Ett litet öppet brev till St.Clara kyrka

av Lars Larsen "munken" som klottrade på kyrkoväggarna sommaren 2011 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Kära kyrkoherde Ivan Giertz och St. Clara församling.
 
Det var jag, Lars Larsen "munken" som klottrade på nästan alla era ytterväggar på sommaren 2011. Märken efter det finns fortfarande kvar överallt, ni har inte renoverat kyrkoväggarna, vilket jag tycker är bra, ty de ca. 100 000 kronor jag betalade er för renoveringen behövs till viktigare saker - som att hjälpa hemlösa, vilket ni är rätt bra på. Jag har dock bett er om förlåtelse för allt detta tidigare, bl.a. Carl-Eric Sahlberg, förre kyrkoherden. Jag var i ett tillstånd då, sommaren 2011, om psykiatrikerna skulle kalla "psykos", och det av ett klassiskt apokalyptiskt slag. Min text "Jesus 11.11.2011 Domens Dag" (på väggarna) syftade dock inte på ett Jesusspökes återkomst i skyn, så som William Millers och Harold Campings parusi*-datum, utan för mig, som ekoteolog och ekofilosof, är (och var) Jesu återkomst naturbarnens återkomst på världsscenen, naturens återkomst och civilisationens, Babylons fall och övergivande. Jag trodde inte att jag kunde veta vad som skulle hända 11.11.2011, däremot hoppades jag att vi, genom att vakna till liv den dagen, skulle omvärdera historien i klimatförändringarnas ljus. Jag ville, i yttersta desperation (jag var hemlös då), ge mänskligheten en chans att kasta av sig Babylons ok och återgå till naturen, och mitt klotter var mitt sista hopp om att vara den tändande gnistan till sanningens och naturandens stora uppenbarelse, men få förstod vad jag sysslade med, utan man trodde att jag menade fundamentalisternas domedag och Jesusspökets nedstigande i skyn.
 
Jag har inte haft "psykos" nu på fem år, men jag längtar fortfarande efter naturens seger över Babylon/civilisationen, och kämpar fortfarande för detta, bl.a. som aktivist i Greenpeace och som bloggare på www.universalist.blogg.se. Jag försöker hitta smartare sätt att kämpa än att klottra på väggar, det leder en bara in i psykiatrisk tvångsvård. Men med detta lilla brev vill jag försöka främja den ömsesidiga förståelsen och dialogen mellan den radikala miljörörelsen (min egen anarkoprimitivism hör dit) och kyrkan.
 
Vänliga vårhälsningar från Lars Larsen, som ni kan nå på bloggen och på mejladressen naturensbarn(at)yahoo.com
 
 
* Parusin är "uppryckandet"

En ateistisk skogsmans underliga tolkning av Uppenbarelseboken, "Jesu återkomst" och "Yttersta domen"

När jag levde en månad som hemlös i den lilla byn Orgiva i Södra Spanien våren 2011, var jag några dagar på ett litet suficenter i byns utkanter (jag var officellt muslim på den tiden, halvhjärtat). Där hade jag djupa samtal med centrets vaktmästare och praktiskt ansvarige, en medelålders man, en marockan, en sufi, som bodde i en campingvagn på gården, och som hjälpte mig att tvätta mig (jag hade inte tvättat mig på kanske ett halvt år och jag stank) och nästan adopterade mig som sin son. När vi i våra samtal kom att tala om de "yttersta tingen" och Antikrist, sade han till mig följande ord: "teknologin är Antikrist". Detta rörde mitt anarkoprimitivistiska hjärta djupt, att en muslim kunde komma med en så stark civilisationskritik, tusen mil från Saudiarabiens (islams hjärta) andliga ledares teologi (man undrar om det är många av dessa som vågar offentligt förkasta saudiernas oljeindustri) . Nu när jag är ateist, håller detta uttalande fortfarande inför förnuftets prövning. Ja, inte bara när det gäller Antikrist, utan även när det gäller många andra eskatologiska  koncept, går det att sekularisera* dem och göra dem meningsfulla i en helt ateistisk världsbild, bara man får tolka dem enligt eget hjärta.
 
