Något om utsikten över sanningen från samhällets botten
Jag har skrivit tidigare här på bloggen att det är på samhällets botten man snubblar över sanningen, ty sanningen lever på gräsrotsnivå, alltid, det är där livet finns, endast där. Detta har varit min glädje många gånger i mitt hemlösa liv, där jag varit på botten av botten, som hemlöst psykfall riskerande tvångsvård. Det finns en glädje i sanningen som förundrar mig, och jag önskar att media visste om detta.
Vad man särskilt lägger märke till genom att leva på botten av allt, är var kärleken finns, och jag kan säga er var jag fann den genom att leva gatubarnsliv; inte hos kyrkorna, inte hos akademierna, inte hos människorna på gatan, utan hos hundarna. Hundarna var de mest levande och kärleksfulla varelserna som gick på Stockholms gator, detta var inte svårt att upptäcka, och mig tog de så till sig att jag upplevde mig adopterad av dem. Fortfarande känner jag samma sak (dvs. att hundarna är de mest kärleksfulla på gatan), men inte lika starkt, då jag är mera civiliserad nu.
Kommentarer
Trackback
