för naturens skull

Om det är så som Jesus säger i Matt. 20:25-28 *, att det är den som tjänar mest som är störst, då kan det kanske hända att den sanne kungen i Sverige är en liten mops (mopsen är en hundras, en av de gulligaste jag vet) på gatan i Stockholm, som råkar vara den som haft det mest tjänande sinnelaget av alla varelser i Sverige, kanske det är en som får vänta ensam hemma i lägenheten i åtta, nio timmar varje vardag, och som i gengäld älskar alla den möter med en överflödande kärlek och en naturlig lust som får hippien att blekna. Det är den som älskar och tjänar mest som har mest av den sanna makten, dvs. makten att göra världen bättre.

 

Det finns två messiastävlingar i världen, om man ska gå efter vem som är den sanne messiasen eller kungen (messias betyder ungefär kung på hebreiska, bokstavligen "den smorde", man smörjde ju kungar i Gamla Testamentet), den ena är tävlingen om vem som härskar mest, och i den tävlingen är alla politiker involverade upp till hakan, den andra tävlingen är om vem som tjänar mest, och där menar jag att hundarna kommer rätt högt, men korna, burfåglarna och vissa andra domesticerade djur har jag också höga tankar om. Någonstans där måste väl den ädlaste varelsen finnas, om man nu kan tala om något sådant. Kanske man hellre bör tala om ädlaste domesticerade djurarter eller raser, ty domesticerade varelser inom en djurart eller ras kan vara rätt lika i godhet! 

 

I den första messiastävlingen vet man alltid vem messiasen eller kungen/härskaren är, vare sig det är en president, statsminister eller annan härskare. Det vet man aldrig i den andra tävlingen. Där råder den stora anonymiteten, och den hålls helig. Ty där är den arketypiska psykosen att tro sig vara messiasen/härskaren, ty då kommer man automatiskt att bli med i den första messiastävlingen, inte den andra. I den andra ligger messiasskapet just i att man avstår konsekvent från alla makt- och messiasanspråk, som är maktanspråk. Tyvärr är våra politiker med i en tävling där messiaspsykosen är satt i system, och där man aldrig straffas för att göra härskaranspråk, som president eller statsminister (statsministern är den med mest makt i Sverige i praktiken). Men om du är bland dem i den andra tävlingen, tjänartävlingen, på botten av makthierarkierna, och du råkar flippa och tror att du är Jesus reinkarnerad eller nåt sånt, p.g.a. en så djup enhetkänsla med naturen/gudomen, då är inte vägen lång för dig att hamna raka vägen till psykiatrisk tvångsvård. Sveriges statsminister kommer aldrig någonsin att hamna i tvångsvård för att han anser sig vara den främste härskaren i Sverige i praktiken, inte bara genom att tro sig vara det, utan även genom att brutalt förgripa sig på alla sina underlydande som regeringschef, vilket varje statsminister i Sveriges historia systematiskt har gjort, genom att vara med och stifta fruktansvärt förtryckande lagar, vilket många av våra lagar faktiskt är. Du blir aldrig tvångsvårdad för en sådan messiaspsykos, men om du är helt okänd, och står på bottnen av samhället, som t.ex. en psykpatient, utan större mänskliga rättigheter, och du känner dig så ett med det den sanna, andra messiastävlingen handlar om, dvs. går så långt i tjänande av alla varelser att du flippar och tror du är messiasen, om än för aldrig så kort tid, ja då kan du räkna med månader i fruktansvärda psykiatriska fängelser, vars grymheter jag har räknat upp flera gånger på denna blogg, och inte behöver nämna nu. 

 

Sådant är Sverige. 

 

Ve dem som är med i den första messiastävlingen, de går miste om så mycken glädje, och saliga och heliga är de som är med i den andra, de skall vara de första att "uppstå från de döda", det Bibeln kallar "Den första uppståndelsen", Uppenbarelseboken 20:6 (1), vid Jesu återkomst, dvs. Naturens återkomst, de som skall glädja sig mest över den, som kalvar som släpps ut på vårbete. 

