för naturens skull

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)

(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

 

Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 

 

Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 

 

Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.

 

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  

 

Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 

 

Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 

 

Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 

 

Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 

 

Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 

 

Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 

 

 

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)

(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

Inatt drömde jag att konservationsbiologen och den apokalyptiske miljöprofessorn Guy McPherson fick lov att tala i radio, ett tal som sändes via alla radiostationer i hela världen. I talet varnade han mänskligheten att om den inte omvänder sig radikalt i frågan om sin behandling av miljön, kommer det att snart vara för sent att rädda mänskligheten från att utrotas. Något i den stilen i alla fall. Och det sattes igång en väldig kampanj kring radiotalet, där det ingick att locka människor att lyssna på radiotalet med en massa mat som sattes vid alla sopstationer (varför just sopstationerna, fattar jag inte, antagligen för att de var utrustade med radio, vilket inte drömmen antydde något om). 

 

Det här säger en del om vad som rör sig i mitt undermedvetna, ja säger mycket om vem jag är. Vad man brinner för kommer till slut in i drömmarna. Jag skulle nog säga något liknande om jag fick ha ett litet radiotal som hela världen lyssnade på. 

 

Jag har sysselsatt mig mycket med Guy McPherson under den tid jag har drivit denna blogg. Han är en av de få människor vars integritet jag beundrar, och som inte väjer för att säga det obekväma. Han är en slags miljörörelsens domedagsprofet. Han är ateist, men är nästan religiös i sin hängivenhet för Moder Jord. Det förvånar mig inte att han tagit djupt intryck av anarkoprimitivister som Derrick Jensen, och jag skulle inte väja för att kalla honom anarkoprimitivist. Själv säger han att han förespråkar ett slags "agrarian anarchy", vilket kommer nära Leo Tolstojs "åter till landsbygden"-form av anarkoprimitivism. 

 

McPherson är som en läkare som vågar säga till patienten att den har cancer. Inte alla vågar det, i alla fall i överförd bemärkelse. Många klimatvetenskapsmän vågar inte ta sista steget och säga att vi faktiskt riskerar utrota mänskligheten med vår behandling av planeten. Man måste ha en viss distans till etablissemanget för att våga säga något sådant. Och det har McPherson. Han är en outsider, hoppade av en fin karriär som miljöprofessor vid Arizonas universitet, och flyttade ut på landet, där han lever "off-grid" i permakulturens anda. 

 

Men helt från början av min bekantskap med honom, har jag varit skeptisk till McPhersons profetior om framtiden. Jag tror inte det kommer att gå så fort som han tror (att mänskligheten har bara tio år kvar som art), utan jag tror att vi kommer att ha som minst femtio till hundra år, som mest tusen år. Men vi kommer nog högst antagligen att dö ut till sist, så illa har vi ställt till det för oss, om inte något mirakel sker. Ett mirakel som hela vetenskapssamfundet frenetiskt söker efter, men som ännu inte har visat sig, vilkte inte ger mycket skäl att hoppas. 

 

 

Här finns en viktig artikel av T.C. Boyle om apokalypsen. Den beskriver väl hur jag känner det inför framtiden, och påminner en del om Guy McPherson.

Jag har nu med stort intresse läst David Jonstads nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga." (Ordfront 2016). Jag tyckte mycket om den. Den höll en fin kvalitet genom hela boken. Den var i nivå med hans två tidigare böcker, "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen" (Ordfront 2009) och "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." (Ordfront 2012), som jag också läste med stort intresse. Jonstad är mycket beläst och redig i sina tankar, han är silverklar och klockren, är aldrig dunkel och svårbegriplig. Detta är han i allt han har skrivit, och jag har fattat stort tycke för hans stil. Det är allmänbildning att läsa hans texter, den ger en lust att forska vidare. Jag tycker de ska betraktas som standardtexter inom den svenska ekolitteraturen, ekoklassiker alltså. Och dom borde översättas till engelska.

 

"Jordad" handlar om våra band till jorden och naturen, om att återupprätta dessa band. "Tillbaka till landsbygden, tillbaka till det självförsörjande livet!" kan vara bokens motto. Jonstad lever som han lär, han flyttade för några år sedan från Stockholm till en gård i Dalarna, tillsammans med sin sambo och sina två barn. Han beskriver denna flytt i boken.

 

Jonstad menar att de flesta människorna i samhället har förlorat kontakten med marken, och lever i en bubbla, i ett ekorrhjul. Detta gäller särskilt stadsmänniskor. Vi förstår inte längre att vi måste ha mark för att försörja oss, att vårt liv ytterst sett vilar på den mark som vi odlar. Detta var en självklarhet för människorna i det gamla bondesamhället, när 80 % av den svenska befolkningen (i mitten av 1700-talet) levde direkt av jordbruket. Nu lever bara ungefär 1,5 % av jordbruket. Denna avbefolkning av landsbygden är ett symptom av industrialismen, och den har inte skett frivilligt, utan genom statens tvång, statens satsning på det storskaliga jordbruket istället för det småskaliga. I gamla dagar var allt jordbruk småskaligt och självförsörjande, men sakta har staten lagt sig i böndernas liv, och fördrivit dem från sina gårdar, så att de tvingats flytta till städer, där de tvingats sälja sin arbetskraft till fabrikerna, ja förslava sig själva. Detta krig mot självförsörjandet har pågått i hundratals år, och det har varit en systematisk slakt. Det är så vidrigt att man kan spy. I vår del världen är detta krig över, det mesta av motståndet har slaktats, medan det ännu pågår i tredje världen för fullt. Även där vill nykolonialisterna och regeringarna förvandla de småskaliga jordbruken till industrijordbruk, precis som i vår del av världen. Även där sker det inte frivilligt, utan måste tvingas igenom.

 

Med industrijordbruket kom slaveriet. Jonstad skriver hur bonden i gamla dagar hade betydligt mycket mer fritid än våra dagars bönder, som ibland jobbar 75 timmars veckor, ja ibland 16 timmars dagar. I gamla dagar (på 1800-talet) kunde det hända att bonden jobbade bara 200 dagar i året. Och för den gamla tidens bonde fanns inte uppdelningen i arbete och fritid. Allt var ett. Man såg inte på klockan. Tiden fanns inte i modern mening. Jonstad skriver om hur vansinnig vår tids "arbetslinje" är, att vi måste skaffa jobb för jobbens skull, oavsett hur nyttiga dessa jobb är. Detta var vansinne för den gamla tidens bönder.

 

Jonstad hävdar att gamla tidens bönder hade en naturlig fallenhet för anarkism, för självständighet. De ville inte att staten skulle blanda sig i det de gjorde, de ville leva så som de själva ville. De gillade helt enkelt inte staten. Ibland bildades det i gamla tider bonderepubliker, som helt enkelt sket i vad staten ville, och tog över styret själv.

 

Hos Jonstad kan skönjas en slags mild anarkoprimitivism, inte av stenåldersslaget, utan mer en som liknar Leo Tolstojs och Guy McPhersons anarkoprimitivism. McPherson kallar det "agrarian anarchism". Tolstoj ville också tillbaka till bondelivet, han förkastade hela den civiliserade ordningen och kulturen, och förordade att alla skulle gå tillbaka till att odla och sköta djur, staden skulle tömmas, och landsbygden och byn skulle vara det enda kollektiv man hade. Jag tror Jonstad skulle kunna känna sig lite hemma hos Tolstoj och i  den Tolstojanska rörelsen (fast han inte är vegetarian längre, som Tolstoj var). Jag tror dock Tolstoj är mer radikal i sin anarkoprimitivism än Jonstad.

 

Det går annars en skiljelinje i miljörörelsen. Den kan uppdelas i två huvudlinjer. En med primitivistiska tendenser, som Jonstad tillhör, och sedan "ekomodernisterna" som tror att det är bara att köra på, med mera tillväxt, bara man skapar "grön tillväxt" och "grön teknik". Mark Lynas och James Lovelock är exempel på folk ur miljörörelsen med ekomodernistiska drag. Båda förordar storskalig satsning på kärnkraft som räddningen ur miljökrisen.

 

I Jonstads första bok "Vår beskärda del." från 2009 är han mer ekomodernist än primitivist (fast han inte förordar kärnkraft, utan förnyelsebar energi), men i hans andra bok "Kollaps" från år 2012 skönjer man redan mörkare, mer primitivistiska toner. Detta spår fullbordar han i "Jordad", som har klart anarkistiska och primitivistiska drag.

 

Att läsa Jonstad är för mig som att spela på hemmaplan, eller att spela i samma lag som han. Jag suger begärligt i mig allt, och väntar på nästa bok.

 

 

Jag har nu läst David Jonstads bok "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen", som utkom på Ordfront förlag 2009. Jag tycker det är en mycket viktig bok, som särskilt alla politiker borde läsa. Den handlar om "koldioxidransonering", som också kallas "individuella utsläppsrätter". Boken utgår ifrån att vi befinner oss i en mycket allvarlig klimatkris, och att det därför krävs en gigantisk mobilisering liknande den som Sverige genomförde under andra världskriget, för att radikalt sänka våra utsläpp av koldioxid, boven i dramat. För att detta skall lyckas, krävs en internationellt, globalt genomförd koldioxidransonering, som går ut på att ett utsläppstak (en koldioxidbudget) sätts för hur mycket världen får släppa ut av koldioxid, och sedan fördelas utsläppen mellan länderna, och mellan individerna i varje land, så att varje individ får lika många utsläppsransoner. Dessa sätts in på ett konto, och var och en får ett särskilt ransoneringskort, som man drar i en avläsare när man köper t.ex. bensin. Man kan också köpa och sälja ransoner, så att sådana som lyckas hålla sina utsläpp på låg nivå, och inte behöver så många ransoner, belönas för det genom att kunna sälja dem till t.ex. bankerna. Och sådana som har för höga utsläpp, måste betala för det genom att tvingas köpa ransoner.

 

Jag tycker detta är ett jämlikt och rättvist system, som (samtidigt som det bekämpar klimatförändringarna) skulle bidra till att minska klyftorna mellan fattig och rik, mellan i-länder och u-länder.

 

Jag tror också detta är ett viktigt första steg i att avveckla civilisationen.

 

Dock, klimatforskaren David Wasdell är en av dem som menar att vi inte har någon koldioxidbudget att tillgå, den är "already massively overspent". Jag tenderar att hålla med. Det är faktiskt så att det krävs att hela den globala civilisationen avstannar för att vi ska klara tvågradersmålet ( “The only way that a 2015 agreement can achieve a 2-degree goal is to shut down the whole global economy,” sade FN-klimatpolitikern Yvo de Boer), och t.o.m. då kan det vara för sent. Världen var redan 1,5 grader varmare än under förindustriell tid under första hälften av 2016.

 

Men detta är ingen ursäkt för att låta bli at genomföra en koldioxidransonering. En sådan skulle kunna ge oss och andra arter på planeten mera tid. Jag tror klimatkatastrofen kommer, men vi kan skjuta upp den genom koldioxidransonering. Så att vi får mera tid att förbereda oss, så att katastrofen inte kommer som en chock, så att den inte utlöser kaos, utan att vi möter mänsklighetens och civilisationens slut med stoiskt lugn, i internationell solidaritet, utan krig och våld. Ja kanske vi då hinner upprätta ett världsparlament som kan guida oss den sista tiden, och göra så att katastrofen fördelas mera jämlikt över hela planeten? Det finns många skäl för mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse. Internationell koldioxid-ransonering skulle spela en stor roll i detta, så att mänskligheten får ett heligt, värdigt slut (jag tänker här på Carolyn Bakers fina bok "Sacred demise")

 

David Jonstad har också i en radiointervju nyligen uttryckt att han blivit mycket mer pessimistisk än han var i sin bok "Vår beskärda del". Hans senare böcker, såsom "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) och "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) bär vittnesbörd om detta. I dessa är han pessimist när det gäller utsikterna för civilisationens fortbestånd (han trodde tidigare att förnyelsebar energi skulle kunna rädda oss). Han går visserligen inte så långt som Guy McPherson, till att säga att spelet är förlorat för hela mänskligheten, men han förutspår en civilisationens kollaps.

Här är en recension av den mycket viktiga boken "A Farewell to Ice" (Allen Lane an imprint of Penguin Books, 2016) av Peter Wadhams.

 

Wadhams är inte vem som helst, utan är "professor of Ocean Physics, and Head of the Polar Ocean Physics Group in the Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics, University of Cambridge". Som bekant för många är Cambrigdes universitet ett av världens mest respekterade universitet. 

 

 

Wadhams text stöds till stor del av den mycket viktiga bloggen Arctic News , fast han är försiktigare än Sam Carana (som driver bloggen) i sina förutsägelser om framtiden. Men t.ex. i frågan om metangasutsläppen stöds han helt av Carana o. &. 

 

Thom Hartmann har gjort en mycket viktig intervju med Peter Wadhams i sommar, som kan ses här, och där säger Wadhams bl.a. "it looks as if we are doomed...". Han säger dock att vi inte behöver förtvivla, utan han litar till att vetenskapen kommer att lösa klimatkrisen med "geoengineering", och att vi på något sätt kommer att hitta på sätt att ta koldioxid ut ur atmosfären, vilket är absolut nödvändigt. Vi behöver inte bara få ner våra utsläpp till noll, utan även ta koldioxid ut ur atmosfären, så att vi kommer till koldioxidnivåer under 350 ppm. Nu är nivåerna uppe i 401.70 ppm.

 

Problemet med Wadhams optimism är att den teknologi han efterfrågar för att ta koldioxid ut ur atmosfären faktiskt inte finns (eller snarare inte fungerar) ännu, det är "fantasytechnology". Guy McPherson säger också att allt tyder på att geoengineering snarare skulle göra saker och ting värre (läs här McPhersons artikel om det). 

Det finns en blogg som jag följer mycket noga, och som jag tycker är mycket viktig, helt i nyckelposition. Det är bloggen Arctic News, som drivs av pseudonymen Sam Carana, som är en grupp människor på minst två personer (enligt vad jag hört av Guy McPherson).

 

Denna blogg gör något så viktigt som att noggrant följa med klimatuppvärmningen i Arktis, där den globala uppvärmningen går fortast på hela planeten, och som är i en kritisk position i jordens klimat, för den fungerar som en avkylare av klimatet (tillsammans med Antarktis), som ett kylskåp, p.gr.a. det kalla smältvattnet och det att is reflekterar bort en stor del av värmen från solen, medan öppet hav reflekterar litet värme, utan upptar det mesta av värmen. 

 

Sam Carana har också länge varnat för att om Arktis värms upp tillräckligt mycket, kommer det att leda till att gigantiska mängder metangas släpps ut från havsbottnar i Arktis, samt från permafrost i Sibirien och Alaska. Metangas är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid (25 gånger starkare i ett 100-årigt perspektiv), och fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov (som undersöker Arktiska havet) har skrivit 2008 att Arkis är redo för ett abrupt utsläpp av 50 gigaton metangas, högst möjligt när som helst. Detta skulle leda till en abrupt höjning av den globala medeltemperaturen, för det finns bara 5 gigaton metan i atmosfären nu. 

 

Sam Carana har också haft mycket dystra framtidsprognoser (tillsammans med flera andra bidragsgivare på Arctic News), mycket p.gr.a. att framstående isforskare som professor Peter Wadhams (vid Cambridge Universitet) förutsäger att Nordpolen antagligen kommer att bli isfri innan 2020, möjligen redan nästa år. Detta skulle värma upp Arktis ganska fort, och riskera de abrupta utsläppen av gigantiska mängder metangas.

 

Carana förutspådde för några år sedan (tillsammans med bl.a. Malcolm Light) att mänskligheten kommer att dö ut omkring seklets mitt p.gr.a. klimatförändringarna. De har hela tiden blivit radikalare i sina prognoser, och nu är de så radikala att de ser framför sig att mänskligheten kommer att dö ut inom tio år. Och att den globala medeltemperaturen kommer att vara 10 grader högre än förindustriell tid efter 10 år. Det liknar mycket på Guy McPhersons prognoser (som säger att mänskligheten kommer att dö ut innan 2030), ja är ännu radikalare på många sätt. Värt att notera är att enligt många forskare skulle det räcka med 5-6 graders uppvärmning för att mänskligheten skulle dö ut. T.ex. säger Ira Leifer (atmospheric and marine scientist, at University of California, Santa Barbara) att ""Some scientists are indicating we should make plans to adapt to a 4C world. While prudent, one wonders what portion of the living population now could adapt to such a world, and my view is that it’s just a few thousand people [seeking refuge] in the Arctic or Antarctica.”