Om teknologin är "Antikrist", dvs. Jesu yttersta motsats, vilket många radikala humanekologer (som Alf Hornborg) och ekofilosofer (som John Zerzan) skulle kunna skriva under på, då ligger det nära till hands att göra sig en sekulariserad version av "Yttersta Domen". 
 
Det blir nog aldrig en kosmisk Yttersta Dom med en historisk Jesus och en allsmäktig Gud som domare, som kastar vissa människor i eldsjön, och släpper andra in i himlen, Den Nya Jorden och Det Nya Jerusalem, rent bokstavligt (se Uppenbarelseboken kap. 20). Men det betyder inte att det inte blir någon dom alls. Det blir en dom, men av ett så ringa och ödmjukt slag att många kommer att genomleva domen utan att förstå att de är dömda, de kommer att tolka domen till sin fördel, vilket aldrig Bibelns Jesus och Gud skulle tillåta. Naturen kommer nämligen att ha sin slutliga uppgörelse med mänskligheten, och utvärdera hela civilisationshistorien i denna uppgörelses ljus. Kalla det att döma, om du vill. Men naturen är en mild och barmhärtig domare, till skillnad från den Jesus och Gud som de kristna fundamentalisterna tror på, naturen kommer inte att kasta någon i eldsjön eller det bokstavligt eviga helvetet. Civilisationens kollaps kommer att bli ett helvete för de välbärgade, men det kommer inte att vara i evighet, ty naturen kommer att ta herraväldet över allt till sist, och den mänsklighet som eventuellt överlever allt, kommer att vara "frälst", dvs. fortsätta sin existens på naturens villkor, inte på civilisationens, den kommer att ha återgått till naturens ordning och till att leva ett relativt lyckligt urfolksliv. De som dör i denna process "ofrälsta" får inget evigt straff, de kommer att återgå till samma barmhärtiga ordning i mullens famn. 
 
Jag skulle säga att denna "Yttersta Dom" börjar när det blir så uppenbart att Naturen börjat döma mänskligheten att få kan förneka det, förutom de mest förhärdade klimatförnekarna och kapitalisterna, som in i det sista vill förneka mänsklighetens ansvar i det som sker, och säga att det är naturlig uppvärmning av klimatet likt det som alltid skett då och då i historien. Sådana som Donald Trump. Om det är någon som liknar de "förtappade" är det dessa, men den vilda naturen kommer inte att straffa dem mer än någon annan välbärgad, i såfall blir det den del av naturen som utgörs av människorna som straffar dem, främst genom att de blir ihågkomna med avsky i många generationer framöver, helt tills naturen, på sitt vanliga milda sätt, även här tystar ner avskyn genom att låta deras minne sakta vissna bort med civilisationen. 
 
Kan man sekularisera konceptet "Jesu återkomst" då? Jag menar att man kan. Jag tror nämligen inte att Jesus var en historisk person, en tro som stöds av flera spränglärda etablerade historiker (som Richard Carrier) och teologer (som Robert M. Price), och jag tror istället att Jesus är en mytisk varelse. Tror man detta, är inte steget långt till att tolka honom som en arketyp, "den andre Adam", "den återupprättade Adam", dvs. arketypen för den ursprungliga, "paradisiska" urmänniskans återupprättelse (jag tolkar Adam som syftande på mänskligheten innan civilisationens uppkomst - "syndafallet". Han är en universell, opersonlig "ande" som bor i alla. Detta ligger nära aposteln Paulus´ Kristusmystik i Nya Testamentet, "Kristus i oss". Om vi tänker oss Jesu återkomst längs dessa tankebanor, blir det nog inget Jesus-spöke som stiger ner i skyn för att hämta sin församling i "uppryckandet", utan då blir det avslöjandet av den återupprättade Adam, Kristus, i oss alla, att denna "ande" blir synlig för världen officiellt, så att "alla ögon skola se honom" (Uppenbarelseboken 1:7). Kanske det blir det internationella erkännandet, i FN, av allas vår lagliga rätt att få vara naturbarn, förkasta civilisationen och återvända till urfolkslivsstilen? Ingen kommer att vara Messiasen i denna "apokalyps" (det grekiska ordet för "avslöjande), utan vi har alla detta i oss, vi är alla innerst inne goda, naturens barn, som filosofen Rousseau tänkte. Förvisso kommer vissa att vara förelöpare och pionjärer i denna urmänsklighetens återkomst på världsscenen, men de kan inte ta åt sig äran och messiastiteln, ty förelöparnas skara sträcker sig synnerligen långt tillbaka i tiden, och vi har ingen fri vilja (att inse detta naturvetenskapliga faktum kommer att mildra vår asky för Trump), utan vi är alla med i en obönhörlig process som kommer att framskrida enligt sina egna lagar, sanningens och verklighetens avslöjande (detta är kärnan i den bibliska apokalypsen/domedagen), som man inte kommer att kunna hindra, lika lite som man kan hindra vattnet i ett vattenfall att söka sig neråt. 
 
