för naturens skull

Får jag svara vad min är (du kan berätta om din i kommentarsfältet)? Det är de upplevelser jag hade när jag 2005 dansade barfota (springande, i nån sorts "springdans") till min mp3-spelares romantiska låtar i Kråkkärssskogen (Varissuoskogen) i utkanten av Åbo, där jag bodde under min  teologiska studietid 2004-2006. De upplevelser jag hade med skogen och musiken, där jag kom i kontakt med min barndoms sagolika skogsupplevelser, lade grunden till hela min kommande naturmystiska ekofilosofi och "karriär" som tiggarmunk i min egen munkorden, Den Heliga Naturens Orden. 

 

Men om jag ska välja en upplevelse från denna tid som barfotadansare i skogen, som var höjdpunkten, var det nog det jag upplevde natten då jag firade mitt och Naturens bröllop, en sommarnatt 2005, då jag tog en liten tall i Kråkkärsskogen till äkta, som min invigning i troheten till Naturen. Det var en symbolisk handling, och min lilla tall fick representera Naturen. Jag köpte en guldring och gjorde en ring åt tallen av guldpappersband.

 

Men det som gjorde outplånliga intryck på mig, var när jag den natten hörde på Edvard Griegs sång "Solveigs vuggevise", bland andra sånger och klassiska musikstycken (jag hade planerat allt i förväg). Den sången gav mig känslan av att vara som ett spädbarn i Naturens famn, och Griegs sång var Naturens egen röst, Naturen som vaggade mig till ro i sina armar. 

 

Jag var så mycket mer romantisk förr i tiden, psykmedicinerna har dräpt mycket, men jag känner att jag fått lite tillbaka i takt med nedtrappningen av mina mediciner, något som kan studeras i mina dikter, som fått mera känsla efter hand. 

 

 

 

 

Blomman är en atom som vecklar ut sig så att vi kan se atomens inre paradis. Blomman är, i all sin ringhet, en nyckel till att förstå tillvaron (en tolkningsnyckel, precis som Jesu försoningsdöd enligt den kristna myten är en tolkningsnyckel till hela kosmos). En av de viktigaste tolkningsnycklarna, kanske? I den ser vi att naturen är paradisisk. Alltid när vi lämnar naturen i fred, utan att skända den, kommer det till sist skogar, ängar och till sist blommor på det. Det är som om naturen absolut vill bli blommor, blommor är dess yttersta konsekvens.

 

Kan du föreställa dig en blomma komma till helvetet efter dess död? Eller dess själ sluta existera, förintas totalt? Den är för paradisisk för sånt. Det går stick i stäv med dess ljuvliga väsen, som liksom är en överjordisk skönhet, som tillhör "andevärlden". Den är motsatsen till helvete och förintelse, den är det rena paradiset.

 

Hav tröst, o människa, även du är en blomma, även du är innerst inne samma slags atom som vecklar ut sig i blomman.

En vacker sommardag på stranden är det svårt att inte tro att solen brinner av kärlek. 

Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.

 

Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där, just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).

 

Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.

När du lyfter på en stor sten, och ser alla underliga varelser som krälar där under i mörkret, ska du komma ihåg att de alla har samma ljuvliga väsen som hundarna (tänk mopsarna) och sparvarna. Alla djur och insekter och växter och stenar har samma paradisiska grundväsen, har jag sett.

Det är underligt, det som sker i ett kärleksförhållande mellan man och kvinna, hur det börjar med förälskelse och sakta övergår i något annat, ofta agape-kärlek (villkorslös kärlek), det verkar också ske på andra områden i livet, ja i livet som helhet. Vi förälskar oss i livet i vår barndom och ungdom, vi idealiserar livet som mest då, och sedan övergår det hela sakta i något annat.

 

Detta är också fallet med mitt naturförhållandes historia. Jag förälskade mig i naturen under åren 2004-2005, särskilt under min studietid vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi, när jag dansade mycket i Kråkkärrsskogen barfota till musik från min mp3-spelare. Det slutade med att jag gifte mig med naturen genom att ta en ung tall till äkta, och detta åter ledde till att jag avbröt mina studier och bosatte mig i skogen i Nackareservatet i Stockholm.

 

Men när jag flyttade ut i skogen, var det som om jag mötte verkligheten när det gällde naturen, och den var inte så romantisk, inte som jag hade drömt att det skulle vara. Sakta gick min förälskelse över, och övergick i något annat, något som brukar kallas agape-kärlek. Stommen i denna kärlek har varit att jag vill naturen väl, vill att den skall trivas och frodas och överleva människans terrorvälde. Ja, denna välvilja mot naturen, som sitter så djupt i mig, är själva fonden för min ekofilosofi och mitt engagemang på denna blogg. Min djuristiska filosofis födelse 2010 var också ett uttryck för min naturförälskelse, denna gång som förälskelse i djuren och det djuriskt naturliga.

