för naturens skull

Det pågår en stor kapplöpning i världen just nu. Det är kapplöpningen mellan den globala uppvärmingen och installeringen av förnyelsebar energi (solkraft, vindkraft mm.). Vem kommer först av dessa två, vem vinner? Hinner vi undvika katastrofala klimatförändringar genom att övergå till förnyelsebart i tid? Det är kanske historiens mest ödesmättade kapplöpning. Mycket hänger på att vi verkligen förstår att det är en kapplöpning. Gör vi inte det, kommer vi inte att satsa tillräckligt mycket på förnyelsebar energi för att vi ska ha en chans att vinna kapplöpningen.

 

Det är inte bara installeringen av förnyelsebar energi som är på den ena sidan av kapplöpningen. Den delar plats med återgången till naturen, till naturvänlighet, överhuvudtaget. Förnyelsebar energi är bara en av aspekterna av detta, och den som mest syns och hörs. Och kanske det fält där vi kan göra mest, eller där de mest realistiska möjligheterna finns. Det är lättare att bygga miljövänlig teknologi än att avveckla civilisationen. Få vill gå med på det senare, även om det är det som krävs i det långa loppet. Installeringen av förnyelsebar energi borde bara vara ett sätt att bygga broar tillbaka till naturen och avvecklingen av civilisationen, för att göra övergången smidigare och lättare. Ska vi rädda klimatet måste civilisationen avvecklas, för den är en s.k. "heat engine" i sig själv, som klimatprofessorn Tim Garrett (vid Utahs universitet i Amerika) har påpekat. Vi skall inte förkasta allt det goda som civilisationen lärt oss, som basal sjukvård och vetenskaplig kunskap, men vi måste nöja oss med en betydligt lägre levnadsstandard om vi ska rädda klimatet, och globaliseringen, och allt som beror av den, måste avvecklas. Livet måste bli lokalt, och vi måste klara oss med det som kan produceras lokalt. Världen blir så mycket fattigare då, att man måste anstränga sig för att kalla det för "civilisationen" längre.

 

Det som ger lite hopp, är att den förnyelsebara energins tillväxt är exponentiell (som solcellernas och vindkraftens). Dess utvecklingskurva är alltså en som till slut står rakt upp i vädret. Men trots denna tillväxt är vi mycket långt från att nå våra miljömål när det gäller förnyelsebar energi, och den utgör ännu en hopplöst liten del av världens energiproduktion. Denna sida hos IEA skriver att "In 2012, the world relied on renewable sources for around 13.2% of its total primary energy supply. In 2013 renewables accounted for almost 22% of global electricity generation, and the IEA Medium-Term Renewable Energy Report 2015 foresees that share reaching at least 26% increase in 2020." Jag lyckades inte få fram nyare data genom att googla.

 

Inom EU är det bättre. Denna sida skriver: "The primary production of renewable energy within the EU-28 in 2014 was 196 million tonnes of oil equivalent (toe) — a 25.4 % share of total primary energy production from all sources."

 

Det som dock ger hoppet om räddning ett stöt, är att det är så svårt att integrera förnyelsebar energi i elnätet. Det blir mycket dyrt, som bl.a. Gail Tverberg har skrivit om. Och ett mycket stort problem är att vind- och solkraft inte ger sin energi jämt under hela året, utan bara då solen lyser och vinden blåser. Man kämpar mycket med att lagra elektricitet från sol- och vindkraft, för att använda den då det inte blåser eller solen inte lyser, men det är mycket svårt.

 

Ett annat ämne för misströstan är att förnyelsebar energi oftast handlar om elektricitetsproduktion. När det gäller flytande bränslen för fordon, är den förnyelsebara energin en försvinnande liten del, och har dessutom otroligt lågt EROEI (nettoenergi), vilket gör den mycket dyr och olönsam att producera (dessutom producerar den koldioxid vid förbränning, precis som oljan). Största delen av transportbränslet utgörs fortfarande av oljan. Det finns inte riktigt några lönsamma ersättningar för oljan. Jo, elektriska bilar har framställts som en lösning, men det kommer att ta mycket lång tid att ombilda transportsektorn till bara elektriska bilar, och när det är gjort, kommer det att kräva stora mängder ny elproduktion, som i många länder fortfarande görs mest med kol och naturgas, dvs. just de fossila bränslen som vi ville undvika att använda *. Lösningen vore i såfall att lägga ner kolkraftverken och naturgaskraftverken, och gå helt över till förnyelsebar energi, vilket är en otrolig utmaning. Det kräver en avsevärt lägre levnadsstandard.  

 

Även om vi skulle komma långt med den förnyelsebara energin, så tror jag det finns en stor risk att vi misslyckas, eftersom när vår energi blir ren, och vi slutar skicka partiklar (s.k. areosoler) upp i atmosfären, såsom det händer när vi bränner fossila bränslen (och ved och biobränslen också), så kommer vi att förlora "global dimming", som utgörs av alla de partiklar (svavelpartiklar, sulfater, organiskt kol osv) vi skickat upp, som fungerar som ett slags svagt "paraply" för solens strålar, så att de inte blir lika starka. Detta paraply gör att hela effekten av den globala uppvärmningen inte blir så allvarlig som den annars skulle bli. Man har räknat ut att jorden skulle bli upp till tre grader varmare (så säger Guy McPherson, James Lovelock säger 2-3 grader, James Hansen säger över en grad, Paul Beckwith säger högst 0,5 grader) bara på några dagar eller några veckor, om civilisationen upphörde och vi slutade skicka upp partiklar i atmosfären. Detta gör att skulle vi helt gå över till förnyelsebar energi, skulle det plötsligt bli avsevärt mycket varmare ändå, även om våra koldioxidutsläpp kom ner till noll. Som Guy McPherson säger, vi är i en situation där vi är "doomed if we do, doomed if we don´t". 

 

Även om detta är sant, blir sakerna inte bättre av att vi fortsätter släppa ut koldioxid. Den kommer att hetta upp atmosfären mer och mer, men mycket av hettan samlar vi till den dag civilisationen kollapsar av klimatförändringarna, och då tar uppvärmningen ett stort skutt p.g.a. förlusten av global dimming, eftersom en kollapsad civilisationen inte släpper ut så mycket partiklar. Vi måste ändå kämpa för förnyelsebar energi, mest den som inte ger utsläpp, för det kan rädda, om kanske inte mänskligheten, så ändå kanske andra arter. Och det är den mest långsiktiga strategin. 

 

 

* och sen har vi alla utsläppen från tillverkningen av elbilarna, och från transporteringen av alla delar kors och tvärs över jorden, och sen har vi det att elbilarna är mycket resurskrävande, de tär mycket på våra sällsynta resurser om de skulle masstillverkas i stor skala. Och sen är elbilarna väldigt dyra, vilket skulle bli svårt att hantera för våra redan vacklande ekonomier. 

 

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 

 

Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 

 

Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem.