för naturens skull

Kan civilisationens uppkomst och framväxt bl.a. och kanske främst, berott på ett särskilt tankefel, där man tänkte att andevärlden transcenderade naturen, hörde till en annan sfär än naturen, istället för att finnas inuti naturen, i naturens djup (såsom urfolksanimister ofta tror, för dem har allting andar, och man lever vidare i naturens olika varelser), och att man därför tänkte att man nådde upplysning genom att röra sig ovan och bortom naturen och sin djurlikhet, och att man därför byggde ett samhälle och en teknologi som ville häva sig över naturen, och besegra den? I såfall ett i sanning ödesdigert tankefel, vars frukter vi skördar idag genom en förstörd natur och förslavade och fångna djur, ja en förslavad mänsklighet.

Det sägs att Vilhelm Ekelund  (1880-1949) - en av den svenska skönlitteraturens finaste författare, och kanske dess mest bildade - hade bara tjugofem trogna läsare som läste allt han skrev. Detta var under 1900-talets första hälft, innan amerikaniseringen satte in på allvar, med sin förödelse och sin ytlighet, under en tid då allmänhetens smak ännu var relativt ofördärvad. 

 

Jämför detta med att Kylie Jenner, en ung amerikansk fotomodell, år 2015 fick en miljard likes på Instagram (Instagram är en gratis mobilapplikation för fotodelning och ett socialt nätverk).

 

Så ser civilisationen ut. I allt sitt groteskeri. Denna jämförelse säger lite om det civiliserade projektet, och vad myten om framsteget och satsningen på evig ekonomisk tillväxt har skapat:

 

En värld av tomma fasader och bubblor, både kulturella sådana och ekonomiska sådana. 

 

En värld där status blivit viktigare än liv. Yta viktigare än innehåll, kvantitet viktigare än kvalitet, ord viktigare än handling, och fantasi viktigare än verklighet. 

 

En död och ihålig värld *.

 

Ingen värld jag vill leva i. Jag i många år tagit min tillflykt till naturen, där jag upplever mig nyktra till och känna sanningen. 

 

Glöm de stora karriärdrömmarna om du vill hålla dig till sanningen i en sådan värld. Eliten kommer väl att ignorera dig, som en reaktionär, eller kanske som en fanatiker, extremist, eller ännu värre, en galning.

 

Har du lite status, och kan de sociala koderna, kan du vara hur galen som helst (i vissa av våra och kanske även i djurens ögon), och slippa galenstämpeln, ty status är viktigare än liv. Du kan lobba för saker som leder till ekocid, utan att få galenstämpeln, om du har lite status, och vet hur man för sig i maktens korridorer. De sociala koderna är allt, viktigare än livet självt. 

 

Kulturen i Sverige håller på att ruttna inifrån och ersättas av pur status. Man kan studera detta i poesiantologierna med de "bästa" svenska dikterna genom historien. Man ser hur lyriken hade sin höjdpunkt med nationalromantiken i slutet av 1800-talet (tänk på Strindberg, Ola Hansson, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt), samt under den tidiga modernismens tid i början av 1900-talet (tänk på Edith Södergran, Vilhelm Ekelund, Bertil Malmberg, Dan Andersson och Pär Lagerkvist). Med modernismens intåg började kulturen sakta åldras och förtvina. Med modernismen, industrialismen och urbaniseringen, tre av kulturens dödgrävare. Kulturens upplösare. Kulturens sakta självmord. Med högmodernismen på 1940-talet (tänk på Erik Lindegren, Karl Vennberg och den s.k. "obegriplighets-debatten") inträdde poesin i sin ålderdom och blev senil. Med postmodernismen/senmodernismen (tänk på Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Stig Larsson och Lars Mikael Raattamaa) "dog" poesin i Sverige, dvs. den på de stora förlagen (Bruno K. Öijer dödförklarade poesin redan på 70-talet). Sedan dess har den etablerade poesin sakta ruttnat inifrån. Blivit mer och mer obegriplig och känslokall (med flera klara undantag, som Andreas Björsten, Peter Lindforss, Göran Greider, Eva-Sina Byggmästar (i "Näckrosön") och Carl Forsberg). Blivit intetsägande, tom och torr, meningslös. Den som vill vara korrekt idag, skall prisa Frostenson och Jäderlund, två av de viktigaste vägröjarna för "språkmaterialismen" (denna poesins yttersta förnedring), trots att få förstår något alls, ja få berörs på djupet. Man berörs istället av statusen, av alla lovord, av hela det litteraturkritiska maskineriet som pumpar luft i kolossala kulturella bubblor och illusioner, på något avlägset sätt länkade till kapitalismens finansbubblor. Det är så det blir när livet går ut ur poesin, då är det mest statusen som är kvar. Poeterna läser status, berörs av status, av det man förväntas tycka om. Dagens poeter skall vara så radikala och hippa, men man kan inte ens ta ställning till vad de säger i sin poesi, ty de säger knappt någonting, de är hala som ålar. Då väljer jag hellre en konservativ reaktionärs dikter som säger något (ingen särskild sympati i övrigt här), för med sådana kan man i alla fall föra dialog, poeten blottar sig, gör sig sårbar. Hellre Carl Snoilskys dikter än Anna Hallbergs. Den senare sysslar med att underminera all kommunikation, med poetiska självmord, kulturella självmord. Men ingen utom kanske Andreas Björsten, Johan Lundberg, retrogardisterna och några få till vågar säga det i offentligheten. Och de blir ibland utmobbade.

