Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"?

Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"? Jag tror jag menar det som håller ihop atomerna, den kärlek som sammanbinder dem och allt i kosmos. Ty allt hänger faktiskt ihop. Och det är genom kärleken det hålls ihop, genom "kärlekens lim", om du vill (inte bara människorelationer hålls ihop så, allt annat gör det också). Denne Ande är knappast någon gubbe som den kristna guden vanligtvis är. Vad hon är är ett mysterium. Jag väjer för att tala om henne i personliga termer, det blir lätt för antropomorfistiskt. Men hon är det som besjälar allt, som ger allt liv. Ett milt andligt ljus som bor i allt, som besjälar atomen. De kristnes personlige gud är en symbol för henne, men hon är knappast personlig på det sättet. Men hon låter sig anas i gudssymbolen, och gudssymbolen kan vara en väg till henne. Att vara hängiven den kristne guden leder till slut till henne, ja även Jesusgestalten är en symbol för henne, hon är "Kristus i oss". Hon är inte allt, ty det onda är utanför henne, men hon är det paradis som gömmer sig i allt, genom att atomerna som bär upp allt är paradisiska varelser. Hon är inte övernaturlig, hon är naturlig, och på det sättet kan hon inte vara personlig som den personlige kristne guden. Men hon är ändå en enhet och ett helt, oändlig. Detta är varken panteism, panenteism eller teism, vi har inga ord för henne som gör henne rättvisa. "Livskraften" låter också för magiskt. Hon har ingenting med paranormal magi att göra, men hon är ett mysterium, det största av alla. Det räcker bara att fundera lite över ens inre kroppsorgan och vad som får dem att fungera helt på egen hand, år efter år. Det som får detta att ske, det är Naturens Ande.

Den ljuvligaste och mest hoppfulla filosofi jag kan komma på

Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.
 
Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där, just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).
 
Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.

Lite naturlig-sekulär korsteologi

Martyrerna och de fångna djuren sonar de civiliserades synder genom att frivilligt bli syndabockar och ställföreträdande offer. De tar helt enkelt på sig de civiliserades synder, låter dem förakta och plåga sig, med enbart kärlek som svar. Det är denna kärlek som frälser de civiliserade och ger dem förlåtelsen, gör att de har lättare att förlåta sig själva - denna frånvaro av straff och hämnd hos syndabockarna (det behöver väl inte sägas att det är djupt omoraliskt att göra dessa martyrer till syndabockar, Naturen gör inte dem till det, det är de civiliserade som gör det). Jesu försoningsdöd är den mytiske, arketypiske symbolen för det försonande arbete som varje martyr och fånget djur utför. Bland martyrerna räknar jag också alla människor i orättvis fångenskap, bl.a. de politiska fångarna och de psykiatriska fångarna. 
 
Förakta inte den kristna korsteologin, den bär på mycken symbolisk visdom när den tolkas rätt. 

Något om djuren som vår nästa

Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." (Matt. 7:12) Och "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matt. 22:39)
 
Om vi inte behandlar djuren så som vi själva vill bli behandlade, kommer vi inte in i himmelriket under detta liv, om vi inte omvänder oss. Djuren är nämligen bland dem som är vår nästa.
 
Tänk därför två gånger innan du slår ner på djurrättsaktivister som gör olagliga saker för djurens bästa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ansatser till djurisk teologi: Johannes Müller, en teologisk Nietzsche-lärjunge

(repris från Wildman-bloggen 2010)

Teologin har sannerligen inte många djuriska tänkare, ej heller många Nietzsche-lärjungar. Dom flesta är filosofer, poeter och skönlitterära författare. Men jag skall i serien "Ansatser till djurisk teologi" försöka gräva upp dom teologer som kan vara fruktbara att läsa när man vill skapa sig en djurisk teologi. En av dessa är den tyska teologen och filosofen Johannes Müller (1864-1949), en profetisk förespråkare för en "folklig, naturfrom protestantism", enligt teologen Harald Haury 2005. Jag har själv läst Müller sedan 13-årsålder, och jag skulle säga "naturfrom" med betoning. Få teologer har så som han lagt vikten vid instinkten och spontaniteten som människoväsendets urkälla. Han har något av Franciscus´ ursprungliga friskhet över sig. Jag minns hur jag som trettonåring blev kraftigt utmanad och dömd i mitt innersta av Müllers stränga krav på ursprunglighet, äkthet och naturlighet i människolivet. Jag växte ju upp i en fundamentalistisk kristen rörelse, "Smiths Vänner", där detta var allt annat än vanligt. Vi hade några stora original på våra möten och konferenser, men dom var så alltför få. Och själv var jag i tonåren en hycklerisk blek kopia av min far, som var en obarmhärtigt lagisk domsprofet, alltid med straff och tuktan som sin religions kärna. Müllers hårda krav tog sin utgångspunkt i bergspredikan, som han tolkar lika strängt som själve Leo Tolstoi, den kristna anarkismens förgrundsgestalt. En bokstavlig tolkning, där allt skall efterföljas, och allt är fullt möjligt att praktisera. Denna text blir Müllers grundtext, och gör hans texter helt anarkistiska och pacifistiska. Bergspredikan är ju en av vår civilisations mest anticivilisatoriska och djuriskt ursprungliga texter. Där finner instinkten mycket att hämta. Instinkt, ja. Heligheten som instinkt, istället för lag och regel. Det är en nyckeltanke hos Müller. Bergspredikan är motsatsen till allt vad regel heter, trots att det framställs som en lag, en tolkning av de tio budorden. Gör man bergspredikan till lag, blir den omöjlig att uppfylla, helt i enlighet med vad kyrkoinstitutionen har lärt. Men låter man Gud springa fram ur sitt väsens urkällor, ur sitt väsens naturlagar (ett nyckelord för Müller), då uppfyller man spontant bergspredikan, lika spontant som barnen gör det. Jesu dömande av fariséernas fromhet är viktigt för Müller. Allt liv som inte framspringer spontant och naturligt, utan ansträngning och plikt, är hyckleri. Att följa lagen som en utvärtes regel är hyckleri, medan människoväsendets renhet och ärlighet finns i det omedvetna, oavsiktliga och oberäknade, i det att "den vänstra handen inte vet vad den högra handen gör", såsom Jesus talade om allmosegivandet. Det "omedelbara" och "impulsiva" är två nyckelord för Müller. Detta i motsatsen till det påklistrade, beräknade, avsiktliga och "reflekterade". Müller talade för att vi måste gå tillbaka till vårt väsens ursprung, den barnliga, naiva, omedelbara livsförnimmelsen. Genomgående kritiserar han den förkonstling, det skenväsen och det hyckleri som genomsyrar civilisationen. Vi måste åter finna den äkthet och enkelhet som präglar barnens väsen. Trots sin djuriska, av Nietzsche influerade bergspredikoetik, var Müller inte mer genomträngd av den i praktiken, än att han lät sig luras av Hitler och nationalsocialismen i början. Först senare såg han sitt misstag, och ångrade sig. Han blev trots allt en motståndare av Nazismen, när det gick upp för honom vad den egentligen var.

 

 

Här är en text av Müller som jag tycker mycket om:

 

Att gripas så av naturkraften att alla konventionella former blir absurda

 

(Ur boken "Vad Jesus talat! del 1: Om efterföljelsen" 1914)

 

"De troende må gärna fortfara i sin religiösa pliktuppfyllelse och sin kyrkogång. Men för oss, som få uppleva den nya tidens annalkande, är det omöjligt att längre fasta och bedja efter föreskrivna ritualer, medan människovardandet överväldigar oss och låter oss blicka in i fullkomlighetens rike. Någon sade till mig: "Jag kan inte vara lika glad som ni, ty då allt kommer omkring, är det endast åt himmelen, som jag gläder mig. Jag förstår nog er glädje, ty ni ser ett stort mål framför er, men själv kan jag ej tro därpå." Och han träffade huvudet på spiken. När vi få erfara att den nya tiden randas och vi med jättesteg närma oss alltings fullbordan, då måste vi öppna vårt hjärta för den ljusflod som strömmar emot oss och låta den utstråla på alla, som vi komma i beröring med. Vi hinna ej läsa uppbyggelseskrifter och förrätta andaktsövningar, ty livsglädjen är vår lovsång och den brinnande längtan vår bön. Såsnart tron för oss blivit en levande verklighet, måste den kyrkliga trosformen förefalla oss lika absurd, som varje konventionell känsloyttring skulle bli det för två människor, vilka gripits av kärlekens naturkraft. Den som äger livet undervisas av Gud och ledes av hans ande."

 

 


Djurisk-teologisk nyckeltext av Johannes Müller: Barnens väsen som paradisets väsen

(repris från Wildmanbloggen 2010)

 

(Ur boken "Vad Jesus talat" del II: Om efterföljelsen", 1914, s.178 ff.)

