An anarchistic, atheistic interpretation of the second coming of Jesus. My most important sermon

No copyright. Belongs to the « Public Domain ».



Sermon about the parable of the ten virgins


(an internetsermon 26.11. 2018)



We read in Matthew 25:1-13:


 “At that time the kingdom of heaven will be like ten virgins who took their lamps and went out to meet the bridegroom.  Five of them were foolish and five were wise. The foolish ones took their lamps but did not take any oil with them.  The wise ones, however, took oil in jars along with their lamps.  The bridegroom was a long time in coming, and they all became drowsy and fell asleep.

“At midnight the cry rang out: ‘Here’s the bridegroom! Come out to meet him!’

 “Then all the virgins woke up and trimmed their lamps. The foolish ones said to the wise, ‘Give us some of your oil; our lamps are going out.’

“‘No,’ they replied, ‘there may not be enough for both us and you. Instead, go to those who sell oil and buy some for yourselves.’

 “But while they were on their way to buy the oil, the bridegroom arrived. The virgins who were ready went in with him to the wedding banquet. And the door was shut.

 “Later the others also came. ‘Lord, Lord,’ they said, ‘open the door for us!’

 “But he replied, ‘Truly I tell you, I don’t know you.’

“Therefore keep watch, because you do not know the day or the hour.


This parable has been speculated around throughout the church history, in countless sermons and bible expositions. It has been a core text in the popular idea of the second coming of Jesus. It has often been interpreted as an allegory of what will happen at the second coming of Jesus in the end times. The five foolish virgins have been likened to sleeping, worldly christians, and the five wise virgins to the « bride », the congregation of the saints, the true church. That the bridegroom is coming in the parable, has often been interpreted as that Jesus will come to bring home his « bride », the so called « rapture ». To have oil in one’s lamps has often been interpreted as having the Holy Spirit living in one’s heart, what persons in the true church of Christ have, according to many. To not have oil, is to be a « worldly », lukewarm christian, who has fallen asleep spiritually in the end times. They will not be taken home in the « rapture », but be left behind, so that they will experience the persecution of the christians by Antichrist (so according to the pretribulationists, see the wikipedia-article about the rapture). This is to not be let into the wedding banquet, according to them.


You understand that this is mythology. This won’t happen literally. But the second coming of Jesus will happen, though in a form very few christians had expected. The second coming of Jesus is a symbol that I have tried to understand in my little writing « En ateists tolkning av Jesu återkomst » (2018) (« An atheist’s interpretation of the second coming of Jesus », 2018). Shortly it is about that the second coming of Jesus is the return of Nature and the « paradise man » (Jesus is an archetype) after civilization, Babylon, has collapsed. Maybe the first christians suspected something like this, and clothed it in symbolical, mythological clothes.


Passionate christians in all ages have prophecied fervently about a mythological doomsday, and a mythological second coming of Jesus, where we are magically raptured up into the skies to celebrate the wedding of the Lamb with transformed bodies, together with Jesus and the saints. And the second coming would always happen during their own lifetime.


But the strange and tragic fact is, that when the real doomsday, the doomsday of Nature, comes, like it is coming in our time in the form of the slow destruction of our life conditions, then almost all who call themselves christians, sleep. Sleep as stocks. Even those who have the name of being passionate, burning. And one do not even speak about this doomsday as the true doomsday. One goes on to speak about the mythological doomsday as the real doomsday. What happens in nature passes almost unnoticed by, one sees this figuring in the margins as « the signs of the time » that the mythological doomsday is approaching. The doomsday of Nature is painted over by a thick layer of literally interpreted mythology. Do one awaken and revise one’s theology about the second coming of Jesus and the doomsday ? Almost never.


Those who understand what’s happening, those who keep watch with oil in their lamps, almost never call themselves christians. They are activists and rebels of different kinds, who not seldom risk imprisonment and compulsory psychiatric treatment for their burning commitment. Exactly like the first christians risked persecution.


In the same way as with doomsday, so is it with the second coming of Jesus. One paints over the return of the archetype Jesus among men, with a thick layer of literally interpreted mythology. Will the christians notice when the « paradise man » returns ? I don’t think so. They will declare them as heretics, as always. Consider them as « pagans », as blasphemers. Persecute them with the help of guards and psychiatry, not least. Because paradise man is the nature man, not any mythological being with white clothes and a gloria around the head.


Jesus in our times seldom calls himself a christian. Unfortunately, you christians. Jesus in the bible wasn’t even a christian, but a jew, altogether jewish in his theology. Jesus in our time hasn’t power and glory, hasn’t white clothes. He has filthy clothes, broken clothes, and he sometimes stinks. He begs, he has no money. He is homeless. He balances on the thin line between captivity and freezing to his hands and feet to death a cold winter night. He comes too late to the services. He falls asleep at the services. The christians will not recognize him. Because he is not one single person. As long as the christians wait for that one single person, they will not recognize Jesus in our time. Because Jesus is contextual, not out of context. And the message of Jesus in our time sounds like blasphemy to the ears of the christian fundamentalists. Unfortunately, so far away they have come from the Jesus of the original church.


What is it to not be let into the wedding banquet, because one had no oil ? It is to not be able to recognize Jesus when « he » comes. One recognizes him if one keeps watch. And he will come when society has become so gaga and broken in the middle of its control mentality, that Jesus dares to show himself. Did he dare to show himself in the Middle Ages with its inquisition ? I don’t think so. Does he dare to show himself in our time ? Barely that either. We have psychiatry. He comes when he dares to show himself. So simple it is. Until then he has to hide in the warm bosom of Nature. And now I speak the language of mythology.


I think he dares to show himself when the civilization collapses. Then police, guards and psychiatry loose their worst grip, finally, probably. The dams of goodness burst, and the Holy Spirit is poured out over the earth. The last big revival, which will never end. Which many old pentecostals go and wait for, still. Those who enter the wedding banquet when Jesus returns, are just those who receives « him » first, who can rejoice first of all because they recognize « him ». The rest come later. No one is damned and lost forever. And those who do not recognize him at once, and do not enter the wedding banquet when he comes, they do not enter any great tribulation, where Antichrist will persecute them. We live right now in the great tribulation. And it has gone on for a long time. It is those at the bottom who notice this, not the rich and the well-off.


What could the cry « Here’s the bridegroom! Come out to meet him!’ », be ? What could it be interpreted as ? Maybe something in the « end times » that will wake us up. For me it was a few dozen of insects in the prison cell of Serbia 2010 who helped me to interpret the book of Revelation during a « forest translation » of it to english that I worked with during my stay in the prison. The insects were angels who « blew in the trumpet », exactly like the angels in the Revelation. « The last trumpet « , that the Bible talks about. I « woke up » there and then (entered my maybe strongest spiritual ecstasy ever), the core of my theological « animalism » was born there (as a « forest interpretation » of the fourth chapter of the Revelation). After a long time of slow awakening this was the climax.


I was for some reason not able to get here the last part of the sermon, you can find it here



Vad syftar helgonglorian på i den kristna konsten?

