för naturens skull

Jag har tidigare här på bloggen föreslått att atomen är tillvarons mest paradisiska varelse, och att vi kommer att uppgå i den i dödsstunden.

 

Tanken att uppgå i atomen i dödsstunden och leva där i evighet kan tyckas skrämmande, klaustrofobisk, nästan som ett evigt fängelse. Hur kan jag påstå att detta är att träda in i det innersta paradiset? Ja, om vår spontana reaktion är riktig, lever största delen av kosmos i helvetet, träden lever i fångenskap, gräset och cellerna i allt också. Nästan som den gamla gnostiska uppfattningen om att demiurgen lagt själen i materiens bojor. Men jag ser inte detta helvete i naturen, förnimmer det inte, jag förnimmer en paradisisk ro istället, en förnöjsamhet och barnens rika inre liv. De civiliserade är besatta av den massiva yttre friheten, att kunna "göra vad de vill" och resa kors och tvärs över planeten när man vill, som om detta var paradiset och den sanna friheten. Men mystikerna och asketerna skulle inte hålla med, utan för dem är sann frihet primärt en inre frihet, frihet till enhet med sig själv och naturen, den frihet fostret har i sin synbara "fångenskap" i moderlivet. Den friheten har inte "värdsresenärerna", och därför finner de inte paradiset. Men hade träden och cellerna verkligen levt i helvetet, i fångenskap, då hade de väl förlorat livslusten för länge sedan och vägrat leva. Och vi hade känt cellernas helvete i vår kropp, kanske som ångest eller illamående och ständig depression. Men vi känner inte så för det mesta, utan vi har en fundamental livslust i kroppen, cellerna reparerar sig istället för att resignera när de blir skadade. Vi har en stilla glädje i kroppen över existensen, och den kommer ytterst av cellernas och atomernas livslust och välmående.

 

Att känna det klaustrofobiskt att uppgå i en atom, kommer väl snarare av att vi inte kan leva oss in i dens liv och i den totala förvandlingen i döden. Vi tror liksom att vår mänskliga varelse och själ ska rymmas i atomen. Men den ska inte rymmas, den ska dö från allt det gamla och återuppstå som något helt annat som vi inte får skåda in i i detta liv.