 

Den andra messiastävlingen känns inte som en tävling, ty där vill man inte bli störst. Det är en paradoxal tävling, ty man vill där att andra är heligare än en själv. Det är den sannaste glädjen, att kunna glädja sig över att andra är andligare än man själv, och tjäna de andra så att de ska bli andligare än en själv. Kärleken har en tendens att glädja sig över det rätta utan avund, och känna andras helighet inte som ett hot, men som en befrielse, en hjälp att själv snabbare komma till upplysning. Därav den stora glädjen kärleken har i andras större helighet. 

 

Men detta är på radikal kant med det sätt politiker armbågar sig fram i tillvaron, och hur de ständigt upplever andras framgångar som hot mot ens egen position, och som därför föder fram maktkamper, att man försöker motarbeta de andra, istället för att glädja sig över de andras större helighet och värdighet. 

 

Det är en avgrund mellan Jesu anda och Sveriges statsministers anda, hen som liksom ska representera herradömet i Sverige, messiasskapet i Sverige. 

 

 

* Matt. 20:25-28: "Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

 

 

I dessa riksdagsvalstider skulle jag vilja utropa ett "ve" i Jesu anda (läs Matt. 22:41-23.39) över vår tids fariséer:

 

Ve er ni politiker, som nått storhet och ära genom att smickra denna tidens anda och Babylonmänniskorna, den stora mängden, ni har fått ut er lön (Se Matt. 6:1-8). 

 

Ve er ni politiker, ni hyck­la­re som stäng­er vägen in till Naturen för människor­na. Ni går in­te själva in, och dem som vill kom­ma dit in släpper ni in­te in, utan låser dem in i fängelser och psykiatriska avdelningar. 

 

 

 

 

Saliga är ni som nu sörjer, ty ni skall glädja er när Naturens Rike en gång kommer i sin härlighet. 

 

 

Följande faktum är en underlig paradox: Att Sveriges statsminister skulle diskreditera sig och riskera att bli avsatt, om han runkade offentligt på Serges torg, likt den antike kyniske filosofen Diogenes av Sinope (kanske även om han började plocka sig i näsan framför filmkameran och liknande ting), men det skulle inte diskreditera honom i de flestas ögon, och få honom avsatt, att han godkände koncentrationsläger för djur, inte minst för minkar, som skulle få spendera hela sitt liv i små, små burar, bara för att vi skulle få pälsar till lyxkläder (bl.a. trenchcoats med pälskrage) som vi egentligen inte behöver (detta senare är redan praxis sedan gammalt, ofattbart). 

 

Däremot, om naturbarnshelgonet Franciskus av Assisi hade levt idag i Sverige, och levt samma liv som på 1200-talet i vår kontext, som känd aktivist för djuren, naturen och de fattiga, skulle han antagligen spoliera sina chanser att bli invald i riksdagen, om han försökte bli detta, om han sågs runka offentligt på Sergels torg eller ständigt plocka sig i näsan framför filmkameran. Detta trots att han antagligen då skulle vara världens ledande namn när det gäller fattigas, urfolks, djurs och naturens rättigheter. 

 

Alltså: Något av det värsta djurplågeri som tänkas kan (och mycket annat förtryck) + anständighet och lydnad mot de gällande normerna = du sitter kvar som statsminister.

 

Och: Det mest självuppoffrande liv som tänkas kan, ja det mest moraliska + oanständighet = du väljs aldrig in i riksdagen och blir inte statsminister om du försöker bli detta. 

 

Sådan är vår civilisation.

Just nu går jag en kurs i samhällskunskap på vuxengymnasiet Komvux, för läraren Bertil Lundin (mycket kunnig!). Vi har bl.a. besökt riksdaghuset. Kursen har satt igång lite tankar i mig om politiken:

 

Ett sätt att ordna en demokrati är att varje större ideell organisation* utser en representant till en stor konferens som stiftar lagar, och att man har olika många röster per person i konferensens voteringar, beroende på hur många medlemmar organisationen har (låt oss säga från en till tio röster). Detta skulle säkra att så stor andel av folket som möjligt representerades i demokratin, medan i nuläget många inte blir representerade i riksdagen. Således skulle ekobyrörelsen, katolska kyrkan, omställningsrörelsen, Moderaterna, handikapporganisationer, Greenpeace och djurrättsrörelserna antagligen få var sin repre-sentant på konferensen. Detta skulle även fungera i ett världsparlament, bara att då borde konferensen ha fler representanter, låt oss säga 5000 (1), vilket i och för sig är möjligt om man samlas i någon av världens idrottsarenor. Nackdelen med detta är att många är med i flera ideella organisationer samtidigt, men man skulle kunna lösa detta så att man bara fick välja én ideell organisation när man skall välja en representant och bli räknad som medlem i en ideell organisation när det skall räknas hur många röster en representant för en ideell organisation har. 

