Vi är kapabla att reparera skapelsen

Om vi har lyckats skapa denna ofattbart komplexa civilisation med alla dess datorer, robotar och internet, då måste vi vara mer än kapabla att restaurera skapelsen, och läka det vi förstört.

Urfolk och skogsträdgårdar

Att urfolk sysslat med skogsträdgårdsodling sedan gammalt (det sägs att Amazonas regnskog har odlats fram av urfolk, se här), och odlat fruktträd, ger en aning om deras paradis. De har alltid haft nog med frukt, ja ofta så mycket att de kunnat brygga rikligt med fruktöl. 

En metafor för vår civiliseringsprocess

En metafor för hur vi tvingats bygga civilisation eftersom vi lämnade vårt urhem djungeln och skogen: Det är som en fisk som tar sig upp på land och bygger sig ett andningsapparat för att kunna sprattla runt på land i långa tider. 

Klarnar andevärlden när man närmar sig naturen?

Är det så, att ju mer civiliserad och alienerad från naturen en varelse är, desto dunklare, mer symbolisk och mer gåtfull är dennes "andevärld" och drömliv, och vice versa? Dvs. att "andevärlden" klarnar och blir mer verklighetstrogen när man närmar sig naturen? "Andevärlden" består ju bl.a. av vårt tankeliv. 

Andevärlden och drömmen som teater

Är den civiliserade teatern en svag skugga av andevärldens stora teater? Båda fulla av symbolik, myter, arketyper och roller? Har vår teater sitt ursprung i andevärldsupplevelser hos människor i antiken? Ja, man kan fråga sig, spelar atomerna och cellerna i vår hjärna teater i våra drömmar och andevärldsupplevelser? 

Vad verklig smarthet är

Den vetenskapliga, matematiskt-logiskt-analytiska intelligensen är inte måttet på hur smart någon är. Snarare är den smartaste den som kan leva mest i harmoni med sig själv och omgivningen (evolutionen handlar mest om detta, t.ex.). Då är bakterien och atomen smartare än människan. Moralisk smarthet är den viktigaste smartheten, och där är människan ett bottennapp. 

Miljöns betydning i uppväxt och efter döden

Lika lite som ett spädbarn kan förhindra att hen blir en civiliserad varelse här i västvärlden, när hen växer upp, lika lite kan vi förhindra att vi återgår till naturen efter döden, och blir paradisiska, instinktiva varelser igen. I båda fallen styrs vi av vår miljö, helt och hållet. Ja, miljön betyder mer för oss än vi anar. 

Sanningen finns att hitta på gräsrotsnivå, det är där Livet lever

Eftersom sanningen lever ett så ringa och försmått liv i vårt samhälle, låter den sig bäst finnas av de ringa och försmådda, de snubblar liksom ibland över sanningen där nere på bottnen av samhället, bakom och nedanför alla fina fasader, där verkligheten finns. En hemlös uteliggare har ofta mer reda på verkligheten än mången professor, ty den hemlöse lever på gräsrotsnivå, där naturen och verkligheten alltid lever, ja Livet sker alltid på gräsrotsnivå. T.o.m. politikerna i riksdagen har sina gräsrotsliv som inte syns i medierna. Livet sker egentligen inte i mediesfären, utan i naturen, dvs. verkligheten. 

Den stilla, mysiga lyckan är den bästa

Den stilla, mysiga lycka man stundom kan uppleva i naturens och i hemmets famn, är nog den bästa lyckan, inte extasens stormiga lycka, den orkar man inte ha i evighet, men den stilla lyckan, ja!

Det paradisiska sömnlivet

I slutet av juni hade jag en underlig sömnlös natt i hyddan i Nackareservatet, där jag mitt i natten, i tre, fyra tiden vandrade in mot Stockholm centrum (jag hade beslutat mig för att vandra mot Uppsala), och mötte harar och ett rådjur mellan husen i förorten Bagarmossen. Då lärde jag mig att de vilda djuren nog inte sover på bestämda tider som vi, utan spontant, när de är trötta. Jag fick då idén att jag också skulle göra så resten av mitt liv, men märkte snart att det inte går så länge civilisationen härskar, ty staden är livlös på natten för den som söker gemenskap då, utanför systemet. Men hos urfolken vaknar man ofta mitt i natten och talas vid. Det finns alltid någon att tala med som inte sover. Det måste en by och en stam till för att detta ska vara möjligt. 

Något om behovet av tolkningsnycklar, inte nya dogmer

Jag är väldigt intresserad av andliga teorier som inte får en att helt förkasta allt annat som sagts i ämnet utom sin egen teori, utan som istället lär en att förstå och tolka alla tidigare teorier, tolka dem på rätt sätt. Ödmjuka andliga teorier, alltså, som inte är svartvita. Vad vi mer än någonsin behöver är tolkningsnycklar, inte nya dogmer. 

