för naturens skull

När jag satt på St.Clara kyrkas morgonbönemöte (med nattvard) i morse, något jag ofta gör, föll det mig in att mötet var en uppvisning i "upp-och-ner-andligheten". Det som skall tolkas symboliskt tolkas bokstavligt, och det som ska tolkas bokstavligt tolkas symboliskt. Så ber folket i bönemötet till en Jesusgestalt som uppfattas som en historisk person, fast han antagligen inte har existerat (i alla fall inte såsom evangeliernas Jesus) och antagligen bara ska förstås som en arketyp. Och man tolkar alla Bibelns berättelser som historiska händelser, fast de flesta inte är historiska, utan ska tolkas allegoriskt och symboliskt-andligen. 

 

Vad tolkas symboliskt då? Jo, just det som skulle tolkas bokstavligen! Nattvarden! Den skulle ursprungligen vara en fysisk kärleksmåltid ("gemenskapsmåltid", "agapemåltid") där de fattiga fick äta sig mätta av de rikas bord, där man delade lika mellan alla, där skillnaden mellan rika och fattiga utjämnades, för varje måltid. Ett konkret, fysiskt uttryck för den ursprungliga kristendomens egendomsgemenskap. En konkret sak, inte så mycket en symbolisk sådan (visserligen mindes man uttåget ur Egypten i den judiska urversionen av nattvarden)! Men sedan mystifierades måltiden till att bli mer och mer symbolisk, allteftersom man började tro på en historisk Jesus (vilket inte Paulus och de första kristna, t.ex. gnostikerna, gjorde) och fantiserade om att han instiftat måltiden och lagt en symbolisk mening i den ("Detta är min kropp". "Gör detta till minne om mig", osv.). Men nattvarden var inte något sådant ursprungligen, utan var en vanlig företeelse bland de judiska esséerna, en av urkristendomens källor, en helt judisk företeelse. 

 

Nattvarden urvattnades med påvekyrkans uppkomst till att ha mindre och mindre att göra med solidaritet med dom fattiga, utan mer och mer att göra med att symboliskt äta en historisk frälsares kött och blod genom intrikata symboliska tolkningar. I början delade man fortfarande riktigt bröd och vin, men intaget av dessa kom att minska ju mer nattvardens ursprungliga mening glömdes bort, och till slut, i vår tids stora kyrkor, åt man små syltunna kex (kallade oblater) och drack en skvätt druvsaft. Detta sammanföll med att aldrig förr i historien har klyftan varit större mellan rika och fattiga, och kyrkan har en avsevärd skuld i detta därför att den förstört nattvardens mening. Det finns en förbindelse mellan detta - kyrkans och samhällets lyx jämfört med den hemlösa uteliggaren i Stockholm centrum - och nattvardens förfall. 

 

St.Clara gör visserligen en hel del för de fattiga och hemlösa, men har de egendomsgemenskap, delar de lika mellan alla på sina nattvarder? Tusen mil därifrån, deras diakonala arbete är en klen tröst, små usla plåster på såren, medan kyrkans andliga lyxbulldozrar kör över själarnas landskap. Svenska kyrkan har aldrig omvänt sig från sin rikedom och sina smutsiga, oetiska investeringar, sitt horande med Babylon, det som gör att hemlösa och fattiga överhuvudtaget söker sig till deras kyrka. De hjälper med ena handen och utsuger med andra, precis som pingstkyrkan (minns ni mina aktioner i pingstkyrkor där jag ropade om detta?). Dubbelmoral. 

 

Det är denna förtryckande ande som jag känner på St.Claras bönemöten, och får mig att vilja lägga mig ner på golvet och sova istället för att be (jag gör detta ofta!), uttråkad av alla glättiga floskler utan innehåll och mening. Ja, kyrkan överlag har tömts så på sin mening, att man undrar om dom kan förlora mer (tänk på Livets Ord, som med sin amerikanska framgångskristendom och glättiga lovsång genomträngt även St.Clara kyrka). 

 

I St.Clara kyrka upplever man ofta att det är som om kyrkohistorien och helgonen aldrig har existerat. Kyrkan är byggt på klarissornas klosterruiner, genom att förstöra ett klariss-kloster (St.Klara av Assisi var Franciskus närmaste vän och efterföljare). Kanske även kyrkans andlighet är byggd på "kättarnas andliga ruiner"? Man känner inte "Guds" närvaro där, mest närvaron av Amerika och Babylon. Men en kyrkovärd, filologen dr. Mats Eriksson, har med sin fina bildning vunnit mitt hjärta! Och jag gillar också f.d. kyrkoherden Carl-Eric Sahlberg p.g.a. hans eldsjälsverksamhet för de hemlösa och hans fina bildning, ja, historiens närvaro i honom! Allt som för mig i kontakt med historien har min sympati, och människors historielöshet är mig en mycket tung börda i vårt samhälle, som jag bär med vånda. 

 

St.Clara kyrka har varit platsen för sällsynt heliga stunder, såsom Gustaf Frödings begravning, ledd av Nathan Söderblom. Ett lyriskt "helgons" begravning. Ska aldrig glömma detta.