Något om att bli tigd ihjäl som författare

Om jag ska vara ärlig, så tycker jag bättre om Josef Larsens kommentarer på Facebook än den totala tystnaden om mina inlägg. Josef visar i alla fall att han läser mina texter, och jag är så undernärd på kommentarer att jag uppskattar hans underliga uppmärksamhet, som får vissa att tycka att jag borde blockera honom från att kommentera. Författaren Tarjei Vesaas sade en gång att det värsta för en författare var att bli tigd ihjäl. Jag är inte obekant med detta öde, trots att jag skrivit oerhört mycket i offentligheten.
 
Att bli kritiserad är bättre än tystnad, för det visar att folk tar mig på allvar, så att jag kan hjälpas att vässa mina tankar och rätta felaktigheter i mitt tänkande.
 
Men jag har väl ingen status, är bara en galning, väl?

Något om min ständiga oro i maggropen

Jag har haft en ständig oro i maggropen nu i tolv, tretton dagar, och är lite rädd att den har kommit för att stanna. Några råd om hur man botar sådant? Jag tror oron kom av att jag försökte gå ner på psykmedicineringen med 2-3 milligram (från 10 mg Zyprexa). Jag vågar inte trappa ner vidare just nu, är rädd att få svår ångest då, såsom det gått tidigare när jag försökt på detta. Jag äter nu igen 10 mg.

Jag blev osäker på om jag ska fortsätta vandra till Uppsala

Jag kom inte långt på vandringen - till Upplands Väsby - innan jag blev osäker på om det var så vist att fortsätta. Orsaken var en liten övergående ångestkänsla i magen när jag läste i Pelle Strindlunds och Annika Spaldes bok "Kärlekens väg. Djurrätt och kristen tro" (2012) och att jag fick veta via en kunnig vän på datorn i biblioteket i Upplands Väsby att det är nästan omöjligt att tigga sig till mediciner, som jag hade tänkt göra. Och min psykiatriker i Stockholm på Pelarbackens enhet för hemlösa vill heller inte skriva remiss till Uppsala-läkare om jag inte visar mig hos honom den 9.7., som planerat. Så allt tyder på att det är klokt att vänta och ge Stockholm en chans att tåla min heliga dårskap. Jag vill hellre använda vandringen till Uppsala som sista utväg när allt annat är prövat och ingenting tycks fungera för mig i Stockholm, dvs. som flyktväg. Jesus sade också till sina lärjungar att om man förföljer er i en by, så ska man fly till nästa. Jag förföljs inte ännu i Stockholm. Och det sista jag vill är att leva gatubarnsliv i Uppsala med ångest p.g.a. för snabb nedtrappning av medicinerna. Det har hänt liknande saker förr.
 
Jag tiggde mig till en pendeltågresa hem till Stockholm.

Vandringen uppskjuten en dag

Vandringen blev uppskjuten en dag. Idag bär det av!
 
P.S. Jag har nyligen lagt upp en självbiografisk roman, "Skogsfolket i Nackareservatet. Del 1: Broder Tikka" på Internet Archive. Varsågod och läs den här! Den handlar om mitt liv som hemlös under tiden 2006 tills idag. 

Jag börjar vandra mot Uppsala idag

Hej alla läsare. Idag börjar jag vandra mot Uppsala, för att vara där en längre tid, på obestämd tid. Orsakerna till detta är flera, främst att jag letar efter en bättre stad än Stockholm att trappa ner på mina psykmediciner i. Stockholm är så fruktansvärt hård och kall, tål knappt någon helig dårskap. En av de värsta städer jag varit i. Full av statusjakt och karriärism. Nästan inga hippien och anarkister. Inga ockuperade hus. T.o.m. på Gebers ekoby strax utanför Stockholm finns det folk som inte tål mig, hur blir det då med förhärdade kapitalister och rikemän i Stockholm centrum? Uppsala är tretton, fjorton gånger så litet som Stockholm, med bara ca 150 000 invånare. Min erfarenhet är att ju större stad, desto större kyla. Dessutom är Uppsala Nordens viktigaste bildningscentrum, och bildning är ju som ni vet något jag tror skapar tolerans mot oliktänkande och avvikare. Den kristne mystikern Fritz Olofsson har ju också varit en vägröjare för den heliga dårskapen i den staden, han har kallats en "Kristi dåre".
 
Jag behöver mycket kärlek om jag ska klara att trappa ner på medicinerna utan att hamna på psyket, och mitt hopp står nu till Uppsala, särskilt dess kyrkor och teologiska fakultet.
 
Nu tar jag också farväl av Babylon genom att ha grävt ner min plånbok, min mobiltelefon och min minnessticka med en stor del av mina skrifter i, i Nackareservatet. Där får de vila tills nöden tvingar mig att gräva upp dem igen. Jag tar med mig bara en filt, ett litet myggnät, en anteckningsbok och ett litet Nya Testamente. Ingen ryggsäck, ingen kasse. Inga skor.
 
Det blir ingen Finlandsresa för mig, som jag hade tänkt tidigare, och min stöd-grupp samlar jag inte förrän jag kommer tillbaka i Stockholm, eller om jag blir haffad av psykiatrin, vilket är en reell möjlighet när jag slutar helt med medicinerna, den heliga dårskapen blir så stark då.
 
Min tidskrift Delta kommer inte att ges ut längre, den kräver att man rör sig med pengar. Härefter är jag samme gamle tiggarmunk som jag varit under mina helt hemlösa år, när jag inte bodde hos Titti. Jag kommer att tigga om mina mediciner också, av läkare, tänker inte gräva upp plånboken för att få mediciner. Vill inga läkare ge mig medicin -  är det bara fråga om bisnis -  ja då får dom tåla att jag blir lite extra vild och manisk p.g.a. för snabb nedtrappning på medicinerna.
 
En annan orsak till att jag väljer Uppsala framför Stockholm, är de stora avstånden i Stockholm, som gör att jag måste planka, och som gör att jag går för mycket, med mina bara fötter. Jag vill inte ta skor på mig, ty jag är mer i "anden" när jag inte har skor. Jag vill inte planka om det inte är absolut nödvändigt.
 
Jag har starka rötter i Uppsala, har härjat där i flera omgångar. Det var i Uppsala moské som jag blev muslim 2009. Och jag har ett ställe att sova på också, om än ett hemligt sådant.
 
Lite kuriosa är att David Petander, "vandrarprästen", Sveriges vackraste helgon, studerade till präst i Uppsala. Hans brors barnbarn, Einar Petander, min käre vän, har också studerat där, och Einars mor bor i Uppsala. Hoppas jag får besöka henne och höra historier om David Petander!
 
Men nu kommer jag inte att skriva här på en eller två veckor. Vi träffas här på bloggen när jag kommit till Uppsala!
 

Den fruktbara lilla krukan som finns mellan Systemet och hemlösheten

Jag har sagt till min flickvän Titti att jag känner mig växa i en kruka just nu, en kruka som består av henne och hennes lägenhet. Jag är ett träd som bara blev misshandlad i det vilda, och måste omplanteras i en kruka för att kunna växa vidare. Min kruka är ett underligt limbo mellan civilisationen och naturen, mellan Systemet och hemlösheten. Jag tillhör ingendera, liksom. Jag har alltid lite svårt när jag ska förklara var jag bor, jag måste alltid förklara att jag bor hos Titti, men bor inte där officiellt, utan är officiellt hemlös, jag är inte skriven hos Titti och betalar ingen officiell hyra.
 
