för naturens skull

Av den fantastiska romanförfattaren, anarkoprimitivisten Daniel Quinn (som tyvärr gick bort i början av året), har jag lärt mig att tillgången till mat är det som avgör befolkningsmängden. Så vad är det då som gör att det är för många i Afrika och Asien, och gör att de ständigt svälter? Jo, det är att de bedriver civiliserat jordbruk, det Quinn kallar "totalitärt jordbruk" *, som möjliggör massproduktion av grödor, maximal produktion av grödor. Detta plus biståndshjälp i olika former. Ty de extra människorna som kommer till och skapar överbefolkning, är faktiskt gjorda av mat. 

 

Varför var inte svåra svälttider med massvis som dör av svält, ett stort problem innan civilisationen uppstod? Jo, ty då var vi så få, och vår matförsörjning så robust och småskalig, att när försörjningen blev svår någonstans, t.ex. p.g.a. torka, drabbade det inte stora mängder människor, såsom det gör när jordbruket drabbas av störningar. Det är ju sällan torka över hela landet, och om vi är glest utspridda, drabbas inte stora mängder människor av störningar, så som det gör idag. 

 

Skall vi åt svälten i Afrika, måste vi minska befolkningsmängden där, det finns ingen annan utväg. Och vägen dit går genom att sakta lägga ner det totalitära jordbruket och återgå till förfädernas livsstil. Ty det totalitära jordbruket är orsaken till överbefolkningen. 

 

Ja, jag skulle även gå så långt som att säga att den koloniala biståndshjälpen, som syftar att civilisera afrikanerna, måste läggas ner, både i form av mat och kolonial undervisning i skolor. Istället måste vi hjälpa dem att återgå till sitt ursprung, och detta kan inte vi västerlänningar utan att vi själva återgår till vårt ursprung, urfolkslivsstilen, det enda hållbara exemplet för afrikanerna. Som Bibeln säger: En blind kan inte leda en blind. Fast många afrikaner är inte blinda, utan ser mycket, mycket klarare än oss västerlänningar, och det är i själva verket de som måste komma till oss och lära oss att gå tillbaka på våra vägar, att bli hållbara igen som våra yttersta förfäder. 

 

Varje dag som vi i västvärlden uppför oss som brottslingar mot natur, djur och fattiga, utan att man åtalas för det, kommer missionärerna och utvecklingsarbetarna också att göra afrikanerna till likadana brottslingar.

 

En teologiedoktorand sade en gång till mig (2008) om min syn på detta: "Du lever på kolonialismens tid!" Jag förbluffades över att en begåvad akademiker inte ens kunde se att kolonialismen fortsatt. På utstuderade, för många vanliga folk dolda sätt.

 

 

* "For its complete ruthlessness toward all other life-forms on this planet and for its unyielding determination to convert every square meter on this planet to the production of human food, I´ve calleed it totalitarian agriculture." (Daniel Quinn i boken "The story of B", 1996, s. 260)

 

 

Mänskligheten är idag i djup kris. Aldrig tidigare i vår historia har vi stått inför så ofantliga utmaningar, inför hotet mot själva mänsklighetens och planetens överlevnad på lång sikt, ett hot som denna gång kommer från oss själva, p.g.a. att vi lever ohållbart, över våra tillgångar, över planetens bärkraft. Vi ser redan effekterna av detta. FN gick 2010 ut med att 150-200 arter utrotas varje dag p.g.a. mänsklighetens ohållbara livsstil. Det kan vara en överskattning, men det säger något om lägets allvar. Vetenskapsmän talar idag om den "sjätte massutrotningen" ("sixth extinction"). Alltså fem gånger tidigare i historien har massutrotningar förekommit av naturliga skäl, denna gången, den sjätte i ordningen, står människan bakom den. Geologer och miljöhistoriker gillar därför alltmer att tala om "Antropocen" istället för "Holocen", för att göra rättvisa åt detta, hur vi t.o.m. förändrar klimatet.