 

 

 

 

David Spratt skriver i detta inlägg: "Each 1°C in the longer term is likely to result in around 10 metres of sea level rise."

 

 

Som ni kanske vet, förordar jag att mänskligheten "evolverar bakåt", går bakåt i evolutionen, bakåt till en del av djurriket igen, det djurrike som vi har hävt oss över med hjälp av civilisation och teknologi. Men är detta alls möjligt?, undrar du. Jag tror inte det, om inte en kollaps tvingar oss tillbaka till stenåldern. Jag tror ett troligare framtidsscenario är att vi framhärdar med vår civilisation helt tills klimatförändringarna gör slut på mänskligheten, ignorerande alla varningssignaler. Ja, jag tror t.o.m. att mänskligheten inte har fri vilja som helhet betraktat, i detta avseende, och att vi som individuella personer därför ytterst sett inte har fri vilja *. För ingen har egentligen kontroll över civiliseringsprocessen, trots att konspirationsteoretikerna skulle hävda motsatsen. Några enstaka vaknar till uppror mot civilisationen här och där, men de är så få att de står maktlösa. Jag vet inte om många som vill "evolvera bakåt" till djurriket, de flesta bara skakar på huvudet av det. Och ändå tycker jag det är det enda logiska man kan göra nu när civilisationens väsen avslöjas i takt med klimatförändringarna, oljetoppen och nykolonialismen.  Vad civilisationen leder till torde vara rätt uppenbart vid det här laget: sinande resurser och en sjuk planet, sjuk av cancer, med risken att dö av den. Trots att jag anser att spelet är förlorat när det gäller mänsklighetens chans att överleva, vill jag likförbannat kämpa för att vi ska gå tillbaka på våra vägar (dock bevarande det goda vi lärt oss), vill jag kämpa för djurismen i ett slags förtvivlat, desperat hopp om att kanske klimatet inte får oss att dö ut ändå, att det istället låter civilisationen kollapsa tillbaka till stenåldern, och att vi alla då besinnar oss, och vänder och går bakåt i evolutionen, mot apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Det finns en liten chans att Guy McPherson, Paul Ehrlich & co. har fel, och att vi kommer att kunna vända mänsklighetens evolution. Framför oss är en vägg: klimatväggen och oljetoppsväggen, och det finns bara två alternativ; att gå i väggen och försvinna, eller gå "bakåt" och överleva.

 

För sju år sedan hade jag tanken att mänsklighetens evolution i framtiden skulle dela sig i två delar, en som gick framåt och en som gick bakåt till djurriket. Numera tror jag att vi bara har en väg att gå, och det är bakåt. Vägen framåt går över ett stup utan bro. Kalla det bakåtsträvande, men vi måste nu vänja oss vid tanken på att evolution inte bara måste gå framåt, men även kan, och numera måste, gå bakåt. Vi måste sakta, bit för bit, avveckla civilisationen och alla kärnkraftverk, om vi ska ha en chans att överleva. Och vi blir i framtiden ganska tvungna till det, när civilisationen kollapsar. Men det är antagligen för sent då att göra något, mänskligheten dör antagligen ut. Det är stupet utan bro.

 

Men missförstå mig inte, vi kan aldrig helt återskapa det förflutna, få det precis som det var förr, på stenåldern eller före det. På det sättet måste vi alltid gå framåt. Men som du kanske förstått, måste vi gå bakåt i den meningen att vi måste sträva efter att efterlikna de av våra förfäders livsstilar som har varit hållbara och faktiskt fungerat, såsom apornas och vilda ursprungsbefolkningars. Men vi ska inte kasta våra nyttiga kunskaper överbord, sånt som medicinsk kunskap, odlingskunskaper osv. Jag menar att vi bör gå bakåt endast i metaforisk bemärkelse. 

 

Jag tror också att man bör bygga broar tillbaka till apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. En sådan viktig bro är hortikultur, närmare bestämt permakultur och skogsträdgårdar. En annan viktig bro är att vi blir radikalt färre (frivilligt).

 

Jag hoppas man börjar diskutera dessa frågor, och ställer sig frågan om det inte är på tiden att vända mänsklighetens evolution, nu när vi ser stupet där framme. Jag hoppas det blir ett begrepp att "evolvera bakåt", att det inte bara är en galning som jag som talar om dessa saker. För det börjar bli bråttom nu att vända Titanic.

 

 

* Detta innebär dock inte att vi som mänsklighet inte kan ändra kurs. Även om man inte har fri vilja, påverkas man av omgivningen, på gott och ont. Och vi kommer att påverkas av att klimatet kollapsar. Och man kan välja även om man inte har fri vilja, valet är bara inte fritt, utan en länk i en oändligt lång kedja av orsaker. Och jag menar heller inte att man inte har något ansvar eftersom man inte har fri vilja, man har bara inte det där "yttersta ansvaret" som rättfärdigar hämnd och brist på medlidande. 

 

Jag har en nära vän som är knarkare (fast han skulle inte erkänna det själv). Hos honom får jag tillfälle att studera knarkandets väsen. Hur knarket ger bara mindre och mindre avkastning hela tiden, så att till slut tar det lika mycket knark bara för att hålla sig normal, som det tog i början för att få en rejäl kick av knarket. 