 

För vissa övergår förälskelsen i bitterhet, när man får se den barska, osminkade verkligheten bakom fasaden hos sin älskling, men detta har inte hänt mig i min relation till naturen. Jag känner att jag älskar naturen mitt i all dess bräcklighet och trots dess rikedom på mygg, fästingar, lejon och tigrar och dess ibland grymma vinterkyla. Älskar den på ett oromantiskt sätt, för att den är det vackraste och finaste vi har.

The lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart’s core.

(William Butler Yeats, 1865-1939)


Översättning av Karl Asplund:

Innisfree: 

Jag vill stå upp och vandra, vill gå till Innisfree
och bygga mig en hydda av läkt och av ler,
så nio rader bönor och odla eget bi
och i den tysta gläntan slå mig ner.

 

Och där skall friden komma, den skall komma som en gråt
av dagg ur morgondimman, när syrsan sjunger skyggt,
var natt är full av silverljus, var dag av purpurståt
och kvällen full av hämplingvingars flykt.

 

Jag vill stå upp och vandra, ty dag och natt mig når
små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.
Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,
jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.

 

 

Min kommentar: Dikten Innisfree hör till den engelska lyrikens främsta pärlor, och har ett drag av nationalromantik, naturromantik och naturmystik i sig, längtan till landsbygden, längtan till det enkla bondelivet på landet. Det påminner om Tolstoj, ja man hör rentav en ton av urgammal permakultur i den; "och bygga mig en hydda av läkt och av ler" (läkt betyder långt, tunt och smalt trävirke). Inom permakulturen idag är det populärt med att bygga hus av lera, och den har samma längtan till landsbygden som Yeats har. Yeats föreställer sig att han ska finna friden på landsbygden, och att denna frid ska komma över honom som en gråt (enligt Asplunds tolkning), spontant och utan strävan. Han längtar bort från staden, och upplever att han, när han "på gråa gator går", dvs. går i staden, nås av tonerna från naturens paradis på landsbygden, som han hör djupt i sitt hjärtas kamrar.

 

Denna dikt gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag läste den för första gången (jag tycker Asplunds översättning är nästan bättre än originalet!), och jag tonsatte den även ganska snart (jag har inte skrivit ner melodin, men minns den, den är en variation av en av Edvard Griegs melodier). Den uttrycker så mycket av vad jag står för, och jag upplever den även som en särling bland de gamla dikterna; den ekologiska medvetenheten var ofta inte artikulerad på Yeats tid och före honom. Yeats sätter ord på något som inte hade namn den gången, innan miljörörelsen uppstod. Mycket var ju ekologiskt på Yeats tid, i slutet av 1800-talet, innan bilarna och flygen kom. Allt jordbruk var ekologiskt. Luffare fanns det gott om (Yeats ville luffa till Innisfree!). Det var när jordbruket industrialiserades och bilarna och flygen kom, som miljörörelsen uppstod - naturförstörelsen hade helt enkelt gått för långt, industrialismen hade gått för långt. Jag undrar om miljörörelsen känner till Yeats´dikt, om inte, så hoppas jag denna rörelse upptäcker den snart, den är så vacker. 

 

I December och i början av Januari skickade jag och min flickvän Titti Spaltro in diktsamlingar till ett antal olika större förlag, som Bonniers, Norstedts, Ellerströms och Natur och Kultur. Jag skickade in "Det som lever i skymning" och Titti skickade in "Naturens musik", båda diktsamlingarna innehåller mest naturlyrik och ekopoesi. Vi hade i höst skickat in samma diktsamlingar till det lilla alternativförlaget Fri Press (som har givit ut Andreas Björsten, bl.a.), men vi tyckte vi inte förlorar något om vi också skickar in till de stora förlagen, om inte annat så får vi i alla fall våra diktsamlingar lästa av lektörerna. Alltid något, när man är en så litet läst poet som jag.

 

Det här är tredje gången jag skickar in en diktsamling till förlag, tidigare har jag skickat diktsamlingen "Över floden mig" till Bonniers 2006, och diktsamlingen "Yeschua" till bokförlaget H:ströms 2010. Bonniers refuserade mig (detta var en så stor besvikelse att detta är en av orsakerna till att jag skickat så lite till olika förlag genom åren, trots att jag haft mängder av manuskript) och H:ströms svarade inte (de fick "Yeschua" som vackert handskriven minibok, i original, vet inte var den befinner sig nu, den är väl inte i soporna?).

