för naturens skull

Av den fantastiska romanförfattaren, anarkoprimitivisten Daniel Quinn (som tyvärr gick bort i början av året), har jag lärt mig att tillgången till mat är det som avgör befolkningsmängden. Så vad är det då som gör att det är för många i Afrika och Asien, och gör att de ständigt svälter? Jo, det är att de bedriver civiliserat jordbruk, det Quinn kallar "totalitärt jordbruk" *, som möjliggör massproduktion av grödor, maximal produktion av grödor. Detta plus biståndshjälp i olika former. Ty de extra människorna som kommer till och skapar överbefolkning, är faktiskt gjorda av mat. 

 

Varför var inte svåra svälttider med massvis som dör av svält, ett stort problem innan civilisationen uppstod? Jo, ty då var vi så få, och vår matförsörjning så robust och småskalig, att när försörjningen blev svår någonstans, t.ex. p.g.a. torka, drabbade det inte stora mängder människor, såsom det gör när jordbruket drabbas av störningar. Det är ju sällan torka över hela landet, och om vi är glest utspridda, drabbas inte stora mängder människor av störningar, så som det gör idag. 

 

Skall vi åt svälten i Afrika, måste vi minska befolkningsmängden där, det finns ingen annan utväg. Och vägen dit går genom att sakta lägga ner det totalitära jordbruket och återgå till förfädernas livsstil. Ty det totalitära jordbruket är orsaken till överbefolkningen. 

 

Ja, jag skulle även gå så långt som att säga att den koloniala biståndshjälpen, som syftar att civilisera afrikanerna, måste läggas ner, både i form av mat och kolonial undervisning i skolor. Istället måste vi hjälpa dem att återgå till sitt ursprung, och detta kan inte vi västerlänningar utan att vi själva återgår till vårt ursprung, urfolkslivsstilen, det enda hållbara exemplet för afrikanerna. Som Bibeln säger: En blind kan inte leda en blind. Fast många afrikaner är inte blinda, utan ser mycket, mycket klarare än oss västerlänningar, och det är i själva verket de som måste komma till oss och lära oss att gå tillbaka på våra vägar, att bli hållbara igen som våra yttersta förfäder. 

 

Varje dag som vi i västvärlden uppför oss som brottslingar mot natur, djur och fattiga, utan att man åtalas för det, kommer missionärerna och utvecklingsarbetarna också att göra afrikanerna till likadana brottslingar.

 

En teologiedoktorand sade en gång till mig (2008) om min syn på detta: "Du lever på kolonialismens tid!" Jag förbluffades över att en begåvad akademiker inte ens kunde se att kolonialismen fortsatt. På utstuderade, för många vanliga folk dolda sätt.

 

 

* "For its complete ruthlessness toward all other life-forms on this planet and for its unyielding determination to convert every square meter on this planet to the production of human food, I´ve calleed it totalitarian agriculture." (Daniel Quinn i boken "The story of B", 1996, s. 260)

Livets mål för de civiliserade är inte att som Buddha lärde, släcka sina begär, utan att förvandla sina dåliga begär till goda begär, förvandla begäret efter död (såsom status, ära, lyx och rikedom) till begär efter liv (såsom community, naturnärhet, ett enkelt och fattigt liv, gärningar som är nyttiga och fruktbara för livets helhet). Att detta låter sig göras, är apostlarna, de heliga dårarna, helgonen och martyrerna vittne på, man kan faktiskt som Franciskus förälska sig i fattigdomen, ty den är glädjerik och livgivande för den som den adopterar som lärjunge, det kan jag vittna om. Och då gäller det all slags fattigdom, även att vara fattig på status och ära, försmädad och kanske kallas sinnessjuk av många. För många helgon och heliga dårar var det en ära att "bära Kristi smälek (gammalt ord för vanära)". Men tyvärr är det inte så för "den andliga eliten" i Sverige, allra minst de på toppen, Svenska Akademien. Där hålls tyvärr begäret efter världslig status i högsta grad vid liv, man tävlar om den. Det är begär efter död, ty världslig status förstör en människas andlighet, gör henne "divig" och snobbig. Den som vaknat ur detta begärs slummer, begär inte längre att klättra upp i Babylons hierarkier, utan vill ha sann kärlek istället, och det inte av vem som helst, utan av de minst ansedda, dem på botten, slavarna, fångarna, tiggarna, de hemlösa och djuren, inte minst de fångna djuren. Dem vill man alliera sig med, och man ringaktar Svenska Akademiens kärlek, ty den är inte ren och äkta.

 

Med dessa rader har jag försökt fånga essensen i den kristna mystikens lära om utblottelse (kenosis), som man kan finna hos mystiker som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset och Hjalmar Ekström. Och "underligt nog" harmonierar den helt och hållet med miljörörelsens lära om att gå tillbaka till naturen. I naturen råder nämligen djup fattigdom och utblottelse (de flesta lever på "existensminimum", i våra termer), och dit skall vi alla återvända i döden, till denna fattigdom, som leder oss till den eviga glädjen, som man inte finner i himmelska städers rikedom och prakt, utan i gemenskap med allt levande, i den mystiska föreningen med alla atomer i atomernas andevärld. Ty "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till" (Matt. 5:3). Att bli det minsta och ringaste man kan bli, en atom, är här den största glädjen, ty det är den största gemenskapen, det finns flest som är lika dig, du inlemmas i "Gud", atomernas kosmiska community, vår bestämmelse. Att försvinna i atomernas mängd, som droppen i havet, där alla skillnader utplånas, det är kärlekens bestämmelse och evighetens begynnelse.

Det är en underlig paradox att civilisationen badar i lyx och överflöd, till synes hedonistisk, men förtrycker kroppen och allt det djuriska och håller det i slaveri, tvingar kroppen upp på morgnarna till 8 timmars slaveri 5 dagar i veckan. De vilda djuren däremot, lever i djup fattigdom och askes, till synes antihedonistiska, men bejakar kroppen och det naturliga och djuriska, och går inte i något jobb, utan lever i stor frihet och spontanitet, följande sina naturliga instinkter, helt utan slaveri. Detta är en av de underligaste paradoxer vi har. Och det är en paradox som säger mycket.

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att naturbarnshelgon som Franciskus av Assisi var vanligare desto längre tillbaka i tiden man går, de har bara ignorerats av kyrkohistorien, eftersom de inte passar där, tydligen. Detta är särskilt sant när man tänker på vandrarpredikanter och folk som levde som apostlarna i urkyrkan. Sådant har så gott som dött ut, och det alltmer desto länge tiden har gått.

 

Ett tydligt exempel på att detta är sant, är att samtidigt som Franciskus levde, var Europa full av katarer, en gnostisk-manikeisk sekt som tog kraftigt avstånd från katolska kyrkan, särskilt prästerskapet, hierarkin och sakramentväsendet, och återupplivade urkristendomen. De blev fruktansvärt förföljda av katolska kyrkan, inkvisitionen krossade dem, och själva ordet "kättare" härrör från ordet "katar". Det finns ingen katarisk kyrka idag, men man har dock försökt återuppliva deras tro i Sydfrankrike.

 

Katarerna var uppdelade i två grupper, församlingen och "perfecti", de fullkomliga. "Perfecti" levde som urkyrkans apostlar, som vandrarpredikanter, luffarhelgon, som hade försakat all jordisk egendom för att vandra omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen. "Perfecti" var asketer, och vegetarianer.

 

En av de mest rörande sakerna med katarerna, är att de förkastade även katolska kyrkans lära om evigt helvete, och var universalister, anhängare av tron på allas slutliga frälsning, apokatastasis. Detta drag hos dem påminner om att lutherdomens motsvarighet till katarerna - radikalpietisterna  (tänk på Lars Ulstadius) ofta var universalister. Ja, att radikalism leder till universalism, är ett vanligt fenomen inom kyrkohistorien. Det är nästan alltid den förtryckande kyrkliga överheten som tror på evigt helvete, vilket passar hand i handske med den. Urkyrkan trodde inte på denna lära, och detta visste antagligen katarerna.

