för naturens skull

Vad är det som händer när en troende kristen "känner Guds närvaro"? Är det bara frågan om illusioner och fantasier, att man bara fantiserar om Guds närvaro ungefär som man i barndomen hade sina snuttefiltar?

 

Jag tror det är långt mer komplicerat och mysteriöst än så. I mystika upplevelser har Guds närvaro varit överväldigande, och ofattbart verklig. Jag tänker t.ex. på nära döden-upplevelser.

 

Som ateist tror jag att den personlige Guden är en illusion. Upplevelsen av den personlige Gudens närvaro är en illusion. Men den är inte bara det, den är bara delvis en illusion. Den är också en upplevelse av något som faktiskt finns; det heliga. Tillvaron är helig, är gudomlig. Men den yttersta verkligheten kan liksom inte uppfattas i annat än myter, den kommunicerar med oss i myter, och det vanliga är att det mytiska språk som den yttersta verkligheten talar till oss med, uppfattas bokstavligen. Det är detta som är det illusionära med gudsupplevelserna, att man inte förstår att de förekommer i en mytisk verklighet.

 

Men myter är inte nödvändigtvis bara lögn och förbannad dikt. Den personlige Guden är en myt, men vad gömmer sig där bakom? Ja, jag skulle säga "Paradiset". Paradiset finns, det gudomliga finns, jag har sett det i Naturen, jag har känt det inom mig själv. Man kan känna Paradisets närvaro i tillvaron, i mystika upplevelser med naturen och djuren. Och i min mikrolivsfilosofi menar jag att det som de troende talar om som den personlige Guden, egentligen är tillvarons, ja naturens innersta, atomernas kosmiska community, och atomernas andevärld, som är paradisisk. Jag har skrivit ett inlägg tidigare om atomerna som Gud, här.

 

Men det är som om att när vi ska uppleva det heliga, kan vi det bara genom att fantasi och verklighet blandar sig, genom att det mytiska blandas med det reella. Kan t.ex. änglar i andevärldsuppenbarelser vara mytiskt upplevda mikrovarelser i vår hjärna? Vi projicerar vår hjärnas mikrovarelser, som talar till oss genom det undermedvetna, på en synbarligen "objektiv" andevärld. Så kan det också vara med "Gud", vi projicerar ut "henom", men vi har "henom" egentligen inom oss själva, som atomerna inom oss själva. Precis som Jesus sade i Lukas 17:20-21; "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.'  Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

 

Så är det också med "Gud". Vi kan inte fånga "henom" eller säga "här är hen", "detta är hen", vi kan inte kodifiera "hens" budskap, ty "hen" bor i varje människas innersta som den personens atomer, och "hen" förmedlar sig till oss enbart genom varje människas egen föreställningsvärld, hennes mytiska fantasivärld. "Hen" kan inte förmedla sig till oss "objektivt", utan enbart genom specifika människor, med deras specifika föreställningsvärld. Ty atomerna finns inte där "objektivt", "där ute", utan bara inkarnerade i olika varelser. "Gud" är alltid inkarnerad, och en andevärld "där ute" finns inte, den är den största och lurigaste illusionen av alla.  

 

Men detta bör varje ateist betänka; upplevelsen av det gudomliga, det heliga, är ett empiriskt faktum genom historien, och det måste vi på något sätt bearbeta i vår filosofi (upplevelser av mirakulösa helanden, märkliga bönesvar och gudomlig ledning är också empiriska faktum, åtminstone i människors erfarenhet). Och inte bara det; vår filosofi förstörs moraliskt om vi inte erkänner det heligas verklighet, att tillvaron, naturen är helig. Vi kommer alltså inte så lätt förbi frågan om "Gud", utan vi måste gå på djupet i frågan, och fråga oss hur vi ska tolka det heliga.

(första delen av rubriken ovan från den andliga sången med samma namn, finns att läsa här)

 

På samma sätt som det jordiska lidandet är en utflykt, en gäst, och välmåendet är vårt hem, som vi alltid återvänder till förr eller senare, så är också vårt fysiska liv en utflykt, och vi är endast gäster i det fysiska, medan naturens andevärld är vårt hem. Det förra är en bild, ett mikrokosmos av det senare. Ungefär såhär: det fysiska livets oljud är en gäst i stillheten, som är vårt hem, och vårt fysiska liv är ett oljudets gäst i naturens andevärlds eviga stillhet, vårt eviga hem. Detta harmonierar med entropilagen. Entropi framställs ofta så att kaos och oordning är dess viktigaste attribut, men jag skulle säga att dess viktigaste kvalitet är stillhet och frid i naturens vildhet, och är inte något att frukta. Entropi är inte lidande, den är frid och stillhet och en känsla av att ha nått botten av tillvaron, det hem varifrån man kom. Man är trygg, ty man står på botten, med båda fötterna planterade på marken, och kan inte falla längre från några höjder av rikedomsbubblor och glättiga fasader.

 

Hur vet jag då att livet efter döden är en återgång till stillheten?

 

Jo, eftersom jag tror att vi då återgår till mikrolivet, varifrån vi kom (livet är cykliskt, vi återgår ständigt till ursprunget), och tillvaron blir allt tystare desto mindre varelser det är frågan om. När vi går från människan till mindre varelser, försvinner genast det avancerade språket, ett steg mot tystnaden, och när vi går till insekter och växter, försvinner språkljuden helt, och när vi går riktigt långt in i mikrolivet, försvinner även den yttre rörelsen, varelserna rör sig inte längre i det yttre (tänk på celler och atomer), utan enbart i deras insida (detta är en bild på att även deras inre liv blir desto rikare). Ytterligare ett stort steg mot tystnaden.