 

Det här påminner mig om något; vår civilisations oljeberoende. I början av oljeutvinningens historia fick vårt samhälle rejäla kickar av oljan, en otrolig expansion av ekonomin tog plats efter hand på grund av oljan. Och man trodde att denna expansion skulle fortsätta i all framtid. Men nu växer inte den globala ekonomin längre så som tidigare (p.gr.a finanskrisen), trots att vi använder otroligt mycket mer olja än i början av olje-utvinningens historia, och trots att oljeanvändningen hela tiden ökar. Nu måste vi ha all denna olja bara för att inte civilisationen ska kollapsa helt och hållet. Kollapsen lurar redan i civilisationens kanter på grund av Peak Oil och klimatförändringarna, och vi skjuter upp kollapsen genom att skrapa upp olja från otroligt dyra oljekällor som oljesand, fracking och djuphavsolja, vilket gör oljan bara dyrare och dyrare att utvinna. Den billiga oljans tid är snart förbi, eller kanske redan förbi. 

 

Den här processen har av antropologen Joseph Tainter kallats för att drabbas av "sjunkande marginalvinster". I civilisationens början gav investeringar i ny komplexitet stora marginalvinster. Men efter hand drabbas nya investeringar i ökad komplexitet av sjunkande marginalvinster. Detta sker redan nu i oljeindustrin, där man investerar biljoner * dollar bara för att upprätthålla den nuvarande oljeutvinningen, eller öka den lite, lite grand. Alla stora oljefält är redan upptäckta för länge sedan, och nu måste man utföra ett otroligt krävande arbete med en otrolig mängd små oljefält för bara för att hålla liv i oljeindustrin. Liknar inte detta mycket på knarkande?

 

Oljeindustrin är inte bara en knarkindustri, den är vår civilisations mest cancerlika industri (syns tydligast i oljesanden i Alberta, Kanada, som är världens största industri, med 121 500 arbetare bara i Alberta. Oljesandsutvinningen sträcker sig över 500 km2). Tydligen har planeten drabbats av cancer, och den cancern är vi. Man kan få cancer av att röka, och kanske det finns ett samband mellan oljeberoendet i samhället och den cancersvulst den har utvecklats till? Oljan är ju själva livsblodet i civilisationen. 

 

Man blir också förslappad, passiviserad och fördummad av att knarka. Man mister sin kritiska förmåga, och fastnar i en inbillningssjuk mental verklighet. Är det inte också detta vad vi ser med de civiliserade människorna, särskilt de rika, som är de största oljeknarkarna? Var finns den kritiska förmågan hos dem? Var det intellektuella samvetet, den intellektuella moralen? Var finns miljöetiken hos dem, var sinnet för verkligheten, för naturen? De rika tycks ha fastnat i en psykos, i en inbillad verklighet, precis som många knarkare fastnar i sina knarkpsykoser (så har min knarkarevän gjort, han säger t.ex, att "allt är sant", alla religioner är sanna).

 

Det är också vanligt att knarkare, när en mild drog har mist sin effekt, går över till andra, ofta tyngre droger. Ser vi inte detta i civilisationens jakt efter alternativa energikällor, som ska ersätta oljan när den tryter? Alla dessa alternativa källor är inte lika farliga (inte de förnyelsebara energikällorna), men det finns många miljövänner (såsom James Lovelock och Mark Lynas) som propagerar för kärnkraft, och det tycker jag t.o.m är en värre energikälla än oljan, en tyngre drog än oljedrogen med tanke på vad som kan hända kärnkraften om mänskligheten dör ut, vilket den kanske kommer att göra. Enligt Guy McPherson kan vi få uppleva att världens över 450 kärnkraftverk genomgår härdsmälta om civilisationen upplever en olje- eller klimatrelaterad abrupt kollaps som leder till mänsklighetens utdöende.

En annan alternativ energikälla, etanol, som utvinns av grödor som majs och palmolja, har inte bara mycket låg nettoenergi, utan sägs också ha t.o.m. mer utsläpp än vanlig bensin och diesel, p.g.a. den mängd energi som går åt till att odla, gödsla, skörda, transportera och behandla grödorna så att etanolen kan framställas. Dessutom tar den dyrbar jordbruksmark i anspråk, som borde ha använts till att föda världens svältande. Etanolen är nog också en tyngre drog än bensin och diesel. 

Och slutligen påminner oljeberoendet om drogberoendet, inte minst i det att civilisationen är beredd att göra nästan vad som helst för att få sin nästa oljekick. Tänk bara på hur USA har krigat i Mellanöstern för att säkra sin oljeimport. Så gör bara desperata knarkare. 

 

 

* svenska biljoner (1000 miljarder), inte engelskans ”billions”, som är 1000 miljoner

Det är en sak som oroar mig: jag klarar inte av att sörja över klimatförändringarna, utan närmast vill att dom ska komma, och det helst så snabbt som möjligt. Det samma gäller oljetoppen. 

 

Min reaktion på det hela är, istället för sorg, snarare att bli fanatisk i att leva enkelt, köpa ekologiskt och närproducerat och dra ner på mina utsläpp så mycket jag kan. Så fanatisk att jag blir hemlös för klimatets skull; jag vill inte stödja det ekocidala samhället på något sätt. På det sättet vill jag att klimatförändringarna ska hindras; genom att vi alla avvecklar civilisationen. 

 

Det finns en märklig dubbelhet i mitt väsen på detta område. När jag läser klimatnyheter på nätet, känner jag en tillfredsställelse över dåliga nyheter som tyder på att klimatet kollapsar snabbare än väntat. Men ute i det verkliga livet, och på min blogg, kämpar jag för att avveckla den civilisation som ger upphov till klimatförändringar. Jag tycker detta är märkligt. 

 

Jag vet vad som ligger bakom min längtan efter att klimatkollapsen och oljekollapsen ska komma så snabbt som möjligt: det att civilisationens destruktiva konsekvenser äntligen ska bli uppenbara, att politikerbovarna inte ska komma undan konsekvenserna av sina gärningar, vilket dom tror att dom ska kunna. Dom tror ju att tillväxten ska fortsätta i all evighet, utan räkningen att betala. 