 

En populations storlek beror på hur många som föds, dör, immigrerar och emigrerar. Om det föds fler än det dör, och immigrerar fler än det emigrerar, ökar populationsstorleken. Detta senare har pågått i tusentals år för mänsklighetens del, ja vi har under de senaste 200 åren rentav haft en exponentiell ökning av befolkningen. Idag ökare befolkningen med ungefär 200 000 människor per dag, vilket är oerhört mycket. Vi är idag ca. 7,5 miljarder människor på jorden, vilket jag skulle säga är tio gånger så mycket som det som är hållbart på lång sikt. Vi var ungefär 1 miljard när industrialismen ("cancerfasen") tog vid på allvar i början av 1800-talet. Någonstans dit måste vi röra oss om vi inte ska förstöra denna planet, frivilligt (jag tror inte på tvång här, eller ekofascism). 

 

Varför har vi då blivit så många? Jag tror det har att göra med vår stora hjärna, vår matematiska intelligens, som alltid hittar nya sätt att bygga imperiet större, exploatera mer, utan att kollapsa. Och sedan det faktum att vi inte har rovdjur som är starkare än oss när vi är beväpnade, och att vi därför övervinner alla rovdjur, så att det kan se ut som om vi inte hade några naturliga fiender (lite som elefanten, som bara dödas av människan. Vår övermänniska är väl kollapsen).

 

Vi står idag i en underlig situation, där den s.k. "visa människan" ("homo sapiens") verkar vara den dummaste varelsen på planeten, dummare än t.o.m. bakterier. Alla organismer i naturen förutom människan strävar efter överlevnad, men vad gör människan? Hon sågar av den gren hon sitter på, och det trots att hon vet om det (vet inte våra vetenskapsmän vad vi sysslar med idag?). Så skulle inte en bakterie göra, om hon visste att det hon gjorde var hennes dödsdom. Evolutionen skulle inte gynna ett sådant beteende på lång sikt. Men människan verkar här, genom sin s.k. smarthet, ha segrat över själva evolutionens lagar, verkar det som. Men bara på kort sikt. På lång sikt kommer evolutionen att utkräva sin rättmätiga del. 

 

 

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)

(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

 

Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 

 

Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 

 

Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.

 

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  

 

Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 

 

Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 

 

Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 

 

Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 

 

Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 

 

Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 

 

 

Svenskarna lider av ett allvarligt fel: dom skaffar nya barn när vi inte ens kan ta hand om dom barn som finns, särskilt svältande u-landsbarn och det barn som kallas planeten Jorden (som också samtidigt är vår mor). Och vi skaffar nya barn fast många vet att det bidrar till överbefolkningsproblemet. Vi är faktiskt för många, och planeten och klimatet lider av det. Skulle vi vara färre skulle det släppas ut betydligt mindre koldioxid, och betydligt mindre gifter. 

 

Det föds för många särskilt i tredje världen. Därför borde svenskarna avstå från att skaffa barn, så att vi kan vara med och balansera upp det faktum att det föds för många i tredje världen. Sänker vi bara vår levnadsstandard kraftigt, så att inte dom flyktningar som kommer hit får en lika naturfientlig livsstil som oss, så skulle vi kunna avhjälpa tredje världens överbefolkning genom att ta emot dom som inte klarar sig där p.g.a. att dom är för många, och utan att naturen skulle lida av det.

 

Vi borde sluta skaffa barn i Sverige, särskilt för att vara redo för en otroligt viktig sak: klimatflyktningarna i framtiden. Desto värre klimatet blir i framtiden, desto mer klimatflyktningar kommer det att bli (dom existerar faktiskt redan). Och det är inte en fråga om om, utan när.  Förr eller senare måste vi möta konsekvenserna av vår naturfientliga livsstil, och en mycket viktig sådan konsekvens är att folk kommer att fly de varmaste länderna när det blir för varmt och torrt där, och när krig bryter ut där p.g.a. detta, som i Syrien. Svenskarna, och västvärlden överhuvudtaget, har ett mycket stort ansvar här, för det är västvärlden som står bakom klimatförändringarna, det är vi som har huvudskulden, i och med att det var vi som hittade på industrialiseringen, bilar och flyg mm. Och det är även vi som har släppt ut mest koldioxid, överlägset mest. Det vore då rimligt att vi tog det största ansvaret för klimatflyktningarna, och slutade skaffa barn för att kunna välkomna dem, och även sänkte vår levnadsstandard radikalt för att vara en god förebild för tredje världen och för flyktningarna, så att inte de tar efter oss i naturfientligheten när de kommer hit. 