I denna kruka mår jag rätt bra, fast krukan har känts för trång på sistone. Mitt psyke har varit stabilare än sedan jag första gången insjuknade i psykos 2008. Inga psykoser sedan 2012. Psykmedicinerna har jag också att tacka, de tillhör väl också min kruka, fast de är bedrägliga, som vanliga droger. Av båda mår man bra, men de bryter ner en på lång sikt.
 
Denna fruktbara lilla kruka som jag växer i, har den underliga egenskapen att den möjliggör det som många längtar efter; att vara ekonomiskt fri att göra det man älskar, på heltid. Det jag gör, är folkbildning, att läsa och skriva och sprida kunskap. En aspekt som genomtränger det mesta jag gör. Det var också det jag sysslade mest med i min senaste mani för några veckor sedan, när jag åt för lite medicin. Jag verkade för religionsdialogen och skrev brev och miniböcker till olika utvalda personer, och hjälpte St. Clara Kyrka att bygga ett lånebibliotek, som jag donerat många böcker till, och fortsätter göra (detta är en av mina ögonstenar, att kyrkfolket bildar sig!)
 
Jag uppmanar alla till att leva mer asketiskt så att de behöver jobba mindre, så att de får mer tid att göra det de verkligen älskar, vilket ofta brukar vara något gott.
 
Min kruka höll på att gå sönder i min senaste mani för en månad sedan, men jag lappade ihop den i hast, rädd för att jag inte är stark nog ännu att planteras ut i det vilda - för det är det hemlösheten är. Skulle det blir slut med Titti, tror jag nämligen att jag skulle välja det hemlösa livet framför att skaffa en lägenhet, det senare något som skulle tvinga mig allt längre in i Systemet. Jag anses nämligen för frisk för att få ordentlig sjukpension, nu får jag bara en minimal pension på drygt 500 kronor i månaden. Den som inte är sjuk och får sjukpension måste jobba om han inte vill riskera hemlöshet. Så har jag förstått att det fungerar.

En fågel har byggt sig ett bo i min lilla hydda!

När jag besökte min nya lilla hydda (den jag byggde 2010) i Nackareservatet  nyss, för att vattna mitt kära plommonträd (mitt skötebarn!) som jag planterat nära hyddan för två år sedan (i en skogsglänta, lite gerillaplantering, alltså), upptäckte jag att en fågel byggt ett stort fågelbo i min hydda sedan jag senast var där förra hösten. Det måste ha varit en stor fågel, så stort var boet, och det var ett bo, det gick inte att ta miste på. Jag känner mig hedrad! Dock ingen fanns i boet. Hyddan håller på och ruttnar hela tiden, den är byggd av vanliga trädstockar, inget impregnerat trä, så den kommer att ruttna sönder till slut. Får se om jag kommer att klara att fixa till den när den faller ihop.

Öppet brev till mina vänner: Hur ska jag klara att sluta med mina mediciner?

Kära vänner!
 
I detta blogginlägg skriver jag om hur det gick när jag skulle trappa ner på mina mediciner till en fjärdedels dos, 5 mg Zyprexa. Jag var tvungen att gå tillbaka till 10 mg Zyprexa efter att ha blivit manisk, ångestfull och sömnlös efter att jag varit två veckor på 5 mg Zyprexa. Men jag fick också uppleva "paradiset". 
 
Jag tänker inte ge upp. Många psykiatriker (ofta alternativa sådana) varnar för långvarig användning av antipsykotiska mediciner, och jag har nu ätit mina i många år (sammanlagt säkert sex, sju år, om jag räknar alla kortare perioder på medicin). Psykiatrikern Peter Breggin säger att ju kortare tid på psykmediciner, desto bättre livskvalitet. Han uppmanar folk till att sluta med sina antipsykotiska mediciner, så giftiga saker är det, men inte abrupt, utan så långsamt som man känner att man behöver. Den här korta videon av Breggin var en varningssignal för mig. Det finns många sjukdomar som man kan få av långvarig användning av antipsykotika, bl.a. tardiv dyskinesi, fetma, diabetes, för hög kolesterolnivå, hjärtproblem och tjugo år kortare livstid. Alla mina talrika obehagliga biverkningar (se en lista på dem i detta brev) bekräftar bara för mig hur farliga grejer det är fråga om. 
 
Jag vet dock riskerna med att jag försöker sluta. Det kan bli en till tvångsvårdsinläggning på psykiatrisk avdelning, på obestämd tid, vilket känns fruktansvärt (hade man bara fått en hederlig dom, så man visste hur länge man måste plågas!). Min relation med Titti höll också på att brista av min mani och rastlöshet för några veckor sedan. 
 
I följande dilemma står jag, på följande smala stig går jag; på ena sidan har jag en avgrund av allvarliga sjukdomar som jag kan få av att äta mina mediciner livet ut, på andra sidan stigen gapar de psykiska problemens avgrund som jag kan få av att sluta med medicinerna; psykos, mani, sömnlöshet, ångest, depression. 
 
Hur navigerar jag genom denna Dödsskuggans dal (detta får mig att tänka på Kristens vandring genom Dödsskuggans dal i John Bunyans berömda bok Kristens resa)? En sak är klar, och det är att jag behöver hjälp, all hjälp jag kan få. Dock avsäger jag mig all "terapeutisk agression" från psykiatrin. Det är inte sån hjälp jag behöver, den bara stjälper och får mig att vilja sluta leva. 
 
Igår i samtal med Titti fick jag en idé till hur jag skulle kunna få hjälp. Min idé baserar sig på tankar i psykiatrikern Edward M. Podvolls bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" (1990). Den går ut på att man bildar ett stöd-team kring den mentalpatient som ska rehabiliteras och sluta med sina mediciner. Ett team bestående av mest volontärer och några professionella som koordinerar det hela. De träffas sedan med jämna mellanrum i patientens hem, för att stödja och hjälpa henom genom processen. 
 
Detta är vad jag skulle behöva när jag snart, om en månad eller så, börjar trappa ner på medicineringen igen. Jag tänkte ta det långsammare denna gång, först ner till 9 mg, och två månader på den nivån, sedan 8 mg två månader, och sedan vidare två månader på varje milligrams nedtrappning. Jag kan förkorta eller förlänga tiden beroende på hur det går. Men i princip räknar jag med att det kommer att ta ca ett år och åtta månader att trappa ner helt, två gånger tio månader är tjugo månader. Det orkar jag nog!
 
