Något om psykiatrin igen

Psykiatrikernas nedtystande av de "mentalsjukas" psykiska problem med tvångsvård och tvångsmedicinering med kemiska gifter är inte särskilt mycket smartare än diktatorernas nedtystande av landets oppositionella krafter med hjälp av våld och censur, och röjer något av samma mentalitet. 

Något om åldringsvården i USA. Och om psykiatriutbildningen idag.

"...och ändå tar en tredjedel av alla äldre som bor på vårdhem i USA antipsykotiska preparat" (Peter C. Götzsche)
 
"En amerikansk psykiatriker har sagt: "När jag utbildades på 1980-talet läste vi 50 % psykoterapi och 50% biologisk medicin. I dag får den genomsnittliga psykiatristudenten inga psykoterapeutiska kunskaper alls. Det enda som de kan erbjuda efter det är piller." " (Peter C. Götzsche)
 
Båda citaten är från Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015)

Peter C. Götzsche om att medicinera barn med psykmediciner

Läkaren och professorn Peter C. Götzsche skriver i sin bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) följande:
 
"Peter Breggin har föreslagit att vi ska förbjuda förskrivning av psykofarmaka till barn, precis som vi har förbjudit fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Jag håller fullständigt med om att psykiatriskt neddrogande av barn är ett slags barnmisshandel som bör förbjudas, med ytterst få undantag. Vi får inte slå våra barn, men vi får förstöra deras hjärnor med läkemedel. Vi medikaliserar de oundvikliga konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn, och metylfenidat (Ritalin) har blivit den moderna versionen av björkriset. Det är ett flagrant missbruk av en felaktig medicinsk modell och ett allvarligt brott mot barns rättigheter, och det måste upphöra. 
   Drogade barns hjärnor utvecklas inte som de ska, utan utvecklas som en reaktion på en giftig inre miljö. Dessutom är den stigmatisering och dåliga självkänsla som ofta följer av psykiatriska diagnoser och behandlingar särskilt förödande för barn som ännu inte har format sin personlighet. Det kan hämma framtida möjligheter även om man bortser från de hjärnskador som kan uppstå på grund av läkemedlen."
 
 

Något om min erfarenhet av psykoterapi

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

Om de gånger jag var tvångsvårdad på psykiatriska avdelningar i Italien och Ungern

På mina tre luffarfärder till sydeuropa (en gång till Serbien, en gång till Italien och en gång till Spanien) har jag två gånger hamnat på psykiatrisk avdelning, en gång i Szeged, Ungern (2010), och en gång i Milano, Italien (också 2010). Nu ska jag berätta lite om dessa två gånger: 
 
I Ungern gick det till såhär: Jag hade blivit tvångsförvisad från Serbien till Ungern, eftersom jag inte hade visum (och först inte pass, men jag fick ett sådant under en 21 dagars fängelsevistelse i Novi Sad, dit jag skickades för att jag inte hade pass). Nära Ungerska gränsen, dit jag skickades, var jag med om en olycka, jag simmade över en å med tunn is på, naken, eftersom jag gått vilse i skogen, och hade trampat genom isen. Jag simmade över ån till ett hus med fönster som lyste, mitt i natten, i desperation, för att söka hjälp. Huset var befolkat, och jag fick hjälp, och skickades först till ett sjukhus som vårdade mina sår efter isen i ån, och sedan skickades jag till ett hem för hemlösa. Där uppförde jag mig lite underligt, jag minns bara att jag gjorde underliga ljud där, vilket gjorde att jag skickades till psykiatrisk avdelning, allt för lätt, utan knappt någon orsak (jag minns att jag inte gjorde något särskilt, bara dessa underliga ljud och klagoläten. Jag var allra minst farlig för mig själv eller andra, vilket brukar vara kriteriet för att man blir tvångsvårdad, vilket jag blev. När jag kom till den psykiatriska avdelningen pratade jag med en psykvårdare, som sade till mig att de skulle ge mig mediciner. Då sade jag att jag tänkte kämpa med min kropp för rätten att inte behöva äta gifter. Det lyckades inte, två tre vakter brottade ner mig och en läkare gav mig injektion med psykmedicin. Detta var förnedrande. Jag kände mig maktlös. 
 
Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. 
 
En annan äldre man skulle hela tiden packa sina saker för att gå ut ur avdelningen, men det lyckades aldrig. Ytterdörren var låst. Han gjorde detta om och om igen. Han verkade inte förstå att ytterdörren skulle fortsätta vara låst i oöverskådling framtid. 
 
Jag fick tag i ett ungerskt nya testamente, och lärde mig från denna några ungerska ord, såsom "Kristztus feltamadott", som betyder "Kristus är uppstånden". Jag gick omkring på psykatriska avdelningen och sade dessa ord till olika människor. 
 
Jag minns särskilt att jag mötte en ung man där som var där eftersom han försökt ta sitt liv genom att sätta en massa tuggummi över sin kropp (det lät otroligt, men så berättade han). Och så mötte jag en jurist som var tvångsvårdad där. Båda dessa verkade så förtvivlade över sitt öde. 
 
Efter nio dagar fick jag flyga hem till Finland, en resa som betalades av min bror Erik. Jag är honom evigt tacksam för detta. Men det var nio allt för långa och smärtsamma dagar, jag var rastlös i väntan på att få komma ut. 
 
* * * *
 
I Milano, Italien, gick det till såhär: Jag hade kastat brödsmulor på polisen på tågstationen i Milano, och polisen tog mig till en psykiatrisk avdelning på grund av detta (allt för dåliga skäl!) för att tvångsvårdas där. Väl framme på den psykiatriska avdelningen intervjuade de mig, men jag svarade bara med att "tala i tungor", dvs. babbla obegripligheter på ett språk som jag hittat på. Jag kunde inte ens skriva mitt namn utan att jag skulle rita krumelurer kring bokstäverna, varje bokstav blev som små konstverk. Allt detta ledde till att de till slut satte mig i spännbälte (allt för dåliga skäl!), där jag fick ligga i en timme i väntan på läkaren. Denna timme var ohygglig. Det var första gången jag låg i spännbälte vid mina sinnens fulla bruk (jag har legat i spännbälte på Jorvs sjukhus, Esbo, 2008, men då var jag så nerdrogad och borta att jag inte fattade vad som hände). Jag fick svår ångest och panik (inte minst på grund av att jag lämnades ensam största delen av tiden), och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv. Och detta bara på grund av att jag talat i tungor! Vilket övervåld! Vilket skräckvälde!
 
Sedan släpptes jag fri, och blev tvångsmedicinerad med så ohyggliga mediciner att det kändes som om jag inte orkade mer. Inte en gång till medicintortyr, tänkte jag. Jag blev så desperat att jag drack lite av mitt eget kiss i tron på att detta skulle vara ett motgift mot medicintortyren. 
 
På denna psykiatriska avdelning minns jag särskilt att jag mötte en ung kvinna som var modell, som visade mig modellbilder av sig. Hon var så förtvivlad över att ha hamnat där. 
 
Efter några dagar på psykiatriska avdelningen i Milano, lyckades jag rymma över taket från innergården. Jag upptäckte nämligen att det fanns en bänk i innergården som var rätt lång. Jag rymde genom att ställa bänken på ändan, så att jag kunde klättra upp på den och över till det rätt låga taket på byggnaderna kring innergården (denna hade inget tak). Sedan gick jag över taket, och hoppade ner på anda sidan, till friheten. Jag var mycket lättad!

Ett exempel på hur samhället ställer saker och ting på huvudet

Jag har en vän, poeten Rolf Leijonmarck, som ständigt har svåra smärtor, och går på smärtstillande. Han får inte de smärtstillande han vill av sin läkare, fast han har kämpat, och han är frustrerad. De som han får är inte tillräckligt effektiva. 
 
Och så har jag en annan vän, arkitekten Gunnar (Antonie Grahamsdaughters käresta), som har lungcancer, och som också har svåra smärtor och går på smärtstillande. De är heller inte tillräckliga. Och det som verkligen skulle hjälpa honom, cannabis, får han inte utskrivet. 
 
Jag har för mig att detta inte är ovanligt. Har jag rätt?
 
Detta är hemskt nog, men hemskare blir det när man betänker att psykiskt avvikande människor tvångsvårdas och mobbas på psykiatriska avdelningar för sina avvikelser, och tvingas äta psykmediciner mot sin vilja som de ibland upplever som tortyr (särskilt i början, så var det med mig). 
 
Fattar ni? Människor som verkligen lider, får inte adekvat medicinering som kan stilla deras smärtor, fast dom kämpar för att få dessa med sina läkare, medan människor som inte lider, utan bara är psykiska avvikare, tvingas äta mediciner som plågar dom, fast dom kämpar allt dom kan emot dessa gifter, för rätten att inte bli nerdrogade och torterade av dessa gifter. 
 
Saker och ting är på huvudet, alltså. 
 
Den som inte av detta upptäcker civilisationens ruttenhet och korruption, kommer nog aldrig att vakna. 

Något mer om Peter C. Götzsches bok och psykiatrin

Dansken Peter C. Götzsche skriver i sin svidande uppgörelse med psykiatrin, "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) om ett oerhört tragiskt fall inom den danska psykiatrin, Luise Christensen, som dog på psykiatrisk avdelning av psykmedicinförgiftning (antipsykotika). Hennes mor har skrivit en bok 2012 som heter "Käre Luise". Peter Götzsche skriver att den boken borde vara obligatorisk läsning för alla som vill bli psykiatriker. Och den som kan läsa den utan att gråta bör inte bli psykiatriker. 
 
Luise Christensen plågades i flera år med allt för höga doser av antipsykotika, som gjorde att hon kräktes. Det hindrade inte hennes psykiatriker från att höja dosen alltmer, ända tills hon dog av medicinförgiftning *. Hennes mor kämpade allt hon kunde mot medicineringen, men förgäves. Efter att Luise dog försökte hennes mor anmäla psykiatrin, föra saken till rätten, men hon lyckades inte. Ingen trodde på henne, inte myndigheterna, inte psykiatrin. Psykiatrin trodde att Luise hade dött en "naturlig död", och ville inte veta av något annat. 
 
Luise plågades verkligen av sina mediciner, det var tortyr för henne, så till den grad att hon vid flera tillfällen bad om att bli lagd i spännbälte, vilket hon föredrog framför ett ännu värre alternativ - att få extra läkemedel via injektion. Jag kan bekräfta detta genom mina egna erfarenheter, att psykmediciner är en form av tortyr (för mig i början), och att jag själv också skulle föredra spännbälte framför psykmediciner, för att skydda min psykiska integritet, så att ingen skulle kunna skada mitt psyke med gifter. 
 
Jag skulle gå så långt som att säga att det att utsättas för tvångsmedicinering med psykofarmaka, ja för psykisk-kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, är bland de värsta förnedringarna en människa kan utsättas för, i klass med våldtäkt. Ja, det är en psykisk våldtäkt, och en som pågår länge. Att någon ska stämpla mig som galen för att jag avviker psykiskt, och därför få mixtra fritt med min hjärnas kemi, så att den kommer i obalans och jag blir ännu sjukare, ja upplever mig torterad, ja det är så ohyggligt att jag saknar ord. 
 