 

Sverige borde gå före med gott exempel i att sluta skaffa barn, och de flesta länder borde nog begränsa barnaskaffandet kraftigt om vi ska rädda klimatet. 

 

Det finns dock ett viktigt problem med mitt förslag. Tänk om det kommer en otroligt massa muslimer som tar över vår demokrati? Jag skulle föreslå två strategier för att undvika detta. Det första är att vi helt enkelt inte tar emot så många muslimer, så att det kommer mest folk hit med snällare religioner, såsom buddhister och hinduister och animistiska urinvånare. Vi skulle begränsa muslimernas invandring så att dom inte kunde ta över politiken i vårt land. Den andra strategin är att om det blir för många muslimer, begränsar man deras rösträtt, så att bara en viss procent av den muslimska befolkningen får rösta, för att undvika att dom bildar ett stort muslimskt parti som helt tar över politiken. Om jag skulle välja mellan dessa två strategier, skulle jag ta det andra, även om demokratin skulle komma att lida av det. Vi kan helt enkelt inte riskera att Sverige blir ett muslimskt land. Det vore odrägligt. Men en hel del muslimer kan invandra utan att detta blir något problem. Det problematiska med detta är att det blir större risk för terrordåd i Sverige. Men jag menar att det är viktigare att hjälpa klimatflyktningar än att undvika terrordåd. Om vi i framtiden inte tog emot muslimska klimatflyktningar skulle flera dö och lida än om vi riskerade terrordåd p.g.a. att vi tar emot många muslimska invandrare. 

Jag skall nu lista nitton av de av mänsklighetens (som kollektiv betraktat) brott som jag anser värst, genom hela historien. Listan bör inte anses som färdig, jag kan ha glömt vissa viktiga brott:

 

1) Att tortera folk,  i fängelser eller i övrigt, t.ex. såsom katolska kyrkans inkvisition gjorde på medeltiden, eller såsom amerikanarna gör idag i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser.

 

2) Att förstöra naturen, det som upprätthåller allt liv, och därmed dömande fattiga människor, kommande generationer och icke-mänskliga arter till utrotning eller till ett jordiskt helvete. Att syssla med sånt som förgiftar miljön och förstör klimatet. 

 

3) Att vägra folk med outhärdliga smärtor dödshjälp (eutanasi), om de begär det, när de smärtstillande medlen inte räcker till, och de inte förmår själv göra självmord, så att de plågas resten av sitt liv, eller plågas till döds. Detta gäller såväl outhärdliga fysiska smärtor som outhärdliga psykiska smärtor. Detta är medeltida grymhet, en ofattbar atavism (föråldrad, reaktionär grej, ett bakslag). 

 

4) Att plåga djur i plågsamma djurförsök. Att ha dem i onödig, meningslös fångenskap, t.ex. i djurparker, bara för människornas nöjes skull. Att upprätthålla djurfabriker, där djuren plågas av utrymmesbrist och för lite stimuli, t.ex. hönsfabriker där höns tvingas leva i en mycket liten värpbur hela sitt liv, utan att kunna röra sina vingar. Eller att upprätthålla minkfarmer, där minkar blir galna av att leva hela sitt liv i trånga burar, bara för att vi ska få våra lyxpälskragar. 

 

5) Folkmorden genom tiderna, såsom det armeniska folkmordet, eller folkmordet i Rwanda. 

 

6) De medeltida häxprocesserna, där man brände "häxor" på bål.

 

7) Att tvinga folk att slava för sig, vare sig det är i koncentrationsläger (Nazismen) eller genom nykolonialism i fabriker i Indien och Kina. Att beröva folk deras självständighet, frihet och förmåga till självförsörjning genom att ta deras mark och ekonomiskt tvinga dem att slava i fabriker och industrier istället. Alltså det som västvärlden håller på med i tredje världen. Också att förstöra urinvånarnas samhällen på detta sätt. 

 

8) Att misshandla psykiskt sjuka, med t.ex. tvångsvård, spännbältesläggning, isoleringscellsvistelse och tvångsmedicinering. Psykiatrins vidriga historia på detta område, med tortyrliknande behandlingar och lobotomi. 