 

Men tystnad är inte död och lidande, det går emot mystikernas erfarenheter genom tiderna. Snarare blir livet i tystnaden mer rikt i det inre, precis som ett litet barns (särskilt fostrens och spädbarnens!) inre liv är rikare än den vuxne (känslorna och fantasin är rikare och starkare), trots att den vuxne rör sig mycket mer och känner många fler och pratar mycket mer. Men det måste vara en organiskt framfött stillhet, en levande stillhet precis som skogens stillhet är levande, för att det inre livet ska kunna bli rikare. Om man bara tvingar sig in i stillhet utan att den har vuxit fram organiskt, kommer man bara att finna tomhet. Allt som inte är organiskt framvuxet är tomhet och ödslighet, ungefär som den ödslighet man kan uppleva första tiden som arbetare på en stor byggarbetsplats, när man inte känner några av sina arbetskolleger och inte vet vad man ska göra och inte kan någonting.

 

I november har jag tänkt bege mig för gott (detta kan jag dock inte veta, men det är min önskan) ut i den stora stillheten; luffarlivet, ett tyst liv i sig, mestadels utanför storstädernas buller. Jag känner mig också faktiskt mer levande i den stillheten, och trots att det är ett enformigt liv i det yttre, man bara vandrar och vandrar, så är det mer äventyrligt än stadslivets stormiga men rutinmässiga liv *. Jag känner en slags kallelse till luffarlivet just nu, det är som om det håller på att födas i mig, organiskt. Få se om det verkligen föds, eller om det blir dödfött av någon olycka. Tre gånger har denna kallelse kommit över mig sedan i somras, första gången skulle jag till Uppsala, men kom bara till Upplands-Väsby, och lade av luffarplanerna, andra gången var på sensommaren då jag ville besöka samerna ensam, men Titti ville inte detta, så jag lade av planen, tredje gången är nu sedan någon vecka tillbaka, då jag har tänkt göra en klimatpilgrimsvandring, först ensam, sedan med Titti, nu med Tittis godkännande. Om inte en kallelse lämnar dig, utan kommer ständigt tillbaka efter att du stöter den bort, då måste det vara din gärning, tänker jag.  

 

Jag dras till landsbygden, i hela min filosofi, som ni kanske har märkt, och jag vill rota mig på landsbygden och förbereda mig på den civilisationskollaps som står framför oss. Det gör man bäst genom att rota sig i landsbygden och skapa relationer med den. Luffarlivet föregår mest på landsbygden, som ni kanske vet, och otaliga är de landsbygdens människor i vars hus man får sitta på kvällen och prata, när man får härbärge, enligt min erfarenhet.

 

 

* min första luffarvandring vintern 2007-2008 gjorde mig så levande att jag vågade göra en av mitt livs hittills viktigaste gärningar; att ropa förbannelser över rikedomen, i en rad kyrkor i Sverige. Denna luffarvandring föddes organiskt i mitt inre, som en himmelsk kallelse, och jag upplevde att den yttersta fattigdomen som jag hade den gången på luffen, ständigt knackande på dörrar för att be om härbärge, gjorde att jag insåg vilket brott de rika har gjort mot de fattiga, och blev full av vrede över detta, vilket gjorde att jag ropade i kyrkor.

Livet trivs bäst i frihet. När vi vill kontrollera det och äga det, dör det och förtvinar det, gäckar oss så vi aldrig får det vi vill ha och aldrig blir helt tillfreds. Detta gäller också den mest levande delen av tillvaron, andevärlden, dvs. "livskällan", "livsfloden", ja särskilt den. Alltid när vi gör dess uppenbarelser till system som alla måste följa, dräper vi den och den undflyr oss, gäckar oss. Det är som om den leker katt och råtta med oss, där den är råttan. Den ilar iväg när vi jagar den, och vågar sig fram när vi sover. Det är därför vi vanligtvis, i vardagen, ofta kommer närmast den när vi sover, i drömmen, och längst bort från den i våra böner och predikningar i kyrkorna, där man gjort det till dygd att fånga och kontrollera andevärlden. Men andevärlden tillhör den vilda naturen, inte civilisationen, och den vissnar som en blomma i kyrkornas vas. Därför finns det så lite andligt liv i kyrkorna, utan livet söker sig nya kanaler, blommar fram i sådant som miljörörelsen och hippierörelsen, där man är mindre benägen till kontroll. Men även där ser man stela strukturer växa fram som gör att man inte går vidare, inte går djupare. 

 

En av andevärldens gäckande, levande, okontrollerbara egenskaper (o hur ljuvt att det är så, så att kyrkan aldrig får patenten på den!) är att den för oss människor (jag vet inte hur det är för djuren och mikrolivet) alltid är en mytologisk värld, unik för varje kultur, ja kanske även för varje människa. Och den står aldrig still, utan förändras allteftersom mytologin förändras (idag har många andevärldar UFO-varelser i sig, vår tids nya mytologi). Det är därför det bara blir döda dogmer, andliga fängelsen, när man försöker göra system av andevärlden, dvs. sekter och religioner (som jag är djupt emot, hoppas jag aldrig blir en sektledare och att min filosofi aldrig slutar sitt liv som dogmer). Urfolken har inga sekter, där lever man i naturlig symbios med andevärlden genom schamanerna, och de missionerar inte, utan har istället lätt för att inkorporera element från andra religioner, t.ex. kristendomen, i sin andlighet, se t.ex. Santo Daime-rörelsen, samt boken "Vinden är min mor. En indiansk schamans liv och lära" av  Bear Heart (svensk upplaga från 1997). New Age har också lite av denna karaktär, men så liknar också dess andlighet på urfolkens andlighet. Vad andevärlden egentligen är, kanske vi aldrig får veta på denna sidan floden, lika lite som vi kanske någonsin kommer att kunna lista ut precis vad en hund vill säga varje gång den skäller, eller vad en fågel vill säga varje gång den kvittrar. Andevärlden är naturens viskningar i hjärtat, naturens vilda röst.  