 

Kanske finns det tusen större ideella organisationer i Sverige? Låt oss säga att ett svenskt organisationsparlament skulle innebära att de tusen största ideella organisationerna rymdes med i parlamentet. Allt för små organisationer måste slå ihop sig med andra likasinnade för att kunna rymmas med bland dessa tusen (bilda allianser, dock inte så att man själv upplöses). En konferens med tusen representanter för alla större ideella organisationer i Sverige (det finns upp till 200 000 ideella organisatoner i Sverige), som samlades till möten på stora festivalliknande tillställningar ett antal gånger per år, skulle kanske vara ett vettigare och billigare sätt att organisera ett land när när vi går in i kollapsfasen (2). Kanske skulle det vara mer demokratiskt, mer gräsrotsdemokratiskt? Det skulle i alla fall uppmuntra föreningslivet, som är demokratins hjärta, det folkliga engagemangets hjärta. Och det skulle förenkla politiken, tror jag. Det skulle också vara ett vettigt sätt att organisera ett världsparlament, så att representativiteten blir hög. 

 

Man kan t.ex. ordna det så att vart fjärde år väljer varje större ideell organisation på nytt vem som ska representera organisationen på konferensen, det blir antingen den samma som förr eller någon annan som man tycker är bättre. Själva "riksdagsvalet" försiggår alltså inom varje större ideell organisation, och behöver inte innebära så mycket byråkrati, utan kan försiggå genom röstningar på möten eller internet, eller genom enkäter, inom organisationen.

 

Så som det nu är, blir t.ex. urfolkens, djurrättsaktivisternas och anarkisternas röster inte hörda. "Organisationsparlamentet" skulle ge dem en större chans att påverka än det åttapartisystem vi har idag, då bara åtta organisationers röster blir hörda (3). Det är också ett sätt att få minoriteter att organisera sig och bilda allianser och därmed kämpa för sin sak. 

 

Organisationsparlamentet skulle även utse en regering, precis som vår riksdag idag gör, en regering som skulle jobba på samma sätt som vår regering idag. 

 

Organisationsparlamentet skulle arbeta till vardags i riksdagshuset, ja i flera byggnader om inte alla fick plats där (kungens slott skulle kunna tas i bruk), men voteringarna skulle ske på konferenser, s.k. "parlamentsfestivaler", där alla riksdagsledamöter skulle kunna träffas för att rösta fram nya lagar och utse nya regeringar. Kammaren i riksdagen rymmer bara 349 ledamöter, därför behövs det festivaler där tusen riksdagsledamöter träffas och röstar. Regeringen skulle arbeta i Rosenbad som nu, och bestå av ett tjugotal ministrar, som nu. Platser för parlamentsfestivalerna skulle t.ex. kunna vara Globen eller mässhallar. Man kunde framställa en röstningsmanick som man tryckte på när man röstar, som man kunde bära med sig överallt, en trådlös motsvarighet till de röstningssystem som riksdagshusets kammare har. Men man skulle också kunna rösta med papperslappar som samlades in och räknades, för att hedra gamla tider och dissa teknokratin. Det går an, även om det går långsammare. Tid för inspirerande tal! Konferenserna skulle t.ex. kunna vara på tre, fyra dagar i månaden, och på den tiden skulle man, med flitigt arbete, kunna uträtta lika mycket som i dagens voteringsarbete i riksdagen. I pauserna skulle riksdagsledamöterna få höra på landets bästa musik, sång och poesi, därav namnet "parlamentsfestival". Och de skulle alla äta tillsammans kring långa bord under matpauserna, mat som tillretts på plats, som på festivaler. 