 

9) Att ha byggt kärnkraftverk och kärnvapen, därmed skyfflande en allt för stor ansvarsbörda på kommande generationer, och riskerande kärnvapenkrig som hotar mänsklighetens överlevnad, och kärnkraftsolyckor som förstör för oss i framtiden. 

 

10) Att inte satsa mer på att mätta världens hungriga, och göra livet drägligt för dem, och istället satsa på teknograndiosa projekt, som rymdteknik och smartphones, ja dyr högteknologi över huvudtaget, som kräver mycket arbete och resurser, och ta de svältandes mark i anspråk för att på dem odla onödiga lyxvaror, kaffe, te och tobak till de rika, istället för mat till de svältande. 

 

11. Att slösa med våra naturresurser, så att kommande generationers välfärd äventyras. Detta gäller såväl olja, kol, naturgas, mat, vatten, metaller, uran, som fiske. Att inte mer satsa på förnyelsebar energi, och avveckla vårt beroende av icke-förnyelsebara energiformer, såsom fossila bränslen, som även förstör klimatet.   

 

12. Oetiska medicinska experiment på människor, såsom nazityskland gjorde. Och nazisternas "barmhärtighetsdödande" av hundratusentals psykiskt sjuka, handikappade och obotligt fysiskt sjuka.

 

13. Att ge religionen en alltför stor plats i samhället, därmed avsaktande samhällets progressiva anda, medan man när medeltida vidskepelser, med alla dess destruktiva konsekvenser, med auktoritarianism, förföljelse av homosexuella, motstånd mot abort, förakt för kvinnan, förbud mot preventivmedel (katolska kyrkan) och motstånd mot vetenskap och forskning (som kreationismen).

 

14. Att hjärntvätta försvarslösa barn och ungdomar in i det kapitalistiska samhällssystemet genom att tvinga dem i grundskola p.g.a. allmän läroplikt, just i deras känsligaste och mest formbara period.

 

15. Polisens otaliga brott, som de aldrig ställs till ansvar för. 

 

16. Mänsklighetens hårda behandling av de hemlösa runt sina egna knutar.

 

17. Tjuvjakt, särskilt den i de tropiska områdena, såsom tjuvjakt på elefanter för elfenbenens skull.  

 

18. Att upprätthålla en kapitalistisk istället för en socialistisk och (särskilt) en anarkistisk världsordning. Att medverka till att skillnaden mellan fattiga och rika växer, och till att göda kapitalisterna på naturens och de fattigas bekostnad. Att sträva efter evig tillväxt på en ändlig planet. 

 

19. Att mänskligheten har kämpat allt för lite mot överbefolkningsproblemet, som förvärrar många andra problem som vi har med klimat, resurser och svält.

 

 

Detta är synderna, men jag tror inte på den fria viljan, så jag vill inte kalla dessa "synder" i den traditionella bemärkelsen, med skuld och skam, utan detta är vad som "gick/går fel" helt enkelt. Jag tror inte vi kan lasta mänskligheten i traditionell bemärkelse för dessa synder, utan vi kan enbart påpeka dem, och förkasta dem, så att en förbättring kan ske. Vi har ingen fri vilja, ja, men vi kan reagera och förbättra oss som reaktion på andras kritik. 

Ekonomi- och energianalytikern Nicole Foss har sagt att världsekonomin påminner om leken "Hela havet stormar", där man sätter en ring av stolar, och så skall alla gå runt stolarna i en ring medan någon spelar musik. När musiken tystnar, skall man sätta sig på stolarna, men det finns alltid en stol för lite, så någon blir utan stol. 

 

Oljan har pumpat upp vår värld på konstgjord väg, så att det finns för många människor i vår globala ekonomi. När oljan sinar, blir detta uppenbart, det "finns för få stolar" i världsekonomin. Det kommer att finnas för lite mat när oljan sinar, eftersom matproduktionen är helt beroende av oljan, och har pumpats upp av den (och naturgasen) på konstgjord väg. Sven-Olof Jakobsson skriver i boken "Sista droppen" (SJ-förlaget 2008) att hektarskörden skulle minska med 65 % om man avstod från konstbevattning, konstgödsling och bekämpningsmedel. 

