för naturens skull

Jag har studerat många andevärldsupplevelser, och det de flesta har som sin kärna är insikten om att kärleken är tillvarons grund. Det håller för förnuftets prövning, och verkar vara naturens viktigaste budskap till oss, alla religioners kärna, all humanistisk kulturs kärna, något man kan studera i varje hunds väsen. Av detta kan man dra vissa slutsatser om vårt öde i dödsögonblicket, då vi lägges som ett frö i mullen, med naturens ande ruvande över oss som en duva. 

 

 

 

Aldrig var Ditt

minne av mig så skimrande

som här vid månens stilla

rislande vattenfall.

 

Stum jag döljer

ansiktet mitt i händerna

inför Ditt minnes sakta

stammande måneljus.

 

Se, nu är jag här:

detta frö som lägger sig

ner i Ditt minnes mjuka

porlande lövskogsjord.

 

Sakta rinner fröet:

där borta framför mig

faller det ner i en

tillbedjande svanesång.

 

Långt där nere

når mig ej längre rösterna

av dessa aftonsånger

som bara dör och dör.

 

Här är havet.

Här lyser månen harpolikt,

med duvsång ruvande

lågt över vattenfall.