Jag har undrat om inte frågan om den fria viljan är mer komplex än jag har trott, och att om det finns någon frihet här, är det den frihet vi får när vi återvinner vår plats i naturen och får följa vår innersta natur. Jag skulle säga som så, att den som syndar är alltid fången, en slav, ju mer han syndar desto mindre gör han det av fri vilja, utan desto mer av Babylons kedjor runt hans ande. Och ju mer lik Jesus och djuren en människa blir, desto mer fri blir han, fri att vara sig själv och följa sin verkliga natur, sin egen innersta vilja. Detta är ungefär så som Martin Luther såg på den fria viljan, han som skrev boken "Om den trälbundna viljan", där han menade att vi inte har fri vilja under synden, utan blir fria genom frälsningen.

 

Men i frågan om vi ytterst sett har en fri vilja, i metafysisk bemärkelse, även som befriade från synden, om det finns ett mirakel som gör oss fria från naturlagarna och kausaliteten, så menar jag att detta är en ungefär lika svår fråga som att veta vad som sker med oss efter döden, det är nästan lika svårt att fatta som telepati och andra paranomala fenomen. Kanske vår vilja är något paranormalt, som ligger bortom vetenskapens och filosofins möjligheter att greppa?

"Allt vad människorna ge bort på jorden sparas åt dem i himmelen, allt vad de spara på jorden förlora de." (En ängel i Axel Munthes bok "Boken om San Michele", 1928)

Livets mål för de civiliserade är inte att som Buddha lärde, släcka sina begär, utan att förvandla sina dåliga begär till goda begär, förvandla begäret efter död (såsom status, ära, lyx och rikedom) till begär efter liv (såsom community, naturnärhet, ett enkelt och fattigt liv, gärningar som är nyttiga och fruktbara för livets helhet). Att detta låter sig göras, är apostlarna, de heliga dårarna, helgonen och martyrerna vittne på, man kan faktiskt som Franciskus förälska sig i fattigdomen, ty den är glädjerik och livgivande för den som den adopterar som lärjunge, det kan jag vittna om. Och då gäller det all slags fattigdom, även att vara fattig på status och ära, försmädad och kanske kallas sinnessjuk av många. För många helgon och heliga dårar var det en ära att "bära Kristi smälek (gammalt ord för vanära)". Men tyvärr är det inte så för "den andliga eliten" i Sverige, allra minst de på toppen, Svenska Akademien. Där hålls tyvärr begäret efter världslig status i högsta grad vid liv, man tävlar om den. Det är begär efter död, ty världslig status förstör en människas andlighet, gör henne "divig" och snobbig. Den som vaknat ur detta begärs slummer, begär inte längre att klättra upp i Babylons hierarkier, utan vill ha sann kärlek istället, och det inte av vem som helst, utan av de minst ansedda, dem på botten, slavarna, fångarna, tiggarna, de hemlösa och djuren, inte minst de fångna djuren. Dem vill man alliera sig med, och man ringaktar Svenska Akademiens kärlek, ty den är inte ren och äkta.

 

Med dessa rader har jag försökt fånga essensen i den kristna mystikens lära om utblottelse (kenosis), som man kan finna hos mystiker som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset och Hjalmar Ekström. Och "underligt nog" harmonierar den helt och hållet med miljörörelsens lära om att gå tillbaka till naturen. I naturen råder nämligen djup fattigdom och utblottelse (de flesta lever på "existensminimum", i våra termer), och dit skall vi alla återvända i döden, till denna fattigdom, som leder oss till den eviga glädjen, som man inte finner i himmelska städers rikedom och prakt, utan i gemenskap med allt levande, i den mystiska föreningen med alla atomer i atomernas andevärld. Ty "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till" (Matt. 5:3). Att bli det minsta och ringaste man kan bli, en atom, är här den största glädjen, ty det är den största gemenskapen, det finns flest som är lika dig, du inlemmas i "Gud", atomernas kosmiska community, vår bestämmelse. Att försvinna i atomernas mängd, som droppen i havet, där alla skillnader utplånas, det är kärlekens bestämmelse och evighetens begynnelse.

En förklaring till det faktum att det kommer så mycket nonsens (andar kan ibland inte svara på frågor och knappt utsäga namn på sig själva och andra bekanta) sida vid sida med ovedersägligt bevismaterial från de dödas "andar" genom spiritistiska medier (detta rikliga nonsens tillstod även den store spiritisten och fysikern Oliver Lodge), kan vara att det inte är de dödas själar som talar, de är borta i det icke-mänskliga, dit vi alla går efter döden, som atomandar, utan det är ett slags astrala skal som de döda lämnar efter sig i andevärlden när de lämnar deras mänskliga själ som fortsätter leva ett underligt liv, ungefär som döda träd gör, och som avger information på samma sätt som föremål, såsom tåg, setts återuppstå som astrala skal i visioner, ja rentav händelser. Har du lagt märke till att när du läst om beskrivningar om när Luthers eller Nathan Söderbloms ande talar genom medier, så känns det inte riktigt som dem, instinktivt? Likaså när Swedenborg i sina visioner samtalar med Cicero eller Leibniz, känns det inte som dem, utan det känns som om de är Swedenborgianer och talar som Swedenborg. Att de är astrala skal kan förklara detta, samt det faktum att fantasi blandas med verklighet här. Vi kan bara föreställa oss hur det skulle bli i den Evangeliskt-Lutherska kyrkan om Luther verkligen i egen person kunde tala med sin kyrka, och alla kunde känna igen honom och verifiera att det är han, och att man skulle kunna ställa frågor och få svar, vilket man alltid borde kunna. 