Götzsche skriver också följande: "Sovjetiska dissidenter beskrev neuroleptika som den värsta formen av tortyr". Vi måste börja ta dessa sovjetiska fångars ord på allvar, och börja kämpa för mentalpatienterna. 
 
Jag kommer här att tänka på min f.d. flickvän i Åbo, som för sju år sedan var en fyrtioårig mentalpatient, "mentalsjuk" sedan ungdomen, och som var så nerdrogad av mediciner att hon inte orkade göra något, hon bodde hos sin gamla mor, och låg bara i sängen och soffan hela dagarna (detta berodde även på att hon hade katatoni, ett tillstånd som kan utlösas av antipsykotiska mediciner, vilket gjorde att hon inte vågade gå ut). Hon läste inte, tittade inte på TV, låg bara där orkeslös hela tiden. Och hon tog rätt mycket medicin. Hon hade en slags mild tardiv dyskinesi, hennes läppar var liksom i kramp hela tiden, precis som jag hade haft det 2010 på Gubbängens psykiatriska avdelning. Man såg på henne att hennes läppar inte var normala, dom såg underliga ut, hon höll dem på ett märkligt sätt. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Hennes mor hade också kämpat en bitter kamp mot medicinerna, när hon såg hur illa de gjorde hennes dotter, men det var en fruktlös kamp. 
 
Peter Götzsche är ännu radikalare än jag varit här på bloggen, och förespråkar fängelsestraff för psykmedicinföretagens chefer. Jag håller med honom, de har gjort brott mot mänskligheten. Även många ledande psykiatriker borde få fängelsestraff, de som horat med psykmedicinföretagen, de som varit upphov till att folk begått självmord och mord, ja som varit upphov till förgiftningar av psykmediciner (under tvångsmedicineringar). Alla dessa borde inte bara fängslas, utan borde även betala skadestånd till dem de skadat.  
 
Götzsche skriver att "vissa patienter begår självmord efter en sådan upplevelse" (han menar efter tvångsvård). Finns  det något värre brott än att behandla en människa så illa att hen tar sitt liv? Detta får mig att tänka på en film där ett gäng brottslingar drev en utvecklingsstörd ung man till självmord genom att utföra vidriga experiment med honom (som att tvinga honom att ha sex med en kvinna) och föra honom till "the devils house" (såsom de kallade en ruin), där han sedan hängde sig i ensamhet. Han bror beslöt sig för att hämnas, och sökte upp hans brors plågoandar, och mördade dem, en efter en, och skrämde även vettet ur dem. Filmen slutar med att den siste av plågoandarna som brodern vill mörda, ber han istället att mörda sig, eftersom han tycker han inte är värd att leva till sist, så mycket hämnd har han utverkat. Denna film gjorde djupt intryck på mig, och det är inte svårt att se kopplingarna mellan psykiatrikerna och deras offer - samhällets mest sårbara människor, psykpatienterna - och plågoandarna i filmen och den utvecklingsstörde mannen. 
 
 
 * det påminner lite om Michael Jackson, som dog av överdos av lugnande mediciner

Något om Torstein Viddal och issmältningen i Arktiska havet. Min heliga vrede över civilisationen.

På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035 *. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i. 
 
Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen. 
 
Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare  har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva. 
 
Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet. 
 
Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet. 
 
Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest. 
 
Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa (1). Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.
 
Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag. 
 
Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (2). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner. 
 
Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (3), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om superentrepenören Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt. 
 
 
 * Det här verkar dock vara i radikalaste laget, och det kan mycket väl vara att Viddal är för pessimistisk här. Dock, han baserar detta på matematiska uträkningar. Jag skulle dock säga att det är mer troligt att isen är borta först i mitten av seklet.
 
(1) Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa. 
 
(2) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden. 
 
(3) Jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone. 

Det behövs en Nürnbergrättegång mot psykiatrin

Jag håller på att läsa Peter C. Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015), och det är skrämmande läsning. Jag hade inte en aning om att psykiatrin och psykmedicinsindustrin var korrupt. Jag baxnar. Detta är ingen oseriös konspirationsteoribok, utan en väldigt akademisk bok (Götzsche hänvisar ständigt till studier och experiment, och granskar dessa) skriven av en läkare (specialistläkare inom intern medicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet), som har en insiderblick på vad som föregår inom psykiatrin, trots att han inte är psykiatriker. Men det förvånar mig inte att han inte är psykiatriker, för är man det, är chansen stor att man är hemmablind. Det måste utomstående läkare till för att genomskåda ruttenheten hos kollegerna bland psykatriker. 
 
När jag läser denna bok, framstår psykmedicinindustrin och psykiatrin som en maffia, inte bättre än knarklangningen på gatan. Ja, boken är väldigt tydlig med att psykmediciner verkligen är narkotika, och många psykmediciner är så gott som lika skadliga för psyke och kropp som narkotika *, ibland t.o.m. svårare att sluta med än vanlig narkotika. Och detta försigår inför våra allas ögon, denna organiserade brottslighet kan ingen stoppa, inga lagar finns som kan stoppa det! Det är otroligt. 
 
Götzsche gör en tankelek som han hämtat från Robert Whitaker, som går ut på ungefär följande: Säg att det upptäcktes en sjukdom med samma effekter som den psykmedicinerna har. Den skulle genast bekämpas ihärdigt, och stora summor skulle gå till forskning om denna sjukdom. Men nästan ingen bekämpar psykmedicinerna. 
 
Värst blir det när jag i boken kommer fram till att även barn utsätts för psykmediciner i stor grad, särskilt i USA, med både antidepressiva, antipsykotika och amfetamin (mot adhd). Barn har t.o.m. drivits till självmord av psykmediciner. Detta är inte ovanlig bland unga och vuxna heller. Då har man verkligen på allvar gått för långt, för att säga det milt. 
 
T.o.m. barn under två år ges idag antipsykotika. Till den grad idealiserar man dessa skadliga droger, att man ger dem till små barn. Återigen, då har det verkligen på allvar gått för långt, för att säga det milt. Det är barnmisshandel av värsta sort, särskilt när det handlar om att tysta barn som är för "vilda". Om man skulle ge heroin eller LSD till en tvååring, skulle vi ryta till av ilska, och se att det är ett vidrigt brott. Men nästan ingen reagerar av att man ger amfetamin eller antipsykotika åt barn, med fruktansvärda biverkningar, mediciner som skadar hjärnan när den är som mest känslig och formbar. 
 
Psykmediciner ges även till djur, såsom hundar och katter, enligt Götzsche. Ofattbart grymt mot försvarslösa varelser. 
 
Ett exempel från verkligheten på psykiatrikernas övertro på sina droger, att allt ska behandlas med droger: När jag var på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010, och fick droger som gjorde att mina läppar kom i kramp, dag ut och dag in (jag kunde inte vila i läpparna, visste inte hur jag skulle hålla dem), bad jag om att få vara utan mediciner. Det fick jag inte, istället sa psykiatrikern att jag skulle få mediciner mot biverkningarna. Detta gick jag inte med på, det kändes galet. 
 
Personalen pratar inte mycket med patienterna på de psykiatriska avdelningarna, i alla fall inte med mig under de tio gånger jag varit tvångsvårdad. För det mesta är jag hänvisad till de andra patienterna. Aldrig någon psykoterapi. Istället bara mediciner, mediciner, mediciner. Personalen sitter oftast i kafferummet och i båset med deras datorer och pratar med varann istället för med patienterna. Psykoterapi borde vara en grundrättighet på varje psykiatrisk avdelning, och psykoterapin är också långt mer human än psykiatrin, det går inte nästan att jämföra dessa två.
 
Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  
 
Psykiatrins knarklangning går ofta till såhär: Fungerar inte den här medicinen, ta den här! Ungefär som att "fungerar inte kokain, ta heroin!" Aldrig är drogfrihet ett alternativ. 
 
En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, kom en psykiatriker och sade åt mig att hon skulle lägga till en ny antipsykotisk medicin, Risperdal, till min medicinering. Jag hade hört dåliga rykten om denna medicin, och tiggde och bad psykiatrikern om att inte ge mig den. Det hjälpte inte ett dugg. Det var tvångsmedicinering som gällde här. 
 
Psykiatrins knarklangning har gått så långt, och har antagit sådana epidemiska proportioner att man borde rensa upp i skiten med en riktig psykiatrins Nürnbergrättegång, där psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala skadestånd till alla de människor och barn som fått sina hjärnor och kroppar skadade av psykmediciner, ja psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala så mycket i skadestånd att företagen skulle drivas i konkurs, så att vi skulle få ett slut på deras skräckvälde. Och det skulle samtidigt utfärdas lagar som förbjöd de flesta psykmediciner på samma kriterier som varför man förbjuder vanlig narkotika. Bara de absolut mest nödvändiga psykmedicinerna, som ångestdämpande och sömnmedel, kanske benzodiazepiner, skulle tillåtas. Götzsche föreslår att man behandlar psykoser med benzodiazepiner istället för med antipsykotika. Det låter bättre, fast jag inte vet hur skadliga dessa mediciner är. Jag skulle i såfall säga att man bara skulle ta detta preparat för att lugna sig i den mest akuta fasen av psykos. Ingen tvångsmedicinering, och bara för en kort tid. Fast även detta skulle jag egentligen inte rekommendera, eftersom även benzodiazepiner är beroendeframkallande, och kan leda till hjärnskador. 
 
 
* Så gott som alla psykmediciner, antidepressiva, antipsykotika, ADHD-mediciner, kan leda till hjärnskador, enligt professor Götzsche.
 
 

Psykiatrins inhumana syn på mentalpatienter. Och hur vi skulle kunna reformera detta.

Efter tio gånger som tvångsvårdad på mentalsjukhus, kan jag säga lite om den syn på mentalpatienter som psykiatrin ofta har, och som gör att dom överhuvudtaget kan tvångsvårda och tvångsmedicinera människor:
 
Under mina första vistelser på mentalsjukhus, blev jag livrädd för mig själv, för att jag skulle begå brott, eller uppföra mig på ett sätt som psykiatrin skulle straffa. Min rädsla för mig själv blev ett komplex som plågade mig mycket. Bakgrunden till denna rädsla, var psykiatrins stämpling av mig som mentalsjuk. Jag hade då en mörk bild av mentalsjuka, som människor som man inte visste var man hade, som kunde göra i princip vad som helst, som man inte kunde lita på, som kunde begå brott hur som helst, som människor som inte hade kontroll över sig själv, som plötsligt kunde göra självmord. Denna bild av mentalsjuka applicerade jag på mig själv efter att psykiatrin stämplat mig som mentalsjuk, och blev följaktligen livrädd för mig själv, för att jag mitt i allt skulle gå framför en bil på gatan, för att jag plötsligt skulle förlora kontrollen över mig själv, och t.ex. våldta någon. 
 
