för naturens skull

Vi måste slå vakt om naturens helighet gentemot fundamentalisternas (vare sig religiösa eller vetenskapliga) angrepp på den, med påståenden som att vi har arvsynd och att Gud till sist skall förstöra och bränna upp jorden, efter Tusenårsrikets slut, eller att allt liv i kosmos dör i den kosmiska värmedöden om ett antal miljarder år. Ja mot deras anklagelse av det naturliga, djuriska livet som syndigt, oanständigt och hedniskt, värd den eviga fördömelsen eller psykiatrisk tvångsvård. Om de har rätt, då är vi alla evigt förlorade, ty vi tillhör alla naturen och skall förbli hos henne i evighet.

 

Religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister har detta gemensamt; de verkar hata naturen och det naturliga, vilda livet, i praktiken. 

Den som inte vill leva som Kristus blir ofta medlöpare och medarbetare till vår tids inkvisition mot människor, natur och djur, och de ateistiska vetenskapsmännen blir medskyldiga till en liknande inkvisition som den påvekyrkan utövade på medeltiden, och som de häftigt anklagar kyrkan för. Detta sker genom att de inte vill leva som Kristus och leva sig fram till sanningen, den enda vägen till den, detta senare något som gör att man själv riskerar att bli offer för inkvisition - för poliserna, väktarna och psykiatrikerna. Vägen är smal.

Den vetenskapliga, matematiskt-logiskt-analytiska intelligensen är inte måttet på hur smart någon är. Snarare är den smartaste den som kan leva mest i harmoni med sig själv och omgivningen (evolutionen handlar mest om detta, t.ex.). Då är bakterien och atomen smartare än människan. Moralisk smarthet är den viktigaste smartheten, och där är människan ett bottennapp. 

När man studerar stadslivet för första gången, och ser all den ofattbart avancerade teknologin, de nyaste bilarna och de gamla praktbyggnaderna, så skulle man kunna tro att detta är den yttersta rationaliteten, förnuftets fulländning.

 

Men skrapar man lite på ytan, ser man att det moderna stadslivet är något av det dummaste man kan göra mot livets helhet, naturen, något som sakta undergräver livsbetingelserna på jorden. Och någonstans i civilisationens dunkla källare lurar kärnvapnen. Den yttersta rationaliteten ter sig plötsligt som den yttersta dårskapen. 

 

Universiteten har samma problem. Mina teologiprofessorer på Åbo Akademi har läst hyllmeter efter hyllmeter med superavancerad toppforskning om Bibeln, Jesus, helgonen och profeterna, och håller invecklade föreläsningar om detta för sina studenter, men de missar det viktigaste; att följa profeterna och den mytiske Jesus i vår tid, och göra praktiskt motstånd mot vår tids Romarrike, den västerländska civilisationen. Studerar du professorerna med denna blick, prövar du deras liv mot Jesus´ och profeternas prövosten, då framstår de som moraliska krymplingar, moderna fariséer och upprätthållare av den förtryckande civilisationen, den som Jesus vände sig mot och bekämpade, enligt myten, "världen" enligt kristet språkbruk. Ja, då är all deras superintellektualism att likna vid prästernas tomma mässande i nästan tomma kyrkor, fulla av tomma fraser, medan världen går under utanför. Professorerna har förlorat kontakten med den basala verkligheten, med afrikabarns svält p.g.a. de vitas lyx, med den hemlöses nöd och med  kalhyggena i skogen. Inte sällan finner du dessa professorer allierade med konservativa, mer eller mindre fundamentalistiska kristna sammanhang som är ungefär lika förtryckande högerpolitiska som den kristna högern i USA (läs George W. Bush-kristendom). Det är den nivån många av dem är på globalt sett (särskilt i Amerika), och de konserverar de förtryckande krafterna i civilisationen. Deras Jesus är ofta mycket på Systemets sida, och liknar i sin förväntade återkomst inte sällan mer på George W. Bush och Ulf Ekman än på Johannes Döparen och Franciskus av Assisi. 