Jag har ingen Podvoll som kan koordinera ett sådant stöd-team, därför har jag tänkt att jag själv ska ta tag i att välja vem som skulle kunna passa i ett sådant. Jag har några kandidater här:
 
Vill någon av dessa vara volontärer:
 
Poeten och filosofen Carl Uhnbom
Poeten och trubaduren Markus Beijar Mellin
Poeten och romanförfattaren István Molnár
Poeten och fotografen Titti Spaltro
Poeten och filosofen Jonathan Jonsson
Filosofen och idéhistorikern Mats Barrdunge
Filmaren Antonie Frank
Fotografen Lars Säfström
Dramapedagogen Annika
Musikern och administratören Miguel Robaina från Skarpnäckskyrkan
Veteranen Anders "Pompe" Lindmark från Gebers ekoby, Stockholm
Läkaren Britt-Marie Ringerz, Tittis moster
Rolf
 
Vill någon av dessa vara koordinatorer:
 
Min psykiatriker Macario
En diakon/diakonissa (Inga Pagréus?) från St. Clara kyrka
En präst från St. Clara kyrka
En pastor från Skarpnäckskyrkan
En diakon/diakonissa från Skarpnäckskyrkan
 
(St.Clara kyrka har varit mitt främsta andliga hem i många år och är de hemlösas käraste kyrka)
 
 
De flesta av mina kandidater har som meriter att de har följt min utveckling i en längre tid, läst min blogg och vissa av mina skrifter, och vet vad jag står för och vad min andliga kamp är. Vissa av dem har också egna mentala problem, och egen kontakt med psykiatrin, vilket hjälper dem att förstå mig. Med detta brev, som jag skickar till kandidaterna, vill jag fråga dem om de skulle tänka sig att ställa upp som volontärer om drygt en månad eller så, för att hjälpa mig att sluta med medicinerna, hjälpa mig att balansera på den smala stig som psykiatrin har tvingat mig in i, tills jag nått trygg mark. Mitt stöd-team skulle också kunna stödja mig om jag blev tvångsvårdad igen, genom att försvara mina rättigheter gentemot psykiatrin, och kämpa för mig så att jag inte behöver vara inlåst för länge, teamet skulle kunna samlas och besöka mig på psyket. Detta känns som en mycket viktig trygghet, ty jag litar inte på psykiatrin, så mycket ont har den gjort mig. 
 
Mitt förslag är att mitt stöd-team och jag träffas på nåt ställe i stan eller hemma hos någon, en gång varannan vecka (en gång i veckan om det krisar till sig), och samtalar i en eller två timmar eller så, kring hur vi ska lösa de problem som uppstår av min nedtrappning på medicinerna. Till att börja med. Det är allt jag ber om. 
 
De som jag har i listan på kandidater och vill vara med på projektet kan svara på detta brev till naturensbarn@yahoo.com (om vi inte chattmejlar på Facebook) eller
 
Lars Larsen
c/o Titti Spaltro
Ängskärsgt. 4
11529 Stockholm
 
Vänliga hälsningar, Lars

Mitt lilla svaga hopp om att leva vidare efter döden

Den 10.5. i år hände något märkligt. Jag hade gått i två veckor på en fjärdedels dos psykmediciner, och kände mig allt mer levande i själen. Den natten fick jag inte sova, utan blev istället fylld av en paradisisk ande, "Jesu ande". Kärnan i denna ande var den djupa tilliten till att livet är något fundamentalt gott, som man inte behöver vara rädd för, och att man därför kan våga leva fullt ut, och inte vara rädd att man ska bli ond om man "släpper taget". "Vilar i den tillit som skapar världen", diktade Karin Boye. Det var denna tillit jag blev fylld av då.
 
Visserligen gick det åt helvete sen, nästa dag, ty jag brände mig på civilisationen och fick mani, ångest och ytterligare sömnlöshet. Jag hamnade gå tillbaka på medicineringen. Men jag ska aldrig glömma detta "dop i Den Helige Ande".
 
Sedan denna natt har det hänt något underligt med min filosofi. Jag vill inte längre sluta existera när jag dör. Livet är för ljuvligt, dvs. naturen är för ljuvlig. Det är ju så att när man är riktigt lycklig, vill man inte att lyckan ska ta slut. Men när man har det tungt, vill man att det tunga ska ta slut. Är det inte bara i helvetet som man vill sluta existera? Och jag har varit i helvetet, psykiatrins helvete. Det var när jag varit två år på tunga mediciner, längre än någonsin förr, som jag ville sluta existera när jag dör (mycket p.g.a. hemska biverkningar som en kronisk smutsighets- och skamkänsla i skallen, som jag trodde aldrig skulle går bort) Och jag ville också att mänskligheten skulle dö ut, som mitt sista hopp om att naturen skulle kunna räddas. Inte särskilt hoppfullt, varken det ena eller andra.
 
Jag vill dock inte leva i evighet i någon andevärld, ty då blir det genast himmel och helvete, vilket är mig motbjudande. Och jag vill nog inte bli människa i nästa liv, så länge civilisationen råder. Men det är inte någon vanlig reinkarnationslära jag hoppas på, utan en väldigt underlig själavandringslära, som jag delvis presenterat för första gången i min ekoteologiska bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010) (se avsnittet "Djurisk esoterik"). Den går ut på att vi inte har någon mellanperiod i andevärlden, utan att vara inkarnerade, efter att vi dör, utan vi går genast in i nästa inkarnation i dödsstunden, och vissa har förvisso en nära döden-upplevelse, men detta bara på dödens gräns, inte efter döden utan att vara inkarnerade (förvisso kan man inleda sin nästa inkarnation drömmande). Andevärlden är en illusionär värld utan objektiv existens, ungefär som våra nattlig drömmar. Min själavandringslära kräver inga mirakler, inget övernaturligt, ty jag tror vi lever vidare i vår kropps mikronivåer, som bakterie eller kroppscell (troligtvis bakterie, ty dem har vi överlägset flest av). Om vårt medvetande är förmöget att skapa ett helt kosmos i nära döden-upplevelserna, som vi går in i och tror är verkligt, varför skulle det då vara så svårt att krympa ner till mikronivåerna, och leva vidare som bakterie eller cell? Det är faktiskt avsevärt enklare, och kräver inga mirakler. Däremot blir vår själs förvandling så total, att många nog behöver en nära döden-upplevelse för att förbereda sig för det nya, så att övergången går smidigt. Men ju närmare man levt naturen som människa, desto lättare blir övergången.
 
Varför behövs inget övernaturligt? Jo, ty man kan tänka sig att precis som vår kropp inte slutar existera bara för att den dör, utan omvandlas totalt istället, precis så går det med vårt medvetande, som faktiskt också är en del av vår kropp. Varför måste just det sluta existera? Inget slutar existera i naturen, allt bara omvandlas, ibland totalt. Hur naturligt är det inte att tänka sig att även medvetandet är en del av naturens kretslopp, och omvandlas i döden istället för att förintas? Det finns faktiskt inga urfolk som inte tror på reinkarnation i någon form, det finns ateistiska urfolk, men även de är animister, tror på reinkarnation. Träden och stenarna har andar, ibland förfädernas andar. Vilken respekt för allt levande detta skapar!
 
Men vi blir nog inte människor i nästa inkarnation, det är så gott som omöjligt, ty då måste vi liksom finnas i den där spermien som befruktar eller i ägget som befruktas (eller hur det nu går till att vi blir människor). Hur många millioner år krävs det för att vandra genom olika existenser tills man hamnar där? Många. Jag tror alltså att vi vandrar genom alla möjliga existenser, vi lever kanske först som bakterier, sedan som larver, sedan som myror, sedan som örnar, sedan som bin, sedan som sparvar, sedan som trollsländor, osv, osv. Och mellan varje sådan livsform vandrar vi genom många underliga existenser och på många äventyr. Ibland vandrar vi neråt mot mindre livsformer, ibland mot större livsformer. Livet är nomadiskt! (Har du nånsin sett ett vilt djur som inte ständigt ska ströva och flyga och krypa omkring, om vi bortser från ruvande djur och sovande djur? Detta är Livets väsen!)
 
