för naturens skull

Min nya blogg "Forest Man" kan läsas här. Adressen är www.larslars.blogg.se

Efter detta inlägg kommer jag inte att skriva längre på denna blogg (den kommer dock att finnas tillgänglig för den som vill läsa gammalt stoff), av flera orsaker. Den har för det första blivit överfull, den har för många kategorier och de mest använda kategorierna har allt för många inlägg. Fortsätter jag med bloggen blir den svår att orientera sig i, så mycket har jag skrivit.

 

För det andra inleder jag den 3.10 en ny fas i mitt liv, eller snarare återgår jag till något för mig mycket typiskt; tiggarmunkens och luffarens liv. Jag vill inte längre leva det bekväma liv jag levt i Stockholm, utan jag vill gå ut på vägarna och "predika" omvändelse från civilisationens barbari i alla städer och byar jag går igenom.

 

Jag har för detta ändamål upprättat en ny blogg, som heter "Klimatpilgrimer", och som man kan läsa här (bloggadressen: www.klimatpilgrimer.blogg.se). En kollektivblogg för mig och de som vill vandra med mig, för tillfället enbart flickvännen Titti, men vem som helst får vandra med oss.

 

Jag och Titti har på sistone plockat massor av goda päron från marken i Centralbadets park vid Drottninggatan i Stockholm, det kryllar av dem på marken, och ingen verkar bry sig om dem, precis som ingen verkar bry sig om äpplena från de många halvvilda äppelträd som ingen sköter mer och som vem som helst får äta av, som man kan hitta runt omkring i Stockholm. 

 

Kan orsaken till att ingen verkar bry sig om dessa päron, vara att folk i Stockholm liksom inte lever på den nivån där det är möjligt att lägga märke till dessa päron och uppskatta dem, de lever inte rotade i materien och "the basics", utan istället i en alternativ verklighet, en bubbla i skallen, uppumpad av media, där man har för mycket att göra, får för många intryck, har för mycket mat, ser för mycket på TV, har för många prylar, har för mycket av allting. De hinner helt enkelt inte med det som sker på gräsrotsnivå, de ser inte det, deras mål är något annat; storhet i denna världen. 

 

Trist, detta. Men det positiva med det är att det faller så många smulor från de rikas bord, när de har för mycket mat. 

Nu ska ni höra något lustigt. 

 

När jag studerade teologi i Åbo, vid teologiska fakulteten där (jag studerade i två och ett halvt år), hade vi ett kafferum för teologiestuderandena, som kallades "mysrummet" (de har ett sånt ännu idag). Jag skulle snarare kalla rummet för "klagomuren", för där satt man och klagade över hur tungt det var med grekiskan och hebreiskan och det ena med det andra, men mest satt man och pratade smörja och vilade sig från allt. 

 

Men klagandet över grekiskan och hebreiskan och annat tungt inom studierna har nästan blivit tradition för Åbo Akademis teologiska studenter, det har liksom skapats en slags typiskt mysrumsmanér, en ton som är typisk för mysrummet. 

 

Men aldrig har jag hört någon säga att det är något som är fel med teologiska fakultetet, att de tunga studierna liknar mentalt slaveri, att det är fel att pliktläsa för att göra karriär i Babylon, utan läsandet ska vara en lust som man gör för att komma vidare i sin andliga utveckling. 

 

Inte ett knyst om sådant. Det verkar som om dessa tankar aldrig flugit in i teologiestudenternas skallar. 

 

Men jag lämnade studerna på hälft, bl.a. annat för att jag upplevde att de dräpte min naturliga läslust. Jag började förknippa böcker med plikt och måsten och träldom, istället för de djupa lustupplevelser jag hade haft med böcker i min barndom och tidiga ungdom. Och det förhållandet till böcker kom också tillbaka efter att jag slutat med studierna, och nu är det återställt sedan många år. Fast så djup lust till böcker som jag hade i barndomen kommer jag väl aldrig mer att få. 

Den 14.10 kl. 13.00 -15.30 skall jag och Titti ha en öppen poesiscen på Kungsholmens bibliotek i Stockholm, där jag kommer att inleda med ett kort föredrag med rubriken "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus". Alla är varmt välkomna! Eventets annons på Kungsholmens biblioteks hemsida, kan ses här. Vi kallar det hela "Mosspoeternas öppna scen". 

