för naturens skull

Budskapet om att kasta av "civilisationens" ok och bli helt sig själv och släppa fram sin innersta natur, som jag predikat i min djurism, bör användas med stor försiktighet när det gäller sådana som har gjort Babylon till sin andra natur, ja den natur i dem som de känner sig mest hemma i. Om de släpper sig, blir det bara destruktivitet och kriminalitet. Mitt råd till sådana är att de antagligen bör gå den traditionella "frälsningsvägen" genom kyrkan och religionen först, eller helt enkelt att de måste börja med att "härma" Jesus och helgonen, utan inspiration, enbart för att det är rätt. Dvs. ha en tid "under lagen", som pietisterna lärde, som "lagträlar", tills inspirationen och kärleken kommer. Med "lagen" menar jag här den moraliska, inre lagen, inte den yttre, inte Sveriges lag och yttre moraliska föreskrifter, som ofta är fördärvade. Nej, samvetslagen är vad man bör börja med, det lilla man har kvar, stärkt av det yttre ordet men ändå fristående från det. Om man inte börjar där, kommer man ändå bara att följa yttre moralregler och -lagar som passar ens babylonnatur, alltså Babylons lagar. All andlig utveckling tar sin början med att samvetet väcks, så att man börjar söka "Gud". Utan denna början är den andliga resan omöjlig (tänk på Kristen i Kristens resa av John Bunyan).

Offerritualerna i det judiska Tabernaklet, särskilt försoningsoffret en gång om året, vars blod bars in i det Allraheligaste och som sonade folkets synder är en bild på martyrernas (däribland våra fångna djurmartyrers) blod som sonar de civiliserades synder (Jesu blod är en bild på detta också). Minnet av detta blod lagras i Det Allraheligaste, dvs. i Naturens hjärta, i atomerna, och det ropar efter upprättelse, ju mer blod desto starkare rop (se Upp. 6: 9-11). Martyrerna får sin upprättelse när Babylon faller och mänskligheten återgår sakta till Naturen, då kommer vi att hedra martyrernas (bland djur och människor) minne, inte Donald Trumps och Stefan Löfvéns minne. Historien återvärderas och skrivs på nytt. Denna gång utifrån folkets, martyrernas, helgonens och även djurens perspektiv, inte utifrån maktens mäns perspektiv, som inte kommer att ha mycket av vår sympati, de förstörde vår planet. 

 

Har sonar martyrernas blod folkets synder? Inte så som kyrkan ofta tror, utan mer som P. P. Waldenström trodde (den subjektiva försoningsläran), offren uppenbarar kärleken, så att vi känner Naturens kärlek till oss, dess förlåtelse, så att att vi kan emot den och förlåta oss själva att vi t.ex. ofta förföljt vår egen tids heliga, såsom djuren, insekterna, växterna och dårarna. Och blodet ger oss mod och kraft att avlägga våra synder, omvända oss, och följa i Kristi fotspår, genom martyrernas exempel. "Det finns kraft, kraft, mäktig underbar / uti Gudslammets blod" sjunger pingstvännerna. Så sant, utifrån en mera symbolisk tolkning. 

 

 

 

I blodet finns kraft, frälsande kraft.

Synden försvinner i livskällans flod,

I blodet finns underbar kraft. 

I blodet finns underbar kraft. 

Lewis E. Jones (1865-1936)

 

 

 

Min kommentar: Pingstvännerna sjunger ofta om Jesu blods källa, som den Livets flod som omtalas i Uppenbarelsebokens slut (t.ex. den förment sinnessjuka skalden William Cowpers ljuva sång "Här en källa rinner" handlar om detta, hör den här)". När jag tänker på min egen sång "Livsflodens sång", och tänker att livsfloden i min sång bl.a. är martyrernas (djur och människor) blod genom historien, som skänker liv åt Moder Jord och mänskligheten på ovannämnda sätt, då rörs jag djupt. Ja, man kan gråta av sånt. 

Den som inte vill leva som Kristus blir ofta medlöpare och medarbetare till vår tids inkvisition mot människor, natur och djur, och de ateistiska vetenskapsmännen blir medskyldiga till en liknande inkvisition som den påvekyrkan utövade på medeltiden, och som de häftigt anklagar kyrkan för. Detta sker genom att de inte vill leva som Kristus och leva sig fram till sanningen, den enda vägen till den, detta senare något som gör att man själv riskerar att bli offer för inkvisition - för poliserna, väktarna och psykiatrikerna. Vägen är smal.

Ett livsproblem som borde utforskas i vår tids romaner: Hur man kan följa Kristus och helgonen i vår tid utan att gå under psykiskt. Och vad det säger om vår civilisation att detta så lätt händer.