Något om djurs parapsykiska förmågor
(Olle Holmberg i boken "Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi", 1968)
Detta citat drar mig till minnes att jag läste nån gång att en hund som hade gått vilse 200 km från sitt hem, lyckades finna hela vägen tillbaka till sitt hem, helt ensam (se en liknande historia här). Och det får mig också att tänka på den ofattbara orienteringsskicklighet som flyttfåglar har, tänk när de flyger över medelhavet till Afrika, och det är mulet så de inte kan orientera sig efter stjärnorna, månen och solen. Jag har också på bloggen sagt att desto mindre varelser, desto mer paradisiska verkar de vara (min förklaring till det; de är mera osårbara och har starkare gemenskap), och jag skulle tillägga, desto mer "parapsykiska". Insekter verkar otroliga, såsom myror och bin, vilken gruppsjäl de har, vilka byggmästare de är, det måste vara mycket "parapsykiska" grejor med där. Men när vi kommer till celler, molekyler och atomer, blir det "parapsykiska" rent hisnande, när man tänker att de, små som de är, tillsammans lyckas skapa något så ofattbart som ett medvetande i en hjärna, som i sin tur kan skapa ofantliga andliga universa i nära döden-upplevelser.