Det är svårt att lära av historien om man ständigt begår fadersmord, både i kulturell och individuell bemärkelse. Många ateistiska vetenskapsmän vill inte veta av någon religion eller magi, och har bara förakt till övers för teologi *, det som deras egen vetenskap härstammar från långt tilbaka i historien, därmed berövande sig själv möjligheten att upptäcka hur rester av religionen och magin har levt vidare i deras egen vetenskap, hur rester av religionen och magin lever vidare i dem. Är det denna blindhet som ligger bakom transhumanismen, en slags sekulär religion som precis som vetenskapen har sina rötter i medeltida esoterik och alkemi? Är det denna blindhet som får ateistiska transhumanister att betrakta sig själva som helt irreligiösa, helt baserade på förnuft och vetenskap? Deras obildning inom och förakt för teologi gör att de inte ser de stora utvecklingslinjerna från religion och magi över till vetenskapen, och hur vetenskapen är född ur dessa.

 

Det är idag en respekterad uppfattning bland vetenskapshistoriker att många av våra stora vetenskapliga pionjärer, sådana som Giordano Bruno, Isaac Newton, Leibnitz, Galileo Galilei och Johannes Kepler, var starkt influerade av gammal magi, esoterik och alkemi, inte minst hermetismen (särskilt boken "Hermetica", som tillskrivs Hermes Trismegistus). Vetenskapshistorikern John Henry har skrivit mycket om detta, en bra sammanfattning finns här. Detta inflytande är så starkt, att man kan säga att vetenskapen är född ur magin. Båda har samma mål; att lägga världen under sig, att härska över naturen och elementen och kontrollera dessa. Man skulle kunna säga att magin är en slags pre-vetenskap, och att vetenskapen är sekulariserad magi. Den store finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i essän "Kunskapens träd" att "Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi." Han skriver vidare på ett annat ställe att "Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappast skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallade alkemi.".

 

På sistone har jag forskat ivrigt i transhumanismen, och den har gett mig nys om något som jag tror är väldigt viktigt att inse, jag känner att jag är något på spåren här, som jag tror ateisterna och vetenskapsmännen gör väl i att betänka. Och det är att vetenskapen kanske inte är så fri från magi som den gärna vill ge sig ut för att vara. Dess mest kända praktiska produkt, teknologin, har "magiska" egenskaper, inte minst högteknologin. Science Fiction-författaren Arthur C. Clarke, som tänkt mycket över tekniken och dess framtid, sade att "All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi". Har du någonsin tänkt på att din smartphone nog skulle betraktas som ren och skär magi av en inföding i Amazonas? Och det är ingen tillfällighet att högteknologin är magisk. Den har nämligen sina rötter i magin, eftersom vetenskapen, som den springer upp ur, har sina rötter i magin. Och den vill, liksom magin, besvärja och härska över naturen, och göra människan till en gud, en trollkarl med magiska krafter. 

 

Detta är en insikt som bör mana till ödmjukhet och försiktighet. Blindheten för detta ger upphov till arrogans och fadersmord. Och till att vetenskapen ödelägger naturen med sin vilja att befalla, besvärja och härska över den, med sin vilja att upphöja människan till universums gud. Jag menar inte att vetenskapen och det kritiska tänkandet skall överges, jag menar bara att den bör frikopplas från det magiska projektet (1), ja från det civiliserade projektet överhuvudtaget. Det är ett oerhört destruktivt projekt, som vi känner av nu i form av klimatförändringar. Vi vill bli universums trollkarlar, som t.o.m. ska trolla fram evigt liv för människan genom teknologin, ja som ska trolla fram artificiellt liv, en medveten robot, en homunculus (de gamla alkemisternas benämning av en artificiell människa, lite som Frankensteins monster i Mary Wollstonecraft Shelleys bok). Vetenskapens magiska projekt, ja det civiliserade projektet överhuvudtaget, mynnar obönhörligt ut i transhumanism, och det desto mer man är blind för sina egna magiska rötter, desto mer man lurar sig att tro att man är rationell och baserad på förnuft och vetenskap. 