 

Jag tror också att en av orsakerna till att jag vill att dessa två hot ska komma snabbt, är att jag inte vill se ett långt, utdraget lidande hos mänskligheten, utan att det hela avslutas snabbt, på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt. Redan nu är lidandet stort i flera delar av världen som upplever värmeböljor och extrem torka.

 

En klimatkollaps och en oljekollaps tillfredsställer på något sätt min känsla av rättvisa; mänskligheten har inte förtjänat bättre. Vi trodde vi skulle undkomma straffet (nemesis) för att bygga civilisation, men nu kommer det, och det heter klimatförändringar och oljetopp, och även finanskris. 

 

Är det andra än mig som har denna dubbelhet i sitt väsen? 

 

Jag föreställer mig att bara en klimatkollaps och oljekollaps skulle kunna få oss att inse att vi måste överge civilisationen, och få oss att verkligen göra det. Få oss att inse att vi inte är gudar, utan djur bland andra djur, och att vi måste leva i harmoni med vår djurnatur, i den naturliga ödmjukhet som de andra djuren har, i Franciskus´ fattigdom. En klimatkollaps och en oljekollaps rättfärdigar således djurismen på något sätt, och kanske får mig att säga; "Vad var det jag sa! Hade det inte lönat sig att återvända till djurriket såsom djurismen predikade?"

 

Men jag skulle ändå vilja ha en helhet i mitt väsen, inte denna dubbelhet, jag skulle vilja kunna sörja över de dåliga klimat- och oljetoppsnyheterna, såsom Guy McPherson kan. Men kanske blir man avtrubbad av alla dessa överväldigande nyheter. 

 

Det är underligt, jag "vill" att klimatkatastrofen ska komma, men gör allt för att förhindra den (lever hemlöst och fanatiskt enkelt, äter sopor), medan medelsvensson inte vill att klimatkatastrofen ska komma (han vill inte ens tänka på den, så rädd är han för den), men gör ingenting för att förhindra den, utan fortsätter leva i lyx och överflöd. Vem är bättre?

 

Dock, jag skulle trots allt önska att det inte kom någon klimatkatastrof, jag älskar ju livet trots allt (även om jag inte tycker mänskligheten förtjänar bättre).

Intellektet har sin egen moral. Man kan vara lat i tanken, slapp, likgiltig, oansvarig, feg. Den vanligaste intellektuella synden tror jag är blind traditionstro, samt att följa massan vart den än går. För många, såsom t.ex. mina föräldrar, verkar faktiskt traditionen vara viktigare än sanningen, konformistisk "anständighet" viktigare än sanning och logisk tankereda. Detta är typiska intellektuella synder av grov sort. 

 

Jag känner ibland en skam över delar av innehållet i denna blogg, det blir lätt för extremistiskt, men när jag tänker efter minns jag att jag har beslutat mig för att följa logiken dit den leder, oavsett hur skamligt och oanständigt det är. Det är min intellektuellt moraliska plikt, faktiskt. Jag kommer ständigt tillbaka till detta när jag utövar självkritik, och försöker se mig själv med andras blickar. Jag måste bara gå min väg, oavsett hur extremistiskt och "sjukt" det blir, och jag måste påminna mig om att extrema situationer (som den klimatförändringarna har satt oss i) kräver extrema svar.

 

En viktig intellektuell moralisk maxim är att inte godta en sanning bara för att man vill att den ska vara sann (vilket jag blankt erkänner att jag ibland gör), utan för att evidensen talar för den. Det finns otroligt mycket önsketänkande, särskilt i religionerna, som förstör tankeklimatet med tankevirus. Livet är ofta tragiskt, evolutionen grym. Jag tror därför att pessimismen ligger närmare sanningen än optimismen, fast jag försöker vara realist. Men vår nuvarande situation med tanke på klimatet och oljetoppen, är bara för hemsk. Religionen blir här det som Guy McPherson kallar för "hopium", en blandning av "hope" och "opium". Hopp gör att vi inte förbereder oss på det oundvikliga, en klimatrelaterad och oljerelaterad kollaps, vilket kan få svåra följder.

 

Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius skrev om "den intellektuella moralens maxim" som gick ut på att man inte skulle hålla något för sant om det inte fanns goda skäl därtill. Det tycker jag är en bra tumregel.

Jag har läst att nära-döden-upplevelser har en förunderlig förmåga att förändra människor till det bättre. Dom får mer sinne för andliga värden och relationer, de blir mindre egocentriska mm. Därför när jag också ett hopp om att mänskligheten som helhet, när den ställs öga mot öga med sin egen förintelse (utlovad av vetenskapsmän som Guy McPherson och Malcolm Light) skall uppleva någon sorts moralisk omvändelse, när den inser att allt hopp är ute. Det blir så futtigt att vara girig och egocentrisk, när man inser att mänskligheten kommer att dö ut inom några decennier. Och jag tror att insikten om detta till slut kommer att omfattas av hela mänskligheten, när klimatförändringarna blir tillräckligt allvarliga och snabba.

 

Vad jag hoppas och tror kommer att ske, är inte mera krig, utan världens enande, ett globalt samarbete för att förbereda sig för det oundvikliga. Jag tror vi får världens chans till globalt samarbete inför dessa verkligt globala problem, världens chans att upprätta ett världsparlament, vilket jag förespråkar. Aldrig förr har mänskligheten stått inför sin egen förintelse, och jag tror vi går in på "uncharted territory" (outforskad mark), där vad som helst kan hända. Mänskligheten står inför ett val: att antingen kriga om de sista naturresurserna, eller att samarbeta för att förbereda oss inför det oundvikliga. Låt oss ge allt för att satsa på det senare. Det skulle vara så oerhört trist om det blev ett nytt världskrig.