Är detta hemskt? Är ni rädda för detta? Vill ni detta? Svaret beror mycket på vad man har sett av naturens paradis. Är man mycket civiliserad, har man en tendens att demonisera naturen, och detta är kanske orsaken till att så många ateistiska vetenskapsmän inte vill tro på ett liv efter döden. Men när man närmar sig naturen, ser man att naturen är en Edens lustgård, i vilken man vill leva i evighet. Och ja, vi ska få leva i evighet där, hoppas jag, varenda en kotte av oss. Så ljuvlig är naturen. Om vi efter några millioner år själavandrar till att bli människa, då är det nog slut med civilisationen, då har människan återgått till paradiset i naturen.
 
Menar jag att vi i naturens paradis aldrig känner smärta mer? Nej, jag skiljer bara mellan civiliserad smärta och natursmärta. Den civiliserade smärtan är onaturlig, är ett helvete, natursmärtan går att leva med. Den civiliserade smärtan är ångest, nattsvart depression och rädsla både för livet och döden, man vågar inte ens ta livet av sig om det blir för tungt. Natursmärtan är som febern och hostan, känns ganska naturlig, något som går att leva med, och natursmärtan är inte rädd för döden, så att skulle det bli för tungt, går man vidare till nästa liv. Denna säkerhetsventil gör att det faktiskt aldrig blir för tungt. Ett befriande faktum.
 
Men som sagt, detta liv efter döden är mitt lilla hopp, inte en dogmatisk tro. Är det förbjudet att hoppas på sånt här i den ateistiska församlingen i världen? Är det fegt, är det religiöst, är det vidskepelse? Men min tanke stannar vid dödens port, jag kan inte föreställa mig hur det i detalj ska gå till att vi blir en bakterie eller en cell, och hur vi vandrar vidare genom många existenser. Och vad medvetandet är, gör också över mitt huvud. Dock, det ska bli spännande att se vad som ska ske i dödsstunden. Det måste bli en bra trevlig överraskning, så ljuvlig tycks mig naturen, som ju döden är en del av.

Första numret av det nya Delta har kommit ut

2007 gav jag ut fyra nummer av "Delta. Litterär tidskrift". Sedan dog tidskriften ut. Nu har den återuppstått, med mig som chefredaktör och min flickvän Titti som fotograf och medhjälpare. Denna gång heter den "Delta. Tidskrift för litteratur och återknytning till naturen". Första numret är ett gratis provnummer, annars var planen att trycka tre nummer detta året, och prenumerationsavgiften för i år är 130 kronor. Mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com om du vill prenumerera. Här kommer innehållsförteckningen till första numret:

 

Innehåll

 

Lars Larsen: Redaktionellt……………………………………………7

Paul Kingsnorth/Dougald Hines: Det finns ett tabu kvar att bryta, och det är konstnärerna som måste göra det………………………….........................................................…...9

Lars Larsen: Behovet av en ny romantik…  .……………….…..…..10

Lars Larsen: Utdrag ur inledningen till den ännu opublicerade essäsamlingen ”Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen” 2017:

  -Inledning: Vi behöver en miljöväckelse……..…………..……...…12

  -Vi befinner oss i ett osynligt krig…………………………………..13

   -Att lära sig av tiden då man inte skiljde mellan arbete och fritid…14

Andreas Andris Fågelviskare Hansen: Tankar om civilisationen och människans relation till naturen……………………………...….....................................…....16

Titti Spaltro: Våren är på väg (dikt)……………...…………………..18

Titti Spaltro: Jag är vild (dikt)………………………………………..19

Lars Larsen: Det nakna folket (dikt)………………………………....21

Titti Spaltro: Lita (dikt)……………................................,,,.................23

Johan Ludvig Runeberg: Svanen (dikt)……………,,……,,,………...24

Några naturlyriska japanska haikun………………,,,……,,,………...25

Karin Boye: Önskan (dikt)……………………………….…,,,..……..26

Kinto: Dikt…………………………………………...………,…….…..27

Rolf Leijonmarck: Blåklockan (dikt)………………………,…..….…27

Ur Harry Martinsons naturlyrik………,,,,,,,,,………………,,…….…29

Lars Larsen: Något om David Jonstads bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016)…………………………,,……...........................................................30

Lars Larsen: Recension av Andreas Björstens diktsamling. Muntliga åtbörder" (2017). Och något om den unga samtidspoesin……,……................................................................32

Anslagstavlan………………………………………………………...38

Deltas  mini-antikvariat………………………………………,,……..39


Öppet brev till moskén vid Björns trädgård

av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant som har klottrat på er dörr. Naturens förlag 2018 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Bästa imamer i moskén vid Björns trädgård.
 
Hösten 2012 skrev jag "Joh. ev. 12:32 = Lilla Bibeln" på ytterdörren till er moské. Det syftar på profeten Isas ord i Johannesevangeliet (Nya Testamentet) att "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Det var för mig religionens kärna, och jag skrev det överallt på väggar och dörrar i Stockholm, i ett anfall av apokalyptisk "psykos". Jag ber er om förlåtelse för detta, jag vill inte vara i fiendskap med er, och hoppas jag slipper betala skadestånd, ty jag är hemlös, nästan utan inkomster. Jag har fått mitt straff, tre månaders tung vistelse på psykiatrisk avdelning, tvångsvårdad och tvångsmedicinerad, vintern 2012/2013. Jag skrev det inte för att förstöra er dörr, utan i förtvivlan över den andliga döden i Stockholms religiösa liv, full av tro som det är på evigt helvete för de som inte lyder de religiösa ledarna. Jag känner mig då mera hemma i mansur Al-Halladjs heliga dårskap, som kostade honom tortyr och plågsam död, ja som Qalandariyya-ordens muntra, vandrande, hemlösa heliga dårar. Där kommer till syne något av Adams* naturlighet och oskuld i Edens lustgård, ett med den natur som ni tänker er att Allah har skapat och älskar innerligt. Det var något av denna Adams (före syndafallets) ande som fick mig att skriva på er dörr, för att påminna er om profeten Isas exempel i den nytestamentliga mytologin, han som var "den andre Adam", Messias, som gav oss Eden tillbaka, och skall återföra oss alla dit, till den vilda naturens oskuld och renhet. För mig är Isa inte en historisk person, utan en opersonlig "ande" som bor i oss alla ungefär som naturen bor i oss alla, och hans återkomst som Messias är att denne ande segrar över civilisationen/Babylon/Shaitan, så att vi åter kan leva som våra yttersta förfäder, i tält, kåtor och hyddor i öknar och skogar och på landsbygden. Lite som de gamla beduinerna. Utan att förstöra denna vackra värld med teknologi och utsläpp. Ja, "teknologin är Antikrist", som en marockansk sufi inom Naqshbandiorden i Spanien sade till mig. Och det kommer att bli en "domedag", då naturen ska döma oss alla, och få civilisationen att kollapsa.
 
Vill ni ändå straffa mig, låt mig betala med arbete, ty jag har knappt några inkomster.
 
Ni kan kontakta mig på min ekofilosofiska blogg på www.universalist.blogg.se eller mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com.
 