Vad symboliserar glorian kring helgonens, madonnans och Jesu huvud i den kristna konsten? Kanske bl.a. att helgonen levde med huvudena inuti paradiset, i "sin egen verklighet" mitt bland människorna, en verklighet som inte tillhörde denna världen, utan himlen, som jag tolkar som naturens paradis. Denna verklighet omslöt deras huvuden som en beskyddande bubbla, en "antibubbla", dvs. en bubbla som inte var åtskild från verkligheten, utan bara från civilisationen - den sanna bubblan. En bubbla som skyddade deras huvuden från "satan, köttet (sin "gammeladam", sin fallna natur) och världen", som man säger bland de kristna.

Är planeten jorden en levande, medveten varelse?

1969 var ett viktigt år för ekologin, då framlade atmosfärforskaren James Lovelock den s.k. "Gaiateorin", enligt vilken planeten jorden är en övergripande enhet och ett självreglerande system. För att citera Wikipedia, så handlade det om "att jordens biosfär effektivt agerar som ett självorganiserande system som strävar efter en balans där livet kan existera". Teorin fick mycket motstånd, men har vunnit mark mer och mer. Det var tendensen till att se jorden som en levande organism som kritikerna slaktade, det luktade spekulativ, flummig andlighet. Lovelock har senare förnekat dessa tendenser i sin teori, men det oaktat har teorin gett ved på bålen för de som dyrkar Moder Jord som en levande, medveten varelse. Dessa har sett Lovelocks teori som något som förstärker deras aningar om vår planets väsen.
Mig har också Lovelock påverkat. Och med min animistiska teori om att allt är besjälat och levande, även atomen, ja i synnerhet den, ligger det nära till hands att anta att även planeterna och solarna i universum är levande och medvetna varelser, med en själ/ande. Ja, det går inte att undvika denna konsekvens, om man tror på hylozoismen och panpsychismen, som jag gör. Den yngre teosofin har sedan gammalt trott så, och byggt invecklade teorier om planetgudar och kosmiska stjärnegudahierarkier, allt väldigt spekulativt. Jag skall inte gå in på sånt, bara fundera på vad konsekvenserna blir om Moder Jord är en medveten varelse. 
Jag tror vår planet är lika gudomlig och paradisisk som atomen, den tillhör liksom samma klass av varelser, bara i makroformat, den är som en gigantisk atomkärna med en elektron, månen, kretsande kring sig. Jag tror den ingår i atomernas andevärld, tredje himlen, Eden, och att den där utgör en andlig planet som vi kommer att leva på i all evighet; "den Nya Jorden". Denna planet är som Swedenborgs "andliga Stockholm", en drömversion av vår fysiska planet, med alla i det fysiska förekommande skogar och städer på sig, även dessa andliga motsvarigheter till de fysiska skogarna och städerna, drömversioner av dessa. Men alla dessa platser, och den andliga planeten själv, är inte platser i rummet, utan tillstånd, vi samlas med likasinnade i olika tillstånd och vår andliga planet är basen, jordmånen för dessa tillstånd, "datorn för vår andevärldsinternet" för att använda en liknelse. Allt som sker i Tellusmänniskornas andevärld sker inuti Moder Jords själ, vi bor i henne som i en livmoder, en gudom, och hon leder oss och ammar oss. Vad leder detta resonemang till? Jo, att vi är ledda och ammade av Moder Jords själ redan nu, och att om det finns en personlig gud, så är planetgudarna och solgudarna, däribland Moder Jord, det närmaste vi kommer en sådan. Urfolk har också vördat Moder Jord som en gudinna i alla tider, och ännu mera solen. 
Detta inger hopp med tanke på planetens framtid. Ty antagligen har vår planets själ en plan för hur hon ska rädda mänskligheten och naturen från undergång, och antagligen arbetar hon på denna plan oförtröttligt. Miljörörelsen är hennes verk, och den har antagligen sina rötter i andevärlden, i ekoandligheten, bland annat. Men inte bara miljörörelsen, utan hela religionshistorien, är ett verk av Moder Jords ande, som döljer sig i de religiösa symbolerna på underliga sätt. Inte bara atomernas kosmiska community, utan även Moder Jords ande, döljer sig i gudssymbolen. Och de bibliska löftena om tusenårsriket och ett återupprättat Eden, är ytterst Moder Jords och atomernas löften, och de är därför värda att tas på allvar och hoppas på. Ytterst är det Moder Jord och atomerna som styr utvecklingen, och även om det ser mörkt ut idag, kan nästan vad som helst hända. 
Men jag har aldrig hört någon som kanaliserat Moder Jords ande, eller stått i telepatisk kontakt med den. Hon är tydligen en sorts varelse som är för stor för oss, för annorlunda, för att vi ska kunna detta. Men när folk "hör Guds röst" och böner blir besvarade, är hon kanske involverad? Hon talar då mytens språk med oss.

Den stilla glädjen; människans naturliga grundtillstånd

Vad är människans naturliga normaltillstånd? Jag vill hävda att det är en stilla glädje * över tillvaron, en tyst mysighet, lätthet, lust att leva, nyfikenhet och frihetskänsla, frihet att förverkliga sig och följa sitt hjärta, kärlekens väg. Det är inte extasen och ruset, nej, extasen är en tillvarons gäst. Nej, den lågmälda, stilla tillfredsheten och lyckan är det som man går tillbaka till när man får leva så som naturen hade menat det. Den är också lätt att upptäcka hos urfolk och hos vilda djur, t.ex. ett andpar på stranden. Visst kommer mödan, lidanden och sorger också i detta tillstånd som gäst, precis som extasen, men när de gjort sitt besök, återgår alltid livet till den stilla glädjen och tacksamheten. Den stilla glädjen bor liksom i våra celler och atomer, de liksom anger grundtonen för vårt liv. Lusten till livet, hoppet och den ljusa framtidstron, tilliten och tillförsikten. Det bor liksom i kroppen. 
Antagligen kommer detta att bestå även i livet efter döden, om vi lever vidare, ty vi lever då vidare i det materiella, i atomen, i den atom som just angav grundtonen till vår själ. Den stilla glädjen kommer bara att kännas renare och klarare, eftersom vår kropp är som en sordin för själen. Och vem skulle orka med en evig extas? Ingen. Dock blir extasen antagligen en oftare sedd gäst i andevärlden, då livet blir så mycket rikare och friare. 
Eftersom den stilla glädjen är vårt grundtillstånd och naturliga jämviktsläge som människa, kommer detta antagligen bestå i andevärlden, så att permanent olycka inte kommer att vara möjlig där, ty precis som olyckan endast är en gäst, inte vårt grundtillstånd, som människa, så kommer olyckan att enbart gästa oss på andra sidan, mest i form av deltagande i de som människor ännu levandes olyckor. Och den kommer att vara en mer sällsynt gäst, precis som extasen kommer att vara en oftare sedd gäst, ty vi kan inte bli sårade fysiskt som andar/atomer, och de saligas skara i vår andevärld är ofattbart långt större än de olyckligas (räkna atomerna), de senare är enbart gäster från världen av människor, djur och växter. 
Den smärta man känner som atom (som jag tror alla blir) i andevärlden är medlidandets saliga smärta, barmhärtighetens saliga födslokval, den enda smärta "Gud" känner. Det är en paradoxal smärta, ty det är den enda smärta som inte förmörkar en varelse och gör den olycklig. Det är den smärta som kan lovsjunga "Gud" mitt i flammorna på kättarbålet. Denna smärta är heller inte evig, utan skall en gång upphöra, när den sista själen gått in i paradiset. Och det är en smärta som enbart gästar oss. Den skänker oss också ny glädje, när vi har fött fram den varelse som var medlidandets föremål, ut ur olyckan och in i glädjen, vi korsfästs och uppstår med denna varelse, såsom en mor lider och uppstår med sitt foster på förlossningsbädden. 
Trösta dig med detta, du som är rädd för helvete i detta liv och i det kommande. Gör dig av med denna rädsla, den är emot naturen och skapar lagträlar och fariséer, som gör det goda av yttre skäl, inte av inre, av rädsla för helvete och straff istället för av kärlek till medvarelsen. Begrunda istället den tillvarons innersta kärleksväsen som skapat oss så att den stilla glädjen är vår varelses grundton och naturtillstånd. Detta "väsen" vakar över dig och skall leda dig till den eviga glädjen. 
* med det menas en stilla frid och tillfredshet

