Är planeten jorden en levande, medveten varelse?

1969 var ett viktigt år för ekologin, då framlade atmosfärforskaren James Lovelock den s.k. "Gaiateorin", enligt vilken planeten jorden är en övergripande enhet och ett självreglerande system. För att citera Wikipedia, så handlade det om "att jordens biosfär effektivt agerar som ett självorganiserande system som strävar efter en balans där livet kan existera". Teorin fick mycket motstånd, men har vunnit mark mer och mer. Det var tendensen till att se jorden som en levande organism som kritikerna slaktade, det luktade spekulativ, flummig andlighet. Lovelock har senare förnekat dessa tendenser i sin teori, men det oaktat har teorin gett ved på bålen för de som dyrkar Moder Jord som en levande, medveten varelse. Dessa har sett Lovelocks teori som något som förstärker deras aningar om vår planets väsen.
 
Mig har också Lovelock påverkat. Och med min animistiska teori om att allt är besjälat och levande, även atomen, ja i synnerhet den, ligger det nära till hands att anta att även planeterna och solarna i universum är levande och medvetna varelser, med en själ/ande. Ja, det går inte att undvika denna konsekvens, om man tror på hylozoismen och panpsychismen, som jag gör. Den yngre teosofin har sedan gammalt trott så, och byggt invecklade teorier om planetgudar och kosmiska stjärnegudahierarkier, allt väldigt spekulativt. Jag skall inte gå in på sånt, bara fundera på vad konsekvenserna blir om Moder Jord är en medveten varelse. 
 
Jag tror vår planet är lika gudomlig och paradisisk som atomen, den tillhör liksom samma klass av varelser, bara i makroformat, den är som en gigantisk atomkärna med en elektron, månen, kretsande kring sig. Jag tror den ingår i atomernas andevärld, tredje himlen, Eden, och att den där utgör en andlig planet som vi kommer att leva på i all evighet; "den Nya Jorden". Denna planet är som Swedenborgs "andliga Stockholm", en drömversion av vår fysiska planet, med alla i det fysiska förekommande skogar och städer på sig, även dessa andliga motsvarigheter till de fysiska skogarna och städerna, drömversioner av dessa. Men alla dessa platser, och den andliga planeten själv, är inte platser i rummet, utan tillstånd, vi samlas med likasinnade i olika tillstånd och vår andliga planet är basen, jordmånen för dessa tillstånd, "datorn för vår andevärldsinternet" för att använda en liknelse. Allt som sker i Tellusmänniskornas andevärld sker inuti Moder Jords själ, vi bor i henne som i en livmoder, en gudom, och hon leder oss och ammar oss. Vad leder detta resonemang till? Jo, att vi är ledda och ammade av Moder Jords själ redan nu, och att om det finns en personlig gud, så är planetgudarna och solgudarna, däribland Moder Jord, det närmaste vi kommer en sådan. Urfolk har också vördat Moder Jord som en gudinna i alla tider, och ännu mera solen. 
 
Detta inger hopp med tanke på planetens framtid. Ty antagligen har vår planets själ en plan för hur hon ska rädda mänskligheten och naturen från undergång, och antagligen arbetar hon på denna plan oförtröttligt. Miljörörelsen är hennes verk, och den har antagligen sina rötter i andevärlden, i ekoandligheten, bland annat. Men inte bara miljörörelsen, utan hela religionshistorien, är ett verk av Moder Jords ande, som döljer sig i de religiösa symbolerna på underliga sätt. Inte bara atomernas kosmiska community, utan även Moder Jords ande, döljer sig i gudssymbolen. Och de bibliska löftena om tusenårsriket och ett återupprättat Eden, är ytterst Moder Jords och atomernas löften, och de är därför värda att tas på allvar och hoppas på. Ytterst är det Moder Jord och atomerna som styr utvecklingen, och även om det ser mörkt ut idag, kan nästan vad som helst hända. 
 
Men jag har aldrig hört någon som kanaliserat Moder Jords ande, eller stått i telepatisk kontakt med den. Hon är tydligen en sorts varelse som är för stor för oss, för annorlunda, för att vi ska kunna detta. Men när folk "hör Guds röst" och böner blir besvarade, är hon kanske involverad? Hon talar då mytens språk med oss.
 
 

Min mikrolivsfilosofi förebådad hos N.P. Wetterlund

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")
 
Se förklaring av vad en kerub är, här
 
Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.
 
Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 
 
Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 
 
Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).
 
Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)
 
Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här
 
Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

Staden utan tempel. En tydning av Uppenbarelseboken 21:22

(avskrift av handskriven minibok)
 
Ett brev till Svenska Kyrkan
 
 
Uppenbarelseboken 21:22: "Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet."
 
Min tydning: Vad är det Nya Jerusalem? Jag skulle säga: En bild på den återupprättade skapelsen, det återvunna "Eden", den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det förstår man av att Livets träd står i mitten av det Nya Jerusalem, precis som i Edens lustgård. Livets träd är en symbol, inget fysiskt träd, alltså är det Nya Jerusalem också en symbol.
 
Vad är "Herren Gud"? Det är Verkligheten, dvs. Naturen. Verkligheten blir vårt tempel i det Nya Jerusalem, vi kommer inte att behöva några fysiska tempel och kyrkor. Kyrkorna tillhör det "Gamla Jerusalem", bokstavens tid, det Gamla Förbundet. När Anden, dvs. Verkligheten kommer över oss, kommer vi att behöva kyrkor och tempel lika lite som myror och rävar behöver sådana. Vi kommer att låta den vilda naturen ta över kyrkorna, och de får inlemmas i Verklighetens ordning. Och predikningar och böner kommer att framstå för oss som skuggor av det levande livet, dödens och bokstavens tjänst.
 
I alla väckelser ser man detta, hur Anden spränger kyrkoinstitutionerna, och lever sitt eget vilda liv, på den vilda naturens sätt, utan formalism. Men tyvärr stöter Anden alltid på hårt motstånd, och väckelserna stryps i sin linda, får inte fullborda sig, så att Babylons ok kastas av mänskligheten. Idag är pingströrelsen en lika stel och död organisation som den svenska kyrka var som pingströrelsen gjorde uppror mot för drygt hundra år sedan. Man kastar ut profeter som ropar "Ve er som är rika!" och polisanmäler dem.
 
Men Babylon kommer inte att vara evigt, det kommer Naturen att se till. Den når sitt klimax, och faller sedan sakta ihop, för att aldrig mera resa sig. Civilisationen kommer helt säkert att kollapsa, och när denna kollaps blir tillräckligt djup, kommer de nya väckelser som uppstår, att bli så starka, p.g.a. ett försvagat Babylon, som inte förmår strypa dem, att det Nya Jerusalem kommer att upprättas på jorden, där inga tempel kommer att behövas. Joels profetia om att Gud kommer att låta sin Ande utgjutas över allt kött på Herrens Dag, kommer att gå i uppfyllelse, och alla kommer sakta att bli förvandlade till likhet med Adam innan fallet, urmänskligheten innan civilisationens uppkomst, den Adam som heller inte hade något tempel i Edens lustgård.
 
Men då måste väckelsernas värsta fiende, psykiatrin, röjas ur vägen, ty ingen instans har förföljt Andens män och kvinnor mer än denna, inte minst i senare tid (tänk bara på "Predikare-Lena"), ty den heliga dårskapen är varje sann väckelses främsta kännetecken.
 

Öppet brev till moskén vid Björns trädgård

av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant som har klottrat på er dörr. Naturens förlag 2018 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Bästa imamer i moskén vid Björns trädgård.
 
Hösten 2012 skrev jag "Joh. ev. 12:32 = Lilla Bibeln" på ytterdörren till er moské. Det syftar på profeten Isas ord i Johannesevangeliet (Nya Testamentet) att "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Det var för mig religionens kärna, och jag skrev det överallt på väggar och dörrar i Stockholm, i ett anfall av apokalyptisk "psykos". Jag ber er om förlåtelse för detta, jag vill inte vara i fiendskap med er, och hoppas jag slipper betala skadestånd, ty jag är hemlös, nästan utan inkomster. Jag har fått mitt straff, tre månaders tung vistelse på psykiatrisk avdelning, tvångsvårdad och tvångsmedicinerad, vintern 2012/2013. Jag skrev det inte för att förstöra er dörr, utan i förtvivlan över den andliga döden i Stockholms religiösa liv, full av tro som det är på evigt helvete för de som inte lyder de religiösa ledarna. Jag känner mig då mera hemma i mansur Al-Halladjs heliga dårskap, som kostade honom tortyr och plågsam död, ja som Qalandariyya-ordens muntra, vandrande, hemlösa heliga dårar. Där kommer till syne något av Adams* naturlighet och oskuld i Edens lustgård, ett med den natur som ni tänker er att Allah har skapat och älskar innerligt. Det var något av denna Adams (före syndafallets) ande som fick mig att skriva på er dörr, för att påminna er om profeten Isas exempel i den nytestamentliga mytologin, han som var "den andre Adam", Messias, som gav oss Eden tillbaka, och skall återföra oss alla dit, till den vilda naturens oskuld och renhet. För mig är Isa inte en historisk person, utan en opersonlig "ande" som bor i oss alla ungefär som naturen bor i oss alla, och hans återkomst som Messias är att denne ande segrar över civilisationen/Babylon/Shaitan, så att vi åter kan leva som våra yttersta förfäder, i tält, kåtor och hyddor i öknar och skogar och på landsbygden. Lite som de gamla beduinerna. Utan att förstöra denna vackra värld med teknologi och utsläpp. Ja, "teknologin är Antikrist", som en marockansk sufi inom Naqshbandiorden i Spanien sade till mig. Och det kommer att bli en "domedag", då naturen ska döma oss alla, och få civilisationen att kollapsa.
 
Vill ni ändå straffa mig, låt mig betala med arbete, ty jag har knappt några inkomster.
 
Ni kan kontakta mig på min ekofilosofiska blogg på www.universalist.blogg.se eller mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com.
 
Vänliga hälsningar, "Abdurrahman", en f.d. sufi, som uppskattar Seyyed Hossein Nasr´s tankar om naturen och religionens roll i att rädda den. Låt oss föra dialog om detta!
 
 
* Jag tolkar Adam mystiskt-mytologiskt, som syftande på hela urmänskligheten
 
 

Hierarkipyramiderna och "den trånga porten" till livet

Det finns två hierarkipyramider i det mänskliga samhället, en med toppen upp, och en med toppen ner. Den med toppen ner ligger under den med toppen upp, och de bådas bottnar möts i mitten. Från denna mitt och uppåt längs den övre pyramiden börjar folks beundran och solidaritet strömma uppåt mot de över en själv (undantag finns), högst upp i toppen är det en personlig Gud som solidariteten strömmar upp till (det finns en liten lucka som vetter upp mot Gud i toppen). Antingen är det den katolska Påven eller så är det USA:s president som står högst upp på toppen, med mest makt och status.   
 
Från mitten och och neråt längs den nedre pyramiden (någonstans i arbetarklassens hierarkier) börjar ens beundran och solidaritet strömma neråt, mot de under en själv (undantag finns förstås). För dem längst nere (de är få, det är de fattigaste av de i bl.a. följande kategorier: skogstokiga eremiter, luffare, indiska sadhun, miljöaktivister, hippien, outsiders, anarkoprimitivister, djurrättsaktivister, hemlösa och sedan en och annan bydåre) är det djuren och naturen som gäller, i bästa fall. Dessa bildar för mänskligheten en trång port ut i det stora "allmänlivet", där de flesta varelser lever, och där det saknas tydliga hierarkipyramidstrukturer, istället är det ett intrikat och synbarligen kaotiskt nätverk där alla är sammankopplade på kors och tvärs och där det är svårt att avgöra vem som står över vem, och i vilken ordning (du kan inte göra en sån här bild av allmänlivet). Nationer hittar du inte, ej heller kungar och presidenter över nationer, högst myrdrottningar i små myrstackar. Klassmotsättningar hittar du inte (därav svårigheten att göra hierarkipyramider), ej heller rika och fattiga. Så lever de flesta på denna planet, ja alla bakterier och insekter, och en räv som stryker genom stadens utkanter har säkert undrat, på sitt lilla lustiga sätt, i bilder, över vad den underliga outsidern människoarten sysslar med, avskuren som den är från resten av livets sätt att leva, utgörande en pytteliten minoritet, men en sjuk och cancerlik utväxt som resten av arterna lider under.
 
