Vi bor ej här, vi blott här nere gästa. Stillheten är vårt hem. Och något om min kallelse till luffarliv

(första delen av rubriken ovan från den andliga sången med samma namn, finns att läsa här)
 
På samma sätt som det jordiska lidandet är en utflykt, en gäst, och välmåendet är vårt hem, som vi alltid återvänder till förr eller senare, så är också vårt fysiska liv en utflykt, och vi är endast gäster i det fysiska, medan naturens andevärld är vårt hem. Det förra är en bild, ett mikrokosmos av det senare. Ungefär såhär: det fysiska livets oljud är en gäst i stillheten, som är vårt hem, och vårt fysiska liv är ett oljudets gäst i naturens andevärlds eviga stillhet, vårt eviga hem. Detta harmonierar med entropilagen. Entropi framställs ofta så att kaos och oordning är dess viktigaste attribut, men jag skulle säga att dess viktigaste kvalitet är stillhet och frid i naturens vildhet, och är inte något att frukta. Entropi är inte lidande, den är frid och stillhet och en känsla av att ha nått botten av tillvaron, det hem varifrån man kom. Man är trygg, ty man står på botten, med båda fötterna planterade på marken, och kan inte falla längre från några höjder av rikedomsbubblor och glättiga fasader.
 
Hur vet jag då att livet efter döden är en återgång till stillheten?
 
Jo, eftersom jag tror att vi då återgår till mikrolivet, varifrån vi kom (livet är cykliskt, vi återgår ständigt till ursprunget), och tillvaron blir allt tystare desto mindre varelser det är frågan om. När vi går från människan till mindre varelser, försvinner genast det avancerade språket, ett steg mot tystnaden, och när vi går till insekter och växter, försvinner språkljuden helt, och när vi går riktigt långt in i mikrolivet, försvinner även den yttre rörelsen, varelserna rör sig inte längre i det yttre (tänk på celler och atomer), utan enbart i deras insida (detta är en bild på att även deras inre liv blir desto rikare). Ytterligare ett stort steg mot tystnaden.
 
Men tystnad är inte död och lidande, det går emot mystikernas erfarenheter genom tiderna. Snarare blir livet i tystnaden mer rikt i det inre, precis som ett litet barns (särskilt fostrens och spädbarnens!) inre liv är rikare än den vuxne (känslorna och fantasin är rikare och starkare), trots att den vuxne rör sig mycket mer och känner många fler och pratar mycket mer. Men det måste vara en organiskt framfött stillhet, en levande stillhet precis som skogens stillhet är levande, för att det inre livet ska kunna bli rikare. Om man bara tvingar sig in i stillhet utan att den har vuxit fram organiskt, kommer man bara att finna tomhet. Allt som inte är organiskt framvuxet är tomhet och ödslighet, ungefär som den ödslighet man kan uppleva första tiden som arbetare på en stor byggarbetsplats, när man inte känner några av sina arbetskolleger och inte vet vad man ska göra och inte kan någonting.
 
I november har jag tänkt bege mig för gott (detta kan jag dock inte veta, men det är min önskan) ut i den stora stillheten; luffarlivet, ett tyst liv i sig, mestadels utanför storstädernas buller. Jag känner mig också faktiskt mer levande i den stillheten, och trots att det är ett enformigt liv i det yttre, man bara vandrar och vandrar, så är det mer äventyrligt än stadslivets stormiga men rutinmässiga liv *. Jag känner en slags kallelse till luffarlivet just nu, det är som om det håller på att födas i mig, organiskt. Få se om det verkligen föds, eller om det blir dödfött av någon olycka. Tre gånger har denna kallelse kommit över mig sedan i somras, första gången skulle jag till Uppsala, men kom bara till Upplands-Väsby, och lade av luffarplanerna, andra gången var på sensommaren då jag ville besöka samerna ensam, men Titti ville inte detta, så jag lade av planen, tredje gången är nu sedan någon vecka tillbaka, då jag har tänkt göra en klimatpilgrimsvandring, först ensam, sedan med Titti, nu med Tittis godkännande. Om inte en kallelse lämnar dig, utan kommer ständigt tillbaka efter att du stöter den bort, då måste det vara din gärning, tänker jag.  
 
Jag dras till landsbygden, i hela min filosofi, som ni kanske har märkt, och jag vill rota mig på landsbygden och förbereda mig på den civilisationskollaps som står framför oss. Det gör man bäst genom att rota sig i landsbygden och skapa relationer med den. Luffarlivet föregår mest på landsbygden, som ni kanske vet, och otaliga är de landsbygdens människor i vars hus man får sitta på kvällen och prata, när man får härbärge, enligt min erfarenhet.
 