 

Ta tempen på ett samhälle genom att studera dess poesi, studera dess poeter, de sköraste och känsligaste kulturskaparna. Att studera svensk poesihistoria med detta i åtanke, är lärorikt, och kan kanske göra att vi lär oss av historien. Men jag har föga hopp om att vi någonsin kommer att väcka de stora förlagen till liv innan civilisationen kollapsar och boktryckarkonsten sakta går förlorad för gott. Det är för mycket prestige och pengar med i spelet. Man kommer nog att erkänna sin bubbla först när det är för sent. Synd, för att erkänna det idag skulle kunna göra kollapsen mjukare, och lindra mycken psykisk smärta, litteraturen är trots allt själens mat och vägvisare (inte lika mycket längre, den var det en gång, idag är den mer underhållning än någonsin, om den alls säger något. De tryckta böckernas gryning på 1500-talet hade inga deckare (de kom först på 1800-talet), då var det den seriösa litteraturen som sålde mest (som andaktslitteratur, biblar och katekeser), idag är det deckarna som säljer mest. Lars Keplers deckare Kaninjägaren var 2016 års mest sålda svenska skönlitterära bok, se här. I den här artikeln står det "Lars Keplers böcker om polisen Joona Linna har sålts i 8 miljoner exemplar i 40 länder"). 

 

 

* jag menar med "värld" ungefär "civilisation", "samhälle".

Civilisationens dumhet kan illustreras med följande berättelse:

 

En man i en urfolksstam i djungeln fick för sig att frukterna i djungeln inte smakade gott nog, och började slita tolv timmars dagar för att tillverka konstgjorda frukter i en liten verkstad. År ut och år in slet han så, och tyckte han fick fram frukter som var överlägsna i smak gentemot djungelträdens frukter. De andra i stammen rörde inte hans frukter; de tyckte de smakade konstgjort, ja de smakade helt enkelt kryddad plast. Detta brydde inte mannen sig om, han byggde istället en stor fabrik som producerade hans frukter på löpande band, ända tills han dog av cancer och överarbete, och med honom dog också hela hans industri.

Civilisationen vill

att hela världen ska bli en enda stad,

och att alla naturfolk ska civiliseras. 

Att vi ska glömma 

det vilda livet i naturen

som vi en gång levde,

så att all vår kraft

ska ges civilisationen.

Men jag ska aldrig glömma er,

urfolk, om ni försvinner,

de vilda djuren och träden ska påminna om er,

jag ska aldrig glömma dig, vilda liv,

jag ska alltid veta att du finns,

och du äger min beundran

för evigt. 

"..we shall continue to have a worsening ecological crisis until we reject the Christian axiom that nature has no reason for existence save to serve man." (idehistorikern Lynn White i boken "Machina ex deo, s. 93)

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.

 

Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

"The perfect dictatorship would have the appearance of democracy, a prison without walls in which the prisoners would not dream of escape. A system of slavery where, through consumption and entertainment, slaves would love their servitude." ​(Aldous Huxley)

Jag försöker mig nu på en kort, koncis definition av min filosofi "djurismen", så som jag skulle vilja att den definierades i ett uppslagsverk:

 

"Djurismen är en slags ekofilosofi skapad av Lars Larsen, som går ut på att människan är ett djur bland andra djur, och inte skapad att stå över de andra djuren, och följaktligen bör människan sträva efter att leva i harmoni med sin djurnatur, leva som ett verkligt djur i naturen, vad det nu kan innebära."