Som sagt är porten trång från hierarkipyramiderna ner ut i "allmänlivets" snudd på demokratiska jämlikhet, vägen går genom det som de i toppen ser som något lågt, förfallet, "djuriskt" (detta ords klang röjer de styrandes smutsiga fantasi), gudlöst, kaotiskt, dåraktigt och spöklikt. Porten går genom den allra fattigaste minoriteten på jorden, den nedersta bottnen i samhället, den hemlöse tiggaren på gatan, gatubarnen, galningen, bydåren, den "utvecklingsstörde", och genom slummen. Du kan aldrig komma dit ut genom andra öppningen, den som vetter uppåt, den går rakt ut i megalomanins, storhetsvansinnets kalla, virtuella värld, där ingen varelse från allmänlivet någonsin har satt eller kommer att sätta sin fot. Och porten är så trång att du inte kan hoppa över den romska tiggaren på din egen gata, och åka till Indien som missionär eller biståndsarbetare, du kommer aldrig ut genom porten den vägen, du kommer obönhörligt att bli en kolonialist i den förhatliga "civilisationens", ja den övre hierarkipyramidens tjänst, för att alienera de fattiga i Indien från allmänlivet, naturen. Nej, porten är trång, och inga förhandlingar hjälper, du kan vrida dig och bortförklara och lura dig själv hur mycket du vill, du når inte ut genom porten så. Porten in i "Det Nya Jerusalem", "Eden", Livets katedral och tempel, helgedomen dit vi alla en gång ska återvända.

Dokumentär om Tasaday-folket. Ädla vildar? Något om Facebooks inställning till oskyldig nakenhet

Tasaday-folket upptäcktes på 70-talet som levandes ett stenåldersliv i grottor i djungeln, ett av de urfolk jag tycker bäst passar på föreställningen om "den ädle vilden" och urfolk som lever ett gott liv, där man bara arbetar ett par timmar per dag. Sedan de upptäcktes trodde vissa att det hela var ett bedrägeri, men den här dokumentären bekräftar att det var äkta.

 

När jag delade denna dokumentär på Facebook, blev den borttagen p.g.a. att den bröt mot reglerna om nakenbilder på Facebook *. Detta trots att ingen i dokumentären är helt naken, och detta trots att denna delvisa nakenhet var helt oskyldig, utan sexuella anspelningar. Jag blir så arg på detta pryderi, detta förakt för kroppen i all dess nakenhet och ärlighet, denna vidriga skam över det äkta och ursprungliga livet!. Och detta kallar man "framsteg" och "civilisation"! För mig är det barbari, hat mot det naturliga, hat mot det vilda, hat mot materien. Det som gör dödsmaskineriet civilisationen möjlig. Det finns en koppling mellan Facebooks reaktion på denna dokumentär, och den naturförstörelse som vi bevittnar idag. Allt hänger ihop. Vi har förstört naturen, och det yttrar sig bl.a. i att vi förstört respekten för det naturliga, av vilket nakenheten är en del. Förstört det genom att uppmuntra och lagstadga skam över nakenheten, över det som mest påminner oss om de vilda urfolken och djuren, vilka vi också verkar hata, i alla fall på basen av att vi har förstört livsmiljön för de flesta vilda urfolk på jorden, och har miljontals minkar i små burar på livstid, och miljarder andra djur i fångenskap och slaveri. Ser ni kopplingen mellan föraktet för nakenheten och hur vi behandlar naturen, djuren och urfolken? Skulle de vilda urfolken höra om denna Facebooks reaktion, skulle de bara skaka på huvudet och skratta, tror jag. Ja, det är rent skrattretande detta barnsliga pryderi. Som att se porr och sex i all nakenhet. Och förresten, vad är det som är så fruktansvärt med sex, som gör att vi måste gömma det och skämmas över det?

 

* Facebook vill väl ta hänsyn till pryda människor på Facebook. som religiösa fundamentalister och andra konservativa, men agerar här så att de bara upprätthåller och styrker destruktiva traditioner istället för att vara modiga och utmana förtrycket.


Fördelarna med att människorna i Nord efter hand emigrerar till Syd

Jag har i detta inlägg (och detta) förordat att människorna i Nord emigrerar till de varma länderna några hundra år efter att civilisationen är avvecklad och befolkningen är tio gånger mindre *. Här kommer skälen till denna åsikt:
 
-Naturen i Nord får förvilda sig, vilket är i enlighet med dess intresse. På detta sätt betalar vi tillbaka något av vår skuld till naturen. Vi måste inte stanna i Nord. 
 
-De förvildade boskapsdjuren i Nord får mer mat när vi överlämnar skogsträdgårdarna i Nord till dem (detta förutsätter alltså att vi omvandlat åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, som jag drömmer om), och de har då större chans att klara sig i det vilda. 
 
-Syd erbjuder en rikare variation av frukter och nötter.
 
-I Syd får man skörd flera gånger per år, vilket gör att man lättare kan leva på sina skogsträdgårdar. 
 
-Det är mycket varmare på vintern i Syd, vilket är mycket bekvämare, och gör att man behöver elda mycket mindre (kanske inte alls) med ved, och slipper så hugga ner skog. Det är lättare att leva på rå mat i Syd, p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter (t.ex. avokado och kokosnötter).
 
-Man behöver jaga mindre i Syd p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter. Man tillfogar således djuren mindre lidande, och det är ett sätt att betala tillbaka mänsklighetens skuld till djuren. 
 
-Min s.k. "paradisism" realiseras då, vilket går ut på att vi ska återskapa paradiset, Eden, på jorden, så långt det går, det tillstånd vi levde i innan civilisationen uppkom, vårt ursprung, den tid då vi levde i Syd i stora urskogar. 
 
-Vi får chansen att skapa en tillvaro för våra barnbarn som är bättre än den vi har, ständigt, ju mer vi återskapar naturens biodiversitet, där ingen behöver slava, svälta eller frysa. Egentligen är det alla vuxnas plikt att skapa en värld för sina barn som är bättre än den de vuxna har. 
 
