för naturens skull

Vårt sätt att satsa allt på teknofixar, att med teknologi rädda mänskligheten och planeten från miljökatastrof och Peak Oil, liknar inte lite att spela ett gigantiskt kasinospel. Vi satsar allt på ett kort, teknologin, och om vi förlorar, förlorar vi allt. Ändå tar vi denna gigantiska risk. Fast chanserna att vinna är mindre än de är det i ett kasinospel, utifrån min utsiktspunkt över civilisationen och planeten. Det här blogginlägget på bloggen "Damn the matrix" är tillnyktrande när det gäller våra chanser att vinna.

 

Att däremot avveckla civilisationen, och gå tillbaka till en enkel urfolkslivsstil på landsbygden, det är som att sluta spela kasino, och gå och ta sig ett jobb. Det enda trygga och långsiktigt hållbara. Allt annat är bara kasinospel, ja fantasy- och science fictiondrömmar.

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om anarkoprimitivismen hos Jesus, och Jesus som befriare ur "Babylon/Egypten/Civilisationen". Jag ska nu fördjupa lite detta tema genom att fördjupa mig i en vers i Nya Testamentet i Bibeln, nämligen Lukas 4: 18-19 *, där Jesus säger att han har kommit för att utropa ett "nådens år" från Herren". Med det menade han, enligt bibelforskarna, "jubelåret" i Gamla Testamentet, då alla slavar och fångna skulle friges, och alla skulder efterges, vilket skulle ske vart femtionde år. Jag vet inte om detta någonsin praktiserats i Israel/Palestina, men vi vet att profeterna i Gamla Testamentet drömde om detta som en varaktig samhällsordning. Det är i varje fall en oerhört revolutionär praktik, som om den praktiserades skulle förbättra världen avsevärt. Sekulära ekonomiprofessorer idag, såsom anarkisten David Graeber, grundare av "Occupyrörelsen", har låtit sig inspireras av jubelåret, och menar att vi, för att lösa de globala ekonomiska klyftorna och problemen, borde införa ett globalt jubelår, då alla skulder, både privata, nationella som korporativa, skulle efterges. Detta skulle avsevärt bidra till att minska klyftorna mellan de rika och de fattiga globalt.

 

Men vi borde gå djupare än Graeber gör, och också frige slavarna och fångarna. Vilka är våra slavar och fångar idag? Jag skulle säga främst de domesticerade djuren och växterna, och inte minst våra och tredje världens fattiga. Dessa borde släppas fri från att jobba för de rika, jobba för herrar, fria att leva sitt eget liv i sin egen ekologiska nisch. Våra och tredje världens fattiga borde få slippa fabriksarbetena och arbetet för att föda dom rika, ja få tillbaka sin mark till att leva självförsörjande på, utan herrar. Djuren borde få bli frisläppta på mark och i klimat som passar dem bäst, och växterna borde få bli frisläppta i skogsträdgårdar som fungerar som skogens ekosystem, deras sanna hemvist.

 

Som du ser, innebär det att ta jubelåret på allvar att montera ner civilisationen, och återgå till stenålderns och urfolkens livsstil (utan att överge det goda civilisationen har lärt oss). Så radikal är den mytiske Jesusgestalten, och så långt bort från hans budskap har de kristna fundamentalisterna kommit, särskilt i USA, vars gärningar idag kan studeras i den kristna högerns politik - tusen mil från Jesus´ budskap om ett nådens år (1). Få är så obarmhärtiga i politiken som den kristna högern, som svikit sin frälsare på det mest lumpna sätt, och göder de rika istället för att vara solidariska med dom fattiga, med slavarna och fångarna bland människor, djur och växter. Man hör knappt någonsin kristna prata om jubelåret, trots att det är något av bibelns viktigaste pärlor, ur mitt perspektiv, något av de få sakerna i detta bronsåldersdokument som är relevant för oss idag, och kan och bör praktiseras av oss (ett jubelår en gång för alla, och sedan aldrig mer slaveri och fångenskap).

 

Jag nämnde inte om jubelåret i inlägget om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, bara om hans tal om att lära sig av fåglarnas och liljornas livsstil, och hans utjagande av månglarna ur templet, men förkunnelsen om jubelåret hos Jesus bekräftar ytterligare att den mytiske Jesus inget har att göra med den kristna högerns Babylonbygge idag, utan var en befriare från Babylon, vilket bekräftas ytterligare i Uppenbarelseboken i Bibeln, kap. 18:2, där himlens härskaror jublar över Babylons fall, och där det uttryckligen sägs att Babylon är ett namn på köpenskap och kommersialism, alltså just det som den kapitalistiska kristna högern sysslar med idag, och har blivit expert på. De har sannerligen förvridit sin mytiske grundares ansikte intill oigenkännlighet, och sålt sina själar på Mammons altare.

 

Idag är köpandet av sitt liv motsvarighetens till vad avlatshandeln var på medeltiden, kommersialismen har genomsyrat varje minsta vrå, och gör oss till låneslavar, inte minst de som vill ha lägenhet i Stockholm, med dess bolånebubbla. För dessa stressade människor borde det vara en lisa att bekanta sig med den mytiske Jesusgestalten, som förkunnar befrielse för alla varelser i ett stort universellt "nådens år", som är den yttersta domen och de dödas uppståndelse. Men de ser ofta bara den förvridna varelse (tyrannen) som den kristna högern har målat upp, ser inte hans sanna skönhet. Men vi kan se den med hjälp av grundlig och ärlig exeges (bibeltolkning) som skrapar bort det fundamentalisterna har målat på Jesusbilden. Vi behöver inte heller ta till oss Jesus' apokalyptiska ramverk för det kosmiska jubelåret, utan vi kan tolka det som de andligen dödas andliga uppståndelse, en global etisk omvändelse på civilisationskollapsens rand, när vi ser vad vi har gjort med världen (inte som profetia, utan som en möjlighet) - domedagen, när Moder Jord äntligen skipar rättvisa och skakar av sig sina plågoandar, sitt virus, - de civiliserade, genom klimatförändringar och energikriser. Vi behöver ingen annan dom än den vi får av Moder Jord, och det är en barmhärtig dom, utan evigt helvete, en dom som väcker upp oss ur den andliga döden, en befrielsedom, som syftar till alla varelsers befrielse ur civilisationens grepp, när civilisationshelvetet kollapsar. Mötet med Moder Jords sårade men vänliga ansikte den "dagen", skall hjälpa oss att förlåta oss själva för det vi gjort, och använda återstoden av vårt liv till att lindra lidande och befria alla varelser istället för att bygga Babylon.

 

Ja, måtte Babylons fall komma snart!

 

 

* "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."

 

Jag har ett dilemma. Å ena sidan bejakar jag vetenskaplig kunskap, och menar att den vetenskapliga metoden är oslagbar i att finna säker kunskap. Å andra sidan är jag anarkoprimitivist, och menar att vi, för att rädda klimatet och naturen, måste radikalt sänka vår levnadsstandard, avveckla globaliseringen, bli lokala och ta efter de vilda ursprungsbefolkningarna runt om i världen, dock utan att förkasta det goda vi lärt oss av civilisationen. 

 

Den vetenskapliga kunskapens utveckling är starkt beroende av globaliseringen, teknologiska framsteg (tänk på fysikernas CERN), ekonomisk tillväxt och utveckling av civilisationen överhuvudtaget. Måste jag inte bejaka allt detta om jag bejakar den vetenskapliga metoden inom sanningssökandet? 

 

Det är här dilemmat reser sig. För om vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, då kan vi inte utveckla vetenskapen såsom vi skulle vilja. Vi blir då starkt begränsade i vår vetenskap. Vi förlorar kanske efter hand våra laboratorier, när allt går sönder till sist och nytt inte finns att köpa, vi förlorar förmågan att trycka upp nya, uppdaterade läroböcker och andra vetenskapliga skrifter, eftersom pappersfabrikerna har lagts ner, vi förlorar efter hand internet, så att forskarna inte längre kan samarbeta globalt på internet, vi kan inte göra stora globala forskningsprojekt, eftersom internet och flygen och tågen lagts ner osv. osv. Vetenskapen begränsas på många sätt. Och alla behövs till att odla jorden och hjälpa till med det basala, det som säkrar vår överlevnad, eftersom jordbruks- och skogsmaskinerna efter hand går sönder och inga nya finns att köpa, och inte minst tar bränslet slut, eftersom vi inte vill bidra till den globala uppvärmingen, och har därför lagt ner oljebolagen.

