för naturens skull

Jag har fått höra av folk att jag är lat och parasiterar på samhället, snyltar på samhället. Dock, jag jobbar intensivt med litteraturens trädgård, läser och skriver nästan hela tiden. Kanske det inte räknas som arbete bland vissa? Jag får bara inte pengar för det, men det är inte det som avgör om ens arbete är nyttigt.

 

Jag har dock inget emot att arbeta hårt med kroppen, om det är något som jag känner verkligen behövs, nåt som är verkligen nyttigt för livets helhet, det är slavandet för de rika och politikernas vidriga planer som jag inte tål, och som dödar min arbetslust. Ja, jag saknar t.o.m. känslan av att ta ett riktigt tag med kroppen, så det känns i musklerna. Det blir för mycket arbete uppe i skallen, men jag har inga som behöver mig till tungt kroppsarbete. Om det är någon som läser detta, bor i Stockholmstrakten och behöver hjälp i trädgården, med skörd och tillredning/lagring av äpplen eller bär, är det bara att kontakta mig, jag ställer gärna upp! Det är sånt arbete som jag gillar, det känns organiskt och nyttigt. Men jag ställer också upp på intellektuellt arbete som att organisera bibliotek, översätta nyttiga texter och bidra med egna nyttiga texter. Jag har lång erfarenhet på alla dessa områden, även i trädgårdsarbetet, jag är uppväxt med en stor matträdgård, och kan en del permakultur, i alla fall i teorin.

 

Man kan skriva till mig på min epostadress om man vill ha hjälp av mig: naturensbarn(at)yahoo.com

 

Jag kan hjälpa till volontärt, utan betalning, men små penninggåvor förkastas inte.

 

Bakom folks syn på mig som latmask, ligger ofta Paulus' ord i Nya Testamentet, att "Den som inte vill arbeta ska heller inte äta" (2. Tess. 3:10). Men märk: Paulus säger inte "Den som inte lönearbetar ska heller inte äta". Nej, alla ska bidra med det de kan, så gott de kan, vare sig de får betalt för det eller inte. I den meningen håller jag med Paulus. Jag gillar inte lathet, att man sitter hela dagarna och spelar datorspel istället för att göra något nyttigt. Men om man är sjuk och har skador i kroppen, ska man förstås inte tvingas att arbeta så att ens tillstånd blir värre. Men t.o.m. sjuka kan bidra med sitt, t.ex. kan en sängliggande trösta och uppmuntra folk med små sagor, historier och poem. Men man ska aldrig kräva något av dem, de har rätt att vila. Och så skall man helst inte kräva att någon som helst arbetar åt en, utan man ska älska fram villigheten hos folk att vara till nytta. Och om de inte vill, ska man själv gå och dra det tyngsta lasset, efter att ha utvärderat om arbetet verkligen behövs, och organisera det så att man inte tvingar någon att arbeta, utan kan vänta på att kärleken vaknar i den late. Som Höga visan i Bibeln säger i kap. 3:5:

 

"Jag be­svär er, Je­ru­sa­lems dött­rar,

"Ethologists, students of animal behavior, and a few philosophers who have considered the matter know that there is a form of ethics practiced in the community of life on this planet - apart from us, that is. This is a very practical (you might say Darwinian) sort of ethics, since it serves to safeguard and promote biological diversity within the community. According to this ethics, followed by every sort of creature within the community of life, sharks as well as sheep, killer bees as well as butterflies, you may compete to the full extent of your capabilities, but you may not hunt down your competitors or destroy their food or deny them access to food. In other words, you may compete but you may not wage war. This ethics is violated at every point by practitioners of totalitarian agriculture (se mitt föregående blogginlägg om begreppet). We hunt down our competitors, we destroy their food, and we deny them access to food. That indeed is the whole purpose and point of totalitarian agriculture. Totalitarian agriculture is based on the premise that all the food in the world belong to us, and there is no limit whatever to what we may take for ourselves and deny to others."

 

(Daniel Quinn i boken "The story of B", 1996, sid. 260)

 

Min kommentar: Quinn sätter fingret på vad som gör att jag beundrar djuren så mycket och har utvecklat en hel filosofi, djurismen, ur denna beundran. Det är helt enkelt att djuren inrättar sig i skapelsens ordning, följer livets, naturens lagar, medan människan bryter dessa på de mest utspekulerade sätt. Djuren är inga helgon, det har jag aldrig påstått (förutom husdjuren och boskapen förstås, särskilt hundarna, de har utvecklat underliga ting!), men de är så moraliska det går att vara i denna brustna värld, och det är att vara maximalt nyttig och fruktbar för livets helhet, ekosystemet.

 

Totalitärt jordbruk, ja. Bra namn. Ett annat namn är fascistiskt jordbruk, det fascistoida jordbruket.

Av den fantastiska romanförfattaren, anarkoprimitivisten Daniel Quinn (som tyvärr gick bort i början av året), har jag lärt mig att tillgången till mat är det som avgör befolkningsmängden. Så vad är det då som gör att det är för många i Afrika och Asien, och gör att de ständigt svälter? Jo, det är att de bedriver civiliserat jordbruk, det Quinn kallar "totalitärt jordbruk" *, som möjliggör massproduktion av grödor, maximal produktion av grödor. Detta plus biståndshjälp i olika former. Ty de extra människorna som kommer till och skapar överbefolkning, är faktiskt gjorda av mat. 

 

Varför var inte svåra svälttider med massvis som dör av svält, ett stort problem innan civilisationen uppstod? Jo, ty då var vi så få, och vår matförsörjning så robust och småskalig, att när försörjningen blev svår någonstans, t.ex. p.g.a. torka, drabbade det inte stora mängder människor, såsom det gör när jordbruket drabbas av störningar. Det är ju sällan torka över hela landet, och om vi är glest utspridda, drabbas inte stora mängder människor av störningar, så som det gör idag. 

 

Skall vi åt svälten i Afrika, måste vi minska befolkningsmängden där, det finns ingen annan utväg. Och vägen dit går genom att sakta lägga ner det totalitära jordbruket och återgå till förfädernas livsstil. Ty det totalitära jordbruket är orsaken till överbefolkningen. 

 

Ja, jag skulle även gå så långt som att säga att den koloniala biståndshjälpen, som syftar att civilisera afrikanerna, måste läggas ner, både i form av mat och kolonial undervisning i skolor. Istället måste vi hjälpa dem att återgå till sitt ursprung, och detta kan inte vi västerlänningar utan att vi själva återgår till vårt ursprung, urfolkslivsstilen, det enda hållbara exemplet för afrikanerna. Som Bibeln säger: En blind kan inte leda en blind. Fast många afrikaner är inte blinda, utan ser mycket, mycket klarare än oss västerlänningar, och det är i själva verket de som måste komma till oss och lära oss att gå tillbaka på våra vägar, att bli hållbara igen som våra yttersta förfäder. 

 

Varje dag som vi i västvärlden uppför oss som brottslingar mot natur, djur och fattiga, utan att man åtalas för det, kommer missionärerna och utvecklingsarbetarna också att göra afrikanerna till likadana brottslingar.

 

En teologiedoktorand sade en gång till mig (2008) om min syn på detta: "Du lever på kolonialismens tid!" Jag förbluffades över att en begåvad akademiker inte ens kunde se att kolonialismen fortsatt. På utstuderade, för många vanliga folk dolda sätt.

 

 

* "For its complete ruthlessness toward all other life-forms on this planet and for its unyielding determination to convert every square meter on this planet to the production of human food, I´ve calleed it totalitarian agriculture." (Daniel Quinn i boken "The story of B", 1996, s. 260)

För vilda urfolk är allt heligt, och så är det inte bara i teorin (som det ofta är för kristna västerlänningar), utan även i praktiken. Inte minst när det gäller att handskas med sin mat.

 

Neville Drury citerar en inuitisk iglulikschamans (från Grönland) ord i boken "Schamanism" (1989), som jag återger här:

 

"Livets största fara ligger i det faktum att människans föda består av själar. Alla de varelser som vi måste döda och äta, alla de som vi måste dräpa och förstöra för att göra kläder till oss själva har själar, själar som inte förgås med kroppen och som vi därför måste blidka för att de inte ska hämnas på oss för att vi tagit deras kroppar." (s. 18)

 

Jacob Broadley skriver såhär i denna artikel: "After killing an animal, Cherokee (en urfolksstam i Nordamerika) hunters would ask the gods' forgiveness for taking the animal's life. After killing a deer, the hunters would throw the tongue and some of its meat into the fire as a sacrifice."

 

Det verkar som om urfolken förstod att jakten inte var att leka med, att det låg ett moraliskt ansvar där, som förbjöd dem att döda mer en de absolut behövde. Och att de på något sätt måste återgälda det de tagit. 

 

Hos de civiliserade ser du inte mycket av sånt. Här har du istället rena förintelseläger, koncentrationsläger för djur, där djur slaktas på löpande band, i tusental per dag (se t.ex. här), för att göda feta amerikaner som frossar på McDonalds, utan den minsta tanke på att återgälda detta till djuren, naturen eller gudarna. Hur skulle de kunna det, då deras gud är Mammon? Bara du tjänar pengar på det, är allt bra, då är du tillfreds, detta är de civiliserades moral (detta stöter jag på igen och igen hos folk; om jag inte tjänar pengar på mitt arbete räknas det inte som arbete, då är jag en latmask, hur mycket gott jag än gör). Och då spelar det ingen roll om du jagar bufflar nästan till utrotning (tänk på de vitas uppförande mot bufflarna på prärien i Nordamerika i början av kolonialtiden där), behandlar djur som om de enbart vore mat för de vita, enbart objekt för deras egen njutning och lyx (utan värde i sig själv eller rätt till att finnas för sin egen skull), eller blir orsaken till fetma och en mängd sjukdomar som kommer av överkonsumtion av kött och animalier. 

 

Men om vi inte återgäldar vad vi tar från djur och natur, på något sätt, sågar vi till slut av grenen vi sitter på, och underminerar våra fortlevnadsmöjligheter. 

I juni i år grävde jag ner min mobiltelefon i Nackareservatet när jag skulle vandra iväg till Uppsala och lämna Babylon. Jag kom visserligen tillbaka snart från vandringen, och återtog mitt vanliga liv, men mobilen har förblivit i marken sedan dess, och min plånbok också. Jag vill visa svenskarna att man kan leva utan mobiltelefon idag. 

 

Orsaken till att jag låter min mobil förbli i marken, är bl.a. denna artikel, som jag skrev om i juni i år (se här) och oktober 2017 (se här). Där stod det att mobiltelefonerna kan vara en orsak till den s.k. "bidöden" som drabbat världen, och som gör att man på vissa ställen börjat pollinera för hand, när inte bina räcker till längre. Jag har forskat lite mer i detta om mobiler dräper bin, och har funnit en artikel i Huffpost som säger att de inte gör det. 

 

Men det skulle vara konstigt om inte mobilerna i alla fall har en del i bidöden, eftersom ingen förnekar att mobilstrålningen påverkar bina negativt. Och de schweitziska forskarnas slutsatser i den första artikeln som jag länkade till i detta inlägg, får stöd av andra forskare i världen, som kopplar ihop bidöden och mobilerna, se t.ex. denna artikel om indiska forskares resultat. 

 

Det vore naivt att tro att det bara är mobilerna som dräper bina, men att de skulle ha en delroll i det hela, är ytterst sannolikt. Men det är hela civilisationen som dräper bina, inte minst utsläppen som leder till klimatförändringar. Och även om inte mobilstrålning är farligt för bin, så leder mobiltillverkning till stora utsläpp, så vi kommer inte förbi detta. Och inte bara för bin är mobilerna skadliga, utan även för de fattiga som förslavas och uthungras och hela naturen, som utarmas och förorenas. Och mobilstrålning kan ge cancer och hjärntumörer på människor (se här). 

 

“In one experiment, it was found that when a mobile phone was kept near a beehive it resulted in a collapse of the colony in 5 to 10 days,” says Favre, “with the worker bees failing to return home, leaving the hives with just queens, eggs, and hive-bound immature bees.” (den schweitziske forskaren Daniel Favre, citerad i denna artikel)

Civilisationen har ordnat materien så att atomerna ska verka mest döda och människan verka mest levande, såsom det är mest i städerna. Men de lyckas inte med att döda atomerna, utan sanningen är den att mitt i staden är det atomerna, själv i hårdaste betong och förtrampade och förnedrade i asfalt, som är de mest levande och andliga varelserna, och de civiliserade människorna som är de mest döda. En underlig ödets ironi. En gång skall vi återigen upptäcka detta, när vi låter atomerna ta över herraväldet igen över jorden, så att de får skapa sina sagolika urskogar överallt, gjorda just av atomerna och deras skaparvilja, och om inte planeten överlever, skall vi upptäcka denna sanning i "andevärlden", ljuvt och starkt. 

 

"The atom [is] the most metaphysical object in creation. (H.P. Blavatsky: The secret doctrine, part I, p. 485., 1888)

"The atom [is] the most metaphysical object in creation. (H.P. Blavatsky: The secret doctrine, part I, p. 485., 1888)

 

"Every atom in the Universe has the potentiality of self-consciousness in it, and is, like the Monads of Leibnitz, a Universe in itself, and for itself. It is an atom and an angel. (The secret doctrine, part I, p. 107.)

 

"The collective aggregation of these atoms forms thus the Anima Mundi of our Solar system, the soul of our little universe, each atom of which is of course a soul, a monad, a little universe endowed with consciousness, hence with memory. (The secret doctrine, part II, p. 672.)

 

The ancient Initiates, who were followed more or less closely by all profane antiquity, meant by the term "ATOM," a Soul, a Genius or Angel, the first-born of the ever-concealed CAUSE of all causes; and in this sense their teachings become comprehensible. ... It is not they who would have ever conceived, or dreamt that monstrous contrasted progeny, the nightmare of our modern civilized Race; namely -- inanimate material, self-guiding atoms, on the one hand, and an extra-Cosmic God on the other. (The secret doctrine, part I, p. 569.)

 

 

Annat jag noterat: Enligt denna artikel i DN om medvetandet, finns det kvantfysiker idag som tror på panpsychismen, att all materia har medvetande, även atomerna.

Igår såg jag att det stod på en podtaxi  (en slags liten eltaxi) att det är mer miljövänligt att åka podtaxi än att gå. Då tänkte jag att det är med sådana infantila lögner (en sjuåring skulle kunna fatta det sjuka i detta) som man säljer in den gröna teknologin som det som ska rädda oss från miljökatastrof, hur kunde dom missa att det ger stora utsläpp att tillverka podtaxin, skeppa bildelarna och råvarorna kors och tvärs över jordklotet, samt att tillverka den förnyelsebara energin som taxin går på. Jag tror det är tron på den gröna teknologin som frälsare som gjort att hela teknosfären fortfarande växer med otrolig fart, med fruktansvärda konsekvenser för miljön och de fattiga. Denna tro ger nämligen incitament till "Greenwashing", att med gott samvete fortsätta med det förstörande civilisationsbygget, bara att man gör allt lite mer ekologiskt, genom att kalla det grön teknologi, bara man ändrar allt lite grann, om än aldrig så lite. Då får vi ekologisk bilindustri, ekologisk flygindustri, ekologiska motorvägar (jag såg nyss en asfalteringsbil som skyltade med "ekologisk asfaltering"), och det slutar med ekologiska kärnkraftverk (många miljöprofeter menar att kärnkraftverk redan är ekologiska, ofattbart), ekologisk krigsindustri och ekologiska atombomber.

 

Ja, jag kokar av vrede, detta kommer att förstöra naturen och tredje världen till slut, bara lite saktare.

 

Miljöpartiet har ett tungt ansvar här, som har gått i spetsen för det gröna teknoevangeliets apostlar. En så ytlig analys av världen som detta evangelium baserar sig på, kan få en att baxna, och jag skulle önska Fridolin, Lövin och de andra skulle ta sig en tillnyktrande tupplur i humanekologer som professor Alf Hornborgs armar.

 

Man kan sälja in nästan vad som helst som grön teknologi, bara man ändrar lite på saker och ting, medan man fortsätter köra över naturen, tredje världen och djuren som en bulldozer.

