för naturens skull

Att polisen tar en om man går helnaken på gatan i stan en sommardag - det säger mycket om vår civilisation. På en nudiststrand får man gå helnaken - för då är nakenheten kontrollerad, i ett ghetto, och utmanar inte normerna. Går man däremot helnaken mitt i Stockholm City, utmanar man människorna, man blir som en spegel där de får se sin egen onaturlighet och perversitet, något dom absolut inte vill veta av. De projicerar istället sin egen galenskap på den nakne. Det är den nakne som är galen, inte de, den nakne som är pervers, inte de. Till psyket eller finkan med henom!

 

Vad trist. För nakenheten är helig. Den är kroppens ärliga uttryck för vem man är, bortom fasader och smink. Är det en av orsakerna till att man blir så avslappnad och ärlig i bastun? Ni vet hur man börjar prata med helt främmande människor om djupa ting i bastun.

 

Att våga gå naken är att våga dela med sig av den man är rent fysiskt. Att berätta om sig själv på kroppspråk. Att dölja sin nakenhet är (om det inte är kallt) att gömma sig själv, isolera sig från de andra, bygga en mur mellan sig själv och andra. Kläder är, när de inte behövs, skammens och asocialitetens redskap. Den fysiska girighetens redskap. Att behålla sin kropp för sig själv, att gömma den i sin egen vrå, istället för att uttrycka den åt andra.

 

Hur naken man vågar gå på gatan är ett av många mått på hur stark gemenskapen är i ett folk, om dom skäms för varann och vill gömma sig för varann, eller om de är öppna, ärliga och givmilda med sig själv. Det är också ett mått bland många på hur djupt ett folk har brutit med gud, med Moder Jord. När Adam och Eva hade syndat i Edens lustgård, gömde de sig och skylde sig med fikonlöv, eftersom de upptäckte att de var nakna. Detta är som en slags allegori på människans evolution, hur hen bröt med Moder Jord vid jordbrukets och städernas uppkomst, och sakta började skämmas över sin nakenhet p.g.a. den onaturlighet som var följden (inte bara kylan, vid emigration norrut, var orsaken till att man började gå med kläder, även skammen spelade en roll, vilket blev tydligt genom att man inte tog av sig kläderna för att spara på dem, under sommaren). Den kroppsliga skammens uppkomst har dock varit en långt utdragen process i människans evolution, och man hittar spår av den också bland relativt oförstörda vilda urfolk. Men de har dock ofta kvar det att de inte skäms över sexet, att det inte är syndigt att se på när andra har sex (så i boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld 1926), och att det inte är syndigt för kvinnorna att visa sina bröst, att gå med bara bröst. För dem är kläderna ofta bara en praktisk sak, som inte har så mycket att göra med att man skäms för sin nakenhet. Men med stadskulturens uppkomst, blev det värre och värre på detta område, helt tills det ansågs sinnessjukt att gå helnaken på gatan. På bilder i "Indianliv" kan man se fotografier av åttaåriga pojkar som går helnakna i indianbyn hela dagen, utan skam. Nordenskiöld fotograferade dessa också utan skam. Idag skulle detta närmast ansetts som pedofili. Misstankarna om pedofili har förpestat klimatet kring barns nakenhet, och har ökat drastiskt skammen kring nakenheten. Barn lär sig idag tidigt att nakenhet är något fult.

Jag har många gånger varit med om tillfällen på gatan då jag mött hundar som har skällt, och deras ägare har blivit arga på sina hundar, och förbjudit sina hundar att skälla. Tänk efter vad detta innebär; att förbjuda en hund att skälla. Motsvarigheten till det vore om jag förbjöd en människa att prata, och tejpade igen hens mun. Båda dessa förfaranden är grovt kränkande, enligt min åsikt. Men få reagerar mot att man förbjuder hundar att skälla. Det ska liksom vara helt naturligt, fast det är vidrigt och motbjudande. Det innebär en demonisering av hundens naturliga drifter, som om det alltid vore tecken på aggressivitet att en hund skäller. Men jag tror definitivt inte det. Skällandet är hundens enda språk (förutom kroppsspråket), och kan betyda en mängd olika saker, och uttrycka en mängd olika affekter. Jag tror t.ex. att hundar kan skälla av uppsluppenhet, glädje, nyfikenhet, kärlek, förvåning, förundran, iver, svartsjuka, grälsjuka, förnärmelse, sorg och en mängd andra affekter. Hundägare som tror att hundar alltid är aggressiva när de skäller har en oerhört primitiv uppfattning om skällandet och hundens väsen, som jag har svårt att tro att en hundägare har. Men att förbjuda hunden att skälla tyder ändå på en sådan uppfattning.*

 

 Jag ser civilisationens väsen avslöjas i detta förbud mot hundarnas skällande. Det är så mänskligheten uppför sig i stort. Det naturliga undertrycks och ersätts av det konstlade. Vi får inte öppet leva ut våra naturliga, fredliga, vardagliga drifter. Vi skäms över dem och gömmer dem. Eller varför tror du vi gömmer oss på toaletten bakom låsta dörrar när vi ska bajsa och kissa, detta heliga återförande till naturen av det vi har tagit från henne? Varför måste vi dölja detta och skämmas för detta? Eller varför blir vi haffade av polisen om vi går spritt naken i stan en varm sommardag? Har vi fallit så djupt att vi inte tål att se varandras kroppar, att vi skäms över våra egna kroppars utseende? Att vi skäms över vår djuriskhet? För alla djur är ju nakna, och nakenheten förbinder oss med djuren.