 

Men om vi går denna vägen, behöver inte vetenskapen dö helt och hållet, även om den begränsas kraftigt. Det fantastiska är, att vetenskaplig undervisning inte är oförenlig med en anarkoprimitivistisk livsstil. Undervisning kostar ingenting, förbrukar inga resurser, och lämpar sig fint att syssla med på kvällen kring lägerelden. Men kursböckerna får bli av förlegat, gammalt slag, då vi inte kan trycka upp nya böcker. Men kanske vi upprättar små bibliotek i vissa tipin eller hyddor (eller i de hus som tipibyarna, ekobyarna, är centrerade kring, så länge de kan upprätthållas), med den absolut mest nödvändiga kunskapen, såsom basal sjukvård, klimatet och oljetoppen, ekologisk ekonomi, samt, förstås, paleoantropologi och etnografi/etnologi. Universiteten kan således leva vidare i våra små stammar på landsbygden, i små klasser kring lägerelden, med muntliga förhör om alla papper och pennor förbrukats. Det enda man behöver är en människa med bildning inom något visst område, samt några gamla böcker från den civiliserade tiden, som vi räddat från de förfallande biblioteken i civilisationen. Såhär kan vi tradera kunskapen från universiteten vidare, generation efter generation. Till slut förstörs böckerna av fukt och mögel, och då får vi klara oss utan kursböcker. Till slut kommer det hela att likna det som våra forna förfäder sysslade med kring lägereldarna; man berättade historier och myter för varann, och bara samtalade. Bara med den skillnaden att vi inte berättar myter, utan traderar vetenskaplig kunskap, en mästare med sina lärjungar runt sig, såsom vi gjorde för två tusen år sedan, inom det som kan anses som vetenskapens vagga. Inte ens nu behöver vi lämna vetenskapen, den kan hållas vid liv ännu, ja så länge vi har språket kvar. 

 

Det som blir svårt i undervisningen när vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, är forskning och alstrandet av ny kunskap. Forskning kräver oftast komplexa civiliserade strukturer, de kräver oftast universitet i sin moderna form. Om vi då inte räknar som forskning att mästaren tillsammans med lärjungar gör exkursioner i naturen, och tar reda på nya saker om den natur de har omkring sig, vilket är svårt, eftersom det mesta redan är upptäckt. Eller att mästaren och hans lärjungar genomför vissa enkla experiment, som går att göra utan avancerad teknologi, papper och pennor. På detta sätt kan de upprätthålla forskningens anda, men kan knappast producera mycket ny kunskap, mer fastställa gammal kunskap, och lära lärjungarna den vetenskapliga metoden. Men man kan alltid analysera och sammanställa nya fakta om det förändrade klimatet, nya arter i omgivningen, eller nya fakta om sin egen stam och andra stammar, och annan natur kanske långt, långt bort, om man gör resor på cykeln. Men det blir svårt efterhand att dokumentera dessa nya rön, eftersom papper och pennor kommer att vissna bort efter hand. Man för nöja sig med att memorera och berätta kring lägereldarna.

 

Begränsandet av vetenskapen är helt enkelt priset vi måste betala om vi ska leva miljövänligt. Jag är själv villig att betala det priset. Jag avgudar inte vetenskapens eviga framsteg så mycket att jag inte skulle kunna betala detta pris. Det är viktigare att rädda naturen och klimatet än att vetenskapen ska gå framåt med stora steg, såsom den gör nu. Detta kommer också att ha en bevarande effekt på mänskligheten, eftersom vi inte behöver äventyra mänskligheten med farliga nya upptäckter, såsom de upptäckter som ledde fram till kärnvapen. Och det kommer också att bevara mänskligheten att mest sådan kunskap som är direkt nyttig för stammen kommer att bevaras, det andra kommer att dö sakta ut. 

 

Allt har ett pris. Utan civilisationen, universiteten och dess forskning blir vi kanske mer sjuka *, men andra arter än oss blir friskare. Och det finns mer av andra arter än det finns av mänskligheten. 

 

Jag tror kunskaper i hantverk kommer att bli viktigare än vetenskaplig kunskap i detta scenario, ja, kanske hantverkskunskaper t.o.m. kan kallas vetenskapliga kunskaper? Men hantverk kommer att bli viktigare än t.ex. fysik och kemi. Det finns en massa vetenskaplig kunskap som vi faktiskt inte behöver för att överleva. Kunskap som vi behöver för att överleva, kommer att dominera i ett anarkoprimitivistiskt samhälle. Och betonandet av nyttan kommer att komma till sin rätt, jag tror inte att vi kommer så mycket att samla kunskap för kunskapens egen skull, såsom vetenskapsmännen idag så ofta gör, med ibland helt onyttiga forskningsprojekt. Vi kommer att söka kunskap som förbättrar stammen och den övriga naturen, och stärker dess överlevnad. Och jag tror även forskning och undervisning inom etiken kommer att bli viktig, viktigare än den var i civilisationen, vars forskning så ofta bröt mot etiken, inom t.ex. djurförsök, framställning av skadliga kemikalier, och forskning kring kärnvapen och kärnkraft.  

 

 

* detta p.g.a. att vi, om vi ska lägga ner globaliseringen, nog måste till sist lägga ner våra sjukhus, då de är så uppbyggda kring teknik som är beroende av globaliseringen. Däremot kommer många sjukdomar som kommer av ett civiliserat levnadssätt att försvinna. Så det vi förlorar när vi förlorar våra sjukhus, kanske vi helt eller delvis får igen genom att vi blir allmänt friskare (t.ex. obesitet lär försvinna). Men avancerad sjukvård, som kirurgiska operationer, får vi nog lämna därhän.   

Det pågår en stor kapplöpning i världen just nu. Det är kapplöpningen mellan den globala uppvärmingen och installeringen av förnyelsebar energi (solkraft, vindkraft mm.). Vem kommer först av dessa två, vem vinner? Hinner vi undvika katastrofala klimatförändringar genom att övergå till förnyelsebart i tid? Det är kanske historiens mest ödesmättade kapplöpning. Mycket hänger på att vi verkligen förstår att det är en kapplöpning. Gör vi inte det, kommer vi inte att satsa tillräckligt mycket på förnyelsebar energi för att vi ska ha en chans att vinna kapplöpningen.

 

Det är inte bara installeringen av förnyelsebar energi som är på den ena sidan av kapplöpningen. Den delar plats med återgången till naturen, till naturvänlighet, överhuvudtaget. Förnyelsebar energi är bara en av aspekterna av detta, och den som mest syns och hörs. Och kanske det fält där vi kan göra mest, eller där de mest realistiska möjligheterna finns. Det är lättare att bygga miljövänlig teknologi än att avveckla civilisationen. Få vill gå med på det senare, även om det är det som krävs i det långa loppet. Installeringen av förnyelsebar energi borde bara vara ett sätt att bygga broar tillbaka till naturen och avvecklingen av civilisationen, för att göra övergången smidigare och lättare. Ska vi rädda klimatet måste civilisationen avvecklas, för den är en s.k. "heat engine" i sig själv, som klimatprofessorn Tim Garrett (vid Utahs universitet i Amerika) har påpekat. Vi skall inte förkasta allt det goda som civilisationen lärt oss, som basal sjukvård och vetenskaplig kunskap, men vi måste nöja oss med en betydligt lägre levnadsstandard om vi ska rädda klimatet, och globaliseringen, och allt som beror av den, måste avvecklas. Livet måste bli lokalt, och vi måste klara oss med det som kan produceras lokalt. Världen blir så mycket fattigare då, att man måste anstränga sig för att kalla det för "civilisationen" längre.