 

Katarerna trodde också på reinkarnation, "metempsychosis". 

 

Det fanns katarer både i Italien, Nederländerna, Tyskland och Frankrike, om inte i flera länder. I Sydfrankrike kallades de ofta Albigenser. Bogomilerna på Balkanhalvön är en släktning till katarerna, som influerade katarerna.

 

När det gäller katarernas gnosticism, så är det debatterat hur långt urkyrkan var gnostisk, jag tror det är rätt klart att de ofta inte trodde på demiurgen, även om Paulus använder beteckningen "denna världens gud", som ibland tolkats som demiurgen. Att tro att en ond gud (Gamla Testamentets gud) skapat världen, som katarerna trodde, och att där bakom fanns en god gud, och att Jesus var utsänd av denna goda gud, är en rörande tro, som säger något om det lidande som måste ha funnits där bakom, vilket förtryck från deras sida som trodde på Gamla Testamentets gud. Ja, jag har inte mycket sympati för den guden, blodig är hans historia, full av tortyr, och är inte den moderna psykiatrin, som jag lidit så mycket av, i samma anda som GT-guden, som inte tål oliktänkande?

 

Ett intressant faktum är att katarerna inspirerat Simone Weil, den store anarkistiske filosofmystikern.

När jag satt på St.Clara kyrkas morgonbönemöte (med nattvard) i morse, något jag ofta gör, föll det mig in att mötet var en uppvisning i "upp-och-ner-andligheten". Det som skall tolkas symboliskt tolkas bokstavligt, och det som ska tolkas bokstavligt tolkas symboliskt. Så ber folket i bönemötet till en Jesusgestalt som uppfattas som en historisk person, fast han antagligen inte har existerat (i alla fall inte såsom evangeliernas Jesus) och antagligen bara ska förstås som en arketyp. Och man tolkar alla Bibelns berättelser som historiska händelser, fast de flesta inte är historiska, utan ska tolkas allegoriskt och symboliskt-andligen. 

 

Vad tolkas symboliskt då? Jo, just det som skulle tolkas bokstavligen! Nattvarden! Den skulle ursprungligen vara en fysisk kärleksmåltid ("gemenskapsmåltid", "agapemåltid") där de fattiga fick äta sig mätta av de rikas bord, där man delade lika mellan alla, där skillnaden mellan rika och fattiga utjämnades, för varje måltid. Ett konkret, fysiskt uttryck för den ursprungliga kristendomens egendomsgemenskap. En konkret sak, inte så mycket en symbolisk sådan (visserligen mindes man uttåget ur Egypten i den judiska urversionen av nattvarden)! Men sedan mystifierades måltiden till att bli mer och mer symbolisk, allteftersom man började tro på en historisk Jesus (vilket inte Paulus och de första kristna, t.ex. gnostikerna, gjorde) och fantiserade om att han instiftat måltiden och lagt en symbolisk mening i den ("Detta är min kropp". "Gör detta till minne om mig", osv.). Men nattvarden var inte något sådant ursprungligen, utan var en vanlig företeelse bland de judiska esséerna, en av urkristendomens källor, en helt judisk företeelse. 

 

Nattvarden urvattnades med påvekyrkans uppkomst till att ha mindre och mindre att göra med solidaritet med dom fattiga, utan mer och mer att göra med att symboliskt äta en historisk frälsares kött och blod genom intrikata symboliska tolkningar. I början delade man fortfarande riktigt bröd och vin, men intaget av dessa kom att minska ju mer nattvardens ursprungliga mening glömdes bort, och till slut, i vår tids stora kyrkor, åt man små syltunna kex (kallade oblater) och drack en skvätt druvsaft. Detta sammanföll med att aldrig förr i historien har klyftan varit större mellan rika och fattiga, och kyrkan har en avsevärd skuld i detta därför att den förstört nattvardens mening. Det finns en förbindelse mellan detta - kyrkans och samhällets lyx jämfört med den hemlösa uteliggaren i Stockholm centrum - och nattvardens förfall. 

 

St.Clara gör visserligen en hel del för de fattiga och hemlösa, men har de egendomsgemenskap, delar de lika mellan alla på sina nattvarder? Tusen mil därifrån, deras diakonala arbete är en klen tröst, små usla plåster på såren, medan kyrkans andliga lyxbulldozrar kör över själarnas landskap. Svenska kyrkan har aldrig omvänt sig från sin rikedom och sina smutsiga, oetiska investeringar, sitt horande med Babylon, det som gör att hemlösa och fattiga överhuvudtaget söker sig till deras kyrka. De hjälper med ena handen och utsuger med andra, precis som pingstkyrkan (minns ni mina aktioner i pingstkyrkor där jag ropade om detta?). Dubbelmoral. 

 

Det är denna förtryckande ande som jag känner på St.Claras bönemöten, och får mig att vilja lägga mig ner på golvet och sova istället för att be (jag gör detta ofta!), uttråkad av alla glättiga floskler utan innehåll och mening. Ja, kyrkan överlag har tömts så på sin mening, att man undrar om dom kan förlora mer (tänk på Livets Ord, som med sin amerikanska framgångskristendom och glättiga lovsång genomträngt även St.Clara kyrka). 

 

I St.Clara kyrka upplever man ofta att det är som om kyrkohistorien och helgonen aldrig har existerat. Kyrkan är byggt på klarissornas klosterruiner, genom att förstöra ett klariss-kloster (St.Klara av Assisi var Franciskus närmaste vän och efterföljare). Kanske även kyrkans andlighet är byggd på "kättarnas andliga ruiner"? Man känner inte "Guds" närvaro där, mest närvaron av Amerika och Babylon. Men en kyrkovärd, filologen dr. Mats Eriksson, har med sin fina bildning vunnit mitt hjärta! Och jag gillar också f.d. kyrkoherden Carl-Eric Sahlberg p.g.a. hans eldsjälsverksamhet för de hemlösa och hans fina bildning, ja, historiens närvaro i honom! Allt som för mig i kontakt med historien har min sympati, och människors historielöshet är mig en mycket tung börda i vårt samhälle, som jag bär med vånda. 

 

St.Clara kyrka har varit platsen för sällsynt heliga stunder, såsom Gustaf Frödings begravning, ledd av Nathan Söderblom. Ett lyriskt "helgons" begravning. Ska aldrig glömma detta. 

 

 

Det är fel att leva på de fattigas arbete för att skapa konst för att hjälpa de fattiga. Det är att hjälpa de fattiga med ena handen och utsuga dem med andra handen. "Be your message". Lev istället vid de fattigas sida och dela deras bördor, och skriv och måla där bredvid, på ett sätt som inte kostar dem slit. 

Den civiliserade människan blir destruktiv även i sin naturlängtan. Hon försöker tillfredsställa denna längtan genom att turista i Syd, vilket förstör både natur och utsuger fattiga i landet, och genom att bygga hus i skogen, vilket gör att skogarna krymper. Man måste ställa sin naturlängtan under Kristi herravälde, och följa i Kristi fotspår, det är enda vägen för oss i västvärlden.

 

 

 

 

 

(avskrift av en handskriven minibok som jag ska ge till en präst i St. Klara kyrka)

 

 

sammanställd av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant.

 

Naturens förlag 2018

 

Tillägnas St.Clara* Kyrka,

med tack för allt stöd till

de fattigaste ibland oss.

 

 

*St. Clara är Clara av Assisi, Franciskus av Assisis vän, som också skapade en tiggarorden, en för kvinnor (Franciskanerordens andra gren, "klarissorna").