Förlaget Fri Press, som gett ut min och Tittis diktsamling "Naturens återkomst" nyss, är ett litet alternativförlag (de kallar sig "det minsta förlaget med de största ambitionerna") som ger ut äldre kinesisk och japansk lyrik, beat- och estradpoesi och nyskriven haiku, lokalhistoria, reseberättelser, vetenskapliga texter, romaner och noveller. Fri Press har bl.a. gett ut två diktsamlingar av min vän Andreas Björsten, som av poeten och litteraturkritikern Magnus William-Olsson kallats "undergroundpoesins nestor". Förlagschefen på Fri Press heter Bo Ranman, som är författare och bl.a. har varit aktivist för urfolks rättigheter i Amazonas. Redaktören för min och Tittis diktsamling heter Dag Persson och är också själv författare. 

 

Nu har Fri Press gjort en presentation av vår diktsamling på sin webbsida, och sidan kan ses här. Man kan också köpa boken via förlagets webbsida, men även av oss. 

Den rörelse eller grupp människor som jag har haft lättast att identifiera mig med under de senaste elva åren, är de heliga dårarna, om vilket jag skrev redan i mitt inlägg om antikens kyniker. Jag har ibland undrat om jag är en riktig helig dåre (religions- och kyrkohistorikern Per Beskow (1926-2016) kallade mig för en sådan efter mina rop-aktioner i kyrkorna 2008, och efter min aktion i Filadelfiakyrkan fick jag frågan av en journalist om jag är en helig dåre, och jag svarade "jag hoppas det", vilket är min inställning även idag, jag hoppas jag är helig i min dårskap, ett "Guds" barn, och inte bara ett spökaktigt människoavfall, värd psykiatrisk tvångsvård, som karikatyrerna av de galna i allmänhetens medvetande), eftersom jag haft för mig att de heliga dårarna alltid spelar sin dårskap, att de inte är galna på riktigt. Jag har varit galen på riktigt, med början sommaren 2008. Men i denna Wikipedia-artikel om "Foolishness for Christ" hittar man följande text i avdelningen "Eastern Christianity": "The madness of the  Holy Fool  was ambiguous, and could be real or simulated.". Denna text gjorde att jag känner att jag trots allt kan identifiera mig med de heliga dårarna. Jag har annars svårt för den spelade dårskapen, jag började faktiskt med den, i mina rop-aktioner, och jag gillade inte det teatraliska i dem. Det bar mig emot. Men dock, äkta och teatraliskt blandade sig i dem. När jag gick djupare i min heliga dårskap, blev det riktig dårskap, jag gick in i "den stora naiviteten", den som jag sett hos hundarna och djuren, där man blir nästan som småbarnen. Sedan sommaren 2008, då jag fick min första s.k. "psykos" under en 40-dagars råkostfasta, har jag aldrig spelat dårskap, allt har varit äkta dårskap. Men jag har lagt märke till att man i riktig dårskap går mycket djupare i förnedring och utblottelse än i spelad dårskap, och blir också mycket mer förföljd. Man kan liksom inte försvara sig och navigera i civilisationshelvetet. Ja, jag har haft det så tungt ibland att jag trott att jag varit evigt fördömd, övergiven för evigt av Gud och universum, trott att jag var Antikrist själv (det är vad Systemet kan få en att tro idag om man följer bokstavligen i Jesu och Franciskus'  fotspår, så mycket verkar Babylonmänniskorna hata detta, även många kristna, så långt ifrån detta lever de).  

 

Hur vet jag då att jag är en helig dåre? Är det inte förmätet att tro sånt om sig själv? Ja, du kan ju läsa min redogörelse för min tid som hemlös med alla dess psykoser, som jag har lagt ut på Internet Archive i boken "Skogsfolket i Nackareservatet. Del 1: Broder Tikka" (2018), och jämföra det med vad Wikipedia skriver i de två huvud-wikipediaartiklarna på nätet om helig dårskap, "Foolishness for Christ" och "Divine madness". Här kommer några utdrag ur dessa Wikipedia-artiklar:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

O hur ljuvt det är att ha "Andens" vittnesbörd i sitt inre att man är "Guds" barn, såsom aposteln Paulus skriver ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” (Rom. 8:16). Ja, vittnesbördet att man är på rätt väg, på väg mot ljuset (det är väl det detta uttryck betyder)! Jag har haft denna känsla som mest när jag varit i tillstånd som psykiatrikerna skulle kalla "psykos" och "mani", då har jag liksom varit ett med "Kristusanden" inom mig, och vissa gånger har identifikationen med denna ande varit så stark att jag fått "Jesuspsykos", trott att jag varit Jesus av Nasaret reinkarnerad, allvarlig hybris förvisso, men paradoxalt nog har det varit vid tillfällen då jag varit närmast det gudomliga, i den djupaste utblottelsen och förnedringen mänskligt sett, i djupaste heliga dårskap. 