Efter åtskilliga bekantskaper med s.k. "mentalsjuka", kan jag säga att min bild av sinnessjuka i början var totalt verklighetsfrämmande, baserad på myter, på rädsla och fördomar. S.k. "mentalsjuka" är helt vanliga människor som bara har nästlat sig in i djupa livsproblem, helt vanliga människor som ofta kan gå på jobb och ha partners, som gör allt andra människor gör, men bara har vissa avvikelser från vanligt beteende, såsom att höra röster i skallen, och tänka s.k. "psykotiska" tankar. Men de kan mitt i detta vara helt vanliga människor. Jag har några få gånger mött människor på sinnessjukhusen (eller oftare på gatan) som uppfört sig mer i enlighet med den vanliga myten om sinnessjuka, de flesta jag mött på sinnessjukhusen har jag inte kunnat skilja från vanliga människor, de flesta har jag fört helt logiska och vanliga samtal med, som med vilka vanliga människor som helst, ja de har uppfört sig helt "normalt". 
 
Men varifrån fick jag den förvridna syn på mentalsjuka som jag hade i början av min karriär som mentalsjuk? Ja, den är en del av vår kulturs mytologi, och den är delvis skapad av psykiatrin själv, genom att den demoniserar mentalpatienter. Den måste göra detta, för att överhuvudtaget kunna rättfärdiga att stänga inne människor som avviker från den psykiska normen, och tvångsmedicinera dem. Psykiatrins mytologi handlar ofta om att psykiskt avvikande människor är oberäkneliga, ja farliga för sig själv och för andra (även om de inte gjort något ont), och att de skulle vara hjälplöst förtappade om inte psykiatrin griper in med sin tvångsvård och sina mediciner. Psykiatrin verkar se det så att om inte dom räddar mentalpatienterna, stannar dom för gott i sina psykiska avvikelser, och därför behövs tvångsvård och tvångsmedicinering. Och när dom har tvångsvårdat en människa, och hon blir bättre, kommer ut ur sin psykos eller sin mani, anser psykiatrin att det är dens och medicinernas förtjänst. Den tänker sällan på att manier och psykoser så gott som alltid går över, och att de skulle ha gått över även om inte psykiatrin skulle ha ingripit med sitt våld. Men den verkar inte tro att psykoser och manier kan gå över av sig själv, att naturen har en otrolig självläkande förmåga. Den måste intala sig själv att mentalpatienterna är psykiskt förtappade om inte den ingriper, för att rättfärdiga sitt våld. Och den måste alltid tillskriva tillfrisknandet sin egen förtjänst, för att rättfärdiga sitt våld. Den har någon slags syn på psykoser som något statiskt, något som en människa kan ha resten av sitt liv om inte psykiatrin ingriper. När jag på ett vårdmöte i början av min karriär som mentalsjuk frågade en psykiatriker om inte min sjukdom kunde läkas på naturlig väg, sa psykiatrikern "nej, det är omöjligt, du måste ta mediciner". Detta sade allt om psykiatrin och dess demonisering av det psykiskt avvikande för att rättfärdiga sitt våld. (I denna text använder jag mig av psykiatrins sätt att tala om psykiska avvikelser som sjukdomar och psykoser, vilket jag egentligen är djupt skeptisk till).
 
Och så har vi det vidriga fenomenet med att blir man en gång stämplad som schizofren eller något annat av psykiatrin, får man räkna med att bära denna stämpel resten av livet, med allt vad det innebär av svårigheter med att få jobb, svårigheter att få tillit hos människor osv. Även detta ingår ofta i psykiatrins människosyn: en gång mentalsjuk, alltid mentalsjuk (detta gäller särskilt schizofreni). Om man då inte bevisar det motsatta på något fenomenalt sätt, t.ex. genom att göra lysande karriär i samhället. Men många mentalpatienter är så förstörda av psykiatrins behandling av dom, att dom aldrig klarar att bevisa sitt tillfrisknande tillräckligt mycket för att bli friskförklarad av psykiatrin och släkt och vän. Inte minst om de går på mediciner. Detta spelar psykiatrin i handen, och förstärker deras övertygelse om att mentalpatienterna behöver dem och deras mediciner livet ut, trots att det ligger närmare sanningen att psykiatrins hårda behandling och stigmatiserande av patienten har förstört hens liv. 
 
Vi gör alla våra unika psykiska resor genom livet. Vi har kriser, omvälvningar, vi går vilse i psykets labyrinter, vi hamnar i sekter och underliga rörelser, vi känner djup sorg och vi har ofattbart kreativa perioder, s.k. "mani". Alla ska få göra sin egen resa i fred, vi ska inte lägga oss i andras psykiska resor, fördöma dem för deras psykiska felsteg, eller straffa dom för deras psykiska avvikelser och irrfärder. Men det är detta psykiatrin gör. Den lägger sig övermåttan mycket i vår mest privata sfär, våra tankar, vår psykiska resa. Ser inte psykiatrin att vi alla är på resa i vårt psyke, att ingen är färdig, ingen är perfekt (och ingen heller är psykiskt förtappad om inte psykiatrin griper in), och att ingen ska behöva straffas för sina psykiska avvikelser? Vi är alla på resa, och alla, varenda kotte av oss, lär oss hela tiden nya saker, och går vidare, reviderar oss och våra felsteg, mer eller mindre, rannsakar oss själva, kämpar vidare för det vi tror på. Jag tänker ibland på vad som hade hänt mig om psykiatrin aldrig hade lagt sig i mitt liv och straffat mig för mina psykiska avvikelser. Jag tror jag hade gått vidare ändå, trots allt. Jag tror jag hade lärt mig nya saker, ändrat mig, gått vidare. Min första psykos handlade om att jag inte ville äta butiksmat, som jag ansåg vara korrupt, och jag trodde att jag var en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. Hade inte psykiatrin straffat mig för detta, tror jag att jag hade lämnat de tankarna till sist, särskilt om mina föräldrar hade fört kärleksfulla dialoger med mig (vilket de inte gjorde) för att få mig på bättre tankar. Ja, jag tror att, när hösten och vintern kom, och ingen annan mat stod till buds än butiksmat, så hade jag, efter att svälten satte in, antagligen kommit på att det inte går att avstå helt från butiksmat, och insett att jag svälter ihjäl om jag inte äter butiksmat. Och i samma veva tror jag att jag efter hand hade insett att det att tro att jag var messias nog var psykotiskt och hybris. Så enkelt hade mina psykiska irrfärder kunnat rättas till. Men psykiatrin och mina föräldrar hade inte detta tålamod med mig, de skulle ha förändring genast, här och nu. Och de demoniserade mig genom att tro att jag var hjälplöst förlorad om de inte tvingade mig att avstå från mina planer om att bojkotta butiksmaten. 
 
Om jag ska föreslå något för den nya tidens postpsykiatri, som en nyckel till framgång i behandlingen av psykotiska människor, så skulle det bli tålamod och tillit. Lev och låt leva. Ha tålamod med männskors psykiska resor, låt dom få ta tid på sig att förändra sig, och låt dom få famla lite i mörkret i fred, utan att du genast kastar sig över dem med plågsamma mediciner. Lita på naturens processer. Kräv inte förändring genast, här och nu. Och i denna tillit och detta tålamod, utöva det som jag tror psykiatrin också lider radikal brist på: kärleksfull, empatisk dialog, samarbete och folkbildning. Vi måste prata mer med varann, så att vi kan förstå varann bättre. Som det nu är, finns det ett ömsesidigt krig mellan psykatrin och dess offer; båda demoniserar varann *. Som i alla krig, måste freden inledas genom dialog och förståelse för varann, med diplomati. Och böcker och artiklar behöver skrivas, i stor mängd, och psykiatrikerna särskilt behöver bildning om psykiatrins offer, om den skada de har utövat genom sitt skräckvälde. Och allmänheten behöver bildas om de "mentalsjuka", så vi kan slå hål på myterna om dem. Och mentalpatienterna behöver sätta sig in i psykiatrin och dess historia (de behöver läsa mer!), så att de kan förstå sig själv, samt förstå förtrycket och hjälpa sina psykiatriker att förstå det. 
 
 
* Fast i många fall har psykiatrins offer inte ens kommit till demoniseringsfasen, så totalt är de överkörda och psykiskt koloniserade av psykiatrin och dess terminologi. De förmår sällan tänka utanför denna terminologi, vilket betyder att de spelar psykiatrin i händerna. Kanske vi måste tillåta att psykiatrins offer överreagerar mot sina bödlar och till viss grad demoniserar dom, innan de är kapabla att börja sätta sig ner och föra dialog med dem som med medmänniskor (1). De måste först få reagera lika kraftigt som filmen "Psychiatry. An industry of death" gör, som "Citizens Commission on Human Rights" gör, en organisation med en väldig vrede i sig över psykiatrins förtryck. Vi behöver även detta för att komma vidare, precis som vreden över Hitler behövdes. 
 
 
(1) fast helst skulle jag önska att man kunde undvika demoniseringen

Några tillägg om psykiatrin bakom kulisserna

Jag har nyss skrivit utförligt om psykiatrin bakom kulisserna. Här kommer en liten fortsättning:
 
En kvinnlig mentalpatient på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010 kom ständigt till mig och klagade över sitt tillstånd, och uttalade obegripliga meningar som "Hur ska man gude", och verkade mycket rastlös, och vi båda misstänkte att hennes plågor kom av medicinerna. Jag fick ständigt försöka trösta henne så gott jag kunde, och krama hennes händer, men det var svårt att trösta. Instinktivt kände jag på mig att det var medicinerna som gjorde henne så rastlös och förtvivlad, för det verkade som om hon inte kunde vara stilla, vilket är en vanlig biverkning av antipsykotika, s.k. akatisi. Jag själv har alltid gått fram och tillbaka i korridoren på sinnessjukhus, utan att kunna företa mig något, av samma orsaker, en sann plåga. Jag har t.ex. svårt att läsa på sinnessjukhus, de starka medicinerna och overksamheten tar bort läslusten från mig. 
 
Under samma sinnesjukhusvistelse i Gubbängen fick jag mycket obehagliga mediciner, som gjorde att jag hela tiden hade kramp i läpparna, jag visste inte hur jag skulle hålla mina läppar, de verkade inte kunna vila. Jag rymde till slut till Finland, undan psykvården i Stockholm. Tardiv dyskinesi är en vanlig biverkning av antipsykotika, och innebär att man inte kan kontrollera muskelrörelser, och det handlar ofta om läpparna och munnen. Jag tror jag fick de inledande symptomen till detta. Ett medkänslans ord här till alla som lider av detta, jag vet hur svårt ni har det. 
 
En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, såg jag en medelålders man (han verkade helt "normal") inta en stor mängd piller, kanske femton, tjugo piller, under medicinutdelningen på kvällen. Jag undrade över detta, över den övertro på pillerna som var verksam i psykiatrikerna i detta fall. Undrade över hur denna man kunde klara av en sådan övermedicinering. Hur denna mans hjärna kunde klara av en sådan cocktail av gifter. 
 
Kan detta vara en biverkning av mina mediciner (Läkaren Peter C. Götszche menar att den medicin jag tar, Zyprexa, hör till de värsta psykmediciner som uppfunnits): För nästan tre år sedan fick jag plötsligt en märklig smutsighets- och skamkänsla, som satt i mitt huvud och i mina ögon. Den uppstod ur ingenting, det fanns ingen handling eller något annat jag kunde peka på som orsaken. Den gick inte bort, och har ännu inte gått bort, även om den har sakta minskat, och nu är knappt märkbar, bara ibland är den starkare. Först trodde jag att den berodde på alla synder jag begått, men kanske är den ett resultat av den kemiska obalans i hjärnan som medicinerna skapar? 
 
