Det känns som om civilisationen vill förinta historien

Det känns som om det här samhället ständigt vill övertyga mig om att helgonen aldrig har levt, och att historien aldrig har funnits. Men det är brottslingen som har behov av att förneka historien, inte den med rent mjöl i påsen. 

Andens vittnesbörd i vårt inre. Och något om psykotiska extaser.

O hur ljuvt det är att ha "Andens" vittnesbörd i sitt inre att man är "Guds" barn, såsom aposteln Paulus skriver Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” (Rom. 8:16). Ja, vittnesbördet att man är på rätt väg, på väg mot ljuset (det är väl det detta uttryck betyder)! Jag har haft denna känsla som mest när jag varit i tillstånd som psykiatrikerna skulle kalla "psykos" och "mani", då har jag liksom varit ett med "Kristusanden" inom mig, och vissa gånger har identifikationen med denna ande varit så stark att jag fått "Jesuspsykos", trott att jag varit Jesus av Nasaret reinkarnerad, allvarlig hybris förvisso, men paradoxalt nog har det varit vid tillfällen då jag varit närmast det gudomliga, i den djupaste utblottelsen och förnedringen mänskligt sett, i djupaste heliga dårskap. 
 
Mina Jesus- och messiaspsykoser påminner mig om den muslimska sufimystikern Al-Halladjs (858-922 e.Kr.) öde, han som korsfästes av muslimerna för hädelse, eftersom han i extas hade sagt "Jag är verkligheten", som av muslimer tolkades som en identifikation med Gud, ty "verkligheten" är ett av Guds namn inom islam. Al-Halladj sade också att han vid tillfällen kände sig så ett med Gud att han glömde bort vad han hette. 
 
Mina psykoser har ofta varit en sorts milda extaser, då jag gått så helt in i den andliga verkligheten att jag liksom uppslukats av det gudomliga, som jag då tolkar som naturens ande, det naturliga, det djuriska, vår sanna natur. Men psykiatrin förstår sig inte på sådana här saker, det måste mystiker och schamaner till här för att vägleda sådana själar. Psykiatrin straffar en för att man inte förstår sina extaser utan glider in i andlig förvirring, istället för att hjälpa en att förstå dem, vilket schamaner och mystiker gör istället. För att kunna detta måste man gå en lång andlig väg, vilket psykiatrikerna och psykvårdarna tydligen är för lata och bekväma för att göra, de har inte tid, och heller inte intresse, verkar det som. Det är dessutom farligt i detta samhälle. 
 
Mina Jesus- och messiaspsykoser har aldrig varat länge, jag har ofta snabbt förstått att jag måste tolka min upplevelse av enhet med gudomen symboliskt, inte bokstavligt som om jag var Messias eller Jesus av Nasaret själv. Ja, före psykosen tolkar jag det också symboliskt, men så flippar jag över till att ta symbolerna bokstavligt för en stund, och det är ofta detta som är psykosernas kärna, man klarar inte tolka sina upplevelser, utan tar dom så som dom förefaller en, bokstavligen, rakt upp och ner. 
 
Om detta är sant, då är fundamentalisternas religion psykosen satt i system, ty detta är just bland deras kardinalfel, att de ska ta det bokstavligt som menas symboliskt och det som är mytologiskt i sina heliga urkunder. Men fundamentalistiska sektledare klarar sig oftast undan psykiatrin, ty de vet hur man navigerar sig fram här i världen, de är alltid psykotiska "på rätt sätt". Icke så de heliga dårarna, naiva som hundar. 