 

Och de buro även små barn fram till honom, att han skulle taga på dem; men då hans lärjungar sågo det, näpste de dem. Men Jesus kallade dem till sig och sade: Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana hör Guds rike till. Sannerligen säger jag eder: Vilken som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig där in. (Luk.18:15-17, Matt.18:1-6) ...Detta sjätte sinne eller förmågan att se vad som ligger bakom tingen och sålunda skönja Guds livsyttringar kunna dock icke alla förvärva sig. Förutsättningen härför ha blott de människor, för vilka varje livsskickelse blir ett omedelbart och starkt upplevande. Ty hos dem nå intrycken själen, medan de hos de teoretiserande och reflekterande människorna stanna inom tankens sfär. Hos dessa omformas den levande verkligheten av världsåskådningen och livsuppfattningen; medan den impulsivt levande människan med hela sitt väsen reagerar för varje livsintryck. Hos dessa människor, vilkas inre ständigt står i kontakt med det metafysiska, utvecklas själen till ett fint och elastiskt instrument för de gudomliga livsyttringarna. Denna förnimmelsens omedelbarhet är just kännetecknande för barnens livsart. Därför säger Jesus: "Sådana hörer Guds rike till. Och den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig därin". Han kan varken intränga i Faderns dolda livssfär eller tingens sanna väsen. Att Jesus åsyftade denna barnens egenart framgår tydligt ur de ord, i vilka han prisar de enfaldiga i motsats till de visa och kloka. Men därmed är icke sagt att Jesus avsåg endast detta. De enfaldigas mottaglighet beror icke blott på upplevandets omedelbarhet utan också på det enkla och osammansatta i deras väsen. En sammansatt och i sig söndrad natur är blott tillgänglig för ytliga, oklara och brutna intryck, medan ett enkelt väsen djupt och helt genomtränges av varje upplevelse. Och intrycket motsvaras av den verkan det framkallar. I en förvirrad och komplicerad själsförfattning uppslukas även de starkaste livsimpulser av allehanda tankar, begär och intressen. Ty för att intrycken skola framkalla ett personligt liv, måste de mötas av en lugn och samlad kraft och därför är ett enhetligt och osammansatt väsen den bästa jordmån för det nya livets tillväxt. Den splittrade människan kan väl någon gång känna sig starkt gripen, men blott för stunden; stämningen förgår och det som återstår är en känsla av vanmakt att ej kunna fasthålla vad man fått uppleva. Och sist med icke minst är naiviteten ett utmärkande drag hos barnasinnet, denna omedvetna, enkla oskuld, som utan betänkande ger sig hän och med ungdomens oförbrukade kraft insuper livet och dess företeelser. I samma mån människan förlorar sin naivitet, blir hon misstänksam och rädd för allt som är nytt och ovanligt, och ju mera hon instänger sig i sin tankevärld, desto mera utestänges för henne det verkliga livet. Och det uppstår en kritisk självsäkerhet grundad på den allmänna opinionen, ett mer eller mindre individuellt betraktelsemanér eller på religiösa och filosofiska teorier. Därigenom förlorar sinnet sin friskhet och blicken sin iakttagelseförmåga och med blaserad liknöjdhet gå vi mot händelser och intryck. Intet i livet förvånar oss mera eller gör oss tveksamma. Allt blir smått och obetydligt. Innan livet hunnit gripa oss, avskaka vi redan intrycket; allt som möter expedieras kort och gott. Hur skall gudsuppenbarelsen då kunna tala till oss och omgestalta vårt liv? Den jungfruliga jorden är den bördigaste. Och i naiviteten ligger hjärtats jungfrulighet. Ju mindre berörd och missbrukad denna är, desto starkare och renare genljud skall livsropet finna. Men barn äro naiva ej blott till sinnet; de äro det ock i hela sitt sätt att vara. Och detta göres oss lika mycket behov för att de nya impulser, vi emottagit, skola kunna omsättas i personligt liv. Såsom jag ser saken, utgör den bristande ursprungligheten i vårt väsen huvudorsaken till att vår tid så sällan framföder nya människor. Den okyska självbetraktelsen, detta beskådande och prövande av varje livserfarenhet, det ständiga övertänkandet av alla intryck dödar det nya livets spirkraft. Ty reflexionen upplöser den ursprungliga förnimmelsen och berövar den dess äkthet och renhet. Och frukten blir då ej mera densamma. I stället för det ursprungligt framspirande livet träder en konstprodukt, i stället för ny skapelse en efterbildning. Den som har ögon att se kan ej undgå att märka dessa kopior av typiska förebilder, varav det vimlar i vår tid - misslyckade nya människor. I stället för den nyfikna självgranskningen, det intellektuella missbruket av våra intimaste upplevelser och det omogna kritiserandet av en ny värld, som håller på att upplåta sig, måste något helt annat vakna och utvecklas inom oss, ifall livsimpulserna skola bära frukt. Med vilja och avsikt skall den nya uppenbarelsen läggas till grundval för vårt personliga liv. Vi måste leva i ljuset av den sanning som gått upp för oss, omsätta den ursprungliga förnimmelsens friska drivkraft i personlig livsgärning. Och för att detta skall kunna ske, måste vi vara fullt uppriktiga. På denna sinnes- och väsensuppriktighet beror allt. Ty Guds rike tillhör de barnsligt sinnade. Hos barnen finna vi denna omedvetna, instinktiva öppenhet i allt vad de göra och låta. Helt omedelbart och naturligt följa de sin inre förnimmelse. Och den som hos sig bevarat denna barnsliga egenart kan med skäl prisas lycklig. Ty i hans ursprungsfriska väsen spirar den unga brodden fram och det geniala livet utvecklas genom en omedelbar omsättning av intryck och gärning i hela dess impulsiva kraft. Sålunda är barnasinnet det enda, som består provet under vandringen på den nya vägen. Ej blott i början, då livsropet väcker oss till en ny människovärdig tillvaro, utan lika mycket under det nya livets fortgående utveckling. Men barnaväsendet äger också alla betingelser för att kunna danas till den högre väsensart, som kännetecknar Guds barn. Ty en gryende början till alla de egenskaper, vilka utmärka den sanna människan, finnes redan här. Jag vill endast påpeka den nya sedlighet och livsart, som bergspredikan framhåller, och jämföra den med barnens sätt att leva. Barnens liv består av källfriska livsrörelser, som de impulsiva känslorna framkalla. De reflektera ej över sina livsyttringar, så starkt genljud alla händelser än väcka i deras inre, utan omsätta varje ögonblick de friska intrycken i handling. Där finnes intet konstlat och avsiktligt betonat, så länge barnens omedelbarhet ej störes av deras omgivning. Barnens liv är alltid personligt, ty i allt vad de syssla med inlägga de hela sin själ. Blott det som utifrån påtvingas dem, göres med delat intresse och olustigt. Och allt, vad barnen känna, får ett omedelbart och naturligt uttryck. Då de få vara sig själva, leva de direkt, helt och oförbehållsamt. Och å andra sidan är deras sätt att vara osökt, enkelt och rakt på sak. Deras liv är ja, ja, och nej, nej. Allt hos dem är öppet och friskt, utan krus och komplimanger. Och allting förefaller dem så naturligt, så som det bör vara. I sanning, man behöver blott ge akt på barnen för att få en föreställning om den nya människans väsensart. Vidare är barnets benägenhet att leva i nuet också den ledande principen i den nya människans liv. Barnen hängiva sig helt åt ögonblicket, ja, så fullständigt, att tid och rum försvinna, det förflutna genast faller i glömska och framtiden knappast kommer i fråga. Därför glömma barn så hastigt och övervinna lätt de svåraste motgångar. Därför trycka dem ej heller bekymmer och sorg. Ty ur nuet och den intensiva livsrörelsen tillströmma ständigt nya glädjekällor. Livet är dem en lek, emedan intet främmande och obehörigt ur det förflutna eller kommande tynger ned dem. Men livet är dem också därför lätt, att de ej hänga fast vid något utan förbli oberoende. Barn ha en naiv överlägsenhet över tingen. De glädjas åt allting men kunna även lämna allt, emedan livets tyngdpunkt ligger inom dem själva. I och för sig äro föremålen värdelösa, men med en kunglig överlägsenhet skänker barnet dem ett personligt livsvärde. Ett stycke trä kan i barnens ögon fördunkla den vackraste docka, emedan det däri ser något eget och dyrbart. Och denna barnets syn på tingen är riktig, ty den är oberoende av alla konventionella värdesättningar och opåverkad av andras färgläggning.

