för naturens skull

När man tänker på det ofattbara samarbete som atomerna och cellerna i kroppen har, som i smidighet och harmoni övergår allt som människorna i civilisationen någonsin presterat, blir man böjd att anta att dessa varelser nog är långt smartare än vi anar, och nog måste ha någon slags inre värld varmed de kommunicerar med varann. Har de en motsvarighet till människornas "andevärld"? Det kan tänkas, eftersom urfolk som lever närmare naturen än oss verkar ha en livligare "andevärld" än oss. Då kan man sluta sig till att naturens centrum, mikrolivet, måste ha en ännu rikare andevärld, ett ännu rikare inre liv. Kanske är de civiliserades andevärld en urvattnad version av cellernas och atomernas andevärld *, och kanske många till synes paranormala företeelser har sin grund i denna rikare andevärld istället för att komma från "Gud" och något "övernaturligt". Tänk bara på alla verkliga helandemirakel som bevittnats (se denna artikel). Kanske är de alla naturliga, men kan förklaras av cellernas och atomernas nästan paranormala, magiska samarbete? När jag tänker på ett sår som läks, ter det sig i sanning magiskt, vilket otroligt samarbete ligger inte bakom detta. Kanske atomer och celler samarbetar även på avstånd? Skickar signaler långa vägar? Nästan som telepati? Jag har fem gånger bevittnat magiska helanden som verkat paranormala, på mig själv. En gång helades jag från feber på direkten av hippien "Saras" massage i Finland, och en gång helade jag min egen fotsvamp genom bön, med direkt bönesvar. Fotsvampen, som var svår, försvann helt på en sekund, och jag kunde se att gränsen mellan frisk hud och sjuk hud hade suddats ut. Var det atomerna och cellerna som hade samarbetat på ett nästan magiskt sätt? Hur vi än vrider och vänder på det, kommer vi till dem och deras verksamhet och samarbete, ty helandena sker i det fysiska, och det fysiska är uppbyggt av celler och atomer. Allt "paranormalt" går ytterst tillbaka på dem, alla gudsupplevelser, alla nära döden-upplevelser. Och själva vår hjärna består av celler och atomer, hur magiskt är inte det, vilket samarbete finns inte där? Här blir det hisnande. Vi tänker och känner faktiskt med våra celler och atomer. 

 

Har då cellerna och atomerna ett sånt rikt inre liv, då är det nog inget nederlag att återgå till cellen och atomen i dödsstunden, och leva vidare där (fast detta är för mig bara ett hopp, ingen dogm). Livet verkar bli ljuvligare ju mindre det är, och skickligare också. Vi människor grälar och strider ständigt, medan atomerna och cellerna lever i lugn och ro i sin paradisiska harmoni och samarbete. Med tanke på hur många de är, strider de ytterst sällan (cancer är väl deras krig nr.1, dock tror jag det utkämpas utan hat och fiendskap, mer som en brandsläckningsoperation). Kanske är en förklarande bild den att ekorren och sparven är smidigare fysiskt än människan och elefanten?

 

* en andevärld som är mindre symbolisk och mer ägnad åt att kommunicera med verkligheten