 
* min första luffarvandring vintern 2007-2008 gjorde mig så levande att jag vågade göra en av mitt livs hittills viktigaste gärningar; att ropa förbannelser över rikedomen, i en rad kyrkor i Sverige. Denna luffarvandring föddes organiskt i mitt inre, som en himmelsk kallelse, och jag upplevde att den yttersta fattigdomen som jag hade den gången på luffen, ständigt knackande på dörrar för att be om härbärge, gjorde att jag insåg vilket brott de rika har gjort mot de fattiga, och blev full av vrede över detta, vilket gjorde att jag ropade i kyrkor.

Vägen talar

När det går som bäst, är det vägen (jag tänker här på den andliga vägen) själv som leder en, och viskar sina underliga, livgivande ord för ens vilsna själ. Och man liksom lägger sig ned med örat mot vägen och lyssnar till vägens vilja. 

Vägen in i och ut ur Babylon ser ganska olika ut

Samhället har stakat ut vägen för vår ungdom in i Babylon. Det finns ingen utstakad väg ut ur Babylon för dem, i alla fall inte i strukturerna, den får man röja själv med stor möda. 
 
(P.S. Babylon betyder ungefär "Systemet", "Civilisationen" i negativ bemärkelse)

Återgäldning

Om inte mänskligheten återgäldar vad den tar från djur och natur, på något sätt, sågar den till slut av grenen den sitter på, och underminerar sina fortlevnadsmöjligheter.

Vi är kapabla att reparera skapelsen

Om vi har lyckats skapa denna ofattbart komplexa civilisation med alla dess datorer, robotar och internet, då måste vi vara mer än kapabla att restaurera skapelsen, och läka det vi förstört.

Urfolk och skogsträdgårdar

Att urfolk sysslat med skogsträdgårdsodling sedan gammalt (det sägs att Amazonas regnskog har odlats fram av urfolk, se här), och odlat fruktträd, ger en aning om deras paradis. De har alltid haft nog med frukt, ja ofta så mycket att de kunnat brygga rikligt med fruktöl. 

En metafor för vår civiliseringsprocess

En metafor för hur vi tvingats bygga civilisation eftersom vi lämnade vårt urhem djungeln och skogen: Det är som en fisk som tar sig upp på land och bygger sig ett andningsapparat för att kunna sprattla runt på land i långa tider. 

Klarnar andevärlden när man närmar sig naturen?

Är det så, att ju mer civiliserad och alienerad från naturen en varelse är, desto dunklare, mer symbolisk och mer gåtfull är dennes "andevärld" och drömliv, och vice versa? Dvs. att "andevärlden" klarnar och blir mer verklighetstrogen när man närmar sig naturen? "Andevärlden" består ju bl.a. av vårt tankeliv. 

Andevärlden och drömmen som teater

Är den civiliserade teatern en svag skugga av andevärldens stora teater? Båda fulla av symbolik, myter, arketyper och roller? Har vår teater sitt ursprung i andevärldsupplevelser hos människor i antiken? Ja, man kan fråga sig, spelar atomerna och cellerna i vår hjärna teater i våra drömmar och andevärldsupplevelser? 

Vad verklig smarthet är

Den vetenskapliga, matematiskt-logiskt-analytiska intelligensen är inte måttet på hur smart någon är. Snarare är den smartaste den som kan leva mest i harmoni med sig själv och omgivningen (evolutionen handlar mest om detta, t.ex.). Då är bakterien och atomen smartare än människan. Moralisk smarthet är den viktigaste smartheten, och där är människan ett bottennapp. 

Miljöns betydning i uppväxt och efter döden

Lika lite som ett spädbarn kan förhindra att hen blir en civiliserad varelse här i västvärlden, när hen växer upp, lika lite kan vi förhindra att vi återgår till naturen efter döden, och blir paradisiska, instinktiva varelser igen. I båda fallen styrs vi av vår miljö, helt och hållet. Ja, miljön betyder mer för oss än vi anar. 

Sanningen finns att hitta på gräsrotsnivå, det är där Livet lever

Eftersom sanningen lever ett så ringa och försmått liv i vårt samhälle, låter den sig bäst finnas av de ringa och försmådda, de snubblar liksom ibland över sanningen där nere på bottnen av samhället, bakom och nedanför alla fina fasader, där verkligheten finns. En hemlös uteliggare har ofta mer reda på verkligheten än mången professor, ty den hemlöse lever på gräsrotsnivå, där naturen och verkligheten alltid lever, ja Livet sker alltid på gräsrotsnivå. T.o.m. politikerna i riksdagen har sina gräsrotsliv som inte syns i medierna. Livet sker egentligen inte i mediesfären, utan i naturen, dvs. verkligheten. 

Den stilla, mysiga lyckan är den bästa

Den stilla, mysiga lycka man stundom kan uppleva i naturens och i hemmets famn, är nog den bästa lyckan, inte extasens stormiga lycka, den orkar man inte ha i evighet, men den stilla lyckan, ja!