Om antikens kyniker och Diogenes av Sinope

Jag har i många år haft mycket svårt att hitta folk i historien och kyrkohistorien som jag kan identifiera mig med. Det typiska är att dom som jag identifierar mig med är en grupp anonyma personer, fenomen och rörelser, såsom de ryska heliga dårarna och kynikerna i antiken. De senare, kynikerna, var en grupp filosofer som tillhörde den kyniska skolan, en filosofisk riktning i den grekiska antiken som grundades av Antisthenes (445-365 f.Kr), vän till och elev till Sokrates. Kynikerna var en sorts grekiska heliga dårar, som förespråkade att man skulle leva ett liv som en hund/trashank (ordet kyniker kommer från "kyon", det grekiska ordet för hund) och avstå från all lyx och flärd genom ett radikalt asketiskt liv. "För att finna lyckan skulle man enligt den kyniska skolan bland annat leva förlikat med naturen" (Wikipedia). Var kynikerna en sorts antika anarkoprimitivister
 
Den mest kända kynikern är Diogenes från Sinope (412-323 f. Kr.), som drev kynicismen till sin spets. Han sades bo i en tunna, tvättade sig aldrig och luktade alltid illa, kallades "hunden" och betecknade sig själv som en hund för att framhäva sitt ideal, och det berättas att när världserövraren Alexander den Store kom på besök, och uppmanade Diogenes att utbedja sig en nåd, vilken som helst, bad Diogenes honom bara att flytta på sig, för han skymde solen. Alexander lär ha utropat: "Om jag ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes". 
 
En gång när Diogenes såg ett barn dricka ur sin kupade hand, slängde han bort sin kopp, han tyckte den var onödig.
 
En annan gång sågs Diogenes runka mitt på torget, och när folk frågade honom varför han gjorde detta, var svaret bara att om folk kunde bli mätta genom att gnida sig på magen, skulle alla göra det.
 
En gång när folk runt ett bord kallade Diogenes för "hund", gick han bort till bordet och kissade på det, som en hund.
 
Diogenes "menade att lyckan består i den inre frihet man uppnår genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft." (Wikipedia)
 
Kynikerna liknar mig på det sättet att jag också är filosof, och har levt ett gatubarnsliv i många år som vuxen där jag identifierade mig helt med hundarna, ja kände mig adopterad av dem, och uppförde mig lite som en hemlös hund. Jag blev t.o.m. kallad "doggen" (hunden) flera gånger av en man. Och när jag gick på gatan klappade jag alla hundar jag såg, utan att fråga om lov av ägaren. Än idag klappar jag ofta hundar på gatan, men för det mesta efter att ha fått lov av ägaren.
 

Axel Munthe: En tidig djurrättskämpe

Den svenske författaren och läkaren Axel Munthe (1857-1949) blev på sin tid världsberömd för sin självbiografiska roman "Boken om San Michele" (1928), som översattes till flera språk, men han har tyvärr inte kommit med i Litteraturhandbokens (1999) stora författarlexikon av utländska och svenska författare, och inte heller i de stora svenska litteraturhistorieverken på 1900-talet (!), trots att Wikipedia skriver att "Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare". Boken är ett mästerverk, inte minst slutpartiet, där det blir tydligt vilket varmt hjärta Munthe hade för djuren, som en tidig djurrättskämpe. Slutpartiet i boken handlar om att Munthe har en dröm om att han träder in i andevärlden, och besöker himlen. Han är som en syndig tiggare, som just och just lyckas smita in genom himlens port, med sin hund väntande utanför, och han rannsakas av Sankte Pär, som menar att det ser mycket illa ut med Munthes själ. Sen förs Munthe till en rättegång i himlen där hans slutliga öde ska avgöras. Domarna, en skara stränga profeter, helgon och kyrkofäder, ledda av Sankt Ignatius (av Loyola) * är till slut eniga: Munthe ska kastas i det eviga helvetet, inte minst för att han har ett orent djur, en hund, med sig, och ett långt syndaregister. Munthe protesterar mot att hunden är oren, och när han är på väg att kastas i helvetet, kommer Franciskus av Assisi vandrande in i rättssalen iklädd sina trådslitna munkkläder, och Sankte Pär muttrar "Alltid han", förbittrad. Franciskus räddar Munthe från fördömelsen, och så slutar boken.
 