Var det denna process Johannnes skådade i sina syner i Uppenbarelseboken, i fantasier i hemlighet närda av den vilda natur (hans kropp och naturen på ön Patmos) som dessa fantasier strömmade upp ur? Var det detta, i mytologisk förklädnad? Var hans "Nya Jerusalem" den återupprättade vilda naturen? Man kan bara spekulera. Säkert är att han använde sig av talrika symboler och arketyper från hela religionshistorien i Mellanöstern före honom, och kanske förstod han också att han talade i gåtor, famlande. Han har i alla fall befruktat revolutionärer (som t.ex. Thomas Müntzer) i alla tider med dessa syner, och lär kunna befrukta rebeller inom miljörörelsen också, såna som jag (mig har han gett mycket inspiration till "djurismen"). Det är något universellt med Johannes uppenbarelser, som gör att de har lätt för att tilltala folk i alla tider och i alla länder. Orsaken till detta är kanske att han talar arketypiskt. Och han talar från bottnen av samhället, som fånge på ön Patmos (så enligt texten). Detta genomsyrar hela hans bok, det är martyrerna som ropar om återupprättelse genom hela boken. Även en sådan kommer naturen att ge, genom de människor som skall leva vidare efter civilisationens kollaps, och som kommer att uppskatta martyrerna och profeterna, inte påvarna och Trump. De förra får sin upprättelse genom att hedras och leva länge i mänsklighetens minne, man kommer att kopiera historierna om dem för hand efter att tryckerierna tystnat (allt detta bara ifall mänskligheten överlever). Och alla okända martyrer och profeter får sin tack i samma veva, genom att de kändas minne hedras (allt hänger ihop). 
 
Johannes tal om Babylons fall är lättast att sekularisera, det är så uppenbart att han hatar civilisationen, och Babylons främsta kännetecken i hans bok är köpenskapen (han syftade nog i första hand på sin tids Romarrike). Man kan ta sin utgångspunkt i detta när man ska tolka Johannes sekulärt, och komma till konklusionen att hans Nya Jerusalem knappast är en ny civiliserad stad med alla dess hierarkier och all dess exploatering, utan en symbol för den återupprättade skapelsen (att fyra djur omringar och uppbär Guds tron (1) i kapitel fyra i hans bok säger sitt), det återvunna Eden, den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det finns lärda anarkoprimitivistiska kristna teologer idag som Ched Myers (se hans fantastiska artikel "Anarcho-Primitivism and the Bible") som skulle godkänna en sådan bibeltolkning.
 
 
*göra dem ickereligiösa, förvärdsliga dem
 
(1) "Youngs literal translation", som är känd för mycket stor trohet mot den grekiska grundtexten, översätter Upp. 4:6 på följande sätt: "and before the throne [is] a sea of glass like to crystal, and in the midst of the throne, and round the throne, [are] four living creatures, full of eyes before and behind;" Detta ger en annan bild av versen än de nyare svenska bibelöversättningarna, och påminner mer om de keruber som stod på förbundsarken, en i varje ända, och mellan vilka Gud tronade (var även dessa ursprungligen fyra, en i varje hörn? Man kan bara spekulera). Jämför även Hesekiel kap. 1 i Gamla Testamentet, där vilar Guds tron på de fyra djurlika kerubernas huvuden. (Hes. 1:26). Antagligen handlar allt detta om samma sak, det har bara tagit sig olika former i olika myter, i kristendomen har keruberna tolkats som mänskliga änglar *, men i Gamla Testamentet är det djurlika varelser som bär upp Guds tron. Men kanske de djurlika varelserna, de fyra väsendena, är en mer ursprunglig version av myten, ty är inte keruberna på förbundsarken samma keruber som vaktade ingången till Edens lustgård, och var inte dessa keruber djurlika keruber? Adams fall var ju ett fall från djurens oskuld ner i civilisationens skam över det naturliga (som nakenheten). Och hans väg tillbaka till Eden går genom återvinnande av sin kerubiska djurlikhet, och det att han inte kan gå någon annan väg tillbaka än denna, symboliseras med att djurlika änglar, keruber, vaktar ingången till Edens lustgård.
 