Jag har undrat om inte frågan om den fria viljan är mer komplex än jag har trott, och att om det finns någon frihet här, är det den frihet vi får när vi återvinner vår plats i naturen och får följa vår innersta natur. Jag skulle säga som så, att den som syndar är alltid fången, en slav, ju mer han syndar desto mindre gör han det av fri vilja, utan desto mer av Babylons kedjor runt hans ande. Och ju mer lik Jesus och djuren en människa blir, desto mer fri blir han, fri att vara sig själv och följa sin verkliga natur, sin egen innersta vilja. Detta är ungefär så som Martin Luther såg på den fria viljan, han som skrev boken "Om den trälbundna viljan", där han menade att vi inte har fri vilja under synden, utan blir fria genom frälsningen.

 

Men i frågan om vi ytterst sett har en fri vilja, i metafysisk bemärkelse, även som befriade från synden, om det finns ett mirakel som gör oss fria från naturlagarna och kausaliteten, så menar jag att detta är en ungefär lika svår fråga som att veta vad som sker med oss efter döden, det är nästan lika svårt att fatta som telepati och andra paranomala fenomen. Kanske vår vilja är något paranormalt, som ligger bortom vetenskapens och filosofins möjligheter att greppa?

Den svenske författaren och läkaren Axel Munthe (1857-1949) blev på sin tid världsberömd för sin självbiografiska roman "Boken om San Michele" (1928), som översattes till flera språk, men han har tyvärr inte kommit med i Litteraturhandbokens (1999) stora författarlexikon av utländska och svenska författare, och inte heller i de stora svenska litteraturhistorieverken på 1900-talet (!), trots att Wikipedia skriver att "Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare". Boken är ett mästerverk, inte minst slutpartiet, där det blir tydligt vilket varmt hjärta Munthe hade för djuren, som en tidig djurrättskämpe. Slutpartiet i boken handlar om att Munthe har en dröm om att han träder in i andevärlden, och besöker himlen. Han är som en syndig tiggare, som just och just lyckas smita in genom himlens port, med sin hund väntande utanför, och han rannsakas av Sankte Pär, som menar att det ser mycket illa ut med Munthes själ. Sen förs Munthe till en rättegång i himlen där hans slutliga öde ska avgöras. Domarna, en skara stränga profeter, helgon och kyrkofäder, ledda av Sankt Ignatius (av Loyola) * är till slut eniga: Munthe ska kastas i det eviga helvetet, inte minst för att han har ett orent djur, en hund, med sig, och ett långt syndaregister. Munthe protesterar mot att hunden är oren, och när han är på väg att kastas i helvetet, kommer Franciskus av Assisi vandrande in i rättssalen iklädd sina trådslitna munkkläder, och Sankte Pär muttrar "Alltid han", förbittrad. Franciskus räddar Munthe från fördömelsen, och så slutar boken.

 

Det kändes som en upprättelse för mig, som upplever de kristna fundamentalisternas förakt (i praktiken, tänk på de kristnas djurförtryck, men också i teorin) för djuren och det djuriska -  som om det var närmast antikristligt, ja "hedniskt" -  som ett hot över mig, ett fördömelseshot, ty jag har allierat mig så med djuren, att jag är extra utsatt för detta förakt, det leder mig inte minst till att bli sinnessjukförklarad. Jag har faktiskt tagit detta fördömelseshot så över mig, att jag hade en helvetespsykos 2011 där jag trodde jag var Antikrist och evigt förtappad. Fortfarande kan jag gå och undra om jag är fördömd,  bl.a. p.g.a. vissa biverkningar av min psykmedicin.

 

I februari nästa år blir Munthe fri från copyright, och då skall jag publicera slutet av Boken om San Michele (avsnittet om hans besök i himlen) här på bloggen och som gratis e-bok på Internet Archive, det är ett stycke klassisk litteratur, en av världslitteraturens verkliga pärlor, som förtjänar att spridas på nätet.

 

Men här kommer ett par citat ur boken, så ni får en försmak:

 

"De (hundarna) äro allesammans tämligen lika, de äro alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De äro alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse."

 

"Varför börja inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kunna vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi äro, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret är ej bakom burens järngaller, det står därutanför." 

 

Amen! Så sant!! Cirkusar är något ohyggligt vidrigt, en fruktansvärd skam för mänskligheten, att förnöja sig med andras varelsers lidanden, i samma anda som tjurfäktningarna.

 

 

 

* För många läsare av Ignatius av Loyolas "Andliga övningar" är det inte bekant att han var en av de ledande inkvisitörerna i den katolska s.k. "motreformationen" på 1500-talet, och han står bakom mycken förföljelse och tortyr av protestanterna på den tiden, ja även senare. Han var ju grundare och ledare av Jesuitorden fram till sin död, och denna orden var ett viktigt redskap  i motreformationen, och motreformationens viktigaste redskap var inkvisitionen. Detta borde komma fram mer, så vi blir försiktiga med att skylta med hans namn. Man bör betänka att Loyola är ett helgon inom katolska kyrkan, och att inte detta förkastas av katolikerna, säger något om denna kyrkas ruttenhet och bristande kyrkohistoriska kunskaper, ja blindhet för historiens grymheter.

"Allt vad människorna ge bort på jorden sparas åt dem i himmelen, allt vad de spara på jorden förlora de." (En ängel i Axel Munthes bok "Boken om San Michele", 1928)

Livets mål för de civiliserade är inte att som Buddha lärde, släcka sina begär, utan att förvandla sina dåliga begär till goda begär, förvandla begäret efter död (såsom status, ära, lyx och rikedom) till begär efter liv (såsom community, naturnärhet, ett enkelt och fattigt liv, gärningar som är nyttiga och fruktbara för livets helhet). Att detta låter sig göras, är apostlarna, de heliga dårarna, helgonen och martyrerna vittne på, man kan faktiskt som Franciskus förälska sig i fattigdomen, ty den är glädjerik och livgivande för den som den adopterar som lärjunge, det kan jag vittna om. Och då gäller det all slags fattigdom, även att vara fattig på status och ära, försmädad och kanske kallas sinnessjuk av många. För många helgon och heliga dårar var det en ära att "bära Kristi smälek (gammalt ord för vanära)". Men tyvärr är det inte så för "den andliga eliten" i Sverige, allra minst de på toppen, Svenska Akademien. Där hålls tyvärr begäret efter världslig status i högsta grad vid liv, man tävlar om den. Det är begär efter död, ty världslig status förstör en människas andlighet, gör henne "divig" och snobbig. Den som vaknat ur detta begärs slummer, begär inte längre att klättra upp i Babylons hierarkier, utan vill ha sann kärlek istället, och det inte av vem som helst, utan av de minst ansedda, dem på botten, slavarna, fångarna, tiggarna, de hemlösa och djuren, inte minst de fångna djuren. Dem vill man alliera sig med, och man ringaktar Svenska Akademiens kärlek, ty den är inte ren och äkta.

 

Med dessa rader har jag försökt fånga essensen i den kristna mystikens lära om utblottelse (kenosis), som man kan finna hos mystiker som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset och Hjalmar Ekström. Och "underligt nog" harmonierar den helt och hållet med miljörörelsens lära om att gå tillbaka till naturen. I naturen råder nämligen djup fattigdom och utblottelse (de flesta lever på "existensminimum", i våra termer), och dit skall vi alla återvända i döden, till denna fattigdom, som leder oss till den eviga glädjen, som man inte finner i himmelska städers rikedom och prakt, utan i gemenskap med allt levande, i den mystiska föreningen med alla atomer i atomernas andevärld. Ty "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till" (Matt. 5:3). Att bli det minsta och ringaste man kan bli, en atom, är här den största glädjen, ty det är den största gemenskapen, det finns flest som är lika dig, du inlemmas i "Gud", atomernas kosmiska community, vår bestämmelse. Att försvinna i atomernas mängd, som droppen i havet, där alla skillnader utplånas, det är kärlekens bestämmelse och evighetens begynnelse.

En förklaring till det faktum att det kommer så mycket nonsens (andar kan ibland inte svara på frågor och knappt utsäga namn på sig själva och andra bekanta) sida vid sida med ovedersägligt bevismaterial från de dödas "andar" genom spiritistiska medier (detta rikliga nonsens tillstod även den store spiritisten och fysikern Oliver Lodge), kan vara att det inte är de dödas själar som talar, de är borta i det icke-mänskliga, dit vi alla går efter döden, som atomandar, utan det är ett slags astrala skal som de döda lämnar efter sig i andevärlden när de lämnar deras mänskliga själ som fortsätter leva ett underligt liv, ungefär som döda träd gör, och som avger information på samma sätt som föremål, såsom tåg, setts återuppstå som astrala skal i visioner, ja rentav händelser. Har du lagt märke till att när du läst om beskrivningar om när Luthers eller Nathan Söderbloms ande talar genom medier, så känns det inte riktigt som dem, instinktivt? Likaså när Swedenborg i sina visioner samtalar med Cicero eller Leibniz, känns det inte som dem, utan det känns som om de är Swedenborgianer och talar som Swedenborg. Att de är astrala skal kan förklara detta, samt det faktum att fantasi blandas med verklighet här. Vi kan bara föreställa oss hur det skulle bli i den Evangeliskt-Lutherska kyrkan om Luther verkligen i egen person kunde tala med sin kyrka, och alla kunde känna igen honom och verifiera att det är han, och att man skulle kunna ställa frågor och få svar, vilket man alltid borde kunna. 

 

Jag lutar åt amatörreligionsfilosofen Miklos Jakos uppfattning, att någon verklig kommunikation mellan levande och döda inte är möjlig på det spiritistiska sättet, och jag skulle här tillägga; eftersom vi blir atomer efter döden, går in i det icke-mänskliga. Därav också det faktum att ingen någonsin fått veta något om det att vi blir atomer efter döden, och alla återgår till Eden. Ingen har också varit verkligt död och kommit tillbaka till livet, så ingen kan säga något om hur det blir efter den verkliga döden. Istället har vi massa mytologiska andevärldsupplevelser. 

 

Men därmed inte sagt att alla man möter t.ex. i nära döden-upplevelser och visioner måste vara astralskal, även om många andar som Swedenborg mötte i sina syner verkar ha varit sådana, ja även mytologiska varelser, fantasiskapelser, såsom Mose, Abraham, Adam och Eva. 

 

P.S. Jag kom på denna astralskalsteori inatt, men visste inte att man skrivit om det tidigare, t.ex. teosofen William Q Judge skriver i boken "Teosofins ocean" och kapitel 6  följande om detta fenomen:

 

"Vid döden besjälar den (den lägre människan, min anm.) astralkroppen, som sedan blott blir ett skal; ty när människan dör lämnar astralkroppen i sällskap med principen passioner och begär den fysiska kroppen och förenar sig med varandra. Det är då som termen Kamarupa kan tillämpas, eftersom Kamarupa verkligen utgörs av astralkroppen och Kama i förening, och dessa två tillsammans bildar en skepnad eller form som fastän vanligen osynlig dock är materiell och kan göras synlig. Även om den saknar förnuft och samvete, har den egna förmågor som kan utövas närhelst förhållandena tillåter. Dessa förhållande erbjuds av spiritualisternas medium, och i varje seans-rum är alltid avlidna personers astralskal närvarande där de vilseleder de sittande, vars urskiljningsförmågor har blivit förlamade av underverken."

 

(nu kommer igen en av dessa väldigt spekulativa, hemsnickrade, ja jag skulle rentav säga hembrända, famlar-i-mörkret-teorierna:)

 

Jag har tidigare här på bloggen presenterat min andevärldsmodell, att den består av sammanslutningar av atomer och celler som alla har sin helt egen andevärld, där denna inte finns "där ute" utan mellan atomerna ungefär som internet finns mellan internets olika datorer, eller en TV-kanal finns mellan en parabolantenn och de apparater som sänder TV-kanalen till den. Man liksom skapar andevärldar mellan sig, istället för att de skulle finnas "där ute", och man gör detta med likasinnade. Andevärlden är tillstånd, inte fysiska platser, och alla med samma tillstånd samlas till gemenskap. Men sedan kan man besöka andra andevärldar, men man hör inte hemma där. Alla atomer och celler har en andlig sida, en drömsida, och det är den som står i förbindelse med andra varelsers drömsidor. Ens "hemandevärld" befinner sig alltid i imaginära världar uppe i "sfärerna", där man tar olika skepnader, medan den andevärld man träder in i i ut ur kroppen-upplevelser, i början, är det områdes andliga drömsida som man befinner sig i, bestående av alla fysiska atomers och cellers drömsidor ihopkopplade med varann, så att det uppstår en andlig parallelversion av det fysiska, Stockholm blir till ett "andligt Stockholm". Men varje sådan atom eller cell kan lösgöra sig från sin "position" i det fysiska rummets andliga drömsida, och stiga upp till "högre" imaginära världar, för att anta olika skepnader och skapa sig sitt andevärldshem, i den sfär som passar en *. Dessa andar kan också förekomma på jordplanets drömsida, i vår närmaste omgivning när vi träder ut ur kroppen, och skapa underliga ting, men de är långt mer sällsynta där, uppe i "sfärerna" finner man gigantiska samhällen av atomandar, de kan vara på kvadrillioner och åter kvadrillioner andar, ja kvintillioner andar, en enda kropps atomandar kan bilda små universa i andevärlden. I dessa andevärldar samlas atomandarna för att skapa det fysiskas förunderliga ting, en kropps atomer utför sitt arbete i dessa sfärer, en hjärnas medvetande skapas i dessa sfärer, genom umgänget och samarbetet mellan atomandarna (1). Men, som sagt, andevärldens "högre sfärer" är på intet sätt "där ute" i rymden, utan de är inte rumsliga överhuvudtaget (rätteligen har man allmänt antagit genom tiderna att andevärlden är bortom tid och rum), lika lite som internet är utsträckt i rummet, internet existerar istället mellan datorerna och människorna, i relationer. Andevärlden, likaså, är helt relationell, byggd av själsfrändskap och kärlek, av attraktioner mellan atomer och andar. Precis som det skapas subkulturer av likasinnade på internet idag.

 

Men det kanske viktigaste här, är att dessa andevärldar är imaginära, fantasiskapelser, mytiska skapelser. Detta kommer man fram till genom att studera och jämföra olika kulturers andevärldar, inte minst urfolkens, där alla har sina egna gudar och egna andevärldar. Nästan alla har sin egen "högsta gud", som regerar över alla andra gudar, sin s.k. "stamgud". Jesus är de kristnas stamgud, Jahve judarnas. Men så är det bara i de lägre sfärerna. I de högre ser man det relativa med ens egen mytiska värld, och kan lättare möta och förstå andra kulturers andevärldar. Ens värld expanderar ofantligt. 

 

Men bara för att dessa andevärldar är mytiska, betyder det inte att vi kan avfärda dem och säga att de inget har med verkligheten att göra. Faktum är att atomerna i hjärnan faktiskt skapar medvetandet genom en mytisk andevärld, genom arketyper och symboler i det undermedvetna, och de visar sig för vår ande i andevärlden som mytiska varelser, nämligen som änglar, keruber och serafer och annat. 

 

Det kan inte vara på nåt annat sätt. Men som jag sagt tidigare på bloggen, andevärlden klarnar desto högre man stiger i sfärerna, den blir mindre dunkel och oförståelig och mindre symbolisk, mer som att "skåda Gud ansikte mot ansikte" utan mytens skymmande höljen. Men det mytiska kommer alltid att vara med, ty människoanden är gjord av myter, myter är dess vävnad, dess själ. En tanke är en myt. Ett ord är en myt. I de högre sfärerna förstår vi bara dessa myter bättre, lär oss tolka dem bättre och se deras relativitet, så att vi kan lära oss av andras myter och jämföra våra myter med andras myter. Och antagligen blir det hela mindre mytiskt på det mänskliga sättet desto närmare man kommer atomernas andevärld, vad deras andar är vävda av, vet bara "Gud". 