 

 - - - - - - - - -

 

"Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder jord, som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och örter" (Ur Franciskus' Solsång, övers. av Br. Agostino)

 

"Och liksom fåglarna intet äger i denna världen, skulle bröderna inte heller äga något, utan i allt anförtro sina liv åt Guds goda och faderliga omsorg." (Ur "Fioretti" (en av de tidigaste legendsamlingarna om Franciskus) kap. XVI, övers. av Br. Agostino)

 

"Ta inte mina pärlor!", utbröt Franciskus, när en av bröderna ville skaka av lössen ur hans fårpäls." (Lars Larsen, fritt ur minnet av vad han läst om Franciskus)

 

"...inte ens ohyra och råttor kan han förmå sig att döda, en slags livsvördnad till utseendet så lika men till innebörden så olika, de buddhistiska munkarnas." (Emilia Fogelklou i boken "Frans av Assisi" 1922)

 

"När den helige Franciskus såg en mask på vägen tog han den i handen och lyfte den åt sidan, så att den inte skulle bli ihjältrampad." (Annika Spalde och Pelle Strindlund i boken "Varje varelse ett Guds ord. Omsorg om djuren som kristen andlighet", Arcus förlag 2005)

 

"Sankt Bonaventura (1221-74) skrev i sin biografi över Franciskus att denne kallade varje djur, hur litet det än var, för "broder" eller "syster" eftersom de hade samma ursprung som han själv. De hade frambringats av samma Skapare:" (Spalde/Strindlund i ovannämnda bok)

 

"Franciskus av Assisi (1182-1226) lovsjöng den heliga lydnaden till Gud. Den höll det egoistiska jaget i schack, "så att människan kan tjäna alla människor på jorden och inte bara människorna, utan också alla djur, tama och vilda." (Spalde/Strindlund i samma bok)

 

"I stället för att vara en förbannelse, som man i resignation fördrager, blev egendomslösheten en källa till glädje och frihet, en känsla av förening med hela skapelsen."..."Fattigdomen var hans glädje." (Ur Lechard Johannessons bok "Franciskus. Karismatikern. Den egendomslöse.", Centro Ecumenico Nordico Di Assisi, 1975)

 

"I Italiens varma klimat är det möjligt att gå barfota och sova ute under natten. Vi vet ju att Frans och hans medbröder praktiserade detta." (Lechard Johannesson, i ovannämnda bok).

 

"Vi får inte värdesätta penningar mer än sten. Djävulen vill förblinda dem som strävar efter att skaffa sig penningar och som anser dem för mer än sten." (Franciskus, citerad av Lechard Johannesson i samma bok)

 

"Egendomslösheten är en Kristi gåva - inte ett krav." (Lechard Johannesson i samma bok)

 

 

 

"Det finns en orsak varför kyrkohistoriens vackraste och ljuvaste helgon, Franciskus, också var den som var närmast naturen, mest naturbarn av dem alla." (Lars Larsen)

En människa som levt i berömmelse och lyx hela sitt liv, t.ex. en i kultureliten, och alienerat sig således från fattigdomen i naturen som alla ickemänskliga djur delar, ja från naturen själv, får inte sällan betala för detta rus på dödsbädden, genom skräcken för dödens fattigdom, en skräck som egentligen är en skräck för den natur som blivit något okänt, en skräck som inte djuren har*, och som man har allt mindre ju mer lik djuren man är, ty döden är en del av naturen, och blir allt mindre okänd ju mer man umgås med naturen. Det är mycket det okända med vad som händer efter döden som får en att frukta den. Särskilt om man tror på evigt helvete för de oomvända och kommer i tvivel om sin själs frälsning, vilket kan hända vilket helgon som helst (detta är den mest fruktansvärda dödsskräcken, och kan drabba vem som helst som dömer folk till evig fördömelse). Den som umgåtts mycket med naturen får allt svårare att tro på evig fördömelse (något som t.o.m. så bildade som Horace Engdahl tror på, bildning hjälper tydligen inte), ty något sådant står helt enkelt inte att läsa i naturens bok, vilket bevittnas också av att inga vilda urfolk tror på evig fördömelse, så lång jag vet, den tron hittar man bland de civiliserade. Jag kallar det förorening av fantasin, inte bara miljön ska de civiliserade förorena, utan också en människans fantasiliv (är inte miljöförorening och fantasiförorening två sidor av samma mynt?). Det är de som lever i helvetet som tror på helvetet och har nära döden-upplevelser om det eviga helvetet.

 

Ateism hjälper mot dödsskräck, men ateismen måste gå på djupet, och detta djup måste man leva sig till genom att vara trogen verkligheten och söka verkligheten rent praktiskt, i sin livsstil, inte bara rent intellektuellt. 

 

*ickemänskliga djur fruktar visserligen lidandet och dödsprocessen, men inte vad som kommer efter döden, inte "utslockandet", förruttnelsen och återgåendet till mullen (detta vet jag genom introspektion och nära umgänge med naturen, jag är också ett djur)

Det finns två hierarkipyramider i det mänskliga samhället, en med toppen upp, och en med toppen ner. Den med toppen ner ligger under den med toppen upp, och de bådas bottnar möts i mitten. Från denna mitt och uppåt längs den övre pyramiden börjar folks beundran och solidaritet strömma uppåt mot de över en själv (undantag finns), högst upp i toppen är det en personlig Gud som solidariteten strömmar upp till (det finns en liten lucka som vetter upp mot Gud i toppen). Antingen är det den katolska Påven eller så är det USA:s president som står högst upp på toppen, med mest makt och status.   

 

Från mitten och och neråt längs den nedre pyramiden (någonstans i arbetarklassens hierarkier) börjar ens beundran och solidaritet strömma neråt, mot de under en själv (undantag finns förstås). För dem längst nere (de är få, det är de fattigaste av de i bl.a. följande kategorier: skogstokiga eremiter, luffare, indiska sadhun, miljöaktivister, hippien, outsiders, anarkoprimitivister, djurrättsaktivister, hemlösa och sedan en och annan bydåre) är det djuren och naturen som gäller, i bästa fall. Dessa bildar för mänskligheten en trång port ut i det stora "allmänlivet", där de flesta varelser lever, och där det saknas tydliga hierarkipyramidstrukturer, istället är det ett intrikat och synbarligen kaotiskt nätverk där alla är sammankopplade på kors och tvärs och där det är svårt att avgöra vem som står över vem, och i vilken ordning (du kan inte göra en sån här bild av allmänlivet). Nationer hittar du inte, ej heller kungar och presidenter över nationer, högst myrdrottningar i små myrstackar. Klassmotsättningar hittar du inte (därav svårigheten att göra hierarkipyramider), ej heller rika och fattiga. Så lever de flesta på denna planet, ja alla bakterier och insekter, och en räv som stryker genom stadens utkanter har säkert undrat, på sitt lilla lustiga sätt, i bilder, över vad den underliga outsidern människoarten sysslar med, avskuren som den är från resten av livets sätt att leva, utgörande en pytteliten minoritet, men en sjuk och cancerlik utväxt som resten av arterna lider under.

 

Som sagt är porten trång från hierarkipyramiderna ner ut i "allmänlivets" snudd på demokratiska jämlikhet, vägen går genom det som de i toppen ser som något lågt, förfallet, "djuriskt" (detta ords klang röjer de styrandes smutsiga fantasi), gudlöst, kaotiskt, dåraktigt och spöklikt. Porten går genom den allra fattigaste minoriteten på jorden, den nedersta bottnen i samhället, den hemlöse tiggaren på gatan, gatubarnen, galningen, bydåren, den "utvecklingsstörde", och genom slummen. Du kan aldrig komma dit ut genom andra öppningen, den som vetter uppåt, den går rakt ut i megalomanins, storhetsvansinnets kalla, virtuella värld, där ingen varelse från allmänlivet någonsin har satt eller kommer att sätta sin fot. Och porten är så trång att du inte kan hoppa över den romska tiggaren på din egen gata, och åka till Indien som missionär eller biståndsarbetare, du kommer aldrig ut genom porten den vägen, du kommer obönhörligt att bli en kolonialist i den förhatliga "civilisationens", ja den övre hierarkipyramidens tjänst, för att alienera de fattiga i Indien från allmänlivet, naturen. Nej, porten är trång, och inga förhandlingar hjälper, du kan vrida dig och bortförklara och lura dig själv hur mycket du vill, du når inte ut genom porten så. Porten in i "Det Nya Jerusalem", "Eden", Livets katedral och tempel, helgedomen dit vi alla en gång ska återvända.