 

Mina Jesus- och messiaspsykoser påminner mig om den muslimska sufimystikern Al-Halladjs (858-922 e.Kr.) öde, han som korsfästes av muslimerna för hädelse, eftersom han i extas hade sagt "Jag är verkligheten", som av muslimer tolkades som en identifikation med Gud, ty "verkligheten" är ett av Guds namn inom islam. Al-Halladj sade också att han vid tillfällen kände sig så ett med Gud att han glömde bort vad han hette. 

 

Mina psykoser har ofta varit en sorts milda extaser, då jag gått så helt in i den andliga verkligheten att jag liksom uppslukats av det gudomliga, som jag då tolkar som naturens ande, det naturliga, det djuriska, vår sanna natur. Men psykiatrin förstår sig inte på sådana här saker, det måste mystiker och schamaner till här för att vägleda sådana själar. Psykiatrin straffar en för att man inte förstår sina extaser utan glider in i andlig förvirring, istället för att hjälpa en att förstå dem, vilket schamaner och mystiker gör istället. För att kunna detta måste man gå en lång andlig väg, vilket psykiatrikerna och psykvårdarna tydligen är för lata och bekväma för att göra, de har inte tid, och heller inte intresse, verkar det som. Det är dessutom farligt i detta samhälle. 

 

Mina Jesus- och messiaspsykoser har aldrig varat länge, jag har ofta snabbt förstått att jag måste tolka min upplevelse av enhet med gudomen symboliskt, inte bokstavligt som om jag var Messias eller Jesus av Nasaret själv. Ja, före psykosen tolkar jag det också symboliskt, men så flippar jag över till att ta symbolerna bokstavligt för en stund, och det är ofta detta som är psykosernas kärna, man klarar inte tolka sina upplevelser, utan tar dom så som dom förefaller en, bokstavligen, rakt upp och ner. 

 

Om detta är sant, då är fundamentalisternas religion psykosen satt i system, ty detta är just bland deras kardinalfel, att de ska ta det bokstavligt som menas symboliskt och det som är mytologiskt i sina heliga urkunder. Men fundamentalistiska sektledare klarar sig oftast undan psykiatrin, ty de vet hur man navigerar sig fram här i världen, de är alltid psykotiska "på rätt sätt". Icke så de heliga dårarna, naiva som hundar. 

För några dagar sedan hämtade vi min och flickvännen Titti Spaltros diktsamling "Naturens återkomst" (Förlag: Fri Press) på posten, två kartonglådor med sammanlagt 140 exemplar av boken. Det var en glädje. 

 

Nu är jag poet på riktigt, dvs. i samhällets ögon, inte bara i mina egna! För nu har jag gett ut en diktsamling på ett riktigt förlag, och det är min andra diktsamling totalt (första var "Över floden mig" på eget förlag). 

 

Man kan beställa diktsamlingen nu för 100 kr. styck, det är ungefär vad man brukar ta för diktsamlingar på 110 sidor, tjockleken på vår bok. Det är bara att kontakta mig eller Titti om man vill köpa en, man kan mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com eller beställa boken i kommentarsfältet här på bloggen. 

 

 

Jag besökte min hydda i Nackareservatet i morse, och upptäckte att någon hade slängt ut en massa grejer, böcker, min jacka och täcken från min hydda, så de låg utspridda utanför hyddan. Hyddans inre var också i kaos. Detta gjorde mig ledsen, varför gjorde denna person detta? Flera dyrbara böcker (bl.a. Per Larssons "Skapelsens frälsning. Ekoteologi i miljö- och klimathotens tid" (2010)) var stulna, och mina kläder likaså, jag hade en stor påse med kläder där. Men jag hade inget verkligt dyrbart där, och egentligen var jag glad att någon ville läsa i Larssons ekoteologiska bok, ty det var därför jag hade den i hyddan. Kläderna bryr jag mig heller inte särskilt om, jag har kläder så det räcker. Men ändå gjorde detta mig ledsen, att folk har så lite respekt för andras hyddor i skogen.