Det kändes som en upprättelse för mig, som upplever de kristna fundamentalisternas förakt (i praktiken, tänk på de kristnas djurförtryck, men också i teorin) för djuren och det djuriska -  som om det var närmast antikristligt, ja "hedniskt" -  som ett hot över mig, ett fördömelseshot, ty jag har allierat mig så med djuren, att jag är extra utsatt för detta förakt, det leder mig inte minst till att bli sinnessjukförklarad. Jag har faktiskt tagit detta fördömelseshot så över mig, att jag hade en helvetespsykos 2011 där jag trodde jag var Antikrist och evigt förtappad. Fortfarande kan jag gå och undra om jag är fördömd,  bl.a. p.g.a. vissa biverkningar av min psykmedicin.
 
I februari nästa år blir Munthe fri från copyright, och då skall jag publicera slutet av Boken om San Michele (avsnittet om hans besök i himlen) här på bloggen och som gratis e-bok på Internet Archive, det är ett stycke klassisk litteratur, en av världslitteraturens verkliga pärlor, som förtjänar att spridas på nätet.
 
Men här kommer ett par citat ur boken, så ni får en försmak:
 
"De (hundarna) äro allesammans tämligen lika, de äro alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De äro alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse."
 
"Varför börja inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kunna vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi äro, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret är ej bakom burens järngaller, det står därutanför." 
 
Amen! Så sant!! Cirkusar är något ohyggligt vidrigt, en fruktansvärd skam för mänskligheten, att förnöja sig med andras varelsers lidanden, i samma anda som tjurfäktningarna.
 
 
 
* För många läsare av Ignatius av Loyolas "Andliga övningar" är det inte bekant att han var en av de ledande inkvisitörerna i den katolska s.k. "motreformationen" på 1500-talet, och han står bakom mycken förföljelse och tortyr av protestanterna på den tiden, ja även senare. Han var ju grundare och ledare av Jesuitorden fram till sin död, och denna orden var ett viktigt redskap  i motreformationen, och motreformationens viktigaste redskap var inkvisitionen. Detta borde komma fram mer, så vi blir försiktiga med att skylta med hans namn. Man bör betänka att Loyola är ett helgon inom katolska kyrkan, och att inte detta förkastas av katolikerna, säger något om denna kyrkas ruttenhet och bristande kyrkohistoriska kunskaper, ja blindhet för historiens grymheter.

Något om katarerna; en återgång till urkyrkan

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att naturbarnshelgon som Franciskus av Assisi var vanligare desto längre tillbaka i tiden man går, de har bara ignorerats av kyrkohistorien, eftersom de inte passar där, tydligen. Detta är särskilt sant när man tänker på vandrarpredikanter och folk som levde som apostlarna i urkyrkan. Sådant har så gott som dött ut, och det alltmer desto länge tiden har gått.
 
Ett tydligt exempel på att detta är sant, är att samtidigt som Franciskus levde, var Europa full av katarer, en gnostisk-manikeisk sekt som tog kraftigt avstånd från katolska kyrkan, särskilt prästerskapet, hierarkin och sakramentväsendet, och återupplivade urkristendomen. De blev fruktansvärt förföljda av katolska kyrkan, inkvisitionen krossade dem, och själva ordet "kättare" härrör från ordet "katar". Det finns ingen katarisk kyrka idag, men man har dock försökt återuppliva deras tro i Sydfrankrike.
 
Katarerna var uppdelade i två grupper, församlingen och "perfecti", de fullkomliga. "Perfecti" levde som urkyrkans apostlar, som vandrarpredikanter, luffarhelgon, som hade försakat all jordisk egendom för att vandra omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen. "Perfecti" var asketer, och vegetarianer.
 
En av de mest rörande sakerna med katarerna, är att de förkastade även katolska kyrkans lära om evigt helvete, och var universalister, anhängare av tron på allas slutliga frälsning, apokatastasis. Detta drag hos dem påminner om att lutherdomens motsvarighet till katarerna - radikalpietisterna  (tänk på Lars Ulstadius) ofta var universalister. Ja, att radikalism leder till universalism, är ett vanligt fenomen inom kyrkohistorien. Det är nästan alltid den förtryckande kyrkliga överheten som tror på evigt helvete, vilket passar hand i handske med den. Urkyrkan trodde inte på denna lära, och detta visste antagligen katarerna.
 