 

Jag lutar åt amatörreligionsfilosofen Miklos Jakos uppfattning, att någon verklig kommunikation mellan levande och döda inte är möjlig på det spiritistiska sättet, och jag skulle här tillägga; eftersom vi blir atomer efter döden, går in i det icke-mänskliga. Därav också det faktum att ingen någonsin fått veta något om det att vi blir atomer efter döden, och alla återgår till Eden. Ingen har också varit verkligt död och kommit tillbaka till livet, så ingen kan säga något om hur det blir efter den verkliga döden. Istället har vi massa mytologiska andevärldsupplevelser. 

 

Men därmed inte sagt att alla man möter t.ex. i nära döden-upplevelser och visioner måste vara astralskal, även om många andar som Swedenborg mötte i sina syner verkar ha varit sådana, ja även mytologiska varelser, fantasiskapelser, såsom Mose, Abraham, Adam och Eva. 

 

P.S. Jag kom på denna astralskalsteori inatt, men visste inte att man skrivit om det tidigare, t.ex. teosofen William Q Judge skriver i boken "Teosofins ocean" och kapitel 6  följande om detta fenomen:

 

"Vid döden besjälar den (den lägre människan, min anm.) astralkroppen, som sedan blott blir ett skal; ty när människan dör lämnar astralkroppen i sällskap med principen passioner och begär den fysiska kroppen och förenar sig med varandra. Det är då som termen Kamarupa kan tillämpas, eftersom Kamarupa verkligen utgörs av astralkroppen och Kama i förening, och dessa två tillsammans bildar en skepnad eller form som fastän vanligen osynlig dock är materiell och kan göras synlig. Även om den saknar förnuft och samvete, har den egna förmågor som kan utövas närhelst förhållandena tillåter. Dessa förhållande erbjuds av spiritualisternas medium, och i varje seans-rum är alltid avlidna personers astralskal närvarande där de vilseleder de sittande, vars urskiljningsförmågor har blivit förlamade av underverken."

 

(nu kommer igen en av dessa väldigt spekulativa, hemsnickrade, ja jag skulle rentav säga hembrända, famlar-i-mörkret-teorierna:)

 

Jag har tidigare här på bloggen presenterat min andevärldsmodell, att den består av sammanslutningar av atomer och celler som alla har sin helt egen andevärld, där denna inte finns "där ute" utan mellan atomerna ungefär som internet finns mellan internets olika datorer, eller en TV-kanal finns mellan en parabolantenn och de apparater som sänder TV-kanalen till den. Man liksom skapar andevärldar mellan sig, istället för att de skulle finnas "där ute", och man gör detta med likasinnade. Andevärlden är tillstånd, inte fysiska platser, och alla med samma tillstånd samlas till gemenskap. Men sedan kan man besöka andra andevärldar, men man hör inte hemma där. Alla atomer och celler har en andlig sida, en drömsida, och det är den som står i förbindelse med andra varelsers drömsidor. Ens "hemandevärld" befinner sig alltid i imaginära världar uppe i "sfärerna", där man tar olika skepnader, medan den andevärld man träder in i i ut ur kroppen-upplevelser, i början, är det områdes andliga drömsida som man befinner sig i, bestående av alla fysiska atomers och cellers drömsidor ihopkopplade med varann, så att det uppstår en andlig parallelversion av det fysiska, Stockholm blir till ett "andligt Stockholm". Men varje sådan atom eller cell kan lösgöra sig från sin "position" i det fysiska rummets andliga drömsida, och stiga upp till "högre" imaginära världar, för att anta olika skepnader och skapa sig sitt andevärldshem, i den sfär som passar en *. Dessa andar kan också förekomma på jordplanets drömsida, i vår närmaste omgivning när vi träder ut ur kroppen, och skapa underliga ting, men de är långt mer sällsynta där, uppe i "sfärerna" finner man gigantiska samhällen av atomandar, de kan vara på kvadrillioner och åter kvadrillioner andar, ja kvintillioner andar, en enda kropps atomandar kan bilda små universa i andevärlden. I dessa andevärldar samlas atomandarna för att skapa det fysiskas förunderliga ting, en kropps atomer utför sitt arbete i dessa sfärer, en hjärnas medvetande skapas i dessa sfärer, genom umgänget och samarbetet mellan atomandarna (1). Men, som sagt, andevärldens "högre sfärer" är på intet sätt "där ute" i rymden, utan de är inte rumsliga överhuvudtaget (rätteligen har man allmänt antagit genom tiderna att andevärlden är bortom tid och rum), lika lite som internet är utsträckt i rummet, internet existerar istället mellan datorerna och människorna, i relationer. Andevärlden, likaså, är helt relationell, byggd av själsfrändskap och kärlek, av attraktioner mellan atomer och andar. Precis som det skapas subkulturer av likasinnade på internet idag.

 

Men det kanske viktigaste här, är att dessa andevärldar är imaginära, fantasiskapelser, mytiska skapelser. Detta kommer man fram till genom att studera och jämföra olika kulturers andevärldar, inte minst urfolkens, där alla har sina egna gudar och egna andevärldar. Nästan alla har sin egen "högsta gud", som regerar över alla andra gudar, sin s.k. "stamgud". Jesus är de kristnas stamgud, Jahve judarnas. Men så är det bara i de lägre sfärerna. I de högre ser man det relativa med ens egen mytiska värld, och kan lättare möta och förstå andra kulturers andevärldar. Ens värld expanderar ofantligt. 

 

Men bara för att dessa andevärldar är mytiska, betyder det inte att vi kan avfärda dem och säga att de inget har med verkligheten att göra. Faktum är att atomerna i hjärnan faktiskt skapar medvetandet genom en mytisk andevärld, genom arketyper och symboler i det undermedvetna, och de visar sig för vår ande i andevärlden som mytiska varelser, nämligen som änglar, keruber och serafer och annat. 