 

Och till sist om visioner: när vi ser en tomte i en syn, så att hen liksom finns här i den fysiska verkligheten, betyder inte det att hen har trippat omkring där rent fysiskt, bara så att vi inte har sett henom tills nu, utan det hela är en mer invecklad process; tomten har befunnit sig på den platsen hen visade sig i, i den andliga parallelversionen av platsen, som inte är en plats i det fysiska, utan uppstår i kommunikationen mellan atomer och celler och varelser, alltmedan den atom eller varelse som tomteanden härstammar från befinner sig där dess fysiska substrat befinner sig, den bara skapar en parallelversion av omgivningen där vi såg tomten, i kommunikationen med andra varelser. Och tomtens plats i denna imaginära parallelversion är det vi ser i vår syn, den liksom meddelas oss från denna tomtes ande, så att vi ser denna plats som om den befann sig ute i den fysiska verkligheten, som om luften var full av andar som svävade omkring men vi inte kan se. Invecklat, eller hur? Det låter underligt, men verkligheten är underlig. I vilket fall som helst, om luften verkligen var full av svävande andar och änglar, skulle de ha kunnat låta oss fotografera dom så att ingen tvivel rådde i saken om att de faktiskt svävar omkring i det fysiska. Men vi har inga sådana fotografier, bara fakefotografier, och allra minst har vi några filmningar av andar och änglar. Detta säger oss något om var vi bör leta efter förklaringen till visioner. 

 

 

* Detta är något av det mest sagolika av allt i andevärlden, att man får lov att bilda ett andevärldshem med de i hela kosmos som är mest lika en själv, ens sanna själsfränder. Detta är det, mest detta, som gör att naturens andevärld är vårt sanna hem, vårt hem i den fysiska existensen på jorden är inte vårt sanna hem. 

 

(1) Jag har svårt att tänka mig något annat sätt på vilket atomerna i hjärnan skulle kunna kopplas ihop på det ofattbara sätt som de är ihopkopplade, alla atomer verkar kommunicera med alla andra i hjärnan, och de verkar alla känna varann, som i en slags gruppsjäl, ett kollektivt medvetande, och detta måste vara andligt, ta plats i en andevärld, det kan inte bara vara fysiskt. 

Jag skrev nyss (här) om visioner som människor har av närstående i den stund dessa dör, utan att visionären vet att de dör/har dött. Här är en sådan vision, som mediet Gladys Osborne Leonard hade om sin mor som hon inte trodde var allvarligt sjuk:

 

" At 2 a.m. she (mrs. Leonard) was awakened with the sudden feeling that something unusual was happening:

I (mrs. Leonard berättar) looked up and saw in front of me, but about five feet above the level of my body, a large, circular patch of light about four feet in diameter. In this light I saw my mother quite distinctly. Her face looked several years younger than I had seen it a few hours before. A pink flush of health was on her checks, her eyes were clear and shining, and a smile of utter happiness was on her lips. She gazed down on me for a moment, seeming to convey to me an intense feeling of relief and a sense of safety and well-being. Then the vision faded. I was wide awake all the time, quite conscious of my surroundings.

The next morning she learned that her mother had died at 2 a.m."

 

(Ur boken "The Mediumship of Mrs. Leonard" av Suzy Smith, 1964, citerad på denna sida)

 

Jag tycker särskilt om detta "She gazed down on me for a moment, seeming to convey to me an intense feeling of  relief and a sense of safety and well-being".

 

Återigen, hur förklarar sådana skeptiker detta, som inte tror på "andevärlden"? Det finns förresten otaliga sådana här berättelser, alla kan inte vara fake. Gladys Osborne Leonard har också bevittnats vara ett väldigt ärligt medium, som lät sig undersökas av vetenskapsmän med otrolig noggrannhet.

Det är en underlig paradox att civilisationen badar i lyx och överflöd, till synes hedonistisk, men förtrycker kroppen och allt det djuriska och håller det i slaveri, tvingar kroppen upp på morgnarna till 8 timmars slaveri 5 dagar i veckan. De vilda djuren däremot, lever i djup fattigdom och askes, till synes antihedonistiska, men bejakar kroppen och det naturliga och djuriska, och går inte i något jobb, utan lever i stor frihet och spontanitet, följande sina naturliga instinkter, helt utan slaveri. Detta är en av de underligaste paradoxer vi har. Och det är en paradox som säger mycket.

Det finns många ateistiska vetenskapsmän som erkänt existensen av många paranormala fenomen, såsom telepati, utan att köpa andevärldshypotesen, livet efter döden. En sådan är den store psykologiprofessorn Hans J. Eysenck. Detta säger något om hur tunga bevisen är för många paranormala fenomen, och finns de, är inte steget långt till att börja tro på livet efter döden också.

 

Eysenck skrev 1957:

 

I Bergspredikan i Matteusevangeliet säger Jesus i kap. 6, femte vers:

 

"Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna.  Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön."

 

På Jesu tid var det en stolthet att visa att man bad, då märkte folk att man var en andlig person, trodde man. Inte bara trodde, det gav faktiskt status i andras ögon. Idag gäller inte Jesu ord, ty idag är läget det rakt motsatta; den som står i gathörnen och ber så att andra märker det, anses för en galning, och det är en skam, upplevs som pinsamt. Därför skulle jag säga att idag gäller något i stil med: Heder åt den som vågar stå i gathörnen och be, och riskera att bli ansedd för galning.

 

Jag såg en gång i Helsingfors en muslimsk yngling som förrättade sin tidebön mitt på tågstationsperrongen, med ansiktet vänt mot Mecka. Den frimodigheten och bristen på skam över sin religion, gjorde djupt intryck på mig, jag ska aldrig glömma det.

“The apocalypse is not something which is coming. The apocalypse has arrived in major portions of the planet and it’s only because we live within a bubble of incredible privilege and social insulation that we still have the luxury of anticipating the apocalypse. If you go to Bosnia or Somalia or Peru or much of the third-world then it appears that the apocalypse has already arrived.””

 

(Terence McKenna, från denna fina sida, citat nr. 62)

“We are so much the victims of abstraction that with the Earth in flames we can barely rouse ourselves to wander across the room and look at the thermostat.”

 

(McKenna från samma sida, citat nr. 37)

 

Min kommentar: Medias slöhet när det gäller att bevaka det viktigaste, miljön och klimatet, själva planetens tillstånd, är "mind-boggling", helt ofattbart. Likaså de civiliserades ointresse för sånt i största allmänhet.

 

 

 

(från denna diskussionssida)

 

"In my highest state, I have had the insight, which I will convey to you without saying it´s true, that this is the most limited form of existence you will ever know, you can´t be deader than this. This is the bottom line, and, so, the good news is; it´s only up"

 

(från detta youtubeföredrag)

 

 

 

Min kommentar: Det är intressant att höra detta från psykonauten McKenna, som experimenterat så mycket med sitt medvetande. Hans tankar här rimmar väl med min mikrolivsfilosofi, att vi är på utflykt från hemmet, en tung och svår utflykt, för att lära oss saker, och hemmet är atomernas andevärld, det kosmiska medvetandet, där vi kommer tillbaka till vår urnatur, vårt naturliga tillstånd, som är den stilla, eviga glädjen och den relativa osårbarheten och tryggheten och den oändliga rikedomen i andevärldens Eden.

Man kan lära sig av hundarnas stora andlighet, som är väldigt fysisk, att en andlig människa inte är en som har besegrat det fysiska och gått bortom det, utan en som är mer fysisk än vanliga människor, eftersom det andliga är det fysiskas djupdimension, är i det fysiska, bor i naturen och det fysiska som dess själ och levandegörare. Det blir då inte att man besegrar, underkuvar och underkastar kroppen under sig, utan att man lever i harmoni med den istället, gör den mera hel och levande och verklig.

 

Den kristna kroppsteologin (som Ola Sigurdsons kroppsteologi) håller på att närma sig detta mer och mer, och börjar uppvärdera kroppen efter millennier av kroppsförakt.

 

“Matter is not lacking in magic, matter is magic.” (Terence McKenna)

Min inställning till min mikrolivsfilosof kan sammanfattas med parapsykologen och nobelpristagaren i fysiologi/medicin 1913, Charles Richets ord om sina parapsykologiska teorier:

 

"Om jag betraktar den hypotesen som avgjort att föredra framför andra, så är det inte därför att jag tror mycket på den. Långt därifrån. Jag förstår hur skröplig den är, och löjlig, och nästan lika löjlig som de andra. Men vad är att göra? Har vi någon bättre?"

 

(citerat i Olle Holmbergs bok "Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi", 1968)

"Inte ens de bästa av Rhines och Soals medier, säger han (Vassiliev, min anm.), kan i fråga om parapsykisk förmåga mäta sig med en hund eller en insekt."

(Olle Holmberg i boken "Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi", 1968)

"The most sacred thing in life, is death. That is why the peace of God can come to you through the contemplation and acceptance of death"

 

"Death is not an anomaly, or the most dreadful of all events, as modern culture would have you believe, but the most natural thing in the world, inseparable from, and just as natural as its polarity, birth."

 

(Eckhart Tolle, från denna fantastiska youtubevideo)

 

"Death is as positive as birth, and should be a matter for rejoicing because death is the symbol of the liberation."

 

(Alan Watts i detta youtubeföredrag)

Kan min atomlära i min mikrolivsfilosofi kallas en slags "andlig atomism"?

 

Min andliga atomism har vissa likheter med 1600-talsfilosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz monadologi. Verkligheten består enligt Leibniz av ett obegränsat antal monader, monaderna är tillvarons minsta beståndsdelar, och dessa påminner litet om atomerna. Så menar han t.ex., enligt Wikipedia att "Varje sammansatt organism består av ett antal monader med en centralmonad, vilken hos människan kallas själ." Alldeles nyss (se här) skrev jag om hur människans centrum är en atom, centralatomen. Leibniz menade att varje monad representerar alla andra monader i universum, vilket påminner lite om min teori att varje atom ingår i "atomernas kosmiska community", dvs. "Gud", och har genom detta kontakt med alla andra atomer, lite som en parabolantenn har kontakt med olika TV-kanaler. Leibniz monader är alla själar, medvetna varelser. Alltså Leibniz trodde att allting är besjälat, eftersom allting består av monader. I min atomteori är också varje atom levande och medveten och intelligent, ja mer än människan.

 

En dansk artikel om Leibniz monadlära finns här.

En datormodell förutspådde på 70-talet att 2020 kommer läget i världen att bli mycket kritiskt, och 2040 kommer civilisationen att kollapsa för gott. Se artikel om det här. Citat från artikeln: "At this stage, around 2040 to 2050 civilized life as we know it on this planet will cease to exist."

 

Känns rätt så realistiskt, med tanke på vad jag har skrivit här på bloggen. Inte för så länge sen sa jag till min flickvän medan vi gick på Söder, att 2050 kommer Stockholms gator att stå tomma.

 

Nämnas kan också att datormodellen låg till grund för ekoklassikern "The limits to growth", Rom-klubbens rapport 1972. Dessa modeller har uppdaterats nyligen, och de håller måttet fortfarande. Läs om detta här.

Förhållandet mellan själ och kropp är ett stort mysterium. Har du någonsin tänkt, när du har ångest och det känns som ett öppet sår i maggropen, att hur kan detta gå till utan att det är något verkligt fysiskt sår där? Läkarna kan aldrig finna något fysiskt sår, om de söker. Och har du kanske gripit efter teorier om "astralkroppen", "smärtkroppen" och liknande? Att vår själ liksom också har en kropp? Det ligger nära till.

 

Swedenborgs korrespondenslära kanske kan komma oss till hjälp här, läran om att det finns en andlig motsvarighet till allt det fysiska och materiella. Eller min mikrolivsfilosofi, där jag menar att all materia har en andlig sida, även atomerna i stenarna och i vår kropp, och att det är in i denna andliga sida vi går efter döden. Kan inte det vi kallar själ eller ande i människan, i själva verket vara människokroppens drömsida, andliga motsvarighet? Kan det förklara varför ångesten känns i magen? Men det är antagligen inte från cellernas och atomernas andliga sida som smärtan kommer, utan från det som vi känner som "oss" i vår kropp, och detta jag är liksom i kontakt med alla cellerna och atomerna i hela vår kropp, därför känns ångesten i magen. Vi är inte vår kropp, utan vi är det "jag" som besjälar vår kropp och samlar den till en organisk enhet. Men vårt "jag" är inte en kropp med utsträckning i rummet, utan är till sin innersta kärna en atom i vår hjärna, centralatomen, som lever ut genom resten av vår kropp. Denna atom står i levande, stark kontakt med alla andra atomer i vår kropp, och samlar dem till ett helt, som "centraldatorn för vår kropps internet", som centralatomens ande skriver på, i gemenskap med "Gud", "atomernas kosmiska community", och där alla andra atomer i kroppen är de övriga datorerna, och internetet är vårt "jag", för att använda en liknelse. Precis som internet inte har utsträckning i rummet, har inte vårt "jag" det heller. Men internet hålls vid liv av datorerna.

 

Angesten härrör inte från centralatomen, som är paradisisk, utan från vårt "jags" möte med vår kropp och omgivningen, det har uppstått komplikationer i hur detta jag lever ut i kroppen och omgivningen. Ångesten är inte minst ett relationellt problem, det är något som är fel i mina relationer med omgivningen, och med omgivningens relationer till varann och mig. "Världen är sjuk", så att säga. 

 

Kroppens celler och atomer har inte heller ångest själva, inte heller de som finns i maggropen, men de får signaler om ångesten från hjärnan, och arbetar på vår läkedom. Atomerna och cellerna i vår kropp är som änglar som hjälper de fördömdas andar till frälsning. De är själva saliga, men känner dock medlidande.

 

En gång skall vi för evigt gå in i deras skara, och bli som dem, saliga och fulla av medlidande och arbetsvilja för världens salighet.

Urfolken sysslar med skogsträdgårdsodling sedan gammalt! Se denna artikel. Och läs detta citat extra noga: "He also believed much of North America was covered in human-made food forests before the Europeans got here."

 

Precis som kroppen har två huvudtillstånd, sömn och vakenhet, har också andevärlden, andekroppen, två huvudtillstånd - den sovande andevärlden, drömmen, och den vakna andevärlden - det man upplever i ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser. Skillnaden är ofantlig. 

Den här och den här låten av Soweto är så vackra att man bara av det måste ana att det finns en gudom där bakom.

Budskapet om att kasta av "civilisationens" ok och bli helt sig själv och släppa fram sin innersta natur, som jag predikat i min djurism, bör användas med stor försiktighet när det gäller sådana som har gjort Babylon till sin andra natur, ja den natur i dem som de känner sig mest hemma i. Om de släpper sig, blir det bara destruktivitet och kriminalitet. Mitt råd till sådana är att de antagligen bör gå den traditionella "frälsningsvägen" genom kyrkan och religionen först, eller helt enkelt att de måste börja med att "härma" Jesus och helgonen, utan inspiration, enbart för att det är rätt. Dvs. ha en tid "under lagen", som pietisterna lärde, som "lagträlar", tills inspirationen och kärleken kommer. Med "lagen" menar jag här den moraliska, inre lagen, inte den yttre, inte Sveriges lag och yttre moraliska föreskrifter, som ofta är fördärvade. Nej, samvetslagen är vad man bör börja med, det lilla man har kvar, stärkt av det yttre ordet men ändå fristående från det. Om man inte börjar där, kommer man ändå bara att följa yttre moralregler och -lagar som passar ens babylonnatur, alltså Babylons lagar. All andlig utveckling tar sin början med att samvetet väcks, så att man börjar söka "Gud". Utan denna början är den andliga resan omöjlig (tänk på Kristen i Kristens resa av John Bunyan).

Blir människan verkligen god när hon kastar av sig civilisationens ok och blir sig själv, släpper fram sitt innersta? Jag har en del erfarenhet av detta, som en som har gjort detta, och min erfarenhet är att man inte blir något helgon direkt, utan man blir ekologisk, en vildmänniska, en skogsmänniska. De vilda djuren i skogen verkar inte heller vara några helgon (tänk på hur de äter varann och deras maktkamper och kamper om honor), men de är just det de ska vara för att bli så nyttiga som möjligt för ekosystemet. Detta blir också människan när hon kastar av sig civilisationen.

