för naturens skull

Liv trivs ej i de stora sammanhangen,

se bara på hur mycket mat som kastas

i en butik, i fina restaurangen

och detta är ej mat som alls kan lastas.

 

När livet träder in i maktens riken

dör en hel del, och blir till sopstationer.

En urfolksstam gör även människoskiten

till odlingarnas ljuva övertoner.

"Att förvisa äldre personer till en "bäst-före-datum"-dumpningsplats i speciella institutioner, skilda från samhällets dagliga växelverkan, utan att kunna delta i det vanliga livet, är ett fruktansvärt slöseri med livserfarenhet. Utom i fall där viss specialistvård behövs, innebär det en repetition av hur vi behandlar planeten i stort. "

 

(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)

 

Den nutida äldreomsorgen behandlar äldre människor som avfall att dumpa på en avfallshög, äldreboenden, på samma sätt som vi dumpar bajs och kiss som avfall (jag menar inte jämföra åldringar med kiss och bajs, men ni förstår poängen!) istället för att kompostera det och använda det som gödsel. Ja, på samma sätt som vi behandlar hela naturen som blotta resurser som för det mesta blir till avfall som dumpas på soptippar. Naturen förvandlas till avfall i människans händer. Det är något ohyggligt groteskt. Inte konstigt därför att människan behandlar sina äldre på det sättet.

   Ingenting i Naturen är avfall för henne. Naturen tar hand om allt som dör så att det blir nyttigt, till näring för nytt liv. Naturen är biofil, medan civilisationen är nekrofil.

 

Äldre människor tror jag känner ett stort behov av att få vara med i livet, att inte bli åsidosatt bort från människornas vardag. I gamla dagars storfamiljer var åldringarna viktiga barnpassare, de fick följa livets fortsättning på nära håll, hur livet skulle fortsätta efter att de somnade in. Åldringarna i gamla dagar fick ju vara med mitt i människornas vardag, de blev inte förpassade till åldringshem så snart de blev för gamla, nej, deras släktningar och barn och barnbarn tog hand om dem. Så borde det vara idag också, jag gillar inte åldringshem, de baserar sig på ghettotänkande, och gör att åldringarna dör i förtid, de känner inte sig nyttiga på åldringshemmen, de känner sig bara till börda för samhället. Skulle de få passa sina barnbarnsbarn skulle de känna sig mycket mer nyttiga, och skulle känna livet flöda runt sig. Åldringshemmen är sterila platser i jämförelse. 

 

 

Det säger något om civilisationens väsen, att de civiliserade anser bajs och kiss vara något äckligt, vara avfall, något man bör dölja, skämmas för och kasta bort. Sanningen är nämligen den, att bajs och kiss är naturens guld. Bajs och kiss förädlar jorden, gör den mer näringsrik, gödslar den, ger den liv. Ingenting i naturen är så viktigt för naturen som just detta: förfiningen och förädlingen av jorden, så den kan rymma ytterligare biodiversitet. Bajset och kisset (samt matavfallet) är faktiskt människans genom tiderna viktigaste bidrag till naturen, dess sanna gåva åt henne, något som gör att människan inte bara tar från naturen, men också ger. Och ändå vill människan kasta bort bajset och kisset (och matresterna) som avfall, istället för att ge det direkt tillbaka till naturen, såsom vi gjorde på stenåldern (detta skulle dock kräva att vi läte åkrarna bli till skogar och att vi blev radikalt färre).

 

Däremot, det som de civiliserade anser vara guld, metallen guld, det är naturens bajs och kiss. Det civiliserade guldet, som de civiliserade dyrkar, har faktiskt inget som helst värde för naturen, det är för henne en likgiltig biprodukt, lika sterilt och dött som berget, och befinner sig också ofta inuti berget innan de civiliserade utvinner det. Så upp-och-ner är de civiliserades världsbild, så lågt har de sjunkit, att de dyrkar det döda och ofruktbara, såsom guld och pengar, och anser bajset och kisset, det livgivande, som skräp och avfall. De civiliserade är i själva verket nekrofila, och deras civilisation anser det som en dygd att förstöra, döda och förorena naturen för att få tag i naturens bajs och kiss: guldet. Allt civilisationen skapar, husen, bilarna, teknologin och maskinerna, är stendöda ting. Civilisationen har helt enkelt inte sinne för Liv. Moder Jord däremot, har Livet som sin ögonsten, hennes mål är att skapa så mycket och så rikt Liv som möjligt, och det är därför hon älskar bajs och kiss, hur konstigt det än låter (det gör förresten hundarna och många djur också, som stundom kan äta bajs)