 

Det som ger lite hopp, är att den förnyelsebara energins tillväxt är exponentiell (som solcellernas och vindkraftens). Dess utvecklingskurva är alltså en som till slut står rakt upp i vädret. Men trots denna tillväxt är vi mycket långt från att nå våra miljömål när det gäller förnyelsebar energi, och den utgör ännu en hopplöst liten del av världens energiproduktion. Denna sida hos IEA skriver att "In 2012, the world relied on renewable sources for around 13.2% of its total primary energy supply. In 2013 renewables accounted for almost 22% of global electricity generation, and the IEA Medium-Term Renewable Energy Report 2015 foresees that share reaching at least 26% increase in 2020." Jag lyckades inte få fram nyare data genom att googla.

 

Inom EU är det bättre. Denna sida skriver: "The primary production of renewable energy within the EU-28 in 2014 was 196 million tonnes of oil equivalent (toe) — a 25.4 % share of total primary energy production from all sources."

 

Det som dock ger hoppet om räddning ett stöt, är att det är så svårt att integrera förnyelsebar energi i elnätet. Det blir mycket dyrt, som bl.a. Gail Tverberg har skrivit om. Och ett mycket stort problem är att vind- och solkraft inte ger sin energi jämt under hela året, utan bara då solen lyser och vinden blåser. Man kämpar mycket med att lagra elektricitet från sol- och vindkraft, för att använda den då det inte blåser eller solen inte lyser, men det är mycket svårt.

 

Ett annat ämne för misströstan är att förnyelsebar energi oftast handlar om elektricitetsproduktion. När det gäller flytande bränslen för fordon, är den förnyelsebara energin en försvinnande liten del, och har dessutom otroligt lågt EROEI (nettoenergi), vilket gör den mycket dyr och olönsam att producera (dessutom producerar den koldioxid vid förbränning, precis som oljan). Största delen av transportbränslet utgörs fortfarande av oljan. Det finns inte riktigt några lönsamma ersättningar för oljan. Jo, elektriska bilar har framställts som en lösning, men det kommer att ta mycket lång tid att ombilda transportsektorn till bara elektriska bilar, och när det är gjort, kommer det att kräva stora mängder ny elproduktion, som i många länder fortfarande görs mest med kol och naturgas, dvs. just de fossila bränslen som vi ville undvika att använda *. Lösningen vore i såfall att lägga ner kolkraftverken och naturgaskraftverken, och gå helt över till förnyelsebar energi, vilket är en otrolig utmaning. Det kräver en avsevärt lägre levnadsstandard.  

 

Även om vi skulle komma långt med den förnyelsebara energin, så tror jag det finns en stor risk att vi misslyckas, eftersom när vår energi blir ren, och vi slutar skicka partiklar (s.k. areosoler) upp i atmosfären, såsom det händer när vi bränner fossila bränslen (och ved och biobränslen också), så kommer vi att förlora "global dimming", som utgörs av alla de partiklar (svavelpartiklar, sulfater, organiskt kol osv) vi skickat upp, som fungerar som ett slags svagt "paraply" för solens strålar, så att de inte blir lika starka. Detta paraply gör att hela effekten av den globala uppvärmningen inte blir så allvarlig som den annars skulle bli. Man har räknat ut att jorden skulle bli upp till tre grader varmare (så säger Guy McPherson, James Lovelock säger 2-3 grader, James Hansen säger över en grad, Paul Beckwith säger högst 0,5 grader) bara på några dagar eller några veckor, om civilisationen upphörde och vi slutade skicka upp partiklar i atmosfären. Detta gör att skulle vi helt gå över till förnyelsebar energi, skulle det plötsligt bli avsevärt mycket varmare ändå, även om våra koldioxidutsläpp kom ner till noll. Som Guy McPherson säger, vi är i en situation där vi är "doomed if we do, doomed if we don´t". 

 

Även om detta är sant, blir sakerna inte bättre av att vi fortsätter släppa ut koldioxid. Den kommer att hetta upp atmosfären mer och mer, men mycket av hettan samlar vi till den dag civilisationen kollapsar av klimatförändringarna, och då tar uppvärmningen ett stort skutt p.g.a. förlusten av global dimming, eftersom en kollapsad civilisationen inte släpper ut så mycket partiklar. Vi måste ändå kämpa för förnyelsebar energi, mest den som inte ger utsläpp, för det kan rädda, om kanske inte mänskligheten, så ändå kanske andra arter. Och det är den mest långsiktiga strategin. 

 

 

* och sen har vi alla utsläppen från tillverkningen av elbilarna, och från transporteringen av alla delar kors och tvärs över jorden, och sen har vi det att elbilarna är mycket resurskrävande, de tär mycket på våra sällsynta resurser om de skulle masstillverkas i stor skala. Och sen är elbilarna väldigt dyra, vilket skulle bli svårt att hantera för våra redan vacklande ekonomier. 

Häromdagen kom jag att undra om det kräver stora uppoffringar och självförnekelse under oöverskådlig tid för att mänskligheten skulle kunna avveckla civilisationen och gå tillbaka till naturen. 

 

Måste vi inte förneka oss själva oerhört, det blir så mycket vi inte får lov till, vi får inte lov att köra bil, nästan inte föda barn, inte köpa dyr teknologi, inte köpa mat och prylar som är producerade på andra sidan jordklotet, osv. Blir inte detta hiskeligt tungt?

 

Då kom jag på en liknelse som kan belysa problemet. Tänk dig att en kraftigt överviktig person vill banta. Han bor i Stockholm centrum, och försöker banta där, men lyckas inte, hur han än försöker, frestelserna är för stora. Då kommer hans vän på att det kanske skulle hjälpa att byta miljö, och bekostar åt honom en resa till Amazonas regnskog i Sydamerika, för att han skall få leva med en infödingsstam där under ett år. Den överviktige åker dit, och lever i en infödingsstam under ett år, och får lov att delta i infödingarnas liv, vara med och jaga och fiska, leka med barnen, äta deras mat osv. Han trivs oerhört bra, han lär sig deras språk, och märker att den livliga motionen och den enkla kosten gör underverk med hans kropp. Han blir avsevärt smalare, och det nästan utan att förneka sig själv. Den friska miljön och de livliga aktiviteterna har varit en miljö som gjort honom smalare, utan att han tänkt så mycket på det. 

 

Den överviktige är en symbol för civilisationen. Den är överviktig, och måste banta kraftigt, om vi ska ha en chans att överleva detta sekel. Mänskligheten måste radikalt minska i antal, frivilligt.

 

Jag tror vi aldrig kommer att klara detta i stadsmiljöer. Där är frestelserna för stora. Vi måste lämna städerna, och återuppbygga landsbygden, bosätta oss i små stammar på landet, i t.ex. tipibyar på åkerplättar som vi odlar permakultur och skogsträdgårdar på. Civiliserade människor måste få den rätta livsmiljön för att kunna göra de rätta valen, man sätter inte en hungrig människa som inte tillåts äta framför ett bord dignande av läckerheter. 

 

Vilda ursprungsbefolkningar har en tendens att reglera sitt befolkningsantal, så att de aldrig blir för många. De har ett hållbart befolkningsantal, och förstör därför aldrig sina miljöer och utrotar inte sina bytesdjur och bytesfiskar. Vi måste återgå till deras livsstil om vi ska ha en chans att reglera vår befolkningsmängd, och lever vi som dom, går detta automatiskt, vi behöver inte "uppoffra oss", eller "förneka oss själva", det blir självklarheter för oss att begränsa oss och leva enkelt. 