Naturens andevärld är vårt sanna hem

Jag har sagt tidigare här på bloggen att Naturen är vårt hem. Det stämmer, men det är inte hela sanningen. Inte allt i Naturen är vårt hem lika mycket. Naturens Ande, dess inre, är vårt hem mer än den yttre verkligheten. Det ser man på hur människor söker sig till kulturen för att få tröst, mer till kulturen än till den yttre verkligheten. Kyrkan och religionen, en del av kulturen, är mänsklighetens viktigaste trösteställe genom historien. Men även kulturen är en del av Naturen, tillhör Naturens Ande. Ja, den naturliga andligheten är vårt sanna hem, och det känner vi när vi hör riktigt ljuvlig musik och läser en riktigt bra bok. Och denna andlighet är inte åtskild från den yttre Naturen, det är att gå in i den yttre Naturens inre, in i Naturens djup. Därför är det inte eskapism att vilja till himlen, ty himlen ligger just i Naturens inre, i själva verklighetens djup.
Det finns många berättelser om folk som haft nära döden-upplevelser som sagt att deras besök i andevärldshimlen var som att komma hem. Här finns några sådana berättelser. En kvinna, Stephanie Arnold, berättar i denna youtubefilm att när hon kom till andevärlden kändes det som om andevärlden var mer verklig än den fysiska världen (många har vittnat om samma sak, t.ex. Eben Alexander *), och den minuten som hon steg in i andevärlden kändes det som att "Här är jag, detta är den verklighet jag har väntat på hela mitt liv!". En annan nära döden-upplevare beskrev det som att "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary") 
I våra jordiska hem, där vi verkligen trivs, vill vi vara resten av vårt liv, intill vår död. Vad sedan med andevärldshimlen, som är vårt hem mycket mer än vårt jordiska hem! Men faktum är att de flesta enbart besökt första himlen, civilisationshimlen, och ändå vill dessa ofta stanna där och inte återvända till jorden. Kanske de vill vara där i tusentals år? Andra himlen, trädgårdshimlen, ekobyhimlen, är så mycket ljuvare än den första himlen, att där vill man kanske vara i milliontals år. Och innersta himlen, sagoskogen, Eden, är så ljuv att man vill vara där i evighet. Så tror jag det är.
En gång när jag rökte cannabis, 2011, ville jag innerligt att jag skulle få stanna kvar i den ljuva känslan för gott. Jag nästan tiggde Gud om detta. Jag tror idag att jag den gången gjorde ett besök i himlen. Det liknar på hur folk har tiggt Gud om att få förbli i himlen när de besökt himlen i nära döden-upplevelser, de har inte velat "återvända till jorden", men varit tvungna.
Att vi dras så till internet hela tiden, som flugor till ljuset, är ett tecken på att internet påminner oss på något sätt om Naturens andevärld, är en svag skugga av denna, precis som flygen är en svag skugga av vår förmåga att flyga och förflytta oss med tankens hjälp i andevärlden.
Ja, kan vi vara säkra då att vi ska få komma till denna lyckliga plats? Finns inte helvetet? Som tröst kan jag säga att schamanismens andevärld hos urfolken inte känner till något helvete (de har tre riken, övervärlden, mellanvärlden (vår värld) och undervärlden, deras "undervärld" har inget med helvetet att göra, alla döda kommer dit, och det är en plats av stor skönhet), helvetet har de civiliserade hittat på och skapat i sin förorenade fantasi. Och jag kan också nämna att Dannion Brinkley, en krigsveteran från Vietnamkriget, hade ett besök i himlen under sin nära döden-upplevelse 1975, inte många år efter hans krigstjänst som krypskytt och lönnmördare, och han blev inte förpassad till helvetet fast han hade tjänat detta ohyggliga krig på förövarnas sida. Då finns det väl nåd för oss också (obehagliga nära döden-upplevelser, som vem som helst, enligt forskningen, kan få, slutar också ofta positivt, enligt forskaren Nancy Evans Bush)! Jag säger detta inte för att uppmuntra till moralisk likgiltighet, bara för att säga att det finns förlåtelse för de värsta synder, precis som C.O. Rosenius predikade. Den som tar detta till intäkt för att fortsätta kriga och leva lyxliv, den har inte fattat att man med detta beteende fördömer sig själv under denna livstid, även om man sedan får förlåtelse i nästa liv. Ja, man fördömer sig själv till ett glädjelöst liv, ty att göra gott och vara god är den sanna glädjen, erfaret av otaliga helgon, och jag kan vittna om det också.
Annars verkar andevärldar skapas av kulturen, varje kultur har sin egen andevärld, och om det är så, hoppas jag att vi tillsammans kan skapa något mycket vackert i vår fantasi, vilket jag försökt göra i detta inlägg. Vän, du som tror på ett liv efter döden, vill du vara med om detta, och har du måhända några ännu vackrare fantasier?
Men får vi inte tråkigt i andevärldshimlen efter några milliarder år?, frågar du. Ja, tråkighet tror jag civilisationen har hittat på, den finns inte i Naturen, ty Naturen är inte tråkig, det är civilisationen som är tråkig. Det är den civiliserade blaséheten som skapar tråkighet. Och den avgrundsdjupa brist på community som vi upplevt i civilisationen. Vi tror att vår blaséhet på något sätt skulle kunna existera i naturhimlen. Vi projicerar vår tråkighet på Naturen och Naturhimlen. Men iNaturen är allt nytt varje morgon, som de kristna har fått en försmak av när de sjunger att "Herrens nåd är var morgon ny" (se sången här). Om det är så här på jorden, hur mycket mer i himlen, inte minst i tredje himlen!
Och förresten, ett människoliv på 90 år känns som en sann evighet, så vi lever redan i "evigheten", på sätt och vis. Och fråga en frisk gammal människa om hon är trött på livet! Många skulle säga nej, livet har mycket att ge fortfarande, och fråga sedan om hen skulle vilja leva vidare efter döden i all evighet, och många skulle säga ja. Ja, de vill detta så mycket, att de är djupt religiösa och till slut bara väntar på att stiga in i den högre världen där de ska få vara i evighet, bortom alla lidanden. Förvisso har civilisationen gjort att många åldringar tar självmord, men detta ser man inte på samma sätt hos urfolk som inte kommit i kontakt med civilisationen, som t.ex. hos Piraha-stammen, där självmord var ett okänt begrepp, och där även självmordstankar var främmande. Hade man naturligt fått mindre och mindre livslust desto närmare dödsbädden man kom, skulle Piraha-stammen också ha upplevt självmord bland sina åldringar.
* Eben Alexander sade i en intervju följande om sin nära döden-upplevelse: "But what happened to me was, far from being delusional, as real or more real than any event in my life. That includes my wedding day and the birth of my two sons." (Ur denna artikel)