Det känns ibland som om man måste ha makt och rikedom i vårt samhälle om man verkligen vill göra stora insatser för det goda, och att det till och med då är det mycket svårt. De som är på botten av samhället får nöja sig med saker som att städa toaletten och skriva bloggar som nästan ingen läser. Det känns som om porten till att verkligen göra en insats som känns i världen, är stängd av maktens män, och att vägen dit inte sällan går genom kändisskap och rikedom. De fattiga har inte bara blivit bestulna på ting och mark, utan även på rätten att göra gott.

 

Vad kan man göra på botten av samhället? Man kan skänka en slant åt tiggarna på gatan, men går det verkligen till tiggaren, eller till ligor? Jag vet inte.

 

Man kan hjälpa hemlösa, men det helt centrala, att skaffa dem lägenhet, känns nästan omöjligt om man inte är miljonär och har plats för dem i sin egen lägenhet. Man kan ge dem en slant, men mat är lätt att få gratis av kyrkor och organisationer som hjälper hemlösa i Stockholm, enligt min erfarenhet som hemlös. Vem vet hur mycket av de pengar man ger som går till annat än mat, till tobak och alkohol?

 

Man kan skänka en slant åt välgörenhetsorganisationer som Unicef, men hur mycket av pengarna går till byråkratin och de anställdas löner? Hur mycket går till att bygga civilisation i tredje världen, det som ofta är roten till orättvisorna, istället för att stärka det lokala, det självförsörjande och urfolkslivsstilen, det hållbara? Jag vet inte.

 

Man kan skänka en slant åt Röda Korset och Läkare utan gränser, men hur mycket av pengarna går till att göra överbefolkningsproblemet värre? Jag vet inte. För naturen och de vilda djuren är det faktiskt en liten lisa varje gång en civiliserad människa dör. Tyvärr. En sådan plåga har vi blivit för dem. Detta är inte misantropi, det är så det är*.

 

Man kan skänka en slant åt Greenpeace, men hur mycket av pengarna går till byråkrati och de anställdas löner, och hur mycket går till att satsa på tekniska lösningar som förnyelsebar energi (som jag tror ändå inte kommer att fungera i stor skala), istället för att gå till roten av problemet, och styra vägen tillbaka till naturen? Jag vet inte.  

 

Man kan ta ett vanligt jobb, för att ha mer att ge till de fattiga och till naturens sak, men hur mycket av pengarna går till att betala skatt till ett samhälle som förstör naturen, och hur mycket går till pensionsfonder som enligt Greenpeace placerar en hel del pengar i etiskt oförsvarbara saker? Jag vet inte. Bättre då att jobba svart.

 

Om man är känd och rik, då? Ja, man kan göra en del gott med sina ord och pengar, men man blir korrumperad av det faktum att man måste tiga med mycket av sanningen och armbåga sig fram för att kunna stanna kvar i sin rikedom och makt. Det bästa man kan göra är helt enkelt att avstå från sin rikedom och makt, bli anarkoprimitivist, och således vara en god förebild för alla andra rika och mäktiga. Och då är man tillbaka till den sfär där man måste nöja sig med vardagens små goda gärningar.  

 

Kvar efter allt finns då små vardagliga saker som att vårda om sina nära och kära, besöka sjuka och fångar, sjunga för åldringar på åldringshem, rasta hundar, köpa ekologiskt och rättvisemärkt, inte åka bil utan åka kollektivt, vandra och cykla så mycket man kan istället för att ta transporter, äta sånt som butiker och restauranger slänger, sprida goda skrifter, läsa ekopoesi på öppna poesiscener i stan, bilda sig, hålla folkbildande föredrag för sina vänner, påverka sina närmaste till det goda, vara vegan eller vegetarian, odla sin egen mat, låta bli att shoppa onödigheter, vara med i aktioner och demonstrationer för naturen, klimatet och djurs rättigheter, reparera en cykel, ta hand om sin kropps hälsa, hugga ved, hjälpa till med disken, sopsortera, spara på elen i lägenheten, borsta tänderna flitigt.

 

Detta ger ingen en känsla av att vara moraliska hjältar, det är inga godhetens stordåd, men det är det som vilda urfolk långt sysslar med, det är vår naturliga, inneboende godhet, och det är det som verkligen kommer att rädda världen om alla gör det. Tyvärr är det inte så vanligt, vilket ger dem som gör det en känsla av maktlöshet, en känsla av att de gör allt för lite. Men kanske det ändå är det vi bör göra? Vi vilseleds ofta av tron att vi måste ha makt och rikedom för att kunna göra moraliska stordåd. Men det ligger något fundamentalt omoraliskt i själva det att vara rik och mäktig, som kanske äter upp allt det goda vi gör. Jag har inte stor respekt för Bill Gates, en av världens rikaste män, som kallas filantrop. Varför? Jo, med sin livsstil håller han liv i den amerikanska drömmen. Jag föredrar naturens drömmar, och en livsstil som, om alla följde den, skulle rädda vår värld. Bill Gates kan göra så mycket gott han vill, men om alla på planeten skall följa hans livsstil, då är det snart kört.

 

Att nöja sig med vardagens ringa godhet kanske inte ger så mycket hopp om att verkligen rädda världen, men det är det enda hopp vi har.

 

 

* Därmed förespråkar jag inte att man inte ska lindra lidande. Men detta är oerhört svåra etiska frågor. Dock, hellre än att lämna människor att dö av cancer, skulle jag sluta alstra barn över hela världen, med vissa undantag, för att rädda naturens framtid. Men så länge vi inte gör detta, är det som sagt en välsignelse för naturen, de vilda djuren och planetens framtid att de civiliserade dör. Det är en grym sanning att se i ögonen.

Hej all personal i kyrkorna i Stockholm City och i Ny Gemenskap (en förening som tar hand om hemlösa i Stockholm)!

 

Jag har för flera år sedan i flera år varit hemlös i Stockholm, samt besökt mycket Ny Gemenskaps lokaler, så jag vet lite om denna förening och de hemlösas situation i Stockholm.

 

För många år sedan var Carl-Eric Sahlberg kyrkoherde i St.Clara kyrka, en riktig eldsjäl för de hemlösa. Han ordnade det så att hemlösa fick sova i hans kyrka på vintern, på madrasser på kyrkogolvet. Nu har han gått i pension och flyttat till Afrika, och ingen kyrka är öppen på natten för hemlösa på vintern, så långt jag vet (jag räknar då inte med olika kyrkliga organisationers härbärgen, som nästan alltid är fulla).

 

Uppenbarligen behöver någon ta över Sahlbergs mantel i frågan, men ingen gör det, så långt jag vet. Och enligt min vän, hemlöse Lars Bick, har läget för hemlösa blivit värre under senare år (detta sa han 2016). Jag har en annan gammal hemlös vän som tvingas sova i en kall bil, och har frusit där, p.g.a. för tunn sovsäck. Han hade innerligen behövt en kyrka att sova i, han vågar inte sova på härbärgen av rädsla för att bli bestulen. Han sov i St.Clara kyrka när jag sov där i 2010, så det vågar han.