 

Saken är att vi måste få kontakt igen med våra naturliga, djuriska instinkter, de som är i harmoni med naturen, dom som vi hade när vi levde på stenåldern. För dessa instinkter är det inte tungt att avstå från bil och flyg, snarare är det en befrielse för dessa instinkter att få gå tillbaka till naturen. De falska "instinkter" som håller oss kvar i civilisationen är inte vårt sanna själv, utan snarare ett resultat av skolans och samhällets indoktrinering och hjärntvätt. Jag tror alla vill tillbaka till naturen om det inte hade varit för denna hjärntvätt, och vi hade tagit nyheterna om klimatförändringar och oljetopp djupt in i oss, reagerat på dessa nyheter som stenåldersmänniskan hade gjort; vi måste göra allt för att överleva detta sekel. Vi hade gjort "uppoffringar" med glädje, instinktivt. För mig har det varit instinktivt att lämna min priviligierade ställning i civilisationen och gå tillbaka till naturen, boende i skogen som hemlös. Det har inte alls känts som en uppoffring, även om det har kostat mig mycket, kanske även min psykiska hälsa. Men det har känts som det enda rätta. Och jag tror nog att vi alla är ganska lika när det kommer till de här frågorna, innerst inne, vi vill nog alla tillbaka till naturen innerst inne. 

 

Guden "människa" behöver stiga ner från sin himmel, och bli människa istället för gud, överge sin hybris och leva som resten av skapelsen gör, enkelt, fattigt, jordnära, ärligt, utan prål, lyx och bombastiska fasader. Guden människas himmel är staden, och den kan aldrig bli som resten av skapelsen om den inte överger denna himmel. Så sikta på det, mina vänner, sikta på att staden inte är er slutliga destination, utan en övergående fas, som vi är menade att lämna bakom oss, och som vi kommer att lämna bakom oss mer och mer allteftersom kollapsen rullar sakta över vår jord. 

Många av denna bloggs läsare är säkert bekant med min teori om "djurismen", att människan är ett djur och bör leva som ett djur, "åter bli djur". Det jag hittills kanske glömt att påpeka, är att detta kräver mycket lång tid, och (jag har förr påpekat) att vi behöver bygga en bro tillbaka till djurriket, där vi steg för steg avvecklar civilisationen, går från högteknologi till lågteknologi och därifrån till ingen teknologi alls, vilket är det slutliga målet; den totala föreningen med naturen och resten av djurriket. Jag förespråkar alltså att vi vänder evolutionen för människans del, och siktar på att bli apor igen. Men är detta alls möjligt?, frågar du. Ja, det låter konstigt, det måste erkännas. Men med lite tid på oss kanske vi kan bli apor igen. På några millioner år kan nästan vad som helst hända. Ska vi utveckla päls igen, tar det nog några millioner år. Har vi haft päls för några millioner år sedan, kanske det tar lika länge för oss att få päls igen. Det vi har haft, borde vi kunna få igen, det ligger ju någonstans i våra gener. 

 

Men tro för all del inte att jag förespråkar att vi nu, så som det är nu, börjar leva som aporna. Detta har aldrig varit min tanke. Min tanke är enbart att vi sakta vänder människans evolution. Så enkelt är det: att vi börjar röra oss mot djurriket igen, för att kunna överleva som art. Det är faktiskt fråga om vår arts överlevnad, så allvarliga är hoten från klimatförändringarna. Och innan vi når apornas livsstil (som är överlägsen vår i ekologiskt hänseende) måste vi gå genom många faser, såsom urban odling, permakultur på landsbygden, lågteknologi, emigrering till varma länder, städernas övergivande och en återgång till landsbygden, stenålderslivsstil som jägare-samlare (jag förespråkar fiske, inte vanlig jakt), tills vi slutligen, om några millioner år, utvecklar päls. Vid det laget är mänskligheten samlad i tropikerna igen, och den global mänskliga populationen är inte mer än ett tiotal millioner. 

 

Är detta enbart att regrediera, gå bakåt i utvecklingen? Jag tror inte det. För vad är "framsteg" egentligen? Är det inte att anpassa sig till sin miljö? Är inte det det viktigaste i alla framsteg? Om man tar det som måttstock på framsteg, då är människornas förvandling till apor ett enormt framsteg, ja en utveckling värd namnet, som skulle rädda både planeten och mänskligheten. För mänskligheten idag håller faktiskt på att förstöra sin och planetens framtid. Så som det nu utvecklar sig, kan mänskligheten överleva i högst ett sekel. Det jag arbetar för, är däremot att mänskligheten skall få leva i tiotals millioner år framöver, helt tills nästa massutdöende av naturliga orsaker, som kommer med jämna mellanrum under evolutionens gång. Tänk efter; hundra år i jämförelse med tiotals millioner år. Det är en ganska stor skillnad. Ska vi offra dessa millioner år av utveckling bara för ett sekels bekvämlighet? Det vore rena vansinnet. Måtte mänskligheten vakna och besinna sig, så att vi kan återvända till våra rötter, där vi verkligen hör hemma, i naturen och bland djuren, med fötterna planterade i mullen. Detta låter kanske som pest för de religiösa, men för en ateist som jag är det ljuvligt klingande toner att bli ett med det fysiska, med materien och vår djuriskhet. 

 

Vi bör alltså röra oss i riktning mot djurriket. Men därmed inte sagt att jag menar att vi bestämt måste gå linjen ut, och verkligen bli apor. Det skulle faktiskt räcka att vi levde som ursprungsbefolkningar lever i Amazonas regnskog idag, för att mänskligheten och planeten skulle räddas. Men jag leker med och fascineras av tanken att vi åter kan bli apor. Vi skulle nog vinna mycket på det, tror jag. Apor är mer anpassade till sin miljö än människor, och pälsen är en stor styrka, så behöver man inte tillverka kläder, och lukta illa om man inte tvättar sig och sin kläder. Vore det inte härligt att kunna gå naken året om, i ur och skur?

 

Och det vore rättvist mot de fattiga om vi blev apor igen, då skulle ett jämlikt samhälle uppstå, klassamhället skulle störta, det skulle inte finnas rika och fattiga. Och det skulle också försvåra uppkomsten av en ny civilisation, med allt det förtryck, all den ojämlikhet och allt det slaveri det skulle innebära. 

Folk som läser om djurismen på den här bloggen kan kanske börja undra hur jag ser på utveckling överhuvudtaget. Finns det någon plats för utveckling inom djurismen? Handlar inte djurismen bara om att gå bakåt i utvecklingen, inte framåt? Nu ska jag försöka svara på detta:

 

I den vilda naturen är utveckling alltid en fråga om anpassning till sin miljö. Det är det naturliga urvalets väg. Det finns knappt någon annan utveckling i den vilda naturen. Jag menar att vi måste tillbaka till detta. Jag vill inte veta av någon annan utveckling än anpassning. Och det är detta som civilisationen saknar. Dess utveckling har ingenting med anpassning till miljön att göra, utan är cancerns utveckling; ohämmad, okontrollerad expansion, som till slut dödar planeten, sin värd. 

 

Så ja, jag tror inte på utveckling, om man med det menar civilisationens ohämmade expansion. Jag tror att vi där måste avveckla, inte utveckla. Vi måste utvecklas baklänges, så att säga, anpassa oss mer och mer till den vilda naturen. Det är också en slags utveckling, men något radikalt annat än t.ex. teknikens utveckling inom civilisationen. Det handlar inte om expansion. Det är att lära sig att begränsa sig själv för att annat liv än en själv kan trivas och växa. Det handlar om självbesinning, om självkritik, något som civilisationen i förödande grad är utan. När hörde du senast om ett multinationellt företag som frivilligt begränsade och avvecklade sig själv? Men det är just detta som krävs för att vi ska få en beboelig planet om hundra år. 

 

Jag tror på moralisk utveckling, inte teknologisk utveckling. Dessa står ofta mot varann, man kan ofta inte ha båda två på samma gång. Tar vi moralen och vårt ansvar för planeten på allvar, då börjar vi avveckla teknologin och civilisationen. Skiter vi i moralen och planeten, då fortsätter vi att utveckla tekniken, på tredje världens, planetens och klimatets bekostnad (teknologi kräver nästan alltid höga utsläpp, exploatering samt slavarbete i de lägre delarna av hierarkin). 

I boken "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" från 1905 argumenterar Max Weber för att rötterna till kapitalismen står att finna i den kristna, protestantiska, och särskilt i den kalvinistiska arbetsetiken, där det t.ex var ett tecken på att man var utvald till frälsning om man lyckades bra i affärslivet.