 

När industrialismen började, alltså 1750, var världsbefolkningen endast på 750 millioner, alltså nästan tio gånger mindre än idag, då vi är 7,4 miljarder. Jag förespråkar att vi på sikt bör minska befolkningsmängden frivilligt till den nivån som den var när industrialismen började, för att undvika påtvungen massdöd av människor. 

 

Jag är mentalt förberedd på att det finns en stor risk för att jag inte kommer att dö en naturlig död, utan dö svältdöden när ekonomin kollapsar efter att oljan börjar sina. Klimatförändringarna kommer också att spela en stor roll till varför det kommer att bli brist på mat. En nuklär vinter efter ett kärnvapenkrig skulle ha samma effekt. Om vi har tur undviker vi det. 

 

Men jag tror kollapsen kommer att bli en långt utdragen process, inte så snabb och kataklysmisk som jag har trott tidigare. 

Jag läste på nåt ställe att stenåldersmänniskan kämpade ständigt för att kontrollera sin befolkningsmängd så att de inte skulle bli för många, för att de skulle kunna föda alla med mat. Jag tror de också hade en känsla för balansen mellan dem och andra arter. Och jag tror att de därför såg deras höga barnadödlighet, samt sjukdom och förtidig död, som naturens sätt att hålla befolkningsmängden nere, dvs. att det ytterst sett tjänade livets helhet.

 

Denna visdom verkar ha försvunnit sakta med civilisationens ankomst, när befolkningsmängden började öka, och inte minst i vår tid, då överbefolkningsproblemet är stort.

 

Läkarna i vår tid svär ed på att de skall rädda liv till vilket pris som helst. Och detta förfarande är en stor bov i dramat när det gäller överbefolkningsproblemet. Döden ses inte längre som något som tjänar livet, balansen mellan arter, som något ytterst sett gott. Dödens helighet har försvunnit. Vi sätter all vår kraft på att utrota döden. Detta leder till ekokatastrof. Har aldrig läkarna tänkt på detta? Att deras verksamhet att bekämpa döden ytterst leder till överbefolkning och ekokatastrof? De ser inte att vi är underställda entropilagen*, så att om man minskar entropin på ett ställe, ökar man det på ett annat ställe, för att jämvikten ska upprätthållas. Det innebär att bekämpar man frenetiskt döden nu, och övervinner den i stor skala nu, blir det bara svårare senare. Överbefolkningen kommer nämligen att utkräva sitt pris, och det är ekologisk kollaps, vilket kommer att utkräva en otrolig mängd dödar av mänskligheten under detta sekel. Man kommer inte förbi entropilagen, hur man än försöker lura den. Den enes vinst är den andres förlust. Vår nutida vinst i minskad dödlighet, kräver ökad dödlighet hos våra efterkommande, som får betala notan av vår nutida överbefolkning, genom miljöförstörelsen.

 

Men kan man klandra läkarna? Jag tror inte det. Vår benägenhet att lindra lidande där vi finner den, störtar oss ofrivilligt in i överbefolkningsproblemet. Vi kan inte begära att läkarna ska sluta lindra lidande, och det är ju detta som ytterst resulterar i att vi bekämpar döden. Vi måste bara erkänna att vi fastnat i en blindgata. Det finns ingen utväg.  Tåget har gått, det är för sent att ändra situationen. Det enda som hade hindrat oss från vår galenskap, vore om vi inte hade lämnat djungeln eller stenålderns livsstil. Nu har vi blivit en cancersvulst på Moder Jord, och vår undergång är säker, om man ska tro entropilagen. Vår livsstil och dödens bekämpande kommer att ha sitt pris. Det betalas redan nu av tredje världen och andra arter i naturen. Men tiden kommer då även den västerländska mänskligheten kommer att få betala priset för att vi skuffat döden och kollapsen på framtiden, istället för att dö och kollapsa lite grann hela tiden, såsom vi gjorde i djungeln och på stenåldern. Kollapsar man lite grann hela tiden, genom att leva i askes och fattigdom, genom att inte bygga civilisation, utan leva sårbart och enkelt i djungeln, dvs. hållbart, såsom många urbefolkningar gör än i dag, då behöver man inte uppleva denna gigantiska kollaps som väntar vår civilisation. Det är som med tandskötseln, sköter man sina tänder, behöver man inte plågsamma tandläkarbesök (som när tandläkaren ska ta bort tandsten). Man offrar sig lite varje morgon och kväll när man borstar sina tänder och använder tandtråd eller tandpetare. Man betar av lidandet lite varje dag, så att inte allt samlar sig till framtiden. Det var så vi levde i djungeln och på stenåldern. Det var ett tufft liv, vi hade ingen sjukvård, och vi kämpade med rovdjuren. Men vi betade av lidandet litet i taget. Hade vi fortsatt så hade vi aldrig fått någon ekologisk kollaps. Nu lever vi i lyx och rikedom, och tror att vi skall kunna fortsätta så inom oöverskådlig framtid. Priset för allt detta, ja det frågar vi aldrig efter. Det skjuter vi på framtiden, genom t.ex. skyhöga statslån. Våra efterkommande får betala priset i form av obetalda lån, oljetoppskollaps och ekologisk kollaps. Vi har inte borstat våra ekonomiska tänder, och nu väntar det "planetära tandläkarbesöket".

