Blomman är atomen vecklad ut så vi kan se atomens inre paradis
Blomman är en atom som vecklar ut sig så att vi kan se atomens inre paradis. Blomman är, i all sin ringhet, en nyckel till att förstå tillvaron (en tolkningsnyckel, precis som Jesu försoningsdöd enligt den kristna myten är en tolkningsnyckel till hela kosmos). En av de viktigaste tolkningsnycklarna, kanske? I den ser vi att naturen är paradisisk. Alltid när vi lämnar naturen i fred, utan att skända den, kommer det till sist skogar, ängar och till sist blommor på det. Det är som om naturen absolut vill bli blommor, blommor är dess yttersta konsekvens.
Kan du föreställa dig en blomma komma till helvetet efter dess död? Eller dess själ sluta existera, förintas totalt? Den är för paradisisk för sånt. Det går stick i stäv med dess ljuvliga väsen, som liksom är en överjordisk skönhet, som tillhör "andevärlden". Den är motsatsen till helvete och förintelse, den är det rena paradiset.
Hav tröst, o människa, även du är en blomma, även du är innerst inne samma slags atom som vecklar ut sig i blomman.
Det finns kraft i Jesu blod
Offerritualerna i det judiska Tabernaklet, särskilt försoningsoffret en gång om året, vars blod bars in i det Allraheligaste och som sonade folkets synder är en bild på martyrernas (däribland våra fångna djurmartyrers) blod som sonar de civiliserades synder (Jesu blod är en bild på detta också). Minnet av detta blod lagras i Det Allraheligaste, dvs. i Naturens hjärta, i atomerna, och det ropar efter upprättelse, ju mer blod desto starkare rop (se Upp. 6: 9-11). Martyrerna får sin upprättelse när Babylon faller och mänskligheten återgår sakta till Naturen, då kommer vi att hedra martyrernas (bland djur och människor) minne, inte Donald Trumps och Stefan Löfvéns minne. Historien återvärderas och skrivs på nytt. Denna gång utifrån folkets, martyrernas, helgonens och även djurens perspektiv, inte utifrån maktens mäns perspektiv, som inte kommer att ha mycket av vår sympati, de förstörde vår planet.
Har sonar martyrernas blod folkets synder? Inte så som kyrkan ofta tror, utan mer som P. P. Waldenström trodde (den subjektiva försoningsläran), offren uppenbarar kärleken, så att vi känner Naturens kärlek till oss, dess förlåtelse, så att att vi kan emot den och förlåta oss själva att vi t.ex. ofta förföljt vår egen tids heliga, såsom djuren, insekterna, växterna och dårarna. Och blodet ger oss mod och kraft att avlägga våra synder, omvända oss, och följa i Kristi fotspår, genom martyrernas exempel. "Det finns kraft, kraft, mäktig underbar / uti Gudslammets blod" sjunger pingstvännerna. Så sant, utifrån en mera symbolisk tolkning.
Det finns kraft
Vill du från syndernas börda bli fri?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Vill över synden du segrare bli?
I blodet finns underbar kraft.
Kör: Det finns kraft, kraft, mäktig underbar,
Kör: Det finns kraft, kraft, mäktig underbar,
uti Gudslammets blod.
Det finns kraft, kraft, mäktig underbar,
uti Lammets dyra blod.
2. Vill du bli fri ifrån syndens begär?
2. Vill du bli fri ifrån syndens begär?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Kom till den flod, som dig rening beskär,
I blodet finns underbar kraft.
3. Vill du bli vit såsom snö i hans blod?
3. Vill du bli vit såsom snö i hans blod?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Synden försvinner i livskällans flod,
I blodet finns underbar kraft.
4. Vill du åt Jesus hans ärenden gå?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Vill du bland jublande skaror här stå?
Min kommentar: Pingstvännerna sjunger ofta om Jesu blods källa, som den Livets flod som omtalas i Uppenbarelsebokens slut (t.ex. den förment sinnessjuka skalden William Cowpers ljuva sång "Här en källa rinner" handlar om detta, hör den här)". När jag tänker på min egen sång "Livsflodens sång", och tänker att livsfloden i min sång bl.a. är martyrernas (djur och människor) blod genom historien, som skänker liv åt Moder Jord och mänskligheten på ovannämnda sätt, då rörs jag djupt. Ja, man kan gråta av sånt.