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 

 

Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 

 

Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

Jag undrar om djurismen med sin vision om avvecklingen av civilisationen har kommit för sent. Hinner inte klimatförändringarna ikapp oss, och sabbar alla försök hos mänskligheten att återvända till det vilda?

 

Om det är sant det miljöprofessorn Guy McPherson säger, att mänskligheten kommer att dö ut före 2030, då hinner vi inte återvända till det vilda. Jag gissar att det tar minst hundra år om man skall avveckla civilisationen på ett mänskligt sätt, utan att ta till tvång och våld. Och det vill jag inte, som radikalpacifist. 

 

Men det finns en betydlig chans att McPherson har fel, och att vi har långt längre tid på oss. Därför ska vi inte ge upp hoppet.

 

Dock, även om vi skulle plantera skog överallt där det nu är åkrar, så skulle det inte kunna binda tillräckligt med koldioxid för att det skulle hindra skenande klimatförändringar. Vi borde ha börjat med detta redan 1916. Den indiske kristne evangelisten och sadhun Sadhu Sundar Singh (1889-1929), som jag beundrar mycket, borde ha predikat djurismen. 

 

Kommer djurismen kommer att bli en förtvivlad, desperat dröm om det omöjliga? 

 

Vad skulle du göra om du visste att du hade bara sju år kvar att leva? 

 

Ifall jag hade ett jobb som inte jag gillade, skulle jag sluta jobba och göra det jag älskade mest: vara mycket med vänner, skriva på bloggen, läsa sånt som skulle förbereda mig för döden och mänsklighetens slut, vandra runt i Sverige med vänner, besöka ekobyar (göra pilgrimsfärder dit) och studera permakultur, gerillaodla lite själv, bo i min hydda i Nackareservatet i Stockholm. 

 

Vad skulle du göra? Har du frågat dig själv något sånt nån gång?

 

Det finns faktiskt vetenskapsmän som tror att mänskligheten bara har sju till femton år kvar att leva, pgr.a. abrupta klimatförändringar. Bland dom är Malcolm Light och Guy McPherson. 

 

"The evidence for human extinction by 2030 is overwhelming." (Guy McPherson i en intervju av Adam Engel)

 

Jag är inte säker på att de har rätt, men jag försöker ändå föreställa mig världen utifrån deras perspektiv. Det är underligt att märka hur allting förändras med det perspektivet. Man gör andra val än man skulle göra annars om man bara har sju år kvar att leva. Det blir att leva med döden ständigt i sikte. Man uppmärksammar ting som man inte skulle uppmärksamma annars. Små obetydliga ting kan bli viktiga. Man har lättare att ha "silverblicken", "kristusblicken", som ser alltings sanna väsen. Och som Guy McPherson säger, ingen säger på sin dödsbädd "I should have bought more crap". 

 

Jag ser det också som en befrielse om civilisationen skulle kollapsa och mänskligheten skulle dö ut. Det är en befrielse för Moder Jord, som kanske kan ges tillfälle att återhämta sig om mänskligheten dör ut. Ju tidigare desto bättre. För jag är faktiskt rädd för att mänskligheten skall vara en cancer på Moder Jord som får henne att dö helt och hållet, att klimatet skulle bli som på Venus. Därför hoppas jag faktiskt att Malcolm Light och Guy McPherson har rätt, även om jag inte är så säker på det. Planeten och tredje världen har lidit så grymt av civilisationen. Jag ser fram emot mänsklighetens slut, men kommer att sörja bittert över alla andra arter som kommer att gå under med oss. Jag skulle också sörja över att ursprungsbefolkningarna måste gå under. Men jag sätter allt mitt hopp till att planeten, även om allt komplext liv skulle utplånas, kommer att börja alstra liv igen om några millioner år. Det är detta vi måste kämpa för. 

Det är underligt att man inte satsar mer forskning och pengar på "rewilding", sånt som att forska kring huruvida det är möjligt att sakta vänja våra domesticerade djur till ett fritt, vilt liv i naturen. Sådant tycker jag borde vara bland våra högsta prioriteringar, om vi vill betala tillbaka något av vår skuld till Moder Jord. Men istället går våra forskningspengar mest till helt meningslös, skadlig forskning, som bara ökar vår skuld till henne. Mänskligheten bara fortsätter sin färd utför stupet. Men som tur är finns det avvikande röster inom vetenskapen, såsom den i Norden okända vetenskapsgrenen "Conservation biology" (vet inte vad det heter på svenska). Inom den är rewilding ett erkänt begrepp. Guy McPherson är ett känt exempel på en "conservation biologist" som ser galenskapen i civilisationen. Dessa vetenskapsmän är ofta ekoanarkistiska, rentav anarkoprimitivistiska (som McPherson), och vill bevara och återställa så mycket som möjligt av den vilda naturen. Det är den forskningsgren man bör satsa på om man vill "rewilda" de domesticerade djuren.

Sommaren 2005, medan jag ännu studerade teologi vid Åbo Akademi, grundade jag en munkorden för mig själv, "Den Heliga Naturens Orden". Under årens lopp har jag behövt uppgradera ordensregeln, och jag gör det nu igen:

 

 

Den Heliga Naturens Orden

 

 

Stiftad: Sommaren 2005 i en av skogarna i Kråkkärret, Åbo, då Lars Larsen gifte sig med ett träd, tallen Shekina.