 

Så långt är jag ganska säker på sanningen i djurismen, komplikationerna börjar då jag ska applicera dessa satser på det verkliga livet. Här är jag öppen för revideringar, särskilt i frågan hur långt vi bör sträcka oss för att efterlikna våra förfäder apornas livsstil, eller om det räcker att vi lever som vilda, ociviliserade ursprungsbefolkningar. Men en sak är klar, och det är att vi på något sätt måste lämna civilisationen, och på något sätt gå tillbaka på våra vägar, "evolvera bakåt", dock behållande de positiva drag som vi lärt oss under civiliseringsprocessen.

 

Den väg till helvetet som civilisationen nu beträder, och som är ett resultat av civiliseringsprocessen, "framåtskridandet", borde varna oss och säga oss något om nödvändigheten av att vända människans evolution tillbaka till en del av djurriket. Mänsklighetens historia lär oss att en sådan vändning är nödvändig, inte minst nu när klimatförändringarna  och oljetoppen kanske får oss att besinna oss.

 

Det är civilisationens hierarkiska tänkande och herremoral som står bakom de flesta problem idag, det att vi vill härska och lägga under oss allt annat liv, inte bara djuren. Detta är intimt förknippat med civilisationens väsen, och kan bara bekämpas genom att avveckla civilisationen och återgå till naturen och djurriket. Det finns ingen annan väg, teknologin kan inte rädda oss, då den framspringer ur civiliseringsprocessen och deltar i denna process´ väsen.

Döden är hemsk, det erkänner jag, men jag försöker desperat att finna försonande drag i den. Och jag hittar sådana. Har du nånsin tänkt tanken att döden är ekologisk? Är inte det en slags tröst mitt i dödens grymhet? Döden skapar plats för det liv som kommer efter både oss och andra djur och växter, utan den skulle allt staplas på varann och tillvaron skulle bli en outhärdlig uppvisning i krig, spektakel och naturförstörelse, ja tillvaron skulle plågas av oerhörd överbefolkning om livet vore evigt *. Inte bara det, döden gör också att lidandet upphör, att lidandet inte är evigt. Vi har döden att tacka för att lidandet tar slut när det blir för tungt för kroppen, när den inte orkar mer. Och vi har döden att tacka för att vi kan avsluta vårt lidande när själen inte orkar längre.  

 

Sedan har vi också det faktum att döden gör att grymheten inte är evig, att civilisationscancern inte är evig.

 

Ekosystemet bygger på liv-och-död-cykeln. Liv måste offras för att annat liv ska kunna trivas. Det är inskrivet i ekologins lagar; den enes död är den andres bröd. Utan detta vore ingen natur och ingen ekologi möjlig. Men religionen, och särskilt kristendomen, har alltid varit på kant med dessa lagar i och med deras krav på evigt liv, och det skulle inte förvåna mig om kristendomen har mycket av skulden till våra dagars miljökris med dess linjära tänkande, på kant med ekologins cirkulära kretsloppstänkande. En ideologi som bekämpar döden till vilket pris som helst och kräver evigt liv kommer oemotståndligt att bekämpa själva ekosystemet, och det är just vad religionen har gjort. Religionen utgör själva basen för civilisationens framväxt, med dess hierarkiska tänkande, dess placerande av människan som naturens herre, och dess strävan efter att nå bortom naturen till en översinnlig värld, istället för att nöja sig med naturen, med verkligheten. Drömmen om evigt liv lever också vidare i sekulär form i olika vetenskapsmäns drömmar om evigt liv genom teknologins framtida landvinningar, genom att ladda upp sitt medvetande till internet, eller bli nedfrusen i dödsögonblicket för att bli återuppväckt  när vetenskapen övervunnit döden. 

 

Att önska sig evigt liv är ungefär lika smart som att önska sig ett berg av godis att smaska på resten av sitt liv, önskningen är barnslig, oerhört naiv och dum. Allt som man får för mycket av, blir värdelöst till sist, så lyder naturlagarna. Och man kommer inte förbi entropilagen, som egentligen är kärnan i dödens och livets lagar i naturen. Allt förbrukas och övergår så småningom i oordning, i "avfall", i död, och blir till näring för nytt liv, i ett ständigt kretslopp. 