 

I samma anda skulle jag påstå att rötterna till industrialismen står att finna i den kristna arbetsetiken, särskilt i läran om att vi ska "tjäna varann". Vi ska tjäna människan, så att människan får det bara bättre och bättre, därav alla uppfinningar som ledde till industrialismen. I himlen är alla änglar upptagna med att tjäna varann (så enligt t.ex. Swedenborg), och därför ska vi på jorden också tjäna varann.

 

Det som slår mig i denna arbetsetik är att den är oerhört antropocentrisk (människocentrerad). Det hymlas inte med att det är människan som ska tjänas. Vi ska tjäna varann, alltså våra medmänniskor. Kristendomen betonar aldrig att det främst är livet som ska tjänas, helheten, alla varelser. Den påstår visserligen att man ska tjäna Gud, men var står det i bibeln och de kristna skrifterna att naturen ska tjänas, att djuren och växterna även ska tjänas? Det är oerhört sällsynt, jag har aldrig påträffat det.

 

Att det var människan som skulle tjänas, inte naturen och djuren, var en självklarhet ända sedan antiken, men först i industrialismens början tog detta synsätt ett stort skutt framåt. Då blev det för första gången tydligt att det var människan som skulle tjänas på bekostnad av naturen och djuren. Detta drag hos kristendomen blev bara starkare och starkare, och nu ser vi följderna av det i form av miljöförstörelse, klimatförändringar och vidriga djurfabriker. Först nu blir det antropocentriska draget i den kristna arbetsetiken tydligt, när vi ser följderna av det.

 

Kristendomen har fått oss att alltid fråga "Vad vill människan"?, och skyndat att uppfylla denna vilja. Den har aldrig frågat "Vad vill naturen?", "Vad vill djuren och växterna?", och försökt uppfylla deras vilja. Detta finns liksom inte inbakat i kristendomen och bibeln. Hade vi frågat oss detta, hade aldrig industrialismen och djurfabrikerna uppstått. Jag minns t.ex. en bild från sjuttonhundratalet i en encyklopedi från samma tid, som visade en maskin som drevs av hästar, som gick runt i ring kring maskinen, med skygglappar för ögonen. De gick monotont runt och runt i ring kring maskinen, och drev den. När jag såg bilden blev jag mycket förbannad, civilisationens väsen liksom avslöjades för mitt inre, och jag önskade att den skulle kollapsa, att domedagen skulle komma över den.

 

Det är till sånt som kristendomens arbetsetik egentligen uppmanar. Allt ska tjäna människan, oavsett följderna för naturen och djuren. Det är så man vill spy.

 

Nu får vi skörda vad vi sått. Vi får ta konsekvenserna av kristendomens människoförhärligande (kanske en följd av att dess gud, Jesus, är en människa?).

 

För att få en balans i denna gigantiska obalans mellan tjänande av människan och tjänande av naturen/ djuren/växterna, måste vi kanske mer tjäna naturen/djuren/växterna än vi tjänar människan. Kanske det blir såsom T.C.Boyle säger, att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Man kan inte göda civilisationen utan att komma i konflikt med naturen, och man kan inte göda naturen utan att komma i konflikt med civilisationen. Dessa två sfärer står i diametral motsats till varann.

 

Frågar vi oss "Vad vill djuren och växterna", då kommer vi kanske (till sist) på att de inte vill vara i fångenskap, i sterila utrymmen, utan vill vara fria i den vilda naturen, såsom de var skapade, evolverade, att vara. Frågar vi mullen vad den vill, får vi kanske till svar att den vill ha skog växande på sig (den vill inte utarmas av det konventionella jordbruket), såsom all mull får som lämnas i fred att förvildas. Skulle vi uppfylla denna mullens vilja, ja då får vi lov att avveckla civilisationen.

 

Skall vi sluta tjäna civilisationen, och börja tjäna livet som helhet, naturen, ja då är kanske det första vi bör göra, att sluta jobba. Sluta tjäna dessa giftiga pengar som har förgiftat hela vår tillvaro. Det är det jag själv har gjort. Sluta tjäna detta döds- och fångenskapsmaskineri, och lämna livet i fred att göra det det själv vill.  Kanske det krävs lite lathet, helt enkelt. Och askes, askes framför allt. Ett hemlöst liv, att sova i hyddor och tält i skogen, så man slipper betala hyra till civilisationen, passar bra in på detta.

 

Med lathet menar jag inte att man inte ska göra någonting alls. Jag uppmuntrar kraftigt ideellt, volontärt arbete. Där får man gärna ge sitt allt. Men man får gärna vara lat när det gäller löneslaveri. Jag uppmuntrar volontärt arbete som på något sätt motarbetar civilisationen, saboterar civilisationen. Överhuvudtaget att arbeta gratis saboterar vår ekonomi som bygger på löneslaveri. Och då betalar man inte heller skatt till vårt förtryckande statsapparat, som använder pengarna till förtryckande ting som skolor och militär. Jag förordar pengarnas avskaffande och införande av gåvoekonomi, såsom vi hade det i det urgamla bondesamhället, då alla var självförsörjande. Det fungerar bara i småskaliga bystrukturer, alltså måste vi avveckla civilisationen som sådan.

Här kommer ett utdrag ur Per-Arne Bodins bok "Den oväntade glädjen"(Artos 1991). Den är en bok om den rysk-ortodoxa kristna traditionen och Rysslands idéhistoria, samt dess betydelse för nutiden: 

 

"(Nikolaj) Berdjajev (1874-1948) menade till och med att den sovjetiska socialismen endast var en naturlig fortsättning av den europeiska kapitalistiska idén. Så här sammanfattade han Europas livsstil: "Individualism, atomisering av samhället, en hänsynslös livshunger, en ohämmad befolkningsökning och en obegränsad ökning av konsumtionen, trons förfall, försvagning av det andliga livet - allt detta ledde till skapandet av det industrikapitalistiska systemet, som helt förändrade människolivet, och hela dess stil genom att avskilja människolivet från naturens rytm. Maskinen, tekniken, den makt som den för med sig, den snabbhet i rörelsen som den skapar, framkallar chimärer och fantasier som gör intryck av att vara verkligare än verkligheten.""

 

"I stället för europeiska modeller söker de (de ryska landsbygdsförfattarna) sig tillbaka till den ryska byn före teknikens intåg..."

 

"Den västerländska populärkulturen anser de (landsbygdsförfattarna) på samma sätt som stalinisterna vara av sataniskt ursprung."

 

"Han (Alexander Solsjenitsyn (1918-2008)) kräver en moralisk förnyelse och nämner bland annat den västerländska populärkulturen som ett hot mot Ryssland."

 

"Den moderna slavofila rörelsen är motståndare till teknologi och exploatering av naturen och vill hellre bevara byn och småskaligheten. Deras program, som utvecklats ur den ryska medeltiden via de gammeltroende, slavofilerna och religionsfilosoferna i början av 1900-talet, sammanfaller faktiskt på många sätt med de grönas program i Europa."

 

"Och förresten - har slavofilerna inte rätt i att Europa utvecklat en hög grad av materialism, egoism och ytlighet?"

 

 

Jag har nu läst David Jonstads bok "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen", som utkom på Ordfront förlag 2009. Jag tycker det är en mycket viktig bok, som särskilt alla politiker borde läsa. Den handlar om "koldioxidransonering", som också kallas "individuella utsläppsrätter". Boken utgår ifrån att vi befinner oss i en mycket allvarlig klimatkris, och att det därför krävs en gigantisk mobilisering liknande den som Sverige genomförde under andra världskriget, för att radikalt sänka våra utsläpp av koldioxid, boven i dramat. För att detta skall lyckas, krävs en internationellt, globalt genomförd koldioxidransonering, som går ut på att ett utsläppstak (en koldioxidbudget) sätts för hur mycket världen får släppa ut av koldioxid, och sedan fördelas utsläppen mellan länderna, och mellan individerna i varje land, så att varje individ får lika många utsläppsransoner. Dessa sätts in på ett konto, och var och en får ett särskilt ransoneringskort, som man drar i en avläsare när man köper t.ex. bensin. Man kan också köpa och sälja ransoner, så att sådana som lyckas hålla sina utsläpp på låg nivå, och inte behöver så många ransoner, belönas för det genom att kunna sälja dem till t.ex. bankerna. Och sådana som har för höga utsläpp, måste betala för det genom att tvingas köpa ransoner.