 

Professorn och religionsvetaren David Thurfjell har i boken "Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen" lagt fram en tes om att sekulariserade svenskar kanske inte är så sekulariserade som de gärna vill tro, religionen lever vidare hos dem på många olika sätt, som de kanske inte är medvetna om. Det går inte att helt förneka all religion. Den lever vidare i många avlagringar, som ett kulturellt, sekulärt tankegods, som inte är lätt att spåra tillbaka till mer tydlig religion. 

 

 

* föraktet för teologi har sina begripliga skäl, teologerna är oftast inte riktiga vetenskapsmän, utan en samling troende, en samling kyrkopolitiker, som håller på med religiös propaganda. Teologin borde inte ha egna fakulteter, utan uppgå i religionsvetenskapen. 

 

 

(1) Det finns dock två olika slag av magi här, där den ena är livsbejakande och positiv, och den andra destruktiv och negativ. Den positiva magin är den magi som gör att världen är besjälad och är ett mysterium för oss, som gör att vi lockas att vörda naturen. Det är inte i den bemärkelsen jag använder ordet magi när jag menar att vetenskapen bör frikopplas från det magiska projektet. Jag använder här ordet magi i dess negativa bemärkelse (och gör det även övrigt i inlägget), i den bemärkelsen där magin gör människan till en trollkarl, en gud som kan besvärja, härska över och lägga under sig naturen. Den positiva magins försvinnande genom "avförtrollningen" av världen, har lett till den negativa magins spridning genom teknologin, och människans förtrollning på andra varelsers och naturens bekostnad. Jag förespråkar en "återförtrollning" av naturen, så att vi ser henom som levande och besjälad igen, inte en maskin att kontrollera, och jag förespråkar också en ödmjuk återförtrollning av människan som ger henom hens rätta plats i naturen, ett djur bland andra djur. 

Många kulturer omkring i världen har i sina myter att vi en gång levt i en "guldålder", ett paradisiskt urhem. Kristendomens version av detta är den mest bekanta; Adam och Evas liv i Edens lustgård innan syndafallet. De levde där i harmoni med naturen, utan att arbeta, de åt fritt av frukterna på träden och de var vänner med alla djur och namngav alla djur. Sedan åt de av den förbjudna frukten, och utkastades ur Eden, för att arbeta i sitt anletes svett för sin mat (så förklaras jordbrukets uppkomst).

 

Jag undrar nu om detta kan spegla något av det som faktiskt skett i evolutionen; vårt lämnande av vårt urhem djungeln för att börja leva som jägare-samlare, eller vårt lämnande av livet som jägare-samlare för att leva som jordbrukare. Det senare är Daniel Quinns uppfattning i boken "Ishmael" (från 1992), där han antyder att lämnandet av Eden innebar vårt lämnande av livet som jägare-samlare, då vi ännu levde någotsånär i harmoni med naturen (enligt Quinn), och inte behövde arbeta i egentlig mening, arbete och fritid var ett den gången.

 

Jag tycker mest om den första versionen av dessa två, att myten om lämnandet av Eden speglar vårt lämnande av apornas livsstil i djungeln och började jaga, eftersom vi, enligt vissa forskare, utrotade många djurarter när vi började jaga och sprida oss över jordklotet. Med jakten började cancern. Vi borde ha stannat i djungelns ödmjukhet, där vi borde ha begränsat vår befolkning genom uppoffringar, istället för att offra andra djur genom jakt. Vi är inte heller köttätare av naturen, vi har inga huggtänder. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna.

 

Vad skulle ätandet av frukten på kunskapens träd kunna spegla? Vad i evolutionen passar det in på? Jag skulle kanske säga; uppkomsten av språket. Visserligen namngav Adam alla djuren i Eden, men jag tror detta skall förstås symboliskt, som syftande på vänskapen med alla djur. Språkets uppkomst för 40 000 år sedan var "kunskapens" uppkomst i motsättning till intuitionens och instinktens, något som ledde till religionens uppkomst, och den mentala cancerns, civilisationens uppkomst. Vi borde inte ha hittat på språket, och här håller jag med den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan, som menar att det symboliska tänkandet ligger bakom civilisationen och dess förfall. Vi borde ha nöjt oss med apljuden i djungeln. Det var när vi lämnade djungeln som vi efterhand hittade på språket, det växte antagligen fram som kompensation för den direkta, oförmedlade kontakt med naturen som vi hade i djungeln. Vi behövde språket för att jaga effektivt och för att sprida oss ohämmat, för att ta kontroll över djuren och naturen genom domesticering, vilket ledde till jordbruket till sist, för 10 000 år sedan.