 

Det kan inte vara på nåt annat sätt. Men som jag sagt tidigare på bloggen, andevärlden klarnar desto högre man stiger i sfärerna, den blir mindre dunkel och oförståelig och mindre symbolisk, mer som att "skåda Gud ansikte mot ansikte" utan mytens skymmande höljen. Men det mytiska kommer alltid att vara med, ty människoanden är gjord av myter, myter är dess vävnad, dess själ. En tanke är en myt. Ett ord är en myt. I de högre sfärerna förstår vi bara dessa myter bättre, lär oss tolka dem bättre och se deras relativitet, så att vi kan lära oss av andras myter och jämföra våra myter med andras myter. Och antagligen blir det hela mindre mytiskt på det mänskliga sättet desto närmare man kommer atomernas andevärld, vad deras andar är vävda av, vet bara "Gud". 

 

Och till sist om visioner: när vi ser en tomte i en syn, så att hen liksom finns här i den fysiska verkligheten, betyder inte det att hen har trippat omkring där rent fysiskt, bara så att vi inte har sett henom tills nu, utan det hela är en mer invecklad process; tomten har befunnit sig på den platsen hen visade sig i, i den andliga parallelversionen av platsen, som inte är en plats i det fysiska, utan uppstår i kommunikationen mellan atomer och celler och varelser, alltmedan den atom eller varelse som tomteanden härstammar från befinner sig där dess fysiska substrat befinner sig, den bara skapar en parallelversion av omgivningen där vi såg tomten, i kommunikationen med andra varelser. Och tomtens plats i denna imaginära parallelversion är det vi ser i vår syn, den liksom meddelas oss från denna tomtes ande, så att vi ser denna plats som om den befann sig ute i den fysiska verkligheten, som om luften var full av andar som svävade omkring men vi inte kan se. Invecklat, eller hur? Det låter underligt, men verkligheten är underlig. I vilket fall som helst, om luften verkligen var full av svävande andar och änglar, skulle de ha kunnat låta oss fotografera dom så att ingen tvivel rådde i saken om att de faktiskt svävar omkring i det fysiska. Men vi har inga sådana fotografier, bara fakefotografier, och allra minst har vi några filmningar av andar och änglar. Detta säger oss något om var vi bör leta efter förklaringen till visioner. 

 

 

* Detta är något av det mest sagolika av allt i andevärlden, att man får lov att bilda ett andevärldshem med de i hela kosmos som är mest lika en själv, ens sanna själsfränder. Detta är det, mest detta, som gör att naturens andevärld är vårt sanna hem, vårt hem i den fysiska existensen på jorden är inte vårt sanna hem. 

 

(1) Jag har svårt att tänka mig något annat sätt på vilket atomerna i hjärnan skulle kunna kopplas ihop på det ofattbara sätt som de är ihopkopplade, alla atomer verkar kommunicera med alla andra i hjärnan, och de verkar alla känna varann, som i en slags gruppsjäl, ett kollektivt medvetande, och detta måste vara andligt, ta plats i en andevärld, det kan inte bara vara fysiskt. 

Jag skrev nyss (här) om visioner som människor har av närstående i den stund dessa dör, utan att visionären vet att de dör/har dött. Här är en sådan vision, som mediet Gladys Osborne Leonard hade om sin mor som hon inte trodde var allvarligt sjuk:

 

" At 2 a.m. she (mrs. Leonard) was awakened with the sudden feeling that something unusual was happening:

I (mrs. Leonard berättar) looked up and saw in front of me, but about five feet above the level of my body, a large, circular patch of light about four feet in diameter. In this light I saw my mother quite distinctly. Her face looked several years younger than I had seen it a few hours before. A pink flush of health was on her checks, her eyes were clear and shining, and a smile of utter happiness was on her lips. She gazed down on me for a moment, seeming to convey to me an intense feeling of relief and a sense of safety and well-being. Then the vision faded. I was wide awake all the time, quite conscious of my surroundings.

The next morning she learned that her mother had died at 2 a.m."

 

(Ur boken "The Mediumship of Mrs. Leonard" av Suzy Smith, 1964, citerad på denna sida)

 

Jag tycker särskilt om detta "She gazed down on me for a moment, seeming to convey to me an intense feeling of  relief and a sense of safety and well-being".

 

Återigen, hur förklarar sådana skeptiker detta, som inte tror på "andevärlden"? Det finns förresten otaliga sådana här berättelser, alla kan inte vara fake. Gladys Osborne Leonard har också bevittnats vara ett väldigt ärligt medium, som lät sig undersökas av vetenskapsmän med otrolig noggrannhet.

Det finns många ateistiska vetenskapsmän som erkänt existensen av många paranormala fenomen, såsom telepati, utan att köpa andevärldshypotesen, livet efter döden. En sådan är den store psykologiprofessorn Hans J. Eysenck. Detta säger något om hur tunga bevisen är för många paranormala fenomen, och finns de, är inte steget långt till att börja tro på livet efter döden också.

 

Eysenck skrev 1957:

 

 

(från denna diskussionssida)

 

"In my highest state, I have had the insight, which I will convey to you without saying it´s true, that this is the most limited form of existence you will ever know, you can´t be deader than this. This is the bottom line, and, so, the good news is; it´s only up"

 

(från detta youtubeföredrag)

 

 

 

Min kommentar: Det är intressant att höra detta från psykonauten McKenna, som experimenterat så mycket med sitt medvetande. Hans tankar här rimmar väl med min mikrolivsfilosofi, att vi är på utflykt från hemmet, en tung och svår utflykt, för att lära oss saker, och hemmet är atomernas andevärld, det kosmiska medvetandet, där vi kommer tillbaka till vår urnatur, vårt naturliga tillstånd, som är den stilla, eviga glädjen och den relativa osårbarheten och tryggheten och den oändliga rikedomen i andevärldens Eden.