När jag en gång skulle sluta tvärt med medicinerna, blev jag till slut oerhört skör, och fick kämpa med panikångestattacker i många månader. Detta hade jag aldrig haft innan jag började äta mediciner, och jag är säker på att de kom av den skada medicinerna skapat i min hjärna, den obalans de skapat i min hjärna. Panikångesten kom alltid när jag skulle somna, det var som om jag drogs ner i ett svart hål när jag skulle somna, vilket gjorde mig rädd för att somna. En anarkoprimitivist, Ronja Aarniala, botade denna panikångest genom att hålla mig i sina armar en gång i Helsingfors på en ekoanarkistisk konferens 2009. Efter det har den aldrig återkommit, enbart under de senaste åren har jag känt av svaga efterverkningar av denna panikångest, genom små spasmer i hjärnan som förekommer kanske en eller två gånger i månaden. Det känns som en inledning till panikångest, som att panikångesten avbryts genast i början. Jag tror även detta kommer av skador i min hjärna som medicinerna förorsakat. 
 
Ofta när jag börjat äta mina mediciner igen (under tvångsvårdsvistelser på mentalsjukhus), har jag fått förstoppning. Jag vet att det kommer av mina mediciner, för de de sätter lock på hela min varelse, hela min kropp, däribland magsmältningen. Därav övervikten hos många psykpatienter, magsmältningen blir mer ineffektiv p.g.a. medicinerna.  
 
Jag har även ett till problem som startade några år efter att jag börjat med mina psykmediciner: Jag ska hela tiden riva i huden kring mina naglar, och jag river ofta mig blodig. Jag har försökt sluta med detta flera gånger, men det känns omöjligt att klara av. Det är en oro i mina händer som gör att jag ständigt måste pilla på dem. Kan mina mediciner ha medverkat till denna oro? Det liknar inte lite på akatisi, oförmågan att sitta stilla som är en känd biverkning av antipsykotiska mediciner. 
 
Två böcker på svenska som avslöjar psykiatrins organiserade brottslighet är:
 
-Peter C. Götzsche: Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag 2015
 
-Robert Whitaker: Pillerparadoxen. Karneval förlag 2014

Öppet brev till min psykiatriker Macario

Kära Macario.
 
Påverkad av den kamp för mänskliga rättigheter som Almedalsveckan präglades av, har jag på sistone stått upp mer för vem jag är och för min integritet. Jag har särskilt påverkats av den svenska föreningen Kommittén för mänskliga rättigheter, och dess globala motsvarighet Citizens commission on human rights, som bevakar mentalpatienters rättigheter över hela världen, en organisation som startades i New York 1969 av bl.a. psykiatriprofessor Thomas Szasz. Denna globala organisation är generellt skeptisk till psykmediciner, som den menar inte botar patienterna, utan istället konserverar sjukdomen och skapar drogmissbrukare. Och den menar även, med Szasz, att psykiatrin har gått för långt i att medikalisera och psykopatologisera hela livet, nästan allt har numera någon psykiatrisk diagnos med tillhörande psykmediciner. Szasz vill hellre tala om "livsproblem" istället för psykisk sjukdom, det finns inga biologiska tecken på att "psykiska sjukdomar" verkligen är sjukdomar, de är bara "beteendeavvikelser" och "livsproblem" (Psykiatrin är i den bemärkelsen en pseudovetenskap). Jag håller så hjärtligt med dom här. Dom skriver även i sin tidning att Zyprexa är skadlig, den medicin som jag äter. Allt detta gör att jag nu skulle vilja börja trappa ner på mina mediciner, kanske över ett år eller så. Det är också p.g.a. de många obehagliga biverkningarna som mina mediciner har, som jag ska räkna upp här, jag litar inte på mina mediciner, och tror att de även kan skada mig på sätt som jag ännu inte kan upptäcka, som den ökade risken för diabetes och hjärtsjukdomar. Men följande biverkningar plågas jag av:
 
-Jag hade för höga levervärden i ett test för ett par år sedan, vilket jag tror kommer från mina psykmediciner, ty jag har inte intagit några andra gifter (såsom droger, tobak eller alkohol i  större mängd) under tiden innan detta test.
 
-Koncentrationssvårigheter. Märks särskilt när jag ska se på youtubefilmer, jag måste hela tiden ta om avsnitt. Stör även min skolgång. Jag tror detta kommer av mina mediciner. Jag hade aldrig detta problem innan jag började ta mediciner för nio år sedan, ja inte innan senast jag igen började med medicinerna igen, för nästan fem år sedan (innan dess har jag bara ätit mediciner i korta perioder då och då).
 
-Problem med minnet, särskilt kortminnet, vilket försvårar vardagslivet och skolgången. Jag tror även detta kommer av mina mediciner. 
 
-Jag har gått upp sjutton kilo på nästan fem år, trots att jag har kämpat frenetiskt för att äta litet under denna tid (jag brukar bara äta två och en halv gång per dag), och trots att jag motionerat och vandrat mycket under denna tid. Har t.o.m. fått en riktig mage. Jag vill inte bli ännu fetare, så att jag blir överviktig, det är skadligt för min hälsa.
 
-Jag bajsar på mig med jämna mellanrum, kanske en gång på två veckor. Mina rumphålsmuskler är förslappade av medicinerna. Detta är förnedrande och obehagligt.
 
-Jag sover allt för mycket, ofta över tolv timmar per natt. Jag har ett stort sömnbehov, och blir trött på dagen om jag inte sover så länge. Och jag ligger ofta efter att jag vaknat kvar och vill bara tillbaka till sömnen, ofta i över en timme. Ett slags svagt depressionssymptom, jag har inte så stor livslust när jag vaknar. Jag vill inte sova bort min dyrbara tid. 
 
-Min kreativitet är förslappad. Jag skriver inte längre lika vackra dikter som tidigare då jag inte åt mediciner. Och även om jag fått tillbaka en del av min kreativitet, så har den aldrig nått upp till de höjder som jag en gång var på. 
 
- Jag har inte riktigt kontakt med mina känslor i vardagen. Jag har inte de vanliga svängningarna i känslorna som vanliga människor har, med glädje och sorg om vartannat, utan jag känner mest samma saker hela tiden, dvs. ingenting. Jag har inte heller så stor livslust, just p.g.a. detta. Är t.ex. inte rädd för att dö. Jag är ganska likgiltig inför om jag lever eller är död. Jag har också dämpad empati p.g.a. detta, vilket skadar mina relationer. Är detta resultatet av någon sorts kemisk lobotomi? Detta är ett intrång i min varelses mest heliga kammare, i min förmåga att känna livet med mina känslor, att förälskas, att känna både djup sorg och djup glädje. Jag saknar det levande själsliv som jag hade innan jag började käka mediciner, för nio år sedan. 
 
-Min sexlust är radikalt nedsatt, minst tio gånger så liten som innan jag började äta mediciner. Detta har haft förödande verkan på min relation till flickvännen Titti, som lider av det. Jag är ganska impotent, med andra ord. 
 
-I början av tiden då jag åt mediciner (2008), var de en sann plåga, jag stod nästan inte ut med dom (jag åt Zyprexa även då), och rymde undan dom en gång, rymde hemifrån för att slippa dom (jag bodde hos mina föräldrar då). Jag hade konstliga plågor i hjärnan, som jag inte kunde förklara för någon, namnlös smärta, som om min hjärnkemi kommit i olag, som om den var i obalans, som om medicinerna mixtrade med min hjärnas kemi, vilket var förnedrande och kränkande. Jag var också helt bedövad och neddrogad i själen, som en zombie gick jag omkring, särskilt i början. Detta har visserligen blivit mycket bättre, när jag vant mig vid medicinerna, men jag vill inte gärna äta gifter som plågat mig så i början av mitt ätande av dom. De kan inte vara bra för mig på lång sikt. Jag vill inte få skador i kropp och hjärna p.g.a. att ha varit drogmissbrukare. Ja, droger är det rätta namnet för antipsykotiska mediciner, de förändrar medvetandet precis som narkotika, och har skadliga biverkningar precis som narkotika. 
 
-Ibland får jag "spasmer" i hjärnan, kanske en gång i veckan (igår, 7.8., fick jag fem, sex sådana på en kväll), som är att likna vid den första sekunden av en panikångestattack (eller bråkdelen av en sekund). Tror ni att det kan vara orsakat av skador i hjärnan efter medicinen?
 
- För tre år sedan fick jag plötsligt, utan förvarning och utan att jag gjort något speciellt, en underlig smutsighets- och skamkänsla i huvudet och ögonen. Den har fortsatt intill idag, kroniskt. Den var starkast i början, men har sakta mattats av. Jag känner ännu av den tydligt, ibland starkare. Kan detta komma av att medicinerna mixtrat med min hjärnas kemi?
 
- En biverkning för min omgivning är att mina mediciner (eller snarare gifter) kommer till slut ut i vattendragen och förorenar och skadar fiskar och annat liv i vattnen. Jag vill inte medverka till sådant. 
 
 
Jag hoppas du har förståelse för detta, Macario, och hjälper och stöttar mig till att trappa ner med medicinerna. Jag har även nu en helt annan beredskap för att sluta med medicinerna än de gånger då jag tidigare slutat brått med dom, bl.a. p.g.a. att jag nu vill sluta med dom gradvis över ett år, och p.g.a. att jag nu är ateist och skeptiker sedan tre år tillbaka, vilket bevarar mig från det magiska tänkande som psykoserna är kända för, alla mina psykoser har varit religiösa. Nu har jag också en flickvän och en bostad, vilket jag inte haft tidigare när jag slutat brått med mediciner, vilket är ett starkt stöd för mig. Vi har även planer med Titti att vistas tre månader nästa sommar på en ekoby på Gotland, vilket jag också tror kan vara viktig för mitt psykiska läkande. Helst skulle jag vilja bo på en ekoby när jag slutar med medicinerna, för att hitta ett stödjande miljö för min psykiska läkning. Ensamhet är det värsta när man är psykiskt skör, och det hoppas jag att vi ser till att jag inte hamnar i. Mina studier på Komvux vuxengymnasium är också ett stort stöd, att ha något att kämpa för och en grupp att kämpa tillsammans med.
 

Jag har ätit dessa gifter regelbundet varje kväll i snart fem år. Det får vara nog nu. 

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen 
 
 
 

Den psykiatriska tvångsvården och tvångsmedicineringen borde läggas ner

Den psykiatriska tvångsvården är ett arv från barbariska tider, då man torterade dårar på dårhusen med alla möjliga tortyrmetoder, för att därigenom försöka bota dom *. Psykiatrikerna vill avsäga sig all förbindelse med detta arv, men arvet lyser igenom fernissan. Jag upplevde mina antipsykotiska mediciner i början som en sann plåga, men har vant mig vid dem (trots att jag fortfarande har många obehagliga biverkningar, såsom radikalt minskad sexlust och att jag med jämna mellanrum bajsar på mig). De plågsamma antipsykotiska medicinerna är ett arv från psykiatrins barbari för hundratals år sedan, jag ser det så tydligt. 
 