 

För kanske ett par veckor sedan tog jag min ryggsäck, ny och dyrbar, fylld av mina bästa sovsäckar, ut ur hyddan hem till Titti, den hade legat där i kanske en månad. Hade den varit där då tjuven kom, hade den säkert blivit stulen. Känns som änglavakt! 

Min ständiga oro i maggropen, som jag hade i två veckor, är botad, helt och hållet! Det började på söndag för en dryg vecka sen, efter att jag fått förbön av pensionerade diakonissan Inga Pagreus i St.Clara kyrka. Det mesta av oron gick bort följande natt, efter ett halvt dygn. Om det var förbönen eller någon annat, får jag väl aldrig veta, men all kärlek hjälper, och förbön är kärlek. Annars spelade nog ett ihärdigt solande på stranden många eftermiddagar, säkert en roll. Det var läkande och avslappnande. 

Ockultisterna pratar ofta om andevärldsupplevelser som "astral projektion". Termen som sådan verkar innebära att vi projicerar ut en andevärld i vår fantasi, och går in i den (fast så skulle inte ockultisterna vanligtvis säga). Jag tror detta begrepp är mycket betecknande. I andevärldsupplevelserna är vårt medvetande som en projektor, och verkligheten omkring som filmduken. 

 

Vad är det vi projicerar? Jo, det vi har inom oss, förstås. Tankar, minnen, fantasier och känslor. Men vad är änglarna i dessa projektioner? Har vi dom också inom oss, i vårt psyke? Ja, jag tror det. Dom är inte "där ute". Ingen har någonsin kunnat ta ett foto av en ängel, och det säger mycket. Hade dom varit "där ute", hade de nog gett intervjuer på youtube för länge sen. Och att alla har sin egen andevärld, helt unik för dem, som ofta inte verkar vara samma andevärld som andras, där den ena kan tro på reinkarnation men den andra inte, osv., säger också mycket. Jag har forskat mycket i detta, och lagt fram mina resultat i  boken "Varför jag inte tror på Gud. Samt Varför jag tror Swedenborg hallucinerade (2017)". 

 

Jag har haft många s.k. "övernaturliga" upplevelser, av både healing och visioner. Den viktigaste var min änglavision i Helsingfors sommaren 2012, när jag rökte cannabis. Jag har skrivit om den i min roman "Skogsfolket i Nackareservatet, del 1: Broder Tikka" (2018), se stycke 44 lite ut i texten. Myriader av änglar uppenbarade sig för mig, snett uppåt, på lång avstånd. Jag såg inte dem tydligt, utan kände dem mest. De var dimmiga, omslutna av ljus. Och när jag tänker på upplevelsen nu, så tycker jag verkligen att det var som om jag projicerade dem utåt, som om de bodde i mig, fanns inom mig. Vi samtalade hela natten (jag rökte på kvällen) på telepatisk väg, och jag frågade dem ut om det viktigaste jag funderat på. Jag fick klara svar, som jag än idag kommer ihåg, och det var förnuftiga svar, som håller inför förnuftets prövning än idag, som den ateistiska filosof jag är. 

 

Jag upplevde spontant den gången att det var den innersta himlens änglar, tredje himlens änglar, jag mötte då, och det tror jag än idag. Tredje himlen är ju i dag i mitt tänkande atomernas himmel, och det känns rätt att tänka att de änglarna jag träffade var atomer, ty de var som små barn och älvor i sitt väsen, och de var ljusvarelser (Den danske mystikern Martinus Thomsen  (1890-1981) menade att atomkärnan var som en sol med elektronerna kretsande kring det som planeter). Det passar med att det var myriader av änglar, oräkneliga, ty atomerna i hjärnan är oräkneliga (i en hjärncell finns 100 trillioner atomer, och i en hjärna finns det 65 miljarder celler) . Och att de alla sade samma sak och verkade finnas i något slags enhetsmedvetande, i en gruppsjäl, passar också in på atomerna. De är så sammansmälta i hjärnan att de lyckas skapa ett enda stort medvetande, människans medvetande, av sitt magiska samarbete. 

Jag skrev nyss om varför jag inte ville plocka bort mina fästingar (här), men nu har fästingarna lämnat mig frivilligt, och jag kommer att plocka av mig nya fästingar som jag får, med Tittis hjälp. Fästingaktionen är alltså över. Jag ville bara skapa debatt och ruska i dom som sover. Det lyckades jag med till viss del (i alla fall blev det litet pratat).

