig själv hur mycket du vill, du når inte ut genom porten så. Porten in i "Det Nya Jerusalem", "Eden", Livets katedral och tempel, helgedomen dit vi alla en gång ska återvända.

Gud som naturgud i Bibeln

Det finns faktiskt en del att hämta i Bibeln för en naturälskare och en anarkoprimitivist. Har du t.ex. märkt hur ofta Gud residerar i vildmarken/naturen i Bibeln? Låt mig ta några exempel:
 
-Adam och Evas himmel innan syndafallet, Edens lustgård, var en slags skogsträdgård, full av fruktträd, som Gud vandrade genom och bodde i. Jag skulle gissa att den var den vilda naturen i tropikerna försiktigt berikad med fruktträd och bärbuskar genom mänsklig/gudomlig påverkan (obs. att detta är en myt). 
 
-Gud uppenbarade sig för första gången för Mose i vildmarken, genom en vild, brinnande buske, där han kallar Mose (som vallat får i ödemarken i 40 år) till att befria Israels folk från fångenskapen och slaveriet i den tidens Babylon, Egypten (detta är visserligen myter, har inte hänt på riktigt). Jag skulle tolka "den brinnande busken" symboliskt, Gud talade till Mose genom trädens väsen, som "brann" av Guds eld, dvs. genomsyrades av Guds härlighet, såsom alla träd gör för den som har ögon att se med. Gud var hemligen förbunden med vildmarksbusken som han talade genom till Mose (i myten), såsom han är med alla träd. 
 
-När Mose skulle ta emot de tio budordens lagtavlor från Gud, tvingades han gå upp på Sinaiberget för att möta Gud. Gud bodde på Sinaibergets topp, dvs. i vildmarken. Det var där han uppenbarade sin härlighet för Mose. Gud bodde i den vilda naturen, långt borta från civilisationen. Mose var uppe på Sinaiberget i en 40-dagarsperiod, under fasta. 
 
-Jesus mottog sin gudomliga lag, som skulle göra honom till den nye Mose, i vildmarken under en 40-dagarsfasta, efter att ha döpts (invigts i vildmarken) av vildmarksprofeten och vilden Johannes Döparen, som levde på gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4), och gick klädd kläder av kamelhår, och var en nasir (eng. Nazirite), lik Simson, samt vistades i ödemarken kring Jordanfloden, i vilken han döpte människor till "omvändelse" från civilisationens förfall. Jesus' fasta och vistelse i ödemarken i 40 dagar var direkt inspirerad av Moses 40 dagar på Sinai, och det står även i Markusevangeliet 1:13 att Jesus "levde bland de vilda djuren". Ja, kanske var det dessa vilda djur Gud talade genom till Jesus (i myten), istället för genom träd, såsom till Mose? Kanske var Jesu kallelse, emottagen genom de vilda djuren, att återförena människa och djur/natur och leda de civiliserade tillbaka till fåglarnas och liljornas livsstil, såsom han säger i Bergspredikan (Matt. 6:26-29).
 
-Det är också betecknande att när Jesus ville dra sig undan för att be till Jahve, så var det upp i bergen och ut i ödemarken han drog, det var där han mötte sin Gud och samtalade med honom bäst, inte i templet, inte i synagogan, inte i den låsta kammaren inomhus. Var det kanske för att hans Gud var en naturgud, en vild varelse, som meddelade sig bäst i vildmarken, precis som med Mose?
 