 

Syftar alltså guldåldern i många kulturers mytologier på vår svunna tid i djungeln som apmänniskor, innan jakten och språket uppkom? På vårt djuriska ursprung?

 

Ätandet av den förbjudna frukten kan också syfta på uppfinnandet av elden, som uppfanns 1,5 miljoner år sedan av Homo erectus. Jag gör denna förbindelse eftersom det finns en parallell till syndafallet i Bibeln inom grekisk mytologi, nämligen Prometheus stöld av elden från gudarna. Han får, liksom Adam och Eva, också ett straff av gudarna, nämligen att kedjas fast vid en klippvägg, medan en örn varje dag kom och hackade ut hans lever, som varje dag växte ut på nytt.

 

Kan denna grekiska myt spegla något av det straff mänskligheten har fått för att de lämnade djungeln och uppfann elden? Straffet blev arbete. Mer och mer arbete desto mer människan använde elden (tänk på uppfinnandet av plogen och andra arbetsredskap p.g.a. elden).

 

Jag gissar att människan första gången lämnade djungeln för ungefär 3 - 2,4 miljoner år sedan, som människoapan Australopithecus. Och jag tror att detta berodde på en olycka, det var inte ett val som denna människoapa gjorde. Det var en olycka helt enkelt, som skulle få oanade följder. Olyckan var att klimatet förändrade sig, så att djungeln förvandlades till en mosaik av skogar och grässlätter, vilket tvingade människan till en ny matstrategi. Frukterna och grönsakerna räckte inte till, så Australopithecus började mer och mer äta kött, dock ännu inte genom jakt, utan genom asätande. Men detta var det första steget till jakt. Och Australopithecus använde enkla stenredskap för att komma åt märgen i benen och hjärnan i skallarna. Detta var fröet till jaktredskapen.

 

Men jag tycker att vi inte borde ha gått vidare till att börja jaga. Om maten inte hade räckt till, hade jag valt att svälta istället för att döda andra djur, vilket nog var emot vår natur. Hellre dö än att döda, är min filosofi. Och om vi inte hade börjat jaga, då hade vi kanske varit tvungna att stanna i (eller återvända till) djungeln, för det är svårt att leva på frukter och grönsaker på de afrikanska savannerna. Asätande accepterar jag dock.

 

Jag skrev att människan inte borde ha kommit på språket, att språket var vårt ätande av frukten på kunskapens träd. Men detta betyder inte att jag är emot all kunskap i sig. Det finns en instinktiv kunskap som jag gillar, som alla djuren har, och som inte behöver språket. Det är den kunskap som får oss att veta vad vi ska äta, hur vi ska försvara oss mot rovdjur, hur vi ska leva i harmoni med omgivningen. Det är en direkt kunskap, som sitter i generna, och fortplantas via generna. Denna djuriska kunskap borde få högsta prioritet i vårt samhälle, och den kan inte läras genom att sitta på skolbänken, utan genom att leva och forska själv. Den liknar mer visdom än kunskap, den är levd kunskap, kunskap i praktik.

 

Det är denna form av kunskap som jag försöker odla här på denna blogg. Kunskap om hur vi ska överleva civilisationen, hur vi ska reagera på katastrofen civilisationen med våra djuriska instinkter. Och jag använder visserligen språket till detta, men jag tror vi kan använda språket på ett instinktivt sätt. Vi kan få språket att uttrycka våra instinkter. Och även om jag förordar avveckling av språket för en återgång till den djuriska kommunikationen, så måste vi bygga en bro över till detta, och den går genom språket. Vi måste helt enkelt först artikulera det djuriska upproret mot civilisationen, innan vi kan börja färdas tillbaka till djurriket.