Jag har varit tio gånger tvångsvårdad på mentalsjukhus (som mest i tre månader i sträck), och jag är därför kompetent att uttala mig om den, med förstahandskunskap om den, hur den verkligen fungerar i praktiken. 
 
De första gångerna är det traumatiskt att hamna på sinnessjukhus, eftersom man alltid är där på obestämd tid, man vet inte om man någonsin kommer ut därifrån, eller om man tvingas vara där i tio år, såsom den amerikanska poeten Ezra Pound (1885-1972). 
 
Tvångsvården borde läggas ner, den botar ingen med sina auktoritära, obarmhärtiga, kärlekslösa, kränkande metoder, som inspärrning, tvångsmedicinering, isoleringscell och spännbältesläggningar. Mentalpatienter borde behandlas precis som alla övriga medborgare, med respekt och med alla sina medborgerliga rättigheter intakta, däribland rätten till sin kropp och sin själ, som berövas dem genom tvångsmedicineringen. Men hur ska vi göra med farliga psykpatienter?, frågar du. Vi skall inte särbehandla dom, menar jag, utan begår dom grova brott, borde de fängslas (eller få böter vid mildare brott), inte på rättspsykiatriska mentalsjukhus, utan i vanliga fängelser, utan tvångs-medicinering, i human kriminalvård, men med mildare straff än övriga brottslingar, eftersom de inte är riktigt tillräkneliga. Jag har flera gånger suttit i fängelse, en gång i 21 dagar i Serbien, p.g.a. att jag saknade pass, och det var mycket lättare än mina sinnessjukhusvistelser, eftersom jag fick behålla mitt levande själsliv, utan att bli nerdrogad och bedövad av psykmediciner. Det värsta är när den yttre händelselösheten ackompanjeras av inre händelselöshet, vilket sker när man är inspärrad på mentalsjukhus och tvångsmedicinerad på samma gång. Då är både själen och kroppen i fångenskap, vilket ingen människa orkar med. Är det därför vi har så många självmord bland mentalpatienter? Kanske många mentalpatienter är traumatiserade av detta hot från psykatrin som ständigt vilar över oss, traumatiserade av psykatrins grymma metoder? Min gode vän anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, tog självmord vid 22 års ålder, och det var bara några månader efter en plågsam sinnessjukhusvistelse (som hon ådrog sig bara för att hon klottat på en mur så att polisen såg det), där hon blivit lagd i spännbälte (att hela kroppen binds med bälten vid en säng, så man ligger där och nästan inte kan röra sig). Hon klagade över denna behandling på internet, och jag tror den har medverkat till att hon tog sitt liv. Hon orkade inte sådant en gång till. Jag känner även till flera andra psykpatienter som tagit sitt liv. Och det är allmänt känt inom psykiatrin att mentalpatienter oftare tar sitt liv än vanliga människor. 
 
Jag har inte bara själv plågats av psykmediciner, jag har hört andra mentalpatienter klaga över dem med en maktlös förtvivlan. Och jag har sett folk så nerdrogade av psykmediciner att de knappt kunde prata. Jag har sett och hört en mentalpatient i Granada, Spanien (året 2011) andas tungt, så nerdrogad av psykmediciner var hon. Det var en smärta att höra henne andas. Jag har hört och sett en ung tjej på mentalsjukhus i Stockholm (året 2010), uppsvullen i ansiktet av psykmediciner, klaga och ropa att hon vill ut härifrån (från sjukhuset), "släpp ut mig härifrån!", medan psykvårdare satt vid hennes säng och försökte lugna henne. Jag råkade höra det och steg in i hennes rum där hon satt på sängen och ropade på detta sätt. Jag kan aldrig glömma detta, det var som om psykatrins fina fasad plötsligt rycktes bort, och jag fick se den djupa nöd som psykpatienter kan ha där bakom fasaden, jag fick se psykiatrins offer. En annan gång satt jag vid matbordet på ett sinnessjukhus i Åbo (året 2010), och då fick jag åhöra ett samtal bredvid mig mellan två medelålders mentalpatienter som handlade om att om Nelson Mandela orkade vara 27 år i fängelse i Sydafrika, skulle de nog också orka vara inlåsta här. Det hela sades med sådan förtvivlan i rösten, att det satt outplånliga spår i mig och min syn på mentalvården. Här tröstar man sig med Nelson Mandelas fängelsevistelse! Så gör man bara i djup nöd, när man släpar sig genom dagarna. En annan mentalpatient i Esbo, Finland, klagade till mig (året 2008) över att fick psykiatrin en gång tag i en, var man fången i deras nät. Det kan jag heller aldrig glömma.
 
Tvångsmedicinering är ett brott mot mänskliga rättigheter, ett övergrepp (1), det är att kränka patientens själsliga integritet, det är en slags psykisk våldtäkt, att tvinga sig in på en människas heligaste område, själen, sinnet, medvetandet, och manipulera det för sina egna syften. Det är även en effektiv metod att tysta offrens klagan, att bryta ner deras psykiska motstånd så att de inte kan försvara sig, ja det är faktiskt ett hjälpmedel i hjärntvätt av patienter p.g.a. detta. Man blir livrädd för sina läkare (vilket jag varit flera gånger) som har en sådan makt över en och ens medvetande, och kan göra en så illa, så livrädd att man inställer hela sitt tankeliv på att tillfredsställa sina bödlars vilja. Detta har hänt mig flera gånger. Och så, när ens eget psyke nerbrutits, förklaras man tillräckligt "frisk" för att få åka hem. Men det är inte så sant botande går till, detta är ett djupt illusoriskt tillfrisknande, som liknar de bekännelser och "omvändelser" man lyckas få fram i tortyroffer genom tortyr. Psykmediciner har inte botat någon, har bara konserverat sjukdomen, satt locket på människors "livsproblem" (som psykiatriprofessor Thomas Szasz väljer att kalla det istället för psykisk sjukdom). Bakom allt finns problemen kvar. Det är därför som så många får återfall när medicineringen avbryts. Men nästan allt i livet ska numera medikaliseras och nästan allt ska det medicineras mot, inte ens sorgen får vara i fred, den kallas "depression". Viltväxande tankar som går utanför den psykiska normen i samhället kallas "psykos". Har vi inte tankefrihet i dagens Sverige? Om vi har yttrandefrihet skulle man tro att vi även har tankefrihet, men så är det inte. Vi får inte tänka psykotiska tankar, då riskerar vi tankepoliserna, psykiatrikerna och psykvårdarna. Så mycket för tankefriheten i vårt land.
 
Lagar och regler tycks vara viktigare för läkarna än att lindra lidande och undvika att patienterna hamnar i ett helvete på jord. 
 
Jag föreslår att vi avslöjar psykiatrin genom att lyssna till dess offers berättelser, genom att släppa dom in i litteraturen och samhällsdebatten, där de får försvara sig själva, om de någonsin lyckas resa sig från psykiatrins hjärntvätt och terminologi, som är genomsyrad av en sorts psykisk kolonialism ut i fingerspetsarna, genomsyrad av seklers psykiatriska maktmissbruk. Om detta får ske, om vi vågar se sanningen om psykiatrin i vitögat (som filmen "Psychiatry. An industri of death" gör, och som webbsidan "Mad in America" gör), kanske vi också vågar lägga ner tvångsvården och tvångs-medicineringen i psykiatrin, och förbjuda alla tortyrmetoder, såsom tvångsmedicinering, av vissa kallad kemisk lobotomi och kemiskt spännbälte, vanlig spännbältesläggning och isoleringscell. 
 
 
 
* exempelvis kedjade man fast patienter för långa tider. En annan sak som man gjorde var att stänga in patienten i en låda med hål i, som man sänkte ner i vatten, så att patienten nästan drunknade, och sedan lyfte man upp lådan och återupplivade patienten. Uppgifterna är tagna från filmen "Psychiatry. An industry of death".
 
(1) Hur skulle det vara om mentalpatienter blev tvångsmedicinerade med opium eller cannabis? Då skulle det definitivt ses som ett övergrepp. Men tvångsmedicineringen med antipsykotika anses inte som ett övergrepp, bara för att de medvetandeförändrande drogerna som det här är frågan om (och de förändrar verkligen medvetandet, som alla droger, bara inte lika mycket som opium och cannabis), är lagliga. Hur djupt antipsykotiska mediciner (droger) som t.ex. Zyprexa går in i själen och skadar den, finns bl.a. dokumenterat här

Luffarbrev nr. 6: Vi är tillbaka i Stockholm

Igår kom jag och Titti hem till Stockholm från vår en och en halv månad långa luffarresa till Gotland, på Gotland, och tillbaka. Här kommer de avslutande nyheterna från resan:
 
-På Almedalsveckan, mot slutet, stötte vi på ett tält som innehades av "Djurens parti", ett nystartat parti som startades 2013, och  som är "för ett samhälle där alla individer oavsett art har rätt till sitt eget liv och inte utnyttjas av människan på ett sätt som är negativt för individen." Som gammal djurrättsaktivist som släppt fri åtskilliga djur under min livstid, var det här en mycket glädjande upptäckt, och något att förmedla vidare. Jag sade åt dem att mitt ideal vore att alla djur skulle få gå fria i skog och mark, och det sade dom inte något emot. Man skulle förstås inte tvinga djuren till vildmarken, utan hundarna, hönsen och korna skulle få röra sig runt människobosättningarna hur dom ville. Men man skulle ta bort kedjor, burar och stängsel, och inte bara ha korna heliga, som i Indien, utan ha alla djur som heliga djur. 
 
-Vi träffade en aktivist från Kommittén för mänskliga rättigheter, en global organisation som bevakar mentalpatienters rättigheter, som startades 1969 av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz. Aktivisten delade ut en tidning åt oss, som jag slukade begärligt, och i den är de bl.a. mycket kritiska till psykmediciner (de skriver t.ex. att den antipsykotiska medicinen som jag äter, Zyprexa, är skadlig), och menar att ADHD egentligen inte finns, i enlighet med neurologen Richard Sauls uppfattning i en mycket uppmärksammad bok. De menar också att det att medicinera ADHD-barn med amfetamin är ett övergrepp, vilket jag håller med om. En av mina systrar har gått på bluffen och ger sin sjuåriga pojke amfetamin för att han ska vara lugn. Att civilisationen inte längre tål att barn är vilda, som de flesta av dem alltid har varit genom historien, är bara ett exempel på hur sinnessjukt det kan bli när vi ska psykopatologisera nästan alla aspekter av livet, nästan alla livsproblem, såsom psykiatriker har en tendens att göra. Nästan allt i livet ska diagnosticeras med någon obegriplig diagnos, och medicineras med droger som skadar hjärnan. Om man inte vaknar upp vid inblicken i detta, och ser hur långt förfallet har gått, då vaknar man väl aldrig. Kommittén för mänskliga rättigheter kan förvisso överdriva och ge felaktiga uppgifter, men i det stora hela tror jag de har rätt, att psykiatrin ofta är destruktiv. 
 