Min inställning till min mikrolivsfilosof kan sammanfattas med parapsykologen och nobelpristagaren i fysiologi/medicin 1913, Charles Richets ord om sina parapsykologiska teorier:

 

"Om jag betraktar den hypotesen som avgjort att föredra framför andra, så är det inte därför att jag tror mycket på den. Långt därifrån. Jag förstår hur skröplig den är, och löjlig, och nästan lika löjlig som de andra. Men vad är att göra? Har vi någon bättre?"

 

(citerat i Olle Holmbergs bok "Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi", 1968)

"Inte ens de bästa av Rhines och Soals medier, säger han (Vassiliev, min anm.), kan i fråga om parapsykisk förmåga mäta sig med en hund eller en insekt."

(Olle Holmberg i boken "Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi", 1968)

Förhållandet mellan själ och kropp är ett stort mysterium. Har du någonsin tänkt, när du har ångest och det känns som ett öppet sår i maggropen, att hur kan detta gå till utan att det är något verkligt fysiskt sår där? Läkarna kan aldrig finna något fysiskt sår, om de söker. Och har du kanske gripit efter teorier om "astralkroppen", "smärtkroppen" och liknande? Att vår själ liksom också har en kropp? Det ligger nära till.

 

Swedenborgs korrespondenslära kanske kan komma oss till hjälp här, läran om att det finns en andlig motsvarighet till allt det fysiska och materiella. Eller min mikrolivsfilosofi, där jag menar att all materia har en andlig sida, även atomerna i stenarna och i vår kropp, och att det är in i denna andliga sida vi går efter döden. Kan inte det vi kallar själ eller ande i människan, i själva verket vara människokroppens drömsida, andliga motsvarighet? Kan det förklara varför ångesten känns i magen? Men det är antagligen inte från cellernas och atomernas andliga sida som smärtan kommer, utan från det som vi känner som "oss" i vår kropp, och detta jag är liksom i kontakt med alla cellerna och atomerna i hela vår kropp, därför känns ångesten i magen. Vi är inte vår kropp, utan vi är det "jag" som besjälar vår kropp och samlar den till en organisk enhet. Men vårt "jag" är inte en kropp med utsträckning i rummet, utan är till sin innersta kärna en atom i vår hjärna, centralatomen, som lever ut genom resten av vår kropp. Denna atom står i levande, stark kontakt med alla andra atomer i vår kropp, och samlar dem till ett helt, som "centraldatorn för vår kropps internet", som centralatomens ande skriver på, i gemenskap med "Gud", "atomernas kosmiska community", och där alla andra atomer i kroppen är de övriga datorerna, och internetet är vårt "jag", för att använda en liknelse. Precis som internet inte har utsträckning i rummet, har inte vårt "jag" det heller. Men internet hålls vid liv av datorerna.

 

Angesten härrör inte från centralatomen, som är paradisisk, utan från vårt "jags" möte med vår kropp och omgivningen, det har uppstått komplikationer i hur detta jag lever ut i kroppen och omgivningen. Ångesten är inte minst ett relationellt problem, det är något som är fel i mina relationer med omgivningen, och med omgivningens relationer till varann och mig. "Världen är sjuk", så att säga. 

 

Kroppens celler och atomer har inte heller ångest själva, inte heller de som finns i maggropen, men de får signaler om ångesten från hjärnan, och arbetar på vår läkedom. Atomerna och cellerna i vår kropp är som änglar som hjälper de fördömdas andar till frälsning. De är själva saliga, men känner dock medlidande.

 

En gång skall vi för evigt gå in i deras skara, och bli som dem, saliga och fulla av medlidande och arbetsvilja för världens salighet.

Precis som kroppen har två huvudtillstånd, sömn och vakenhet, har också andevärlden, andekroppen, två huvudtillstånd - den sovande andevärlden, drömmen, och den vakna andevärlden - det man upplever i ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser. Skillnaden är ofantlig. 

(från en kommentar av mig på FB-gruppen "Peak Oil":) Angående syfte, tror jag det finns en slags mystisk, underlig gudomlig plan, som är för stor för oss att greppa eller förstå, och den är så vacker och älskvärd, att vi inte kan greppa det heller. Det är därför vi inte hör om den. Atomerna och Moder Jords själ är denna plans mödrar, atomernas kosmiska community, som är "Gud". Några glimtar av denna plan har kommunicerats genom de stora religionerna, men de är skymda av och klädda i mytologiskt språk, det enda språk vi kan greppa när vi försöker förstå dessa ting. Men jag har sett paradiset i naturen, i atomerna, detta är varför jag känner att det måste finnas denna plan där. Det finns en oerhört stor intelligens där! Eller för att tala med fysikprofessorn David Bohm: "Kvantfysiken antyder att det finns en kreativ intelligens under det hela, som skulle kunna ha som en av sina grunddrag det som menades med ordet "Gud" *.

 

I mystika upplevelser har folk stuckit huvudet upp genom molnen och hållit huvudet en stund ovan molnen där solen aldrig skymmes. Så t.ex. Leslie Weatherhead i sin mystika upplevelse, som jag återgett i denna artikel. Men ännu klarare i nära döden-upplevelserna, om än också i mytologisk dräkt. Men hör på följande otroliga nära döden-upplevares ord om sin nära döden-upplevelse: "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary").