 

 


Kristna böcker och texter som jag rekommenderar åt kyrkan att bilda sig i

Här är ett litet bibliotek och en litteraturlista på nätet för den kristna kyrkan, de kristna som besöker min blogg, sånt jag rekommenderar som kan fördjupa deras tro och leda dem vidare. Alla böcker är hämtade ur kristendomen, ur kyrkohistorien. Där bör de kristna börja. Vissa böcker kan man bara köpa, andra går att läsa gratis på nätet. Jag skriver ut när man kan läsa böckerna gratis på nätet (klicka på bokens namn, så kommer boken som du kan läsa på nätet, upp). Det är en fortsättning på min förra lista, som även innefattar en del av den.
 
 
Ekoteologi:
 
(säg inte att inte teologerna arbetar hårt! Här finns resurser!)
 
Matthew Fox: Original Blessing: A Primer in Creation Spirituality (1983)
 
Nils Tägt mfl.: David Petander - en svensk Franciskus. En bok om exemplets makt (1996)
 
Leonardo Boff: Ecology & Liberation: A New Paradigm (Ecology and Justice) (1995)
 
Leonardo Boff: Cry of the Earth, cry of the poor (1997)
 
Leonardo Boff: Toward an Eco-Spirituality (Church at the Crossroad) (2015)
 
Thomas Berry: The Great Work: Our way into the future (2000)
 
Thomas Berry: The Sacred Universe: Earth, Spirituality and Religion in the Twentieth century (2009)
 
Pelle Strindlund och Annika Spalde: Varje varelse ett Guds ord (2005)
 
Ched Myers: The fall (2005) Gratis att läsa
 
Ched Myers: Anarchoprimitivism and the bible  (2005) Gratis att läsa
 
Lars Larsen: Djurisk teologi. Paradisets återkomst (2010) Läs den gratis här.
 
Andy Lewis: Anarchists against civilization: Rewilding, the roots of christian faith. Gratis att läsa 
 
 
 
Ekoteologi i praktiken: Helig dårskap
 
Johannes Jörgensen: Den helige Franciskus av Assisi (2004) Kan läsas gratis på engelska här. 
 
Harald Olsen: Pilgrimer i öst. Eremiter och heliga dårar i den rysk-ortodoxa traditionen (2001)
 
Per-Arne Bodin: Skruden och nakenheten. Essäer om Ryssland (2009)
 
Per-Arne Bodin: Language, Canonization and Holy Foolishnes. Studies in Postsoviet Russian Culture and the Orthodox Tradition (= Stockholm Slavic Studies, 38). Stockholm, 2009, 322 sidor. Kan läsas gratis här.
 
Priscilla Hunt and Svitlana Kobets: Holy foolishness in Russia. New Perspectives (2011)
 
Varlaam Novakshonoff: God's Fools: The Lives of the Holy "Fools for Christ" (2017)   
 
Sergey A. Ivanov: Holy Fools in Byzantium and Beyond (Oxford Studies in Byzantium) (2006)                                                                                       
 
Holy Transfiguration Monastery: The Life of Saint Symeon of Emesa, the Fool for Christ (2014)      
 
Catherine Doherty: Urodivoi: Holy Fools (Madonna House Classics)  (Vol 5) (2001)         
 
Vladimir Tsurikov: Hieroschemamonk Feofil: Fool-for-Christ's-Sake. Ascetic and Visionary of the Kiev-Caves Lavra (1998)     
 
Harriet Murav: Holy Foolishness: Dostoevsky’s Novels and the Poetics of Cultural Critique (1993)                 
                                               

 

 

Övrig kristen litteratur, mest uppbyggelselitteratur

Bibeln (1917) 

 

Johann Arndt:
Den sanna kristendomen, del 4; Naturens bok, (1600-t.) Finns att läsa gratis på gammalnorska här, på engelska här

 

Dietrich Bonhoeffer:
Efterföljelse (1937)

 

John Bunyan:
Kristens resa, (1885). Gratis att läsa

 

Challoner, Richard:
The lives of the Fathers of the Eastern Deserts, or, The wonders of God in the wilderness, 1852. Gratis att läsa

Pierre Teilhard de Chardin: 
Hymn of the universe (Innehåller bl.a. Mässa för all jorden) (1961). Gratis att läsa

 

Henry Drummond:
Naturens lagar i andens värld. (1890) Finns att läsa gratis på engelska här

 

Gunnar Edman:
Den stora bejakelsen, (1977)
Grundvattenkällan, (1977)
Ett litet grönt ord, (1985)

 

E.J.Ekman:
Evangelii fullhet och de ändlösa straffen (ny upplaga från 2010, ursprunget från början av 1900-talet)

Hjalmar Ekström: 
Den stilla kammaren : brev, (1988)
Den fördolda verkstaden: Själavårdande brev, (2003)
Antoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) - liv och lära (1995)

Jacques Ellul:
The Betrayal of the West.  (1978). Gratis att läsa.
The Humiliation of the Word. (1985). Gratis att läsa.
Money and Power.  (1984). Gratis att läsa
The Technological Bluff.  (1990). Gratis att läsa
The technological society, (1954). Gratis att läsa
The Technological System. (1980).
Violence: Reflections from a Christian Perspective.  (1969). Gratis att läsa
What I Believe. (1989).
The  presence of the kingdom. (1989). Gratis att läsa
To Will and to Do. (1969).

F.W.Farrar:
Mercy and judgment (om universalismen) (1881). Gratis att läsa

 

George Fox:
Läs skrifter av och om honom här, gratis, på engelska
Rufus Jones: The story of George Fox (1919) Gratis att läsa

 

Foxe, John (1516-1587): Fox's book of martyrs : or, a history of the lives, sufferings, and triumphant deaths of many of the primitive as well as Protestant martyrs .. (1846) Gratis att läsa 

Franciscus av Assisi:
(alla följande böcker går att läsa gratis)

The writings of St: Francis of Assisi
Little flowers of St. Francis of Assisi
Thomas of Celano: First and second lives of Saint Francis (medeltida källskrift)
Jacobus de Voragine: The golden Legend: St.Francis (medeltida källskrift)
Life of St: Francis of Assisi, by Paul Sabatier (1919)
The Life and Legends of Saint Francis of Assisi, by Father Candide Chalippe (1917)
Johannes Jörgensen: St. Francis and his brethren (1957)
Johannes Jörgensen: Saint Francis of Assisi A biography (1913)

G.K.Chesterton: St.Francis of Assisi (1923)
Solsången

 

Emil Gustafson:
Samlade skrifter (1929) Gratis att läsa

 

John Wesley Hanson:

Universalism the prevailing doctrine Of The Christian Church During Its First Five Hundred Years. (1899). Gratis att läsa. (var till stor hjälp för mig under min mörka tid Nov. 2011-Juli 2012, där blev jag övertygad om att de flesta kyrkofäderna lärde universalism)

The New Covenant. An accurate translation of the New Testament. (1888) del 1. Gratis att läsa (fantastisk översättning, särskilt med tanke på universalismen, den återger troget ordet "aion", det grekiska ordet för "tidsålder", som så felaktigt översatts med "evighet")

Ulrika Ljungman:
Gud-och intet mer. Levnadsteckningar och brev från den mystika flodbergskretsen. (1984)

 

Thomas a Kempis:
Kristi efterföljelse, (1895). Gratis att läsa

 

Sören Kierkegaard:
(hans skrifter finns alla att läsa gratis på nätet på danska här)
Till Selvprövelse, samtiden anbefalet (1851) Gratis att läsa

C.S. Lewis:
Narnia (1950-1956)

Jonas Lundström:
Jesus-breven. Ett anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet. (2015)

Poul Madsen:
Det gaelder gudsmennesket
Nåde over nåde, (1952)
Galaterbrevet, (1973)

 

Dimitri Meresjkovski:
Tolstojs och Dostojevskis religion.(1906-1907)  Gratis att läsa


Müller, Johannes:
Barnens väsen som paradisets väsen
Bergspredikan tolkad för vår tid, (1922)
Vad Jesus talat, (1914-1916)

 

Harry Månsus:
Vägen hem, (1986) 
Hem i kosmos, (1989)
Den kosmiska katedralen, (1996)
Livet har en framtid, (2001)

Nathan Odenvik:
Lars Ulstadius. En pietismens banérförare i fångenskap för sin tro. (1940)

 

David Petander:

Hulda Nygren: David Petander. Hans liv och förkunnelse. (1960):
Olof Seger: David Petander. En skildring av hans vandringsår.(1929).
Olof Seger: David Petander. Vandrarprästen. (1929)
Sigge Swensson:Vandrarprästen. David Petanders liv och förkunnelse. (1933).
Sigge Swensson: David Petander, vandrarprästen, riksförkunnaren. Brev, anteckningar, förkunnelse.(1952)
Nils Tägt:  David Petander. En svensk Franciscus. (1996)


Sadhu Sundar Singh:
Wisdom of the Sadhu (2007). Gratis att läsa
B.H. Streeter/A.J.Appasamy: The message of Sadhu Sundar Singh, a Study in Mysticism and Practical Religion, (1921). Gratis att läsa
C.F.Andrews: Sadhu Sundar Singh. Personliga minnen, (1934 )Gratis att läsa på engelska

C.O. Rosenius:
Dagliga betraktelser (1897) Gratis att läsa.