Allt hänger ihop. Mördar man någon annan, mördar man också något i sig själv. Skadar man naturen, skadar man också allt annat. Har du tänkt att det kanske finns ett samband mellan naturförstörelsen i vår tid och konstens, litteraturens och musikens förfall? Jag har skrivit förr här på bloggen om hur djupt konsten, litteraturen och musiken har fallit. Det är ganska uppenbart. Men vi länkar det sällan till det som föregår utanför konsten, litteraturen och musiken. Vi är tränade i facktänkande. Allt ska delas in i fack, allt ska isoleras, och studeras skilt från allt annat. Så är vetenskapen uppbyggd. Vetenskapen har ofta svårt med holistiskt tänkande, systemtänkande. Trots vetenskapens rationella natur kan den faktiskt fördumma oss istället för att göra oss klokare. Vi blir lätt fackidioter i händerna på vetenskapen. De flesta vetenskaper talar t.ex. inte om klimatförändringarna. Det är klimatvetenskapens sak. Fast klimatförändringarna rör oss alla, rör allt tänkande. Alla vetenskapsmän borde samarbeta för att lösa klimatkrisen. Ungefär som många industrier under andra världskriget ställdes i vapenindustrins och militärens tjänst. Så allvarlig är klimatkrisen.

(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)

 

 

"De utmaningar, som har sin grund i människans tack vare vetenskap och teknik ökade förmåga att tillgodogöra sig naturens rikedomar och länga dess krafter enligt sina önskningar, kan i bildlik mening förliknas vid ett "slavuppror". Den underkuvade naturen gör uppror mot sin herre, den vetenskapligt-teknologiska människan. Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren nu ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis." (s.79)

 

"Med tanke på den långsamhet, som utmärker arternas utveckling, finns det en risk, att människan inte hinner anpassa sig till de förändrade livsvillkoren, innan hon är utdömd som art. Det är en fråga för sig, om anpassningen förutsätter genetiska förändringar. Vi behöver inte ta ställning till den saken här. Men oberoende av svaret, så består risken, att tiden inte räcker till för en anpassning. Det skulle betyda människoartens undergång: antingen med ens i ett kärnvapenkrigs ragnarök eller så småningom efter sekler av tilltagande oordning på det mellanfolkliga planet och upplösning av samhällsbanden - något i stil med den "värmedöd", som fysikerna anser att engång i tidens fullbordan väntar hela universum." (s.81)

 

"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)

 

"En sådan ny förnuftighet kunde tänkas förändra också vår syn på förhållandet mellan människan och naturen. Den skulle kanske se förhållandet inte uteslutande som ett människans herravälde (domination) över naturen med vetenskapens och teknikens hjälp, utan snarare som en fråga om samlevnad (co-evolution) inom den livssfär, där hon hör hemma. Något i stil med den grekiska antikens ideal att stämma människans liv i harmoni med hennes naturgivna levnadsbetingelser. Men givetvis byggande på helt andra insikter. Jag kan tänka mig, att en sådan förändring i attityder skulle underlätta industrisamhällets anpassning till de biologiska villkoren för människosläktets överlevande."

 

"I det första världskriget skickades hundratals tusen unga intellektuella att dö på slagfälten. I det andra kriget förstod man på ett helt annat sätt att tillgodogöra sig vetenskapligt skolade hjärnor för krigföringen. Avancerad teknologi, ofta hand i hand med framsteg i vetenskaplig grundforskning, gjorde krigsmaskineriet betydande tjänster. Kulmen var givetvis atombomben. Det är en tvivelaktig gloria, som vetenskapen fick tack vare att många av dess mest prominenta företrädare engagerades i en verksamhet, som sedermera utvecklats till ett dödligt hot mot mänsklighetens fortbestånd. En av de medverkande, fysikern Leo Szilard, har sedermera sagt om bomben, att "den dödade en skön vetenskap"." (s.121-122)

 

