för naturens skull

Det finns en underlig myt i vårt samhälle som säger at "ju mindre desto dummare" med vissa undantag. Och i enlighet med denna doktrin är atomen den dummaste varelsen, som inte ens har ett medvetande, inte ens är levande. Men stämmer detta verkligen? Låt oss syna det i sömmarna. 

 

Genast kan vi konstatera att en sparv knappast är dummare än en elefant, trots att den är kanske hundra gånger mindre. Den verkar snarare mer levande, mer fylld av sprittande livsenergi, smidigare och mer spirituell. Den fysiska skickligheten verkar faktiskt öka desto mindre man är, jämför en vanlig människa med en vilken som helst ekorre. Kanske den intellektuella skickligheten följer samma mönster? Ju mindre varelse, desto skickligare byggnadsingenjör verkar den vara, oftast (människan är ett undantag). Tänk på myrorna, bina och getingarna, bland den icke-mänskliga djurvärldens skickligaste byggmästare! Kräver inte detta intellektuell skicklighet, även om dessa djur har en mer instinktiv sådan? Och går vi till ännu mindre varelser, cellerna och atomerna, vad har de byggt? Svar: hjärnan, universums mest komplicerade byggverk, mer komplicerad än universums uppbyggnad (enligt Peter Breggin). Och så säger du att de är dummare än människan, inte ens har ett medvetande? Människan har byggt roboten, men hur mycket överlägsnare världens smartaste robot är inte den mänskliga hjärnan? Jag skulle säga att detta ger oss en antydan om att atomen och cellen i själva verket kanske är smartare än människan, och att det snarare är så att "ju mindre varelse, desto smartare". Detta är vågade, kätterska tankar, och jag erkänner att det är spekulation och gissningar, men hoppfulla sådana. Ty om detta är sant, då är tillvaron bra ljuvlig, istället för den döda värld som våra fysiker manar fram i sina historier om tillvaron.