 

Jag tror att civilisationens nuvarande ekologiska kris i själva verket också är en kris i dess förhållande till döden, detta förhållande måste ändras om mänskligheten skall ha någon chans att överleva detta sekel. Vi måste frångå uppfattningen att döden enbart är en fiende att bekämpa, och se det ekologiska värdet i den, se att den fyller en god funktion i livet. Ja, döden är grym, men är den inte det mest ur egots perspektiv? Ur helhetens, ekologins och osjälviskhetens perspektiv kan döden faktiskt vara något gott, något att välkomna den dag vi själva ska dö. 

 

 

* Även om livet vore evigt i betydelsen att det fortsätter i en andevärld efter den fysiska döden, gör det likförbannat tillvaron outhärdlig. Det blir som en evig fotbollsmatch. Livet blir billigt om det fortsätter i evighet. Och för de kriminella skulle det bli ett outhärdligt helvete (om man får tro de kristna fundamentalisterna). Det är tur för de kriminella att det inte finns något liv efter döden.

Litterära dystopier som George Orwells och Aldous Huxleys, har sällan förmågan att fånga komplexiteten i hur samhället och världen utvecklar sig; att världen kan utvecklas både till det sämre och till det bättre på samma gång - att det finns positiva och negativa utvecklingslinjer som löper parallellt. Tänk bara på följande: det som blivit bättre i världen är: 

toleransen mot homosexuella, abortfriheten, jämställdheten mellan man och kvinna tack vare feminismen, rasismens borttynande (den var mycket vanlig i gamla dar), mänskliga rättigheters framväxt, demokratin och utvecklingen bort från totalitarism, sjukvårdens utveckling, barnbegränsningens framväxt i väst, utbildningens och skolväsendets förbättring och humanisering, förnyelsebar energis framväxt, Sovjets fall, Tredje-Världen-länders självstyres framväxt, sekulariseringens och ateismens framväxt, den ekologiska medvetenhetens framväxt, rättvisemärkningens framväxt, framväxten av "Conservation Biology", eutanasins framväxt, internets framväxt, undvikande av flera världskrig, FN:s framväxt och mycket mer.

 

Det som blivit sämre är:

urbaniseringens framväxt, industrialismens framväxt, teknokratins framväxt, landsbygdens borttynande och dess industrialisering som resulterar i utarmade jordar och djurfabriker, utvecklingen bort från ett ekologiskt, hållbart samhälle som resulterar i naturförstörelse och klimatförändringar, avskogningen, utfiskningen av haven, försurningen av haven och korallrevens blekning, bilismens framväxt, robotiseringen av samhället, hantverkens utdöende, konstens och poesins utarmande p.gr.a. språkmaterialism och teknologisering, datorspelsberoendets framväxt, cancerns framväxt som folksjukdom, antibiotikaresistenta bakteriers framväxt, koldioxidutsläppens ständiga ökning, luffarlivets utdöende, standardiseringen, de multinationella rovlystna storföretagens framväxt, genmanipuleringens och kloningens framväxt där människan leker Gud i en gigantisk teknograndiositet och hybris, kärnkraftens och kärnvapnens framväxt och därmed atomkrigets ständigt ökande möjlighet, nykolonialismens framväxt, kommersialiseringen av andlighet och samhället i stort, McDonaldiseringen av samhället, turistindustrins framväxt, sportindustrins framväxt, filmindustrins framväxt, finanskrisernas globalisering och fördjupande, skuldbubblans och övriga bubblors framväxt och globala fördjupande, skolskjutningarnas framväxt, den internationella terrorismens framväxt, ursprungs-befolkningarnas och deras kulturs systematiska utplånande genom nykolonialism, grundvattnets ohållbara exploatering, Israels upprättande och den därpå följande konfliktens framväxt, flyktningkrisens framväxt, handelns globalisering med därtill hörande ökande koldioxidutsläpp, flygindustrins framväxt, världssvältens framväxt, olje- naturgas- och kolberoendets framväxt, oljetoppen framväxande närvaro, oljesandsutvinningens framväxt, den dyra oljans framväxt, den ökande klyftan mellan världens rika och världens fattiga, överbefolkningen, "global dimming" och mycket, mycket mer.

 

Som ni ser, har jag hittat talrika exempel på både positiva och negativa trender. Men jag skulle ändå vilja påstå att de negativa trenderna handlar om mer väsentliga ting - såsom planetens ekologiska hälsa - än de positiva trenderna. Och jag tror jag tror de är fler också, såsom på min lista. Men det stora antalet positiva trender antyder hur komplex utvecklingen är, för komplex för att kunna sias om, som de litterära dystopierna försöker. Det positiva är dock ofta rätt så kosmetiskt, och går sällan på djupet, medan det negativa gör det. 