"Vetenskapens lydnad inför makten säkerställs inte längre av inkvisitionen, utan av finansministerierna. Forskningen behöver pengar och "big science" behöver "big money". Men pengarna kommer från håll, som inte i första rummet är intresserade av sanningen för dess egen skull, utan av avkastning på investerat kapital. "Vetenskapspolitik" är ett nytt begrepp i statshushållningen. De sakkunniga råd, som behövs, står det vetenskapliga samfundet till tjänst med. Men målen bestäms och de avgörande besluten fattas av andra instanser, i sista hand av den lagstiftande makten. Detta betyder, att forskningen inriktas på mål, som inte är vetenskapens egna men som vetenskapen anses böra tjäna. Målen är inte klart angivna. Man hänvisar till dem i vaga ordalag genom att tala om höjd materiell levnadsstandard, stärkt konkurrensförmåga (export), eller trygghet och nationellt oberoende." (s.123)

 

"Ingen förnuftig människa kan ha något emot att få det materiellt (ännu) bättre, om hon inte behöver fråga på vems bekostnad det sker. Och för den frågan är det stora, stora flertalet människor helt främmande." (s.131)

 

"En jämnfördelning över jordklotet av den konsumtionsnivå, som vissa industriländer redan uppnått, ligger helt enkelt inte inom de fysiska möjligheternas gräns. Önskar man en utjämning, måste man också vilja en sänkning av konsumtionsnivån i varje fall i de flesta av de västliga industriländerna. Vem vill det? Några inser säkert nödvändigheten - men knappast någon i "ansvarig ställning" kunde ta ens ett första litet steg i riktning mot ett sådant mål, utan att riskera sin egen maktposition." (s.131)

 

"Jmf. med det som Lewis Mumford säger på tal om automationens - ordet taget i vid mening - inverkningar: "The most disastrous result of automation, then, is that its final Product is Automated or Organization Man; he who take all his orders from the system, and who, as scientist, engineer, expert, administrator, or, finally, as consumer and subject, cannot conceive of any departure from the system." (s.149)

 

"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)

 

"Verklighetens begriplighet i tidigare vetenskapliga kategorier har stött på gränser. För att gränserna skall överskridas måste kategorierna omformas eller ersättas av nya. Den världsbild, som långsamt håller på att växa fram skall kanske visa sig mindre ägnad att legitimera vetenskapen som en produktionsfaktor i den industriella processen. Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända igen värderas för den orientering det ger vår strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart för den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor." (s.153)

När man pratar om kolonialism, pratar man sällan om att vi koloniserar naturen, fast den är den största koloniseringen av alla - den är helt enkelt ofattbart stor, vi har koloniserat naturen ner till atomnivå, ner till varje litet skrymsle på jorden. Ingenting är längre oberört av människans påverkan, inte ens Himalaya, Stilla Havet eller Nord- och Sydpolen. Vi har t.o.m. koloniserat det globala klimatet, med fruktansvärda följder, genom våra utsläpp. Vi anser att vi har rätt till denna kolonisering, eftersom vi menar att naturen är till för oss, den skall tjäna människans behov, istället för att vara till för sin egen skull, för sin egen glädjes skull. Vi menar att naturen och djuren står under människan, att människan är herre över naturen och djuren, och har därför rätt till att göra med dem vad hon vill, exploatera dem enligt hennes eget förgottbefinnande. Detta är så vidrigt att man kan spy! Detta är hybris av starkaste slag, och religionen bär en hel del av skulden. Men även sekulär humanism lider av detta, det finns en hybris i humanismens strävan efter att sätta människan som alltings mått, i dess strävan efter att upphöja människan på andra arters bekostnad. Sekulär humanism gjorde visserligen rätt i att sluta tillbe och tro på Gud, men det är inte särskilt mycket bättre att tillbe människan, det är bara myntets baksida. Det finns ofta en vidrig speciesism i humanismen, som gör att jag tror vi gör rätt i att lämna den. Vetenskapen lider av samma hybris som humanismen, och är dess släktning. Den har stor skuld i koloniseringen av naturen. Jag förordar inte att vi överger vetenskapen för vidskepelse, bara att vi reformerar den radikalt i självkritisk riktning, så att den lösgöres från det civiliserade projektet, som är kolonisering av naturen.