 

Att man inte blir något helgon, är nog inte för att man inte är god innerst inne, utan för att man lever så långt borta från "hemmet", atomernas andevärld. Atomerna är helgon, så helgonlika man kan bli. Det måste dom också vara för att kunna skapa vår värld så fantastiskt som de har gjort. Men vi människor lever i en så brusten verklighet *, på utflykt från vårt rätta hem, så långt borta från detta, att det inte finns några helgon bland oss, och nog aldrig har funnits, i alla fall inte på samma sätt som hos atomerna (man talar aldrig om de katolska helgonens synder, som t.ex. kan ha varit att ha hotat med helvetet). Däremot kan vi vara ekologiska, lika mycket som de vilda djuren i skogen, så att vi blir maximalt nyttiga för ekosystemet. Men kan vi undvika gräl, dödandet av djur och växter, självöverskattning, felaktiga, destruktiva tankar, falska läror och falska förutsägelser? Nej, det kan vi nog inte, vi har inte atomernas rena, enkla gudomlighet. Men den ekologiska godheten kan bli maximal, så att vi inte förstör utan berikar ekosystemet, precis som de vilda urfolken och de vilda djuren , och det är rätt mycket godhet, bara det, så låt oss inte förtvivla! I vilket fall som helst tror jag vi gör mera gott för helheten om vi blir som de vilda djuren, inte som de katolska helgonen, som ofta var civilisationsskapande mitt i deras helighet (och civilisationen är Babylon, förtryckets och livsförstörelsens centrum). De missade inte sällan det viktigaste, solidariteten med naturen och djuren, basen för allt, detta kommer så sällan fram, men i den bästa asketismen skymtar man det, hos Franciskus av Assisi skymtar man det, även om han inte medvetet förespråkade att vi skulle göra oss av med civilisationen och återgå till de vilda urfolkens livsstil (om sådana tankar förekom, har detta i alla fall inte nått levnadstecknarna). Detta kommer just av att detta aldrig liksom varit ett tema i katolska kyrkan, det viktigaste har inte fått plats där, bara flummiga spekulationer om ett transcendent himmelrike, som aldrig riktigt fått fäste här på jorden, ty då måste katolska kyrkan och civilisationen nedmonteras, och detta var otänkbart.

 

 

* ett tecken på hur brusten vår verklighet är, är att vi måste döda för att kunna äta, även vegetarianer dödar - växter. Atomerna har ingenting av detta, de behöver inte äta. Och denna kamp för tillvaron, den söker sig ytterst in i våra relationer, som gräl och strider, något som inte atomerna har heller, tror jag.

(från en kommentar av mig på FB-gruppen "Peak Oil":) Angående syfte, tror jag det finns en slags mystisk, underlig gudomlig plan, som är för stor för oss att greppa eller förstå, och den är så vacker och älskvärd, att vi inte kan greppa det heller. Det är därför vi inte hör om den. Atomerna och Moder Jords själ är denna plans mödrar, atomernas kosmiska community, som är "Gud". Några glimtar av denna plan har kommunicerats genom de stora religionerna, men de är skymda av och klädda i mytologiskt språk, det enda språk vi kan greppa när vi försöker förstå dessa ting. Men jag har sett paradiset i naturen, i atomerna, detta är varför jag känner att det måste finnas denna plan där. Det finns en oerhört stor intelligens där! Eller för att tala med fysikprofessorn David Bohm: "Kvantfysiken antyder att det finns en kreativ intelligens under det hela, som skulle kunna ha som en av sina grunddrag det som menades med ordet "Gud" *.

 

I mystika upplevelser har folk stuckit huvudet upp genom molnen och hållit huvudet en stund ovan molnen där solen aldrig skymmes. Så t.ex. Leslie Weatherhead i sin mystika upplevelse, som jag återgett i denna artikel. Men ännu klarare i nära döden-upplevelserna, om än också i mytologisk dräkt. Men hör på följande otroliga nära döden-upplevares ord om sin nära döden-upplevelse: "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary").

 

När man tänker på att folk i detta ofattbart lucida, kristallklara medvetandetillstånd, har mött varelser av ofattbar kärlek och ömhet och ljus, då måste vi fråga oss: "Vad är detta?" "Hur är detta möjligt?" "Varifrån kommer dessa varelser?" "Är dessa varelser bara en produkt av vår fantasi?" Även om vi tror det är bara fantasier, måste vi förundra oss över tillvarons gudomliga mysteriösitet och skönhet när vi läser sånt. Inte minst att nära döden-upplevarna verkar skapa hela kosmos inom sig i dessa upplevelser, kosmos som verkar vara helt verkliga, ja mer verkliga än vårt fysiska kosmos.

 

David Bohm säger också: "De moderna naturvetenskapernas resultat förefaller endast meningsfulla om vi antar en inre, uniform, transcendent verklighet som är baserad på alla externa data och faktum. Själva det mänskliga medvetandets djup är en av dessa." (1)

 

 

 

I min bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010) hade jag med en text som jag ännu känner värmer mig, en poetisk "skogsöversättning" av Johannesevangeliet 1:1-18:

 

 

"PLANEN

 

Begynnelsen

 

När civilisationen började, reste det sig en Plan bland djuren och hos Naturen. Denna Plan reste sig alldeles i början, samtidigt som civilisationen. En Plan för att besegra civilisationen.

Sedan dess har allting i naturen kretsat kring denna Plan. Ingenting har blivit till utanför denna Plan.

I denna Plan fanns LIV!!, och livet lyste över civilisationen. Ljuset lyste i mörkret, och kunde inte förintas.

 

Vilden Johannes

 

En apa lät sig återfödas som människa inne i civilisationen. Hans namn var Johannes. Han kom för att berätta för människorna om detta ljus, så att alla kunde återvända till naturen. Johannes var inte själv en apa då han var bland oss, men han berättade om dem, om deras ljus. Och på det sättet lyckades naturens ljus, som upplyser alla, tränga sig in i civilisationen.

Nu befann sig ljuset inne i civilisationen, bland människor som kommit till enbart genom detta ljus - och ändå såg man inte det. Naturen kom till sina barn, men de förkastade sin Mamma. Men alla som ville fick bli hennes barn igen, och födas av henne, inte genom sitt eget beslut, utan genom Naturens beslut: Planen.

 

Planen förverkligas

 

Och Planen förverkligades, och blev kött och blod, som levde tillsammans med oss. Och vi såg Planens härlighet, så skön och så sann som om den vore Naturens ögonsten, det enda den var upptagen med. Vi har känt denna överflödande kärlek skölja över oss, våg efter våg. Först kom Moses med sin lag, sedan kom Jesus, apornas son, med sina sköna sanningar. De talade alla om Naturen, som de civiliserade inte kunde se. Men den Ende (Allah), Fadersfamnen, visade sig för oss genom dem. "

 

Citat slut.

 

Ja, detta var ett famlande, poetiskt försök att förstå den plan som naturen har för oss, på bibliskt-mytologiskt språk. Djuren vet antagligen något om denna plan, det är väl därför de är så lugna mitt i naturförstörelsen, men de kan inte tala till oss om den, ty de kan inte vårt språk, de tänker inte med ord. Men atomerna har nog viskat ditt och datt till deras själar, hoppets ljuvliga budskap, att naturen kommer att segra till slut, på underliga vägar.

 

 

* originaltexten: "Quantum physics would suggest that there is a creative intelligence underlying the whole, which might have as one of the essentials that which was meant by the word 'God'."

 

 

(1) originaltexten: "The results of modern natural sciences only make sense if we assume an inner, uniform, transcendent reality that is based on all external data and facts. The very depth of human consciousness is one of them."

Kan civilisationens uppkomst och framväxt bl.a. och kanske främst, berott på ett särskilt tankefel, där man tänkte att andevärlden transcenderade naturen, hörde till en annan sfär än naturen, istället för att finnas inuti naturen, i naturens djup (såsom urfolksanimister ofta tror, för dem har allting andar, och man lever vidare i naturens olika varelser), och att man därför tänkte att man nådde upplysning genom att röra sig ovan och bortom naturen och sin djurlikhet, och att man därför byggde ett samhälle och en teknologi som ville häva sig över naturen, och besegra den? I såfall ett i sanning ödesdigert tankefel, vars frukter vi skördar idag genom en förstörd natur och förslavade och fångna djur, ja en förslavad mänsklighet.

Jag har lagt märke till att när man förlorar tron på det "övernaturliga" och "Gud", är det ofta som om man köper ett paket, ett färdigt paket där man har rensat ut allt som de troende tror på, ja det mesta som ligger utanför vetenskapen och inte går att förklara vetenskapligt, alla "paranormala" upplevelser. Inte bara Gud går ut genom fönstret, utan också tron på livet efter döden, ofta.

 

Dock, det finns många ateister som tror på livet efter döden. Så man behöver inte köpa skeptiker-paketet. Detta senare är närmast en slags vetenskapsfundamentalism, andra sidan av den religiösa fundamenta-lismens mynt. Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan dessa två extremer, dessa två färdiga, standardiserade paket?

 

Prästen N.P.Wetterlund (1852-1928) talade om "smetfrälsningen", som var allmän redan på hans tid, dvs. "utanpåfrälsningen", den som bara är yta, inte innehåll, inte går till hjärtat. Jag skulle säga att "paketfrälsningen" är lika vanlig, att man går in i ett färdigt paket och stannar där resten av livet.

 

När det gäller livet efter döden, så känns det som om de flesta "bevis" för detta inte håller, inte minst mediernas (the psychics). Men det är ett bevis, ett av de vanligaste man finner i litteraturen, som gjort djupt intryck på mig, och som känns som om det håller. Det är historierna där en person sett en vision av en vän eller släktning, just i samma stund som denne vän eller släktning dog på en annan plats, utan att personen som såg henom i visionen visste om dödsfallet, personen befinner sig på en helt annan plats. Det finns talrika historier om sådana händelser. Det känns som om detta inte går att bortförklara. Jag skulle vilja veta hur skeptiker förklarar detta. Föses de bort som blotta anekdoter, utan bevisvärde? Men om det paranormala skall bevisas, kommer det aldrig att ske i laboratorie-experiment, tror jag, ty det handlar om subjektiva upplevelser, om andliga ting, som inte kan reproduceras i laboratorieexperiment. Vi har då bara historier att tillgå.  

 

Därför känns det ibland som om andevärlden leker katt-och-råtta med parapsykologerna, dessa lyckas aldrig fånga råttan, ty hen tillhör en annan existenssfär.

“Consider the story of a former Nazi who hurt people in big ways, by killing them in concentration camps. He had an NDE while he was in a coma. The coma lasted forty-eight hours, but it seemed to him that it lasted a lifetime. He was in a dark cave with Nazi and Roman soldiers who had been responsible for mass killings. After a while, he saw a different part of the place where light was shining, and there were the people he had killed. He wanted to ask their forgiveness. He heard that he had already been forgiven, and that now he only needed to forgive himself. He felt unable do this, and so he was allowed to feel the pain and suffering he had caused each of his victims. Afterward, all these people comforted him. ‘He was bathed in unconditional love; it permeated his entire being.’ Then he awoke from his coma."

 

(Pages 105-106, in The Gifts of Near-Death Experiences: You Don’t Have to Die to Experience Your True Home, by Sheila Fabricant Linn, Dennis Linn, Matthew Linn)

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att naturbarnshelgon som Franciskus av Assisi var vanligare desto längre tillbaka i tiden man går, de har bara ignorerats av kyrkohistorien, eftersom de inte passar där, tydligen. Detta är särskilt sant när man tänker på vandrarpredikanter och folk som levde som apostlarna i urkyrkan. Sådant har så gott som dött ut, och det alltmer desto länge tiden har gått.

 

Ett tydligt exempel på att detta är sant, är att samtidigt som Franciskus levde, var Europa full av katarer, en gnostisk-manikeisk sekt som tog kraftigt avstånd från katolska kyrkan, särskilt prästerskapet, hierarkin och sakramentväsendet, och återupplivade urkristendomen. De blev fruktansvärt förföljda av katolska kyrkan, inkvisitionen krossade dem, och själva ordet "kättare" härrör från ordet "katar". Det finns ingen katarisk kyrka idag, men man har dock försökt återuppliva deras tro i Sydfrankrike.

 

Katarerna var uppdelade i två grupper, församlingen och "perfecti", de fullkomliga. "Perfecti" levde som urkyrkans apostlar, som vandrarpredikanter, luffarhelgon, som hade försakat all jordisk egendom för att vandra omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen. "Perfecti" var asketer, och vegetarianer.

 

En av de mest rörande sakerna med katarerna, är att de förkastade även katolska kyrkans lära om evigt helvete, och var universalister, anhängare av tron på allas slutliga frälsning, apokatastasis. Detta drag hos dem påminner om att lutherdomens motsvarighet till katarerna - radikalpietisterna  (tänk på Lars Ulstadius) ofta var universalister. Ja, att radikalism leder till universalism, är ett vanligt fenomen inom kyrkohistorien. Det är nästan alltid den förtryckande kyrkliga överheten som tror på evigt helvete, vilket passar hand i handske med den. Urkyrkan trodde inte på denna lära, och detta visste antagligen katarerna.

 

Katarerna trodde också på reinkarnation, "metempsychosis". 

 

Det fanns katarer både i Italien, Nederländerna, Tyskland och Frankrike, om inte i flera länder. I Sydfrankrike kallades de ofta Albigenser. Bogomilerna på Balkanhalvön är en släktning till katarerna, som influerade katarerna.

 

När det gäller katarernas gnosticism, så är det debatterat hur långt urkyrkan var gnostisk, jag tror det är rätt klart att de ofta inte trodde på demiurgen, även om Paulus använder beteckningen "denna världens gud", som ibland tolkats som demiurgen. Att tro att en ond gud (Gamla Testamentets gud) skapat världen, som katarerna trodde, och att där bakom fanns en god gud, och att Jesus var utsänd av denna goda gud, är en rörande tro, som säger något om det lidande som måste ha funnits där bakom, vilket förtryck från deras sida som trodde på Gamla Testamentets gud. Ja, jag har inte mycket sympati för den guden, blodig är hans historia, full av tortyr, och är inte den moderna psykiatrin, som jag lidit så mycket av, i samma anda som GT-guden, som inte tål oliktänkande?

 

Ett intressant faktum är att katarerna inspirerat Simone Weil, den store anarkistiske filosofmystikern.

Leo Tolstoj i boken "For Every Day" 1909: "Death is a change in our body, the greatest and the final change. We all experience many changes in our bodies: once we were naked little pieces of meat, then we became infants, then we grew hair and teeth, the teeth fell out and new ones grew, a beard began to grow, then our hair turned gray and fell out, and we were never afraid of any of these changes.

 

Why are we afraid of the final change?

 

Because no one has told us what happened to them after this change. But really, when a person leaves our town and doesn’t write, no one says that he doesn’t exist or that things are bad for him where he went. They only say that we have no news of him. It’s the same thing with those who have died: it means only that we know nothing about what will happen to us after this life. But the fact that we can’t know either what will happen to us after death or where we were before this life began only shows that we haven’t been given the ability to know, because we don’t need to know. We know only one thing: our life does not consist of changes in the body, but in that which lives in the body. And the soul lives in the body. And for the soul there is neither a beginning nor and end." (October 30, entry 2)

 

1969 var ett viktigt år för ekologin, då framlade atmosfärforskaren James Lovelock den s.k. "Gaiateorin", enligt vilken planeten jorden är en övergripande enhet och ett självreglerande system. För att citera Wikipedia, så handlade det om "att jordens biosfär effektivt agerar som ett självorganiserande system som strävar efter en balans där livet kan existera". Teorin fick mycket motstånd, men har vunnit mark mer och mer. Det var tendensen till att se jorden som en levande organism som kritikerna slaktade, det luktade spekulativ, flummig andlighet. Lovelock har senare förnekat dessa tendenser i sin teori, men det oaktat har teorin gett ved på bålen för de som dyrkar Moder Jord som en levande, medveten varelse. Dessa har sett Lovelocks teori som något som förstärker deras aningar om vår planets väsen.

 

Mig har också Lovelock påverkat. Och med min animistiska teori om att allt är besjälat och levande, även atomen, ja i synnerhet den, ligger det nära till hands att anta att även planeterna och solarna i universum är levande och medvetna varelser, med en själ/ande. Ja, det går inte att undvika denna konsekvens, om man tror på hylozoismen och panpsychismen, som jag gör. Den yngre teosofin har sedan gammalt trott så, och byggt invecklade teorier om planetgudar och kosmiska stjärnegudahierarkier, allt väldigt spekulativt. Jag skall inte gå in på sånt, bara fundera på vad konsekvenserna blir om Moder Jord är en medveten varelse. 