-Det svåraste med denna vision är hur vi ska bli så få att vi alla kan emigrera till Syd. Krävs det inte en allt för stor uppoffring från människorna i all för långa tider? Jag personligen känner det inte som någon uppoffring att avstå från barn, avstå från oskyddat sex. Jag bara styr över min kärlek och omtanke till dom som ligger där och ropar, till djuren och naturen och de fattiga. Det är nog kompensation för mig, och är nog en av orsakerna till att jag förespråkar denna vision. Man kan också adoptera barn. Men är det inte rimligt att vårt tjänande av naturen för att betala tillbaka vår skyhöga skuld till den, behöver stå i någon slags proportion till vad vi har åsamkat för skada? Något slags sinne för rättvisa och proportioner måste vi ha här. Vi bör tjäna naturen och djuren lika mycket som de har tjänat oss. Det innebär minst 10 000 års tjänande av djuren utan att kräva så mycket tillbaka. Skogsträdgårdar och frihet är det bästa vi kan ge dem, det bästa sättet att tjäna dem, samt så lite jakt vi kan (det är därför jag är för hortikultur/permakultur). Saker som är lättast om vi emigrerar till Syd. Jag förstår inte ens att detta kan kännas som en uppoffring; för mig är det en befrielse att få gottgöra det vi brutit mot naturen och våra efterkommande. 
 
Du kanske invänder: "Men kan vi inte göra allt detta samtidigt som vi bevarar civilisationen och stadskulturen?" Jag tror inte det, det skulle bara förslava våra efterkommande. Alla behövs nämligen för att förvandla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, om vi ska begränsa oss till 3-4 timmars arbete varje dag. Ska vi upprätthålla civilisationen jämte detta, blir det lätt 8-12 timmars arbete per dag, d.v.s. löneslaveri. Det vore inte att gottgöra det vi brutit mot våra efterkommande. Att rädda civilisationen från de otroliga utmaningarna "Sinande Olja" och "Klimatförändringar" kräver otroligt mycket jobb, särskilt om vi ska elektrifiera allt och driva allt på förnyelsebar energi. Tredje världen skulle lida av detta (den gör det redan). Bäst vore om alla befriades till att leva självförsörjande utan herrar, med minimal arbetsinsats, vilket skulle kunna genomföras om alla var med i arbetet landsbygden (genast när någon ska leva på vårt arbete utan att bidra till det själv, skapas det hierarkier och maktstrukturer, vilket jag som anarkist är emot). Vi behöver inte lägga ner basal sjukvård bara för att vi avvecklar civilisationen, den kan fortsätta i ekobyarna, om än på ett småskaligt och anticivilisatoriskt sätt. 
 
"I want to live in paradise
I want to live in the south
I want to live in paradise
At the south of the earth tonight"
 
(Emilie Simon i denna vackra sång)
 
 
* detta förutsätter också att klimatet har räddats , så att inte länderna i Syd har gjorts obeboeliga
 
 
Tillägg den 15.11. (och 17.11) 2017:
 
Desto mer vi bygger ut civilisationen i Nord, och bankar tältpålarna djupare i jorden, desto svårare har vi att lämna civilisationen i Nord när nästa istid kommer om några tusen år (vissa säger några hundra år (1), vissa säger 5000 år, vissa  50 000 år, mycket beror på om vi lyckas rädda klimatet), om mänskligheten överlever så länge. Alltså; bäst att för säkerhets skull (försiktighetsprincipen!) emigrera till Syd genast när tillfälle bjuds! (1) Det är det enda långsiktigt hållbara! Det är ungefär lika klokt som att inte bygga en stad på ett seismiskt aktivt område, utan nöja sig med att bo där i jurtor, även om det kan ta tusentals år innan nästa jordbävning drabbar området.
 
Ska man ta hållbarheten till sin spets, måste man fråga sig om ens livsstil är hållbar i ett tiotusenårigt perspektiv, om det samhälle man bygger nu kan stå sig i mer än 10 000 år. Så har i alla fall många urfolk tänkt. Många urfolk har faktiskt levt på ungefär samma sätt i över 10 000 år. Skall vi absolut bo där isen en gång legat, och dit isen en gång ska komma tillbaka, borde vi bo i jurtor och tipin, som är lätta att flytta när istiden kommer tillbaka, och som dessutom ofta när en livsstil som inte förstör miljön, som ett bonus. Och denna livsstil har också den fördelen att den inte är så sårbar för naturkatastrofer som skogsbränder, orkaner, jordbävningar eller vulkanutbrott (blir det t.ex. orkan tar man snabbt ner sin jurta eller tipi, och förvarar den på ett ställe med stenar över sig så den inte flyger bort).
 
Vi i civilisationen har tappat något av den robusthet som urfolkslivsstilen hade, och blivit överdrivet sårbara, vilket särskilt blir tydligt i spåren av naturkatastrofer (som orkanen i Puerto Rico). Man kan inte flytta eller ta med sitt hus om det blir orkan eller skogsbrand. Det kan man med tipin och jurtor.
 
Det som kanske också spelar in i min längtan till Syd, och min önskan att hela mänskligheten rymdes i Syd, är de upplevelser med kyla i Norden som jag haft under mina år som hemlös. Jag vet hur ogästvänlig kylan är, och hur mycket lättare det var att spendera vintern i Granada i södra Spanien, än i Stockholm.  
 
 
(1) Klimatförändringarna kan ändra golfströmmens kurs, så att vi får samma klimat som Sibirien, en liten istid.
 
(2) Eller i alla fall lossa en hel del på tältpluggarna genom att bo i jurtor och tipin på landsbygden istället för i höghus i städer.

Syftar myten om den svunna guldåldern på vårt djuriska ursprung?

Många kulturer omkring i världen har i sina myter att vi en gång levt i en "guldålder", ett paradisiskt urhem. Kristendomens version av detta är den mest bekanta; Adam och Evas liv i Edens lustgård innan syndafallet. De levde där i harmoni med naturen, utan att arbeta, de åt fritt av frukterna på träden och de var vänner med alla djur och namngav alla djur. Sedan åt de av den förbjudna frukten, och utkastades ur Eden, för att arbeta i sitt anletes svett för sin mat (så förklaras jordbrukets uppkomst).
 
Jag undrar nu om detta kan spegla något av det som faktiskt skett i evolutionen; vårt lämnande av vårt urhem djungeln för att börja leva som jägare-samlare, eller vårt lämnande av livet som jägare-samlare för att leva som jordbrukare. Det senare är Daniel Quinns uppfattning i boken "Ishmael" (från 1992), där han antyder att lämnandet av Eden innebar vårt lämnande av livet som jägare-samlare, då vi ännu levde någotsånär i harmoni med naturen (enligt Quinn), och inte behövde arbeta i egentlig mening, arbete och fritid var ett den gången.
 