Insekters brist på rädsla för döden

Små insekter, som myror och myggor och små flugor, verkar inte särskilt intresserade av att undvika döden, de tar mycket stora risker i mötet med människan, det märker man när man studerar dom. Och detta kommer nog inte av att dom inte fattar att dom riskerar att dö, utan det handlar nog mera om deras instinktiva vetande om dödens natur, om att döden är vägen till hemmet, och inte något att frukta och undvika till varje pris. Jämför här en myggas och en civiliserad läkares inställning till döden. Myggornas inställning påminner om äventyrares, som Himalaya-bergsbestigares inställning.

Mikrolivets tidsuppfattning

Rebecka Springer på 1800-talet var några dagar i koma, och upplevde sig under denna tid vara två år i himlen (se hennes bok "Innanför paradisets portar"). Känns som mikrolivets tidsuppfattning, det finns bakterier som lever bara ca två timmar, och kanske det upplevs av dem som några månader i mänsklig tidsuppfattning? Ju mindre liv, desto saktare tycks tiden gå, för det mesta. Kanske Rebecka Springer fick uppleva mikrolivets paradis, mikrolivets andevärld, en glimt av denna? Andevärldsupplevelserna produceras ju av atomerna och cellerna i hjärnan, och kanske dessa lever i den "tidlösa evigheten"? När tiden går så sakta att den synes stå still, i lycka, kanske är detta evigheten? När tidens gång blir irrelevant? För att atomerna ska hinna med sitt otroliga "arbete" i hjärnan, måste också deras tid vara annorlunda än vår. Psykoser och droger kan också förändra tidsuppfattningen, gör att vi åker in i mikro-operationerna i hjärnan (dokumenterat av poeten Henri Michaux), det inre livet tar över det yttre. 

Ett vanligt missförstånd

Hur lätt man tror, när man har det tungt i sitt inre, att det här är livet, sån är naturen, och glömmer att den civilisation man lever i är djupt onaturlig. 

Tanden är levande, varför inte stenen?

Om du kan tro att din tand är levande, varför är det då så svårt att tro att stenen är levande, de är ju båda lika hårda och synbarligen livlösa!

Jag har svårt att tro på min version av odödligheten

Jag har svårt att tro på min mikrolivsodödlighetsfilosofi, som jag lagt ut i flera blogginlägg nyligen, det är liksom ett för stort hopp mellan människa och atom. Men å andra sidan är det ett ännu större hopp mellan människa och icke-existensen (jag tror vi bara har dessa två alternativ), och kanske är atomen mer intelligent och levande och människolik i sitt inre liv än vi någonsin kan föreställa oss med vetenskapens hjälp. Ja, kanske är atomen, paradoxalt nog, den mest levande varelsen i kosmos, varats grund och den som bär upp allt i kosmos, tillvarons A och O. Kristus är A och O enligt Bibeln, tillvarons mest paradisiska varelse, och kanske atomen är tillvarons Kristus, från vilken vi härstammar och i vilken vi ska uppgå till slut? Vetenskapens kalla tänkande har dock inget att ge mig när det gäller att utforska atomens paradisiskhet, den kan inte tänka kring det inre livet överhuvudtaget, och om atomen är paradisisk, är det främst något i dess inre liv som åstadkommer det, det är främst en inre kvalitet. 
 
Men det finns vissa vetenskapsmän, som samtidigt var filosofer, som kan ge oss inspiration till filosoferandet kring atomen, och en av dem är den blinde filosofen och fysikern Gustav Theodor Fechner, en romantisk filosof i Schellings tradition. Ja, romantiken har mycket att ge här, särskilt naturromantiken. Ty är det inte en övermåttan romantisk tanke, att atomen är tillvarons mest rena och paradisiska varelse? 

Något om solen

Även under civilisationens kollaps kommer solen att skina som förr. 

Till de som har ångest

Till de som har ångest: Ångesten kan inte beröva dig förmågan att älska, och det är den förmågan som ytterst gör dig lycklig. Att älska mitt i ångesten, det är ett av livets mirakel, och det är kanske snabbaste vägen till läkedom, ty den som älskar får också mycket kärlek tillbaka av livet. Ytterst är det gemenskapen som läker ångesten, ty ångesten är inte ett individuellt problem som kan ses i isolation, utan ett gemensamt problem som vi alla är delaktiga i, ett socialt problem, lite som alla övriga psykiska problem, ty allt hänger ihop. Att försöka vara med och läka världen är därför ett sätt att läka sin egen ångest, på lång sikt. 

Aforism om kärleken

Kärleken är Uppståndelsen.

Solens kärlek

En vacker sommardag på stranden är det svårt att inte tro att solen brinner av kärlek. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0