Vänliga hälsningar, "Abdurrahman", en f.d. sufi, som uppskattar Seyyed Hossein Nasr´s tankar om naturen och religionens roll i att rädda den. Låt oss föra dialog om detta!
 
 
* Jag tolkar Adam mystiskt-mytologiskt, som syftande på hela urmänskligheten
 
 

Min antipsykiatriska bok "För mentalpatienters rättigheter". Och mer om min nedtrappning av mina mediciner.

Nu har jag skrivit färdigt min antipsykiatriska bok "För mentalpatienters rättigheter", som jag hoppas något förlag, t.ex. Ordfront, skulle publicera nån gång, vilket jag tvivlar på, eftersom den är så radikal. Nå, jag har lagt ut den på Internet Archive, så alla kan läsa den om de vill, här (går att läsa om några timmar efter detta inläggs publicering). Måtte många psykiatriker och psykpatienter läsa den.
 
Här hittar ni några av orsakerna till varför jag håller på att sluta med mina mediciner. Nu går jag på en fjärdedels dos, och livet börjar komma tillbaka till min själ efter fem års vinter. Det främsta tecknet på att livet återvänt, är att jag inte attraheras längre av Guy McPhersons idéer om "near-term human extinction" på det sättet att jag finner tröst i detta och vill läsa om det. Jag tycker inte heller längre att jag inte är värd att leva, och att mänskligheten egentligen borde göra slut på sig (säger något om vilken andlig vinter jag befunnit mig i) för att rädda naturen. Nej, nu vill jag av hela hjärtat att mänskligheten skall överleva med resten av naturen, och tänker göra allt för att detta skall lyckas, även om det skulle innebära en del förföljelse. Jag har dock lärt mig av mina misstag, och aktar mig för psykiatrin. Det finns listigare sätt att kämpa mot Babylon än att klottra på väggarna och släppa djur fri. Det är dit jag rör mig nu, mer och mer. Att kämpa på sätt som inte vår tids inkvisitorer kan hindra. Jag försöker även förstå mina tidigare psykoser i ljuset av allt jag vet nu, och märker att jag har svårt att demonisera dem på det sättet som psykiatrin gör för att rättfärdiga sitt våld, istället ser jag förtvivlans och desperationens underliga logik och underliga mytologiska sanningar i dem, något psykvårdarna verkar vara för lata för att förstå, de saknar helt enkelt folkbildning. Man måste kunna lite kyrkohistoria för att förstå psykosen.
 
Men en otrolig sak har även återvänt genast när jag gick ner till en fjärdedelsdos; min gamla morgoneufori, som jag känt då och då så länge jag sovit ute i skogen som hemlös, mest i början av mitt hemlösa liv. Är det någon annan här som har morgoneufori? En lätt eufori, en förväntansfull livslust, känslan "Åh, en ny dag! Vad ska det hända för spännande idag?" Denna morgoneufori har varit borta i fem och ett halvt år nu. Så länge jag ätit mina mediciner efter senaste psykiatriska tvångsvård. Jag sover också mycket mindre nu, förr kunde jag sova elva, tolv timmar, och sedan låg jag ofta en timme i sängen och bara ville återvända till sömnen, helt tills det blev så obehagligt att ligga i sängen att jag stod upp. Andlig vinter, någon? Snacka om att inte ha aptit på livet.
 
Jag känner också en underlig kraft och värme i själen, som jag inte känt på fem och ett halvt år. En kontakt med jordens livgivande krafter. Inte på ett romantiskt sätt, utan på ett djuriskt sätt.
 
Jag känner en härlig lust att gå till handling för naturen och livet, och instämmer i de ord jag hörde ropas på klimatmarschen igår: "Take action, so we can get some satisfaction!" och "We are unstoppable, another world is possible!" Ingenting är så hälsosamt för psyket som att kämpa för livets framtid!
 
Den etablerade psykiatrin har blivit expert på att döda själen istället för att läka den, det är jag ett vittne på. Och jag har tunga namn som stöttar mig i denna åsikt, bl.a. den danska läkaren och professorn i inremedicin, Peter Götzsche.
 
 
 

Något om min medicinering

Jag har nu varit 14 dagar på en fjärdedels dos Zyprexa (mitt s.k. "antipsykotiska" gift), 5 mg per kväll. Inte stor skillnad märks, jag sover dock mindre.
 
Det känns som om jag aldrig kan få tillbaka mitt romantiska känsloliv och min sexlust (jag är impotent p.g.a. giftet), som om dessa saker blivit avhuggna i mig, som i en lobotomi (antipsykotika har kallats kemisk lobotomi av många). Mina spröda romantiska känslospröt är brutalt avhuggna (och detta kallar de "medicin", ja "terapi"), jag kan inte ens återuppleva med känslorna hur det var att ha den romantiska själen intakt, minns det bara rent intellektuellt. Men en sak har inte psykiatrikerna lyckas hugga av i min själ, och det är kontakten med naturen, med sanningen, verkligheten. Kanske de hade velat ta det också från mig (med tanke på hur de verkar hata den naturliga vildheten), så att deras egna brott mot livet inte skulle bli belysta av mig (jag har sammanställt en antipsykiatrisk bok av gamla blogginlägg, väntar på publicering i pappersformat, kan läsas på nätet här)? De vill ju ha underdåniga patienter, avskurna, alienerade från naturens krafter, såsom de själva. 
 
Min kontakt med naturen känns lite starkare, inte på ett romantiskt sätt, utan på ett liksom jordat sätt, som kontakt med jordens livgivande krafter. Som ett svagt, milt ljus i själen (var det detta ljus kardinal Newman sjöng om i psalmen "Led milda ljus"? Se texten till den här). Jag har upplevt det förr, en gång, mycket starkare, när jag slutade brått med medicinerna 2012, men det slutade i s.k. "psykos". Livet blev för starkt i mig (säger något om hur starka droger/gifter det är fråga om, att ens själ blir för levande om man slutar med dom. Något av en djävulsk upp-och-nervänd drog, som dödar själen istället för att stimulera den som cannabis gör). Denna gång trappar jag ner på giftet över ett helt år. Ska äta 5 mg i fyra månader. Jag är på säkra sidan, vissa psykiatriker, som Edward M. Podvoll, rekommenderar tre månaders nertrappningstid (så i hans fantastiska bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" 1990, som jag nyss läst på Tittis tillrådan, den bästa psykiatriska bok jag någonsin läst. Den rekommenderas även av Johan Cullberg, svensk psykiatris grand old man). Jag tänker ha fyra gånger så lång tid. 8 månader är avverkade. 

Jag och Titti ska vara sex dagar på andlig retreat

Kära läsare.
 
Jag kommer inte att skriva nu på sex dagar, eftersom jag och min flickvän Titti ska ha en andlig retreat på sex dagar i vår lilla lya på Karlaplan. Det blir en internetfasta, och vi kommer bara att göra långa vandringar på Djurgården/i skogen och vara hemma. Vi ska syssla med läsning, musik och klipp-och-klistre-böcker, ett sätt att recycla böcker som jag skrivit om tidigare, här. Jag kommer att på detta sätt arkivera två gamla bloggar, som jag inte tycker är värda att förgås med internet och datorernas fall i avlägsen framtid. Jag har dem bara på minnesstickan och Internet Archive för tillfället. Det känns som om de aldrig kommer att komma ut i bokform, därför gör jag detta, och om de kommer att komma ut, blir det nog bara ett urval. Jag har skrivit så jäkla mycket. 
 
