Ett förslag till en ekologisk syn på konst

Världens katedraler borde aldrig ha byggts. De byggdes ofta medan andra svalt. De som byggde dem borde istället ha gjort något nyttigt, som att lindra den tunga börda som låg på bönderna för att producera vårt basbehov mat, ja, som att lindra världssvälten. Katedralerna är helt onyttiga och totalt meningslösa byggnader, byggda till en guds ära som inte ens finns. Ett ohyggligt slöseri med arbetskraft och resurser. 
 
Jag menar att konsten (jag använder här begreppet i vid bemärkelse, innehållande litteratur, bildkonst, film, musik osv.) är en sådan katedral. Man har skapat gigantisk konst medan andra inte ens hade mat. En konst som huvudsakligen har gynnat de rikas intressen. Liksom de riktiga katedralerna är konstens ursprung att finna i religionen och mytologin, och detta är inbyggt i själva konstens väsen, som är att skapa en pseudoverklighet som har lite eller ingenting att göra med den objektiva verkligheten. Konst är objektiverad subjektiv verklighet, en objektivering av den verklighet som bara finns i vår fantasi. Liksom fabrikerna omvandlar naturen till pengar, omvandlar konstindustrin verkligheten till objektiverad fantasi, pseudoverklighet, i dess ställe. Allt ska bli till ord och bild, till symboler och avbildningar. Inget lämnas i fred, till att bara vara det det är. Allt ska malas sönder i konstindustrins gigantiska kvar, så att civilisationen, en fantasiskapelse, en pseudoverklighet i sig, ska få näring. Utan konst skulle civilisationen dö ut, för den lever av ord och bild.
 
Facebook och språkmaterialismen är konstens slutstation; den yttersta ytligheten. Vår tids dekadenta konst är inte ett avhopp från konstens väsen, det är det konsten ytterst strävar till, konstens slutmål. Konsten är en slags cancer, den känner inga gränser, utan ska omvandla all verklighet till likhet med sig, till pseudoverklighet. Konsten är en slags lögn, den finns till för att försköna verkligheten och civilisationen för att vi ska stå ut med den senare och måla över den förra. Konsten gör att vi inte gör uppror mot civilisationen och kastar av oss dess ok, detta p.gr.a. romantiseringen av densamma. Vi sviker i själva verket varann när vi förskönar och romantiserar något, vi kommer då att uppträda som dårar i psykos, utan verklighetssinne, ungefär som våra politiker idag. Och verkligen är konsten också en slags psykos, och det har ofta sagts att gränsen mellan konst och galenskap är tunn. 
 
Den konst som verkligen har något viktigt att säga försvinner i ett psykotiskt larm av mytologi, religion, subjektivism och verklighetsfrånvänd fantasi. Och denna viktiga konst är så bra för att den sviker konstens väsen. Den lyckas på något sätt peka bort fron konsten och mot den objektiva verkligheten, bort från civilisationen och mot naturen. Lyckas peka på vägen tillbaka till naturen. Och detta är så ytterst sällsynt att jag skulle vilja påstå att det sker nästan omedvetet, nästan i misstag. Ofta är det så att desto mer självmedveten och karriärlysten en konstnär är, desto mindre lyckas han med detta. Man hittar denna "antikonst" inte sällan hos helt okända konstnärer, obildade och omedvetna om det dom gör. Och de gör detta ofta bara en sällan gång, i misstag. Det kan också ske i misstag hos kända konstnärer, men de är mer fjättrade av sin bildning, som tar bort deras oskuld, renheten i deras konst, det lätta, det otvungna. Leken är antikonstens käraste vän, och detta gör att dom som leker fram sin konst har större chans att skapa antikonst än proffs som arbetar för pengar. Leken kan nämligen vara en länk tillbaka till djurriket i sig, djur arbetar nämligen inte, de leker. Därför kan leken visa på vägen tillbaka till naturen, tillbaka till den objektiva verkligheten.
 
Det är inget ont med fantasi och subjektiv verklighet, faran är bara när denna verklighet objektiveras för mycket, och börjar leva ett eget canceraktigt liv. Civilisationen är en sådan canceraktig objektiverad subjektiv verklighet, civilisationen är en produkt av konsten. Vi ska inte skapa ut, utan "skapa in" våra fantasier, behålla dom som blotta fantasier, utan att de blandas med den objektiva verkligheten och börjar skapa pseudoverklighet och lögnfasader. 
 
Men vi kan alltså med konstens medel gå emot konsten och skapa antikonst i misstag, när vi minst anar det, och det är dessa få konstverk, dikter och böcker som fortfarande får mig att leta efter konstnärligt guld. 
 
Inga djur sysslar egentligen med konst. De är det de är, äkta, rena och ärliga, och de förskönar inte verkligheten, utan är själva verklighet helt och hållet, och skapar verklig verklighet. Det var när det symboliska tänkandet uppstod, som vi började skapa konst i grottmålningar. Ungefär vid samma tid uppstod religionen, och konsten är, menar jag, en slags religion, släktning till religionen. Sekulariseringsprocessen bör ta detta i beaktande, menar jag. Ateism mynnar således ut i avståndstagande inte bara från religionen, utan även konsten, ja själva civilisationen, som bygger på religion, mytologi, fantasi och konst, dvs. objektiverad subjektiv verklighet. Denna subjektiva verklighet har nu objektiverats i en sådan canceraktig grad att den hotar själva planetens överlevnad, hotar att tillintetgöra den objektiva jordiska verklighet som kallas planetens biosfär. I själva verket är detta konstens slutmål, att dräpa den objektiva verkligheten och ersäta den med subjektiva fantasier som objektiverats. Vi måste, för att kunna överleva, avveckla konstindustrin bit för bit, ja avveckla hela civilisationen bit för bit. 
 
Jag menar inte med detta att vi ska undertrycka vår kreativitet, bara vi får sinnet för verkligheten tillbaka istället för ett förfallet estetsinne, vi kan liksom myrorna och bina skapa, men detta skapande måste vara lojalt mot naturen, Moder Jord. Vårt skapande måste vara själv en väg tillbaka till naturen, till harmoni med naturen. Mänsklighetens vackraste skapelser är kanske ändå inte Mona Lisa och Louvrens målningar, utan tipibyar och skogsträdgårdar fulla av fruktträd, nötträd och bärbuskar. Och konstens kanske viktigaste skapelser är sådana som avslöjar civilisationens ruttenhet, såsom bilder och reportage om de fattigas situation i tredje världen, regnskogsskövling, oljesanden i Kanada och läget för minkar i minkfabriker, skapelser som får oss att vakna och liksom Jake Sully i filmen Avatar byta sida i civilisationens krig mot de fattiga, naturen och det vilda. 
 
Summa summarum: vi måste ta med skönheten i det ekologiska paradigmet, och söka efter ekologisk skönhet.

RSS 2.0