-I Visby hände det sig att, medan jag och Titti satt på en bänk vid Almedalsbiblioteket, kom det en liten måsunge vandrande förbi, medan den pep mycket livligt. Den strök förbi oss bara en halvmeter ifrån oss. Jag plockade upp ungen, och den gjorde inget motstånd, sprang inte ifrån mig när jag försökte ta den. Jag höll den lite i mina händer, och smekte den, medan den pep. Det är första gången i mitt liv detta händer! Sen märkte vi att måsungens föräldrar var i närheten, och släppte den fri, för att inte reta upp föräldrarna och få dem på oss. 
 
-När vi vandrade mellan Nynäshamn och Västerhaninge, hände det något otroligt. Vi såg en hackspett kämpa för sitt liv vid vägkanten, den kunde inte flyga, och kämpade för att röra sig. Den kunde inte heller gå, och kämpade sig fram med sina vingar (den var vuxen). Den rörde sig nästan inte ur fläcken. Jag tog upp den i mina händer, och undrade vad jag skulle göra, medan den bet på mina fingrar, och hackade på dem. Då såg vi en bilist stoppa bilen i närheten, och vi gick till bilen och bad om hjälp. En medelålders kvinna steg ut ur bilen, och vi bad henne om hon kunde ta hand om hackspetten, och föra den till djurläkaren. Det ville hon, och vi litade på att den kom i goda händer. Två möten med fåglar på mycket nära håll, tätt intill varann, för första gångerna i mitt liv! Det verkade osannolikt! Senare undrade jag om jag hade gjort rätt med hackspetten, den var inte så förtjust i att jag tog hand om den, och jag tänkte att jag borde behandla andra som jag själv vill bli behandlad, och om jag inte vill bli påtvingad vård (vilket jag inte vill), ska jag inte tvinga andra heller till vård. Men jag kunde hellre inte lämna hackspetten till att dö en smärtsam död av hunger och törst, bättre att först ge den en chans till läkning och låta en djurläkare avliva den på ett ickesmärtsamt sätt om den inte kan rehabiliteras. Så jag gissar att vi gjorde rätt.
 
- Vi sov bara två nätter inomhus under hela luffarvandringen i en och en halv månad. Under Almedalsveckan sov vi vid en skola, och fast det kom väktare och lärare som såg oss, jagade de inte oss bort, utan lät oss vara där. 
 
-Gotland verkar älska naturen mer än fastlandssvenskarna, så lite skräp var att hitta i vägdikena, jämfört med fastlandet. 

Något om den kristna fascismen. Något om ekofascism.

Är det inte underligt, man får ha nazistiska åsikter, vara nynazist, utan att behöva bli inspärrad för sina åsikter, medan man, om man har lite för s.k. "psykotiska" tankar, riskerar att bli tvångsvårdad på sluten avdelning på ett mentalsjukhus, och tvångsmedicinerad med obehagliga mediciner. Nazisterna är galna "på rätt sätt", medan de som går utanför den psykiska normen blir förföljd såsom under medeltidens häxjakter, oavsett hur fredlig och ofarlig för andra man är (om man är farlig för sig själv är ens privatsak, som ingen annan ska blanda sig i, tycker jag. Man har rätt till sin egen kropp och till sin egen död).
 
Man kan fråga sig; vem är mer farlig för sin omgivning, en nynazist eller en typisk "psykotisk" människa? Vem undergräver freden och demokratin mer? 
 
Det finns många som är fascister på rätt sätt, och många som sällan eller aldrig behöver vara rädd för att bli kallad för "fascister" av sina åsiktsmotståndare.  En sådan stor människogrupp är de kristna fundamen-talisterna, som ofta är ganska totalitära och fascistiska, utan att så många reagerar. Har du tänkt på hur fascistisk deras eskatologi ofta är? (Eskatologi betyder läran om de yttersta tingen, i de kristnas fall om Jesu återkomst, domedagen och världens slut). De tror ofta på att Jesus skall komma ner på skyarna med sina änglar och helgon, övervinna och dräpa Antikrist, sätta sig på en tron i Jerusalem och styra hela världen från denna position, som en totalitär diktator i världens största diktatur - den judiska staten, som ska spänna över hela världen. Ja, alla i världen måste då böja sig för honom, och de som inte gör det, utrotas och kastas i helvetet tillsammans med Satan och hans demoner, där de är dömda att plågas i en evighet. 
 
Kan man tro på värre saker än så, kan man undra. Detta är i teorin Hitlers och Mussolinis fascism många gånger förstärkt *. Hitler och Mussolini hade inga tankar på att erövra hela världen, så långt jag förstått, bara att upprätta stora imperier. De hade heller inga planer på att döma sina undersåtar till evig tortyr om de inte böjde sig för dem. Högst koncentrationsläger, vilket visserligen var illa nog, och kunde kännas som en evighet för många. Men ett bokstavligen evigt helvete, som räcker en oändligt lång tid, där det inte går att ta självmord, är mycket långt från detta. Och den vanliga uppfattningen bland fundamentalister, att största delen av mänskligheten går detta öde till mötes, är bara ännu ohyggligare, och gör att man undrar hur dessa människor kan ha en enda glad dag, allra minst glädjas över sin egen frälsning. Vilken egoistisk frälsning, säger jag bara.
 
Hur kan "Gentle Jesus meek and mild" som det heter i England, ha förvandlats till en sådan råbarkad tyrann som de kristna fundamentalisterna föreställer sig att han ska vara i sin återkomst? Han som uppmanade oss till att älska sina fiender och be för de som förföljer oss? Han som uppmanade alla att sluta härska och tjäna alla istället? Han som var Guds Lamm som offrade sig för världens frälsning på korset? Offrade sig till tortyrdöd för att frälsa alla från tortyr i helvetet? Han som vandrade hemlös och fattig omkring och botade de som plågades av sjukdomar? Nu blir han plötsligt den samvetslöse bödeln och diktatorn som ska regera över hela världen och se till att alla otrogna torteras evigt i helvetet, p.g.a. översättningsfel i Bibeln, där man tolkat det grekiska ord som översätts med evig (aionios), som innebärande ändlös tid, istället för "eonisk", "tidsålderlig", såsom den sanna betydelsen är. Många kristna fundamentalister har märkt detta, och slutat tro på det eviga helvetet, och istället omfamnat universalismen, tron på allas slutliga frälsning, vilket också var temat för denna blogg i början (därav bloggadressen). Den var min ståndpunkt innan jag blev ateist. 
 
Jag tycker det är befogat att säga att kejsaren är naken här, och kalla sakerna med deras rätta namn. Det finns en stark fascistisk tradition i kristendomen, en tro på den totalitära diktaturen med Jesus i spetsen, en tradition som de mer liberala kristna borde ha lagt märke till mer, och kritiserat mer. Nu är de liberala alltför slappa och tama, där de borde ryta till som lejon (tänk på ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus K.G.Hammar, jag har aldrig hört dem kritisera den kristna traditionens fascistiska drag, nämnt det med sitt rätta namn, vilket jag tror däremot biskop John Shelby Spong i Amerika har gjort till en viss grad). Det gäller inte bara fundamentalisterna, utan även de liberala, att religion alstrar andliga krymplingar, som jag nyss skrev om på bloggen. Hade ärkebiskoparna samarbetat/horat med nynazisterna i Sverige, t.ex. Nordiska Motståndsrörelsen (som fick sätta upp ett tält på Almedalsveckan, och som det debatterades mycket om), skulle det blivit ett ramaskri. Men det blir inget ramaskri av att ärkebiskoparna samarbetar/horar med kristet fundamentalistiska fascister. Vi är nämligen hemmablinda.  
 
Gör inte de kristna upp med sin fundamentalistiska traditions fascism, blir de grogrunder för totalitära rörelser i framtiden, jordmåner för att grymma diktaturer ska kunna växa fram även i västvärlden. Vi måste vara lika kritiska mot den kristna extremismen som vi är mot nynazister och islamistiska extremister. 
 
Jag ser den kristna fascismen så tydligt, eftersom jag själv varit en kristen fascist en gång (jag är uppvuxen i en fundamentalistiskt kristen familj), och jag känner därför igen den på långt håll när jag ser den, ja jag är allergisk mot den. Men den har även dykt upp i mitt eget tänkande i form av enstaka ekofascistiska åsikter, som jag visserligen ångrat och tagit avstånd från, men som vittnar om det stora inflytande som mitt förflutna som kristen fundamentalist har på mig. Jag hade ångest i två veckor när kommentaristen Leon påpekade att jag hyst ekofascistiska åsikter, så förtvivlad var jag över detta, så allergisk är jag mot fascism. Ja, hela den här bloggen drivs av en hängiven antifascism, en strävan efter att komma så långt bort från fascismen som bara möjligt. Därav min förtvivlan över att jag hyst ekofascistiska åsikter, vilket alltid ligger snubblande nära radikal miljöpolitik, och som vi därför måste vara extra på vår vakt för, om vi för en sådan politik. Detta harmonierar med min tro på att det är på gräsrotsnivå som världen kommer att räddas, om den någonsin gör det, inte genom politiken, som är alltför korrupt och kompromissande för att klara det. Vi måste själv ta tag i frågan, och kämpa underifrån, genom exemplets makt, inte genom auktoritärt styre. Staten och civilisationen måste nedmonteras, inte stärkas genom auktoritärt ledarskap. Detta senare bara stärker miljöförstöringen genom sina typiska satsningar på "grön teknik" istället för på att montera ner civilisationen och återvända till urfolkens livsstil. "Grön teknik" och "grön tillväxt" är alltför lite radikalt, och kommer inte att rädda världen, och brister även i solidaritet med tredje världens fattiga. Att återgå till urfolkens livsstil tror jag är det enda alternativ vi har. Och det kan bara ske underifrån, inte ovanifrån genom auktoritärt styre. 
 
 
* Väl att märka var Hitler troende kristen (närmare bestämt katolik), kristendomen passade bra med nazismen.  

Sverige är inte ett så fritt land som man skulle kunna tro. Om rätten att bestämma över sin död.