 

När man tänker på att folk i detta ofattbart lucida, kristallklara medvetandetillstånd, har mött varelser av ofattbar kärlek och ömhet och ljus, då måste vi fråga oss: "Vad är detta?" "Hur är detta möjligt?" "Varifrån kommer dessa varelser?" "Är dessa varelser bara en produkt av vår fantasi?" Även om vi tror det är bara fantasier, måste vi förundra oss över tillvarons gudomliga mysteriösitet och skönhet när vi läser sånt. Inte minst att nära döden-upplevarna verkar skapa hela kosmos inom sig i dessa upplevelser, kosmos som verkar vara helt verkliga, ja mer verkliga än vårt fysiska kosmos.

 

David Bohm säger också: "De moderna naturvetenskapernas resultat förefaller endast meningsfulla om vi antar en inre, uniform, transcendent verklighet som är baserad på alla externa data och faktum. Själva det mänskliga medvetandets djup är en av dessa." (1)

 

 

 

I min bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010) hade jag med en text som jag ännu känner värmer mig, en poetisk "skogsöversättning" av Johannesevangeliet 1:1-18:

 

 

"PLANEN

 

Begynnelsen

 

När civilisationen började, reste det sig en Plan bland djuren och hos Naturen. Denna Plan reste sig alldeles i början, samtidigt som civilisationen. En Plan för att besegra civilisationen.

Sedan dess har allting i naturen kretsat kring denna Plan. Ingenting har blivit till utanför denna Plan.

I denna Plan fanns LIV!!, och livet lyste över civilisationen. Ljuset lyste i mörkret, och kunde inte förintas.

 

Vilden Johannes

 

En apa lät sig återfödas som människa inne i civilisationen. Hans namn var Johannes. Han kom för att berätta för människorna om detta ljus, så att alla kunde återvända till naturen. Johannes var inte själv en apa då han var bland oss, men han berättade om dem, om deras ljus. Och på det sättet lyckades naturens ljus, som upplyser alla, tränga sig in i civilisationen.

Nu befann sig ljuset inne i civilisationen, bland människor som kommit till enbart genom detta ljus - och ändå såg man inte det. Naturen kom till sina barn, men de förkastade sin Mamma. Men alla som ville fick bli hennes barn igen, och födas av henne, inte genom sitt eget beslut, utan genom Naturens beslut: Planen.

 

Planen förverkligas

 

Och Planen förverkligades, och blev kött och blod, som levde tillsammans med oss. Och vi såg Planens härlighet, så skön och så sann som om den vore Naturens ögonsten, det enda den var upptagen med. Vi har känt denna överflödande kärlek skölja över oss, våg efter våg. Först kom Moses med sin lag, sedan kom Jesus, apornas son, med sina sköna sanningar. De talade alla om Naturen, som de civiliserade inte kunde se. Men den Ende (Allah), Fadersfamnen, visade sig för oss genom dem. "

 

Citat slut.

 

Ja, detta var ett famlande, poetiskt försök att förstå den plan som naturen har för oss, på bibliskt-mytologiskt språk. Djuren vet antagligen något om denna plan, det är väl därför de är så lugna mitt i naturförstörelsen, men de kan inte tala till oss om den, ty de kan inte vårt språk, de tänker inte med ord. Men atomerna har nog viskat ditt och datt till deras själar, hoppets ljuvliga budskap, att naturen kommer att segra till slut, på underliga vägar.

 

 

* originaltexten: "Quantum physics would suggest that there is a creative intelligence underlying the whole, which might have as one of the essentials that which was meant by the word 'God'."

 

 

(1) originaltexten: "The results of modern natural sciences only make sense if we assume an inner, uniform, transcendent reality that is based on all external data and facts. The very depth of human consciousness is one of them."

Kan civilisationens uppkomst och framväxt bl.a. och kanske främst, berott på ett särskilt tankefel, där man tänkte att andevärlden transcenderade naturen, hörde till en annan sfär än naturen, istället för att finnas inuti naturen, i naturens djup (såsom urfolksanimister ofta tror, för dem har allting andar, och man lever vidare i naturens olika varelser), och att man därför tänkte att man nådde upplysning genom att röra sig ovan och bortom naturen och sin djurlikhet, och att man därför byggde ett samhälle och en teknologi som ville häva sig över naturen, och besegra den? I såfall ett i sanning ödesdigert tankefel, vars frukter vi skördar idag genom en förstörd natur och förslavade och fångna djur, ja en förslavad mänsklighet.

Jag har lagt märke till att när man förlorar tron på det "övernaturliga" och "Gud", är det ofta som om man köper ett paket, ett färdigt paket där man har rensat ut allt som de troende tror på, ja det mesta som ligger utanför vetenskapen och inte går att förklara vetenskapligt, alla "paranormala" upplevelser. Inte bara Gud går ut genom fönstret, utan också tron på livet efter döden, ofta.

 

Dock, det finns många ateister som tror på livet efter döden. Så man behöver inte köpa skeptiker-paketet. Detta senare är närmast en slags vetenskapsfundamentalism, andra sidan av den religiösa fundamenta-lismens mynt. Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan dessa två extremer, dessa två färdiga, standardiserade paket?

 

Prästen N.P.Wetterlund (1852-1928) talade om "smetfrälsningen", som var allmän redan på hans tid, dvs. "utanpåfrälsningen", den som bara är yta, inte innehåll, inte går till hjärtat. Jag skulle säga att "paketfrälsningen" är lika vanlig, att man går in i ett färdigt paket och stannar där resten av livet.