* även om änglarna ofta har vingar, vilket gör dem till gammaltestamentliga djurlika keruber, nämligen en blandning av fåglar (vita duvor?) och människor. Wikipedia skriver om begreppet kerub (se artikeln här) såhär: "De beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt", 

Något om mänsklighetens framtid som art

Jag har tidigare på bloggen skrivit att jag tror att mänskligheten kommer att dö ut om hundra år eller så (eller rentav tidigare), p.g.a. skenande klimatförändringar. Jag tror det skulle kunna utgöra ett slags "worst case scenario" i mitt tänkande: 50-100 år fram i tiden är det ute med mänskligheten. Om vi har tur har vi tusen år på oss, som den berömde fysikern Stephen Hawking antyder här. Han säger att mänskligheten har tusen år på sig att lämna jorden för att kolonisera rymden, annars utrotas vi som art. Men även om Hawking har rätt, och vi faktiskt har tusen år kvar, lever vi likafullt i "de yttersta tiderna", om man betänker att mänskligheten som art har levt i 200 000 år. 1000 år av det är bara 0,5 %. Om vi hade färdats 200 km, och hade bara en kilometer kvar, då skulle vi anse oss vara på slutrakan, vara snart framme. Även med tusen år kvar måste mänskligheten börja förbereda sig. Tusen år skulle jag nog anse som det absoluta "upper limit" av det vi har kvar att leva som art. I geologisk tidsperspektiv, eller i kosmiskt perspektiv, är det ett ögonblick, "en pipa snus", som Georg Henrik von Wright skulle säga. Jag skulle även säga att det är en "near-term human extinction", såsom Guy McPherson har kallat det. 
 
99% av alla arter som någonsin levat finns inte mer, har dött ut. Hur kan vi tro att vi själva kommer att vara bland de som lever vidare i årmiljoner, särskilt med tanke på den villervalla vi har ställt till med på planeten? Är inte hotet från de redan skenande klimatförändringarna ett faktum som måste mana till ödmjukhet här?
 
Stephen Hawkings lösning, att kolonisera yttre rymden, känns inte särskilt lockande, och lider av teknograndiositet. Det är faktiskt 4,2 ljusår till närmaste stjärna, Alfa Centauri, som inte ens har beboeliga planeter. Och jag tror att det är omöjligt att "terraforma" (genom teknologi omforma planeten till beboelig) Mars. Jag skulle hellre välja att dö än att leva resten av mitt liv som fånge i sterila rymdfarkoster eller i öde landskap på Mars, i händerna på folk som lider av teknograndiositet, och som vill ha mig att slava för detta. 
 
Transhumanisternas lösning, att i den s.k. "Singulariteten" lyckas ladda upp sitt medvetande till internet och leva evigt i den virtuella verkligheten, känns mer som ett helvete än en himmel, för att tala med min vän Matias Gustafsson, och den lösningen tror jag också är omöjlig att genomföra. Min vän, den finske anarkisten Jonne såg Singulariteten som ett av sina sista kort med tanke på klimatförändringarna, men vi konkluderade tillsammans att den är föga sannolik, av skäl som jag skrivit om tidigare här
 
Ett annat av Jonnes kort var att när det blir varmare blir det mer moln som skymmer solen, p.g.a. större avdunstning, men han glömde att molnen även kan ha en värmande effekt på jorden, beroende på vilken sorts moln det är, och hur högt de ligger. 
 