 

Viktor Rydberg:
Bibelns lära om Kristus (1904) Gratis att läsa
Till läran om de yttersta tingen.(1904) Gratis att läsa. (Rydbergs försvar för apokatastasisläran, universalismen)

 

Hannah Whitall Smith:
The unselfishness of God and how I discovered it (tre sista kapitlen). (1903) Gratis att läsa (en frikyrklig helgelseförkunnare berättar om sin omvändelse till universalismen)


Maria Suutala: 
Kvinnor och andra djur, (1997)
Kettu luumupuussa, (2004)
Lyckliga kor och kloka människor, (2008)

 

The wisdom of the desert. Sayings from the desert fathers of the fourth Century, (400-talet) Gratis att läsa

LeoTolstoj:
The Kingdom of God is within you. (1894). Gratis att läsa
Religiösa skrifter (1927) (finns på Libris och Stockholms stadsbibliotek)
My religion (1885) Gratis att läsa

N.P. Wetterlund:
Andens lag I-II (Ny upplaga från 1987, ursprungsupplagan från början av 1900-talet)
Uppsatser och tankar, m fl texter 
Guds vredes skålar 
Jesu lära 
De tre fasta frälsningsorden 
De sju domstolarna 
Guds tempel 
Guds trälar
Sändebrev till vänner
Nu-och-nog-nådens liv
Jultankar
De två vilddjurstågen

 

Pontus Wikner:
Tankar och frågor inför menniskones son, (1872)

 


Något om ekoteologi och befrielseteologi

"Naturens ande" arbetar för miljön i många olika verkstäder i civilisationen, den ena underligare än den andra. En del av detta arbete är i det fördolda, med rubriker som ingen skulle koppla till miljöarbete. Kyrkans folkbildningsarbete är ett sådant fält som många har svårt att koppla till miljöarbete när det inte har ekorubriker, men ändå ser jag Jesus som en mytologisk vägvisare tillbaka till naturen.
 
Detta blir allt tydligare när man ser på det arbete bland kyrkans teologer som går under begreppet ekoteologi. Där ser man att Jesusandlighet leder i sina yttersta konsekvenser till omsorg om miljön och djuren, ja till återförening med naturen. Jesus kallas ju "den andre Adam" i Nya Testamentet, den som återställde Adams syndafall. Adam var ett naturbarn före fallet, det är svårt att förneka, särskilt när man tolkar honom mytologiskt, som urmänniskan, stenåldersmänniskan innan civilisationens uppkomst ("Adam" betyder "människa" på hebreiska). Om Adam var ett naturbarn före fallet, då måste den som återställde Adams fall vara ett naturbarn, och leda oss tillbaka till att bli naturbarn. Edith Södergran är en av dem som kallar Jesus för "naturbarnet":
 
"Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemligheter.  De trivdes icke i de judiska templen, men väl hos det fåkunniga naturbarnet, som kände med liljorna i Saron." (Edith Södergran i skriften "Tankar om naturen" 1922.
 
Det är här kristendomen och kyrkohistorien blir omåttligt intressann, även för en ateist. Man kan i kyrkohistorien följa hur naturanden har verkat för människans och djurens och naturens frigörelse, genom otaliga väckelser, profeter, martyrer och helgon. Allt har lett åt ett håll, när man granskar det noga; återförening med naturen, med naturtillståndet, det vi hade på stenåldern innan civilisationens uppkomst, då vi levde som fria och ädla vildar. 
 
Ekoteologin har idag blivit så populär, att t.o.m. den nuvarande katolska påven Franciskus (påvestolen har alltid varit omåttligt konservativ) har skrivit en encyclika om klimatet, översatt på svenska, kallad "Lovad vare du" (2015). Jag tycker vi har tidernas bästa påve just nu, en som känner mycket varmt för de fattiga och naturen, i Franciskus av Assisis efterföljd (påven tog Franciskus av Assisis namn av respekt och beundran för honom).
 
Den katolska befrielseteologin, som vår nuvarande påve är mycket befryndad med, har givit oss mycket viktiga bidrag till ekoteologin. Dess huvudtes är att naturen tillhör de fattiga, är en av de fattiga som ropar om upprättelse och befrielse från förtryck, och att ingen befrielseteolog är värd namnet utan att ta naturens lidande på allvar. Man måste ha ett helhetssyn på förtryck, och ta allt med. Befrielseteologin är mycket utbredd, särskilt i Latinamerika (vår påve är hemma i Argentina), och har även inspirerat de andra kyrkosamfundena i världen. En av dess mest kände förespråkare, och även en av dess grundare, är den brasilianske teologen och f.d. franciskanerprästen Leonardo Boff, som skrivit flera viktiga böcker i ämnet (se min litteraturlista, ekoteologiska avdelningen, i mitt förförra inlägg).

Något mer om "vilan i Gud"

Jag skrev i ett blogginlägg nyss att bakterier "vilar i Gud" (jag menar Gud metaforiskt, som liktydigt med Naturen). Det finns tyvärr inte mycket om detta i ateistisk och vetenskaplig litteratur, men Bibeln och den kristna litteraturen har vissa texter och böcker om något som angränser till detta (finns säkert i andra religioner också). Jag kan ju bara nämna några sådana böcker:
 
Richard Baxter: The saints´ everlasting rest (1650) Gratis att läsa
 
Elias Aslaksen: Hvile i Gud (norska) 1965, denna skrift läste jag i min tidiga ungdom. Kan läsas gratis på nätet.
 
John MacArthur: Entering God´s rest (1987) 
 
Mark Buchanan: The rest of God: Restoring your soul by restoring Sabbath (2007)
 
 

Visa ord av två sufimuslimer, Shaikh Attar och Eric Hermelin

"Att hålla ryggen rak inför de
mäktige och höge
Att kröka ryggen djupt inför
de maktlöse och låge:
Är ödmjukhet, det ena som det andra"
 
(Shaikh Attar, övers. av Eric Hermelin)
 
 
"I ödelagda menskor, lägger Gud sin sannings skatter ned."
 
(Eric Hermelin)
 
(citaten hämtade från denna sida)
 
P.S. Hermelin bekände sig aldrig öppet till islam

Vad är en sann andlig väckelse?

Den kristna väckelsehistorien är lång, två tusen år gammal. Otaliga andliga väckelser har sett dagens ljus, och alla har stelnat till nya förtryckande former, utan att gå vidare och fördjupas. Babylon har varit för stark. Även idag pratas det mycket i kristna fundamentalistiska kretsar om väckelse, och man menar att sanna andliga väckelser förekommer idag, närmare bestämt i den s.k. "karismatiska rörelsen". Lakelandväckelsen är den senaste i raden av sådana väckelser, och den var så förförisk att även jag drogs med i den 2008, trots att den var i samma anda som Livets Ord, med sin framgångsteologi, tusen mil borta från min egen asketiska andlighet på den tiden. 
 
Är den karismatiska rörelsen en sann andlig väckelse? Om man mäter väckelsers styrka och helighet med hur mycket hallelujarop som förekommer, hur mycket lovsång, pseudohelanden och vältalighet som förekommer, ja då är den karismatiska rörelsen väckelsernas klimax. Men om man mäter väckelser med hur djupa moraliska förvandlingar den åstadkommer, då är den karismatiska rörelsen det yttersta bottennappet, ja nästan "förödelsens styggelse". Vem har gett bort sina egendomar till de fattiga genom att höra på Benny Hinn
 
Ju längre tillbaka i tiden man går, desto sannare väckelser går det att hitta. Man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden, så finner man "väckelsen i Wales", som visserligen var karismatisk, men som gick så djupt att hela städer rycktes med och krogarna, fängelserna och bordellerna blev tomma, och människor blev moraliskt förvandlade i tusental. Varför? Jo, eftersom väckelsen uppsteg ur helgelserörelsen, med sin betoning på Kristi efterföljelse och moralisk förvandling. Väckelserörelsens ledare Evan Roberts befann sig helt i helgelserörelsens anda.
 
Och tänk på "läsarna" på 1700- och 1800-talet!  Pionjärer för religionsfriheten, den grogrund som hela frikyrkligheten växte ur! Förföljda av myndigheterna, med hjälp av bl.a. konventikelplakatet. Där väckelsen gjorde att fattiga bönder bildade sig, läste en massa, bl.a. Bibeln, Luther och Johann Arndt! Ack om den karismatiska rörelsens anhängare hade bildat sig lite! Nu är dessa lika ytliga i sin bildning som vilket som helst New Age-medium!
 