 

Organisationsparlamentet skulle också ha sina femton utskott, bara att det satt 58 ledamöter i varje utskott, som träffades i riksdagshusets kammare (plenisal) istället för i utskottsarbetsrummen (man skulle även kunna vara bara sjutton i utskotten, som i riksdagen idag, som t.ex. talmannen väljer fram av de som är mest lämpade, beroende på vilken organisation man representerar). Det mesta i organisationsparlamentet skulle likna på den nuvarande riksdagens arbete (man skulle t.ex. ha en talman som ledde riksdagsarbetet), bara att man varken har partier eller valrörelse, utan istället bara representanter för alla landets tusen största ideella organisationer/föreningar. 

 

Skulle inte detta vara ett steg mot gräsrotsdemokrati, mot att avveckla staten i anarkistisk anda? Skulle inte detta stärka vår politiska resiliens inför kollapser, och vara med och förhindra kravaller och upplopp?

 

 

* Om vi tar alla organisationer med, blir hela parlamentet bara fylld av business, för det är i affärsvärlden som de flesta största organisationerna finns.

 

(1) Världsparlamentet skulle kunna träffas några gånger om året en vecka, och annars träffas och arbeta på ett forum för världsparlamentet på internet (för att spara flygresor). Man skulle kunna slopa Olympiska Spel och Fotbolls-VM, och istället satsa alla dessa pengar på "världsparlamentsfestivaler". Man skulle mest stifta lagar för att skydda miljön, och även fredsbevarande, befolkningskontroll (icke-fascistisk sådan) och bekämpning av extrem fattigdom skulle vara bland de mest prioriterade områdena. Man skulle inte förutom detta lägga sig så mycket i vad de nationella parlamenten beslutar.

 

(2) Detta skulle också förhindra att det är de med stora valrörelsebudgetar som får flest röster, pengarna skulle här betyda långt mindre, och korruptionen då bli avsevärt lägre. Det skulle helt enkelt inte finnas någon valrörelse eller valrörelsepropaganda här, vilket skulle spara mycket kraft, pengar och slöseri på reklamering. Inga tomma och bedrägliga vallöften!

 

(3) Hur mycket djupare blir inte en demokrati om det är 1000 organisationer som representeras i riksdagen, istället för åtta, som i dag? Hur mycket bättre representativitet!

 

I Nya Testamentet säger Jesus om fariséerna att de "silar mygg och slukar kameler" (Matt. 23:24) Kontexten är följande i Matteus evangeliet 23:23-28 (Bibel 2000):

 

"Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!

 

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.

 

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet."

Mycket psykologiskt träffande karakteristik av den tidens judiska ledare! Och liknar detta inte på många av våra politiker och präster idag? De silar verkligen mygg och slukar kameler. Eller tänk bara på hur överdrivet hygieniska de är, t.o.m. hälsosamma bakterier ska rensas bort, allt ska vara kliniskt rent och perfekt hygieniskt, tvättat med starka tvättmedel, man får inte lukta svett, man får inte ha smutsfläckar på kläderna, man får inte ge tecken på att man grävt i jorden eller haft något att göra med naturen (som att ha smutsiga bara fötter eller jord under naglarna). Samtidigt som man tillåter att folk spyr ut giftiga gaser från sina fordon, som naturvidriga monster, gaser som inte bara förorenar vår luft och vår natur *, utan som t.o.m. förstör klimatet för oss (tillsammans med utsläpp från industrier, flyg, fartyg, jordbruk, skogsbruk osv.), så att mänsklighetens överlevnad hotas. Detta tillåter man! Vilket satans hyckleri, säger jag bara! Jag vill vända på steken, och säga att man gott kan få vara lite smutsig, lukta lite svett och ha smutsiga bara fötter och lort under naglarna, det gör inte så mycket, men de fossildrivna fordonen ska bort från våra gator, och det snabbt! Detta senare är den sanna hygienen! Den som verkligen betyder något! 

 

Innan politikerna börjar med sådan slags hygien, skall jag fortsätta betrakta dom som hycklare och landsförrädare (inte så som nynazisterna menar, utan i miljö- och rättvisehänseende).