Katarerna trodde också på reinkarnation, "metempsychosis". 
 
Det fanns katarer både i Italien, Nederländerna, Tyskland och Frankrike, om inte i flera länder. I Sydfrankrike kallades de ofta Albigenser. Bogomilerna på Balkanhalvön är en släktning till katarerna, som influerade katarerna.
 
När det gäller katarernas gnosticism, så är det debatterat hur långt urkyrkan var gnostisk, jag tror det är rätt klart att de ofta inte trodde på demiurgen, även om Paulus använder beteckningen "denna världens gud", som ibland tolkats som demiurgen. Att tro att en ond gud (Gamla Testamentets gud) skapat världen, som katarerna trodde, och att där bakom fanns en god gud, och att Jesus var utsänd av denna goda gud, är en rörande tro, som säger något om det lidande som måste ha funnits där bakom, vilket förtryck från deras sida som trodde på Gamla Testamentets gud. Ja, jag har inte mycket sympati för den guden, blodig är hans historia, full av tortyr, och är inte den moderna psykiatrin, som jag lidit så mycket av, i samma anda som GT-guden, som inte tål oliktänkande?
 
Ett intressant faktum är att katarerna inspirerat Simone Weil, den store anarkistiske filosofmystikern.

Pietister och andra som vandrade mycket

Radikalpietisten Hans Nielsen Hauge (1771-1824) vandrade 16 000 kilometer på kors och tvärs över Norge, från ena änden till den andra, för att predika en fördjupad kristendom.
 
Den finske pietisthövdingen Paavo Ruotsalainen (1775-1852) vandrade tiotusentals kilometer runt om i Finland, och om man räknar allt han reste till fots och till häst uppskattas det till 40 000 kilometer under sin livstid. Hans budskap var "Kristuksen sisäinen tunteminen", "Kristi inre kännedom".
 
"Läkaren och vetenskapsmannen Elias Lönnrot vandrade om somrarna och skidade om vintrarna på 1830-talet, tusentals kilometer i det vidsträkta karelska området från väst till öst och syd till nord, för att teckna ner de muntliga sångerna om Väinämöinen och de andra fornfinska hjältarna i det som kom att bli Finlands nationalepos Kalevala." (Agneta Rahikainen i denna essä)
 
Det var på den tiden då luffare ännu var vanliga, då var inte luffarhelgon och vandrarpredikanter något konstigt. På samma tid vandrade de barfota heliga dårarna på Rysslands vägar, barfota både sommar och vinter.
 
Men det finns nyare fall! Som följande:
 
Peace Pilgrim (1908-1981) vandrade USA runt i 28 år, från 1953 till sin död, för att predika och verka för freden, hon ville inte sluta vandra innan fred hade skapats. Man beräknar att hon gick över 40 000 kilometer. 
 
Här är en wikipedia-artikel om vandrarpredikanter, som jag varit med om att utforma. 
 