-Förbundsarken, som Gud Jahve tronade över i Jerusalems tempel, hade, enligt vissa judiska visionärer, ursprungligen (i urförebilden i himlen) fyra keruber sittande på sig, en i varje hörn (Hesekiel 10 kap.). Och i en biblisk profets syner var tre av keruberna djur, och en av dem mänsklig (Uppenbarelseboken 4 kap.). Man brukar tolka de fyra keruberna, eller "levande varelserna", som skapelsens representanter. Att en är mänsklig och resten djur kan man tolka återigen som att här har människan återförenats med djuren och blivit ett djur bland andra djur. Människan står här inte över djuren, tronar inte över dem med Jahve, utan är en av djuren, som Jahve tronar över. Och att det just är mest djur, inta bara människor , som står närmast Jahves tronstol, kan kanske betyda att Jahve är en naturgud, som talar genom naturen bäst, genom djuren och växterna, lite som han talade till Jesus genom de vilda djuren i ödemarken. Och att han talar genom människorna mest i den grad de förenat sig med resten av skapelsen, med djuren och växterna. Dock, allt i detta blogginlägg är bara min personliga subjektiva läsning av Bibeln, som kanske inte motsvarar vad Bibelns författare själva menade. 
 
Alltså Gud bor i vildmarken i Bibeln, och när han residerar i Jerusalems tempel, är det djuren och en människa som förenat sig med djuren, som står honom närmast, som bekläder hans tronstol. 
 
Härifrån är det inte långt till att tolka Jahve som vår tids lidande och kämpande gud, Moder Jord/Naturen och till att tolka hans folk, det andliga Israel, som miljörörelsen och urfolken. Men detta vore kanske att övertolka myten, som är vacker och inspirerande som den är. 
 
Det finns en annan gudsbild också, en mer civiliserad gud, som särskilt kommer fram i Gamla Testamentets lagar och förordningar. En förtryckande, fascistisk gud. Den traditionella kristendomen har i stort tagit över den gudsbilden, inte den vilda guden som jag uppmålat i det sagda. 

Något om guden "Västerlänningarna"

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 
 
Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  
 
Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 
 
Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

Vetenskapens rötter i magin. Teknologi är sekulariserad magi

Det är svårt att lära av historien om man ständigt begår fadersmord, både i kulturell och individuell bemärkelse. Många ateistiska vetenskapsmän vill inte veta av någon religion eller magi, och har bara förakt till övers för teologi *, det som deras egen vetenskap härstammar från långt tilbaka i historien, därmed berövande sig själv möjligheten att upptäcka hur rester av religionen och magin har levt vidare i deras egen vetenskap, hur rester av religionen och magin lever vidare i dem. Är det denna blindhet som ligger bakom transhumanismen, en slags sekulär religion som precis som vetenskapen har sina rötter i medeltida esoterik och alkemi? Är det denna blindhet som får ateistiska transhumanister att betrakta sig själva som helt irreligiösa, helt baserade på förnuft och vetenskap? Deras obildning inom och förakt för teologi gör att de inte ser de stora utvecklingslinjerna från religion och magi över till vetenskapen, och hur vetenskapen är född ur dessa.
 
Det är idag en respekterad uppfattning bland vetenskapshistoriker att många av våra stora vetenskapliga pionjärer, sådana som Giordano Bruno, Isaac Newton, Leibnitz, Galileo Galilei och Johannes Kepler, var starkt influerade av gammal magi, esoterik och alkemi, inte minst hermetismen (särskilt boken "Hermetica", som tillskrivs Hermes Trismegistus). Vetenskapshistorikern John Henry har skrivit mycket om detta, en bra sammanfattning finns här. Detta inflytande är så starkt, att man kan säga att vetenskapen är född ur magin. Båda har samma mål; att lägga världen under sig, att härska över naturen och elementen och kontrollera dessa. Man skulle kunna säga att magin är en slags pre-vetenskap, och att vetenskapen är sekulariserad magi. Den store finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i essän "Kunskapens träd" att "Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi." Han skriver vidare på ett annat ställe att "Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappast skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallade alkemi.".
 