Kerubteologi del 2: Om skapelsens krona och djurens syndfrihet

Som ni säkert har märkt redan, har jag en upp-och-nervänd hierarki när det gäller skapelsen; atomen är gudomens kärna, och ju längre borta man är från dess liv, desto längre borta är man från paradiset. Människan är längst borta. Hon är alltså skapelsens bottennapp och sorgebarn istället för skapelsens krona, det senare har kyrkan ofta genom historien hävdat att människan är. Att människan är skapelsens sorgebarn ser man ock i dag och i historien. T.o.m. vilda urfolk kan vara grymma. Och människans stora "syndighet" kommer just av att hon skulle kunna göra så mycket gott, vara skapelsens vårdare och förvaltare, men är dess förstörare istället, ju mer desto mer hon avlägsnat sig från djuren.
Men blir hon fri civilisationen, och återvänder till paradiset, kan hon göra mera gott än kanske något enskilt djur kan. Hon kan gottgöra en del av mänsklighetens brott, sona det, hon blir en del av Lammet, det slaktade Lammet. Lammet är det rena paradiset i oss, atomen i sin renhet, i och genom oss, då vi blir ett med vår inre kerub. Människan har ett tillfälle att genom sin stora förmåga att göra gott, liksom åka hela vägen tillbaka till atomen och den yttersta kerublikheten, medan hon är människa, något vi kan se hos vissa helgon och martyrer. Når de fram hela vägen, delar de atomens ställning som skapelsens krona, de tilldelas "troner i himlen" ("de 24 äldste"), som är det yttersta tjänandet - att bära upp världen, såsom atomen gör, vara med om det gudomliga skapandet, istället för att förstöra skapelsen. Om det finns människor som nått fram under sitt jordeliv, vet jag inte, men enligt kristen teologi nådde Jesus av Nasaret fram, och fick därför namnet Herre och Messias. Helgonen och martyrerna delar hans slaktade Lamm-natur, som Kristi brud, enligt samma teologi, och kan i viss bemärkelse sägas ha nått fram, åtminstone martyrhelgonen, som offrat mest, älskat mest, i bokstavlig likhet med den mytiske Kristus.
Djuren står närmare paradiset än oss, visserligen, men de har begränsningar som gör att de inte som enskilda individer kan göra lika mycket gott som en människa, däremot kan de det som arter, raser och gruppsjälar, något som nått sin klimax hos hundarna, som i tjänande och i att bära upp människorna och deras naturkontakt, har nått lika långt som helgonen och martyrerna, och hundarna delar följaktligen tronen med dem. Fåren (särskilt lammen) hade denna position på Jesu tid, som heliga djur, de hade nästlat sig in i och smugglat naturens ande in i civilisationen, och offrat sin frihet för människornas frälsning. Därför kallas Jesus "Guds Lamm", och därför offrade man mest får och lamm i Gamla Förbundet (Gamla Testamentet handlar om Gamla Förbundet), t.ex. i Tabernaklet och Templet i Jerusalem. Idag offrar vi främst hundar till fångenskap och väntan, genom den groteska hundavelindustrin. Men Naturen använder dessa brott till att frälsa oss, precis som en kompost använder allt som slängs i den till att producera näringsrik mull. Hundarna är försonare, frälsare, medlare mellan gud och människan, precis som fåren och lammen var det på Jesu tid. Det var ju herdar som först fick höra om Jesu födelse, medan de vallade får i vildmarken, enligt myten, inte utan orsak. Och Mose var herde, och fick sin kallelse att befria Israel, i vildmarken då han vallade får. David var också herde då han fick konungasmörjelsen av profeten Samuel. Mose och David är de viktigaste mytiska förebilderna för Kristus. Idag kanske Gud kallar genom hundarna, kallar folk som umgås mycket med hundar och har sett gudomen i dem. Så fick i alla fall jag min gudomliga kallelse genom att uppleva att jag var adopterad av hundar (jag hälsade ständigt på hundar på gatan, och fick denna känsla efter hand). Så föddes min filosofi "djurismen". Vi skulle idag kunna kalla Kristus för "Guds slaktade Hundvalp" *, eller "Guds fångna Hundvalp" i stället för "Guds slaktade Lamm", utan att det skulle vara hädelse, fast det är det förstås för dem som ser ner på hundar, och inte ser deras messianska kallelse som uppenbarare av Naturen, dvs. "Gud", bland människorna.
Vissa hundraser har utvecklat en sådan kristuslikhet, att det inte går att finna något dåligt hos dem. De har gjort detta som gruppsjälar. Djurens syndfrihet blir kristallklar hos dem, och avslöjar människans ruttenhet och onaturlighet, ja dömer den. Men inte alla djur är lika nära paradiset som de. Djur är ju ock rätt långt ifrån atomens paradis. Men ändå är de syndfria. Varför? Jo, helt enkelt därför att de inte kan vara annorlunda än de är, de har inte den frihet som vi människor har, de har inte händer att uträtta gott med, som vi människor har. Och de lever helt i sina instinkter och geners programmering, mycket mer än människan. De evolverar istället in i messianska uppgifter som arter, raser och gruppsjälar, men de kan inte annat än följa sin art, ras och gruppsjäl. Detta är deras trygghet, en del av deras paradisiskhet, ty gruppsjälen blir starkare ju närmare atomen man kommer. För sådana finns inte "syndafallets" möjlighet, de är trygga i sin gruppsjäl och i sin arts gudomlighet.
Att skaffa hund är som att offra Kristus en gång till; ett helt liv i fångenskap, relativ sysslolöshet och mycken väntan skapas, som dock är frälsande, ty hundarna "ber" för sina fångvaktare, på djurens underliga sätt, precis som Kristus enligt myten bad om förlåtelse för sina korsfästare. Och kärleken gör att de är lyckliga trots att de har tunga bördor att bära.
Hunden är en strålande kerub på nådastolen i det himmelska templet, och har ock del i det slaktade Lamm som fortfarande offras på det till världens försoning.
Ja, det finns många djurarter som har del i det slaktade Lammet - t.ex. burfåglar, kor, marsvin, grisar, minkar och pälsfarmsrävar (1). De är korsfästa, offrade, allihop, och de suckar och väntar på Guds barns uppenbarelse (Rom. 8:19,22). Den dag då deras messianska uppgift är fullbordad, och de har fått fångvaktarna och bödlarna, korsfästarna att se att de korsfäst Kristus på nytt, så att "alla människor ska se honom, ja också de som genomborrade honom. Alla folk ska gråta för hans skull." (Upp. 1:7). Och vägen dit går genom keruberna, genom det slaktade Lammet - urkeruben - i varje fånget och slaktat djur, ja varje sådan varelse. Det finns ingen annan väg. Den billiga nådens präster finns det gott om, men detta, billig nåd, känner inte kerubfrälsningen till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar och för den skapelse vi förslavat och skändat, och uppstå till liv med Kristus och djuren, inte utan dem. Vi kommer aldrig att lyckas bygga ett paradis utanför paradiset, ty keruberna vaktar ingången till Edens lustgård med ljungande svärd (1. Mosebok 3:24), så att vi inte kan äta av Livets träd utanför vår egen inre kerub. Vi måste genom den, vi måste förvandlas och helgas i vårt inre, så att vi kastar av oss den gamle Adams Babylon-natur.
*  Vi skulle kunna sjunga "Guds rena Hundvalp oskyldig" istället för "Guds rena Lamm oskyldig" (jag tänker på Psalm 143 i Svenska Kyrkans psalmbok, en mycket gammal och välkänd psalm).
(1) Men dessa har bara inte samma möjlighet att förmedla sin frälsande, messianska kärlek till oss, som hundarna har - och bland hundarna, hundvalparna, de ger mest bland hundarna.