 

Det är många andra som fryser. Folk har för tunna sovsäckar och härbärgena är fulla. Immigranter och de med missbruksproblematik prioriteras. Lars Bick uttrycker djup besvikelse över socialen för att inte svenska hemlösa utan missbruksproblematik får tillräcklig hjälp.

 

Att folk ska frysa om natten i ett "upplyst" samhälle som Stockholm är bara för jävligt. Det måste mer kamp till här, vänner. Först och främst kyrkorna måste ta sitt ansvar.

 

Jag fick en idé häromdan. Om ingen kyrka vill fortsätta arvet efter Sahlberg, kan inte Ny Gemenskap ta lite efter honom? Jag vet att Ny Gemenskap har ett härbärge, men det är för folk med missbruksproblematik. Det behövs också ett ställe att värma sig på natten för den helt vanlige hemlöse svensken, utan byråkrati. Hur skulle det vara att ha matsalen i Ny Gemenskaps lokaler som nöd-sovsal, i alla fall under de kallaste dagarna under vintern, som nödlösning för de som annars vore bortom all räddning, och som fruktar att få köldskador, såsom min gamle hemlöse vän som bor i en bil gör? Det är bara att städa undan borden om kvällen, och lägga ut madrasser på golvet, precis som Sahlberg gjorde i St.Clara kyrka. Man skulle kunna anställa personal som vakter under natten, antingen volontärer eller så folk betalda med pengar som man samlade in t.ex. genom kyrkorna, eller på annat sätt. Jag skulle gärna anmäla mig som volontär att hjälpa till med en sådan sak. Jag vet inte om det bryter med Ny Gemenskaps regler att göra såhär. Men lite måste vi rucka på våra stela lagar och regler för att förhindra att folk fryser, ja får köldskador och fryser ihjäl, som en hemlös i Nynäshamn gjorde. Att hemlösa inte ska frysa är faktiskt viktigare än att lyda stelbenta och dumma lagar och regler. Lite civil olydnad måste vi tillåta oss ibland, för att lindra människors lidande.

 

Samtidigt som man lät folk värma sig om natten i Ny Gemenskaps lokaler, skulle man också alltid ha ett lager med varma sovsäckar och täcken, och se till att folk hade tillräckligt varma sovsäckar och täcken för att klara sig själva under vintern.

 

En nackdel är förvisso att Ny Gemenskaps lokaler inte är i Stockholm City, utan i Liljeholmen en bit utanför. De hemlösa har inte heller råd att åka dit. Det bästa vore därför att kyrkorna i City tog tag i detta, och öppnade lokaler för hemlösa om natten, inte bara som härbärgen (vilket det förvisso också behövs fler av), utan som nöd-sovsalar för de som har fallit igenom trygghetsnäten och riskerar att frysa om natten om ingen hjälper.

 

Att något sånt här behövs, säger mycket om Stockholms girighet och barbari, att det inte finns några varma ställen att sova om natten om man har en för tunn sovsäck och inte har tillräckligt med pengar för att köpa en varmare på Naturkompaniet. Jag har tidvis nästan bott på McDonalds på grund av detta, vilket lär vara allt svårare idag. Det skulle vara så lätt att ha t.ex. NK-gallerians stora korridor nära Sergels torg öppen om natten för att hemlösa ska kunna sova och värma sig där i ett nödläge, men tydligen är de rikas fina fasad, anständighet och bekvämlighet viktigare än att hemlösa inte ska frysa. Och detta kallar dom "civilisation" och "framsteg"! Det är barbari, det är vad det är. Det skulle de vilda urfolken genast inse, dessa som är tillräckligt stolta för att vägra bygga ett samhälle där vissa tvingas leva i "helvetet", och bli klämd mellan hjulen i ett maskineri som tappat allt sinne för det som verkligen betyder något.

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen

Jag lever i stort sett på rester som jag hittar i restauranger och i sopor *. Det är för att jag har så liten inkomst, och för att jag vill spara pengar så att jag kan leva en månad på Suderbyns ekoby på Gotland, nästa sommar, vilket kostar en del. Jag vill så gärna lära mig permakultur. Jag tror det kommer att behövas i framtiden. 

 

Men jag äter sopor och rester också för att jag vet vad det är att svälta (jag svälter dock inte nu). Jag har svultit i Spanien, i den lilla byn Orgiva, så långt att jag grävde efter mat i smutsiga blandsopor, och åt gamla ostrester som det var små maskar i (efter att ha avlägsnat maskarna). Det gör jag inte i Stockholm, här räcker det oftast med sånt jag hittar på restauranger, ibland hittar jag mat (utan att gräva) i soptunnor, men den maten är inte smutsig, och den är färsk.

 

Detta har jag gjort i många år, från och till, ända sedan 2009-2010 och jag har aldrig insjuknat av det. Jag vet att risken finns för smittor och sjukdomar, men den är enligt min bedömning ungefär lika stor som (eller t.o.m. mindre än) risken att råka ut för trafikolycka när man kör bil. Vem tar inte den risken? Men ändå kan man förakta mig för att jag tar risken att bli sjuk av att äta sopor och rester. Jag skulle aldrig ta den risk som det är att köra bil. Jag har däremot avvägt riskerna och fördelarna med att äta sopor och rester, och funnit, på basen av lång erfarenhet, att fördelarna överväger nackdelarna. Jag lär mig även av slummen i Manila, huvudstaden i Filippinerna (se denna artikel), där såna som lever på mat som dom hittar i soporna säger att de har klarat sig undan sjukdomar: "Ignacio said none of her three children have become sick from eating recycled food."

 

 

 

Allt i världen är inte okay. Sedan 2008 har Grekland kommit nära kollapsens gräns, och många lever på sopor där. Efter 2014 har också Venezuela kommit nära kollapsens gräns, p.g.a. att oljepriset blev för lågt, och det trots att Venezuelas oljesand är världens största oljereserver (om än okonventionell, "tung" olja). Även i Venezuela lever många på sopor. 

 

Att t.o.m. Venezuela, en gång Sydamerikas rikaste land, är nära att kollapsa, säger något om Peak Oil. Venezuela har till stora delar levt på sina oljeintäkter, och när priset blev för lågt på olja, började landet närma sig kollapsen. Inte ens för oljeimporterande länder är oljepriset (som ligger på lite över 56 dollar för Brent Crude) gynnsamt idag . Det är för lågt för oljeexporterande länder, och för högt för oljeimporterande länder. Gail Tverberg har särskilt påpekat detta på sin blogg. Just vad som var att vänta när vi når oljetoppen. 

 

Vi gör väl i att hjälpa Venezuela nu, och lära oss av dom hur vi hanterar kollapser, för det som sker i Venezuela, kommer till slut (om kanske bara 10-20 år) at ske i Sverige, när exportoljan till Sverige tar slut. 

 

 

* Titti, min flickvän, hjälper också mig med maten en del. Hon ger mig av mat som hon inte orkar äta, bjuder ibland på middag, hjälper mig att hitta mat på restauranger, i bagerier och hallar osv. 

 

(1) Med internets ankomst kan ingen urskulda sig, vi har alla tillgång till information om de fattigaste och om naturens tillstånd. Och vi kan alla hjälpa de organisationer som är specialiserade på solidaritet i dessa frågor. 

År 2005, under min studietid i Åbo, grundade jag en munkorden för mig själv, som hette "Den Heliga Naturens Orden". En uppdaterad version av ordensregeln finns här. Såhär såg ordensregeln ut i December 2009, mitt uppe i en psykotisk fas. Jag såg startdatumet på min orden som den dagen då jag gifte mig med tallen Shekina i Kråkkärrsskogen utanför Åbo sommaren 2005. Nästan ett halvt år senare trycket jag ordensregeln i min tidskrift "Gud - och intet mer".  