Det paradisiska sömnlivet

I slutet av juni hade jag en underlig sömnlös natt i hyddan i Nackareservatet, där jag mitt i natten, i tre, fyra tiden vandrade in mot Stockholm centrum (jag hade beslutat mig för att vandra mot Uppsala), och mötte harar och ett rådjur mellan husen i förorten Bagarmossen. Då lärde jag mig att de vilda djuren nog inte sover på bestämda tider som vi, utan spontant, när de är trötta. Jag fick då idén att jag också skulle göra så resten av mitt liv, men märkte snart att det inte går så länge civilisationen härskar, ty staden är livlös på natten för den som söker gemenskap då, utanför systemet. Men hos urfolken vaknar man ofta mitt i natten och talas vid. Det finns alltid någon att tala med som inte sover. Det måste en by och en stam till för att detta ska vara möjligt. 

Något om behovet av tolkningsnycklar, inte nya dogmer

Jag är väldigt intresserad av andliga teorier som inte får en att helt förkasta allt annat som sagts i ämnet utom sin egen teori, utan som istället lär en att förstå och tolka alla tidigare teorier, tolka dem på rätt sätt. Ödmjuka andliga teorier, alltså, som inte är svartvita. Vad vi mer än någonsin behöver är tolkningsnycklar, inte nya dogmer. 

Insekters brist på rädsla för döden

Små insekter, som myror och myggor och små flugor, verkar inte särskilt intresserade av att undvika döden, de tar mycket stora risker i mötet med människan, det märker man när man studerar dom. Och detta kommer nog inte av att dom inte fattar att dom riskerar att dö, utan det handlar nog mera om deras instinktiva vetande om dödens natur, om att döden är vägen till hemmet, och inte något att frukta och undvika till varje pris. Jämför här en myggas och en civiliserad läkares inställning till döden. Myggornas inställning påminner om äventyrares, som Himalaya-bergsbestigares inställning.

Mikrolivets tidsuppfattning

Rebecka Springer på 1800-talet var några dagar i koma, och upplevde sig under denna tid vara två år i himlen (se hennes bok "Innanför paradisets portar"). Känns som mikrolivets tidsuppfattning, det finns bakterier som lever bara ca två timmar, och kanske det upplevs av dem som några månader i mänsklig tidsuppfattning? Ju mindre liv, desto saktare tycks tiden gå, för det mesta. Kanske Rebecka Springer fick uppleva mikrolivets paradis, mikrolivets andevärld, en glimt av denna? Andevärldsupplevelserna produceras ju av atomerna och cellerna i hjärnan, och kanske dessa lever i den "tidlösa evigheten"? När tiden går så sakta att den synes stå still, i lycka, kanske är detta evigheten? När tidens gång blir irrelevant? För att atomerna ska hinna med sitt otroliga "arbete" i hjärnan, måste också deras tid vara annorlunda än vår. Psykoser och droger kan också förändra tidsuppfattningen, gör att vi åker in i mikro-operationerna i hjärnan (dokumenterat av poeten Henri Michaux), det inre livet tar över det yttre. 

Ett vanligt missförstånd

Hur lätt man tror, när man har det tungt i sitt inre, att det här är livet, sån är naturen, och glömmer att den civilisation man lever i är djupt onaturlig. 

Tanden är levande, varför inte stenen?

Om du kan tro att din tand är levande, varför är det då så svårt att tro att stenen är levande, de är ju båda lika hårda och synbarligen livlösa!

Jag har svårt att tro på min version av odödligheten

Jag har svårt att tro på min mikrolivsodödlighetsfilosofi, som jag lagt ut i flera blogginlägg nyligen, det är liksom ett för stort hopp mellan människa och atom. Men å andra sidan är det ett ännu större hopp mellan människa och icke-existensen (jag tror vi bara har dessa två alternativ), och kanske är atomen mer intelligent och levande och människolik i sitt inre liv än vi någonsin kan föreställa oss med vetenskapens hjälp. Ja, kanske är atomen, paradoxalt nog, den mest levande varelsen i kosmos, varats grund och den som bär upp allt i kosmos, tillvarons A och O. Kristus är A och O enligt Bibeln, tillvarons mest paradisiska varelse, och kanske atomen är tillvarons Kristus, från vilken vi härstammar och i vilken vi ska uppgå till slut? Vetenskapens kalla tänkande har dock inget att ge mig när det gäller att utforska atomens paradisiskhet, den kan inte tänka kring det inre livet överhuvudtaget, och om atomen är paradisisk, är det främst något i dess inre liv som åstadkommer det, det är främst en inre kvalitet. 
 
Men det finns vissa vetenskapsmän, som samtidigt var filosofer, som kan ge oss inspiration till filosoferandet kring atomen, och en av dem är den blinde filosofen och fysikern Gustav Theodor Fechner, en romantisk filosof i Schellings tradition. Ja, romantiken har mycket att ge här, särskilt naturromantiken. Ty är det inte en övermåttan romantisk tanke, att atomen är tillvarons mest rena och paradisiska varelse? 

Tidigare inlägg
RSS 2.0