Jag tycker mest om den första versionen av dessa två, att myten om lämnandet av Eden speglar vårt lämnande av apornas livsstil i djungeln och började jaga, eftersom vi, enligt vissa forskare, utrotade många djurarter när vi började jaga och sprida oss över jordklotet. Med jakten började cancern. Vi borde ha stannat i djungelns ödmjukhet, där vi borde ha begränsat vår befolkning genom uppoffringar, istället för att offra andra djur genom jakt. Vi är inte heller köttätare av naturen, vi har inga huggtänder. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna.
 
Vad skulle ätandet av frukten på kunskapens träd kunna spegla? Vad i evolutionen passar det in på? Jag skulle kanske säga; uppkomsten av språket. Visserligen namngav Adam alla djuren i Eden, men jag tror detta skall förstås symboliskt, som syftande på vänskapen med alla djur. Språkets uppkomst för 40 000 år sedan var "kunskapens" uppkomst i motsättning till intuitionens och instinktens, något som ledde till religionens uppkomst, och den mentala cancerns, civilisationens uppkomst. Vi borde inte ha hittat på språket, och här håller jag med den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan, som menar att det symboliska tänkandet ligger bakom civilisationen och dess förfall. Vi borde ha nöjt oss med apljuden i djungeln. Det var när vi lämnade djungeln som vi efterhand hittade på språket, det växte antagligen fram som kompensation för den direkta, oförmedlade kontakt med naturen som vi hade i djungeln. Vi behövde språket för att jaga effektivt och för att sprida oss ohämmat, för att ta kontroll över djuren och naturen genom domesticering, vilket ledde till jordbruket till sist, för 10 000 år sedan.
 
Syftar alltså guldåldern i många kulturers mytologier på vår svunna tid i djungeln som apmänniskor, innan jakten och språket uppkom? På vårt djuriska ursprung?
 
Ätandet av den förbjudna frukten kan också syfta på uppfinnandet av elden, som uppfanns 1,5 miljoner år sedan av Homo erectus. Jag gör denna förbindelse eftersom det finns en parallell till syndafallet i Bibeln inom grekisk mytologi, nämligen Prometheus stöld av elden från gudarna. Han får, liksom Adam och Eva, också ett straff av gudarna, nämligen att kedjas fast vid en klippvägg, medan en örn varje dag kom och hackade ut hans lever, som varje dag växte ut på nytt.
 
Kan denna grekiska myt spegla något av det straff mänskligheten har fått för att de lämnade djungeln och uppfann elden? Straffet blev arbete. Mer och mer arbete desto mer människan använde elden (tänk på uppfinnandet av plogen och andra arbetsredskap p.g.a. elden).
 
Jag gissar att människan första gången lämnade djungeln för ungefär 3 - 2,4 miljoner år sedan, som människoapan Australopithecus. Och jag tror att detta berodde på en olycka, det var inte ett val som denna människoapa gjorde. Det var en olycka helt enkelt, som skulle få oanade följder. Olyckan var att klimatet förändrade sig, så att djungeln förvandlades till en mosaik av skogar och grässlätter, vilket tvingade människan till en ny matstrategi. Frukterna och grönsakerna räckte inte till, så Australopithecus började mer och mer äta kött, dock ännu inte genom jakt, utan genom asätande. Men detta var det första steget till jakt. Och Australopithecus använde enkla stenredskap för att komma åt märgen i benen och hjärnan i skallarna. Detta var fröet till jaktredskapen.
 
Men jag tycker att vi inte borde ha gått vidare till att börja jaga. Om maten inte hade räckt till, hade jag valt att svälta istället för att döda andra djur, vilket nog var emot vår natur. Hellre dö än att döda, är min filosofi. Och om vi inte hade börjat jaga, då hade vi kanske varit tvungna att stanna i (eller återvända till) djungeln, för det är svårt att leva på frukter och grönsaker på de afrikanska savannerna. Asätande accepterar jag dock.
 
Jag skrev att människan inte borde ha kommit på språket, att språket var vårt ätande av frukten på kunskapens träd. Men detta betyder inte att jag är emot all kunskap i sig. Det finns en instinktiv kunskap som jag gillar, som alla djuren har, och som inte behöver språket. Det är den kunskap som får oss att veta vad vi ska äta, hur vi ska försvara oss mot rovdjur, hur vi ska leva i harmoni med omgivningen. Det är en direkt kunskap, som sitter i generna, och fortplantas via generna. Denna djuriska kunskap borde få högsta prioritet i vårt samhälle, och den kan inte läras genom att sitta på skolbänken, utan genom att leva och forska själv. Den liknar mer visdom än kunskap, den är levd kunskap, kunskap i praktik.
 
Det är denna form av kunskap som jag försöker odla här på denna blogg. Kunskap om hur vi ska överleva civilisationen, hur vi ska reagera på katastrofen civilisationen med våra djuriska instinkter. Och jag använder visserligen språket till detta, men jag tror vi kan använda språket på ett instinktivt sätt. Vi kan få språket att uttrycka våra instinkter. Och även om jag förordar avveckling av språket för en återgång till den djuriska kommunikationen, så måste vi bygga en bro över till detta, och den går genom språket. Vi måste helt enkelt först artikulera det djuriska upproret mot civilisationen, innan vi kan börja färdas tillbaka till djurriket.

David Jonstads kritiska ord om vårt djuriska ursprung, samt mitt svar

David Jonstad skriver i sin nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) följande: "Vårt arv från tiden som jägar-samlare tycks förvisso ha gjort att vi människor naturligt strävar efter jämlikhet och samarbete, men vi har också ett konkurrerande genetiskt arv från vår tid som djur, där flocken var hierarkisk och ojämlik och varifrån vi har ärvt många av våra mindre goda sidor i form av girighet och maktlystnad."
 
Det här var ett hårt slag för mig att läsa, jag som har haft så höga tankar om vårt djuriska ursprung i djungeln, vår apiska livsstil, att det är vårt rätta livselement, varken civilisationen eller jägar-samlar-livsstilen. Men jag ger mig inte. Jag idealiserar visserligen inte vår djuriska historia med att säga att det var ett paradis (till skillnad från hur jag gjorde i min bok "Djurisk teologi" 2010), men det var banne mig bättre än både civilisation och jakt, det var ett liv utan slit. Visserligen kämpade vi med rovdjuren, men det fanns inget arbete där, vi åt fritt av frukterna, (kokos)nötterna och de saftiga stjälkarna i djungeln (och lite insekter, som larver och myror), och vandrade omkring ungefär som gorillorna gör idag i Kongo (efter att vi gått ner från träden förstås).
 