 

Jag tror vår planet är lika gudomlig och paradisisk som atomen, den tillhör liksom samma klass av varelser, bara i makroformat, den är som en gigantisk atomkärna med en elektron, månen, kretsande kring sig. Jag tror den ingår i atomernas andevärld, tredje himlen, Eden, och att den där utgör en andlig planet som vi kommer att leva på i all evighet; "den Nya Jorden". Denna planet är som Swedenborgs "andliga Stockholm", en drömversion av vår fysiska planet, med alla i det fysiska förekommande skogar och städer på sig, även dessa andliga motsvarigheter till de fysiska skogarna och städerna, drömversioner av dessa. Men alla dessa platser, och den andliga planeten själv, är inte platser i rummet, utan tillstånd, vi samlas med likasinnade i olika tillstånd och vår andliga planet är basen, jordmånen för dessa tillstånd, "datorn för vår andevärldsinternet" för att använda en liknelse. Allt som sker i Tellusmänniskornas andevärld sker inuti Moder Jords själ, vi bor i henne som i en livmoder, en gudom, och hon leder oss och ammar oss. Vad leder detta resonemang till? Jo, att vi är ledda och ammade av Moder Jords själ redan nu, och att om det finns en personlig gud, så är planetgudarna och solgudarna, däribland Moder Jord, det närmaste vi kommer en sådan. Urfolk har också vördat Moder Jord som en gudinna i alla tider, och ännu mera solen. 

 

Detta inger hopp med tanke på planetens framtid. Ty antagligen har vår planets själ en plan för hur hon ska rädda mänskligheten och naturen från undergång, och antagligen arbetar hon på denna plan oförtröttligt. Miljörörelsen är hennes verk, och den har antagligen sina rötter i andevärlden, i ekoandligheten, bland annat. Men inte bara miljörörelsen, utan hela religionshistorien, är ett verk av Moder Jords ande, som döljer sig i de religiösa symbolerna på underliga sätt. Inte bara atomernas kosmiska community, utan även Moder Jords ande, döljer sig i gudssymbolen. Och de bibliska löftena om tusenårsriket och ett återupprättat Eden, är ytterst Moder Jords och atomernas löften, och de är därför värda att tas på allvar och hoppas på. Ytterst är det Moder Jord och atomerna som styr utvecklingen, och även om det ser mörkt ut idag, kan nästan vad som helst hända. 

 

Men jag har aldrig hört någon som kanaliserat Moder Jords ande, eller stått i telepatisk kontakt med den. Hon är tydligen en sorts varelse som är för stor för oss, för annorlunda, för att vi ska kunna detta. Men när folk "hör Guds röst" och böner blir besvarade, är hon kanske involverad? Hon talar då mytens språk med oss.

 

 

N.P.Wetterlund är i det profetiska jätteverket "Andens lag" (1910-1912) en mästare i att tyda profetiskt bildspråk, inte minst olika djursymboler, såsom "keruben" och "vilddjuret", som man hittar i Bibeln. Men när det gäller "vilddjuret", verkar han ofta flippa över till att demonisera det djuriska och naturliga, han börjar tolka "vilddjuret" (som är en dålig översättning, "odjuret" vore bättre) som om det vore djuret i oss, det vilda i oss, som om detta vore något ont och antikristligt. Om djuret i oss är något ont, då är alla djur onda och då är vi hjälplöst förtappade allihop, ty vi är faktiskt djur rent biologiskt. Då ligger frälsningen i att bekämpa vår innersta, sanna natur, dvs. djurnaturen i oss, och då blir det som att återuppliva gamla tiders asketiska kroppsföralt och självplågeri, och ytterst mynnar det ut i gamla gnostiska läror att materien är ond, är själens fängelse, och att målet är att befria anden från materien. Ja, vi hamnar i en skarp dualism mellan ande och materie, där anden är högre än materien, och ska undertrycka och besegra materien. 

 

Wetterlund kunde tala såhär, eftersom han var luthersk präst och fundamentalist, en som inte trodde på darwinismen och evolutionsläran. Med denna, måste vi omvärdera hela djurteologin. Och med ekologins ankomst, måste vi omvärdera begreppet vildhet, och fråga oss om det nu verkligen är så syndigt att vara förvildad i skogen, leva som vilda djur och vilda urfolk. Plötsligt känns det som om Wetterlund vänder allt upp-och-ner, och hädar Guds rena och oskyldiga djur i skogen, ja hädar vår egen urnatur, naturen i oss, "Guds" skapelse i oss. OCh då kommer vi snart på keruberna ju var djur! Hur får Wetterlund det att gå ihop med sitt demoniserande av djuren? Keruberna var inte bara tama djur, ett lejon och en örn fanns med bland dom. Och Wetterlund säger att allt skapat har en kerub inom sig. Är inte detta "djuret i oss", vår rena och oskyldiga djuriskhet? Här slår Wetterlund knut på sig själv, och han lyckas aldrig reda ut trasslet. Men keruberna passar hand i handske med evolutionsläran. 

 

Att säga att det naturliga är något antikristligt, är som att häda. Det är att smutsa ner Guds skapelse och förorena fantasin. Vi gör i det inre det mänskligheten gjort i det yttre - vi förstör naturen. Wetterlunds djurteologi har sina yttre motsvarigheter, han levde i industrialismens tid. Då, innan miljörörelsen hade uppstått, kunde man ännu säga sånt utan att få särskilt mycket mothugg. Idag kan man inte det. Vi har kerubväktare som Pelle Strindlund och Annika Spalde, som antagligen skulle ryta till. Och vi har för många hundar bland oss, kerubväktare även de, paradisiska varelser som dömer våra smutsiga fantasier om det djuriska och naturliga. Kanske Wetterlund inte hade hund? För mig att kalla min flickväns mors hund Jonathans djuriskhet för antikristlig, skulle kännas som en sann hädelse mot Guds rena skapelse. 

 

Om ordet "mänsklig" hade använts på samma sätt som ordet "djurisk", hade det blivit ramaskri, och man hade anklagats för misantropi. Detta trots att människan gjort så mycket ont genom historien, medan djuren är syndfria, oskyldiga och rena. 

Vad är människans naturliga normaltillstånd? Jag vill hävda att det är en stilla glädje * över tillvaron, en tyst mysighet, lätthet, lust att leva, nyfikenhet och frihetskänsla, frihet att förverkliga sig och följa sitt hjärta, kärlekens väg. Det är inte extasen och ruset, nej, extasen är en tillvarons gäst. Nej, den lågmälda, stilla tillfredsheten och lyckan är det som man går tillbaka till när man får leva så som naturen hade menat det. Den är också lätt att upptäcka hos urfolk och hos vilda djur, t.ex. ett andpar på stranden. Visst kommer mödan, lidanden och sorger också i detta tillstånd som gäst, precis som extasen, men när de gjort sitt besök, återgår alltid livet till den stilla glädjen och tacksamheten. Den stilla glädjen bor liksom i våra celler och atomer, de liksom anger grundtonen för vårt liv. Lusten till livet, hoppet och den ljusa framtidstron, tilliten och tillförsikten. Det bor liksom i kroppen. 

 

Antagligen kommer detta att bestå även i livet efter döden, om vi lever vidare, ty vi lever då vidare i det materiella, i atomen, i den atom som just angav grundtonen till vår själ. Den stilla glädjen kommer bara att kännas renare och klarare, eftersom vår kropp är som en sordin för själen. Och vem skulle orka med en evig extas? Ingen. Dock blir extasen antagligen en oftare sedd gäst i andevärlden, då livet blir så mycket rikare och friare. 

 

Eftersom den stilla glädjen är vårt grundtillstånd och naturliga jämviktsläge som människa, kommer detta antagligen bestå i andevärlden, så att permanent olycka inte kommer att vara möjlig där, ty precis som olyckan endast är en gäst, inte vårt grundtillstånd, som människa, så kommer olyckan att enbart gästa oss på andra sidan, mest i form av deltagande i de som människor ännu levandes olyckor. Och den kommer att vara en mer sällsynt gäst, precis som extasen kommer att vara en oftare sedd gäst, ty vi kan inte bli sårade fysiskt som andar/atomer, och de saligas skara i vår andevärld är ofattbart långt större än de olyckligas (räkna atomerna), de senare är enbart gäster från världen av människor, djur och växter. 

 

Den smärta man känner som atom (som jag tror alla blir) i andevärlden är medlidandets saliga smärta, barmhärtighetens saliga födslokval, den enda smärta "Gud" känner. Det är en paradoxal smärta, ty det är den enda smärta som inte förmörkar en varelse och gör den olycklig. Det är den smärta som kan lovsjunga "Gud" mitt i flammorna på kättarbålet. Denna smärta är heller inte evig, utan skall en gång upphöra, när den sista själen gått in i paradiset. Och det är en smärta som enbart gästar oss. Den skänker oss också ny glädje, när vi har fött fram den varelse som var medlidandets föremål, ut ur olyckan och in i glädjen, vi korsfästs och uppstår med denna varelse, såsom en mor lider och uppstår med sitt foster på förlossningsbädden. 

 

Trösta dig med detta, du som är rädd för helvete i detta liv och i det kommande. Gör dig av med denna rädsla, den är emot naturen och skapar lagträlar och fariséer, som gör det goda av yttre skäl, inte av inre, av rädsla för helvete och straff istället för av kärlek till medvarelsen. Begrunda istället den tillvarons innersta kärleksväsen som skapat oss så att den stilla glädjen är vår varelses grundton och naturtillstånd. Detta "väsen" vakar över dig och skall leda dig till den eviga glädjen. 

 

 

* med det menas en stilla frid och tillfredshet

Jag har tidigare skrivit här på bloggen (se här) om att vi närmar oss en ny finanskris. Du har kanske tänkt att mig kan man inte tro på, eftersom jag är synnerligen obildad inom ekonomi. Nåväl, tyvärr finns det ekonomiprofessorer som säger det samma, som t.ex. ekonomiprofessor Steve Keen vid Kingstons Universitet i England (ligger i London). Han är född 1953, 65 år gammal, och har hunnit se en del finanskriser. Jag tror jag har nämnt honom här på bloggen tidigare. Men han är en välkänd kritiker av mainstreamekonomin, och gav 2017 ut en bok som hette "Can we avoid another financial crisis?" (se en recension här). Hans svar är nej, det kan vi inte, och många håller med honom, inte minst Peter Schiff, Mike Maloney och Gregory Mannarino, den sistnämnde också kallad "The Robin Hood of Wall Street". I den här youtubevideon för tre månader sedan säger Gregory Mannarino att "A stock market crash is an absolute certainty". Steve Keen sade 2017 i denna artikel att nästa finanskris kommer mellan 2017 och 2020. Isåfall har vi högst ett och ett halvt år kvar. 

 

Jag vet att man aldrig kan spå om framtiden med datum, men, precis som för de troende med datum för Jesu återkomst, kan det trösta en, ge en något att hoppas på tillsvidare, och göra att man förbereder sig. Att hoppas är aldrig fel, är aldrig ett brott, hur orealistiskt det man hoppas på än är. När den rumänske prästen Richard Wurmbrand satt i fängelse under Ceaucescus hemska diktatur, cirkulerade det alltid rykten bland fångarna om att diktatorns styre var i färd med att slås ner och de skulle befrias från fångenskapen. För det mesta var det lösa rykten. Så är det väl också med oss idag som lider under teknokratins och kapitalismens tunga börda. 

 

En finanskris är alltid en andningspaus för den förtryckta vilda naturen. Och man kan hoppas att det blir den sista finanskrisen, som leder till civilisationens slutliga kollaps och naturens och mänsklighetens befrielse. Och sen kan man också hoppas på att kollapsen ska bli snabb, något humansystemekologen David Korowicz tror i denna artikel, men som däremot den store Peak Oil-författaren John Michael Greer  inte tror, han tror att kollapsen kan sträcka sig över åtskilliga decennier. 

 

Till er som liksom jag i hopplöshet inför människornas förhärdelse och likgiltighet känner att kanske bara en civilisationskollaps kan befria naturen och mänskligheten, säger jag: "

 

"Tålamod, en liten tid till måste vi lida under denna tunga börda som heter "kronisk kärleksbrist", "kronisk brist på community"

Kan en förklaring till varför varje kultur synes ha sin helt egen andevärld, som om de ofta vore ovetande om de andras kulturernas andevärldar, vara att andevärldarna inte är objektiva, "där ute", utan subjektiva, men inte bara subjektiva, utan subjektiva på det sättet att alla som trott på samma andevärld samlas i mikrolivet (som inkarnerade i atomer och molekyler och celler, jag tror ju att man blir en levande atom till slut) och som människor om de ännu lever som inkarnerade människor, och liksom skapar sin egen andevärld genom att kommunicera med varann och visa sig ömsesidigt för varann, nästan som en egen andevärldslig motsvarighet till internet/facebook för just den kulturen, bara att internet är en svag skugga av denna andevärld? Så att varje kultur liksom har sin egen "andevärldsinternet", där man sällan går över till en annan kulturs andevärldsinternet? Dock, det finns människor som i sin nära döden-upplevelse har sett flera olika kulturers himlar, som t.ex. Mellen-Thomas Benedikt.

 

Men som jag tidigare har postulerat, att det finns tre himlar i andevärlden, grovt uppdelat, så tror jag också att varje kultur har tre himlar i sin andevärld, och att ju närmare man kommer den högsta himlen, desto mer liknar kulturernas andevärldar på varann, och desto mer ömsesidigt utbyte sker (se bara hur fundamentalisterna i religionerna krigar mot varann, medan mystikerna älskar varann och lär sig av varann över religionsgränserna). Det kan man se också på kulturerna på jorden. Ju mer civiliserade de är, desto mindre liknar de på varann, medan urfolken liknar mycket mer på varann över hela jorden, än mycket civiliserade kulturer (jämför indisk kultur och religion med svensk).

 

Denna andevärldsmodell kan förklara varför Jehova i Gamla Testamentet verkade vara en stamgud bara för det Israeliska folket, som tävlade med andra kulturers gudar ("du skall icke hava andra gudar än mig"), och varför det samma mönstret ses hos de kristna i Nya Testamentet; Jesus blir deras stamgud. Ja, nästan varje animistisk urfolkskultur verkar ha en egen stamgud, som de anser vara den högste guden, precis som Israel ansåg med Jahve.

 

 

I denna artikel har psykologen och religionspsykologen dr. Ken R. Vincent samlat en del mystika upplevelser med universalistiska (läran om allas slutliga frälsning, apokatastasis) drag. Här kommer ett par av dem:

 

Följande upplevelse är från Sir Alister Hardys The Spiritual Nature of Man. Study of contem-porary religious experience (1979), och beskriver prästen, Dr. Leslie Weatherheads upplevelse som ung:

 

"This is the only way I know in which to describe the moment, for there was nothing to see at all. I felt caught up into some tremendous sense of being within a loving, triumphant and shining purpose. I never felt more humble. I never felt more exalted. A most curious, but overwhelming sense possessed me and filled me with ecstasy. I felt that all was well for mankind-how poor the words seem!  The word ‘well’ is so poverty stricken. All men were shining and glorious beings who in the end would enter incredible joy. Beauty, music, joy, love immeasurable and a glory unspeakable they would inherit. Of this they were heirs."

 

 

I Prof. David Hays bok Exploring Inner Space. Scientists and religious experience (1987), minns en kvinnlig skribent en mystik upplevelse från barndomen:

 

"My father used to take all the family for a walk on Sunday evenings. On one such walk, we wandered across a narrow path through a field of high, ripe corn. I lagged behind, and found myself alone. Suddenly, heaven blazed upon me. I was enveloped in golden light, I was conscious of a presence, so kind, so loving, so bright, so consoling, so commanding, existing apart from me but so close. I heard no sound. But words fell into my mind quite clearly — ‘Everything is all right. Everybody will be all right.’ "

 

 

Sådana ljuvliga upplevelser rimmar väl med min mikrolivsfilosofi, att atomerna är "Gud". Ty atomerna är i allt och ser allt och vakar över oss, och ser till att ingen måste lida för mycket. De är oss närmare än våra egna tankar, och leder oss vist till den eviga glädjen. Det är de som beslutar ytterst över vårt liv och vår död, och kan ta oss hem till himlen om vi inte orkar mer. Och inte minst, de hör våra böner och suckar.