Det finns en myt i dagens samhälle som handlar om att slaveriet avskaffades på 1800-talet. Det är inte sant. Slaveriet avskaffades inte, bara en av dess värsta avarter. Civilisationen har alltid krävt slavarbete, och kräver det än idag. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skriver: "Men FN beräknar att minst tolv miljoner människor trots det lever under slavliknande förhållanden världen över, medan många organisationer anser att det handlar om 27 miljoner." Detta är särskilt aktuellt med s.k. "billig arbetskraft" i tredje världen, med barnarbete, barnsoldater, människohandel (trafficking) mm. Det finns även ett slags slaveri som kallas "skuldslaveri", vilket är den vanligaste formen av slaveri. "Det börjar när fattiga människor lånar pengar för att täcka en oförutsedd kostnad, till exempel sjukvård. De fastnar i en ond cirkel där de måste arbeta av skulden i evighet, eftersom räntan är högre än lönen", skriver Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

 

Det finns även de, såsom t.ex. jag och den anarkistiske filosofen Noam Chomsky, som menar att "löneslaveri", att arbeta för lön, och att inte äga och kontrollera produktionsmedlen, är en form av slaveri, och att vi borde avskaffa pengar och bara jobba volontärt med det vi tycker om att göra.

 

Wikipedia skriver: "I sin bok For Reasons of State från 1973 argumenterade Chomsky för att ett samhälle kan fungera utan någon betald arbetskraft, till skillnad från det kapitalistiska samhället där människor är "löneslavar" eller ett auktoritärt samhälle där beslut fattas av centrala kommittéer. Han menar att ett lands befolkning bör vara fria att söka och utöva de jobb som de själva vill. Människor kommer att vara fria att göra det de vill och det jobb som de frivilligt utför kommer att vara både "belönande i sig självt" och "samhälleligt nyttigt". Samhället skulle vara fredligt anarkistiskt, utan någon stat eller andra auktoritära institutioner. Arbete som i grund och botten är vämjeligt för alla, om det överhuvudtaget finns något sådant, skulle distribueras bland alla människor."

 

Varför tror vi att slaveriet har avskaffats, och att människorna inte är slavar fast de går i jobb som löneslavar och tycker arbetet är tungt? Jag tror det beror på att vi ser civilisationen som något gott, något att slita för, något att kämpa för. Vi ser inte de offer civilisationen kräver av tredje världen och naturen. Civilisationen kräver inte bara billig slavarbetskraft från tredje världen, den förstör även naturen, med bl.a. klimatförändringar som följd. Vi tror vi är nyttiga när vi sliter för att upprätthålla civilisationen. Men kanske vi borde arbeta för att avveckla slaveriet och därmed civilisationen? Behöver vi verkligen alla dessa onödiga industrier och göromål som civilisationen erbjuder oss? Är de verkligen nyttiga? Eller bidrar de bara till att belasta människorna och naturen? Jag tycker vi fint skulle klara oss med den levnadsstandard som stenåldersmänniskorna hade, och volontära bara tre, fyra timmar per dag utan lön, såsom de gjorde, med sånt som verkligen behövs. Pengasystemet gör att en här av onödiga industrier och göromål växer som ogräs i trädgården, och som bara belastar oss och naturen. Pengarna borde avskaffas, som Chomsky menar. Och människorna borde få odla sin egen mat enligt permakulturens principer och bli självförsörjande, genom att man delar ut en åkerplätt till varje människa i landet. De skulle då kunna flytta ut och bo i små tipin, jurtor, kåtor eller hyddor, på den mark de får, så att det bildades små ekobyar överallt i landet. De skulle uppmuntras till att bygga skogsträdgårdar. Det skulle bli att leva som de vilda ursprungsbefolkningarna. Detta skulle dock enligt mig vara enbart ett övergångsstadium, ty målet skulle vara att vi blev så få att alla kunde flytta till de varma länderna, där vi skulle leva ett liknande liv, och där målet skulle vara att förvandla alla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar.