Jag kom inte långt på vandringen - till Upplands Väsby - innan jag blev osäker på om det var så vist att fortsätta. Orsaken var en liten övergående ångestkänsla i magen när jag läste i Pelle Strindlunds och Annika Spaldes bok "Kärlekens väg. Djurrätt och kristen tro" (2012) och att jag fick veta via en kunnig vän på datorn i biblioteket i Upplands Väsby att det är nästan omöjligt att tigga sig till mediciner, som jag hade tänkt göra. Och min psykiatriker i Stockholm på Pelarbackens enhet för hemlösa vill heller inte skriva remiss till Uppsala-läkare om jag inte visar mig hos honom den 9.7., som planerat. Så allt tyder på att det är klokt att vänta och ge Stockholm en chans att tåla min heliga dårskap. Jag vill hellre använda vandringen till Uppsala som sista utväg när allt annat är prövat och ingenting tycks fungera för mig i Stockholm, dvs. som flyktväg. Jesus sade också till sina lärjungar att om man förföljer er i en by, så ska man fly till nästa. Jag förföljs inte ännu i Stockholm. Och det sista jag vill är att leva gatubarnsliv i Uppsala med ångest p.g.a. för snabb nedtrappning av medicinerna. Det har hänt liknande saker förr.

 

Vandringen blev uppskjuten en dag. Idag bär det av!

 

P.S. Jag har nyligen lagt upp en självbiografisk roman, "Skogsfolket i Nackareservatet. Del 1: Broder Tikka" på Internet Archive. Varsågod och läs den här! Den handlar om mitt liv som hemlös under tiden 2006 tills idag. 

Hej alla läsare. Idag börjar jag vandra mot Uppsala, för att vara där en längre tid, på obestämd tid. Orsakerna till detta är flera, främst att jag letar efter en bättre stad än Stockholm att trappa ner på mina psykmediciner i. Stockholm är så fruktansvärt hård och kall, tål knappt någon helig dårskap. En av de värsta städer jag varit i. Full av statusjakt och karriärism. Nästan inga hippien och anarkister. Inga ockuperade hus. T.o.m. på Gebers ekoby strax utanför Stockholm finns det folk som inte tål mig, hur blir det då med förhärdade kapitalister och rikemän i Stockholm centrum? Uppsala är tretton, fjorton gånger så litet som Stockholm, med bara ca 150 000 invånare. Min erfarenhet är att ju större stad, desto större kyla. Dessutom är Uppsala Nordens viktigaste bildningscentrum, och bildning är ju som ni vet något jag tror skapar tolerans mot oliktänkande och avvikare. Den kristne mystikern Fritz Olofsson har ju också varit en vägröjare för den heliga dårskapen i den staden, han har kallats en "Kristi dåre".

 

Jag behöver mycket kärlek om jag ska klara att trappa ner på medicinerna utan att hamna på psyket, och mitt hopp står nu till Uppsala, särskilt dess kyrkor och teologiska fakultet.

 

Nu tar jag också farväl av Babylon genom att ha grävt ner min plånbok, min mobiltelefon och min minnessticka med en stor del av mina skrifter i, i Nackareservatet. Där får de vila tills nöden tvingar mig att gräva upp dem igen. Jag tar med mig bara en filt, ett litet myggnät, en anteckningsbok och ett litet Nya Testamente. Ingen ryggsäck, ingen kasse. Inga skor.

 

Det blir ingen Finlandsresa för mig, som jag hade tänkt tidigare, och min stöd-grupp samlar jag inte förrän jag kommer tillbaka i Stockholm, eller om jag blir haffad av psykiatrin, vilket är en reell möjlighet när jag slutar helt med medicinerna, den heliga dårskapen blir så stark då.

 

Min tidskrift Delta kommer inte att ges ut längre, den kräver att man rör sig med pengar. Härefter är jag samme gamle tiggarmunk som jag varit under mina helt hemlösa år, när jag inte bodde hos Titti. Jag kommer att tigga om mina mediciner också, av läkare, tänker inte gräva upp plånboken för att få mediciner. Vill inga läkare ge mig medicin -  är det bara fråga om bisnis -  ja då får dom tåla att jag blir lite extra vild och manisk p.g.a. för snabb nedtrappning på medicinerna.