 

Min orden är ingen sekt, och kan aldrig bli det, eftersom det är djuren som är våra ledare. Den är bara ett poetiskt och lekfullt ramverk kring mitt arbete, och har inga officiella medlemmar.

 

Nå, men jag tog dock snart min orden på allvar. Det räckte bara ett halvt år, så avbröt jag mina teologistudier i Åbo, och begav mig på luffen i Sverige, för att leva som luffare och hemlös uteliggare. Det var våren 2006. Jag hade lovat i min orden att bo med min make, naturen, och jag gjorde det också. Jag var nu naturens munk.  

 

Mitt munkeri tog sig en paus när jag involverade mig i det litterära livet i Stockholm. Då ville jag bli en berömd poet, och brydde mig inte längre om Franciskusidealet som låg till grund för min munkorden. Men mitt munkeri gick in i en ny fas då jag sydde en munkkåpa till mig av ett brunt lakan sommaren 2007, och började klä mig i den överallt. Den gången hittade jag på "Döda Akademien", som var som ett kloster i min munkorden. Det var en poetisk lek, där jag samlades i fantasin med aderton döda filosofer, mystiker, författare och poeter, de bästa jag visste om (med undantag av Platon, men han måste vara med bara p.g.a. att Döda Akademin såg sig som en ny platonsk akademi). Jag samlades med dessa ledamöter i Nobelhusets bibliotek, och jag skrev ner protokoll som jag kokat ihop i fantasin. Det var en mycket givande lek, som var en lisa i det tunga livet som hemlös och utanför allt (jag bodde då i min kåta, och i min gamla hydda i Nackareservatet). Jag kallade mig den gången "litteraturens munk". Meningen var att jag med hjälp av Döda Akademien skulle odla litteraturens trädgård på samma sätt som munkar i gamla tider odlat sina fysiska trädgårdar, för att få stadga i livet och inte gå under i det hemlösa livet.

 

En vacker dag i December 2007 avbröt jag detta lekande, och begav mig på pilgrimsvandring till Nya Slottet Bjärka Säby, till Peter Halldorfs (en guru inom pingströrelsen) klosteraktiga kommunitet. Min gode vän idéhistorikern Einar Petander följde med mig den första biten. I början tänkte jag bara vandra till Bjärka Säby, men i Nyköping fick jag för mig att avbryta en gudstjänst hos Svenska Kyrkan (i St.Nicolai kyrka), och kritisera starkt deras rikedom. Detta blev något jag gjorde i flera kyrkor längs E4:n, främst pingstkyrkor. Det hela fick en del medial uppmärksamhet, något som kan studeras här. Det finns också några små filmsnuttar om mig från denna tiden, som kan ses här, bl.a. om min aktion i pingstkyrkan i Jönköping. Jag var full av helig vrede över den västerländska livsstilen, som så förstörde och utsög tredje världen. I kölvattnet av dessa aktioner började jag kallas för "munken" i svensk pingströrelse.

 

När jag kom tillbaka till Stockholm i början av 2008, fortsatte jag med mina aktioner i flera stockholmska kyrkor, bl.a. Filadelfiakyrkan, den stockholmska pingströrelsens huvudsäte, största pingstkyrkan i Sverige. "Munken slog till igen", hette det i tidningen Dagen den gången.

 

I slutet av Mars 2008 föll jag i gråt en dag när jag gick genom Flaten naturreservat utanför Stockholm, och kände en väldig längtan efter att försonas med mina föräldrar, som jag var på kant med. Jag kände det som en himmelsk kallelse att gå och försona mig med dom. Så jag gjorde så genast. Jag besökte först Åbo i en månad, och passade på att göra några aktioner där i olika kyrkor, något som en gång, då jag låg på mitt ansikte och sörjde i Åbo Domkyrka med texten "Vi korsfäster naturen" bredvid mig, och min ryggsäck liggande med ett svart myggnät över och ett kors av träpinnar på sig, var nära att gå riktigt illa. Jag ville inte flytta på mig när de skulle ha konsert i kyrkan (jag låg mitt i hallen), och då kom polisen och bar mig ut, och jag fick tillbringa natten i finkan. Morgonen efter sändes jag till psykiatriska avdelningen i Kuppis i Åbo, där jag förhördes. Jag blev chockad av denna behandling. Men jag var faktiskt svart i ansiktet av aska, och kallades skämtsamt "askmannen" av polisen. Ja, aska var en rekvisita som jag ofta använde i olika kyrkor för att demonstrera sorg över deras förtryckande livsstil.

 

Jag hade också några äventyr på Åbo Akademi. Jag bad tideböner inne i hallen på Arken, där humanistiska fakulteten residerade, och fick portförbud. Jag togs en gång av väktare när jag bevistade en filosofiföreläsning, och togs till polisstationen. Jag släpptes dock. Då flyttade jag bara till platsen utanför Arkens grind, strax vid ingången, där jag fortsatte be mina tideböner varje dag. Jag hade också ett träkors, och en lång pinne, och jag gjorde med dem som Franciskus av Assisi gjorde på sin tid, han gned pinnarna mot varann och lekte att han spelade ett instrument. Jag gned alltså en pinne mot träkorset jag bar i min stora ryggsäck, och sjöng hembrända, improviserade sånger om "messias". Mina improvisationer byggde på tidebönssångerna i tidebönsboken som Peter Halldorfs kommunitet använde, och det var också ur den boken jag bad mina tideböner (jag bad dem var som helst på den tiden, när klockan blev "tidebönsdags", böjde jag bara knä och bad ur tidebönsboken, oavsett om jag var på gatan eller inomhus").

 

I början av Maj begav jag mig på vandring från Åbo till Kyrkslätt, iklädd min munkkåpa, utan någon ryggsäck och sovsäck (dem hade jag givit bort), utan något med mig annat än en stav. Det var en sträcka på ca. 150 kilometer, som jag tillryggalade på ca. en vecka. Jag knackade på hos folk för att få övernatta, och fick det också, alla nätter förutom en.

 

Sedan kom jag till slut till mina föräldrar. Jag blev inte vänligt emottagen, mina föräldrar gillade inte min munkkåpa, och min vilja att vara munk. Jag minns inte helt om jag fick stanna genast, i vilket fall som helst fick jag stanna till slut, om jag tog av mig munkkåpan. Det gjorde jag, men till slut orkade jag inte längre, och tog på mig munkkåpan och vandrade iväg mot Helsingfors, utan något med mig. Jag stuvade foten kraftigt i Helsingfors centrum, när jag skulle dansa till musik som några ungdomar som skejtade hade på, och försökte ta mig tillbaka till Kyrkslätt. Jag nådde till Esbo, där jag vid kusten hittade en lite söndrig roddbåt utan åror, som inte var låst, och jag stal den, för jag hade så ont i foten att jag inte orkade gå längre. Båten hade en liten åra, som jag paddlade med. Jag kom inte långt innan jag såg några som stod och bad vid stranden, och jag besökte dem, platsen visade sig vara ett kristet behandlingshem. När dom fick veta att jag hade stulit båten, tvingade dom mig att lämna tillbaka den, vilket dom hjälpte mig att göra genom att åka båt med mig till stället där båten hade stått, med den på släp. Sen körde föreståndaren mig till Helsingfors, eftersom jag ville besöka ett ekumeniskt kristet kloster på en ö utanför Helsingfors, som jag hört om. Det var dit jag hade tänkt paddla med min båt. Jag åkte dit, med pengar av föreståndaren. och besökte klostret, vars ende medlem, en äldre kvinna, inte blev glad när jag frågade om jag fick övernatta i klostret, Hon gav med sig mycket motvilligt (en överraskning för mig), och jag fick bara sova där en natt. Jag spenderade en vecka på ön, ätande bär som jag hittade på folks odlingslotter, och mat som jag tiggde till mig. Jag fick också en sommarsovsäck, och jag sov på nätterna i en ladugård på ön. Det var kallt på natten (och även på dagen, jag frös både på natten och dagen), och en kväll sökte jag mig till fåren på ön (den hade får i en inhägnad), och försökte värma mig vid deras sida på natten, vilket lyckades, de lät mig sova bredvid sig, vilket fick som resultat att sovsäcken luktade starkt av fårskit. Fårskötaren upptäckte mig, och tog mig till sin lägenhet, och jag fick sova en natt hos honom. Han var homosexuell, och antastade mig, vilket var obehagligt. Men han gav sig till slut.