Men allt tyder på att något gick fel när vi lämnade djungeln och började jaga, och spred oss över hela jordklotet. Vi greps av en expansionism och en girighet som förebådar det vi ser i civilisationen senare. Detta antyds av Alan Weisman i boken "Världen utan oss" (Prisma bokförlag 2008). Han menar, med stöd i forskning, att stenåldersmänniskan faktiskt jagade många djurarter till utrotning, se t.ex. den här texten om hans bok (läs andra hälften av texten). Detta är något som det sällan talas om i sådana anarko-primitivistiska kretsar som idealiserar jägar-samlarstadiet av stenåldern.
 
Jag kan hålla med om att vi kan ha varit hierarkiska, och kanske även giriga och maktlystna under vår tid som djuriska varelser i djungeln, det är ju annars ett allmänmänskligt fenomen, men jag skulle ändå hävda att vi hade det bättre då än när vi började arbeta * (såsom att jaga och samla), och utrota andra djurarter. Är inte det mycket värre än lite inbördes stridigheter om rangordning i djungeln? Jag tror visserligen på jämlikhet, men jag tror också att konkurrens om makt är en oundviklig del av att vara människa. Och jag tror inte vi var helt fria från det när vi var jägare-samlare heller. Maktutövandet blev bara mer riktat mot andra arter än vår egen, och så har det blivit bara mer och mer sedan dess.
 
Anarkoprimitivister vill ofta förlägga "syndafallet" till tiden då vi lämnade det nomadiska jägar-samlar-livet och blev bofasta jordbrukare. Men jag ifrågasätter detta. Jag skulle vilja påstå att syndafallet skedde redan då vi lämnade djungeln och började expandera. Det att vi inte var nöjda med vårt relativt "paradisiska" urhem i djungeln (det var vår Edens lustgård), utan ville breda ut oss över världen. Det var hybris och imperialismens första frö. Det kunde förstås ha varit överbefolkning och svält som förde oss ut ur djungeln, men jag hade hellre valt att svälta ihjäl än att lämna mitt urhem djungeln, om jag hade vetat konsekvenserna av det. Men vi visste ju inte detta, därför var våra handlingar urskuldbara.
 
Men jag tror att den ständiga, maniska jakten på att döda andra djur gjorde oss råare och mer känslolösa än då vi ännu var i djungeln. Att ständigt döda har ingen bra effekt på karaktären, tror jag. Man förlorar känslan av den andre varelsens helighet, och så börjar man överdriva, döda mer än man behöver, bara av ren och skär statusjakt eller maktutövning. Jag är emot alla former av onödigt våld, och jag menar att övergången till jägar-samlar-livet var den definitiva övergången till onödigt våld för människan. Vi hade kunnat begränsa oss och hellre valt att svälta ihjäl än att expandera (det är en regel som jag gärna följer, hellre offra sig själv än att offra andra) om vi verkligen hade velat, och så sparat vår värld den ohyggliga framfart som människan därefter kom att innebära, mer och mer. Där, med lämnandet av djungeln, sattes fröet till den strategi som människan därefter nästan alltid adopterat; man offrar andra än sig själv när det kniper. Men om mänskligheten ska ha en chans att överleva detta sekel, då måste vi offra oss själva istället för andra.
 
Lämnandet av djungeln ledde också till en annan sak som blev destruktiv efter hand: uppfinnandet av elden. Detta innebar att vi började manipulera naturkrafterna till att tjäna oss, och enbart oss. Detta var fröet till den manipulering och kontroll av omgivningen som vi senare kom att adoptera, mer och mer, såsom domesticeringen och förslavandet av djur, uppfinnandet av plogen och effektiva jaktredskap såsom knivar, metallpilar och metallyxor (dessa var helt beroende av elden). Jag ser uppfinnandet av elden som fröet till allt detta, här uppfinner människan principen för sin otroliga expansion; "allt ska tjäna människan, människan ska kontrollera och manipulera allt". Jag har en djup antipati för detta. Jag tycker det är hybris. Jag tycker vi hade en ödmjukhet i djungeln, när vi ännu nöjde oss med vårt urhem, och bara bråkade inbördes, och försvarade oss mot andra djur istället för att jaga dom och döda dom. Och vår ödmjukhet hade sin lön; vi behövde inte arbeta. Det är samma visa idag. Dom som tycker dom ska härska över och behärska all världen, och vill ha all världen, får jobba satans mycket. De ödmjuka nöjer sig med det enkla, och slipper jobba så mycket. Det finns en rättvisa i allt detta som gläder mig.
 
En annan sak är att vi antagligen kom på religionen under jägar-samlarstadiet på stenåldern, sedan vi lämnade djungeln. De första grottmålningarna gjordes för ungefär 40 000 år sedan, och de är i dessa (samt i spår av religiösa begravningar flera hundra tusen år sedan) som vi hittar de första antydningarna till religion hos fornmänniskan. Vi var antagligen ateister innan vi lämnade djungeln, kanske hade vi ett svagt psykotiskt tänkande en sällan gång ibland, vårt tänkande var inte alltid helt verklighetstroget (är inte detta fallet med alla djur ibland?), men knappast hade vi några tankar på gud, och antagligen inte heller på liv efter döden. Det passar väl med vårt jägar-samlarliv att trösta sig med en gud och en andevärld, då vi hade lämnat vårt urhem, vårt "Eden", vår relativt "paradisiska" tillvaro i djungeln. Religion blev en kompensation för vad vi förlorat. Inte minst då vi begav oss mot kallare trakter, där vi slet med värmen.
 
 
* Vi arbetade dock inte i modern mening på stenåldern. Då skiljde vi ännu inte mellan arbete och fritid, allt var ett. Men det var då, och inte innan vi lämnade djungeln, som fröet såddes till det som blev det moderna arbetet, slitet, uppdelningen mellan arbete och fritid. Det började med jakten och insamlingen av ätbara växter. Då såddes också fröet till arbetsuppdelningen, för det var män som jagade, och kvinnor som samlade in ätbara växter, i det stora hela. Innan vi lämnade djungeln fanns föga av detta, vi levde direkt, samlade inte in mat, jagade högst smådjur, insekter och larver. Det enda som kunde betraktas som arbete var att akta sig för rovdjuren, men även det var direkt och instinktivt, inget som upplevdes som arbete eller slit, tror jag. Jag gissar att man försvarade sig mot rovdjur med påkar och grenar som man bar på medan man åt frukter och nötter och saftiga stjälkar.
 