Går man längre tillbaka finner man ännu djupare väckelser. Tänk bara på Martin Luthers reformation, då man lösgjorde sig från Påvekyrkan med risk för att fängslas och mista livet, eller Franciskus av Assisis väckelse på medeltiden, då tusentals människor väcktes till att följa Kristus bokstavligen i fattigdom.  
 
I antiken finner vi ökenfädernas  väckelse, där folk begav sig ut i öknen för att leva där som vilda djur och i gemenskap med de vilda djuren precis som Kristus i hans fyrtio dagar i öknen. 
 
Men väckelsernas väckelse inom kristendomen var förstås den kristna urförsamlingen på apostlarnas tid, där de troende hade allt gemensamt, och rebellerade mot Romarriket, tempelkulten och fariséerna med risk för att torteras till döds. 
 
Den karismatiska rörelsen blir inte förföljd, eftersom den passar perfekt in i Babylonsystemet, och är en falsk, illusionär väckelse. Alla sanna väckelser har blivit förföljda av Babylon. De hallelujakristna tror att världen är en vänlig plats för dem, eftersom de inte blir förföljda, men den sanna Jesu församling, "brudeskaran", "de 144 000", lever i "den stora vedermödan", och förföljs som aldrig förr, av psykiatrin. Detta verkar inte den karismatiska väckelsen ha lagt märke till, eftersom den inte tillhör Jesu församling överhuvudtaget, " Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom. 8:9). Vem har Kristi ande? De som lever som honom. De hallelujakristna i den karismatiska rörelsen lever inte som Jesus, de är tusen mil borta från detta, de tillber honom istället som en avgud, ja deras lovsånger är en styggelse. De tillber Jesus, men hånar och förföljer honom (de fattiga representerar Jesus!, se Matt. 25:35-40) med sin rikedom (som utsuger de fattiga). Desto mer man börjar likna på Jesus, desto mindre tillber man honom, och desto vänligare blir man mot de fattiga istället. Då är Greenpeace och djurrättsrörelserna mycket mer del av Jesu församling.
 
Var Oxfordgrupprörelsen den sista sanna kristna väckelsen som svept över vår planet? Den hade ju också ett starkt fokus på moralisk förvandling. Efter den har alla kristna väckelser tagits över av den karismatiska rörelsen. Väckelse har blivit synonymt med att ropa halleluja och falla baklänges när någon helandeevangelist tafsar på dig. 
 
Åren 2010-2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade vår planet 1929, när modernismen tog över vår planet, inom bl.a. konst, litteratur, arkitektur, musik och andlighet. Och tecknet för att Guds Ande lämnade oss var börskraschen i New York 1929. Sedan dess har vi levt i Antikrists tidevarv, i "den stora vedermödan", då bl.a. psykiatrin sett till att all sann andlighet kväses i sin linda. Inga heliga dårar har framträtt sedan dess i offentligheten, efter Sadhu Sundar Singhs försvinnande 1929 (var han den sista heliga dåren i offentligheten? Han var dock en urvattnad helig dåre, men ändå något åt det hållet. Bara ett halvt år efter hans försvinnande fick vi börskraschen). Och 1930-talet var också åren då cannabis, Guds viktigaste läkeört, började bli förbjuden i många länder, med fruktansvärda konsekvenser för många allvarligt sjuka (även drottning Victoria på 1800-talet använde cannabis som läkeört), något jag fått bevittna även i vår tid hos en cancersjuk vän. 
 
Jag tror väl inte på denna teori längre, eftersom jag är ateist och inte tror på Guds Ande såsom de kristna, men ser dock en viss poäng i den, den är något på spåret. Utan tvivel lever vi i Antikrists (teknologins) tidevarv, men det har väl smugit sig på oss obemärkt, inte kommit över oss på en gång året 1929. Men runt det året fick modernismen sitt genombrott, det går inte att förneka. Tänk bara på Stockholmsutställningen mellan den 16 maj och den 29 september 1930, funktionalismens genombrott. Arkitekturen mister sin själ. Snart skulle konsten och litteraturen mista den också, mer och mer. Och kyrkorna också. Tänk bara på vilken ärkebiskop Nathan Söderblom var (han satt i Svenska Akademien och fick Nobels fredspris!), han dog också ganska snart efter 1929, närmare bestämt två år efter, 1931. Han var en ärkebiskop som passionerat lyfte fram Sadhu Sundar Singh, mer än vi kan vänta oss av vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén. Hon kommer nog inte att lägga märke till vår tids Sadhu Sundar Singhs, man blir inte känd i offentligheten idag om man är en sådan, man blir känd inom psykvården.  
 
 
 
 

Öppet brev till moskén vid Björns trädgård

av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant som har klottrat på er dörr. Naturens förlag 2018 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Bästa imamer i moskén vid Björns trädgård.
 
Hösten 2012 skrev jag "Joh. ev. 12:32 = Lilla Bibeln" på ytterdörren till er moské. Det syftar på profeten Isas ord i Johannesevangeliet (Nya Testamentet) att "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Det var för mig religionens kärna, och jag skrev det överallt på väggar och dörrar i Stockholm, i ett anfall av apokalyptisk "psykos". Jag ber er om förlåtelse för detta, jag vill inte vara i fiendskap med er, och hoppas jag slipper betala skadestånd, ty jag är hemlös, nästan utan inkomster. Jag har fått mitt straff, tre månaders tung vistelse på psykiatrisk avdelning, tvångsvårdad och tvångsmedicinerad, vintern 2012/2013. Jag skrev det inte för att förstöra er dörr, utan i förtvivlan över den andliga döden i Stockholms religiösa liv, full av tro som det är på evigt helvete för de som inte lyder de religiösa ledarna. Jag känner mig då mera hemma i mansur Al-Halladjs heliga dårskap, som kostade honom tortyr och plågsam död, ja som Qalandariyya-ordens muntra, vandrande, hemlösa heliga dårar. Där kommer till syne något av Adams* naturlighet och oskuld i Edens lustgård, ett med den natur som ni tänker er att Allah har skapat och älskar innerligt. Det var något av denna Adams (före syndafallets) ande som fick mig att skriva på er dörr, för att påminna er om profeten Isas exempel i den nytestamentliga mytologin, han som var "den andre Adam", Messias, som gav oss Eden tillbaka, och skall återföra oss alla dit, till den vilda naturens oskuld och renhet. För mig är Isa inte en historisk person, utan en opersonlig "ande" som bor i oss alla ungefär som naturen bor i oss alla, och hans återkomst som Messias är att denne ande segrar över civilisationen/Babylon/Shaitan, så att vi åter kan leva som våra yttersta förfäder, i tält, kåtor och hyddor i öknar och skogar och på landsbygden. Lite som de gamla beduinerna. Utan att förstöra denna vackra värld med teknologi och utsläpp. Ja, "teknologin är Antikrist", som en marockansk sufi inom Naqshbandiorden i Spanien sade till mig. Och det kommer att bli en "domedag", då naturen ska döma oss alla, och få civilisationen att kollapsa.
 
Vill ni ändå straffa mig, låt mig betala med arbete, ty jag har knappt några inkomster.
 
Ni kan kontakta mig på min ekofilosofiska blogg på www.universalist.blogg.se eller mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com.
 
Vänliga hälsningar, "Abdurrahman", en f.d. sufi, som uppskattar Seyyed Hossein Nasr´s tankar om naturen och religionens roll i att rädda den. Låt oss föra dialog om detta!
 
 
* Jag tolkar Adam mystiskt-mytologiskt, som syftande på hela urmänskligheten
 
 

En ateistisk skogsmans underliga tolkning av Uppenbarelseboken, "Jesu återkomst" och "Yttersta domen"

När jag levde en månad som hemlös i den lilla byn Orgiva i Södra Spanien våren 2011, var jag några dagar på ett litet suficenter i byns utkanter (jag var officellt muslim på den tiden, halvhjärtat). Där hade jag djupa samtal med centrets vaktmästare och praktiskt ansvarige, en medelålders man, en marockan, en sufi, som bodde i en campingvagn på gården, och som hjälpte mig att tvätta mig (jag hade inte tvättat mig på kanske ett halvt år och jag stank) och nästan adopterade mig som sin son. När vi i våra samtal kom att tala om de "yttersta tingen" och Antikrist, sade han till mig följande ord: "teknologin är Antikrist". Detta rörde mitt anarkoprimitivistiska hjärta djupt, att en muslim kunde komma med en så stark civilisationskritik, tusen mil från Saudiarabiens (islams hjärta) andliga ledares teologi (man undrar om det är många av dessa som vågar offentligt förkasta saudiernas oljeindustri) . Nu när jag är ateist, håller detta uttalande fortfarande inför förnuftets prövning. Ja, inte bara när det gäller Antikrist, utan även när det gäller många andra eskatologiska  koncept, går det att sekularisera* dem och göra dem meningsfulla i en helt ateistisk världsbild, bara man får tolka dem enligt eget hjärta.
 
