för naturens skull

Jag avundas de vilda djuren, som är helt anpassade till sin miljö, som har evolverat till att passa i den genom årmiljoner. De liksom vandrar i sina geners programmering, och i sina instinkter, färdigt upptrampade stigar, trygga och väl beprövade av förfäderna. 

 

Människan däremot, har glidit ut ur sin naturliga evolution, den som handlar om att anpassa sig till sin miljö, hon har liksom klippt av den naturliga utvecklingen och befinner sig på en blindgata, i en labyrint, där hon gått vilse från sina gener och instinkter. Hon följer inte längre förfädernas trygga, upptrampade stigar, utan gör revolt mot dem, igen och igen, för nästan varje generation, och det ofta för revoltens egen skull. Det ska vara nytt, nytt, nytt, utan slut. På detta sätt kommer hon längre och längre bort från evolutionen och naturens lagar, och skapar sig sitt eget konstgjorda universum, full av onaturlighet och psykiska problem. Vi är inte evolverade till att sitta 8 timmar framför datorn på ett kontor varje dag, eller jobba monotont i en fabrik varje dag, och vi kommer aldrig att bli det. Det är ett mirakel att människan ännu inte utrotat sig själv, och att inte fler gör självmord, och att hon mår såpass bra mitt i detta helvete, hur blir det då när hon finner tillbaka till sina geners naturliga programmering och fortsätter där hon slutade för 10 000 år sedan vid jordbrukets uppkomst? Det blir nog en återgång till en slags "paradisets ro".