 

Vad är den egentliga skillnaden mellan slavar på bomullsplantagerna i Amerika på 1700-talet, och vår tids löneslavar? Inte mycket. Kanske bara att de senare inte fattar att de är slavar, de tror att de inte är tvingade att jobba. Men jobbar de inte, eller söker jobb, får de inga pengar, och kan inte betala hyran, och blir hemlösa och utslagna. De piskas på det sättet att fortsätta jobba, för ingen vill komma utanför gemenskapen och bli hemlös och utslagen (min hemlöshet är inte total, jag har min hydda i skogen och jag sover också varannan natt hos min flickvän. Men jag har erfarit den totala hemlösheten många gånger, och den är tung)

 

Bomullsplantagerna i Amerika avvecklades inte när slaveriet ”avskaffades”. Slavarna byttes bara ut mot ”fria” arbetare. Men arbetet var lika tungt, och hur fria var egentligen dessa arbetare? De var länkade till samma maskineri för att göda det brittiska imperiet som de svarta slavarna hade varit. Deras band till det var bara mera osynliga. Och så har det varit överallt i civilisationen sedan dess.

 

 

Den plåga, det slaveri som civilisationen måste uthärda p.gr.a. sin rikedom och lyx, påminner om alkoholistens bakfylla. Ska man ha ett alkoholrus, måste man betala för det med bakfylla. Detta är ett faktum som lyder under entropilagen. Andra droger lyder också under entropilagen, dom tär på hälsan, man måste betala med dålig hälsa. Ska man ha en överdådig civilisation, måste man betala med slaveri, p.gr.a. entropilagen. Man får inget gratis, trots att vi länge har festat loss på billig energi i form av olja. Men denna fest håller på att ta slut, i och med Peak Oil.

 

Men är det inte bättre att inte ha det där ruset, så man kan slippa bakfyllan? Leva enkelt, sparsamt? Jämna ut lite den där berg-och-dalbanan? Är det inte mer barmhärtigt, både mot sig själv och mot andra?

 

En liknelse: borstar man inte sina tänder (och använder man inte tandsticka eller tandtråd) av bekvämlighet, får man till slut tandsten och hål i tänderna, och måste lida av den plåga som tandläkarbesök innebär. Man får alltså betala för sin bekvämlighet. Vore det inte bättre att man skötte sina tänder, som skulle innebära ett litet offer varje dag? Då behövde inte tandläkaren göra så stora ingrepp i munnen som annars. Ett litet offer varje dag är inte så tungt att bära, och lönar sig mera än att spara all plågan till tandläkarbesöken. Lidandet är inte så tungt när det betas av en liten bit i taget.

 

Så borde de civiliserade tänka, och då skulle vår värld vara ganska annorlunda. Nu frossar de civiliserade i teknologisk bekvämlighet, men tänker inte på att någon måste tillverka teknologin, någon måste slava, någon måste betala för kalaset. Och detta innebär att de ofta själva också måste betala, de måste delta i slaveriet som krävs för kalaset.

 

Jag föreslår att vi lever enkelt, och att vi jobbar högst tre, fyra timmar per dag, volontärt. Och att pengarna avskaffas så att vi bara gör det som är absolut nödvändigt och nyttigt, så att girigheten avskaffas. Det är ju pengarna som gör att vi tillverkar så mycket onödig teknologi, och har så många onödiga industrier.   

Jag tror en viktig orsak till miljöproblemen är en viss mental cancer i civilisationen, som går ut på att det är viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt". Vetande är viktigare än moral. Vi ser detta i universiteten och i företagen, som helt och hållet fokuserar på att bygga upp vetande, medan dom försummar moralisk uppfostran. Detta resulterar i moraliska krymplingar, som förstör planeten och tredje världen genom sin verksamhet, särskilt i de olika s.k. multinationella företagen och industrierna.

 

Men är det då så viktigt att ha rätt i allt, att ha gigantiska mängder rätt kunskap i sin hjärna? Jag tror inte det. Vi klarade oss fint utan det i miljontals år, när vi levde som de icke-mänskliga djuren och som jägare-samlare. Vi behöver faktiskt inte alls universiteten, för vi klarar oss fint med våra yttersta förfäders livsstil, med de icke-mänskliga djurens livsstil. Denna hade även den tursamma bieffekten att den inte förstörde planeten, dvs. det var en i grunden moralisk livsstil, som tryggade barnbarnen en planet som de kunde leva på.