Jag sjunger "Livsflodens sång" på youtube

Här kan ni få melodin till min psalm "Livsflodens sång" som jag sjunger på youtube (flickvännen Titti Spaltro har filmat!), en psalm känns som mitt viktigaste sångbidrag till mänskligheten såhär långt, min filosofi i ett nötskal. Visserligen är ett vers på fel plats, men den duger nog ändå. Jag sjunger den sakta så som gamla psalmer ibland sjöngs av pietisterna i läsarväckelserna (exempel på denna långsamhet, se denna norska psalm på youtube), på finska har man ett ord för detta, "veisata". Jag var i en så meditativ stämning att det blev ovanligt sakta sjunget, men det passar sångens gammalmodiga ande och gamla melodi, dock passar den antagligen inte den amerikanska lovsångsanden i Trosrörelsen, och alla de kristna som har sådan smak. 
Här kommer orden:
(Mel. "Herre, la toner rinne", norsk andlig sång)

1. Ut ur det tysta, milda
rinner en varsam sång:
Drömmande om det vilda
:/: liv som ska segra en gång :/: 


2. Så har den drömt så länge,
helgonens rad är lång.
Paradisets förhänge
:/: tjockt blev av stadens betong :/:


3. Dock rinner här Livsfloden
än som i gammal tid.
Men blyga återstoden
:/: blivit försiktig i strid :/:


4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:


5. Djurmissionärer länge
arbetat har bland oss.
Så att vi ur det stränge
:/: slavriket kan komma loss :/:


6. Helgonen har sett floden
med sina drömmars syn.
Och sett dess blyga ljussken
:/: skimra vid granskogens bryn :/:


(Uppenbarelsebokens femte och sjätte kapitel)
Djupt i tillvarons hjärta,
välvd över sagans och mytens ljus:
kristallhavets rena, bjärta
färger och vind av serafvingars sus.
Fyra Djur över det ses trona,
- keruber - och en är av Adamskt snitt,
som har låtit ett blod sig försona, 
ett blod av ett Lamm så rent och vitt,
i kristallhavstronens mitt. 
Ur det Lammet det ljuder en hänryckningssång,
kristallklart som havet självt.
Profeter sökt tyda det mången gång
då de bortom sig själv har välvt.
Och tonerna helar själv djupaste sår
ja ock i självmördares bröst,
om det eviga Eden de tonerna spår
och de sjungs med sagolik röst. 