Jag tror alla behöver retreater ibland, ett slags andlig semester, där man rycks bort från vardagslivet och blir öppen för nya ting och för andlig fördjupning. Jag har även börjat med skogsretreater varje vår och höst, och det ska bli en sådan i vår, kanske i början av maj. Eventuellt i Nackareservatet, eller i Järna. På mina skogsretreater är jag bara i skogen en hel dag, i tystnad, och sover även i skogen två nätter. Dessa kanske blir längre efter hand, över flera dagar, när jag vant mig. Jag skulle också gärna fasta på mat, men jag och Titti är rädda för att det då ska slå slint och jag ska bli psykotisk - min första råkostfasta 2008 ledde till psykos, efter fyrtio dagars fasta och kraftig avmagring. Därför är vi försiktiga. 
 
Jag har lånat lite litteraturhistoriska verk från stadsbiblioteket, och ska fördjupa mig i litteraturhistoria och poesi. Känns som om jag måste odla lite detta också, inte bara i hållbarhetsfrågor och ekofilosofi. 
 
Hälsningar, Lars

Mitt naturförhållandes historia; från förälskelse till agape-kärlek

Det är underligt, det som sker i ett kärleksförhållande mellan man och kvinna, hur det börjar med förälskelse och sakta övergår i något annat, ofta agape-kärlek (villkorslös kärlek), det verkar också ske på andra områden i livet, ja i livet som helhet. Vi förälskar oss i livet i vår barndom och ungdom, vi idealiserar livet som mest då, och sedan övergår det hela sakta i något annat.
 
Detta är också fallet med mitt naturförhållandes historia. Jag förälskade mig i naturen under åren 2004-2005, särskilt under min studietid vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi, när jag dansade mycket i Kråkkärrsskogen barfota till musik från min mp3-spelare. Det slutade med att jag gifte mig med naturen genom att ta en ung tall till äkta, och detta åter ledde till att jag avbröt mina studier och bosatte mig i skogen i Nackareservatet i Stockholm.
 
Men när jag flyttade ut i skogen, var det som om jag mötte verkligheten när det gällde naturen, och den var inte så romantisk, inte som jag hade drömt att det skulle vara. Sakta gick min förälskelse över, och övergick i något annat, något som brukar kallas agape-kärlek. Stommen i denna kärlek har varit att jag vill naturen väl, vill att den skall trivas och frodas och överleva människans terrorvälde. Ja, denna välvilja mot naturen, som sitter så djupt i mig, är själva fonden för min ekofilosofi och mitt engagemang på denna blogg. Min djuristiska filosofis födelse 2010 var också ett uttryck för min naturförälskelse, denna gång som förälskelse i djuren och det djuriskt naturliga.
 
För vissa övergår förälskelsen i bitterhet, när man får se den barska, osminkade verkligheten bakom fasaden hos sin älskling, men detta har inte hänt mig i min relation till naturen. Jag känner att jag älskar naturen mitt i all dess bräcklighet och trots dess rikedom på mygg, fästingar, lejon och tigrar och dess ibland grymma vinterkyla. Älskar den på ett oromantiskt sätt, för att den är det vackraste och finaste vi har.

Om min andliga självbiografi

År 2010 skrev jag två handskrivna miniböcker, del 1 och del 2 av en bok som hette "Faser i min andliga utveckling. En sorts ande-psykologisk självbiografi". Det var ett försök att skissa ramarna för mitt inre livs utveckling, lite i de andliga självbiografiernas tradition, såsom Madame Guyons  (1648-1717) självbiografi, som jag läste i i tidiga tonår. Ett försök att tolka mitt inre livs historia, utifrån min dåvarande åskådning. Jag skrev om tiden från 1984, min födelse, till sommaren 2007. Fokuset var på min intellektuella utveckling, och på litterära intryck. 
 
Jag tycker idag att dessa två små miniböcker är så värdefulla, att jag har kompletterat dem med att fylla i de följande tio åren, 2007-2017. Jag skriver i samma anda, ett försök att tolka mitt inre livs historia, som är så brokig, hackig, rörig och fylld av psykoser (jag tänker på tiden 2008-2013). Det har hänt så mycket i mitt inre liv, att jag tycker det är mer än rätt att skriva ner det, bl.a. för att öka förståelsen bland vanligt folk av schizofreni, min psykiatriska diagnos. Kanske är det för tidigt att skriva sin självbiografi, jag är bara 33, men jag gör det ändå som stöd för minnet, medan minnena ännu är färska. 
 
Jag har tänkt att jag härefter varje år på min födelsedag, skall försöka skriva ner de viktigaste händelserna i mitt inre liv under ett år tillbaka, som en slags inre årsbok, en årlig motsvarighet till dagboken. Det hela skall bli lika kort som skisserna hittills, ungefär högst tre sidor på Word för varje år. Om jag då lever till jag blir nittio, blir det en passligt tjock bok på ca. 220 sidor. Nu är boken på 56 sidor. Den kan läsas på Internet Archive här
 

En liknelse om hur jag känner mig

Jag känner mig som en bok som legat länge i min lilla hydda i Nackareservatet, och blivit fuktskadad (jag har många sådana i verkligheten!). Boken tas tillbaka in i civilisationen, men den går aldrig att sälja på antikvariaten mer. Den går att läsa, men den är inte kommersiellt gångbar. Den har för många fläckar på sig. Fläckar av skog och vilt liv.

Om ett stort, vackert träd som oförhappandes sågades ner på Karlaplan

För någon vecka sedan gick jag och Titti på gatan vid Karlaplan och såg några arbetare som höll på att såga ner ett stort, vackert träd, vet inte vad det var för träd, utanför ett höghus nära oss. Vi frågade varför de gjorde det, och de sade att trädet var skadat på ett ställe. Jag försökte se efter, men såg knappt något, kanske en gren var lite skadad. Vi blev så arga på detta. De behövde verkligen inte göra detta, det fanns ingen risk för att någon skulle råka illa ut av det skadade trädet, eller att grenen skulle falla ner på någon. Det hela liknande lite på striden om "TV-eken" för många år sedan.
 
Det känns mer som om staten vill skapa jobb, för att hålla tillväxten vid liv. Till vilket pris som helst. Ekonomisk tillväxt, större BNP, är nämligen i vårt samhälle viktigare än naturen, allas vår moder och livgivare. Jag har sett så mycket liknande grejer i Stockholm, ständigt är det grenar som ska sågas ner utan egentlig orsak, att jag börjar tro att detta sker för att skapa jobb.  
 
Det hela kan också liknas vid en läkare som mördar en patient bara för att hen har munsår. Och detta för att ha något att göra. För att kunna tjäna pengar.