 

När det gäller livet efter döden, så känns det som om de flesta "bevis" för detta inte håller, inte minst mediernas (the psychics). Men det är ett bevis, ett av de vanligaste man finner i litteraturen, som gjort djupt intryck på mig, och som känns som om det håller. Det är historierna där en person sett en vision av en vän eller släktning, just i samma stund som denne vän eller släktning dog på en annan plats, utan att personen som såg henom i visionen visste om dödsfallet, personen befinner sig på en helt annan plats. Det finns talrika historier om sådana händelser. Det känns som om detta inte går att bortförklara. Jag skulle vilja veta hur skeptiker förklarar detta. Föses de bort som blotta anekdoter, utan bevisvärde? Men om det paranormala skall bevisas, kommer det aldrig att ske i laboratorie-experiment, tror jag, ty det handlar om subjektiva upplevelser, om andliga ting, som inte kan reproduceras i laboratorieexperiment. Vi har då bara historier att tillgå.  

 

Därför känns det ibland som om andevärlden leker katt-och-råtta med parapsykologerna, dessa lyckas aldrig fånga råttan, ty hen tillhör en annan existenssfär.

“Consider the story of a former Nazi who hurt people in big ways, by killing them in concentration camps. He had an NDE while he was in a coma. The coma lasted forty-eight hours, but it seemed to him that it lasted a lifetime. He was in a dark cave with Nazi and Roman soldiers who had been responsible for mass killings. After a while, he saw a different part of the place where light was shining, and there were the people he had killed. He wanted to ask their forgiveness. He heard that he had already been forgiven, and that now he only needed to forgive himself. He felt unable do this, and so he was allowed to feel the pain and suffering he had caused each of his victims. Afterward, all these people comforted him. ‘He was bathed in unconditional love; it permeated his entire being.’ Then he awoke from his coma."

 

(Pages 105-106, in The Gifts of Near-Death Experiences: You Don’t Have to Die to Experience Your True Home, by Sheila Fabricant Linn, Dennis Linn, Matthew Linn)

1969 var ett viktigt år för ekologin, då framlade atmosfärforskaren James Lovelock den s.k. "Gaiateorin", enligt vilken planeten jorden är en övergripande enhet och ett självreglerande system. För att citera Wikipedia, så handlade det om "att jordens biosfär effektivt agerar som ett självorganiserande system som strävar efter en balans där livet kan existera". Teorin fick mycket motstånd, men har vunnit mark mer och mer. Det var tendensen till att se jorden som en levande organism som kritikerna slaktade, det luktade spekulativ, flummig andlighet. Lovelock har senare förnekat dessa tendenser i sin teori, men det oaktat har teorin gett ved på bålen för de som dyrkar Moder Jord som en levande, medveten varelse. Dessa har sett Lovelocks teori som något som förstärker deras aningar om vår planets väsen.

 

Mig har också Lovelock påverkat. Och med min animistiska teori om att allt är besjälat och levande, även atomen, ja i synnerhet den, ligger det nära till hands att anta att även planeterna och solarna i universum är levande och medvetna varelser, med en själ/ande. Ja, det går inte att undvika denna konsekvens, om man tror på hylozoismen och panpsychismen, som jag gör. Den yngre teosofin har sedan gammalt trott så, och byggt invecklade teorier om planetgudar och kosmiska stjärnegudahierarkier, allt väldigt spekulativt. Jag skall inte gå in på sånt, bara fundera på vad konsekvenserna blir om Moder Jord är en medveten varelse. 

 

Jag tror vår planet är lika gudomlig och paradisisk som atomen, den tillhör liksom samma klass av varelser, bara i makroformat, den är som en gigantisk atomkärna med en elektron, månen, kretsande kring sig. Jag tror den ingår i atomernas andevärld, tredje himlen, Eden, och att den där utgör en andlig planet som vi kommer att leva på i all evighet; "den Nya Jorden". Denna planet är som Swedenborgs "andliga Stockholm", en drömversion av vår fysiska planet, med alla i det fysiska förekommande skogar och städer på sig, även dessa andliga motsvarigheter till de fysiska skogarna och städerna, drömversioner av dessa. Men alla dessa platser, och den andliga planeten själv, är inte platser i rummet, utan tillstånd, vi samlas med likasinnade i olika tillstånd och vår andliga planet är basen, jordmånen för dessa tillstånd, "datorn för vår andevärldsinternet" för att använda en liknelse. Allt som sker i Tellusmänniskornas andevärld sker inuti Moder Jords själ, vi bor i henne som i en livmoder, en gudom, och hon leder oss och ammar oss. Vad leder detta resonemang till? Jo, att vi är ledda och ammade av Moder Jords själ redan nu, och att om det finns en personlig gud, så är planetgudarna och solgudarna, däribland Moder Jord, det närmaste vi kommer en sådan. Urfolk har också vördat Moder Jord som en gudinna i alla tider, och ännu mera solen. 

 

Detta inger hopp med tanke på planetens framtid. Ty antagligen har vår planets själ en plan för hur hon ska rädda mänskligheten och naturen från undergång, och antagligen arbetar hon på denna plan oförtröttligt. Miljörörelsen är hennes verk, och den har antagligen sina rötter i andevärlden, i ekoandligheten, bland annat. Men inte bara miljörörelsen, utan hela religionshistorien, är ett verk av Moder Jords ande, som döljer sig i de religiösa symbolerna på underliga sätt. Inte bara atomernas kosmiska community, utan även Moder Jords ande, döljer sig i gudssymbolen. Och de bibliska löftena om tusenårsriket och ett återupprättat Eden, är ytterst Moder Jords och atomernas löften, och de är därför värda att tas på allvar och hoppas på. Ytterst är det Moder Jord och atomerna som styr utvecklingen, och även om det ser mörkt ut idag, kan nästan vad som helst hända. 

 

Men jag har aldrig hört någon som kanaliserat Moder Jords ande, eller stått i telepatisk kontakt med den. Hon är tydligen en sorts varelse som är för stor för oss, för annorlunda, för att vi ska kunna detta. Men när folk "hör Guds röst" och böner blir besvarade, är hon kanske involverad? Hon talar då mytens språk med oss.