Ett av mina sista, förtvivlade kort, som jag inte tror på, är att manipulera klimatet med geoengineering. Jag har funnit alla geoengineeringmetoderna alltför krävande och fantasifulla. Och jag tror att de ofta bara gör sakerna värre. Det finns ganska oskyldiga metoder för geoengineering, och så finns det galna metoder som inte ens är värda att diskutera. Exempel på ganska oskyldiga metoder är t.ex (enligt denna sida).:
 
"• att påverka solstrålningen direkt med speglar i rymden eller öka markytans albedo
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och

"• att göda havet för att en ökad mängd växtplankton ska förbruka koldioxid.
• att reducera växthusgaserna i atmosfären genom att fånga in dessa"
 
Ingen av dessa metoder tror jag kommer att fungera i stor skala. De är allt för krävande. Dessutom kan dessa geoengineeringtekniker ha förödande bieffekter som man inte räknat med. 
 
Ett extremt, galet och fruktansvärt exempel (som jag inte skulle behöva diskutera, men jag tar upp det ändå) på geoengineering är idén att nån gång i framtiden när det blivit allt för varmt, spränga en massa atombomber över världshaven, vilket skulle ge en "nukleär vinter", och kyla ner klimatet, men det skulle vara att leka med elden och vårs och andra växters och djurs anpassningsförmåga till så radikalt snabba förändringar i klimatet, och huvudproblemet - för mycket växthusgaser i atmosfären  - skulle stå oförändrat, och t.o.m. förvärras mycket. Vi skulle kanske kunna förlänga vår tid som art med den metoden, om vi återupprepade det med jämna mellanrum, när den globala uppvärmningen återhämtar sig, men jag tror den radioaktiva strålningen från explosionerna av alla atombomber efterhand, till slut, skulle ta kål på många av oss (genom cancer och missbildningar på nyfödda), ja även det att ozonlagret skulle förstöras av bomberna (vilket skulle göra solen farlig för oss, vilket skulle leda till en massa hudcancer. samt civilisationens kollaps), samt andra skador som är svårare att förutspå. Ja, denna metod är att leka med elden, ett långsamt kollektivt självmord och långsamt ekocide, något jag absolut inte förespråkar. Den radioaktiva strålningen skulle vara ett fruktansvärt arv att lämna efter sig till de mänskliga och ickemänskliga arter som överlever klimatförändringarna. 
 
Geoengineering överlag innebär ofta teknograndiositet, det är ofta att leka gud på planeten, den hybris som i sig är roten till våra problem som civilisation; att vi ständigt skall manipulera och kontrollera elementen och planeten till vårt eget fördärv, när vi inte har vishet att förutse konsekvenserna av detta, eftersom vi aldrig kan bli allvetande som en riktig gud. Nya tekniska lösningar har nästan alltid oförutsägbara destruktiva konsekvenser, som gör att vi kanske borde lämna det civiliserade projektet, och gå tillbaka till naturen, den enda trygga vägen, en hårdare väg visserligen, men fullt möjlig, och trygg, även om jag tror vi är för sent ute för att kunna rädda mänskligheten den vägen. Vi kan däremot ännu rädda andra arter.  
 
När alla hopp om räddning har analyserats, återstår att konkludera att vi hittar föga anledning att hoppas för mänsklighetens del i det längre perspektivet, och att det bästa vi kan göra är att försöka ge så många icke-mänskliga arter som möjligt en chans till överlevnad, för vår är nog förbrukad för länge sedan. Och så återstår även det viktigaste; att försöka försonas med dessa utsikter, och hitta någon slags tröst i det, mitt i det hopplösa. Kanske kan vi trösta oss med att det, när det är över för mänsklighetens del, också kommer att vara över med lidandet, slaveriet och hungern i tredje världen, eller med den amerikanska tortyren av fångar i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser. Kanske var utrotning det enda som återstod för en mänsklighet som hade missbrukat sin intelligens så till den grad att den t.o.m. förstörde själva förmågan hos jordens klimat att härbärgera sig?

Apokalypsen enligt T.C.Boyle

Här finns en viktig artikel av T.C. Boyle om apokalypsen. Den beskriver väl hur jag känner det inför framtiden, och påminner en del om Guy McPherson.

RSS 2.0