 

 

 

 

* entropilagen är den naturlag som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Jag tänker en del på döden, och hur det skulle kännas att inte finnas till längre. Jag både fascineras inför tanken, samt upplever den lite skrämmande. Och det är mitt ego som upplever det skrämmande. Hur kan jag sluta existera? Vart går jag? Hur kan en dag komma då jag inte finns längre?

 

När jag tänker osjälviskt, utanför mitt ego, då är döden inte alls skrämmande. Jag har ju lyckats vara död i miljarder år innan jag föddes, utan att lida av det, så nog ska jag klara det efter döden också. Och jag blir ju till liv för naturen! Och jag ger plats åt annat liv när jag försvinner, plats åt våra efterkommande, plats åt växter och djur *!

 

Att tänka så är för mig att öva mig i att dö, och öva mig i osjälviskhet. Döden sårar vårt ego, så att tänka mycket på döden ("memento mori") är en slags övning i jagets död.

 

De gamla mystikerna talade mycket om "jagets död" och att "dö före döden". Jag tror de hade en stor visdom i detta.

 

Den kristne filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943) har betytt mycket för mig här. Hon hade en gudsbild där Gud skapade världen genom att dra sig tillbaka, genom "avskapelse". Och vi är enligt henne kallade att följa i denne Guds fotspår. Vi måste dra oss tillbaka, så att det finns plats till annat liv än oss själva. Det är denna visdom som naturen har med dess fenomen döden. Och även om jag inte längre tror på Gud, så tror jag fortfarande på "avskapelsens" princip. Den måste genomsyra hela vårt samhälle om mänskligheten ska ha en chans att överleva under vårt sekel. För är det inte just utövandet av dödens konst som vi har förlorat i civilisationen? Vi bekämpar döden med alla till buds stående medel, och missar därmed att se det ekologiska värdet i döden, att den behövs för att annat liv än oss ska kunna finnas, för att annan natur än oss ska kunna finnas. Läkarna svär ed på att de ska rädda liv till vilket pris som helst, och följden av det blir överbefolkning, att döden sopas under mattan och inte blir en del av vardagen, såsom den är det i den vilda naturen. Vi bekämpar frenetiskt alla pandemier, som kanske var naturens sätt att begränsa folkmängden, så att den ekologiska balansen skulle kunna upprätthållas i naturen.

 

Vi har blivit för många. Det är en stor tragedi, och har förödande effekter på ekosystemet. Egentligen skulle vi inte kunna vara så många, var det inte för teknologin och oljan, som har blåst upp befolkningsbubblan. När den spricker, kommer många, många att dö. Antingen av krig eller av svält.

 

Klimatförändringarna är bara ett av de otaliga symptomen på att vi har blivit för många. Vi har haft hybris, och naturens "nemesis" väntar. Klimatkollapsen och oljekollapsen kommer kanske samtidigt, och bereder oss en "perfekt storm".

 

Att bearbeta detta som vi gjort med naturen, det är "memento mori" för mig. Att bearbeta sorgen över vad vi gjort, och inse att min död kanske kommer för tidigt på grund av detta. Jag hoppas jag, när den tiden kommer, kan ta emot döden med öppna armar, för att vara med och skapa plats för Moder Jord och alla hennes vackra varelser, för att hon kanske skulle kunna läka, och undgå planeten Venus öde.