Vad min mikrolivsfilosofi har svårt att förklara

Min mikrolivsfilosofi förklarar en hel del, har jag märkt, särskilt det s.k. "paranormala", men följande saker har jag svårt att få att passa med min teori, och gör att jag tvivlar:
1) Det är för stort hopp mellan människa och atom för att vi skulle kunna bli atomer efter döden. 
Denna invändning kan bemötas genom att atomen inte är mindre levande och intelligent än vi, snarare mer, eftersom den varit med och skapat hjärnan och medvetandet. Vår kropp, resten av den förutom vår innersta kärna som atom, fungerar istället som en sordin för atomens intelligens och liv. Det förklarar varför det verkar vara så att ju mindre livet är, desto mer spirituellt och levande verkar det vara, särskilt dess förmåga till att svärma och bilda gruppsjälar - något av paradisets innersta väsen, och där det behövs verklig intelligens, ty det är det svåraste. Ja, vad är mer paradisiskt och levande och intelligent än förmågan till community och samarbete? Denna förmåga når sin absoluta klimax i hjärnans celler och atomer. 
2) Varför har jag inte lyckats hitta min mikrolivsförklaring av andevärlden hos någon tidigare andeskådare, astralresenär eller nära döden-upplevelse-upplevare? Borde inte nån ängel eller ande ha uppenbarat detta för oss?
Denna andra invändning kan bemötas genom att den mänskliga andevärlden är oerhört dunkel och symbolisk-teatralisk, mest av alla varelsers andevärldar. Ju mindre varelse, desto klarare och mer verklighetstrogen andevärld, och atomernas andevärld är bara verklighet. Denna atomernas andevärld kommer in i den mänskliga på ett dunkelt sätt, ungefär som telepati. Men den klär alltid ut sig, och samspelar med människans fantasi, för att vi ska kunna uppfatta den. Eftersom den mänskliga andevärlden är så dunkel och symbolisk, är den en blandning av fantasi och verklighet, dock mest fantasi. Detta förklarar varför vi får så lite verifierbar information från den mänskliga andevärlden som inte den mänskliga upplevaren visste redan, däribland att andevärlden uppstår ur atomerna och att vi blir atomer efter döden. Detta kanske är information från de innersta himlarna, atomernas himlar, inte de mänskliga himlarna *. De flesta änglar och andar, däribland anhörigas, verkar vara förklädda, dunkla atomer, molekyler och celler, och varelser uppbyggda av minnen och delar av vårt undermedvetna. Och när människorna på jorden nån sällan gång ibland för besök av verkliga anhöriga, hinner dessa bara säga det viktigaste, så svårt är det med kommunikationen. 
3) Om själen skadas av hjärnskador, t.ex. Alzheimers, skulle man inte tro då att själen utplånas helt av att hjärnan dör? Är det inte bara en gradskillnad här?
Denna tredje invändning kan bemötas genom att om kroppen är själens, eller den atoms som är personlighetens innersta kärna, sordin, är sjukdomar som förorening och tilltäppning av sordinen, sordin i sordinen, dubbel sordin. Ja, fördunklas inte själen av svåra fysiska och psykiska plågor? Vi har svår att tänka klart och känna oss ett med vår själ och kropp, kroppen är ett hinder, den lyder inte längre vår vilja, smärtan är grus i maskineriet. Dör kroppen, tas sordinen bort från själen, så att den kan flöda fritt, istället för att förintas. Dock, ju mindre varelse, desto mindre sordineffekt har kroppen. Atomen har ingen sordin alls, utan där är kropp och själ helt ett. Det är också denna egenskap som gör att den har så lätt för att bilda starka gruppsjälar med andra atomer. När själen ligger öppen och ren, binder den lättare till andra själar. Tuffa killar bildar inga bra gruppsjälar, så att säga. 
Kroppen som själens sordin rimmar för övrigt väl med vissa gnostiska föreställningar om att själen genom kroppen "lagts i materiens bojor". Jag kan bara inte tro att någon verklig demiurg gjort detta, utan det var nog ett äventyr som vi alla var med på i skapelsens morgon. Men att tro på Jahve förslavar oss och fjättrar oss i kroppen när vi tar honom bokstavligen, som en gubbe, det blir som en ytterligare sordin. Var det detta gnostikerna menade, symboliskt, med sitt tal om demiurgen? Jag vet inte tillräckligt om detta. Men Gamla Testamentets gud liknar i sanning demiurgen. 
Djuren är så fria och lätta i själen eftersom de varken har kungar, presidenter eller gammaltestamentliga gudar.
I ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser är det som om själens sordin löses för ett tag, litegrann, och får flöda friare. Vi kan bara drömma om hur det blir när den löses helt och hållet. Ljuvligt blir det nog. Frihet och stor kärlek. Andevärlden verkar vara vårt rätta hem. Och den finns i naturen, i enhet med naturen, verkligheten, inte lösryckt från den i en egen värld, såsom de kristnas andevärld ofta ter sig.  
* visserligen har den mänskliga andevärlden tre himlar, där den innersta befolkas av atomernas änglar, men även denna innersta mänskliga himlen är mycket mer symbolisk än atomernas egen andevärld, den vi stiger in i då vi själva blir atomer. Detta är lite svårt att reda ut logiskt. Vad jag menar är att det är skillnad mellan att vara som människa i tredje himlen, den innersta himlen, befolkad av atomänglar, och att själv vara en sådan där atomängel. Och vi kanske måste vara en atomängel för att verkligen kunna förstå andevärldens uppbyggnad, ty hur andevärlden skapas liknar på hur medvetandet skapas i hjärnan (som jag sagt tidigare, medvetandet i en varelse är en mikroandevärld, medan atomernas kosmiska community är makroandevärlden, och dessa har mer gemensamt än vi anar). Annars blir det bara gissningar och dunkla spekulationer, över vårt förstånd. Det är väl därför vi har så lite informaton om det. Själv famlar jag i mörkret, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel. 

Tore Littmarck trodde på naturens paradis

I min sång "Livsflodens sång" skriver jag:
4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
För många präster är naturen fallen, den drogs med i syndafallet, är alltså syndig. Dock, det finns präster som inte faller i denna kategori. Psalmdiktaren och prästen Tore Littmarck  (1921-2007) verkar ha sett paradiset i naturen, ty han diktar i psalmen Över berg och dal, som finns i Svenska Kyrkans psalmbok i psalmbokstillägget, nr. 752:
"Och när dagen lång,
du hör fåglars sång,
hör du himmelens egna ljud"
Ju längre ner i hierarkierna du kommer, desto mer finner du såna här tankar, tror jag. 

Min mikrolivsfilosofi förebådad hos N.P. Wetterlund

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")
Se förklaring av vad en kerub är, här
Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.
Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 
Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 
Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).
Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)
Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här
Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

Jag fann en död duva på vägen

Igår fann jag en död duva på bilvägen på Karlaplan, antagligen hade den dödats av en bil. Jag tog upp den och bar med den, och satt med den i famnen länge. Jag studerade dens magiska kropp, och kände att det måste vara en gudom som står bakom denna skapelse, så magisk var dess fjäderskrud och allt med den. Och jag kände att denna fågels själ hade gått in i paradiset, det sa jag också till några tjejer som förvånades över den när jag bar den genom shoppingscentret Fältöversten på Karlaplan. Jag gömde den över natten i en buske, och i kväll ska jag och Titti ha en begravningsceremoni för den, med diktläsning av Edith Södergrans dikt "Ankomst till Hades", den vackraste begravningsdikten av alla: 
Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.

Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.

Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.
(Edith Södergran)