 

Till slut kom jag på att jag inte ville vara munk längre, utan bara människa, bara människa. Det var som en uppenbarelse från himlen, och jag begravde munkkåpan under ladugården där jag sovit, långt in under den kröp jag, och gömde munkkåpan (det fanns ett trångt utrymme under golvet). Jag ristade in på ladugårdsgolvplankorna orden "Bara människa", just på den plats där min munkkåpa låg under golvet. Den finns antagligen där än idag, för jag gömde den så väl. Sedan fick jag hjälp av några människor att ta mig till fastlandet igen med roddbåt, och så vandrade jag till närmaste tunnelbanestation och åkte hem med tunnelbana och tåg.

 

Jag var nu mitt i en fasta på råkost som jag påbörjat strax innan jag kom till ön (denna fasta var en av orsakerna till att jag frös på ön), och fortsatte fastan när jag kom hem till mina föräldrar, som nu tog emot mig. Jag fastade allt som allt i fyrtio dagar, och blev mycket svag och smal. Det ledde till psykos, som gjorde att jag tvångsvårdades för första gången på psykiatrisk avdelning. Men det är en annan historia. Så här var det i alla fall med mitt munkeri 2007-2008.

 

Hur förhåller jag mig nu till munkeriet? Ja, jag har ju ännu min orden, för mig själv, och har uppdaterat den så den passar mig nu. Men jag har fått en flickvän, vilket inte passar med munklivet. Jag skulle snarare sig mig som någon slags sekulär, västerländsk sadhu, som är en slags indisk asket. De festa sadhun lever visserligen i celibat, men i vissa grupper tillåts sadhun att ha fru och familj. Munkarna i öst och väst har däremot inga sådana undantag. Så sadhu-idealet ligger närmare vad mitt liv handlar om, än munkeriet. Jag är någon slags västerländsk asket, sadhu eller fakir. Vi har inga ord för detta, vilket säger något om västvärldens andliga fattigdom. Vi har bara luffartraditionen och bydåretraditionen, inget mer. Och luffartraditionen har dessutom dött ut, vilket säger ännu mer om oss. Ingen av dessa traditioner gör rättvisa åt det jag är, mitt liv är nämligen djupt religiöst, förvisso ateistiskt, men med en stark andlighet, främst moder-jord-andlighet, något jag skulle kalla "religiös naturalism".

 

 

 

Jag har ett stort inre behov av att förneka den fria viljan, har jag märkt. Vad kan detta bero på? Orsakerna är många. Främst är det det att jag då lättare kan förlåta alla mina fel genom tiderna, som är bra många, och som tynger mig (särskilt det jag gjort i psykos, trots att jag vet att man inte då är riktigt tillräknelig). Sedan är det det att om inte den fria viljan finns, och vi erkänner det i samhället, då kräver vi inte hämnd på brottslingar och våra fiender, och behandlar dom då långt mer humant, vilket jag som gammal radikalpacifist * anser är mycket viktigt. Vi sätter visserligen brottslingar i fängelse för att förhindra nya brott, men "straff" som hämnd är oss främmande, och vi utkräver inte mer straff än det som krävs för att rehabilitera brottslingarna och förhindra nya brott. 

 

Sedan har vi den socialistiska aspekten av att förneka den fria viljan. Tror vi på den fria viljan, att var och en är sin egen lyckas smed, och är själv skuld i sin fattigdom och rikedom, då upprätthåller vi lättare klasskillnader än om vi förnekar den fria viljan. De fattiga förlorar på det, och de rika tjänar på det. Dessutom är brottslingarna i fängelserna nästan alltid fattiga, och det är de rika som bestämmer vilka våra lagar är. De rika tjänar på att skuldbelägga de fattiga och brottslingarna så mycket som möjligt, med böter och fängelsestraff, så att de rika kan regera. Men tror vi inte på den fria viljan, bortfaller allt behov av skuld och skam, och vi har lättare att förlåta både oss själva och andra. På samma gång bortfaller förmågan att försvara grunden för de rikas rikedom. De rika ska ofta boosta sig med sin rikedom och sina förtjänster. Grunden för detta tas bort om vi inte har fri vilja. De rika har mycket att förlora på tviveln på den fria viljan. Kanske det är därför vi hör så lite fri-vilja-skepticism från den intellektuella eliten - eftersom de ofta är rika, globalt sett, och att de vill försvara sina privilegier in i det sista? Kanske de tror att kaos skulle utbryta om alla tvivlade på den fria viljan? Det tror inte jag, för jag har inte upplevt någon minskad strävan efter att handla moraliskt efter att jag förlorade tron på den fria viljan. 

 

Världens mäktigaste och rikaste organisation, Katolska Kyrkan, tror på den fria viljan. Historiskt sett är den kanske även den mest korrupta och omoraliska organisation som någonsin har existerat. Är detta en tillfällighet? Jag tror att vi, snarare än att bli omoraliska när vi förlorar tron på moralisk ansvarighet, blir empatiska och förstående inför våra medmänniskor, intresserade av att se och förstå orsakerna till deras beteende, istället för att bara avfärda och förkasta dem. Detta senare är all omorals grundpelare, och det som matar hämnd och tortyr. Ja, hade katolska kyrkan inte  trott på den fria viljan, hade de aldrig torterat häxor och kättare. 

 

Det är ofta ateister som tvivlar på den fria viljan. Är de mer omoraliska än de som tror på den fria viljan, dvs. ofta de religiösa? Jag skulle säga tvärtom. Studier har visat att ateister uppför sig mer moraliskt än kristna. 

 

 

 

 

* Min privata definition av radikalpacifismen är att den är en sorts pacifism där man är emot allt onödigt våld, ja man ska inte ens döda flugor och mygg om det inte är absolut nödvändigt, vilket det nästan aldrig är. Man ska inte såga ner träd eller döda växter om det inte är absolut nödvändigt. Man ska behandla fångar så humant som möjligt, och man ska inte ta till självförsvar eller försvarskrig om det inte är absolut nödvändigt, vilket det sällan är (bara om angriparen är en riktig tyrann, menar jag att man är berättigad till försvar). Totalt avstånd från våld menar jag är omöjligt, eftersom t.o.m. ätande av växter är en form av våld (växterna tycker inte om att bli uppätna, säger biologin, de försvarar sig ibland med gifter och taggar).

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

 

En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 

 

Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)

 

Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?

 

Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 

 

Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 

 

Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.

 

Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?

 

Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

Jag anser att den intellektuelles främsta uppgift, och främsta utmaning i alla tider, varit att vara ett fristående samhälleligt samvete, som ryter till vid orättvisor och lögner och skyddar samhället mot faror och hot genom att varna för dem. Det är också den uppgift där de intellektuelle genom tiderna misslyckats djupast.

 

Orsakerna till detta är uppenbara; risken för att den intellektuelle korrumperas av pengar och maktpositioner är ständigt överhängande. Den intellektuelle finner sig ofta i en rävsax; antingen prutar hen på sin frihet och självständighet så att hen får sin röst hörd, får maktpositioner och erkännande, eller så sätter hen friheten och självständigheten först, riskerande sin karriär eftersom sanningen är för obekväm.