 

Världens mest kända bönemänniska, George Müller från Bristol (1805-1895), fick 50 000 bönesvar under sin livstid, och han bokförde sina böner och bönesvar, så att han kunde räkna dem. Alla dessa kan inte ha varit tillfälligheter, som en ateist-naturalist skulle påstå.

I N.P. Wetterlunds (1852-1928) profetiska jätteverk "Andens lag" talar han i andra kapitlet, som heter "Vilddjuret", om sju profetiska världsriken, inspirerad av Daniels bok och Uppenbarelseboken i Bibeln. Det första riket är det egyptiska, det andra det babyloniska, det tredje det medo-persiska, det fjärde det macedoniskt-grekiska, det femte det romerska, det sjätte det Wetterlund levde i, och det sjunde det sista, Antikrists världsrike. Det sjätte världsriket är ett försvagat världsrike, p.g.a. att Skökan tämjer "Vilddjuret" *, sitter på det och rider det, men i det sjunde världsriket skall "Vilddjuret" kasta av Skökan och döda det, och framträda i all sin styrka. Detta menade alltså Wetterlund inte hade hänt ännu. Skökan var den fallna kyrkan, den falska kyrkan. Och att "Vilddjuret" ska kasta av Skökan, innebär att kyrkan inte längre kan rida på Staten.

 

Enligt många bibeltolkare är det sjunde världsriket en ateistisk, sekulär världsregering, ledd av Antikrist, en världsdiktator. Förmodligen trodde även Wetterlund detta, men jag är inte säker (ska läsa vidare i hans bok).

 

Hur är det då med sekulariseringens historia? Sekulariseringen fick sitt genombrott i Sverige i slutet av 1800-talet, med den religiösa liberalismen, då man fick rättighet att gå ut ur Svenska Kyrkan om man gick in i ett annat godkänt samfund (genom dissenterlagarna 1860 och 1873). Processen fullbordades 1952 då man fick rätt att gå ut ur Svenska Kyrkan utan att behöva gå in i ett annat godkänt samfund. År 2000 skiljdes kyrka och stat i Sverige.

 

Och hur är det med världsregeringen? Första fröet var 1920, då Nationernas Förbund bildades. 1945 bildades FN. Sedan dess har vi haft en världsregering i praktiken, om än inte formellt, genom att vinnarna av andra världskriget har styrt världen, med USA i spetsen, genom nykolonialism, teknologi, filmindustri, internet och krig (engelskan är världspråket idag, vilket ger den anglosaxiska världen ett klart övertag). Och FN, dock främst USA, är världspolisen.

 

Hade Wetterlund levt, hade han nog sett det sjunde världsriket i detta. Ty USA är en av de mest destruktiva världspoliser och ett av de mest förtryckande imperier som någonsin funnits, om man ska ta med ekologin och naturresurshushållningen i beaktande.

 

Jag har varit en förespråkare av ett världsparlament här på bloggen tidigare, och är det fortfarande, det behövs för att lagstadga vår väg tillbaka till naturen och få stopp på miljöbrottslingarna och nykolonialismen. Men jag har sagt att jag är emot en odemokratisk världsregering, vilket FN är idag. Jag är ju anarkist, men menar att vi bara kan avveckla staten genom att gå vägen genom ett demokratiskt världsparlament, som avvecklas när den fullgjort sin uppgift. Att demokratisera FN är således att börja avveckla FN, avveckla Antikrists rike, det sjunde världsriket. Och som jag sagt tidigare på bloggen, är Antikrist inte en person, utan teknologin, teknosystemet. Ja, man skulle kunna säga "kapitalismens och teknologins ande". Wetterlund, som alltid gillade att tolka saker symboliskt, skulle kanske ha gillat en sådan tolkning.

 

 

* Som jag sagt tidigare på bloggen, är "odjuret" ett bättre återgivande av grundtextens mening, och är mindre orättvist mot de vilda djuren i skogen, men Wetterlund använder ordet "Vilddjuret", och använder det symboliskt.

Något som illustrerar skillnaderna mellan indianernas syn på sitt arbete och de civiliserades, är att indianerna fantiserade och drömde om "the happy hunting grounds" medan plogen och fabriken lyser med sin frånvaro i de civiliserades andevärldsfantasier och -upplevelser.

Jag skulle vilja höra den musiken,

den stilla evighetsmusiken.

Jag skulle vilja höra den musiken,

det eviga hoppets musik.

 

Den musik som Gud är gjord av.

 

O, låt mig få komma till Elysium,

för jag älskar elyseisk musik.

O, låt mig få komma till Elysium,

till den rena, skära, väna Guden.

 

Den sagornas Gud som jag alltid längtat efter.

 

Kanske kommer jag till slut till himmelen,

bara för att jag dras till dess musik.

Låt Satan få ha sin hårdrocksmusik,

jag dras till sfärernas musik.

 

Den älvlika ljusmusik som jag alltid

längtat efter.

 

(skriven i Veikkola, Finland, 2014)

I gamla dagar var det vanligt att tro på naturväsen, såsom tomtar och troll (man ser det bl.a. i hur de befolkar gamla tidens sagor). Denna allmänna folktro, som jag tror var vanligare ju längre tillbaka i tiden man går, har vissnat mer och mer, och lever mest vidare inom New Age och bland hippien. Den tillhör hedendomen innan katolska kyrkan kom med sina änglar och helgon, och den lever vidare i New Age, som är en slags nyhedendom.

 

Vad för slags andar är vanligast idag? Jo, änglar bland de kristna och UFO:n bland hippien. Ingendera förknippas med naturen. Det är som om de inte tillhörde naturen, till skillnad från naturväsen. Istället för att tro på älvor tror man på UFO:n idag. De första blommornas änglar, och de andra teknologins änglar. Diametralt motsatta varann. Båda två säger något om den kultur som tror på dem.

 

Men även bland hippien som tror på naturväsen, är det sällan man ser sådana. Var är alla naturväsen? Ja, jag tror att de inte trivs i civilisationen, vilket andra också påpekat. Deras hem är naturen, och vi har skövlat och förstört naturen.

 

2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade mänskligheten 1929, då den stora börskraschen på Wall Street inföll (kraschen var tecknet på att Guds Ande lämnade oss). Ett halvt år efter fick funktionalismen sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1930, något som jag tolkade som att Anden lämnade arkitekturen. Och modernismen inom litteratur och konst slog också igenom på 30-talet. Jag har aldrig gillat högmodernismen, utan bara modernismens första trevande försök, såsom hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran, då modernismen mest gällde att man skrev fri vers, vilket jag inte har något emot. Men modernismens kryptiska och normbrott-för-normbrottets-skull sida har jag aldrig gillat.

 

Min teori om 1929 är visserligen spekulativ, jag tror inte på den helt idag.

 

Men det värsta ur mitt perspektiv var att teknologin liksom tog över under denna tid, 20- och 30-talet (t.ex. fick radion, TV:n och ljudfilmen sina genombrott på 20-talet). Vägarna fylldes sakta av bilar, vilket var till stor förtret för de talrika luffarna som befolkade vägarna på denna tid. Till slut, på fyrtio- och femtiotalet, kom bilarna att sakta ta död på luffarkulturen, så det knappt fanns några luffare kvar. Under hippievågen på 70-talet, blomstrade luffandet lite upp igen, men dog snabbt ut igen. Bilarna var för talrika. Jag har plågats av bilar på mina luffarfärder, inte minst när mörkret faller och gågata saknas.

 

Men luffarkulturen dog också ut p.g.a. att det gamla bondesamhället förvandlades till industriellt jordbruk (redan på 1910-talet fick svenskarna sina första traktorer). Efterhand kunde man inte längre sova i höet i ladan, eller jobba lite på en gård för kost och logi. Detta passade inte det industriella jordbruket. Tomtar trivs inte heller i industriellt jordbruk, det är väl därför de ses så sällan på bondgårdar idag. Fast jag tror inte att naturväsen finns "där ute", utan mer i "det andliga Sverige" på andra sidan, inom oss, i atomernas magiska andevärld.

Det finns en doktrin inom kristenheten som går ut på att själen efter döden sover intill uppståndelsen på den yttersta dagen, då dess slutliga öde avgörs. Den kan sova i tusentals år. Detta kallas "själssömn".

 

Jag tror inte det är helt så som denna lära lär, men det finns en gnutta sanning i det, att själssömnen är möjlig på ett eller annat sätt, för den som vill det och behöver det. I andevärlden är allting möjligt, allt vi kan tänka är möjligt, allt som går att fantisera, förutom det eviga helvetet, det är inte möjligt även om vi kan fantisera om det (att vi alls har kommit på det säger sitt, indianerna kom inte på det innan de vita kom). Men i princip har fantasin inga begränsningar. Varför skulle inte en viss själssömn vara möjlig? Det kommer otaliga varelser in i andevärlden hela tiden som tappat livslusten, självmördare och åldringar som är "mätta av dagar". De kanske behöver sova sig till ny livslust, i kanske tusentals, ja milliontals år. Om det är möjligt att söva ner personer här på jorden för långa tider (flickvännen Titti föreslog att det borde upprättas sömnkliniker för såna som lider alltför mycket), måste det gå i andevärlden. Så att de får sova så länge de behöver, antingen utan att drömma eller med drömmar.

 

Tänk såna självmördare som är så deprimerade att de hoppas innerligt att de slutar existera i döden, och så blir de fruktansvärt besvikna när de märker att livet trots allt fortsätter. De känner det som ett evigt fängelse och slaveri att måsta leva vidare, som att de är tvungna att leva mot sin vilja. De har kanske förlorat allt hopp om att få ny livslust. För dem måste det vara en befrielse att bara få sjunka in i medvetslöshet för oöverskådlig framtid, fram tills den dag då livslusten fötts i dem igen, och civilisationen är borta och mänskligheten har återgått till paradiset. Ja, det finns väl sådana som inte orkar vara med och delta i medlidandet med människorna i civilisationen, som inte orkar kämpa för det goda, de är för fulla av egna problem (vi har många såna bland oss här på jorden). För dessa måste det vara gott att få sova riktigt länge i Guds stora säng, en törnrosasömn, och en vacker dag bli väckt av sin prins.

 

Ta detta till tröst, du som har tappat aptiten på livet.  

 

 

 

Sov på min arm! Natten gömmer

Under sin vinge din blossande kind.

Lycklig och varm snart du drömmer

Flyr mig I drömmen som våg flyr vind. Fångas igen. Flämtar. Strider.

Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.

Slumra min vän! Natten skrider.

Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära

Lyftes ur lundarnas skugga skyggt

Och på din barm o min kära

Täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser

Mitt I den virvlande blodströmmens larm!

Slut är din strid. Månen lyser.

Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

 

(Evert Taube)

 

Sången kan lyssnas till på youtube, här.

 

 

 

P.S. Visserligen har jag postulerat tidigare att vi alla går in i paradiset efter döden, eftersom vi blir atomer till slut, men kanske även atomers andar kan vara trötta? Det tror jag. De är inte helt osårbara, de lider med oss. Anden kan vara trött, gudomen inom oss kan vara trött. Det paradisiska är att vi i atomernas andevärld alltid får vila ut oss så länge vi behöver. Där finns nämligen inga klockor, tid existerar inte där. Jag tror att det är särskilt vanligt bland de "civiliserade" att ha långa tider av själssömn i andevärlden, och att det är detta som gett upphov till läran om själssömnen bland de civiliserade (läran är vanlig inom lutherdomen), den finns inte bland urfolk, så långt jag vet. Är det detta vi känner instinktivt, när vi upplever att vår gamle döde mor sover i graven?

Jag har sagt tidigare här på bloggen att Naturen är vårt hem. Det stämmer, men det är inte hela sanningen. Inte allt i Naturen är vårt hem lika mycket. Naturens Ande, dess inre, är vårt hem mer än den yttre verkligheten. Det ser man på hur människor söker sig till kulturen för att få tröst, mer till kulturen än till den yttre verkligheten. Kyrkan och religionen, en del av kulturen, är mänsklighetens viktigaste trösteställe genom historien. Men även kulturen är en del av Naturen, tillhör Naturens Ande. Ja, den naturliga andligheten är vårt sanna hem, och det känner vi när vi hör riktigt ljuvlig musik och läser en riktigt bra bok. Och denna andlighet är inte åtskild från den yttre Naturen, det är att gå in i den yttre Naturens inre, in i Naturens djup. Därför är det inte eskapism att vilja till himlen, ty himlen ligger just i Naturens inre, i själva verklighetens djup.

 

Det finns många berättelser om folk som haft nära döden-upplevelser som sagt att deras besök i andevärldshimlen var som att komma hem. Här finns några sådana berättelser. En kvinna, Stephanie Arnold, berättar i denna youtubefilm att när hon kom till andevärlden kändes det som om andevärlden var mer verklig än den fysiska världen (många har vittnat om samma sak, t.ex. Eben Alexander *), och den minuten som hon steg in i andevärlden kändes det som att "Här är jag, detta är den verklighet jag har väntat på hela mitt liv!". En annan nära döden-upplevare beskrev det som att "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary") 

 

I våra jordiska hem, där vi verkligen trivs, vill vi vara resten av vårt liv, intill vår död. Vad sedan med andevärldshimlen, som är vårt hem mycket mer än vårt jordiska hem! Men faktum är att de flesta enbart besökt första himlen, civilisationshimlen, och ändå vill dessa ofta stanna där och inte återvända till jorden. Kanske de vill vara där i tusentals år? Andra himlen, trädgårdshimlen, ekobyhimlen, är så mycket ljuvare än den första himlen, att där vill man kanske vara i milliontals år. Och innersta himlen, sagoskogen, Eden, är så ljuv att man vill vara där i evighet. Så tror jag det är.

 

En gång när jag rökte cannabis, 2011, ville jag innerligt att jag skulle få stanna kvar i den ljuva känslan för gott. Jag nästan tiggde Gud om detta. Jag tror idag att jag den gången gjorde ett besök i himlen. Det liknar på hur folk har tiggt Gud om att få förbli i himlen när de besökt himlen i nära döden-upplevelser, de har inte velat "återvända till jorden", men varit tvungna.

 

Att vi dras så till internet hela tiden, som flugor till ljuset, är ett tecken på att internet påminner oss på något sätt om Naturens andevärld, är en svag skugga av denna, precis som flygen är en svag skugga av vår förmåga att flyga och förflytta oss med tankens hjälp i andevärlden.

 

Ja, kan vi vara säkra då att vi ska få komma till denna lyckliga plats? Finns inte helvetet? Som tröst kan jag säga att schamanismens andevärld hos urfolken inte känner till något helvete (de har tre riken, övervärlden, mellanvärlden (vår värld) och undervärlden, deras "undervärld" har inget med helvetet att göra, alla döda kommer dit, och det är en plats av stor skönhet), helvetet har de civiliserade hittat på och skapat i sin förorenade fantasi. Och jag kan också nämna att Dannion Brinkley, en krigsveteran från Vietnamkriget, hade ett besök i himlen under sin nära döden-upplevelse 1975, inte många år efter hans krigstjänst som krypskytt och lönnmördare, och han blev inte förpassad till helvetet fast han hade tjänat detta ohyggliga krig på förövarnas sida. Då finns det väl nåd för oss också (obehagliga nära döden-upplevelser, som vem som helst, enligt forskningen, kan få, slutar också ofta positivt, enligt forskaren Nancy Evans Bush)! Jag säger detta inte för att uppmuntra till moralisk likgiltighet, bara för att säga att det finns förlåtelse för de värsta synder, precis som C.O. Rosenius predikade. Den som tar detta till intäkt för att fortsätta kriga och leva lyxliv, den har inte fattat att man med detta beteende fördömer sig själv under denna livstid, även om man sedan får förlåtelse i nästa liv. Ja, man fördömer sig själv till ett glädjelöst liv, ty att göra gott och vara god är den sanna glädjen, erfaret av otaliga helgon, och jag kan vittna om det också.

 

Annars verkar andevärldar skapas av kulturen, varje kultur har sin egen andevärld, och om det är så, hoppas jag att vi tillsammans kan skapa något mycket vackert i vår fantasi, vilket jag försökt göra i detta inlägg. Vän, du som tror på ett liv efter döden, vill du vara med om detta, och har du måhända några ännu vackrare fantasier?