 

Jag tycker detta är ett jämlikt och rättvist system, som (samtidigt som det bekämpar klimatförändringarna) skulle bidra till att minska klyftorna mellan fattig och rik, mellan i-länder och u-länder.

 

Jag tror också detta är ett viktigt första steg i att avveckla civilisationen.

 

Dock, klimatforskaren David Wasdell är en av dem som menar att vi inte har någon koldioxidbudget att tillgå, den är "already massively overspent". Jag tenderar att hålla med. Det är faktiskt så att det krävs att hela den globala civilisationen avstannar för att vi ska klara tvågradersmålet ( “The only way that a 2015 agreement can achieve a 2-degree goal is to shut down the whole global economy,” sade FN-klimatpolitikern Yvo de Boer), och t.o.m. då kan det vara för sent. Världen var redan 1,5 grader varmare än under förindustriell tid under första hälften av 2016.

 

Men detta är ingen ursäkt för att låta bli at genomföra en koldioxidransonering. En sådan skulle kunna ge oss och andra arter på planeten mera tid. Jag tror klimatkatastrofen kommer, men vi kan skjuta upp den genom koldioxidransonering. Så att vi får mera tid att förbereda oss, så att katastrofen inte kommer som en chock, så att den inte utlöser kaos, utan att vi möter mänsklighetens och civilisationens slut med stoiskt lugn, i internationell solidaritet, utan krig och våld. Ja kanske vi då hinner upprätta ett världsparlament som kan guida oss den sista tiden, och göra så att katastrofen fördelas mera jämlikt över hela planeten? Det finns många skäl för mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse. Internationell koldioxid-ransonering skulle spela en stor roll i detta, så att mänskligheten får ett heligt, värdigt slut (jag tänker här på Carolyn Bakers fina bok "Sacred demise")

 

David Jonstad har också i en radiointervju nyligen uttryckt att han blivit mycket mer pessimistisk än han var i sin bok "Vår beskärda del". Hans senare böcker, såsom "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) och "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) bär vittnesbörd om detta. I dessa är han pessimist när det gäller utsikterna för civilisationens fortbestånd (han trodde tidigare att förnyelsebar energi skulle kunna rädda oss). Han går visserligen inte så långt som Guy McPherson, till att säga att spelet är förlorat för hela mänskligheten, men han förutspår en civilisationens kollaps.

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 

 

Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

Jag försöker mig nu på en kort, koncis definition av min filosofi "djurismen", så som jag skulle vilja att den definierades i ett uppslagsverk:

 

"Djurismen är en slags ekofilosofi skapad av Lars Larsen, som går ut på att människan är ett djur bland andra djur, och inte skapad att stå över de andra djuren, och följaktligen bör människan sträva efter att leva i harmoni med sin djurnatur, leva som ett verkligt djur i naturen, vad det nu kan innebära."

 

Så långt är jag ganska säker på sanningen i djurismen, komplikationerna börjar då jag ska applicera dessa satser på det verkliga livet. Här är jag öppen för revideringar, särskilt i frågan hur långt vi bör sträcka oss för att efterlikna våra förfäder apornas livsstil, eller om det räcker att vi lever som vilda, ociviliserade ursprungsbefolkningar. Men en sak är klar, och det är att vi på något sätt måste lämna civilisationen, och på något sätt gå tillbaka på våra vägar, "evolvera bakåt", dock behållande de positiva drag som vi lärt oss under civiliseringsprocessen.

 

Den väg till helvetet som civilisationen nu beträder, och som är ett resultat av civiliseringsprocessen, "framåtskridandet", borde varna oss och säga oss något om nödvändigheten av att vända människans evolution tillbaka till en del av djurriket. Mänsklighetens historia lär oss att en sådan vändning är nödvändig, inte minst nu när klimatförändringarna  och oljetoppen kanske får oss att besinna oss.

 

Det är civilisationens hierarkiska tänkande och herremoral som står bakom de flesta problem idag, det att vi vill härska och lägga under oss allt annat liv, inte bara djuren. Detta är intimt förknippat med civilisationens väsen, och kan bara bekämpas genom att avveckla civilisationen och återgå till naturen och djurriket. Det finns ingen annan väg, teknologin kan inte rädda oss, då den framspringer ur civiliseringsprocessen och deltar i denna process´ väsen.

Det är en sak som oroar mig: jag klarar inte av att sörja över klimatförändringarna, utan närmast vill att dom ska komma, och det helst så snabbt som möjligt. Det samma gäller oljetoppen. 

 

Min reaktion på det hela är, istället för sorg, snarare att bli fanatisk i att leva enkelt, köpa ekologiskt och närproducerat och dra ner på mina utsläpp så mycket jag kan. Så fanatisk att jag blir hemlös för klimatets skull; jag vill inte stödja det ekocidala samhället på något sätt. På det sättet vill jag att klimatförändringarna ska hindras; genom att vi alla avvecklar civilisationen. 

 

Det finns en märklig dubbelhet i mitt väsen på detta område. När jag läser klimatnyheter på nätet, känner jag en tillfredsställelse över dåliga nyheter som tyder på att klimatet kollapsar snabbare än väntat. Men ute i det verkliga livet, och på min blogg, kämpar jag för att avveckla den civilisation som ger upphov till klimatförändringar. Jag tycker detta är märkligt. 

 

Jag vet vad som ligger bakom min längtan efter att klimatkollapsen och oljekollapsen ska komma så snabbt som möjligt: det att civilisationens destruktiva konsekvenser äntligen ska bli uppenbara, att politikerbovarna inte ska komma undan konsekvenserna av sina gärningar, vilket dom tror att dom ska kunna. Dom tror ju att tillväxten ska fortsätta i all evighet, utan räkningen att betala. 

 

Jag tror också att en av orsakerna till att jag vill att dessa två hot ska komma snabbt, är att jag inte vill se ett långt, utdraget lidande hos mänskligheten, utan att det hela avslutas snabbt, på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt. Redan nu är lidandet stort i flera delar av världen som upplever värmeböljor och extrem torka.

 

En klimatkollaps och en oljekollaps tillfredsställer på något sätt min känsla av rättvisa; mänskligheten har inte förtjänat bättre. Vi trodde vi skulle undkomma straffet (nemesis) för att bygga civilisation, men nu kommer det, och det heter klimatförändringar och oljetopp, och även finanskris. 

 

Är det andra än mig som har denna dubbelhet i sitt väsen? 

 

Jag föreställer mig att bara en klimatkollaps och oljekollaps skulle kunna få oss att inse att vi måste överge civilisationen, och få oss att verkligen göra det. Få oss att inse att vi inte är gudar, utan djur bland andra djur, och att vi måste leva i harmoni med vår djurnatur, i den naturliga ödmjukhet som de andra djuren har, i Franciskus´ fattigdom. En klimatkollaps och en oljekollaps rättfärdigar således djurismen på något sätt, och kanske får mig att säga; "Vad var det jag sa! Hade det inte lönat sig att återvända till djurriket såsom djurismen predikade?"

 

Men jag skulle ändå vilja ha en helhet i mitt väsen, inte denna dubbelhet, jag skulle vilja kunna sörja över de dåliga klimat- och oljetoppsnyheterna, såsom Guy McPherson kan. Men kanske blir man avtrubbad av alla dessa överväldigande nyheter. 

 

Det är underligt, jag "vill" att klimatkatastrofen ska komma, men gör allt för att förhindra den (lever hemlöst och fanatiskt enkelt, äter sopor), medan medelsvensson inte vill att klimatkatastrofen ska komma (han vill inte ens tänka på den, så rädd är han för den), men gör ingenting för att förhindra den, utan fortsätter leva i lyx och överflöd. Vem är bättre?

 

Dock, jag skulle trots allt önska att det inte kom någon klimatkatastrof, jag älskar ju livet trots allt (även om jag inte tycker mänskligheten förtjänar bättre).