Något om min svårighet att nå ut med mina texter. Och något om Mohamed Omar

Jag har en gnagande känsla av att det att jag bär stämpeln "sinnessjuk" och "schizofren" gör att jag inte tas på allvar i samhället, och har för gott spolierat mina chanser att göra "karriär" i samhället. Det känns ibland som om det inte spelar någon roll hur bra grejer jag skriver, jag bryter liksom aldrig igenom muren så att jag når ut till en större allmänhet eftersom jag anses "sinnessjuk". Det är bl.a. min bloggbesökarstatistik och hur många likes som jag får på Facebook, som får mig att känna så. Det går uruselt på denna front. Den får mig att bli överdrivet självkritisk och får mig att ständigt vässa min intelligens och läsa kopiösa mängder för att bli en "seriös skribent". Jag har nog lite mindervärdeskomplex. Att min diktsamling "Det som lever i skymning" nyligen blivit refuserad av större förlag som Norstedts och Ordfront bidrar också till dessa känslor. Detta hände trots att jag omsorgsfullt vaskat fram mina bästa dikter från fjorton års tid. Många andra gör inte detta, utan får ge ut en massa både bra och dåligt som dom nyss skrivit. Särskilt etablerade författare gör så (det är ju ofta statusen som räknas, inte hur bra dikterna är!). Dock, jag och min flickvän Titti fick nyss grönt ljus från Fri Press förlag, ett litet alternativförlag, så det ser hoppfullt ut ändå. Få se om vi lyckas ta oss hela vägen genom redigeringsprocessen till en riktig bok. Vi har blivit erbjudna att göra en diktsamling gemensamt, där Titti står för hälften av dikterna, och jag för andra hälften.
 
Jag tror det har gått med mig lite som det gick med Mohamed Omar (Eddie Råbock), som blev islamist 2009, och utfrystes genast av det litterära etablissemanget (så skulle de nog inte göra med en kristen fundamentalist, fast dom långt är av samma skrot och korn som islamister, tänk bara på den kristna högern i USA), fick inte skriva i tidningarna och fick inte ge ut böcker längre på etablerade förlag. Många vänner sade upp bekantskapen. Utfrysning istället för dialog och kommunikation, en hjälpande hand (är man så svag i sin åskådning att man är rädd för dialog?). Såsom det ofta gått i liknande fall. Receptet för alla krig. Man vill hålla sig "ren", vill inte besmitta sig med den fallne. Och så "överges han till satan", som det står i Nya Testamentet (I Kor. 5:5), överges till att umgås bara med likasinnade islamister. Inte direkt något som hjälper den fallne. Visst, man bör hindra honom att sprida sina skriverier, men att säga upp vänskapen tycker jag går för långt, och tyder på islamofobi. Varför säger man inte upp bekantskapen med alla sina vänner som är kristna fundamentalister? Med sina katolska vänner? Jo, de är rumsrena på nåt sätt, även om de gav stöd åt George Bush (den äldre och den yngre). Även om de stöder katolska kyrkan, som historiskt är en av de grymmaste organisationer vi känner till, och fortfarande är förtryckande och patriarkalisk och ofta långt ute på högerkanten politiskt.
 
Mohamed Omar lämnade islamismen 2012 och blev ateist 2016. Men tankarna långt ute på högerkanten fortsätter, han är allierad med Sverigedemokraterna för tillfället, och det känns som om han själv blivit islamofobisk.
 
Jag har upplevt samma utfrysningsmekanismer som Omar när folk allt för lätt övergett mig till psykiatrisk tvångsvård när jag haft "psykos". Och samma mekanismer tror jag är igång fortfarande, på min blogg och på Facebook. Folk ser på mig genom en hinna av mina tidigare psykoser, jag är något förfallet och spöklikt som härjar där ute i periferierna, liknande de karikatyrbilder folk har av "sinnessjuka", och detta trots att jag enligt mig själv och flera andra av mina närmaste inte haft psykos på över fem år. Jag är något man inte vill besmitta sig med. Det är den enda konklusionen jag kommer till genom att studera hur ett Facebook-inlägg med texten "Happy Valentine´s day" får tjugotvå likes, mer än jag någonsin fått på de sju, åtta år som jag varit på Facebook (Facebookinlägg som bara består av en bild på vad man ätit till frukost kan få lika många likes). Och mina Facebookinlägg har för det mesta varit länkar till mina blogginlägg, som oftast handlat om solidaritetsfrågor, hållbarhetsfrågor och ekofilosofi, dvs. några av mänskligheten ödesfrågor, som jag djupdyker i, kanske inte alltid så lyckat, men jag vill i alla fall få människor att tänka till, tänka djupare. Mitt rekord på likes måste väl vara sju, åtta stycken, tror jag, under den tid jag varit på Facebook. Vanligtvis får jag inga likes, en like eller högst två.
 
Igår annonserade jag på min bloggdomän Blogg.se:s hemsida, annonsen bestod av länk till blogginlägget "Att vara åtminstone minimalt förberedd på nästa finansiella kollaps", samt den bild Titti tagit av mig utanför min hydda i Nackareservatet (finns i blogginlägget). Annonsen kostade 5500 bloggpoäng, jag hade innan köpet nästan 20 000 poäng samlade över en tid på två och ett halvt år (har aldrig använt mina poäng). Resultatet? Ingen anomali i bloggbesökarstatistiken, jag hade ungefär så många besökare som det brukar bli av ett riktigt bra blogginlägg, dvs. 12 stycken. Annonsen syntes 30 minuter från 21.00-21.30. Jag hade valt den bästa och nästan dyraste tiden, då folk är hemma från jobbet, och slappar framför datorn. Jag tappade lusten att någonsin annonsera mera. Om inte en så brännande fråga som nästa finansiella kollaps och förberedelsen för den, väcker någon uppmärksamhet, då kommer inget jag skriver att göra det. Eller så bryr sig folk helt enkelt inte om annonserna, såsom de ofta inte bryr sig om TV-reklam eller annan reklam heller. Man ser dock annonserna när man ska logga in på sin blogg på Blogg.se:s hemsida. En möjlig förklaring är dock att annonsen inte funkade. Undrar om andra får samma resultat.
 
Det som däremot är en överraskning för mig, är hur många läsare jag fått på mitt arkiv av mina skrifter på Internet Archive (de finns med här). På två månader har jag t.ex. fått 28 visningar av den engelska översättningen av mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen". Det var långt mer än jag räknat med. Alla mina skrifter där har fått minst en visning, mellan 28 och en. Men det är fortfarande genom min blogg som jag når ut mest.
 
Har ni nån idé om hur jag ska nå ut bättre med mina skriverier?
 
 
P.S.: Jag kan förstå att folk kan ha svårt att ta mig på allvar p.g.a. mitt psykotiska förflutna, ungefär som brottslingar som suttit i fängelse har svårt att skapa tillit till sig i andra, men ändå, jag upplever att jag är ett offer för den karikatyrbild av de "sinnessjuka" som många har, och som jag inte känner mig igen i, och som jag vill kämpa för att nyansera. Jag har rätt att bli behandlad som först och främst en människa, inte som först och främst en galning. Och jag har rätt att bli lyssnad till utan att man genast avfärdar mig som en galning. Precis som alla andra.

Några tankar om en rättegång mot en mentalpatient

Igår var jag för andra gången på en rättegång mot en vän till mig som har diagnosen schizofreni och åtalas för hot mot tjänsteman och på helt fel grunder för brott mot knivlagen (han bar ett svärd i en väska som han skulle ta till värdering hos en antikhandlare i Gamla Stan). Åklagaren vill att min vän ska dömas till rättspsykiatrisk "vård" (han har varit tidigare i en sådan "vård" för att han slagit till en polis i ett rymningsförsök från tvångsvården).
 