 

Samma hyckleri finns när det gäller våra fattiga, man bröstar sig med sitt fina biståndsarbete i Afrika, man talar fint om socialismen och alla människors lika värde, men man låter fattiga i tredje världen arbeta under slavliknande förhållanden för vår lyx, och man låter hemlösa förfrysa mitt i Stockholm city, såsom det gick med min hemlöse vän, gamle Runes hemlöse kompis, som frös så på natten när han sov utomhus, att han fick kallbrand på bägge benen, och tvingades låta kapa bägge benen. Detta sker mitt framför näsan på politikerna, men de fortsätter bara med sitt ohyggliga civilisationsmaskineri, som manglar sönder allt som kommer utanför systemet (det har jag fått erfara på mitt bara skinn som hemlös). Inga tecken på självkritik här, ingen ånger, bara ett ohyggligt hyckleri och en fanatisk iver i att göra dödsmaskineriet civilisationen ännu större, så att det skördar ännu fler offer bland hemlösa, bland tredje världens fattiga och bland ickemänskliga arter. Ingen reflektion över att det kanske är det civiliserade projektet som är ute och cyklar, inga tankar på att kanske urfolkslivsstilen vore barmhärtigare för de hemlösa, djuren, miljön och tredje världens fattiga, en livsstil som inte kräver hemlösa, och ingen miljöförstörelse. Nej, bara blind tro på civilisationsprojektet, och blind lydnad för lagen och samhällets styrande. Om de styrande säger "hoppa", så hoppar man. Om lagen säger något, så spyr politikerna upp samma sak i halvsmälta spyor, utan självständighet och kritisk reflektion, precis som poliserna, väktarna och alla de andra med makt. Som om lagen hade den yttersta, sanna moralen, bara för att den är lagen. 

 

Samma hyckleri finner du i samhällets behandling av djuren. Vi talar så fint om friheten, vi försvarar vår mänskliga frihet med vårt blod, och våra intellektuella ryter vid minsta inskränkning av vår frihet, men så har vi djur i trånga burar som aldrig får se dagsljuset, utan måste leva hela sitt liv i dessa burar (som industriella burhöns). Och vi ser med avsky på nazisternas oetiska medicinska experiment på människor, medan det i samhällets dunkla gömmor, undangömt för våra blickar, föregår vidriga experiment på råttor och möss och andra djur, där de inte sällan plågas och torteras, t.ex. för att vi ska få kosmetika, alltså lyx, som verkligen inte behövs. 

 

Den som behandlar djur på det här sättet, kommer också att plåga människor på liknande sätt, vilket vi ser i den grymma behandlingen av s.k. "psykiskt sjuka" och kriminella i civilisationen. Det sker bara bakom låsta dörrar, borta från våra blickar. Detta är ett exempel på de dödas ben inne i de vitkalkade gravarna, som Jesus talade om.

 

 

*  Man håller också gatorna sterilt rena, medan man förorenar naturen med alla slags kemiska gifter i tvättmedel, kosmetika, mediciner som kommer ut i urinen, pesticider och herbicider (bekämpningsmedel) osv. Detta betyder tydligen ingenting i hygienen!

Att ha stor makt över en massa människor är enligt mig onaturligt, en evolutionsmässig anomali och avvikelse, som inte ligger i våra gener. Vi är evolverade att leva i små stammar på högst hundra människor eller så. Och är vi hövdingar, så råder vi då högst över hundra människor. Att ha makt över milliontals människor är svårt för vårt psyke p.g.a. detta arv. 

 

Är det därför som stor makt korrumperar så djupt i vårt samhälle? Är det därför tyranner och diktatorer uppstår? För att vi inte är evolverade att handskas med så stor makt? Vi bär ju ännu på våra stenåldersgener! Evolutionen går mycket långsamt!

 

I boken  "Indianliv i El Gran Chaco" (från 1926) av Erland Nordenskiöld, som är en skildring av urfolk i Bolivia, står det:

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

 

En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 

 

Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)

 

Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?

 

Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 

 

Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 

 

Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.

 

Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?

 

Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

Jag ska här räkna upp några intryck från Almedalsveckan, som jag bevistat alldeles nyligen, och som är Sveriges största politiska mötesplats:

 

- Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedts Almedalstal gjorde intryck, särskilt hans patos för de fattiga och utsatta.