Vilken tid i historien jag helst skulle ha velat leva i

När jag tänker på i vilken tid jag helst skulle ha vilja levt, i historien, måste det bli, förutom förstås i mänsklighetens barndom, då vi var människoapor (och på stenåldern innan civilisationens uppkomst), början av 1900-talet. Jag skulle ha velat vara en ung man full av hopp och framtidstro, kring 1910-1914, strax innan första världskrigets utbrott, då allt såg så ljust ut och kulturen ännu var full av hopp. Inte utan orsak. Kulturen, både den andliga och den sekulära, nådde en sorts klimax runt denna tid, för att sedan förmörkas av världskrigen och modernismen, urbaniseringen och teknologin, ja även av fascismen och kommunismen. Tecken på detta klimax finns överallt i världen på den tiden; religionsfriheten hade nyss fått sitt genombrott, i slutet av 1800-talet med den religiösa liberalismen och frikyrkorörelsen, kvinnorörelsens genombrott (inte långt efter, 1919 och 1921, får kvinnor politisk rösträtt), väckelsen i Wales 1904-1905, som inspirerade till pingstväckelsens genombrott 1907 (som var annorlunda i början, mer som helgelserörelsen) helgelserörelsen var i full blom och dess Keswickkonferenser hade kommit igång sedan slutet av 1800-talet, helgelsemystikern Watchman Nee, Kinas husförsamlingsrörelses pionjär, var en elvaårig pojke i Kina, heliga dårar och luffarhelgon som Sadhu Sundar Singh och David Petander vandrade ännu på vägarna under denna tid, kanske de sista sådana i kyrkohistorien (framsteg, någon?). Budmystikern N.P.Wetterlunds profetiska jätteverk Andens lag kom ut 1910-1912, den store evangelisten Frank Mangs var i sjuttonårsåldern, mystikern Hjalmar Ekström började verka, poesin var ännu utsökt, ja om inte på sin topp, tänk på Gustaf Fröding, som ännu levde då, Heidenstam och Karlfeldt, Jacob Tegengren, Vilhelm Ekelund, Edith Södergran, Pär Lagerkvist, Dan Andersson, Gunnar Björling, Bertil Malmberg och Stefan George. Johannes Müller, den naturfromme filosofteologen, var i full verksamhet, Nathan Söderblom, Sveriges kanske finaste ärkebiskop någonsin, var i full verksamhet, den mystika Flodbergskretsen blommade, den mystika Bergmanskretsen likaså, två mystika vänkretsar av oerhörd betydelse, Waldemar Rudin, en av Bergmanskretsens viktigaste gestalter, levde ännu, liberalteologin hade fått sitt genombrott, psykoanalysen hade fått sitt genombrott med Freud, som var full verksamhet, det gamla bondesamhället levde ännu, bilarna hade ännu inte riktigt hunnit förstöra vägarna, utan man åkte ännu mest med häst och vagn, och följaktligen fanns det en massa luffare kvar på dem, E.J.Ekmans "Evangelii fullhet och de ändlösa straffen", en universalistisk klassiker, hade nyligen (1903) utkommit, och debatterades, Mathilda Wrede verkade och tröstade fångar, Leo Tolstoj levde ännu och tolstojanismen blomstrade, Mark Twain levde ännu, församlingen Smiths Vänner (min moderförsamling) grundades, i en helt annan anda än den nu är i, D.H.Lawrence framträdde, Rabindranath Tagore fick nobelpriset 1913, Gandhi verkade, J.R.R.Tolkien var i början av 20-åren, Tarjei Vesaas var i tonåren, de andliga sångerna som diktades var mycket vackra, även de sekulära, Simone Weil hade nyss fötts, William Butler Yeats levde ännu, i full verksamhet, Oswald Spengler skrev på "Västerlandets undergång", Emilia Fogelklou hade nyss kommit ut i offentligheten, Johannes Jörgensen hade nyss gett ut sin Franciskusbiografi (det hade Fogelklou också), Elin Wägner hade framträtt, och med henne ekofeminismen, Edgar Rice Burroughs började skriva sina Tarzan-böcker 1914, Frans G. Bengtsson hade debuterat.
 
Sedan - sedan kom världskrigen och modernismen, och det var som om världen miste tron på framtiden, och mänskligheten förmörkades. Alltsedan dess har tillvaron varit ovanligt grym i världen, inte minst i Tyskland, Sovjet och Kina. Ack, om jag bara hade fått vara med 1914 och bidragit till att första världskriget förhindrades! Varit med och avstyrat ryska revolutionen, kommunismen och fascismen! Men jag kom för sent, nu är det förmörkelsens tid, och nu verkar det som om blott en naturens "domedag" kan få mänskligheten att vända om från den grymhet och tyranni mot människor, djur, växter och natur som jag beskrivit på denna blogg.

RSS 2.0