Detta är första riktiga rättegång som jag bevistar. Ingen av min väns vänner fick vittna i rättegången, eller säga något alls. Karaktärsvittnen är förbjudna i Sverige. Jag med flera andra (bl.a. min väns advokat) tyckte åklagarens yrkande om rättspsykiatrisk "vård" var trams. Min vän är inte farlig, och hoten mot tjänstemän var uttalade i djup psykos, som han kom ut ur efter ett tag. Åklagaren yrkade på att man inte visste vad min vän kunde göra i psykos, han kunde ha satt eller komma att sätta i verket sina hotelser. Vilket bara visar vilka fördomar det finns mot mentalpatienter, som om man är mer våldsam bara för att man har psykos. Så är inte fallet (se denna artikel).
 
Rättegången fick mig att tänka över hur vi behandlar några av vårt lands bräckligaste och sköraste, mentalpatienterna. Tänk dig att domstolen skulle, om den lyckades fälla min vän, skicka honom till en nazistisk organisation i Stockholm, som skulle fängsla honom och "bota" honom med vidriga metoder, som straff. Och tänk dig att min vän dessutom hade Downs syndrom eller var s.k. "utvecklingsstörd" på annat sätt (vilket inte min vän är). Jag gör detta tankeexperiment eftersom mentalpatienter inte sällan är lika sköra och sårbara och värnlösa som "utvecklingsstörda" (ingen jämförelse i övrigt, mentalpatienter har oftast normal intelligens *), ja lika utan rättigheter som dem, alltmedan psykiatrin har en fruktansvärd historia av tortyr och ofattbar grymhet (se denna artikel, författaren till den glömmer dock att tvångsmedicinering med psykofarmaka är en slags kemisk lobotomi, och kan vara mycket obehaglig och plågsam), som gör den jämförbar med nazismen, om inte i kvantitet (inom ett land), så i kvalitet. Skillnaden är mer att psykiatrin torterat och förnedrat i det tysta, några få offer i taget i varje stad, och istället för att mörda människor, driver den dom ibland till självmord (mord har dock förekommit inom psykiatrin, genom medicinförgiftning (se denna artikel), men det är ovanligt). Dock, detta har skett och sker över hela världen, och har pågått i åtskilliga hundratal år, medan nazisterna härjade enbart inom Tredje Rikets gränser och de länder de ockuperade, under en period på drygt ett decennium. Psykiatrin idag har ännu inte gjort helt upp med sin mörka historia, genom att de fortfarande torterar och plågar några av samhällets sköraste, nu på ett mer subtilt sätt.
 
Att tänka djupare över vad som försiggår i rättegångar mot mentalpatienter, och se på det i lite större historiskt sammanhang, gör att åklagarna och domarna kommer i ett helt annat ljus. Ja, man ser hur lite de verkar veta om psykiatrin och dess grymhet, hur lite samvete de har, hur de bara lyder order och lyder regler, när de är beredda att överräcka en försvarslös och ganska oskyldig patient till en av de grymmaste organisationer historien och nutiden känner, psykiatrin, med miljontals självmord på sitt samvete, självmord som ofta kommer av den omänskliga behandling patienten får av samhället och psykiatrin (vilket särskilt KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, psykiatrins väktare globalt, har påpekat, se t.ex. artikeln "Psykofarmaka bakom majoriteten (86%) av alla självmord", i detta tidskriftsnummer). Jag har själv drivits flera gånger till självmordstankar av psykiatrins behandling av mig. Och jag har aldrig varit i rättspsykiatrisk "vård", som är värre än den vanliga "vården".
 
Allt detta bekräftar bara vad ekoförfattaren Derrick Jensen skriver i sin bok "Endgame" (2006), att våld från högre håll mot personer lägre nere i hierarkierna tillåts i stor och brutal mängd, och ofta går helt ostraffad, medan varje liten våldshandling, om än aldrig så liten, från lägre håll mot personer högre uppe i hierarkierna, är otänkbar, och bemöts med ramaskri och fruktansvärda straff. Vart har ridderligheten tagit vägen, kan man undra.
 
Var varsam med våra bräckligaste, och sluta hora andligen med fascistoida organisationer, bäste domare.
 
Min vrede över allt detta påminner mig om filmen "Dead Man´s shoes", som gjorde djupt intryck på mig 2007. Huvudpersonens bror var "utvecklingsstörd", och hade mobbats starkt av ett gäng missbrukare, de lät bl.a. en kvinna våldta honom, och förde honom ut till en gammal ruin utanför stan som de kallade "The devil´s house". Den "utvecklingsstörde" grät och ropade "I don´t want to go to the devil´s house!", men de släpade honom dit, och lämnade honom där ensam. Han hängde sig sedan i ruinen, av skräck och förtvivlan. Hans bror fick veta allt detta, och blev så vred att han beslöt sig för att hämnas. Han sökte upp alla förövarna, en efter en, och mördade dem efter att ha skrämt vettet ur dem. När han kom till siste man, tog han honom ut till ruinen, men där bad han förövaren att mörda sig, han tyckte att han blivit ond av all hämnd, och förverkat rätten att leva. Förövaren vill inte, men övertalas till sist. Så slutar filmen.
 
Psykiatriska avdelningar, och inte minst rättspsykiatriska sådana, var alltid något spöklikt för mig, något ohyggligt, innan jag första gången tvångsvårdades, ja ett "The devil´s house" som man riskerade att hamna i på livstid. Jag tror att många har samma känsla. Och det är dit vi för våra största outsiders, våra underliga filurer, några av de bräckligaste och sköraste vi har. Undra på att jag är vred. Jag vill inte hämnas som i filmen, men jag "hämnas" på mitt icke-våldsliga sätt genom att skriva detta, medverka till att vi ställer mobbarna och torterarna av några av våra bräckligaste till svars.
 
 
* Dock, när jag riktigt tänker efter, skulle jag inte vilja säga att "utvecklingsstörda" är störda eller mindre intelligenta, de är bara annorlunda, intelligenta på ett annat sätt, mer som naturbarn och icke-mänskliga djur (att säga så är inte förnedrande enligt mig, jag sätter de icke-mänskliga djuren mycket högt, kanske inte andra gör det, och uppfattar det som kränkande). Jag tycker inte heller djur är mindre intelligenta än människan, de har bara utvecklat andra former av intelligens, precis som de "utvecklingsstörda". Och hur intelligent är atombomben och naturförstörelsen egentligen? Att tänka över detta får en att omvärdera tesen om att "utvecklingsstörda" skulle vara en lägre sorts människor, "störda" på nåt sätt. Jag tycker de är fantastiska. Men samhället talar på ett mobbande sätt om dem, vilket gör mig ont. Folk har förvridna uppfattningar om vad som är intelligens, de värderar mest den matematiska, "logiska" och analytiska intelligensen som givit oss atombomben. Kolla bara på våra IQ-tester. En psykolog testade en gång min intellektuella nivå med psykologiska tester, efter att jag insjuknat i schizofreni, och det var en plåga, så vidriga var testerna. Det var bara en sorts intelligens som gällde; den som skapat atombomben. Den intelligens som ofta inte ens kan lista ut att psykiatrin är en plågoande, en bödel, en förtryckande mobbare av bräckliga själar. En intelligens som ännu mindre står upp för mentalpatienternas rättigheter.

Tidigare inlägg
RSS 2.0