 

- Jag och Titti gick på en filmvisning (filmen "Human harvest) som handlade om den illegala organtransplantationshandeln i Kina, där 60 000 - 100 000 Falun Gong-utövare och kristna mördas varje år (en och en halv miljon har mördats sedan år 2000) för att myndigheterna vill tjäna pengar på organtransplantationer genom att ta organ från dem, eftersom de inte räknas som riktiga medborgare, utan bara som skit, som man kan exploatera hur som helst. Kina har härigenom blivit världens ledande land inom organtransplantationer. Offren för organhandeln torteras också ibland. Filmen var mycket stark, och visade hur ofattbart korrupt Kina egentligen är, vilket upprörde mig och Titti. Kina är världens största diktatur.

 

- Partiet Enhet, som är ett slags nyandligt New Age-parti, hade ett tal om hur vi ska verka för en fredlig värld, och lade fram ett förslag om ett fredsdepartement, basikomst och s.k. non-violent communication. Det sistnämnda är även populärt bland ekobyar, bl.a. i Suderbyns och Änggärdets ekobyar. På frågestunden efter talet frågade jag om partiet trodde på ett världsparlament som en möjlig lösning på krigen, och talaren svarade ja, möjligtvis ett reformerat FN.

 

- Vi var även på ett samtal på miljöpartiets kontor i Visby, där utländska volontärer på Suderbyns ekoby (som vi nyligen besökt) berättade om sina erfarenheter av ekobyliv, och där vi även fick samtala livligt efteråt. Jag minns särskilt ett samtal med en av Pella Thiels medarbetare, som handlade om att vi måste försöka locka företag till att ställa om till ekologiskhet med att lyfta fram att det lönar sig rent ekonomiskt att vara grön, vilket det faktiskt gör.

 

-Essentiella politiska frågor som Peak Oil (oljetoppen) och världsparlament lyste med sin frånvaro, så långt jag läste i Almedalsguiden (jag läste inte allt), där alla över 4000 evenemang var presenterade.

 

-Det var många programpunkter om hållbarhet på Almedalsveckan, så många att jag inte hann gå på alla. Det verkade som om var och vartannat företag hade "hållbarhetschefer". Men jag upplever detta mer som "greenwashing" än som en verklig omsorg om miljön och hållbarhetsfrågor. Alltför ofta liknar detta gamla tyranner som på sin ålderdom försöker gottgöra lite av sina otaliga brott. 

 

-Jag mötte Gustav Fridolin, miljöpartiets partiledare, för första gången i mitt liv. En otroligt kunnig och brinnande miljökämpe, som jag lyssnade till en hel del. Förvisso led han av det vanliga felet hos politiker att vara lite tråkig och göra otroligt spännande frågor som klimatfrågan banala (detta gäller dock inte första delen av hans almedalstal), men han gör i alla fall allt han kan för att göra politiken grönare, och sådana som han behövs starkt, även om de ständigt måste kompromissa med andra mindre samvetsömma politiker. Jag har förståelse för att man blir mindre radikal desto mer insyltad i politiken man blir, men någon måste ta den kampen. Alla behövs i kampen. Både kompromissande partipolitiker och ultraradikala visionärer, som sätter de höga målen, och visar vart vi behöver sträva. Jag själv är mer en ultraradikal visionär än en kompromissande politiker, som ni säkert märkt här på bloggen, men jag vill inte därför förakta såna som Fridolin, de har det svårt och måste kämpa mycket. De tar de små stegen, som verkligen behövs tas, medan jag målar upp de stora stegen som vi borde ta till slut, men inte klarar utan de små stegen.

 