På sistone har jag forskat ivrigt i transhumanismen, och den har gett mig nys om något som jag tror är väldigt viktigt att inse, jag känner att jag är något på spåren här, som jag tror ateisterna och vetenskapsmännen gör väl i att betänka. Och det är att vetenskapen kanske inte är så fri från magi som den gärna vill ge sig ut för att vara. Dess mest kända praktiska produkt, teknologin, har "magiska" egenskaper, inte minst högteknologin. Science Fiction-författaren Arthur C. Clarke, som tänkt mycket över tekniken och dess framtid, sade att "All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi". Har du någonsin tänkt på att din smartphone nog skulle betraktas som ren och skär magi av en inföding i Amazonas? Och det är ingen tillfällighet att högteknologin är magisk. Den har nämligen sina rötter i magin, eftersom vetenskapen, som den springer upp ur, har sina rötter i magin. Och den vill, liksom magin, besvärja och härska över naturen, och göra människan till en gud, en trollkarl med magiska krafter. 
 
Detta är en insikt som bör mana till ödmjukhet och försiktighet. Blindheten för detta ger upphov till arrogans och fadersmord. Och till att vetenskapen ödelägger naturen med sin vilja att befalla, besvärja och härska över den, med sin vilja att upphöja människan till universums gud. Jag menar inte att vetenskapen och det kritiska tänkandet skall överges, jag menar bara att den bör frikopplas från det magiska projektet (1), ja från det civiliserade projektet överhuvudtaget. Det är ett oerhört destruktivt projekt, som vi känner av nu i form av klimatförändringar. Vi vill bli universums trollkarlar, som t.o.m. ska trolla fram evigt liv för människan genom teknologin, ja som ska trolla fram artificiellt liv, en medveten robot, en homunculus (de gamla alkemisternas benämning av en artificiell människa, lite som Frankensteins monster i Mary Wollstonecraft Shelleys bok). Vetenskapens magiska projekt, ja det civiliserade projektet överhuvudtaget, mynnar obönhörligt ut i transhumanism, och det desto mer man är blind för sina egna magiska rötter, desto mer man lurar sig att tro att man är rationell och baserad på förnuft och vetenskap. 
 
Professorn och religionsvetaren David Thurfjell har i boken "Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen" lagt fram en tes om att sekulariserade svenskar kanske inte är så sekulariserade som de gärna vill tro, religionen lever vidare hos dem på många olika sätt, som de kanske inte är medvetna om. Det går inte att helt förneka all religion. Den lever vidare i många avlagringar, som ett kulturellt, sekulärt tankegods, som inte är lätt att spåra tillbaka till mer tydlig religion. 
 
 
 
* föraktet för teologi har sina begripliga skäl, teologerna är oftast inte riktiga vetenskapsmän, utan en samling troende, en samling kyrkopolitiker, som håller på med religiös propaganda. Teologin borde inte ha egna fakulteter, utan uppgå i religionsvetenskapen. 
 
 
(1) Det finns dock två olika slag av magi här, där den ena är livsbejakande och positiv, och den andra destruktiv och negativ. Den positiva magin är den magi som gör att världen är besjälad och är ett mysterium för oss, som gör att vi lockas att vörda naturen. Det är inte i den bemärkelsen jag använder ordet magi när jag menar att vetenskapen bör frikopplas från det magiska projektet. Jag använder här ordet magi i dess negativa bemärkelse (och gör det även övrigt i inlägget), i den bemärkelsen där magin gör människan till en trollkarl, en gud som kan besvärja, härska över och lägga under sig naturen. Den positiva magins försvinnande genom "avförtrollningen" av världen, har lett till den negativa magins spridning genom teknologin, och människans förtrollning på andra varelsers och naturens bekostnad. Jag förespråkar en "återförtrollning" av naturen, så att vi ser henom som levande och besjälad igen, inte en maskin att kontrollera, och jag förespråkar också en ödmjuk återförtrollning av människan som ger henom hens rätta plats i naturen, ett djur bland andra djur. 