Om teknologin är "Antikrist", dvs. Jesu yttersta motsats, vilket många radikala humanekologer (som Alf Hornborg) och ekofilosofer (som John Zerzan) skulle kunna skriva under på, då ligger det nära till hands att göra sig en sekulariserad version av "Yttersta Domen". 
 
Det blir nog aldrig en kosmisk Yttersta Dom med en historisk Jesus och en allsmäktig Gud som domare, som kastar vissa människor i eldsjön, och släpper andra in i himlen, Den Nya Jorden och Det Nya Jerusalem, rent bokstavligt (se Uppenbarelseboken kap. 20). Men det betyder inte att det inte blir någon dom alls. Det blir en dom, men av ett så ringa och ödmjukt slag att många kommer att genomleva domen utan att förstå att de är dömda, de kommer att tolka domen till sin fördel, vilket aldrig Bibelns Jesus och Gud skulle tillåta. Naturen kommer nämligen att ha sin slutliga uppgörelse med mänskligheten, och utvärdera hela civilisationshistorien i denna uppgörelses ljus. Kalla det att döma, om du vill. Men naturen är en mild och barmhärtig domare, till skillnad från den Jesus och Gud som de kristna fundamentalisterna tror på, naturen kommer inte att kasta någon i eldsjön eller det bokstavligt eviga helvetet. Civilisationens kollaps kommer att bli ett helvete för de välbärgade, men det kommer inte att vara i evighet, ty naturen kommer att ta herraväldet över allt till sist, och den mänsklighet som eventuellt överlever allt, kommer att vara "frälst", dvs. fortsätta sin existens på naturens villkor, inte på civilisationens, den kommer att ha återgått till naturens ordning och till att leva ett relativt lyckligt urfolksliv. De som dör i denna process "ofrälsta" får inget evigt straff, de kommer att återgå till samma barmhärtiga ordning i mullens famn. 
 
Jag skulle säga att denna "Yttersta Dom" börjar när det blir så uppenbart att Naturen börjat döma mänskligheten att få kan förneka det, förutom de mest förhärdade klimatförnekarna och kapitalisterna, som in i det sista vill förneka mänsklighetens ansvar i det som sker, och säga att det är naturlig uppvärmning av klimatet likt det som alltid skett då och då i historien. Sådana som Donald Trump. Om det är någon som liknar de "förtappade" är det dessa, men den vilda naturen kommer inte att straffa dem mer än någon annan välbärgad, i såfall blir det den del av naturen som utgörs av människorna som straffar dem, främst genom att de blir ihågkomna med avsky i många generationer framöver, helt tills naturen, på sitt vanliga milda sätt, även här tystar ner avskyn genom att låta deras minne sakta vissna bort med civilisationen. 
 
Kan man sekularisera konceptet "Jesu återkomst" då? Jag menar att man kan. Jag tror nämligen inte att Jesus var en historisk person, en tro som stöds av flera spränglärda etablerade historiker (som Richard Carrier) och teologer (som Robert M. Price), och jag tror istället att Jesus är en mytisk varelse. Tror man detta, är inte steget långt till att tolka honom som en arketyp, "den andre Adam", "den återupprättade Adam", dvs. arketypen för den ursprungliga, "paradisiska" urmänniskans återupprättelse (jag tolkar Adam som syftande på mänskligheten innan civilisationens uppkomst - "syndafallet". Han är en universell, opersonlig "ande" som bor i alla. Detta ligger nära aposteln Paulus´ Kristusmystik i Nya Testamentet, "Kristus i oss". Om vi tänker oss Jesu återkomst längs dessa tankebanor, blir det nog inget Jesus-spöke som stiger ner i skyn för att hämta sin församling i "uppryckandet", utan då blir det avslöjandet av den återupprättade Adam, Kristus, i oss alla, att denna "ande" blir synlig för världen officiellt, så att "alla ögon skola se honom" (Uppenbarelseboken 1:7). Kanske det blir det internationella erkännandet, i FN, av allas vår lagliga rätt att få vara naturbarn, förkasta civilisationen och återvända till urfolkslivsstilen? Ingen kommer att vara Messiasen i denna "apokalyps" (det grekiska ordet för "avslöjande), utan vi har alla detta i oss, vi är alla innerst inne goda, naturens barn, som filosofen Rousseau tänkte. Förvisso kommer vissa att vara förelöpare och pionjärer i denna urmänsklighetens återkomst på världsscenen, men de kan inte ta åt sig äran och messiastiteln, ty förelöparnas skara sträcker sig synnerligen långt tillbaka i tiden, och vi har ingen fri vilja (att inse detta naturvetenskapliga faktum kommer att mildra vår asky för Trump), utan vi är alla med i en obönhörlig process som kommer att framskrida enligt sina egna lagar, sanningens och verklighetens avslöjande (detta är kärnan i den bibliska apokalypsen/domedagen), som man inte kommer att kunna hindra, lika lite som man kan hindra vattnet i ett vattenfall att söka sig neråt. 
 
Var det denna process Johannnes skådade i sina syner i Uppenbarelseboken, i fantasier i hemlighet närda av den vilda natur (hans kropp och naturen på ön Patmos) som dessa fantasier strömmade upp ur? Var det detta, i mytologisk förklädnad? Var hans "Nya Jerusalem" den återupprättade vilda naturen? Man kan bara spekulera. Säkert är att han använde sig av talrika symboler och arketyper från hela religionshistorien i Mellanöstern före honom, och kanske förstod han också att han talade i gåtor, famlande. Han har i alla fall befruktat revolutionärer (som t.ex. Thomas Müntzer) i alla tider med dessa syner, och lär kunna befrukta rebeller inom miljörörelsen också, såna som jag (mig har han gett mycket inspiration till "djurismen"). Det är något universellt med Johannes uppenbarelser, som gör att de har lätt för att tilltala folk i alla tider och i alla länder. Orsaken till detta är kanske att han talar arketypiskt. Och han talar från bottnen av samhället, som fånge på ön Patmos (så enligt texten). Detta genomsyrar hela hans bok, det är martyrerna som ropar om återupprättelse genom hela boken. Även en sådan kommer naturen att ge, genom de människor som skall leva vidare efter civilisationens kollaps, och som kommer att uppskatta martyrerna och profeterna, inte påvarna och Trump. De förra får sin upprättelse genom att hedras och leva länge i mänsklighetens minne, man kommer att kopiera historierna om dem för hand efter att tryckerierna tystnat (allt detta bara ifall mänskligheten överlever). Och alla okända martyrer och profeter får sin tack i samma veva, genom att de kändas minne hedras (allt hänger ihop). 
 
Johannes tal om Babylons fall är lättast att sekularisera, det är så uppenbart att han hatar civilisationen, och Babylons främsta kännetecken i hans bok är köpenskapen (han syftade nog i första hand på sin tids Romarrike). Man kan ta sin utgångspunkt i detta när man ska tolka Johannes sekulärt, och komma till konklusionen att hans Nya Jerusalem knappast är en ny civiliserad stad med alla dess hierarkier och all dess exploatering, utan en symbol för den återupprättade skapelsen (att fyra djur omringar och uppbär Guds tron (1) i kapitel fyra i hans bok säger sitt), det återvunna Eden, den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det finns lärda anarkoprimitivistiska kristna teologer idag som Ched Myers (se hans fantastiska artikel "Anarcho-Primitivism and the Bible") som skulle godkänna en sådan bibeltolkning.
 
 
*göra dem ickereligiösa, förvärdsliga dem
 
(1) "Youngs literal translation", som är känd för mycket stor trohet mot den grekiska grundtexten, översätter Upp. 4:6 på följande sätt: "and before the throne [is] a sea of glass like to crystal, and in the midst of the throne, and round the throne, [are] four living creatures, full of eyes before and behind;" Detta ger en annan bild av versen än de nyare svenska bibelöversättningarna, och påminner mer om de keruber som stod på förbundsarken, en i varje ända, och mellan vilka Gud tronade (var även dessa ursprungligen fyra, en i varje hörn? Man kan bara spekulera). Jämför även Hesekiel kap. 1 i Gamla Testamentet, där vilar Guds tron på de fyra djurlika kerubernas huvuden. (Hes. 1:26). Antagligen handlar allt detta om samma sak, det har bara tagit sig olika former i olika myter, i kristendomen har keruberna tolkats som mänskliga änglar *, men i Gamla Testamentet är det djurlika varelser som bär upp Guds tron. Men kanske de djurlika varelserna, de fyra väsendena, är en mer ursprunglig version av myten, ty är inte keruberna på förbundsarken samma keruber som vaktade ingången till Edens lustgård, och var inte dessa keruber djurlika keruber? Adams fall var ju ett fall från djurens oskuld ner i civilisationens skam över det naturliga (som nakenheten). Och hans väg tillbaka till Eden går genom återvinnande av sin kerubiska djurlikhet, och det att han inte kan gå någon annan väg tillbaka än denna, symboliseras med att djurlika änglar, keruber, vaktar ingången till Edens lustgård.
 