 

Kunskap är inte det viktigaste i livet. Kärlek är det, att leva för något som är större än ens ego, för stammen, för naturen. Vi kan vara moraliska även om vi inte har rätt i många vetenskapliga frågor, även om vi är vidskepliga och tror på andar och totemdjur. Förstås är det bäst om vi inte är vidskepliga, men vi klarar oss även moraliskt med lite vidskeplighet intakt. Och när vi går in i civilisationens kollapsfas, och universiteten inte fungerar längre, är vi tvungna att ha en del vidskepelser, för vi har inte längre tillgång till kunskap som förr, särskilt när internet kollapsar. Och när läkevetenskapen kollapsar, är vi kanske tvungna att delvis sätta vår tilltro till gammal folktro inom läkekonsten, vilda örter o.l. Vi blir tvungna att lita på vår intuition i en mängd frågor, när vi inte längre kan göra vetenskapliga experiment. Har vi då inte tränat vår intuition innan dess, utan litat enbart på experter, står vi tomhänta när kollapsen kommer, och faller kanske lättare offer för destruktiv vidskepelse.

 

Dock, jag förespråkar trots allt att vi bevarar så mycket av våra vetenskapliga landvinningar som möjligt när den tiden kommer när vi är tvungna att lämna civilisationen, när den kollapsar. Jag tror fortfarande på den vetenskapliga metoden när vi ska avgöra vad som är sant. Men till syvende och sist måste vi lita på vår intuition, när Babylon faller. Dock kommer vi att ha våra böcker med oss en lång stund efter kollapsen, så vi är i bättre sits än våra förfäder på stenåldern när det gäller att undvika vidskepelse.

Vi vet alla om alkoholisternas helvete, hur de pendlar mellan fylla och bakfylla. Jag vill nu komma med påståendet att civilisationen som sådan också handlar om fylla och bakfylla. Bakruset är det slit som man utstår för att man festar loss på sin fritid, med all slags lyx, dvs. ruset. Det hela är manodepressivt. 

 

Är lyxen verkligen värd allt slitet, kan man fråga sig. Samma fråga som man kan fråga alkoholisten; är hans fylla verkligen värd bakfyllan? Är det inte bättre att leva i balans mellan det negativa och det positiva, att jämna ut den överdrivna berg-och-dal-banan? Innebär inte alltför stora svängningar ett lidande? Och det inte bara för en själv, utan även för ens omgivning? 

 

Civilisationens festande på sina resurser liknar verkligen alkoholistens fylla. Och liksom alkoholistens hälsa börjar lida, ser vi också de trista konsekvenserna av civilisationens fyllor - en förstörd natur. Alkoholisten får förstörd lever, hjärnskador och mycket annat, civilisationen får förstörd natur och klimatförändringar. 

 

Skulle det inte vara bättre att leva enkelt, med ett jämnt och litet mått av lidande i vardagen, istället för att festa så mycket och ständigt måsta genom djupa lidanden i bakfyllan? För att kunna festa så mycket måste man nämligen slava åtta timmars arbetsdagar eller mer, ofta ett tröstlöst, meningslöst slaveri, som mest gagnar de rika. Och man får så mycket pengar av det att man kan shoppa, lyxa sig och festa alldeles vilt. Och desto mer man lyxar sig, desto fler timmar måste man arbeta per dag. Tolv timmars arbetsdagar är inte helt ovanligt det heller, det är bekant för bl.a. mig i min tidiga ungdom. Man blir som en arbetsrobot i sådana förhållanden, ja även med åtta timmars dagar. Man mister sin mänsklighet. Och man börjar kräva det samma av sina medmänniskor, för att allt ska gå runt. 

 

Oljan tror jag är civilisationens viktigaste parallell till alkoholen. Vi är sjukligt beroende av olja, och samhället skulle kollapsa om inte oljan flödade. Det hela liknar på alkoholisten som först får stora kickar av alkoholen, men sedan får mindre och mindre utbyte av den (hen måste dricka mer och mer för att få samma fylle-effekt), och til slut dricker hen bara för att hålla sig normal, för att inte kollapsa (det fungerar som droger).  

 

För att få olja är länder beredda att kriga (som USA). Men, som Peak Oil-rörelsen har påpekat, så håller den billiga oljan på att ta slut. Ett tydligt tecken på detta är den dyra oljesandsutvinningen i Alberta, Kanada. Man har jämfört detta världens största industriella projekt (med 121 500 anställda bara i Alberta, och ett oljesandsutvinningsområde som sträcker sig över 500 km2) med en alkoholist som besöker en bar, men ölen är slut. Då kokar han heltäckningsmattan som ligger på golvet vid disken, för att få ut de få öldroppar som runnit ner på mattan, och dricker denna underliga brygd för att stilla sin ofantliga alkoholtörst. Något liknande kan också sägas om fracking-industrin, som mycket ligger bak det faktum att vi har ett överskott av olja vid det här laget, med relativt låga oljepriser. Men fracking-industrin överlever inte vid så låga oljepriser, vilket ligger bakom den snabba nedgång som industrin har upplevt alldeles nyligen. 