"Slutet av 1700-talet var också den tid då slaveriet och slavhandeln var som starkast. Europeiska slavhandlare, plantageägare och kolonialherrar gjorde sig förmögenheter på andras blod. Verksamheten genomsyrade en stor del av dåtidens ekonomi och stimulerade även affärerna för skeppsbyggare och tillverkare av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris (ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta). (ur Christian Azars bok "Makten över klimatet", Bonniers 2008, min kursivering)
 
Gissa vad detta påminner om? Jag ska svara: den nutida psykiatrin. Först tvingar samhället en att vara med i samhällets karusell, med hot om fångenskap om man avviker från den psykiska normen, och sedan, när man brutit mot psykiatrilagen, och sitter tvångsvårdad, men inte vill vara med på denna fångenskap, och vill hoppa av livet som det enda sättet att göra uppror (eller för att man sårats så av samhället), då tillåts man inte detta, utan hindras från självmord genom tvång från psykiatrins sida, t.ex. blir man satt i dropp om man vill begå självmord genom att sluta äta, eller man berövas alla redskap att ta sitt liv med. Detta är den yttersta förnedringen av en människa, det yttersta frihetsberövandet - har man inte rätt till att bestämma över sin död, då är inte ens övriga frihet värd pappret det är skrivet på. Att tvinga någon att leva i en tortyrliknande existens (t.ex. tvångsmedicinerad med hemska mediciner eller med djup depression/svår ångest), och hindra den från att hoppa av livet när den inte ser någon utväg, måste vara det ultimata brottet, det ultimata frihetsberövandet, den ultimata slavdriften. Var aldrig med på något sådant, käre läsare, jag ber dig, för de plågades och de sköras och utsattas skull! Var och en borde själv få bestämma över om deras liv är värt att leva, även de psykiskt sjuka, ja särskilt dessa, vilket t.ex. psykiatriprofessor Thomas Szasz framhävt. Vilka annars? De är ju de psykiskt sjuka som drabbas mest av det psykiatriska förbudet mot självmord, det ses inte lika strängt på fysiskt sjuka som begår självmord (då talas det om det som eutanasi, inte som självmord), men det krävs av de psykiskt sjuka att de lider hur mycket som helst. Att en som lidit (psykiskt) outhärdligt i många år inte har rätt att begå eutanasi, är för mig ett ohyggligt mysterium, som avslöjar baksidan av vår civilisation. Vi tycks offra våra medmänniskor på lidandets altare bara för att upprätthålla våra vidriga regler, som inte har något sinne för livets komplexitet och nyanser, för moralens komplexitet. Vi verkar vara besatta av det kristna budet om att inte dräpa, och blundar för det outhärdliga lidande som vissa av oss bara inte klarar av. Vi ska visserligen göra allt för att lindra lidande och förebygga självmord, men vi måste värna om frihet och människors autonomi in i det sista. Att göra undantag sabbar hela friheten, och gör att vissa av oss nästan inte vågar leva p.g.a. risken att råka ut för outhärdligt lidande som vi inte kan ta oss ut ur, p.g.a. vissa människors regelrytteri. Detta är kärlekslöshet *, som en läkare sade om sina kristna motdebattörer med emfas i en debatt om eutanasi på Almedalsveckan. Varför är outhärdligt psykiskt lidande mindre värt än sdådant fysiskt lidande? Jag är ett exempel på en som lidit outhärdligt psykiskt, då tanken på självmord var det enda som kunde trösta mig, och jag vet hur hemskt detta lidande kan vara. Kanske det är just därför jag försvarar den allmänna rätten till eutanasi både för psykiskt och fysiskt sjuka. Jag tror också att blotta förekomsten av psykiatrisk tvångsvård kan driva psykpatienter in i döden, då de inte klarar av detta skräckinjagande maskineri, med sina ofta (särskilt i början) vidriga mediciner. Jag tror att flera av mina psykiskt sjuka vänner som begått självmord, har gjort detta bl.a. p.g.a. psykiatrins obarmhärtiga metoder. Jag har personlig erfarenhet av dessa. Vi bör behandla psykisk sjukdom med respekt, med dialog, öppna samtal, terapi, kommunikation, kort sagt med kärlek, inte med tvång och brutal makt, såsom jag ofta mött i psykiatrin med mina tio tvångsinläggningar på sinnessjukhus. Och vi bör inte ha detta fascistiska förakt för allt psykiskt avvikande, utan vi bör bemöta psykisk sjukdom med ett öppet sinne som vill lära sig om sjukdomen, inte isolera den och patienten, inte stöta den ut ur gemenskapen, såsom sker nu. Dialog är den viktigaste faktorn här, såsom det finska psykiatriprojektet "Open dialogue" har visat med framgång. 
 
Och överhuvudtaget när det gäller självmord, bestämmer man inte över sin död, bestämmer man inte heller över sitt liv, hur mycket man än inbillar sig att man gör det, och samhället tjänar bra på denna inbillning, som får oss att lydigt ställa in oss i leden. Vår frihet idag är som att välja mellan Coca-cola och Pepsi i kiosken. Vi är helt enkelt tvungna att vara med i karusellen för att överleva psykiskt och fysiskt. Ingen stat berövar oss rätten till att bestämma över vår död utan att även beröva oss rätten till att bestämma över vårt liv. Sverige är inget fritt land, som en aktivist ville påstå i ett evenemang på Almedalsveckan. Det är bara fritt om vi jämför med Kina och Nordkorea. Men jämför vi med de vilda urfolken i Amazonas, så är läget förtvivlat, vi är pengarnas slavar, och tvingas in i jobbkarusellen för att kunna få lite pengar. Själv lever jag på 800 kronor i månaden därför att jag inte vill jobba. Det blir till att bo i skogen i en grotta (visserligen sover jag också hos min flickvän Titti, men jag bor inte hos henne officiellt) och gå till matutdelningar i kyrkor för att inte svälta. Och nästan alltid måste jag höra på kyrkornas predikan för att få mat. Ett lidande för själen, men ett måste för att få i mig mat. Jag förstår väl, p.g.a. mina många år med hemlöshet och utanförskap (som bl.a. alstrat min psykiska sjukdom) varför så många jobbar, med sånt de inte tycker om. Det är tungt att komma utanför allt. En basikomst skulle underlätta rejält för många, och jag sätter mitt hopp till en sådan. 
 
Vi närmast tvingas av samhället att vara ärkeindividualister och göra karriär, eftersom urfolkscommunityn världen över systematiskt slås sönder och civiliseras, och eftersom våra egna urfolk i Stockholm försvunnit (assimilerats i civilisationen) för långt över tusen år sedan. Vad är det för en frihet? Frihet finns endast i gemenskap, ensamhetens frihet är illusionär. Att vara fri att tävla med andra och erövra maktpositioner är ingen frihet. Friheten finns i samarbetet, i att leva ut genom andra. Trädet lever ut genom alla sina blad och grenar, och på samma sätt lever människan ut genom sina medmänniskor. Individualism och karriärism bara bygger murar mellan oss och medmänniskorna. Sverige är inget fritt land eftersom vi dödat community-känslan bland folket i stort. 
 
 
* "incarcerating people only because they happen to think their lives are not worth living or because they have attempted to end their own lives is a form of authoritarianism and despotism. In the case of people who have only thought about (not attempted) suicide, it is imprisonment for mere thought-crimesimilar to that illustrated by George Orwell in his novel 1984." (Lawrence Stevens, J.D. i denna artikel)

Mänsklighetens nitton värsta brott som kollektiv betraktad

Jag skall nu lista nitton av de av mänsklighetens (som kollektiv betraktat) brott som jag anser värst, genom hela historien. Listan bör inte anses som färdig, jag kan ha glömt vissa viktiga brott:
 
1) Att tortera folk,  i fängelser eller i övrigt, t.ex. såsom katolska kyrkans inkvisition gjorde på medeltiden, eller såsom amerikanarna gör idag i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser.
 
2) Att förstöra naturen, det som upprätthåller allt liv, och därmed dömande fattiga människor, kommande generationer och icke-mänskliga arter till utrotning eller till ett jordiskt helvete. Att syssla med sånt som förgiftar miljön och förstör klimatet. 
 
3) Att vägra folk med outhärdliga smärtor dödshjälp (eutanasi), om de begär det, när de smärtstillande medlen inte räcker till, och de inte förmår själv göra självmord, så att de plågas resten av sitt liv, eller plågas till döds. Detta gäller såväl outhärdliga fysiska smärtor som outhärdliga psykiska smärtor. Detta är medeltida grymhet, en ofattbar atavism (föråldrad, reaktionär grej, ett bakslag). 
 
4) Att plåga djur i plågsamma djurförsök. Att ha dem i onödig, meningslös fångenskap, t.ex. i djurparker, bara för människornas nöjes skull. Att upprätthålla djurfabriker, där djuren plågas av utrymmesbrist och för lite stimuli, t.ex. hönsfabriker där höns tvingas leva i en mycket liten värpbur hela sitt liv, utan att kunna röra sina vingar. Eller att upprätthålla minkfarmer, där minkar blir galna av att leva hela sitt liv i trånga burar, bara för att vi ska få våra lyxpälskragar. 
 
5) Folkmorden genom tiderna, såsom det armeniska folkmordet, eller folkmordet i Rwanda. 
 
6) De medeltida häxprocesserna, där man brände "häxor" på bål.
 
7) Att tvinga folk att slava för sig, vare sig det är i koncentrationsläger (Nazismen) eller genom nykolonialism i fabriker i Indien och Kina. Att beröva folk deras självständighet, frihet och förmåga till självförsörjning genom att ta deras mark och ekonomiskt tvinga dem att slava i fabriker och industrier istället. Alltså det som västvärlden håller på med i tredje världen. Också att förstöra urinvånarnas samhällen på detta sätt. 
 
8) Att misshandla psykiskt sjuka, med t.ex. tvångsvård, spännbältesläggning, isoleringscellsvistelse och tvångsmedicinering. Psykiatrins vidriga historia på detta område, med tortyrliknande behandlingar och lobotomi. 
 
9) Att ha byggt kärnkraftverk och kärnvapen, därmed skyfflande en allt för stor ansvarsbörda på kommande generationer, och riskerande kärnvapenkrig som hotar mänsklighetens överlevnad, och kärnkraftsolyckor som förstör för oss i framtiden. 
 
10) Att inte satsa mer på att mätta världens hungriga, och göra livet drägligt för dem, och istället satsa på teknograndiosa projekt, som rymdteknik och smartphones, ja dyr högteknologi över huvudtaget, som kräver mycket arbete och resurser, och ta de svältandes mark i anspråk för att på dem odla onödiga lyxvaror, kaffe, te och tobak till de rika, istället för mat till de svältande. 
 
11. Att slösa med våra naturresurser, så att kommande generationers välfärd äventyras. Detta gäller såväl olja, kol, naturgas, mat, vatten, metaller, uran, som fiske. Att inte mer satsa på förnyelsebar energi, och avveckla vårt beroende av icke-förnyelsebara energiformer, såsom fossila bränslen, som även förstör klimatet.   
 
12. Oetiska medicinska experiment på människor, såsom nazityskland gjorde. Och nazisternas "barmhärtighetsdödande" av hundratusentals psykiskt sjuka, handikappade och obotligt fysiskt sjuka.
 
13. Att ge religionen en alltför stor plats i samhället, därmed avsaktande samhällets progressiva anda, medan man när medeltida vidskepelser, med alla dess destruktiva konsekvenser, med auktoritarianism, förföljelse av homosexuella, motstånd mot abort, förakt för kvinnan, förbud mot preventivmedel (katolska kyrkan) och motstånd mot vetenskap och forskning (som kreationismen).
 
14. Att hjärntvätta försvarslösa barn och ungdomar in i det kapitalistiska samhällssystemet genom att tvinga dem i grundskola p.g.a. allmän läroplikt, just i deras känsligaste och mest formbara period.
 
15. Polisens otaliga brott, som de aldrig ställs till ansvar för. 
 
16. Mänsklighetens hårda behandling av de hemlösa runt sina egna knutar.
 
17. Tjuvjakt, särskilt den i de tropiska områdena, såsom tjuvjakt på elefanter för elfenbenens skull.  
 
18. Att upprätthålla en kapitalistisk istället för en socialistisk och (särskilt) en anarkistisk världsordning. Att medverka till att skillnaden mellan fattiga och rika växer, och till att göda kapitalisterna på naturens och de fattigas bekostnad. Att sträva efter evig tillväxt på en ändlig planet. 
 