* även om änglarna ofta har vingar, vilket gör dem till gammaltestamentliga djurlika keruber, nämligen en blandning av fåglar (vita duvor?) och människor. Wikipedia skriver om begreppet kerub (se artikeln här) såhär: "De beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt", 

Är religionen en slags förberedelse för naturandligheten?

I den kristna kyrkan har man ofta uppfattningen att Det Gamla Förbundet i Gamla Testamentet var det som röjde vägen för Kristus. Det Gamla Förbundet behövdes, Mose lag var en uppfostrare till Kristus. Och den andliga sanningen utvecklades gradvis hos Israels folk, den hade en hel evolution. All sanning gavs inte genast. Men i Gamla Förbundet fanns det glimtar av Kristus och den fulla sanningen, genom hela historien sedan Adam.
 
När jag befann mig i min poetiska banas höjdpunkt, 2007, upplevde jag att kristendomen var min lag och mitt Gamla Testamente, medan poesins pärlor, både i den sekulära och den religiösa poesin, var den fulla uppenbarelsen av sanningen. Jag ansåg att kristendomen hade uppfostrat mig till poet. 
 
Idag ser jag på religionens pärlor överhuvudtaget, på samma sätt. Dessa är en förberedelse till den fullare sanning som står att finna i ateismen och i den sekulära naturandligheten, t.ex. ekosofin. De som har varit hängivna sin religiösa, övernaturliga gud, har en tendens att bli hängivna Naturen när de lämnar religionen. Och jag tror det var det som var meningen. 
 
Jag har blivit anklagad av en gammal vän att jag bevarat samma gamla religiösa fanatism i min nya ateistiska naturandlighet. Jag har bara bytt ut Gud mot Naturen. Jag förnekar inte detta, men ser inte vad som är så hemskt med det. Med att vara passionerat trogen verkligheten. Var det inte just detta religionen skulle uppfostra oss till? Men man får ju vara passionerad för allt utom för religionen, eller för Naturen och Verkligheten. Man får vara passionerad idrottare, passionead soldat, teknofreak, läkare, vad som helst, är man passionerad inom dessa områden, då stämplas man inte som extremist och fanatiker. Men man tål inte att folk är passionerade i de yttersta frågorna, att man går till botten i dem. Men det är så man kommer vidare. Genom att gå till botten med saker. Så var det för mig med religionen.
 
Religionen var Homo Sapiens´ första famlande försök att komma till rätta med verkligheten, och göra mening av den. Det är inte att förakta. Många har en liknande bana i sin personliga utveckling. Barndomen är magins, fantasins, religionens och sagornas tid, då man gör de första famlande försöken att förstå verkligheten. Mänskligheten har också haft sin barndom. Vi skall inte förakta denna famlande begynnelse, utan respektera den andliga resa som ligger där bakom allt. Både för mänskligheten som helhet och för varje individ. 

Naturen, döden och kollapsen som "mysterium tremendum et fascinosum"

År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång. 
 
Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".
 
Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen. 
 
Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.
 
Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.
 
Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.  

Bo Setterlinds vackra bön

Jag är inte religiös, men jag kan ändå fascineras av följande bön av Bo Setterlind, från diktsamlingen "Stryk molnet från din panna" (1979):
 
"Herre, ge mig ord, friska som dagg, så att jag kan göra Din skapelses skönhet rättvisa."

Min bottendörr (sång)

1. Vän som jag inte känner, 
    jag känner dig väl ändå,
    för bara jag inåt ränner,
    ner till min bottendörr,
    står ock ditt namn därpå.
 
2. Vän som jag hemligen känner,
    som lem uti samma kropp,
    titta, din själshuds ränder
    smeker sig sakta upp
    genom mitt brustna hopp.
 
3.  Var gång jag tårögd ser mot
     historiens horisont,
     så uppgår ett litet solklot
     jag känner igen från förr;
     det är min bottendörr.
 
(av mig från 2005-2006)

Leo Tolstojs anarkoprimitivism

Greve Leo Tolstoj (1828-1910) anser jag som en av litteraturhistoriens mest intressanta författare. Få skönlitterära författare har som han personifierat de tankar och de ideal jag drömmer om - anarkoprimitivismen, ja den radikala civilisationskritiken. Det är allmänt känt att Tolstoj var anarkist - man brukar kalla honom anarkopacifist - jag har dock aldrig hört eller läst honom kallas anarkoprimitivist, vilket han dock rätteligen var. Skillnaden mellan honom och nutida anarkoprimitivister är den att Tolstoj förordade att alla skulle lägga ner staten och lämna städerna, och återgå till det enkla bondelivet på landet, där "familjen och byn var de enda kollektiv som han egentligen erkände" (Per-Arne Bodin), medan nutida anarkoprimitivister ofta förordar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro. För att kunna återgå till jägar- och samlarlivet måste man nämligen bygga en bro dit mellan vårt nuvarande samhälle och idealet, och den bron består av just det Tolstoj förespråkade - en återgång till landsbygden, till det enkla bondelivet. Jag tror inte detta är det slutliga målet, men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, och påminner om den "agrarian anarchy" som anarkoprimitivister som Guy McPherson förespråkar. Många sådana anarkoprimitivister ser permakultur och skogsträdgårdar som räddningen för mänskligheten och miljön, och jag är övertygad om att Tolstoj skulle ha gillat detta om han hade levt idag (det fanns inte på hans tid). Småskaligt jordbruk enligt permakulturens principer. Tolstoj hade säkerligen ryggat tillbaka för det industriella jordbruk som kännetecknar nutidens bönder; han fördömde industrialismen och all avancerad teknologi.
 
De heliga dårarna (dårarna i Kristus) i Ryssland i äldre tider kan betraktas som något av äldre dagars ryska anarkoprimitivister. De var människor som frivilligt spelade rollen av dårar, fast dom inte var sinnessjuka (det fanns förvisso riktiga dårar bland dom också, men man kunde inte riktigt skilja mellan dem och de heliga dårarna), och de vandrade omkring hemlösa, smutsiga, i trasor, barfota både sommar och vinter, och ställde till med underliga scener och spektakel, för att få människorna att omvända sig och göra bot. Leo Tolstoj älskade de heliga dårarna och har skrivit om dem i flera av sina böcker, bl.a. "Barndomen". Han tog gärna emot de heliga dårarna på sitt gods Jasnaja Poljana, till sin hustrus förtrytelse. Han såg dem som exempel på äkta rysk andlighet. Tolstoj kom till sist att gå den helige dårens väg, ty han stod till slut inte ut med det aristokratiska lyxlivet på sitt gods, särskilt då hans söner (han hade 13 barn) talade om att ställa honom under förmyndare då han testamenterat hela sin egendom åt de fattiga, och lämnat sönerna arvslösa. Det slutade med att Tolstoj flydde hemifrån en höstdag 1910, 82 år gammal. Först åkte han tåg i tredje klass, sedan började han vandra på landsvägarna likt de heliga dårarna. Det slutade med att han blev sjuk efter någon veckas kringflackande, han insjuknade i lunginflammation (p.gr.a. strapatserna), och dog på en tågstation, med hustrun och världspressen utanför huset.
 
Tolstojs död säger mycket om honom, om hur han slets mellan lojaliteten mot sin hustru och mot de fattiga, och hur denna slitning och hans dåliga samvete till slut blev för mycket för honom, så att han flydde hemifrån. Tolstoj lyckades aldrig riktigt leva som han lärde, leva det enkla bondeliv som han satte så högt. Han klädde sig visserligen som en bonde, och hjälpte till på åkrarna, men det hela var mer som en roll som han spelade, enligt forskaren Per-Arne Bodin. Hans lojalitet mot hustrun hindrade honom att avsäga sig lyxen, och hans hustru älskade det aristokratiska livet och förstod aldrig Tolstoj.
 