 

*  Detta är de goda sidorna med döden. De dåliga finns förvisso också, som att det är en tragedi varje gång en riktigt god människa dör, en eldsjäl för människors och djurs rättigheter, en ekoförfattare, en klimatkrigare. De är ofta oersättliga. Även när något dör i förtid, när t.ex. när barn och ungdomar dör, som har chansen att göra en insats i vår värld, är det tragiskt. Också om man själv är inne i att göra mycket gott, har man skäl att frukta döden, så att den inte ska beröva världen det goda man gör. Här kan man säga att döden är en aning skrämmande, och att det kan vara osjälviskt att frukta döden. Detta är bara en liten nyansering av det sagda i detta kapitel.

 

 

 

Det är inte så stor skillnad mellan nutida psykiatris förföljelse av de "sinnessjuka" (tvångsvård och tvångsmedicinering med obehagliga mediciner) och medeltidens inkvisitionsförföljelse av heretikerna och häxorna. Det är den ungersk-amerikanske psykiatrikern Thomas Szasz (1920-2012) som har fått mig att inse denna parallel.

 

Jag själv har lidit något så hemskt av tvångsvården och tvångsmediciner att det är svårt att uttrycka det. För mig var det rena psykiska plågan. Särskilt medicinerna. Jag blev helt förlamad i själen av dessa, kombinerade med tvångsvården fängslande. Och jag blev livrädd för läkarna på sinnessjukhuset, mina bödlar.  

 

Jag är numera definitivt, kraftigt emot all tvång inom psykiatrin. Om någon är suicidal, skall man föra dialog med henne, försöka övertala henne genom dialog, aldrig tvångsvårda henne. Man kan inte tvinga någon att leva. Alla måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Man andligen våldtar en människan om man tvingar henne att leva, vilket anorektiker har bekräftat på nätet. Man gör långt mera skada än nytta. 

 

Jag kommer ihåg när jag första gången blev tvångsvårdad, på sommaren 2008, då jag genomförde en 40 dagars fasta på vegetarisk råkost. Jag blev så svag att jag trodde jag skulle dö, och blev psykotisk. Jag ville inte sluta fastan fast jag trodde jag skulle dö. Och jag trodde att jag skulle uppstå från de döda på tredje dagen och bli en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. 

 

Mina föräldrar och syskon försökte aldrig få mig på andra tankar. De brydde sig inte om att föra dialog. Ja, det har mina föräldrar faktiskt aldrig sysslat med heller. Där löser man problemen med kall hierarki och krav på blind lydnad, inte dialog, som i en fascistisk mini-teokrati. Man blir utesluten ur gemenskapen om man inte lyder. Plötsligt bara kom ambulansen och hämtade mig till sinnessjukhuset. Mina föräldrar ringde till psykvården utan att fråga mig först, utan att föra dialog först. Detta är ett trauma som jag bär inom mig. Ett så kallt och omänskligt uppförande! Jag var heretikern som tänkte fel tankar, och som därför skulle föras till "tortyrkammaren", slutna avdelningen på sinnesjukhuset. Där gav de mig mediciner som faktiskt var rena plågan. Ta aldrig t.ex. serenaasi, den var hemsk. Zyprexa också. Fast jag har vant mig vid zyprexa nu, nu plågar den inte mig mer, bara sätter locket över min livslust, sexlust, känslor, vilket är rätt illa det också. Jag vågar dock inte sluta med medicinerna, jag får inte lov av flickvännen Titti, och dessutom är jag rädd att få ny psykos. Det är inte tryggt att ha psykos i vårt samhälle. Det är inte tryggt att tänka för fel tankar. Samhället, genom psykiatrin, har nästlat sig in i vår mest privata sfär, vi äger inte ens våra egna tankar. Vi har inte rätt till våra egna tankar. Jag kallar det att vårt samhälle ännu i många avseenden lever på medeltiden. 

"“We are a plague on the Earth. It’s coming home to roost over the next 50 years or so. It’s not just climate change; it’s sheer space, places to grow food for this enormous horde. Either we limit our population growth or the natural world will do it for us, and the natural world is doing it for us right now."

(Sir David Attenborough, från detta inlägg)