 

David Jonstad på Effektbloggen skrev 2010 följande:

 

Jag tror att civilisationssystemet lever sitt eget liv, utan att någon har kontroll över den. Har någon någonsin haft kontrollen egentligen? Jag tror inte det. 

 

Konspirationsteoretiker har ofta en billig psykologi där de tror att hemliga sällskap eller aliens på något sätt har kontroll över allt som sker i civilisationen, som konspirerar bakom kulisserna och styr världen. Något av detta har också gemene man när hon tror att vår situation är inom kontroll. Det är den inte. Vi lever inne i en gigantisk maskin. Civilisationen är en enda stor megamaskin. Megamaskinens mål är att förtära naturen, utrota allt vilt och allt som inte är maskinellt, förvandla allt till naturresurser, teknologi och pengar. Och den är determinerad, ödesbestämd, och skiter blankt i mänskliga hänsyn. Gemene man fattar inte detta, när hon tror att politiker har kontroll över läget.

Politiker är inte fria. De är slavar under systemet. De förväntas uppfylla vissa roller, gör de inte det, slängs de bort och ersätts av politiker som uppfyller rollerna. Systemet vet inte om någon nåd här.

Dom som tror att mänskligheten i framtiden kommer att styras av robotar och datorer, har delvis rätt, i metaforisk bemärkelse, bara att det de fruktar sker redan. Civilisationen är en enda stor megarobot eller megadator som styr mänskligheten. Människorna är slavar under denna megamaskin. Slaveriet blev egentligen aldrig avskaffat, det har funnits där hela tiden, nu i formen av löneslaveri. 

 

Att vi närmast tvingas vara med på detta, fick jag bekräftat när jag skulle kolla om man i Sverige kan få ekonomisk stöd från socialen om man är hemlös. Det visade sig att man, vare sig om man är hemlös eller inte, måste söka jobb om man ska få stöd från socialen, om man då inte är sjuk så att man får sjukersättning. Alltså, om man inte söker jobb, får man gå utan pengar, och utan pengar mister man lägenheten. Man blir hemlös om man inte söker jobb! Och de jag pratade med sade att man inte kan låtsas söka jobb heller, utan socialen kontrollerar om man går på jobbintervjuer och liknande. 

 

Detta är megamaskinens logik. Den maskins logik som störtar mänskligheten blint och huvudlöst i fördärvet, ut i klimatkatastrofen. 

 

Jag tror också som klimatprofessorn Tim Garrett, att civilisationen är en "heat engine" i sig själv, och att det inte hjälper klimatet att spara energi eller bygga ut den förnybara energin, det man sparar här tar någon ut där. Garrett menar att bara civilisationens totala kollaps kan förhindra en klimatkatastrof (om man inte bygger ett nytt kärnkraftverk per dag, vilket är omöjligt, det tar tio år att bygga ett kärnkraftverk). ). 

 

Kan man fly från maskinen? Ja, på sätt och vis går det. Det finns fristäder, men de är ofta virtuella. Kulturen är ofta en fristad, men en helt virtuell sådan. T.ex. bibliotekens tjänster av böcker och internet. I böckerna och på internet samlas vår längtan och våra drömmar, vårt motstånd mot maskinen. En annan fristad är våra sista skogar. Det är till dem jag själv har tagit min tillflykt. Jag kommer att bo i min lilla hydda i Nackareservatet från och med i Maj (jag kommer också delvis att bo hos flickvännen Titti), och vara officiellt hemlös. Hemlösheten är en fristad, men då får man gå utan pengar om man inte vill jobba. För mig går det bra, då jag vet hur jag ska få tag i gratis mat. Jag äter ju rester på restauranger och McDonalds. Och så får man gratis bröd på Ny Gemenskap i Stockholm. Och de har också varje lördag gratis middag i olika kyrkor, samt gratis morgonmål varje vardag i olika kyrkor. Och min flickvän Titti bjuder mig också på mat hemma hos sig. Så jag klarar nog det hemlösa livet! Men det är ingen dans på rosor, det kan jag säga, särskilt inte för dem som är singlar. Att vara utanför allt tär på psyket. Men hellre det än att sälja mig på arbetsmarknaden, sälja min kropp och själ till maskinen. Jag väljer hellre psykisk kollaps än detta. 

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.

 

När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.

 

Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.

 

 

Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.

 

I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?