-Under Gustav Fridolins almedalstal på lördagen fick jag mitt första möte med nynazister någonsin. När Fridolin talade lite surt om "rasister och nazister", klappade de flesta, men på samma gång var det ett gäng nynazister bakom mig och Titti som ropade ett slagord många gånger om och om igen. Jag hörde inte riktigt vad de ropade, kanske var det "landsförrädare!" eller "folkförrädare". Titti och jag blev lite rädda då, för att det skulle bli bråk. När talet var slut, ropade gänget samma sak igen, men då var det ett gäng hippies (bl.a. från Suderbyn) som ropade tillbaka "Jalla, jalla, kärlek till alla!", många gånger om (jalla betyder ungefär "kom igen", uppmuntrande, på slang). Senare fick vi höra att nynazisterna hade ropat "Isabella Lövin och Gustav Fridolin är landsförrädare!" vid ett evenemang med nämnda personer. Vi var även på ett evenemang som handlade om nynazisterna på Almedalsveckan, närmare bestämt deras organisation "Nordiska motståndsrörelsen" (NMR) (som fick sätta upp ett tält under några dagar på Almedalsveckan). Igår stod det nynazister och delade ut deras tidning "Nordfront", som jag och Titti tog emot, och som jag läste lite i, för att bättre förstå min fiende, och då läste jag till min förvåning att Nordiska motståndsrörelsen inte är emot demokrati, de är varken för eller emot demokrati, men ser gärna ett "folkstyre", som de skrev (fast det att dom vill förbjuda "folkfientlig media" låter nog ganska diktatoriskt, och när man söker lite bland det som är skrivet om NMR, så ser man att dom har totalitära anspråk). Och de vill slopa partipolitiken, och istället införa ett skick där varje politiker som väljs till riksdag och regering är fristående från varje parti, och därigenom också personligt ansvarig för vad hen säger och gör, och kan då inte gömma sig bakom partiet. Det tyckte jag inte var så farligt, faktiskt, och förenligt med demokrati (fast när man söker lite bland det som är skrivet om NMR, så ser man att dom har totalitära anspråk, och kommer att använda sig av detta skick för att tillsätta sina egna på alla viktiga poster).  De är även mot abort, preventivmedel, feminism och homosexualitet. De förordar också rätten att bära vapen, att alla som gått militären skulle få behålla sina vapen. Och förvisso är de starkt flyktningsfientliga, vilket jag avskyr, med tanke på den djupa nöd jag hörde en flyktning på Almedalsveckan berätta om, hur fruktansvärt det är att bo på flyktningläger, och befinna sig mitt bland bombningar i Syrien. Jag kan visserligen förstå att Nordiska motståndsrörelsen är rädda för att t.ex. muslimerna tar över politiken i Sverige i framtiden, genom att de blir för många, men vi måste även tro på att det går att assimilera flyktingarna i det svenska samhället, genom skola och folkbildning, så att de inte utgör ett hot. Vi måste tro på det goda i människan. Jag har även tänkt att en möjlig lösning på hotet från muslimer är att ta in flyktningar lika mycket från olika länder och religioner, på så sätt att en grupp aldrig får växa sig för stor, och således ta över politiken. Eller att man bara tar in stora mängder flyktningar från kulturer som inte uppfattas som ett hot, såsom buddhistiska och hinduistiska kulturer. Men hotet är förvisso reellt, och måste få oss att tänka över det, och hitta lösningar (jag erkänner att flyktningsfrågan är en väldigt svår fråga). Det skulle förvisso vara förödande om hela Saudiarabien skulle fly till Sverige undan klimatförändringarna, och ta över den svenska politiken med Sharia-lagar. Men sprider man Saudiarabiens flyktningar över hela världen, genom ett möjligt världsparlaments agerande, blir det hanterbart. Och likaså om vi har verkat för bildning och humanitet som förebyggande muslimsk extremism, istället för att sälja vapen och krigsmateriel till Saudiarabien, såsom vi nu gör. Om vi fortsätter sälja vapen dit, kanske vi en dag får äta upp vår egen medicin, genom att militanta islamister terroriserar Sverige i ännu högre grad än nu.

"People say that I am hard core about some of this stuff but I know because I have been to Davos, and I’ve sat with Bill Clinton and I’ve sat with Bill Gates and I’ve sat with Tony Blair and I’ve sat with Nancy Pelosi. I’ve sat with all these people who we think are in charge, and they don’t know what to do. Take that in: they don’t know what to do! You think you’re scared? You think you’re terrified? They have the Pentagon’s intelligence, they have every major corporation’s input; Shell Oil that has done this survey and study around the peak oil problem. You think we’ve got to get on the Internet and say, “Peak oil!” because the system doesn’t know about it? They know, and they don’t know what to do. And they are terrified that if they do anything they’ll lose their positions. So they keep juggling chickens and chainsaws and hope it works out just like most of us everyday at work. That’s real, that’s real."

 

(Van Jones, September 2007)

 

"They try to keep the system going for another day. It´s all about another day. One more day."

 

(Guy McPherson, December 2015)