Vår kulturella bubbla

Vår civilisation lever inte bara i en global finansiell bubbla (som har sitt centrum i USA), utan även i en kulturell bubbla. Vi har radikalt överskattat människan - detta är religionens och humanismens viktigaste bidrag - och snart kommer den bubblan att spricka när vi ser vad civilisationen och humanismen leder till; ekokatastrof. 
 
Vår kulturella bubbla innebär att vi i praktiken inte vill tillstå att vi är djur i naturen. För en stor del av världens befolkning - särskilt de religiösa - är detta inte bara en praktik, utan även ett teoretiskt fundament; människan står över djuren och naturen, och är bestämd att härska över dessa. Snacka om hybris av gigantiska mått. Även värre blir det när de religiösa anser sig utvalda av Gud, hela vårt oändliga kosmos´ skapare. Här är den kulturella bubblan nästan gränslöst stor. Men den spricker en dag när de religiösa ser att Gud inte kommer och räddar oss från klimatförändringarna och oljetoppen, att det inte finns någon gud som kan rädda oss från våra egna gärningar. Däremot finns döden som den slutliga räddningen, men den är bara räddning för en själv, resten av människorna och djuren måste fortsätta uthärda en värld i ruiner. 
 
Var det detta som våra fantastiska teknologiska prestationer leder till? Ekokatastrof? Då är de inte värda mycket. Och då är inte människosläktet mycket att hurra för. Att vi inte kunde se detta i tid. Vi borde ha sett det på 1700-talet, så att vi hade undvikit industrialiseringen, Swedenborg borde ha sett det och varnat för det. Men inte ett knyst av kritik hör vi från honom. Vi måste vänta tills det var för sent, till tidigt 1800-tal för att höra de första högröstade protesterna mot industrialismen; från ludditerna, riktiga aktivister som gick omkring och slog sönder maskinerna i fabrikerna, för de stal deras arbete. Nu har maskineriet vuxit sig så gigantiskt att det känns hopplöst att försöka slå sönder det, fast jag gärna skulle vilja det. Mina saboteringsförsök får begränsa sig till den här bloggen, eventuell bokutgivning (jag planerar ett sådant snart) och till Greenpeace-aktivism. 

Bo Setterlinds vackra bön

Jag är inte religiös, men jag kan ändå fascineras av följande bön av Bo Setterlind, från diktsamlingen "Stryk molnet från din panna" (1979):
 
"Herre, ge mig ord, friska som dagg, så att jag kan göra Din skapelses skönhet rättvisa."

Visa ord av Simone Weil

"En bydåre, i ordets bokstavliga mening, som verkligen älskar sanningen, är, om han också inte skulle kunna frambringa annat än några stammande ljud, genom sin tanke oändligt överlägsen Aristoteles" (Simone Weil i "Personen och det heliga". s. 35)
 
"Högmod, det är att glömma att man är Gud."
(Simone Weil i "Personen och det heliga")

Vi borde uppoffra mer för verkligheten än de religiösa uppoffrar för sin Gud

Sadhun * i Indien offrar allt för Shiva eller någon annan gud, ger bort allt de äger för någon som inte finns, medan vi ateistiska västerlänningar, som tror på naturen och på Moder Jord, dvs. på verkligheten, vi offrar nästan ingenting för det vi tror på, utan lever i lyx och bekvämlighet. Vi borde ju vara de som offrade mest, vi som offrar för det som faktiskt finns.

Det finns en underlig förlamning hos icke-religiösa i att uppoffra sig för de fattiga, djuren och naturen. Man stämplas även som fanatiker om man gör för stora uppoffringar. Man får gärna vara fanatisk i idrottsutövning, i krig för fosterlandet eller i business och teknologi utan att kritiseras för det, men så snart det kommer till att göra stora uppoffringar för naturen (t.ex. genom aktivism) stämplas man som fanatiker och "miljöextremist". Är inte detta underligt?

 

*   En sadhu är en indisk helig man, en asketisk, hemlös, barfota helig tiggare.


Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0