Som radikalpacifist är jag emot alla former av övervåld. Jag definierar övervåld som onödigt våld. Att skapa onödigt lidande. Jag anser t.ex. att jakt och slakt är former för övervåld, eftersom maten räcker till även om vi inte jagar och slaktar. Vi kan nämligen t.ex. bara odla mer istället för att jaga och slakta, och bl.a. använda säd och frukt som går åt till alkoholindustrin (och mat som går åt till foder för djurindustrin), till mat för människor. Och vi kan ta vara på all mat som slängs. Jag tror dock att vi måste fiska om vi ska överleva. Många fattiga är helt beroende av att fiska. Men mark som betas på kan alltid användas till matodling, och det med mycket bättre och större matproduktion, som ger mycket mer mat än köttproduktion.

 

Sen finns det såklart nödvändigt, oundvikligt våld. Man kan aldrig vara 100% radikalpacifist. Det bara går inte. Man trampar på myror på stigen, man kan döda en mygga eller ett knott i misstag när det kliar på kroppen av deras krypande och stickande, och man instinktmässigt kliar sig (jag tycker dock att man helst inte ska döda insekter med flit, utan vifta bort dom, om det är möjligt, samt använda myggnät). Sen har vi problemet med kriminella. Även om jag tycker att kriminalvården bara tar bort symptomen, och vägrar gå till roten med sakerna, så tycker jag att man bör förhindra kriminalitet med att fängsla kriminella, bara man ger dem tillräckligt med stimuli i fångenskapen, och behandlar dom humant (vilket jag tycker ofta inte sker). Man borde låta dem få bo i något slags ekobykollektiv med stora odlingslotter och boskapsskötsel, och lära dem permakultur, så att dom blir självförsörjande på mat. Det skulle förvandla dem från kriminella till nyttiga, ekologiska samhällsmedborgare. Odling och gårdsbruk ger rikligt med stimuli och torde kännas meningsfullt för vem som helst. För alla dessa skulle det också vara läkande med boskapsskötsel, att sköta om kor, får, getter och höns. Och så skulle de självfallet också få ha hundar och katter. I ekobyn skulle det inrättas bibliotek, och de skulle få träffa och samtala med psykoterapeuter en timme, två, tre gånger i veckan. Sen skulle fångarna om vintern syssla med olika former av hantverk, målarkonst och skrivarkonst. Man skulle låta fångarna få utbildas i olika konst- och hantverksformer om de vill. De skulle ha ett snickeri. Det skulle också finnas möjlighet till bollsport. Allt som jag räknat upp skulle förstås vara frivilligt, för något eko-koncentrationsläger vill jag inte veta av (alla fångarna skulle få välja mellan vanligt fängelse eller ekobyfängelse). Men fångarna skulle få ordentligt betalt för allt de gör av staten och dom som köper deras produkter (hantverksföremål, målningar, manus, mjölk, grönsaker och frukt från de egna odlingslotterna). De skulle inte minst få lov att bygga skogsträdgårdar, att vara med om att omvandla monokulturell odlingsmark till försmak av paradiset. Och de skulle uppmuntras att bygga tipin runt huvudgården och experimentera med att bo i små tipibyar. Detta borde kännas väldigt meningsfullt för vem som helst.

 

Det skulle också hållas kurser för fångarna och psykpatienterna om den globala uppvärmningen och oljetoppen, om "Conservation biology", humanekologi och djupekologi, samt, som nämnts redan, om permakultur. 

 

Ekobyarna skulle drivas av ekobönder och permakulturexperter utifrån från det fria livet, så att fångarna skulle få vara lärlingar till dem, och ledas sakta in i arbetet av dem, lockas in i arbetet av dem. De skulle få vara med i ekosamhällets försök att återuppbygga landsbygden och avfolka städerna. Det skulle inte vara så svårt att göra om en gård till ett ekobyfängelse, det skulle räcka med att bygga stängsel kring området. Och det skulle inte finnas för många fångar i varje ekobyfängelse (det skall vara väldigt småskaligt, och inte likna koncentrationsläger). Man skulle också ta i bruk fotbojan, så att vissa fångar kan få röra sig ute på åkrar och ängar, så de kan sköta om boskapen och odlingarna utanför ekobyfängelsernas stängsel. 

 

Jag är dock inte för fängelser i och för sig. De tar bara bort symptomen på brottsligheten, och går inte till roten. Ytterst sett vill jag avveckla civilisationen, och därmed också fängelseväsendet. Men ekobyfängelserna ser jag som en bro tillbaka till naturen, till det hanterandet av brottslighet som vi hade när vi levde på stenåldern, ja det plus den tolerans vi har utvecklat sedan dess. Och jag är definitivt för icke-våld. Brottslingar ska inte straffas med inlåsning och våld, utan med "utlåsning", de får inte ingå i gemenskapen och får inte mat av gemenskapen tills dom bättrar sig och lovar vara hyggliga. Men jag erkänner att det här är en oerhört svår fråga.

 

 

Det finns en myt i dagens samhälle som handlar om att slaveriet avskaffades på 1800-talet. Det är inte sant. Slaveriet avskaffades inte, bara en av dess värsta avarter. Civilisationen har alltid krävt slavarbete, och kräver det än idag. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skriver: "Men FN beräknar att minst tolv miljoner människor trots det lever under slavliknande förhållanden världen över, medan många organisationer anser att det handlar om 27 miljoner." Detta är särskilt aktuellt med s.k. "billig arbetskraft" i tredje världen, med barnarbete, barnsoldater, människohandel (trafficking) mm. Det finns även ett slags slaveri som kallas "skuldslaveri", vilket är den vanligaste formen av slaveri. "Det börjar när fattiga människor lånar pengar för att täcka en oförutsedd kostnad, till exempel sjukvård. De fastnar i en ond cirkel där de måste arbeta av skulden i evighet, eftersom räntan är högre än lönen", skriver Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

 

Det finns även de, såsom t.ex. jag och den anarkistiske filosofen Noam Chomsky, som menar att "löneslaveri", att arbeta för lön, och att inte äga och kontrollera produktionsmedlen, är en form av slaveri, och att vi borde avskaffa pengar och bara jobba volontärt med det vi tycker om att göra.

 

Wikipedia skriver: "I sin bok For Reasons of State från 1973 argumenterade Chomsky för att ett samhälle kan fungera utan någon betald arbetskraft, till skillnad från det kapitalistiska samhället där människor är "löneslavar" eller ett auktoritärt samhälle där beslut fattas av centrala kommittéer. Han menar att ett lands befolkning bör vara fria att söka och utöva de jobb som de själva vill. Människor kommer att vara fria att göra det de vill och det jobb som de frivilligt utför kommer att vara både "belönande i sig självt" och "samhälleligt nyttigt". Samhället skulle vara fredligt anarkistiskt, utan någon stat eller andra auktoritära institutioner. Arbete som i grund och botten är vämjeligt för alla, om det överhuvudtaget finns något sådant, skulle distribueras bland alla människor."

 

Varför tror vi att slaveriet har avskaffats, och att människorna inte är slavar fast de går i jobb som löneslavar och tycker arbetet är tungt? Jag tror det beror på att vi ser civilisationen som något gott, något att slita för, något att kämpa för. Vi ser inte de offer civilisationen kräver av tredje världen och naturen. Civilisationen kräver inte bara billig slavarbetskraft från tredje världen, den förstör även naturen, med bl.a. klimatförändringar som följd. Vi tror vi är nyttiga när vi sliter för att upprätthålla civilisationen. Men kanske vi borde arbeta för att avveckla slaveriet och därmed civilisationen? Behöver vi verkligen alla dessa onödiga industrier och göromål som civilisationen erbjuder oss? Är de verkligen nyttiga? Eller bidrar de bara till att belasta människorna och naturen? Jag tycker vi fint skulle klara oss med den levnadsstandard som stenåldersmänniskorna hade, och volontära bara tre, fyra timmar per dag utan lön, såsom de gjorde, med sånt som verkligen behövs. Pengasystemet gör att en här av onödiga industrier och göromål växer som ogräs i trädgården, och som bara belastar oss och naturen. Pengarna borde avskaffas, som Chomsky menar. Och människorna borde få odla sin egen mat enligt permakulturens principer och bli självförsörjande, genom att man delar ut en åkerplätt till varje människa i landet. De skulle då kunna flytta ut och bo i små tipin, jurtor, kåtor eller hyddor, på den mark de får, så att det bildades små ekobyar överallt i landet. De skulle uppmuntras till att bygga skogsträdgårdar. Det skulle bli att leva som de vilda ursprungsbefolkningarna. Detta skulle dock enligt mig vara enbart ett övergångsstadium, ty målet skulle vara att vi blev så få att alla kunde flytta till de varma länderna, där vi skulle leva ett liknande liv, och där målet skulle vara att förvandla alla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar.