19. Att mänskligheten har kämpat allt för lite mot överbefolkningsproblemet, som förvärrar många andra problem som vi har med klimat, resurser och svält.
 
 
Detta är synderna, men jag tror inte på den fria viljan, så jag vill inte kalla dessa "synder" i den traditionella bemärkelsen, med skuld och skam, utan detta är vad som "gick/går fel" helt enkelt. Jag tror inte vi kan lasta mänskligheten i traditionell bemärkelse för dessa synder, utan vi kan enbart påpeka dem, och förkasta dem, så att en förbättring kan ske. Vi har ingen fri vilja, ja, men vi kan reagera och förbättra oss som reaktion på andras kritik. 

Att vara fascistisk "på rätt sätt". Lite kritik av psykiatrin.

Om jag skulle skriva på min blogg att "Jehovas vittnena eller Livets Ord-anhängarna tänker fel, dom borde tvingas äta antipsykotiska mediciner mot sina tankar", då skulle vissa nog betrakta mig som fascistoid. Ändå är det just detta psykiatrin gör med tusentals svenskar, t.ex. de som klassas "schizofrena", som blir straffade med psykiatrisk tvångsvård och tvångsmedicinering om de "tänker för fel" *, och detta utan att psykiatrin av någon anklagas för fascism. Psykiatrikerna kommer undan med sin fascism, eftersom de är fascistiska "på rätt sätt". Alla som är detta kommer undan med sin fascism, t.ex. den fundamentalistiska kristna högern, som tillber en ärkefascistisk gud, Jahve, och på grund av detta visar prov på en inte så ringa grad av fascism (man blir som sin gud). 
 
Andra gången i mitt liv som jag var på sinnessjukhus, det var 2008 på Jorv i Esbo, Finland, var där en ung man som var lite konstig och "efterbliven". Han straffades med isoleringscell av sina psykvårdare, bara för att han hade duschat på natten, och stört sina grannar på det sättet. Han klagade över detta på ett möte. Eftervärldens dom över dessa psykvårdare borde bli hård, det är i alla fall min egen dom över dem. Det är grovt kriminellt att mobba "efterblivna" på detta sätt. Ja, rentav fascistiskt. Jag vet av egen erfarenhet hur tungt det är att sitta i isoleringscell, utan någon stimuli. Man kan bli galen av sånt. 
 
En gång 2009 på Kuppis sinnessjukhus i Åbo, blev en äldre man nerbrottad på golvet och placerad i isoleringscell bara för att han hade svurit åt personalen. När han brottades ner, hörde jag honom ropa "Ni dödar mig, ni dödar mig!" Och psykvårdarna som brottade ner honom svarade "Nej, det gör vi inte!". Efteråt berättade den nerbrottade mannen åt mig att medicinerna han fått kändes som rena råttgiftet.
 
Samma gång på Kuppis sinnessjukhus blev jag placerad i isoleringscell bara för att jag hade smakat på en kaktus och spottat ut det i en annan kruka, och även för att jag hade kramat en patient som grät. När jag inte ville gå in i isoleringscellen, blev jag nedbrottad på golvet, så att en kruka med en växt i gick sönder. Jag blev ännu mer psykotisk än förr av vistelsen i isoleringscellen, och smetade ut morgongröten över väggen i isoleringscellen. Till slut upplevde jag att jag blev pinad av Satan, och sade åt psykvårdarna att jag ville samarbeta med dem. Då släpptes jag ut ur isoleringscellen. 
 
Därmed inte sagt att inte psykiatrin också gör bra grejer, särskilt mot folk med ångest och depression. Men man går aldrig till roten av problemen, som är det sjuka samhälle vi lever i, alienerade från naturen. Ursprungsbefolkningarna skulle skaka på huvudet om de fick höra om vårt samhälles otaliga psykiska problem, något som jag tror skulle kännas främmande och exotiskt för dem. 
 
 
* de sinnessjuka blir ofta tvångsvårdade för att de uppför sig störande, men blir inte klassade som kriminalfall, bara p.g.a. sina tankar, som "inte är fel på rätt sätt", fel så att de skulle få böter eller sättas i finkan (vilket jag mycket hellre föredrar), istället för på sinnessjukhus . Kriminella tänker också fel, men de tänker fel "på rätt sätt", så de slipper tvingas ta själsdödande mediciner på ett sinnessjukhus, med den ödesdigra sociala stigmatisering som detta innebär. De sinnessjuka bryter normen för tänkandet, det är deras stora brott, som får dom att förföljas av psykiatrin i något som liknar medeltida inkvisition och häxförföljelse (ja, medicinerna kan vara riktigt grymma i början, och isoleringscell och spännbälte (att hela kroppen spänns fast vid sängen med bälten) också). Man får inte tänka fel "på fel sätt", det är vad psykiatrifascisterna vill hamra in i de sinnessjuka. Samhällets normsystem kring tänkandet är allt, patientens individualitet och frihet är ingenting. De som tänker utanför normen, förföljs. Så har det varit långt tillbaka i tiden, ända sedan antiken och medeltiden. Där har vi inte gjort så stora framsteg som t.ex. inom teknologin. Den moraliska utvecklingen i samhället har inte alls hunnit med de teknologiska framstegen. Vi har uvecklat intelligensen enormt, men är moraliska krymplingar. Detta ser man inte om man lever ett vanligt svenssonliv, det avslöjas för en först i mötet med t.ex. psykiatrin och den fundamentalistiska kristna högern, två fascistiska krafter i vårt samhälle. 

Något om våra tankepoliser

Det slog mig idag att vi faktiskt lever i en polisstat inte bara i den vanliga bemärkelsen, utan även i den bemärkelsen att vi har tankepoliser - psykiatrikerna. Och dom beter sig på det sättet att dom aldrig slår ner på dom som är galna på rätt sätt, såsom de religiösa sektledarna och våra politiker, utan enbart på dom som på något sätt bryter med våra psykiska normer, som är galna på fel sätt. Det spelar ingen roll om sektledarna är mycket mer galna än dom som är galna på fel sätt, dom förra går fri och dom senare haffas, låses in på sluten psykiatrisk avdelning. Och har man en gång fått diagnosen schizofreni, har man den resten av livet, oavsett hur frisk man blir, oavsett om man aldrig mer får några psykoser under resten av sitt liv. Snacka om stigmatisering. Och många äter mediciner resten av sitt liv, för att läkarna och deras närmaste vill det, oavsett hur friska de blir. Mediciner som sätter ett lock på allt de är, som bedövar deras känsloliv och tar bort romantiken ur livet. 
 
Har man lite status, och klarar man att hålla fin fasad, kan man vara hur galen som helst utan att bli haffad av våra tankepoliser. Men stackars den som vågar visa sig svag! Stackars de ärliga, stackars de ödmjuka! Vårt samhälle har ett otroligt förakt för svaghet, och det visar sig särskilt i behandlingen av de lite efterblivna och ringa som tänker för fel. 
 
Det är inget fritt samhälle att leva i, där man inte får tänka och uttrycka sina egna tankar i lugn och ro, utan där man behöver vara rädd att bli angiven till tankepoliser om man tänker för fel. Ett sådant samhälles lagar om frihet är inte värd pappret de är skrivna på. Då föredrar jag mycket hellre den urgamla metoden (som ännu idag praktiseras bland vilda ursprungsbefolkningar) med exorcism på dom som tänker för fel (även om jag inte tror på andar), då behöver man i alla fall inte bli inlåst och tvingad att äta själsdödande mediciner. Att få en "demon" utdriven ur sig av en schaman är ingenting i jämförelse. Mycket var bättre förr, om man bara går tillräckligt långt tillbaka i tiden. 

Om min gamla blogg, mina mediciner och mitt känsloliv nu och fordom

Jag har på sistone läst en del i min första blogg "Lars Larsen" som jag skrev från 9.11.2006 till 11.2.2008. Jag trodde jag hade förlorat bloggens text för gott när jag brände upp en stor bunt med mina skrifter efter att jag kollapsat psykiskt hösten 2011 och ville förinta en del av min historia som jag inte ville veta av. Men det visade sig att min gode vän Istvan Molnár, poet och författare, hade sparat filerna till mycket av det som jag hade printat ut i den bunten som jag brände upp (jag hade förlorat filerna också). Jag fick filerna från honom för några månader sedan, och gissa om jag blev glad! Det var som om om jag fått tillbaka en del av min historia, en mycket viktig del. 
 
Nu har jag läst lite av de tidigaste texterna i filerna, tio år gamla, och det är underligt att se vilket levande känsloliv jag hade den gången. Jag har ju vant mig vid att ha ett avtrubbat känsloliv delvis p.g.a. min psykiska sjukdom (schizofreni), men också, och kanske framför allt, p.g.a. mina antipsykotiska mediciner som jag tar en ganska stor dos av varje kväll. Jag äter dem motvilligt, mycket p.g.a. att min flickvän Titti och min läkare vill det.
 
Jag läste en text i min gamla blogg från den 24 April 2007 om att  "Igår kväll läste jag Tarjei Vesaas "Isslottet" och grät. Idag stönade jag av lycka när jag "gick till jobbet" genom den solförklarade vitsippsskogen mellan min kåta och Skarpnäck."  Ja, jag minns att sånt kunde hända när jag ännu var frisk i själen och utan mediciner. Jag kunde uppleva både stor glädje och stor sorg och depression. Så länge jag har ätit mediciner har jag mest känt samma gråa känslor, likgiltiga och vardagliga, utan intensitet. Visserligen kunde jag gråta lite på Olle Hjerns begravning (för första gången på tre och ett halvt år), men det var ett stort undantag, en överraskning, så dött som mitt känsloliv är för tillfället. Så någonstans begravd under sjukdomen och medinerna, lever mitt känsloliv ännu. 
 
Jag har undrat om jag någonsin kan få tillbaka samma rika känsloliv som jag hade innan sjukdomen och medicinerna, eller om jag blivit på något sätt kemiskt lobotomerad av medicinerna, så att det blivit irreparabla skador i min hjärna. Det återstå att se, och jag ska snart fråga min läkare om jag får lov att trappa ner på medicinerna, för jag har nu ätit dem i över fyra år, utan att få nya psykoser. Men en vän (Riikka) sade att det tar två år att trappa ner på så mycket mediciner som jag äter, i vanlig läkarpraktik. Titti har gått med på att jag får börja trappa ner på medicinerna om läkaren godkänner det. 
 
Mitt döda känsloliv är en svår sak att handskas med i min relation till min flickvän Titti. Vi lider båda av det, jag har svårt för kärlek, empati och att visa uppskattning. Det hotar att förstöra vår relation. 
 
Vi pratade igår med Titti om det kan vara så att den dystopiska stämning som råder på min blogg, där jag spekulerar i och suktar efter kollapsen, kan komma delvis av mina mediciner. Jag har liksom inte så stor kärlek till livet längre, p.g.a att jag inte känner så mycket, och så projicerar jag det utåt så att jag vill att allt ska kollapsa. Det kan vara en delorsak till mina dystopiska visioner, förutom min kärlek till naturen och min längtan efter civilisationens fall och de fattigas och den vilda naturens comeback.  

Tidigare inlägg
RSS 2.0