Tolstoj uppfyllde en roll i det ryska samhället som kom att kallas "den botfärdige adelsmannen", som går ut på att adelsmän som levt i lyx och överflöd omvände sig, och började gottgöra deras brott mot de fattiga, och minska sin skuld mot dem, men som "ibland spelade ett spel för publiken, ett rollspel som skulle minska deras skuld både i allmänhetens och i deras egna ögon. När Tolstoj uppmanar sig själv och andra att "så här får man inte leva" känns det alltigenom äkta, men som arbetare på åkrarna spelar han mest en roll." (Per-Arne Bodin)
 
Per-Arne Bodin har skrivit en essä 1991 som heter "Lev Tolstoj - den botfärdige adelsmannen" (ingår i boken "Den oväntade glädjen" (Artos)). Där beskriver han mycket väl kärnan i Tolstojs anarkoprimitivism. Här kommer ett utdrag:
 
"Man skulle leva så enkelt som möjligt och livnära sig enbart på sitt eget fysiska arbete. Särskilt omoraliskt var det att leva i överflöd med fattiga människor omkring sig."
 
"Lev Tolstoj ville att alla människor skulle försörja sig med sina händers arbete och helst bo på landet. Han förnekade helt enkelt nyttan av arbetsdelningen och det fanns ett anarkistiskt element i hans åskådning. Tveksamt och ibland fientligt betraktade han den utvecklingsoptimism som härskade i Europa under andra hälften av artonhundratalet. När han åkte tåg första gången kommenterade han: "Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekvämt, men också lika omänskligt maskinellt och mördande enahanda." Inte nog med att han ville avskaffa tågen, han förespråkade sedermera att man skulle stänga teatrarna och konserthusen, lägga ner fabrikerna, ja helst avskaffa städerna. Istället skulle man vända tillbaka till det gamla bondesamhället."  "Här kan man jämföra Tolstoj med nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn och flera andra ryska författare vilka ser sina idealsamhällen inte i ett framida paradis utan i det förflutna." (Bodin)
 
Tolstoj ville egentligen bli bonde, men hans fru hindrade honom i detta försåt. Per-Arne Bodin skrev att "Tolstoj krävde att de skulle skänka bort en stor del av lantegendomen, liksom han ville ge bort rättigheterna till sina litterära verk, inklusive dagböckerna. De skulle sälja det mesta av möblerna, och alla medlemmar i den grevliga familjen skulle ut på åkern för att arbeta. Sofia Andrejevna (hustrun) vägrade. Hon hotade att lämna hemmet och till och med att begå självmord.
 
Kompositören Sergej Rachmaninov besökte en gång Tolstoj, berättas det, och försökte få Tolstoj övertygad om värdet i den klassiska musikkonsten. Det gick inte. Tolstoj menade att även musiken var en del av fördärvet, av den förhatliga stadskulturen.
 
Tolstoj ville avskaffa staten. Han "hyste en djup misstro mot staten och mot själva tanken på en komplicerad och utvecklad samhällsorganisation." (Bodin) Han skriver på ett ställe: "Det är sant att staten är en sammansvärjning inte blott för exploatering, men framför allt för demoralisering av medborgarna." (citat lånat från Bodin) "Kännetecken på statens avskyvärdhet är bland annat dödsstraff och krig." (Bodin) Tolstoj var förutom pacifist även vegetarian.
 
Tolstoj hade även en mycket anarkistisk och rationalistisk andlighet. Han var kristen på något vis, men skalade bort allt det övernaturliga från kristendomen, såsom tron på livet efter döden och de dödas uppståndelse. Och det som blev kvar var moralen, eller snarare bergspredikans moral, som han följde mycket bokstavligt. Hela hans kristendom präglades av bergspredikan, som han menade var kristendomens kärna. Han tolkade hela Nya Testamentet utifrån den, och utifrån ett västeuropeiskt tränat förnuft. Istället för liv efter döden, såg Tolstoj att "vi uppgår i allmänlivet". Detta uppgående i allmänlivet skulle också realiseras medan vi levde, att smälta samman med allt levande, och där påminner Tolstoj om min filosofi "djurismen".
 
Tolstoj tog inte bara avstånd från allt det övernaturliga i religionen, även det sakramentala livet i kyrkan var honom förhatligt. Kyrkan exkommunicerade Tolstoj för hans hädiska beskrivning av den gudomliga liturgin i romanen "Uppståndelse" "och enligt hans egent önskemål kom någon ortodox begravningsgudstjänst inte heller at firas över honom." (Bodin)
 
Tolstoj studerade gärna de ryska helgonlegenderna och fann mycket inspiration i dem. Dessa texter, som ofta inte anses som riktig litteratur, blev för honom till och med viktigare än den västeuropeiska romantraditionen.
 
Det är också känt att Tolstoj hjälpte den anarkistiske kristne ryska sekten "Doukhoborerna". Han hjälpte dem att fly till Kanada, undan förföljelse i hemlandet.
 
Hos Tolstoj finner vi något så sällsynt som "kristen anarkoprimitivism", som jag kanske bara annars finner hos Jaqcues Ellul och i min bok "Djurisk teologi" (där jag nu tar avstånd från det religiösa innehållet i boken). Det är en slags radikalkonservatism som är mycket radikalare än det mesta av kristen radikalkonservatism som jag vet om. De flesta radikalkonservativa kristna vill tillbaka kanske några århundraden, Tolstoj vill tillbaka flera årtusenden, ja kanske till civilisationens början, innan städerna började växa fram.
 
Om jag hade varit den ryska kyrkan, hade jag helgonförklarat Tolstoj. Men detta anses inte rumsrent. Tolstoj fick inte ens nobelpriset, antagligen för att han var för vänster och anarkistisk för den högerkonservative Carl David af Wirsén, ständige sekreterare i Svenska Akademien på den tiden.
 
Tolstojs patos för de fattiga har ekat djupt i den ryska folksjälen. Hans ande vilade över arbetarrörelsen i Ryssland, och ryska revolutionen 1917 är delvis inspirerad av hans patos för de fattiga.
 
Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.  

Varför Jesus har blivit så populär. Och varför jag älskar honom fortfarande.

Jag har en teori om varför Jesus har blivit så populär i världen. Är det inte för att han är den arketypiska anarkistiske rebellen? Han väcker liv i vår inre anarkistiska rebell på samma sätt som Emil i Lönneberga, Tarzan, Robin Hood, Tom Sawyer o. a. 
Även om jag har tappat den religiösa tron på Jesus, har jag fortfarande stor respekt för honom som mytisk gestalt. Ja, ja älskar denne mytiske gestalt. Vem kan inte känna medkänsla med en som gör uppror mot fariseismen och den rådande förtryckande ordningen tills han blir avrättad på ett kors, torterad till döds? En man som vill återupprätta "Guds rike", paradiset, Edens lustgård, på jorden? Tillbaka till naturen? Jag tror det. 
 
Det var Jesus som fick mig att komma på djurismen. Jag trodde först att Jesus förespråkade djurismen, fann djurism både här och där i evangelierna. Jag trodde t.o.m. att Jesu uppståndelse var hans förvandling till en djurisk, vild varelse. Och att jag hade uppstått på samma sätt som Jesus. Djurismen har sina rötter i kristendomen precis som kemin har sina rötter i alkemin. Jag tror inte längre så mycket på att Jesus förespråkade djurism, kanske bara lite grann (han var bl.a. luffare och hemlös!), men jag tror nu att jag läste in min filosofi i bibeln i stor utsträckning. Det mest djuriska hos Jesus var hans ord i Bergspredikan, Matteus evangelium 6 kapitel om att:
 

24 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene
och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon .


25 Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv,
vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med.
Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar
inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni
värda mycket mer än de?

27 Vem av er kan med sitt bekymmer
lägga en enda aln till sin livslängd?


28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor,
 hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
 
29 Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som 
en av dem.

30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag
står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer
ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!


31 Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller:
Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med?

32 Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver
allt detta.

33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska
ni få allt det andra också.

34 Bekymra er alltså inte för morgondagen,
 för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.


 

Det enda jag inte gillar i den här texten är "Ären I icke mycket mer än de", 
jag är för jämlikhet mellan människor och djur. Annars tycker jag mycket om texten, som handlar precis 
om det som djurismen handlar om; att efterlikna djurens och växternas livsstil. 

 

Jag känner andra ateister som har uttryckt beundran för Jesus. Richard Dawkins t.ex., i hans bok "Illusionen om Gud". Där berättar han att i moralisk hänseende var Jesus ett jättekliv framåt i jämförelse med gamla testamentets gud. Och han berättar att han gillar skyltar (eller var det t-shirts) med "ateists for Jesus" på. 
 
Det finns även anarkister som har blivit mycket inspirerade av Jesus och bergspredikan. Jacques Ellul och Leo Tolstoj är viktiga kristna anarkister som har inspirerats av Jesus. Mer om Tolstojs anarkopacifism i ett eventuellt senare inlägg. Båda dessa anarkister har starka anarkoprimitivistiska drag. 

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

Tidigare inlägg
RSS 2.0