 

Har du någonsin försökt gå in i en djurpark och se på den med oförstörda ögon, med samma blick som en utomjording för första gången på besök i ett sånt ställe? Vad är det du ser då? Jag ser hela det civiliserade projektet i ett nötskal. Det avslöjar sig i djurparken. Bottenlös hybris och hänsynslös exploatering av arma försvarslösa djurvarelser, avgrundsdjup kolonisering av naturen, ohygglig slavdrift och barbari, att göra pengar av djurs lidande, att offra dem på Mammons altare. Ja jag hittar inte nog starka ord för att uttrycka vad jag anser om djurparker, så vidriga är dom (man kan längta efter civilisationens kollaps av mindre skäl). Och civilisationen vill göra hela jorden till en enda djurpark som ska tjäna människans perversa behov. Allt vilt ska tämjas, alla skogar bli till trädåkrar som tjänar människan, och de få naturreservat som återstår ska också enbart tjäna människans rekreationsbehov, och ska ansas, "skötas" och vaktas som en djurpark (inte ens dessa får växa sig vilda). Inga människor får ta sin tillflykt till dem och förvildas i dem (boende i kåtor och små hyddor), de ska vara naturgetton. Det har jag fått erfara på mitt eget skinn, då min indiankåta i Nackareservatet blev rivningshotat av myndigheterna sommaren 2007. Dom skrev i ett brev: antingen river du det eller så river vi det. Jag rev det själv, och byggde av de rivna delarna en liten kamouflerad hydda på ett annat ställe i skogen, den står kvar än idag, den har fått vara ifred, p.gr.a. kamoufleringen (den är täckt av torv med gräs växande på det) och det listiga läget i skymundan.

Jag tror en viktig orsak till miljöproblemen är en viss mental cancer i civilisationen, som går ut på att det är viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt". Vetande är viktigare än moral. Vi ser detta i universiteten och i företagen, som helt och hållet fokuserar på att bygga upp vetande, medan dom försummar moralisk uppfostran. Detta resulterar i moraliska krymplingar, som förstör planeten och tredje världen genom sin verksamhet, särskilt i de olika s.k. multinationella företagen och industrierna.

 

Men är det då så viktigt att ha rätt i allt, att ha gigantiska mängder rätt kunskap i sin hjärna? Jag tror inte det. Vi klarade oss fint utan det i miljontals år, när vi levde som de icke-mänskliga djuren och som jägare-samlare. Vi behöver faktiskt inte alls universiteten, för vi klarar oss fint med våra yttersta förfäders livsstil, med de icke-mänskliga djurens livsstil. Denna hade även den tursamma bieffekten att den inte förstörde planeten, dvs. det var en i grunden moralisk livsstil, som tryggade barnbarnen en planet som de kunde leva på.

 

Kunskap är inte det viktigaste i livet. Kärlek är det, att leva för något som är större än ens ego, för stammen, för naturen. Vi kan vara moraliska även om vi inte har rätt i många vetenskapliga frågor, även om vi är vidskepliga och tror på andar och totemdjur. Förstås är det bäst om vi inte är vidskepliga, men vi klarar oss även moraliskt med lite vidskeplighet intakt. Och när vi går in i civilisationens kollapsfas, och universiteten inte fungerar längre, är vi tvungna att ha en del vidskepelser, för vi har inte längre tillgång till kunskap som förr, särskilt när internet kollapsar. Och när läkevetenskapen kollapsar, är vi kanske tvungna att delvis sätta vår tilltro till gammal folktro inom läkekonsten, vilda örter o.l. Vi blir tvungna att lita på vår intuition i en mängd frågor, när vi inte längre kan göra vetenskapliga experiment. Har vi då inte tränat vår intuition innan dess, utan litat enbart på experter, står vi tomhänta när kollapsen kommer, och faller kanske lättare offer för destruktiv vidskepelse.

 

Dock, jag förespråkar trots allt att vi bevarar så mycket av våra vetenskapliga landvinningar som möjligt när den tiden kommer när vi är tvungna att lämna civilisationen, när den kollapsar. Jag tror fortfarande på den vetenskapliga metoden när vi ska avgöra vad som är sant. Men till syvende och sist måste vi lita på vår intuition, när Babylon faller. Dock kommer vi att ha våra böcker med oss en lång stund efter kollapsen, så vi är i bättre sits än våra förfäder på stenåldern när det gäller att undvika vidskepelse.