 

Hur löser man detta dilemma? Jag tror en möjlig utväg är att som Franciskus av Assisi (1182-1226) gifta sig med fattigdomen. Franciskus är ett exempel på en som stod på bottnet av samhället, men ändå kunde påverka det på ett extraordinärt sätt, genom sitt exempel och sin helgade personlighet. Han övergav aldrig sin fattigdom, och skulle nog vända sig i sin grav om han fick veta om sina efterföljares (franciskanernas) korruption.

 

Jag har brottats mycket med fattigdomen som förutsättning för intellektuell frihet - den har visat sig vara både en förbannelse (när den drivs för långt) och en välsignelse ( i lagom dos). Jag har levt i många år som hemlös för att kunna stå fri gentemot samhället och kunna göra det jag älskar i frihet; att läsa och skriva, utan att behöva tänka på pengar. Men det har tärt på mitt psyke och lett till en karriär av s.k. "mentalsjukdom" (psykoser). Priset för friheten var hög. Kanske är risken för lidande och sammanbrott p.g.a. fattigdom en av orsakerna till varför det intellektuella klimatet är så lamt, och varför det ryts så lite till vid orättvisor, lögner och hot, varför detta klimat domineras så av fackidioter som sysslar med dunkla, halvt obegripliga hårklyverier och oväsentligheter.

 

Men hellre rota i soporna efter mat än att prostituera sig intellektuellt. Detta är inte bara min åsikt, även Marshall Rosenberg (1934-2015) skriver så i sin bok "Nonviolent communication. Ett språk för livet." Detta p.g.a. att själva meningen med det intellektuella arbetet går förlorat vid denna prostitution. Och inte bara det; det intellektuella arbetet blir också ett slit istället för ett nöje och en rolig hobby, en passion. Man tvingas läsa en massa böcker motvilligt för arbetets skull, inte för ens eget rena intresses skull, för ens egen intellektuella utvecklings skull. Och man tvingas skriva sånt som makthavarna kan godkänna. Farväl till alla riktigt radikala och vågade tankar! Farväl till anarkoprimitivismen!

 

Jag erkänner dock att jag, i och med mina studier vid Komvux vuxengymnasium (på ABF-huset), delvis har gått in på denna linje. Men bara delvis, eftersom jag studerar halvtid, och alltid tänker göra så - för att skapa tillräckligt utrymme för fria studier. Och det har också visat sig att detta fungerar; jag behöver bara läsa tio sidor per dag; tjugofem minuter om morgonen och tjugofem minuter om kvällen, för att klara proven (sista dagen före prov läser jag dock hela dagen). Detta gäller även vid universiteten; jag studerade bara två timmar om dagen då jag studerade på heltid vid Åbo Akademi (jag tenterade bara böcker - föreläsningarna var för tråkiga).

 

Men jag har kompromissat här, delvis p.g.a. mina negativa erfarenheter av att bli fanatisk i sin frihetstörst, att det tär på mitt psyke och driver mig in i psykoser, jag kommer för långt utanför samhället. Jag uppmuntrar ingen att bli så extrem som jag, bara att fattigdomen, inom vissa gränser, kan vara en välsignelse för den intellektuelle, en förutsättning för att hen ska kunna stå fri gentemot samhället, och kunna bedriva fria studier, och undgå för mycket brödskrivande.

 

Intellektuell frihet är inte den enda vinsten med fattigdom, det är även rättvist mot de andra fattiga, särskilt de i tredje världen, som ofta får slita så för vår lyx. 

Det är något som är radikalt fel med våra matbutiker, så fel att jag tycker synd om dom som jobbar där och tvingas stå och se på detta, att:

 

- Mat fraktas från andra sidan jordklotet till svenska butiker, med båt, flyg och långtradare, mat som ofta är producerad och fraktad med möda. Sen säljs den för en spottstyver, och den mat som går över bäst-före-datumet (upp till en tredjedel, 30-40 procent), slängs. Så lite respekt har man för dyrbar och med möda producerad och fraktad mat, som dessutom är grovt underbetald (man betalar allt för lite för den åt de som säljer den till oss från andra sidan av jordklotet, ofta djupt fattiga bönder, och detta för att butiken ska kunna göra profit på andras fattigdom, på mark som man ofta närmast stjäl från de fattiga bönderna (genom t.ex. nykolonialism och landgrabbing), som så djupt skulle ha behövt marken och maten för sin lokala, fattiga befolkning, i de delar av världen där man inte får tillräckligt mat i sig, vilket är en betydande del av tredje världen).

 

Jag säger bara; den mat som kommer från andra sidan jordklotet borde aldrig ha lämnat sina länder (eller borde ha getts till andra fattiga, svältande i tredje världen), för att landa i så vårdslösa och otacksamma, giriga händer som västerlänningens, som vill betala så lite som möjligt för maten, för att kunna upprätthålla sin ytliga och vidriga shoppingkultur i lyx och överflöd, så att Babylon byggs, så att babelstornet mot himlen bara byggs ännu högre. Och dessutom äter många av oss för mycket, vilket återigen visar på vår respektlöshet för böndernas slit i tredje världen, ja för alla som har för lite mat.

 

Förr i tiden kunde man gå och rota i matbutikerns bioavfallssopor, och hitta ätbar mat som bara gått över bäst-före-datumet. Nu hittar man nästan inte några sådana längre, de flesta har stängt inne sina sopor (jag tror det är p.g.a. EU-direktiv). Jag har inte stött på sådana sopor som går att rota i på många år. Ännu ett exempel på respektlöshet för de fattiga (särskilt i tredje världen), och en av de bidragande orsakerna till att det blir allt svårare att leva utanför systemet, allt svårare att vara anarkist och anarkoprimitivist, eller hippie. Dessa grupperingar har kunnat överleva ofta p.g.a. att de har levt på butikssopor, så att de har behövt jobba mindre eller inte alls, och således inte behövt hora med Babylon. Nu måste man söka sig till kyrkornas matutdelningar, som är mycket begränsad. Jag ser få hippien i dessa köer. Är det p.g.a. att de inte vill höra på kyrkornas predikningar, utan vill ha sin själsliga frihet? Det är ett lidande att höra på kyrkornas propagandamaskineri, det har jag och Titti erfarit på bara skinnet. Så lite sanning, så mycket lögn. Så fullt av livsfarliga tankevirus. Men jag måste, för att bevara min anarkoprimitivism. Och jag uppmuntrar också andra hippien och anarkister till att leva på kyrkornas mat så man slipper jobba eller studera heltid. Man vänjer sig nog till slut vid kyrkornas predikningar (dock är det något slags själslig våld, skulle jag säga), och på mig brukar deras budskap falla av som vattnet på en gås. Och det finns även ställen där man kan få mat utan predikningar, så uppsök dessa om ni kvävs för mycket av att höra på kyrkornas predikningar. Hör av er till t.ex. föreningen Ny Gemenskap (om ni bor i Stockholm), som borde ha koll på matudelningarna i Stockholm. 

Att vara fattig är första steget till att vara solidarisk, för då offrar man ingen/inget (av fattiga, djur och natur) för att man ska kunna leva i lyx. Lyx kräver nämligen alltid sina offer, inte minst bland djur, skogar och i tredje världen. Visserligen kan fattigdom innebära miljöförstörelse, att man är tvungen att hugga ner skogarna omkring sig, eller ha djur i fångenskap, eller tvingas arbeta för någon miljöförstörande och förslavande fabrik, men detta kommer då av att de rika sitter på sin rikedom, och inte delar med sig till de fattiga. Ingen skulle behöva svälta om alla skulle bidra till jordbruket, om alla vore fattiga bönder, och inga herrar fanns. Att det svälter människor i världen, kommer mycket av att det finns svinrika i världen, som sitter på pengar och naturresurser, och eldar i tillväxtmaskineriet, ett maskineri som gynnar mest de rika.