 

Men får vi inte tråkigt i andevärldshimlen efter några milliarder år?, frågar du. Ja, tråkighet tror jag civilisationen har hittat på, den finns inte i Naturen, ty Naturen är inte tråkig, det är civilisationen som är tråkig. Det är den civiliserade blaséheten som skapar tråkighet. Och den avgrundsdjupa brist på community som vi upplevt i civilisationen. Vi tror att vår blaséhet på något sätt skulle kunna existera i naturhimlen. Vi projicerar vår tråkighet på Naturen och Naturhimlen. Men iNaturen är allt nytt varje morgon, som de kristna har fått en försmak av när de sjunger att "Herrens nåd är var morgon ny" (se sången här). Om det är så här på jorden, hur mycket mer i himlen, inte minst i tredje himlen!

 

Och förresten, ett människoliv på 90 år känns som en sann evighet, så vi lever redan i "evigheten", på sätt och vis. Och fråga en frisk gammal människa om hon är trött på livet! Många skulle säga nej, livet har mycket att ge fortfarande, och fråga sedan om hen skulle vilja leva vidare efter döden i all evighet, och många skulle säga ja. Ja, de vill detta så mycket, att de är djupt religiösa och till slut bara väntar på att stiga in i den högre världen där de ska få vara i evighet, bortom alla lidanden. Förvisso har civilisationen gjort att många åldringar tar självmord, men detta ser man inte på samma sätt hos urfolk som inte kommit i kontakt med civilisationen, som t.ex. hos Piraha-stammen, där självmord var ett okänt begrepp, och där även självmordstankar var främmande. Hade man naturligt fått mindre och mindre livslust desto närmare dödsbädden man kom, skulle Piraha-stammen också ha upplevt självmord bland sina åldringar.

 

 

* Eben Alexander sade i en intervju följande om sin nära döden-upplevelse: "But what happened to me was, far from being delusional, as real or more real than any event in my life. That includes my wedding day and the birth of my two sons." (Ur denna artikel)

Radikalpietisten Hans Nielsen Hauge (1771-1824) vandrade 16 000 kilometer på kors och tvärs över Norge, från ena änden till den andra, för att predika en fördjupad kristendom.

 

Den finske pietisthövdingen Paavo Ruotsalainen (1775-1852) vandrade tiotusentals kilometer runt om i Finland, och om man räknar allt han reste till fots och till häst uppskattas det till 40 000 kilometer under sin livstid. Hans budskap var "Kristuksen sisäinen tunteminen", "Kristi inre kännedom".

 

"Läkaren och vetenskapsmannen Elias Lönnrot vandrade om somrarna och skidade om vintrarna på 1830-talet, tusentals kilometer i det vidsträkta karelska området från väst till öst och syd till nord, för att teckna ner de muntliga sångerna om Väinämöinen och de andra fornfinska hjältarna i det som kom att bli Finlands nationalepos Kalevala." (Agneta Rahikainen i denna essä)

 

Det var på den tiden då luffare ännu var vanliga, då var inte luffarhelgon och vandrarpredikanter något konstigt. På samma tid vandrade de barfota heliga dårarna på Rysslands vägar, barfota både sommar och vinter.

 

Men det finns nyare fall! Som följande:

 

Peace Pilgrim (1908-1981) vandrade USA runt i 28 år, från 1953 till sin död, för att predika och verka för freden, hon ville inte sluta vandra innan fred hade skapats. Man beräknar att hon gick över 40 000 kilometer. 

 

Här är en wikipedia-artikel om vandrarpredikanter, som jag varit med om att utforma. 

 

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där; djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.

 

Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.

 

Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.

 

Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.

 

Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.

 

Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.

 

Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!

 

Jag drömde inatt att "Jesu återkomst", dvs. "naturens återkomst" sker idag, i vår tid, med exponentiell hastighet. Och när de "utvecklingsstörda" fick sina nutida rättigheter var det ett stort framsteg, ett stort skutt framåt, likaså när jag återupptäckte min tidskrift "Gud och intet mer":s texter om Jesu återkomst (såna finns i den, jag gjorde fem nummer av den 2005/2006).

 

Kommentar till drömmen: Ett exempel på något som växer med exponentiell hastighet är teknikutvecklingen, såsom datorernas kapacitet. Något som växer exponentiellt, växer först långsamt, sedan snabbare och snabbare, sen kommer den över en tröskel när utvecklingen skenar iväg, och utvecklingskurvan stiger rakt upp i vädret. Det känns som om vi, när det gäller "Jesu återkomst", ännu inte har nått denna kritiska tröskel (kan även kallas "kritisk massa"), men att kurvan kommer att börja stiga rakt upp i vädret en tid efter civilisationens kollaps, när mänskligheten vaknar ur sin teknoslummer och minns igen att den tillhör Naturen, att Naturen är dess hem.

(sången som jag sjöng igår i Skarpnäckskyrkan)

 

(melodi: "Min mor gjette geiter i djupaste dalar", norsk folkvisa. Även sången "I verden du finner ei fred eller vile", norsk andlig sång)

 

Det sitter en fånge i djupaste cellen,

så ensam och sorgsen och väntar på kvällen.

När natten den kommer han sällskap skall finna

bland drömmarnas andar och trösten förnimma.

 

Så sällan får fången besök utav andra,

istället så låter han tankarna vandra.

I drömmen han lever, dit når inte muren.

Där sjunger han som näktergalen i buren.

 

Ett brinnande talgljus han håller i handen

som minner om solen och gemenskapsanden.

Den fången är människan i civilisationen.

En gång skall han nås av den ljuvaste tonen.

Det är en underlig paradox att den mest progressiva andligheten i väst - New Age - också är den som bygger på äldst traditioner, nämligen urfolksandlighet och schamanism; det blir en sorts ultraradikalkonservatism mitt i progressiviteten.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Uppenbarelseboken kapitel 4 och kapitel 5 är Bibelns centrum *. Ingen annan stans i Bibeln beskrivs gudomens innersta, Guds tron, så noggrant och vackert. Och är inte Gud Bibelns centrum? Gud och Lammet?

 

Jag tror N.P.Wetterlund skulle hålla med mig, som inledde sitt jätteverk Andens lag med att förklara Uppenbarelsebokens fjärde kapitel.

 

Det finns väldiga djup i dessa texter, mycket naturmystik, och gammal judisk mystik, från både tabernakelmystik och merkabah-mystik. De är fulla av symboler och arketyper. Sagolika.

 

Intressant att notera är att ett slaktat Lamm står mitt i tronen, där "Gud" ansågs residera. Det slaktade lammet är urkeruben, gudomens innersta i alla varelser, det alla varelser från atomen till människan har gemensamt, och  det säger något om att "Gud" inte är skild från sin skapelse, utan lider och känner med den, ja är en slaktad, korsfäst Gud, en lidande Gud, såsom Erling Eidem hävdade i boken "Den lidande Guden" (1922), och såsom Bertil Malmberg diktade:

 

Men är du maktlös, evigt ett med det

som irrar, jagar och som dör och dör

- och är det denna enhet vilken gör

din gudom och odödlighet;

 

och är du rösten genom regn och vind
och skrämda händers ängslan, när de smeka
ett älskat väsens alltför bleka
— o alltför genomskinligt bleka kind,

och är du den som till ett helt församlar
tid, kärlek, vissnande och klagoljud
-då är det efter dig jag famlar
och dig jag söker överallt, min Gud. 

 

(Utdrag ur dikten "Gudom" ur diktsamlingen "Flöjter ur ödsligheten" 1941)

 

Men det är en "Gud" som uppstår till liv genom lidandet, med oss, med sin skapelse. Att ett slaktat lamm står på tronen, innebär att "Gud" är den som ger sitt liv för sin skapelse, går under den och tjänar den istället för att härska över den. 

 

 

* Jag lovar att Upp. 4 och 5 inte varit bibeltolkningens och kyrkans centrum!

Eftersom det i vår värld är det mindre som skapar det större, åtminstone när det gäller varelser och organiska ting (atomer skapar molekyler, molekylerna skapar celler, celler skapar hjärnor, hjärnor skapar familjer), betyder det att det mindre är mer gudomligt och intelligent än det större, ty skaparen är alltid mer gudomlig och intelligent än det den har skapat.

När jag tänker på i vilken tid jag helst skulle ha vilja levt, i historien, måste det bli, förutom förstås i mänsklighetens barndom, då vi var människoapor (och på stenåldern innan civilisationens uppkomst), början av 1900-talet. Jag skulle ha velat vara en ung man full av hopp och framtidstro, kring 1910-1914, strax innan första världskrigets utbrott, då allt såg så ljust ut och kulturen ännu var full av hopp. Inte utan orsak. Kulturen, både den andliga och den sekulära, nådde en sorts klimax runt denna tid, för att sedan förmörkas av världskrigen och modernismen, urbaniseringen och teknologin, ja även av fascismen och kommunismen. Tecken på detta klimax finns överallt i världen på den tiden; religionsfriheten hade nyss fått sitt genombrott, i slutet av 1800-talet med den religiösa liberalismen och frikyrkorörelsen, kvinnorörelsens genombrott (inte långt efter, 1919 och 1921, får kvinnor politisk rösträtt), väckelsen i Wales 1904-1905, som inspirerade till pingstväckelsens genombrott 1907 (som var annorlunda i början, mer som helgelserörelsen) helgelserörelsen var i full blom och dess Keswickkonferenser hade kommit igång sedan slutet av 1800-talet, helgelsemystikern Watchman Nee, Kinas husförsamlingsrörelses pionjär, var en elvaårig pojke i Kina, heliga dårar och luffarhelgon som Sadhu Sundar Singh och David Petander vandrade ännu på vägarna under denna tid, kanske de sista sådana i kyrkohistorien (framsteg, någon?). Budmystikern N.P.Wetterlunds profetiska jätteverk Andens lag kom ut 1910-1912, den store evangelisten Frank Mangs var i sjuttonårsåldern, mystikern Hjalmar Ekström började verka, poesin var ännu utsökt, ja om inte på sin topp, tänk på Gustaf Fröding, som ännu levde då, Heidenstam och Karlfeldt, Jacob Tegengren, Vilhelm Ekelund, Edith Södergran, Pär Lagerkvist, Dan Andersson, Gunnar Björling, Bertil Malmberg och Stefan George. Johannes Müller, den naturfromme filosofteologen, var i full verksamhet, Nathan Söderblom, Sveriges kanske finaste ärkebiskop någonsin, var i full verksamhet, den mystika Flodbergskretsen blommade, den mystika Bergmanskretsen likaså, två mystika vänkretsar av oerhörd betydelse, Waldemar Rudin, en av Bergmanskretsens viktigaste gestalter, levde ännu, liberalteologin hade fått sitt genombrott, psykoanalysen hade fått sitt genombrott med Freud, som var full verksamhet, det gamla bondesamhället levde ännu, bilarna hade ännu inte riktigt hunnit förstöra vägarna, utan man åkte ännu mest med häst och vagn, och följaktligen fanns det en massa luffare kvar på dem, E.J.Ekmans "Evangelii fullhet och de ändlösa straffen", en universalistisk klassiker, hade nyligen (1903) utkommit, och debatterades, Mathilda Wrede verkade och tröstade fångar, Leo Tolstoj levde ännu och tolstojanismen blomstrade, Mark Twain levde ännu, församlingen Smiths Vänner (min moderförsamling) grundades, i en helt annan anda än den nu är i, D.H.Lawrence framträdde, Rabindranath Tagore fick nobelpriset 1913, Gandhi verkade, J.R.R.Tolkien var i början av 20-åren, Tarjei Vesaas var i tonåren, de andliga sångerna som diktades var mycket vackra, även de sekulära, Simone Weil hade nyss fötts, William Butler Yeats levde ännu, i full verksamhet, Oswald Spengler skrev på "Västerlandets undergång", Emilia Fogelklou hade nyss kommit ut i offentligheten, Johannes Jörgensen hade nyss gett ut sin Franciskusbiografi (det hade Fogelklou också), Elin Wägner hade framträtt, och med henne ekofeminismen, Edgar Rice Burroughs började skriva sina Tarzan-böcker 1914, Frans G. Bengtsson hade debuterat.

 

Sedan - sedan kom världskrigen och modernismen, och det var som om världen miste tron på framtiden, och mänskligheten förmörkades. Alltsedan dess har tillvaron varit ovanligt grym i världen, inte minst i Tyskland, Sovjet och Kina. Ack, om jag bara hade fått vara med 1914 och bidragit till att första världskriget förhindrades! Varit med och avstyrat ryska revolutionen, kommunismen och fascismen! Men jag kom för sent, nu är det förmörkelsens tid, och nu verkar det som om blott en naturens "domedag" kan få mänskligheten att vända om från den grymhet och tyranni mot människor, djur, växter och natur som jag beskrivit på denna blogg.

Om vi har lyckats skapa denna ofattbart komplexa civilisation med alla dess datorer, robotar och internet, då måste vi vara mer än kapabla att restaurera skapelsen, och läka det vi förstört.

Som ni säkert har märkt redan, har jag en upp-och-nervänd hierarki när det gäller skapelsen; atomen är gudomens kärna, och ju längre borta man är från dess liv, desto längre borta är man från paradiset. Människan är längst borta. Hon är alltså skapelsens bottennapp och sorgebarn istället för skapelsens krona, det senare har kyrkan ofta genom historien hävdat att människan är. Att människan är skapelsens sorgebarn ser man ock i dag och i historien. T.o.m. vilda urfolk kan vara grymma. Och människans stora "syndighet" kommer just av att hon skulle kunna göra så mycket gott, vara skapelsens vårdare och förvaltare, men är dess förstörare istället, ju mer desto mer hon avlägsnat sig från djuren.

 

Men blir hon fri civilisationen, och återvänder till paradiset, kan hon göra mera gott än kanske något enskilt djur kan. Hon kan gottgöra en del av mänsklighetens brott, sona det, hon blir en del av Lammet, det slaktade Lammet. Lammet är det rena paradiset i oss, atomen i sin renhet, i och genom oss, då vi blir ett med vår inre kerub. Människan har ett tillfälle att genom sin stora förmåga att göra gott, liksom åka hela vägen tillbaka till atomen och den yttersta kerublikheten, medan hon är människa, något vi kan se hos vissa helgon och martyrer. Når de fram hela vägen, delar de atomens ställning som skapelsens krona, de tilldelas "troner i himlen" ("de 24 äldste"), som är det yttersta tjänandet - att bära upp världen, såsom atomen gör, vara med om det gudomliga skapandet, istället för att förstöra skapelsen. Om det finns människor som nått fram under sitt jordeliv, vet jag inte, men enligt kristen teologi nådde Jesus av Nasaret fram, och fick därför namnet Herre och Messias. Helgonen och martyrerna delar hans slaktade Lamm-natur, som Kristi brud, enligt samma teologi, och kan i viss bemärkelse sägas ha nått fram, åtminstone martyrhelgonen, som offrat mest, älskat mest, i bokstavlig likhet med den mytiske Kristus.

 

Djuren står närmare paradiset än oss, visserligen, men de har begränsningar som gör att de inte som enskilda individer kan göra lika mycket gott som en människa, däremot kan de det som arter, raser och gruppsjälar, något som nått sin klimax hos hundarna, som i tjänande och i att bära upp människorna och deras naturkontakt, har nått lika långt som helgonen och martyrerna, och hundarna delar följaktligen tronen med dem. Fåren (särskilt lammen) hade denna position på Jesu tid, som heliga djur, de hade nästlat sig in i och smugglat naturens ande in i civilisationen, och offrat sin frihet för människornas frälsning. Därför kallas Jesus "Guds Lamm", och därför offrade man mest får och lamm i Gamla Förbundet (Gamla Testamentet handlar om Gamla Förbundet), t.ex. i Tabernaklet och Templet i Jerusalem. Idag offrar vi främst hundar till fångenskap och väntan, genom den groteska hundavelindustrin. Men Naturen använder dessa brott till att frälsa oss, precis som en kompost använder allt som slängs i den till att producera näringsrik mull. Hundarna är försonare, frälsare, medlare mellan gud och människan, precis som fåren och lammen var det på Jesu tid. Det var ju herdar som först fick höra om Jesu födelse, medan de vallade får i vildmarken, enligt myten, inte utan orsak. Och Mose var herde, och fick sin kallelse att befria Israel, i vildmarken då han vallade får. David var också herde då han fick konungasmörjelsen av profeten Samuel. Mose och David är de viktigaste mytiska förebilderna för Kristus. Idag kanske Gud kallar genom hundarna, kallar folk som umgås mycket med hundar och har sett gudomen i dem. Så fick i alla fall jag min gudomliga kallelse genom att uppleva att jag var adopterad av hundar (jag hälsade ständigt på hundar på gatan, och fick denna känsla efter hand). Så föddes min filosofi "djurismen". Vi skulle idag kunna kalla Kristus för "Guds slaktade Hundvalp" *, eller "Guds fångna Hundvalp" i stället för "Guds slaktade Lamm", utan att det skulle vara hädelse, fast det är det förstås för dem som ser ner på hundar, och inte ser deras messianska kallelse som uppenbarare av Naturen, dvs. "Gud", bland människorna.