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt ett förakt för matematik, och kallat den "dödens vetenskap". Men när jag tänker djupare på saken, så är det tack vare matematiken som det vetenskapliga tänkandet har kunnat bli så starkt, och tack vare matematiken som ateismen har kunnat rota sig i världen. Och jag är ju ateist. Matematiken har inte funnit någon gud. Och skulle vi ha kunnat komma till den slutsatsen utan matematiken och dess barn fysiken och de andra naturvetenskaperna? Jag tror inte det. Matematiken har befriat oss från mycket vidskepelse, för vetenskapen bygger på matematik. 

 

Men ändå håller jag fast vid min uppfattning att matematiken är en dödens vetenskap. Den är på gott och ont, och jag tror det onda är större än det goda. För det är med matematikens hjälp som vi förstört den här planeten, och det är p.gr.a. matematiken som naturen ofta bara är siffror och resurser för mänskligheten, utan inneboende helighet. Jag skulle hellre valt att förbli i stenåldersvidskepelse med planeten intakt, än vara en vetenskapligt upplyst människa men med en förstörd planet. Livet är viktigare än matematiken och siffrorna, viktigare än att ha rätt om allting. Vi vet ändå så lite att skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan inte är så stor när man ser på oss utifrån en "fullkomlig" kunskap. Det är jäkla mycket som vi inte vet, inte minst om livet på andra planeter i universum med liv på, och andra universum med liv i sig, i det oändliga antalet universum. Inför detta är det inte större skillnad mellan oss och stenåldersmänniskan än mellan en klok och lite mindre klok myra. 

 

Varför måste man absolut sätta siffror på allting (Piraha-folket i Amazonas har inga ord för specifika siffror. Istället för "en, två, tre" säger de "få, några och många"), kontrollera allting med siffror, "ha rätt" om allting? Är det inte bättre att acceptera gränserna för sitt vetande, istället för att hela tiden jaga efter ouppnåelig kunskap? Är det inte det som äkta ödmjukhet handlar om? Varför är det så viktigt att "veta"? Är det inte viktigare att Leva? Vi har i civilisationen distanserat oss från själva Livet med allt vårt vetande, med vår superintellektualism. Livet handlar inte om att övervinna allting med hjälp av vetande, utan om att delta i den ström av liv som omger oss, jämlike med resten av skapelsen. Det överdrivna vetandet gör oss till jordens herrar, och är en del av det kolonialistiska projektet som civilisationen innerst inne handlar om. Det viktigaste vetandet som livet har att erbjuda oss, det ekologiska vetandet, miljöetiken, hade vi som instinkt innan civilisationen föddes. Vi visste instinktivt att leva i harmoni med vår omgivning, vilket enligt mig är det överlägset viktigaste vetandet. I jämförelse med det är det matematiska vetandet rena avfallet, rena bajset, som jag har skrivit om tidigare.

 

Vi tror civilisationen har uppfunnit det ekologiska vetandet, trots att det varit i vår instinkt i miljoner år. Och innan det industriella jordbruket var alla jordbruk ekologiska. Den ekologiska vetenskapen kom först som en reaktion på en cancerlik civilisation, som den själv är en del av. Hade det inte varit bättre om vi inte hade ätit av kunskapens träd, och förblivit i vår förciviliserade ödmjukhet? Jag tror det. Kunskapens träd är på gott och ont, och ätandet av det fördriver oss ur paradiset, vårt urtillstånd i jämlikhet med de andra djuren och växterna, vårt djuriska ursprung. Överdriven kunskap är roten till vår civiliserade hybris. Livet handlar om att Leva, inte att sitta och tänka. Våra universitet är cancertumörer på Moder Jord. Den civiliserade tanken är mental cancer, och jag finner den också hos mig, och i innehållet på denna blogg. 

 

Det överdrivna vetandet leder oss oundvikligt till ett robotsamhälle, till rymdteknologi och kloning. Och till att syssla med sånt istället för att mata de hungriga afrikanerna.