 

Eller varför måste vi alltid ha sex i hemlighet, bakom stängda dörrar, inomhus? Varför inte ha det ute i det fria, såsom djuren gör, utan skam? Har vi fallit så djupt att vi betraktar sex som något skamligt att dölja (1)? Och som därför genererar en hel porrindustri som en ringa kompensation, en sexistisk och pervers industri (i alla fall största delen av den)? Detta förakt för allt kroppsligt speglar ett förakt för naturen och det vilda som mänskligheten haft sedan civilisationen uppstod, och som mynnat ut i kapitalismens betraktande av naturen som enbart en källa till naturresurser att exploatera. Vad är detta annat än ett djupt förakt för naturens helighet, ett skändande av själva livet? Det är dogmen om att naturen endast är till för oss människor, och inte för sin egen glädjes skull, inte för sin egen skull. Kan föraktet för något bli större? Det är en herres förakt för sin slav, som hen ser som enbart till för att tjäna sin herre. Kapitalismen ser inte att den fortsätter den kolonialistiska slavdriftens tradition i hur den behandlar naturen och djuren. Precis så som slavhandlarna såg på de afrikanska slavarna på 1700-talet, ser de kapitalistiska cheferna på naturen och djuren. Och detta sipprar ofrivilligt över i deras syn på människan, människan är till för att "arbeta i sitt anletes svett", är bara till för att tjäna slaverimaskineriet civilisationen. Människan ses som en resurs att exploatera, tredje världens fattiga ses som billig arbetskraft att exploatera. Alla skall jobba för arbetets (och tillväxtens) egen skull, inte för arbetets nyttas skull, för den nyttas skull som arbetet skapare för livets helhet. Detta är vad man kallar "arbetslinjen", där man försöker skapa jobb för jobbens egen skull, för den eviga tillväxtens skull, och där människan reduceras till slav och arbetsrobot, som om detta var hennes sanna väsen. Men det är det inte, vi är inte evolverare att löneslava, vi arbetade överhuvudtaget inte innan vi lämnade djungeln, ja innan civilisationen uppstod för 10 000 år sedan. Att leka (2) och ta det lugnt, ett liv utan ständig stress och ständigt arbete, det är människans sanna väsen, som vi levt i under millioner år, hens djuriska väsen som vi undertrycker, på samma sätt som vi undertrycker djuren, naturen och allt som är naturligt och vilt. Allt hänger nämligen ihop.

 

* och även om hunden verkligen var aggressiv, tycker jag det är vidrigt att förbjuda det, det är som att förbjuda en människa att bli arg och vred, vilket är förnedrande. Vrede är en naturlig drift som bör bejakas, såframt det inte övergår i våld mot människor, djur och natur. Men att en hund skäller aggressivt betyder inte att den vill gå till attack och bita. Jag tycker att hundar alltid ska ha rätt att skälla, även när de är arga, lika mycket som vi människor har rätt att säga ifrån när vi blir arga.

  Jag har annars lärt mig att urskilja när hunden skäller så att den vill bita och anfalla, jag kan urskilja det i tonen hos skällandet. Men hundar på gatan har aldrig skällt så.

 

(1) I boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld (Åhlen och Åkerlunds förlag 1926) beskriver författaren hur flera urinvånarstammar i Amazonas lever. Bl.a. berättar han om hur deras ungdomar inte brydde sig om att gömma sig när de skulle ha sex med varann. Jag tror detta är rätt allmänt bland vilda urinvånare. De har heller inte några privata utrymmen att gömma sig i, man lever tätt inpå varann, och delar sovutrymme med varann i sina hyddor och tipin. Jag tror att det är med uppkomsten av de privata utrymmena som sex börjar ses som något privat att dölja. Det finns en länk mellan detta och nakenheten. Det är något som är fel och sjukligt med detta, tycker jag. Det är också först i civilisationen som man börjar leva nära främlingar som man inte ens känner, det är först i civilisationen som man har förlorat communitykänslan med sin omgivning, vilket bidrar till att man vill dölja sitt sex och sin kropp för de andra, och ha ett "privatliv". Privatliv är något främmande för urmänniskan och för djuren, och är ett tecken på djupt förfall, sjuklig individualism, på att vi förlorat communitykänslan med vår omgivnings människor.

 

 

(2) det vi uträttade under vår tid innan människan lämnade djungeln, samt på stenåldern när vi var jägare-samlare, var som en lek för oss, det var inte arbete i egentlig mening, precis som det är för resten av djuren. Något blir arbete när man har någon över sig som befaller en att arbeta (eller en kund som kräver att man ska arbeta, annars får man ingen lön), när det kopplas loss från det övriga livet, när arbete och fritid inte längre är ett, när det blir mekaniskt, så att man blir som en arbetsrobot, samt när man arbetar för mycket så att det blir tungt och stressigt, såsom vi gör i vår civilisation med våra åtta timmars arbetsdagar. På stenåldern "arbetade" vi bara två till fyra timmar om dagen, säger paleoantropologerna, därför kändes det inte som riktigt arbete, utan det gick som en lek.