för naturens skull

I Bergspredikan i Matteusevangeliet säger Jesus i kap. 6, femte vers:

 

"Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna.  Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön."

 

På Jesu tid var det en stolthet att visa att man bad, då märkte folk att man var en andlig person, trodde man. Inte bara trodde, det gav faktiskt status i andras ögon. Idag gäller inte Jesu ord, ty idag är läget det rakt motsatta; den som står i gathörnen och ber så att andra märker det, anses för en galning, och det är en skam, upplevs som pinsamt. Därför skulle jag säga att idag gäller något i stil med: Heder åt den som vågar stå i gathörnen och be, och riskera att bli ansedd för galning.

 

Jag såg en gång i Helsingfors en muslimsk yngling som förrättade sin tidebön mitt på tågstationsperrongen, med ansiktet vänt mot Mecka. Den frimodigheten och bristen på skam över sin religion, gjorde djupt intryck på mig, jag ska aldrig glömma det.