 

Syfte: Vårt syfte är att arbeta för helandet av Moder Jord. "En ekologiskt hållbar mänsklighet" är vårt motto.

 

Huvudprincip: Troheten mot Moder Jord. Moder Jord är vår gud och vårt enda fosterland som vi ger allt för. Vi erkänner inte något land som vårt fosterland. Vi är radikalpacifistiska anarkoprimitivister. Vi vill helt enkelt underminera staten och civilisationen på fredligt vis, med civil olydnad och passivt motstånd. Vi ser oss inbegripna i ett osynligt krig, där civilisationen krigar mot naturen, och vi väljer att stå på naturen sida i kriget.

 

Medlemmar: Det här är ingen "sekt", vi har inga egentliga medlemmar. Orden är ett lekfullt, poetiskt ramverk kring Lars Larsens arbete. Men inofficiellt, på lek, har vi tre medlemmar: Lars Larsen, Titti Spaltro och Skogs-David. Alla djur är självskrivna medlemmar i vår orden, ty de lever alla i den av vår orden avkrävda fattigdomen och troheten till Moder Jord.

 

Kloster: Naturen är vårt enda kloster. Vi bor i skogarna. I små kojor, hyddor, grottor, kåtor och tält. Naturen är vår borg, vår sista fristad, och vi kämpar för att de sista skogarna och vildmarkerna skall bevaras intakta och vilda. Vi gör detta bättre när vi bor med naturen.

 

Abbotar/Abbedissor: Våra ledare är djuren, de vilda och de tama, myggan och spindeln såväl som räven och björnen. Djuren har en tendens att leva i harmoni med Moder Jord som vi uppskattar högt. Det är på tiden att djuren lyssnas till i politiken, att de får sin röst hörd. Alltför länge har vi rusat på som om djuren inte fanns. Alla djur vill ha det vilda, fria livet i skogarna, som dom är skapade för, och vill nog också att civilisationen läggs ner. Vi lyssnar på dessa böner med våra mystiska, inre öron.

 

Människoförebilder: Franciskus av Assisi är vårt största mänskliga exempel. Vår orden gillar hans Franciscanerorden, sådan som den var i begynnelsen, på Franciscus tid, fast utan den katolska fundamentalismen som präglade honom. Andra mytiska och icke-mytiska förebilder är Jesus, Robin Hood, Tarzan, Mowgli, Jean Jacques Rousseau, Henry David Thoreau och Andris Fågelviskare Hansen.

 

Ordensregler: Vi avger de tre traditionella klosterlöftena: Fattigdom, kyskhet och lydnad.

 

1) Fattigdom: Vi tar efter Franciskus fattigdomsideal. Eftersom vi försöker

                      leva i små hyddor, grottor och tält i skogarna kan vi inte äga

                      mer än vi kan bära med oss. Vi vill ha lösa band till civilisationen.

                      Vi lönearbetar helst inte, för vi ser vanliga pengar som något ont,

                      och vi vill  inte att detta onda ska  sprida sig. .

                      Att betala för någon tjänst är ofta att göra anspråk på  

´                     att någon ska slava för oss, och vi vill befria alla

                      till ett självförsörjande och ekologiskt hållbart liv. Vi

                      motsätter oss det moderna löneslaveriet. Vi arbetar istället

                      idéellt, utan lön. I alla fall till största delen. Om vi skulle

                      få en större summa  pengar, tillhör dessa de hemlösa och

                      tiggarna i våra   storstäder, samt organisationer som

                     Föreningen Naturliv eller omställningsrörelsen. En sak som vi också prioriterar,

                     är att bekosta spridningen av information som kan "rädda världen",

                     genom olika trycksaker, tryckta på återvunnet papper.

                     Vi använder också större summor pengar till att investera i

                     naturen och i primitiv livsstil, investera i verkligt viktiga saker

                     som är med och räddar världen, istället för att investera i börsen och

                     annat sånt, som skall förgå.

 

2) Kyskhet:  Vi säljer inte vårt fria liv i skogen mot att få en kvinna/man.

                      Vi är trogen naturen och skogsboendet även om vi skulle

                     finna oss en make. Vi förbjuder inte detta, men om vi skulle

                     finna någon att leva tillsammans med, får det bli under särbo-

                     förhållanden, om inte mannen/kvinnan flyttar ut i skogen

                     också. Vi vägrar alstra barn, p.g.a. överbefolkningsproblemet 

                   (de flesta i vår civilisation borde avstå från att skaffa barn).

                     

 3) Lydnad:   Vi lyder våra abbotar och abbedissor, djuren, och ingen

                     annan. Vi tar emot deras tysta befallningar längs den inre,                    

                     mystiska vägen. Vi vet av att se en orangutang i

                     ögonen, vad den vill. Den vill frihet för alla, civilisationens

                     avveckling, åkrarnas återvändo till att bli skogar, det radikala

                     krympandet av antalet människor och det vilda livets

                     comeback.

 

 

Sakrament: Vi har bara ett sakrament. Det är att gå barfota, så ofta vi kan, från att frosten har tinat på våren till frosten kommer på hösten, ja även på vintern när det inte är för kallt. Barfotagåendet är vårt heliga umgänge med vår gud, Moder Jord. Det ger oss kontakt med jorden, kontakt med vår gud. Det jordar oss i vår gud. Barfotagåendet är vår viktigaste länk tillbaka till vår guldålder, vårt djuriska förflutna, då vi gick nakna i djungeln. Som naturister, klär vi oss så lite vi kan och så lite vi får lov att klä oss i vår civilisation, och förebådar en utopisk framtid då vi inte behöver skämmas för vår nakenhet.

 

Ordensregeln uppdaterad 28.11.2017

.