 

Vissa hundraser har utvecklat en sådan kristuslikhet, att det inte går att finna något dåligt hos dem. De har gjort detta som gruppsjälar. Djurens syndfrihet blir kristallklar hos dem, och avslöjar människans ruttenhet och onaturlighet, ja dömer den. Men inte alla djur är lika nära paradiset som de. Djur är ju ock rätt långt ifrån atomens paradis. Men ändå är de syndfria. Varför? Jo, helt enkelt därför att de inte kan vara annorlunda än de är, de har inte den frihet som vi människor har, de har inte händer att uträtta gott med, som vi människor har. Och de lever helt i sina instinkter och geners programmering, mycket mer än människan. De evolverar istället in i messianska uppgifter som arter, raser och gruppsjälar, men de kan inte annat än följa sin art, ras och gruppsjäl. Detta är deras trygghet, en del av deras paradisiskhet, ty gruppsjälen blir starkare ju närmare atomen man kommer. För sådana finns inte "syndafallets" möjlighet, de är trygga i sin gruppsjäl och i sin arts gudomlighet.

 

Att skaffa hund är som att offra Kristus en gång till; ett helt liv i fångenskap, relativ sysslolöshet och mycken väntan skapas, som dock är frälsande, ty hundarna "ber" för sina fångvaktare, på djurens underliga sätt, precis som Kristus enligt myten bad om förlåtelse för sina korsfästare. Och kärleken gör att de är lyckliga trots att de har tunga bördor att bära.

 

Hunden är en strålande kerub på nådastolen i det himmelska templet, och har ock del i det slaktade Lamm som fortfarande offras på det till världens försoning.

 

Ja, det finns många djurarter som har del i det slaktade Lammet - t.ex. burfåglar, kor, marsvin, grisar, minkar och pälsfarmsrävar (1). De är korsfästa, offrade, allihop, och de suckar och väntar på Guds barns uppenbarelse (Rom. 8:19,22). Den dag då deras messianska uppgift är fullbordad, och de har fått fångvaktarna och bödlarna, korsfästarna att se att de korsfäst Kristus på nytt, så att "alla människor ska se honom, ja också de som genomborrade honom. Alla folk ska gråta för hans skull." (Upp. 1:7). Och vägen dit går genom keruberna, genom det slaktade Lammet - urkeruben - i varje fånget och slaktat djur, ja varje sådan varelse. Det finns ingen annan väg. Den billiga nådens präster finns det gott om, men detta, billig nåd, känner inte kerubfrälsningen till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar och för den skapelse vi förslavat och skändat, och uppstå till liv med Kristus och djuren, inte utan dem. Vi kommer aldrig att lyckas bygga ett paradis utanför paradiset, ty keruberna vaktar ingången till Edens lustgård med ljungande svärd (1. Mosebok 3:24), så att vi inte kan äta av Livets träd utanför vår egen inre kerub. Vi måste genom den, vi måste förvandlas och helgas i vårt inre, så att vi kastar av oss den gamle Adams Babylon-natur.

 

 

*  Vi skulle kunna sjunga "Guds rena Hundvalp oskyldig" istället för "Guds rena Lamm oskyldig" (jag tänker på Psalm 143 i Svenska Kyrkans psalmbok, en mycket gammal och välkänd psalm).

 

(1) Men dessa har bara inte samma möjlighet att förmedla sin frälsande, messianska kärlek till oss, som hundarna har - och bland hundarna, hundvalparna, de ger mest bland hundarna.

Spiritismens framväxt i Sverige och världen i mitten av och i slutet av 1800-talet, sammanföll med frikyrkornas uppkomst. 1854 bildades den första svenska församlingen inom baptismen, Sveriges första frikyrka. Det var bara några år efter spiritismens uppkomst 1848 i Amerika, genom systrarna Fox. Är detta en tillfällighet? Nej, ty med frikyrkorna kom religionsfriheten. Och då fick hedendomen livsluft igen, på köpet. Spiritismen är i själva verket en återupplivning av gamla hedniska, schamanska praktiker, om än i en ny form. Det ser man snabbt när man jämför den och schamanismen. Ja, hela New Age-rörelsen, som ytterst har sina rötter i spiritismen och den lite senare teosofin, är i själva verket en återupplivning av den gamla förciviliserade hedendomen och schamanismen (inte bara New Age-grenen modern asatro som ingår i nyhedendomen). Det var obevekligt att detta skulle hända, ty hedendomen hade levt i hemlighet bland "kloka gummor" och "häxor", som vissa av dom kallades, under katolska och lutherska kyrkans tyranniska skräckvälde. När detta välde mjuknade, kom hedendomen till ytan igen, och den har blivit allt starkare sedan dess, ända in i vår tid. Sekulariseringen kan ses som en återgång till hedendom, men utan dess religiösa föreställningar. New Age-rörelsen är bara sekulariseringens andra sida, religion sådan den blir när den utövas i frihet, i eklekticism och myndighet. Liberalteologin är detta fenomen inom kyrkans egna väggar, en sorts New Age-lutherdom (tänk på Lennart Koskinen, t.ex.).

 

New Age är en slags hednisk naturreligion i sin kärna, och med den, samt med den kyrkliga ekoteologin, har naturen börjat göra sin comeback i civilisationens andlighet, och detta är bara början. Mycket har hänt på bara 150 år, och mer är att vänta. En tung börda håller på att lyftas av, det kyrkliga förtrycket av den naturliga, frihetliga andligheten, obunden av stela dogmer och kyrkolagar som hela landet måste följa, och detta avlyftande av bördan har ännu inte fullbordats, långt därifrån, ty civilisationen förtrycker oss än, förtrycker naturen än. Men den "naturens återkomst" som jag siar om har en mycket lång historia, som ännu är i sin linda.

Om atomerna i hjärnan lyckas tillsammans skapa något så ofattbart magiskt som medvetandet, vad då med deras privata inre liv, för sig själv? Det måste vara magiskt det också, påstår jag i min mikrolivsfilosofi, magiskt bortom vår fattningsförmåga. Skaparen är nämligen alltid mer magisk än det den har skapat. Därav min tro på atomernas egen andevärld. Faktum är att atomen rymmer ett helt universum, vars inre kvaliteter aldrig kommer att upptäckas av kall och mekanisk vetenskap, som bara kan utröna det yttre i atomen.

Här kan ni få melodin till min psalm "Livsflodens sång" som jag sjunger på youtube (flickvännen Titti Spaltro har filmat!), en psalm känns som mitt viktigaste sångbidrag till mänskligheten såhär långt, min filosofi i ett nötskal. Visserligen är ett vers på fel plats, men den duger nog ändå. Jag sjunger den sakta så som gamla psalmer ibland sjöngs av pietisterna i läsarväckelserna (exempel på denna långsamhet, se denna norska psalm på youtube), på finska har man ett ord för detta, "veisata". Jag var i en så meditativ stämning att det blev ovanligt sakta sjunget, men det passar sångens gammalmodiga ande och gamla melodi, dock passar den antagligen inte den amerikanska lovsångsanden i Trosrörelsen, och alla de kristna som har sådan smak. 

 

 

 

 

Här kommer orden:

 

En av de underligaste grejer jag läst på internet, är den mycket omtalade visionen i Finland av en gigantisk ängel över skogen kl. 11.00 - 11.30 den 22.1.2011, som fyra människor såg på samma gång, däribland romen Marita Mäntyniemi, som vittnade om den senare i offentligheten. Det finns många artiklar om den på nätet, här är en. Ängeln hade följande ord på sin högra vinge: "Viljavainiot valenneet" (på svenska "skördefälten har vitnat"). De fyra människorna skådade ängeln i en halv timmes tid, orörlig stod den där, sedan försvann den. Marita Mäntyniemi talade i tungor under upplevelsen, och upplevelsen fick henne att ta sin tro på mera allvar. 

 

Hur i hela friden ska jag som ateist tolka detta? Jag har grävt lite i denna historia på nätet, och sett vad skeptikerna har kommit med i debatten. 

 

Det visade sig att de fyra människorna som såg ängeln, hade stannat på bilväg 66 som går mellan Virdois och Alavus, och en f.d. lastbilsförare från området, sade i ett diskussionsforum om ämnet, att biltrafiken, och även lastbilstrafiken, är rätt livlig på denna väg kring kl. 11 på kvällen. Åtminstone 15-30 bilar och lastbilar måste ha passerat de fyra under halvtimmen de stod och skådade ängeln. Varför såg inte någon av dessa bilister och lastbilsförare ängeln? Den f.d. lastbilsföraren sade att inget rykte om någon ängel hade cirkulerat i hans lastbilsförar-kretsar, vilket det hade gjort om något sådant hänt. Och varför pratade inte de fyra sinsemellan när ängeln försvann, för att försäkra sig om att det inte var någon privat hallucination? Ja, varför lade de inte upp en plan för att vittna om detta för världen? Varför bestämde de inte sig för att åka tillsammans till någon präst, pastor, kyrklig ämbetsman eller polis för att rapportera händelsen, nästa dag? Jag hade, om jag varit troende, gjort allt jag kunde för att detta skulle lyckas, äntligen ett tillfälle att bevisa andevärldens existens, ja väcka världen till väntan på Jesu återkomst!

 

Varför tog inte de fyra människorna bilder av ängeln, om det inte var en hallucination? De hade antagligen kamerafunktioner på sina mobiler, det var 2011. Visserligen kom en till av de fyra, under namnet Seppo Jii, och vittnade om upplevelsen i ett diskussionsforum, om det nu verkligen var en av de fyra, och sade att han hade tagit en bild av ängeln, men som han inte fick fram ur telefonen så att han kunde publicera den på nätet. Låter märkligt. Varför kunde han inte ta en bild av bilden i sin telefon, med någon annans kamera/telefon? Eller fungerade inte hans kamerafunktion just då, så att han inte fick fram bilden på telefonen överhuvudtaget? Varför isåfall, varför just då? Låter skumt. Och varför har inte Seppo Jii vittnat i offentligheten i efterhand, tillsammans med Marita Mäntyniemi, och berättat om att han tagit en bild som han inte får fram? Detta vore mycket läckra nyheter, till stor tröst och uppbyggelse för de troende. Varför svek han här, om han verkligen hade en sådan bild? Det har gått sju år sedan händelsen, och ingen Seppo Jii har stigit fram i offentligheten. Han måste väl ha hört om att Marita Mäntyniemi vittnade om saken i Seinäjokis pingstförsamling? Ryktet gick ju överallt, på nätet och bland folk i trakten. Hade han stått vid Maritas sida och vittnat, hade saken kanske blivit en världsnyhet, och forskarna hade strömmat till. 

 

Här finns många gåtor att lösa här (varför måste sådana här saker alltid vara inhöljda i gåtor?). Hur man än vänder och vrider på det, låter det som en grupphallucination. Vissa säger att sådana inte finns, inte har verifierats, men jag drar mig till minnes att Raymond Moody, nära döden-upplevelse-forskningens pionjär och grundläggare, berättade i en debatt med ateister att grupphallucinationer förekommit, för att stödja sin tes om att andevärlden är en objektiv realitet. Jag har också hört om andra grupphallucinationer. 

 

Men det behöver inte vara enbart hallucination, om min teori om andevärlden är riktig, som jag lagt fram i tidigare blogginlägg. Ängeln kan ha varit en verklig varelse, t.ex. en himmelsk atom i någon av vittnenas inre, som projicerade sig utåt på himlen i deras medvetande, och lät alla fyra vittnena få se samma sak genom någon sorts telepatisk-visionär förmedling. Alla är ju förenade i det kosmiska medvetandet, varför skulle inte då flera kunna ha samma vision, samma hallucination? Ja, denna vision är i själva verket en bekräftelse på att det måste finnas ett kosmiskt medvetande. 

 

Denna teori skulle kunna förklara att ingen bild togs och att ingen annan bil/lastbil stannade på vägen för att beskåda ängeln. Att det skulle vara hittepå känns konstigt baserat på den youtubevideo där Marita vittnar i Seinäjokis pingstförsamling. Det känns inte troligt att hon skulle ha ljugit. Och det är inte troligt att hon hittade på att de var fyra som såg synen. 

 

Men om det verkligen var en himmelsk mikrovarelse i någon av vittnenas inre som ville ge världen ett budskap, då är det ett vackert sådant. Orden på ängelns högra vinge ""skördefälten har vitnat" anspelar nämligen på Johannes evangelium 4:35: "Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd." Detta har när det gäller ängelns ord tolkats av de kristna i Finland som att tiden är mogen för Jesu återkomst. Men det blir nog inget Jesus-spöke i skyarna, utan en vackrare återkomst, naturens återkomst och Kristusandens, naturandens återkomst i de civiliserade människornas inre. Var det detta ängeln menade? Pingstvännerna har förstås tolkat det enligt sin kristna fundamentalism, och fått vatten på sin kvarn, men andevärlden är symbolisk, och måste tolkas symboliskt. 

 

Men denna syn rimmar helt med min känsla att vi lever i de yttersta tiderna, då naturen och naturanden ska ha sin uppgörelse med mänskligheten, och leda den tillbaka till naturen efter civilisatonens kollaps, som inte är alltför avlägsen. 

 

Om spiritisterna har rätt, svävar det just nu en massa osynlig varelser kring dig, där ute i den "objektiva" verkligheten, och att ha en syn är att ens andliga ögon öppnas för en stund och man får syn på dem. 

 

Men varför har då aldrig någon lyckats fotografera eller filma dem på övertygande sätt, även om spiritisterna hävdar att andarna kan materialisera sig, och t.ex. producera "ektoplasma", en sorts andlig materia?

 

Svaret är att det hela måste vara mer mysteriöst än att varelserna finns "där ute" (det senare är liksom mot intuitionen, det känns konstigt på nåt sätt). Jag har själv tidigare på bloggen lagt fram en förklaringsmodell, genom att anta att atomerna och cellerna har en andevärld, som vi ympas in i i våra andevärldsupplevelser. Varje atom och cell i vår omgivning har en andlig sida, precis som vi, och när dessa förenas och kommunicerar med varann, uppstår ett "kosmiskt medvetande", en "andevärld" som inte är "där ute", utan vi tar in omgivningens andevärld i oss, vi går inte ut i den rent "objektivt", så att vi skulle sväva ut i en parallellverklighet. Således utgör alla de Stockholmska atomernas andliga sida ett andligt Stockholm (andeskådaren Emanuel Swedenborg lär ha besökt ett sådant), och om vi ser vår avdöde farfar i en syn, medan vi vandrar på Stockholms gator, finns han inte "där ute" i luften, utan han är antagligen någon mikrovarelse i sin grav, som genom det kosmiska medvetandet vill träffa dig, och visar sig i en skepnad som du kan känna igen. 

 

Visioner är således subjektiva hallucinationer, men inte enbart detta, utan de kan kommunicera med andra levande medvetanden, vare sig det är atomer, celler, växter eller människor, precis som telepati också är möjligt på liknande sätt. 

 

Detta är alltså en tredje väg, en mellanväg mellan spiritisternas grova, vulgära andetro, och de naturalistiska ateisternas lika grova och vulgära förnekande av allt de inte kan se och fotografera. 

 

Om det inte hade varit för att jag tror att vi lever vidare i mikrolivet, i det fysiska, hade jag måsta tillgripa antingen spiritisternas andetro eller naturalist-ateisternas förnekande, men min mikrolivsfilosofi öppnar upp en tredje väg (hur ofta finns inte sanningen nånstans mitt emellan två extrema åsiktspoler!), som är mera sublim och mysteriös. Något fjärde alternativ kan jag dock inte komma på som förklaring till visioner och syner.