Teosofiskt-mystiska spekulationer om de tre himlarna

(det följande är bara tankediktning: fria spekulationer, gissningar och famlande försök att göra mening av andevärlden)
Skulle en möjlig förklaring till Bibelns och Emanuel Swedenborgs tre himlar vara, att cellerna i hjärnan ger upphov till änglarna i den yttersta, den första himlen, det är de varelser som ofta visar sig för religionens fundamentalister, och bygger "Förgårdskyrkan", den största och mest synliga kyrkan, representerad av förgården i det judiska Tabernaklet, det är de enbart "frälsta", de som är i början av sin andliga resa, dvs. största delen av religionens utövare. Molekylerna (t.ex. proteinerna i vår hjärna är molekyler) i hjärnan ger upphov till änglarna i den andra himlen, den mellersta, det är de varelser som ofta visar sig för de religiösa mystikerna och helgonen, de som går djupare i helgelsen, och de bygger "Helgedomskyrkan", eller "Det Heligas kyrka", symboliserad av det rum som kallas "Det Heliga" i Tabernaklets tält. Atomerna i hjärnan, de minsta och innersta beståndsdelarna, ger upphov till änglarna i den tredje himlen, den innersta, och dessa änglar är i Swedenborgs visioner som små nakna barn till väsendet och utseendet, det är de varelser som ofta visar sig för naturbarnshelgonen och naturbarnen överlag, samt barnen, djuren och växterna. De bygger "Det Allraheligastes kyrka", den mest osynliga och försmådda kyrkan, symboliserad av det som kallas Det Allraheligaste, det innersta rummet i Tabernaklet. De är inte sällan som naturväsen, som t.ex. älvor, troll, skogsrån, näcken, najader, nymfer, kentaurer, tomtar och vättar. De har mycket mera sinnlighet och lekfullhet än de andra himlarnas änglar. Alla tre himlarnas änglar behövs i frälsningen och helgelsen, de är alla rena, oskyldiga och paradisiska, men står inte alla lika nära det gudomliga, det innersta paradiset, atomerna, som är vårt urhem, Eden, tillvarons A och O, början och slut. I dem bor gudomen, precis som hen bodde i Det Allraheligaste över förbundsarken enligt myten. 
Och vem bor i helvetena då? Det är vi civiliserade som bor där, vårt undermedvetnas mörka sidor kommer upp där, och helvetena försvinner i samma grad som vi blir lika varelserna i vår hjärnas mikroliv, dvs. blir ett med vår egen natur, vår aplika ur-Adamsnatur. Då försvinner också all tro på evig fördömelse som dagg för solen. 
De tre himlarna kan också kategoriseras så:
1) Första himlen - civilisationshimlen, den civiliserade himlen, stadshimlen. 
2) Andra himlen - trädgårdshimlen, bondeidyllhimlen, landsbygdshimlen, parkhimlen.
3) Tredje himlen - vildmarkshimlen, urfolkshimlen, sagoskogen, Eden. 
I den första himlen bygger de "frälsta" kyrkor och församlingar i städer (att dessa kyrkor och församlingar är små "himlar" har jag fått erfara i min moderförsamling "Smiths Vänner"). I den andra himlen bygger "helgonen" kloster och ekobyar på landsbygden (kloster är som religiösa ekobyar, dom har ofta stora trädgårdar på landsbygden). I den tredje himlen bygger "naturbarnen" små urfolksstammar i skogarna, som lever som våra yttersta förfäder och djuren. Alla dessa himlar finns redan här på jorden, inte bara i andevärlden. Men akta dig för att ta besök i den första himlen (vare sig på jorden eller i andevärlden), som är de vanligaste i böcker, som den yttersta sanningen om Gud och andevärlden. Denna himmel har tyvärr också ett mycket hemskt helvete hos de civiliserade, som säger något om de civiliserades inre mörker och förorenade fantasi. Andra himlen har skärselden, ett långt mer hoppfullt lidande. Tredje himlen har varken helvete eller skärseld. Små barn och djur har inget sånt, ty de undervisas av tredje himlen.
Jesusgestalten är också olika i de olika himlarna. I den första är han en historisk person, en individ. I den andra är han "Kristus i oss". I den tredje är han "Kristus i allt", "Kristus i Naturen", "Kristus i atomen". Och då behövs han inte längre som historisk person, utan han uppgår i det mytiskt-arketypiska. Något liknande sker med gudsbilden, i första himlen är han som en människa, och blir mindre och mindre antropomorfistiskt (betyder att projicera mänskliga egenskaper på Gud) uppfattad, ju närmare man kommer Eden, tredje himlen. 
I dödsprocessen reser själen in i paradiset (det är betecknande att vi alltid säger "in" i paradiset/himlen, inte "ut", dessa finns nämligen inte "där ute") genom att passera alla tre himlar, först blir själen en cell, och stannar en tid i första himlen. Sen när kroppscellerna i hjärnan dör, reser själen vidare in, till molekylen, andra himlen, och därifrån in i det innersta hemmet, tredje himlen, atomen. Ytterst är det en resa in i sin egen kärna som själen gör. Som cell möter själen cellernas andevärld, som molekyl molekylernas andevärld, och som atom atomernas andevärld. 
Det finns alltså tre huvudgrupper av varelser i hjärnan, cellen, molekylen och atomen, och de mindre ligger inuti de större, innefattas i de större. Så låg också de mindre avdelningarna inuti de större i judarnas Tabernakel (i alla fall de två första avdelningarna). Hjärnan uppbyggs av celler, cellerna uppbyggs av molekyler och molekylerna uppbyggs av atomer. Molekylen tillhör också egentligen det innersta paradiset, tredje himlen, men dess varelser har andra himlens änglatjänst som uppgift intill alltings återställelse (molekylerna dör aldrig). 
Ingen mikrovarelse är allvetande eller perfekt så som fundamentalisternas gud är det, utan deras gudomlighet är mer som spädbarns gudomlighet, och "perfekt" på spädbarnens sätt. Vänta dig därför inga fullkomliga, ofelbara svar från änglarna i andevärlden, de leker och famlar sig fram, och lär sig hela tiden saker. De deltar i invididens utveckling och samspelar med den. Därför finns det så många konstiga andevärldsupplevelser. Men man måste också förstå att änglarna spelar en slags andeteater och kommunicerar på ett andligt, symboliskt och gåtfullt sätt, anpassad till vår egen utvecklingsfas. 
(P.S. de tre himlarna är en grov indelning, det finns naturligtvis mellanformer)

Gemenskap kring sanningen är ett paradis

Om människor kan finna så ljuvlig gemenskap i förtryckande lögner - tänk på kyrkan - vad blir det då när en massa människor finner gemenskap i den befriande sanningen? Svar: paradiset. 

Miljöns betydning i uppväxt och efter döden

Lika lite som ett spädbarn kan förhindra att hen blir en civiliserad varelse här i västvärlden, när hen växer upp, lika lite kan vi förhindra att vi återgår till naturen efter döden, och blir paradisiska, instinktiva varelser igen. I båda fallen styrs vi av vår miljö, helt och hållet. Ja, miljön betyder mer för oss än vi anar. 

Atomerna som community har Guds traditionella egenskaper. Och något om tolkningen av andevärlden

Om vi betrakar atomen som alla atomer som finns, i en slags community, har den Guds traditionella, unika egenskaper:
1) Allestädesnärvaro. Atomen finns i allt, ingenting finns som inte är uppbyggt av atomen. Och atomen har skapat världen. 
2) Allvetande. I atomerna som community finns allt lagrat som går att veta, ty de är i allt och observerar allt, på ett nästan "paranormalt" sätt. 
3) Allsmäktighet. Om "allsmäktig" betyder att man kan göra det goda som går att göra i vårt kosmos, är atomerna allsmäktiga tillsammans, ty de har genom evigheten tillsammans gjort det mesta som går att göra av godhet, och de kommer att fullborda detta. Men inte det som går att göra i ondska (detta kan inte Gud), utan i godhet, det är vad Gud kan. 
4) Allgodhet. Atomerna är de mest paradisiska varelserna, som älskar mest och bär upp kosmos mest, de har all godhet i sig, som är möjlig att ha. 
5) Oföränderlighet. Atomerna är förvånansvärt oföränderliga, de har till det yttre inte förändrats mycket sen skapelsens morgon. Om atomens inre livs förändringar vet jag inget, men antingen är det cykliska förändringar, eller så behövs inga förändringar, den är så tillfreds. Om någon evig expansion och evig utveckling vet den i alla fall inget, det är en västerländsk, underlig uppfattning som inte finns i naturen. 
6) Evighet. Atomen är från evighet till evighet.

7) Oändlighet. Atomernas kosmiska community är oändligt stor.

8) Androgynitet. Atomerna har inget kön, utan är könlösa, bortom manligt och kvinnligt, precis som Gud är för många mer sofistikerade teologer. 

