för naturens skull

Här är en intressant artikel om att människan är växtätare av naturen, rent anatomiskt. Jag har hävdat det tidigare här på bloggen, även om jag också sagt att jag accepterar småskaligt fiske (jag är emot industrifisket). Jakt är jag emot, fram tills djuren på jorden har återhämtat sig och förvildat sig tillräckligt.

 

Artikeln hävdar att en varelse inte är köttätare eller allätare bara för att hen är kapabel att äta kött. Man måste också ha den rätta anatomin för att kunna räknas som detta. De djur vi liknar mest, chimpanserna, är växtätare till 99 procent. Den ena procenten som inte kommer från växtriket består faktiskt mest av termiter, inte kött. Jag skulle säga att människan är skapad att äta växter i huvudsak (och av växterna mest frukt, det känner jag instinktivt) och lite insekter vid sidan om. Kanske även lite asrester från vad rovdjur lämnat efter sig, och benmärg, om vi är extra hungriga. Men vi har inte instinkten att jaga djur, såsom lejonet har. Vi jagar för att överleva, inte för att vi dreglar när vi ser en gasell eller ett rådjur när vi är hungriga. Är inte detta uppenbart? Jag är således vad jag som kallas "semi-vegetarian", eftersom jag accepterar att äta fisk (detta kallas pescetarianism) och insekter. Jag anser att veganer och strikta vegetarianer inte riktigt är realistiska när dom kräver att folk ska sluta äta fisk och insekter. Dessa är så viktiga för många urfolk. Vad ska eskimoerna äta om inte fisk? Jag är emot jakt och industriell slakt (som enligt mig är folkmord på djur), det kan vi klara oss utan, men ska vi också slopa fisk? Det blir för svårt. Att acceptera småskaligt fiske är för mig en gyllene medelväg, en realistisk syn på matanskaffandet. Fisk är också allmänt betraktad som något av det hälsosammaste man kan äta, vilket tyder på att vår kropp gillar det. Jag gillar dock inte att man odlar fisk, jag tycker även fiskarna har rätt till frihet och till att leva lyckliga i den fria naturen. Vi måste minimera djurs lidande, men vi måste också få i oss tillräcklig mat, och inte förstöra våra kroppar i för mycket jordbruk och odling. Därför är jag för småskaligt fiske.

Jag rannsakar mig ibland om jag är på fel kurs med djurismen, om den måhända är fel. Men jag kan inte komma ifrån att kärnan i den är sann; människan är ett djur bland andra djur (står inte över de andra djuren), och bör leva i harmoni med sig själv, bör leva som ett djur. Hur kan någon förneka detta? Håller ni med mig, mina läsare? Men för mina föräldrar är detta rena pesten (och även för många andra religiösa). Ja, de skäms ju för sin djuriska natur, då är det inte så konstigt. Dom skäms för allt som på ett direkt sätt påminner dem om att de är djur; bajsandet och kissandet, pruttandet, sexet osv. Men hur korkat är det inte att skämmas för att man är ett djur! Man har då kommit i konflikt med själva verkligheten, man vill gömma och dölja verkligheten, man vill egentligen döda verkligheten. Religionen är ofta mycket livsfientlig.

 

Är det så hemskt att vara ett djur? Är djur verkligen så hemska?

 

Men det finns de som menar att människans evolution är naturlig: vi har inte slutat vara djur bara för att vi är civiliserade, civilisationen är naturlig för människans djuriskhet, den är djuret människans kännetecken. Myror bygger myrstackar, och människan bygger civilisation.

 

Det är svårt att säga emot detta resonemang, som är vanligt bland civilisationstroende ateister. Hur ska jag tackla detta?

 

Jag tacklar detta genom att se in i mig själv, och känna efter. Hur uppkom djurismen? Jo, genom att jag släppte mina hämningar, mina spärrar, min skam, och blev genomärlig, jag släppte den civiliserade fernissa och det hyckleri som vi alla känner så väl. Det som då uppstod i min skalle var djurismen. Att det civiliserade projektet är totalt ute och cyklar. Att vi, när vi släpper det "frivilliga" löneslaveriet, då återvänder vi till naturen, skogen och djurens levnadssätt, att det är det som kommer otvunget upp när vi släpper våra hämningar. Inte brottslighet. Det är inte naturligt. Djurens livsstil är naturlig. Och civilisationen har kommit mycket långt bort från djurens livsstil. Studera bara en typisk löneslav (det finns undantag!) så ska du se hur hon förtrycker sin djuriska natur för att anpassa sig efter civilisationen. Hon erkänner sällan att jobbet bjuder hennes natur emot, men man märker det i hur hon längtar efter att arbetsdagen ska ta slut, och hur hon tvingar sig upp på morgonen för att gå lite motvilligt till jobbet. Inga djur gör detta. Inte ens myrorna, som ska vara den djuriska arketypen för flit. Djuren lever direkt, enligt instinkterna. Vi har ingen "jobbinstinkt" som säger att vi ska jobba i samhällets specialiserade yrken. Våra instinkter föddes och utvecklades i djungelns ro, där vi vandrade nakna och levde på frukter och nötter direkt från träden. Vi jobbade inte då, och allt jobbande har bara fört oss längre och längre från vår ursprungliga djurnatur. Redan jakten med mer utvecklade jaktredskap (så att vi kunde döda) var ett avsteg från vår djurnatur. Det ligger inte i vår instinkt att döda andra däggdjur. Det är bara att prova, så ska du få se. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna. Vi har inga huggtänder. Och det är manipuleringen med elden och saltet som har fått oss att tycka om kött och fisk. I rå form tycker vi inte de smakar särskilt gott. 

 

Men det är inte bara våra instinkter som säger oss att civilisationen är emot vår djurnatur - även civilisationens följder säger oss det; vi håller ju på att förstöra vår planet! Civilisationen är inte naturlig, den är cancerlik. Den är en sjukdom, för att tala med anarkoprimitivisten Edward Carpenter (1844-1929). Och visserligen kan även sjukdomar vara naturliga, ingenting är i en bemärkelse onaturligt, men jag vill ändå fasthålla att civilisationen är livsfientlig och strider mot vår natur som djur. Och om vi har en hel uppsättning fel som inga andra djur har, och vi vantrivs av dessa fel och de håller på att förstöra vår planet, kan man inte då kalla dem onaturliga? Är en bulldozer naturlig? Man får verkligen anstränga sin fantasi för att få den att kallas naturlig, om vi ska bevara något av det ordet naturligt har stått för sedan urminnes tider. 

 

"Vi vantrivs i kulturen", sade redan Freud. Finns det djur som har skapat åt sig ett samhälle som de vantrivs i? Det tror jag inte. Det är inte naturligt med arbete bland djuren, allra minst med långtgående arbetsfördelning, specialisering inom arbetet. Det får oss att bli uttråkade. Vi gör ofta bara samma saker hela tiden. Vårt arbete tar oss bara längre och längre från våra instinkter desto mer specialiserat det är. Det blir bara längre och längre avstånd mellan det vi gör och vår överlevnadsinstinkt, som skulle diktera vad vi gjorde, om vi fick välja själv - syssla med sånt som hade med våra basbehov att göra, inte att putsa på någon rik människas sjuka rikedom, som de flesta gör. Det kan inte vara naturligt!