Det är tungt att gå tillbaka på sina vägar

Det är tungt att gå tillbaka på sina vägar när man gått fel (det har jag märkt under vår vandring), det är väl därför samhället inte gör det. Vi skulle nog aldrig ha lämnat det nomadiska samlar- och jägarstadiet på stenåldern och blivit bofasta jordbrukare. Ja, jag t.o.m. undrar om det var rätt av oss att lämna djungelns paradis och börja jaga överhuvudtaget, ja om inte en degeneration redan började där, när vi uppfann elden och jaktredskap, när vi satte oss över aporna med våra jaktfärdigheter.
 
Vi gjorde nog fel när vi lämnade vårt paradishem i djungeln, vår Edens lustgård. Men vem vill gå tillbaka till apornas livsstil? Inte många i vår civilisation tror jag. Det är för tungt, för obekvämt. Istället tar vi hela tiden steg som försäkrar oss om att en sådan omvändelse inte längre är möjlig. Steg som försäkrar oss om en kollaps, i klimatförändringarnas spår.

Varför Jesus har blivit så populär. Och varför jag älskar honom fortfarande.

Jag har en teori om varför Jesus har blivit så populär i världen. Är det inte för att han är den arketypiska anarkistiske rebellen? Han väcker liv i vår inre anarkistiska rebell på samma sätt som Emil i Lönneberga, Tarzan, Robin Hood, Tom Sawyer o. a. 
Även om jag har tappat den religiösa tron på Jesus, har jag fortfarande stor respekt för honom som mytisk gestalt. Ja, ja älskar denne mytiske gestalt. Vem kan inte känna medkänsla med en som gör uppror mot fariseismen och den rådande förtryckande ordningen tills han blir avrättad på ett kors, torterad till döds? En man som vill återupprätta "Guds rike", paradiset, Edens lustgård, på jorden? Tillbaka till naturen? Jag tror det. 
 
Det var Jesus som fick mig att komma på djurismen. Jag trodde först att Jesus förespråkade djurismen, fann djurism både här och där i evangelierna. Jag trodde t.o.m. att Jesu uppståndelse var hans förvandling till en djurisk, vild varelse. Och att jag hade uppstått på samma sätt som Jesus. Djurismen har sina rötter i kristendomen precis som kemin har sina rötter i alkemin. Jag tror inte längre så mycket på att Jesus förespråkade djurism, kanske bara lite grann (han var bl.a. luffare och hemlös!), men jag tror nu att jag läste in min filosofi i bibeln i stor utsträckning. Det mest djuriska hos Jesus var hans ord i Bergspredikan, Matteus evangelium 6 kapitel om att:
 

24 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene
och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon .


25 Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv,
vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med.
Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar
inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni
värda mycket mer än de?

27 Vem av er kan med sitt bekymmer
lägga en enda aln till sin livslängd?


28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor,
 hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
 
29 Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som 
en av dem.

30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag
står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer
ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!


31 Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller:
Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med?

32 Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver
allt detta.

33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska
ni få allt det andra också.

34 Bekymra er alltså inte för morgondagen,
 för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.


 

Det enda jag inte gillar i den här texten är "Ären I icke mycket mer än de", 
jag är för jämlikhet mellan människor och djur. Annars tycker jag mycket om texten, som handlar precis 
om det som djurismen handlar om; att efterlikna djurens och växternas livsstil. 

 

Jag känner andra ateister som har uttryckt beundran för Jesus. Richard Dawkins t.ex., i hans bok "Illusionen om Gud". Där berättar han att i moralisk hänseende var Jesus ett jättekliv framåt i jämförelse med gamla testamentets gud. Och han berättar att han gillar skyltar (eller var det t-shirts) med "ateists for Jesus" på. 
 
Det finns även anarkister som har blivit mycket inspirerade av Jesus och bergspredikan. Jacques Ellul och Leo Tolstoj är viktiga kristna anarkister som har inspirerats av Jesus. Mer om Tolstojs anarkopacifism i ett eventuellt senare inlägg. Båda dessa anarkister har starka anarkoprimitivistiska drag. 

Luffarbrev nr. 5: Holma skogsträdgård och Ekobyn Moder Jord

Den 28.7. besökte jag och min flickvänTitti Holma skogsträdgård i Höör, Skåne. Det var en fantastisk upplevelse, äntligen fick jag en efterlängtad bekräftelse på att skogsträdgårdar inte är en ouppnåelig hippiedröm, men faktiskt finns till och fungerar i praktiken! Skogsträdgården, som kanske var 70 x 30 meter stor, var en demonstrationsträdgård som började byggas 2004 av bl.a. Esbjörn Wandt, Holma folkhögskola och föreningen Skogsträdgårdens vänner, på initiativ av, och med pengar från Jordbruksverket. Den är nu öppen för allmänheten, vem som helst kan gå in i den och kalasa på dess frukter, nötter och bär. Jag åt själv en hel del bär och ett äpple. Dom hade ganska många äppelträd, dom hade päronträd, plommonträd, nötträd, hallon, jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, vita vinbär, krusbär, smultron, druvor och mycket annat som jag inte kunde namnet på.
 
Skogsträdgården hade en tipi (indiankåta) i ena änden, något som avslöjade hippieanden i projektet - längtan efter vårt ursprung, efter de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Den hade också en damm, något som är gynnsamt för mikroklimatet.
 
 
(bildext: jag i tipins öppning, Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
 
En skogsträdgård är som en ätlig skog, man försöker efterlikna skogens och naturens ekosystem med den skillnaden att man får skogsträdgården att tillgodose ens behov. Man får mycket mat - 2-20 gånger mer än monokulturella odlingar, detta för att man odlar i flera skikt, träd högst uppe, sedan nötträd, sedan bärbuskar, sedan perenna växter och örter längst ner. 
 
Skogsträdgården var något av det vackraste jag  sett i mitt liv. Sånt här borde de flesta syssla med, då skulle jorden förvandlas till ett paradis, en Edens lustgård för både människor och djur (vi såg en orm i skogsträdgården!). Och då skulle planeten också ges en chans att läka, för träd binder koldioxid, och det skulle vara bra för klimatet. Jordens yta gillar inte att vara monokulturella odlingsmarker, den vill alltid bli skog igen. Skogsträdgårdsanläggning är att uppfylla naturens önskemål, så att människan samtidigt gynnas.
 