Konklusionen av detta underliga tankeexperiment blir att det nog är atomerna som är gudomens innersta, som skapelsen "emanerar" ut ur, för att tala som nyplatonismen, och detta ger en helt ny och spännande innebörd till Bibeln, kyrkohistorien och religionshistorien överlag. Här kommer några tolkningsnycklar:
Går det att be till denna gudom? Ja, atomerna hör våra suckar och böner, allt, och registrerar dom. Kommer denna gudom att ingripa i världen och frälsa den och oss? Ja, atomerna kommer att återställa skapelsen och famna alla varelser in i sig. Har denna gudom sänt frälsare? Ja, helgonen, profeterna, martyrerna och de fångna djuren är hens synliga Son, den osynliga, andliga Sonen bor i oss alla i vårt väsens centrum. Jesus är en arketyp bland många för denna Son. Har denna gudom uppenbarat sig för världen? Ja, i alla andliga upplevelser, på ett symboliskt, gåtfullt sätt, det enda som går (kommer du på nåt annat sätt? Det finns inget! vi måste ju förstå dem!), ty ingen kan se eller kommunicera direkt med atomernas paradisiska liv (Moses kunde se Gud bara på ryggen, inte ansikte mot ansikte, enligt den judiska mytologin). Det andliga ljuset, den andliga solen, är dess arketypiska uppenbarelsesymbol, andevärldshimlen är den arketypiska symbolen för atomernas inre paradis, som vårt inre paradis utgörs av, andevärldshelvetet är en arketypisk symbol för vårt inre mörker och lidande i civilisationen. Den personlige guden/gudarna är de arketypiska symbolerna för atomernas kosmiska community. Änglarna/de goda andarna är arketypiska symboler för enskilda atomer. Satan är en arketypisk symbol för det civilisationssystem som håller oss i fångenskap och slaveri och inre mörker, och demonerna är arketypiska symboler för de mörka tankar och begär och känslor som uppstiger av civilisationssystemet i vårt psyke, av dess inkarnation i vårt psyke. De fördömdas andar är arketypiska symboler för delar av oss själva som plågas av civilisationen, och vår rädsla för att detta inte ska ta slut nån gång. 
Men detta är en grov karta över tydningen av uppenbarelsens gåtor, och det finns lika mycket att tyda som det finns olika uppenbarelser. Detta är bara en famlande ABC. Psykologin har mycket att lära oss här, C.G.Jung har upptäckt en del, psykoanalysen likaså. Studiet av andeskådare, som t.ex. Emanuel Swedenborg, lär oss mycket, och studiet av drömmar likaså, drömmar är samma gåtfulla, symboliska budskap som andevärldsupplevelserna, men man bör akta sig för en alltför schematisk och kategorisk drömtolkning. Schematism förstör också tolkningen av andevärlden. Allt är unikt, sist och slutligen. 

Skogen vilar

Skogen vilar där så vackert
i den eviga vilan i "Gud",
och där skall ock du, trötta hjärta,
få vila en gång,
ty skog var du,
skog är du,
och skog ska du en gång åter bliva
med hela resten av marken du går på.
(dikten inspirerad av Peter Wohlleben)

Den stilla, mysiga lyckan är den bästa

Den stilla, mysiga lycka man stundom kan uppleva i naturens och i hemmets famn, är nog den bästa lyckan, inte extasens stormiga lycka, den orkar man inte ha i evighet, men den stilla lyckan, ja!

Mikrolivets tidsuppfattning

Rebecka Springer på 1800-talet var några dagar i koma, och upplevde sig under denna tid vara två år i himlen (se hennes bok "Innanför paradisets portar"). Känns som mikrolivets tidsuppfattning, det finns bakterier som lever bara ca två timmar, och kanske det upplevs av dem som några månader i mänsklig tidsuppfattning? Ju mindre liv, desto saktare tycks tiden gå, för det mesta. Kanske Rebecka Springer fick uppleva mikrolivets paradis, mikrolivets andevärld, en glimt av denna? Andevärldsupplevelserna produceras ju av atomerna och cellerna i hjärnan, och kanske dessa lever i den "tidlösa evigheten"? När tiden går så sakta att den synes stå still, i lycka, kanske är detta evigheten? När tidens gång blir irrelevant? För att atomerna ska hinna med sitt otroliga "arbete" i hjärnan, måste också deras tid vara annorlunda än vår. Psykoser och droger kan också förändra tidsuppfattningen, gör att vi åker in i mikro-operationerna i hjärnan (dokumenterat av poeten Henri Michaux), det inre livet tar över det yttre. 

Något mer om Pirahastammen i Amazonas och självmordstatistik

I detta blogginlägg skrev jag om Pirahastammen i Amazonas, som inte kände till självmord. Deras antal var 800 i år, och av detta kan man göra lite jämförande statistik med världen i övrigt när det gäller självmord:
Wikipedia skriver att "omkring 50 procent av alla tänker någon gång allvarligt på att ta sitt liv". Hos Piraha har ingen ens tänkt tanken, någonsin. 
I världen begås 800 000 självmord varje år. Om Piraha-stammen hade haft samma självmordsstatistik som resten av världen, hade de haft 5-6 självmord under en livstid på 70 år, om jag räknat rätt. De har aldrig någonsin haft självmord i hela deras mångtusenåriga historia, så långt de kan minnas, begreppet finns inte hos dem. 
Självmordsförsök är tio gånger vanligare än självmord i världen. Om Piraha-stammen hade haft samma självmordsförsöksstatistik som resten av världen, hade de haft 50-60 självmordsförsök under en livstid på 70 år. De har aldrig självmordsförsök.
Jag tror detta är symptomatiskt för vilda urfolk överlag som inte blivit förstörda av civilisationen. Vad säger detta om urfolkslivsstilen? 
Här några citat om Piraha-stammen: 
"One gets no sense of teenage angst, depression, or insecurity among the Pirahã youth. They do not seem to be searching for answers. They have them." (Daniel Everett i boken "Don´t sleep, there are snakes. Life and language in the Amazonian jungle", 2010)
"Everybody’s equal, even children by about 9 years old. And, before that, the children are, like the old adage, raised by the village. Well, they are raised by their parents, to an extent, but as the Pirahã do not have marriage as we know it, but a more open coupling system, it comes to everyone to look after a child… but, even in that, they aren’t as protective as we are in keeping kids out of trouble. They prefer children learn from their mistakes rather than be told what not to do. The Pirahã do not have Ten Commandments to follow; there is no strict set of laws, no mandated punishment. This brings us to our final point, except the Pirahã don’t have an implications section.

There IS something to be said for the Pirahã culture in what it means for the rest of us: a people with no need for an origin story, no need for ritual or religion… and resulting from this: no suicide, no angst, and no war. Anger is the cardinal sin among the Pirahã, says Daniel Everett in his book. But, even such a rarity would be responded to only by temporary disdain or, at most, ostracism." (Robert E.G.Black i detta blogginlägg)



"They do not have concern for the future. They do not store or dry food. And, they do not fear death, and find suicide to be such a foreign notion that they laughed when told about it." (Robert E.G.Black i samma blogginlägg som ovan)

Tidigare inlägg
RSS 2.0