 

Det här är den första gången jag skickar en diktsamling till många olika förlag på samma gång, vilket är klokt om man ska ha en chans att bli utgiven. Och det här är också första gången jag bett vänner läsa diktsamlingen och komma med synpunkter innan jag skickar in den. Och det är första gången jag bara skickar in en samling av mina bästa dikter och sånger genom åren. Om jag inte får ut mina dikter nu på något förlag, får jag det nog aldrig, för det känns som om jag redan har skrivit mina bästa dikter, och att jag aldrig kommer att uppnå samma nivå, bl.a. för att mina jäkla psykmediciner har avtrubbat mitt känsloliv, så att jag inte har samma poetiska känslighet längre, den finkänsliga kreativitet som all poesi härstammar från. Jag tycker att mina finaste dikter skrevs 2006-2007, när jag levde i min kåta och min lilla hydda i Nackareservatet. Det är också från denna tid alla mina sånger härstammar. Även 2010 var ett viktigt år i mitt skapande. Mina nuvarande dikter känns prosaiska i jämförelse med de bästa dikterna som jag skrev 2006-2007, då jag trollade med orden och skapade ett slags eget lyriskt språk, inspirerat av den s.k. "verbismen". Jag kan inte skriva så längre, kan inte trolla och förtäta språket som den gången, inspirationen räcker helt enkelt inte till. Det känns som om mina psykoser var priset jag till sist fick betala för min poetiska känslighet den gången. Som många sagt, så är gränsen mellan konstnärskap/kreativitet och galenskap hårfin (se t.ex. här).

 

Nu är jag däremot bättre på att skriva (relativt) nyktra prosaiska blogginlägg för att förbättra världen. Jag har kommit ner från mitt lyriska elfenbenstorn och står närmare verkligheten nu. Jag ser klarare, tycker jag. Bl.a. p.g.a. min ateism som jag hamnade i för tre år sedan. Och kanske var min ateism en konsekvens av avmattad poetisk kreativitet? Poesi ligger nära religion, faktiskt. Jag säger inte detta för att svärta poesin. Men poesi kan förföra en in i religion, vilket särskilt romantikerna genom tiderna är ett bevis på, många av dem var religiösa (Percy Bysshe Shelley (1792-1822) var ett exempel på en ateistisk romantiker, så det går också!). Jag försöker idag göra en syntes av ateism och romantik, och vad hamnar jag i då? Jo, mest i naturromantik, naturlyrik. Det tycker jag vi har för lite av i vår litteraturhistoria. Om det kan det skrivas så mycket. Naturen och universum är så stora och vackra! Ja, är inte naturen romantisk innerst inne? Vi märker kanske inte av det så mycket, eftersom vi lever i staden. Men förr i tiden var vi mer sammanvävda med naturen, och kanske det är en av orsakerna till att man var mer romantisk förr i tiden, både i poesi och prosa (religionen var en annan faktor).

 

Dock, ateismen, med dess respekt för förnuftet, gör att vi är återhållsamma i vår naturromantik. Man ska inte idealisera naturen för långt. Mina erfarenheter som skogsboende och hemlös har gjort sitt för att ta mig ner på jorden. Jag tror att man idealiserar lätt naturen för mycket om man inte bor i den, utan bor i staden, och börjar längta tillbaka till naturen. Men detta botas lätt genom att man lever ett tag sammanvävd med den. Men stadsborna överlag har lättare för att undervärdera naturen, och det är en reaktion mot detta som den naturromantiskt väckte ofta har, och som driver honom att överidealisera naturen. Men det hela blir som Hegels tes-antites-syntes, man hamnar någonstans mitt emellan undervärdering och överidealisering av naturen om man har en lång erfarenhet på detta område. Det vilda är inte så hemskt som stadsbon ibland tror, men inte heller så underbart som den stadsboende miljökämpen, som väckts till naturromantik, tror. Sanningen finns någonstans mitt emellan, tror jag. Ja, naturen är rätt trevlig när man bara lär sig att leva med den på fredlig väg, utan exploatering och övervåld. Men den är ingen sagobrud direkt, utan snart går förälskelsen över (så hände det mig, jag blev förälskad i naturen under min studietid i Åbo 2004-2006, och flyttade sedan till skogs, men sakta mattades förälskelsen av), och man ser att det även finns myggor och fästingar, som gör sitt för att avbalansera naturromantiken. Detta realiseras oftast av den som är nära sammanvävd med naturen, naturromantikern i staden kan fortsätta överidealisera naturen hela livet, i värsta fall.

 

Men naturen är det vackraste vi har, och det är rätt mycket.