Jag tror Holma Skogsträdgård är nästan ensam i sitt slag. Det finns visserligen en skogsträdgård vid Stockholms universitet, och en annan på en gård lite längre ner i Sverige, annars tror jag de tre är ensamma om detta i Sverige. Det är synd, så här bra grejor borde få mera uppmuntring och pengar. Men går man med i föreningen "Skogsträdgårdens vänner", så kan man stödja bildandet av nya skogsträdgårdar.
 
 
(bildtext: jag mitt i Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
 
 
 (bildtext: Jag festar loss på äpplen i Edens lustgård. Bild av Titti Spaltro)
 
 
Ekobyn Moder Jord
 
Den 29.7. besökte jag och Titti ekobyn Moder Jord nära Tollarp i Skåne. Det var en positiv överraskning för oss båda, det var en riktig hippie-ekoby där stämningen från 60- och 70-talet ännu ekade. Ekobyn grundades 1973 av musikartisten Chris Geiger i hans ungdom, samt ett gäng andra unga, som köpte en billig gård ute på landet. Det var Chris som visade oss runt i ekobyn. De hade en gammal kvarn, där de hade tillverkat ett 30-tal produkter förr i tiden, numera begränsades tillverkningen till två produkter; sesampasta och jordnötssmör. Förr i tiden tillverkade de både mjöl, müssli och vällinggryn för barn (alla från egna odligar) mm. En turbin i en damm drev kvarnen, och den försörjer också hela ekobyn med ström. Det här året är dock det sista året dom får använda turbinen, ty myndigheterna vill riva dammen, som får sitt vatten ur en av de artrikaste åarna i Sverige.
 
Det bor ett tiotal personer bofast i ekobyn, sen kommer och går många. Två bor i varsin vagn på gården. Tidigare i ekobyns historia hade de varit upp till 50 personer, och de hade odlat mycket, varit självförsörjande på mat. 
 
 
(bildtext: ekobyn Moder Jord. Bild av Titti Spaltro)
 
Ekobyn var inget kollektiv, trots att den kollektiva andan var stark, alla bodde för sig, men de hade gemensamt kollektivkök och gemensam bastu och gemensamt garage/uthus. De hade två växthus och små odlingar, samt en hel del bärbuskar och äppelträd. Vi fick äta fritt från de mogna bären. 
 
Vi sov över i ekobyn i deras musikstuga, där Chris' band "Jordbandet" repar. Jordbandet har släppt två skivor, en på 70-talet och en 2014. Det har också uppträtt på många olika festivaler. Jordbandet finns också på youtube.
 
Det var en väldigt varm kollektiv stämning i ekobyn, vi blev väldigt väl emottagna och väl behandlade. Det var några riktiga äkta övervintrade hippien där! Chris är 65, hans fru från Danmark Birgit i samma ålder, ja de flesta vi hälsade på var äldre folk. 
 
En annan ekologisk grej var att Moder Jord hade byggt sina byggnader mestadels av återvinningsmaterial. Två av deras byggnader brann dock ner 1978, ett tryckeri och en teaterlokal. 
 
 
(bildtext: Chris Geiger andra till höger, hans fru Birgit längst till höger. Bild av Titti Spaltro)

Att lära sig av tiden då man inte skiljde mellan arbete och fritid

"Något som också ger en aning om synen på arbete är att vissa stammar, exempelvis det australiensiska folket "Yir-Yoront, inte gör någon språklig skillnad mellan orden "arbete" och "lek". (David Jonstad om australiensiska urinvånare i sin bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)

 

...“en annan dikotomi visar sig, distinktionen mellan arbete och icke-arbete, som i så många, många
generationer inte existerade,”
skriver den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan i “Twilight of the machines” (2008, min övers.). Han syftar på de två miljoner år som vi levde ociviliserade som jägare-samlare. Då fanns det ingen uppdelning av arbetet såsom senare i civilisationen. Och arbetet var som en lek! Människan ”arbetade” då såsom djuren ”arbetar”. Vem tänker att en humla arbetar då den surrar från blomma till blomma? Den gör det den är skapad att göra. Vi är inte skapade till de arbeten som civilisationen ger oss i dag. De finns inte i våra gener. Det är därför vi skiljer mellan arbete och fritid, och tycker arbetet är krävande och tungt, så att vi behöver ”fritid”. Men under två miljoner år var inte arbetet tungt för människan, paleo-antropologer har räknat ut att vi då använde ungefär två till fyra timmar varje dag till jakt och insamlande av mat. När man ”arbetar” bara två till fyra timmar om dagen, och därtill med sådant som är direkt knutet till överlevnaden, sådant som är djupt meningsfullt, känns det inte som arbete. Det för däremot tankarna till myten om Adam och Eva i Edens lustgård.   

 

Jag kan inte undkomma en viss längtan efter det tillståndet, som människan har levt i under största delen av sin historia, och kan heller inte undkomma en viss undran över huruvida det vore möjligt att återvända därtill. Det som krävs, vore att vi lät våra åkrar växa till skogar igen, och så småningom släppte alla boskapsdjur fria i dessa nya skogar. Så skulle vi kunna leva på fiske (jag gillar inte riktigt jakt, jag accepterar det bara i desperata situationer) och insamlande av nötter, äpplen, päron, bär och annat som man kunde torka till vintern. Om vi kom tillbaka till det tillståndet, skulle jag nog ge upp min semi-vegetarianism, och vara med i fisket. Men ett sådant tillstånd skulle kräva en radikal minskning av befolkningsmängden, kanske ner till en tiondedel, till 740 miljoner globalt. Detta är inte heller helt omöjligt att tänka sig, ifall största delen av mänskligheten slutar skaffa barn. Civilisationens sannolika framtida kollaps skulle också kunna hjälpa oss att bli färre. Jag har personligen bestämt mig för att inte alstra barn, och uppmuntrar även andra därtill. Vi är radikalt för många, enligt mig och många andra inom miljörörelsen, och naturen håller på att förgå av överbefolkningens belastning, som blir så mycket värre då så många lever i lyx.

 

Jag tror dock inte längre, såsom i min förra bok ”Djurisk teologi. Paradisets återkomst”, att vårt urliv i djungeln var ett paradis, men det var inte heller så uselt som den moderna civilisationen vill få oss att tro. Sanningen tror jag ligger någonstans mittemellan. Det paradisiska låg snarare i att vi inte behövde arbeta, och i att vi levde i harmoni med resten av skapelsen, utan exploatering av naturen och utan att förslava andra varelser. 


RSS 2.0