 

Vad är den egentliga skillnaden mellan slavar på bomullsplantagerna i Amerika på 1700-talet, och vår tids löneslavar? Inte mycket. Kanske bara att de senare inte fattar att de är slavar, de tror att de inte är tvingade att jobba. Men jobbar de inte, eller söker jobb, får de inga pengar, och kan inte betala hyran, och blir hemlösa och utslagna. De piskas på det sättet att fortsätta jobba, för ingen vill komma utanför gemenskapen och bli hemlös och utslagen (min hemlöshet är inte total, jag har min hydda i skogen och jag sover också varannan natt hos min flickvän. Men jag har erfarit den totala hemlösheten många gånger, och den är tung)

 

Bomullsplantagerna i Amerika avvecklades inte när slaveriet ”avskaffades”. Slavarna byttes bara ut mot ”fria” arbetare. Men arbetet var lika tungt, och hur fria var egentligen dessa arbetare? De var länkade till samma maskineri för att göda det brittiska imperiet som de svarta slavarna hade varit. Deras band till det var bara mera osynliga. Och så har det varit överallt i civilisationen sedan dess.

 

 

Ett första steg i rätt riktning inom klimat- och energipolitiken vore att ransonera olja, kol och naturgas, som om vi levde mitt i ett krig. Och det är inte bara som om, vi lever också i verkligheten i ett krig, ett osynligt krig, mellan civilisationen och naturen, där naturen verkar ha förlorat. Men ska vi stå på naturens sida, då måste vi ransonera vår energi. Alla onödiga transporter måste slopas. Jag förespråkar att vi skär ner 80 % av vår energi, alltså att vi använder bara 20 % av den energi som vi använder idag, globalt. Alla semesterresor borde slopas om vi ska ta naturen på allvar. Och detta skulle bara vara första steget i en total avveckling av civilisationen.

Trots att jag överlag är kritisk mot datorer och internet, menar jag dock att internet innehåller och innebär såpass mycket bra grejor att det är värt att spara dess nedläggande till det allra sista (när vi skall lägga ner civilisationen, om vi alls kommer att påbörja något sånt), i stil med nedläggningen av sjukhusen och det ekologiska jordbruket, som vi naturligtvis sparar till sist.

 

Internet är något av det bästa civilisationen har hittat på - i stil med hur sjukhusen och den medicinska vetenskapen är något av det bästa och nyttigaste vi har hittat på. Internet kan ha en väsentlig funktion i den förhöjning av de civiliserades medvetandenivå som jag tror den globala uppvärmningen och oljetoppen kommer att resultera i om inte allt för länge. När vi står öga mot öga med vår egen förintelse, då kommer detta, tror jag, att ha en väckande effekt på vårt medvetande, och kanske vi då äntligen kan förena oss med det döende livet, och abdikera från vår herretron. 

Ibland är det bra att kompromissa, det medger jag. Utan kompromisser skulle allt vara kaos. Men man ska inte kompromissa om vad som helst. Det är här jag menar att politikerna är ute och cyklar med sin eviga ”diplomati”. Man kompromissar inte om planetens överlevnad, om klimathotet. Man kompromissar inte med de som håller på att förinta naturen.

 

Skulle politikerna kompromissa med nynazister om de satt i riksdagen och utgjorde en betydande del av regeringen? Jag tror inte det.

 

Många politiker inte är långt från fascismen. Att kompromissa med dem betyder att man säljer sin själ, säljer planetens välmående för att inte förlora sin karriär.

  

Man skall inte idka diplomati med fascister, och heller inte med sådana som vill offra naturen på kapitalismens altare. Sådana skall man ta kraftigt avstånd från. Och det är det jag gör här. Jag tar kraftigt avstånd från den politik i vilket fascister kan trivas och växa till sig, såsom Sverige-demokraterna har gjort. Hela riksdagen är moraliskt bankrutt. De stöttar de rika, stöttar fascister, stöttar naturförstörare. Den enda vettiga politik är den som förespråkar nerväxt och avveckling av civilisationen, och det skulle enligt min åsikt kunna ske genom ett världsparlament som utgjordes av ett reformerat FN, ett organ som tar den globala uppvärmningen på allvar, det viktigaste hot mot planeten som vi har. Vår svenska regering tycks däremot leva i en förnekelse av klimathotet, i alla fall i praktiken. De ser inte hur allvarligt det är, att det hotar själva planetens överlevnad, och att vi därför måste avveckla civilisationen så snabbt som möjligt.

 

 

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 

 

Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 

 

Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

Jag tror att om mänskligheten ska lyckas i kampen mot klimatförändringarna, lyckas genomföra den drastiska avvecklingen av civilisationen som djurismen drömmer om - då behövs det ett demokratiskt världsparlament, som skulle kunna utgöras av ett reformerat FN. 

 

Detta är tyvärr att svära i kyrkan inom konspirationsteoretiska och religiöst fundamentalistiska kretsar, som alla förknippar ett världsparlament med New World Order, frimurarnas och illuminatis samt den kommande Antikristens planer. På grund av dessas fördomar, och på grund av att de är så otroligt många i världen, tror jag att ett världsparlament aldrig kommer att uppstå. Men jag hoppas innerligen på det, och att FN då får en lika god generalsekreterare som Kofi Annan. 

 

Hur får jag då detta att gå ihop med min anarkism? Jag är ju anarkoprimitivist! Jo, jag tror fortfarande på anarki, men inte genom våldsam revolution, utan genom kontrollerad, fredlig avveckling. Och bara ett världsparlament tror jag skulle lyckas med en sådan kontrollerad avveckling, för den måste ske internationellt. Ett världsparlament skulle alltså tillsättas med syfte att, till slut, också avveckla sig själv, göra sig själv onödig. 

 

Jag tror konspirationsteoretikerna och de religiösa fundamentalisterna ofta lider av paranoia, att det är detta som hindrar dem att se nyttan med ett världsparlament. 

 

Bara ett världsparlament skulle lyckas med konststycket att till någon del utjämna skillnaderna mellan den rika och den fattiga delen av världen - genom primitivistisk, frihetlig socialism (inte teknologi-idealiserande socialism, eller socialism av sovjetiskt märke). Socialismen skulle dock sakta övergå i anarkoprimitivism.

 

Bara ett världsparlament skulle lyckas med konststycket att avveckla globaliseringen, som vi tvingas till om vi ska lösgöra oss från oljan (och kolet och naturgasen) och rädda klimatet. 

 

Bara ett världsparlament skulle lyckas med konststycket att minska befolkningsmängden i världen med nio tiondelar, som djurismen förespråkar, på fredlig väg, genom att locka folk att inte få barn och genom att belöna dom som offrar allt för Moder Jord, så att mänskligheten i den kalla delen av världen kan flytta till värmen och leva där som aporna i djungeln. 

 

Bara ett världsparlament skulle lyckas avveckla alla de onödiga, skadliga globala industrier vi har idag, och som är uppräknade här. 

 

Och bara ett världsparlament skulle kunna få till stånd att världens åkrar sakta blir till skogar och skogsträdgårdar, således bindande överskottskoldioxiden och räddande klimatet. 

 

Det underliga med FN såsom det är idag är att den vill rädda klimatet utan att avveckla civilisationen, vilket är totalt omöjligt. Så FN måste också vakna till verkligheten om det ska bli ett fungerande världsparlament.