 

En annan orsak till att jag väljer Uppsala framför Stockholm, är de stora avstånden i Stockholm, som gör att jag måste planka, och som gör att jag går för mycket, med mina bara fötter. Jag vill inte ta skor på mig, ty jag är mer i "anden" när jag inte har skor. Jag vill inte planka om det inte är absolut nödvändigt.

 

Jag har starka rötter i Uppsala, har härjat där i flera omgångar. Det var i Uppsala moské som jag blev muslim 2009. Och jag har ett ställe att sova på också, om än ett hemligt sådant.

 

Lite kuriosa är att David Petander, "vandrarprästen", Sveriges vackraste helgon, studerade till präst i Uppsala. Hans brors barnbarn, Einar Petander, min käre vän, har också studerat där, och Einars mor bor i Uppsala. Hoppas jag får besöka henne och höra historier om David Petander!

 

Men nu kommer jag inte att skriva här på en eller två veckor. Vi träffas här på bloggen när jag kommit till Uppsala!

 

Jag har sagt till min flickvän Titti att jag känner mig växa i en kruka just nu, en kruka som består av henne och hennes lägenhet. Jag är ett träd som bara blev misshandlad i det vilda, och måste omplanteras i en kruka för att kunna växa vidare. Min kruka är ett underligt limbo mellan civilisationen och naturen, mellan Systemet och hemlösheten. Jag tillhör ingendera, liksom. Jag har alltid lite svårt när jag ska förklara var jag bor, jag måste alltid förklara att jag bor hos Titti, men bor inte där officiellt, utan är officiellt hemlös, jag är inte skriven hos Titti och betalar ingen officiell hyra.

 

I denna kruka mår jag rätt bra, fast krukan har känts för trång på sistone. Mitt psyke har varit stabilare än sedan jag första gången insjuknade i psykos 2008. Inga psykoser sedan 2012. Psykmedicinerna har jag också att tacka, de tillhör väl också min kruka, fast de är bedrägliga, som vanliga droger. Av båda mår man bra, men de bryter ner en på lång sikt.

 

Denna fruktbara lilla kruka som jag växer i, har den underliga egenskapen att den möjliggör det som många längtar efter; att vara ekonomiskt fri att göra det man älskar, på heltid. Det jag gör, är folkbildning, att läsa och skriva och sprida kunskap. En aspekt som genomtränger det mesta jag gör. Det var också det jag sysslade mest med i min senaste mani för några veckor sedan, när jag åt för lite medicin. Jag verkade för religionsdialogen och skrev brev och miniböcker till olika utvalda personer, och hjälpte St. Clara Kyrka att bygga ett lånebibliotek, som jag donerat många böcker till, och fortsätter göra (detta är en av mina ögonstenar, att kyrkfolket bildar sig!)

 

Jag uppmanar alla till att leva mer asketiskt så att de behöver jobba mindre, så att de får mer tid att göra det de verkligen älskar, vilket ofta brukar vara något gott.

 

Min kruka höll på att gå sönder i min senaste mani för en månad sedan, men jag lappade ihop den i hast, rädd för att jag inte är stark nog ännu att planteras ut i det vilda - för det är det hemlösheten är. Skulle det blir slut med Titti, tror jag nämligen att jag skulle välja det hemlösa livet framför att skaffa en lägenhet, det senare något som skulle tvinga mig allt längre in i Systemet. Jag anses nämligen för frisk för att få ordentlig sjukpension, nu får jag bara en minimal pension på drygt 500 kronor i månaden. Den som inte är sjuk och får sjukpension måste jobba om han inte vill riskera hemlöshet. Så har jag förstått att det fungerar.

När jag besökte min nya lilla hydda (den jag byggde 2010) i Nackareservatet  nyss, för att vattna mitt kära plommonträd (mitt skötebarn!) som jag planterat nära hyddan för två år sedan (i en skogsglänta, lite gerillaplantering, alltså), upptäckte jag att en fågel byggt ett stort fågelbo i min hydda sedan jag senast var där förra hösten. Det måste ha varit en stor fågel, så stort var boet, och det var ett bo, det gick inte att ta miste på. Jag känner mig hedrad! Dock ingen fanns i boet. Hyddan håller på och ruttnar hela tiden, den är byggd av vanliga trädstockar, inget impregnerat trä, så den kommer att ruttna sönder till slut. Får se om jag kommer att klara att fixa till den när den faller ihop.