för naturens skull

Jag har sagt tidigare här på bloggen att Naturen är vårt hem. Det stämmer, men det är inte hela sanningen. Inte allt i Naturen är vårt hem lika mycket. Naturens Ande, dess inre, är vårt hem mer än den yttre verkligheten. Det ser man på hur människor söker sig till kulturen för att få tröst, mer till kulturen än till den yttre verkligheten. Kyrkan och religionen, en del av kulturen, är mänsklighetens viktigaste trösteställe genom historien. Men även kulturen är en del av Naturen, tillhör Naturens Ande. Ja, den naturliga andligheten är vårt sanna hem, och det känner vi när vi hör riktigt ljuvlig musik och läser en riktigt bra bok. Och denna andlighet är inte åtskild från den yttre Naturen, det är att gå in i den yttre Naturens inre, in i Naturens djup. Därför är det inte eskapism att vilja till himlen, ty himlen ligger just i Naturens inre, i själva verklighetens djup.

 

Det finns många berättelser om folk som haft nära döden-upplevelser som sagt att deras besök i andevärldshimlen var som att komma hem. Här finns några sådana berättelser. En kvinna, Stephanie Arnold, berättar i denna youtubefilm att när hon kom till andevärlden kändes det som om andevärlden var mer verklig än den fysiska världen (många har vittnat om samma sak, t.ex. Eben Alexander *), och den minuten som hon steg in i andevärlden kändes det som att "Här är jag, detta är den verklighet jag har väntat på hela mitt liv!". En annan nära döden-upplevare beskrev det som att "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary") 

 

I våra jordiska hem, där vi verkligen trivs, vill vi vara resten av vårt liv, intill vår död. Vad sedan med andevärldshimlen, som är vårt hem mycket mer än vårt jordiska hem! Men faktum är att de flesta enbart besökt första himlen, civilisationshimlen, och ändå vill dessa ofta stanna där och inte återvända till jorden. Kanske de vill vara där i tusentals år? Andra himlen, trädgårdshimlen, ekobyhimlen, är så mycket ljuvare än den första himlen, att där vill man kanske vara i milliontals år. Och innersta himlen, sagoskogen, Eden, är så ljuv att man vill vara där i evighet. Så tror jag det är.

 

En gång när jag rökte cannabis, 2011, ville jag innerligt att jag skulle få stanna kvar i den ljuva känslan för gott. Jag nästan tiggde Gud om detta. Jag tror idag att jag den gången gjorde ett besök i himlen. Det liknar på hur folk har tiggt Gud om att få förbli i himlen när de besökt himlen i nära döden-upplevelser, de har inte velat "återvända till jorden", men varit tvungna.

 

Att vi dras så till internet hela tiden, som flugor till ljuset, är ett tecken på att internet påminner oss på något sätt om Naturens andevärld, är en svag skugga av denna, precis som flygen är en svag skugga av vår förmåga att flyga och förflytta oss med tankens hjälp i andevärlden.

 

Ja, kan vi vara säkra då att vi ska få komma till denna lyckliga plats? Finns inte helvetet? Som tröst kan jag säga att schamanismens andevärld hos urfolken inte känner till något helvete (de har tre riken, övervärlden, mellanvärlden (vår värld) och undervärlden, deras "undervärld" har inget med helvetet att göra, alla döda kommer dit, och det är en plats av stor skönhet), helvetet har de civiliserade hittat på och skapat i sin förorenade fantasi. Och jag kan också nämna att Dannion Brinkley, en krigsveteran från Vietnamkriget, hade ett besök i himlen under sin nära döden-upplevelse 1975, inte många år efter hans krigstjänst som krypskytt och lönnmördare, och han blev inte förpassad till helvetet fast han hade tjänat detta ohyggliga krig på förövarnas sida. Då finns det väl nåd för oss också (obehagliga nära döden-upplevelser, som vem som helst, enligt forskningen, kan få, slutar också ofta positivt, enligt forskaren Nancy Evans Bush)! Jag säger detta inte för att uppmuntra till moralisk likgiltighet, bara för att säga att det finns förlåtelse för de värsta synder, precis som C.O. Rosenius predikade. Den som tar detta till intäkt för att fortsätta kriga och leva lyxliv, den har inte fattat att man med detta beteende fördömer sig själv under denna livstid, även om man sedan får förlåtelse i nästa liv. Ja, man fördömer sig själv till ett glädjelöst liv, ty att göra gott och vara god är den sanna glädjen, erfaret av otaliga helgon, och jag kan vittna om det också.

 

Annars verkar andevärldar skapas av kulturen, varje kultur har sin egen andevärld, och om det är så, hoppas jag att vi tillsammans kan skapa något mycket vackert i vår fantasi, vilket jag försökt göra i detta inlägg. Vän, du som tror på ett liv efter döden, vill du vara med om detta, och har du måhända några ännu vackrare fantasier?

 

Men får vi inte tråkigt i andevärldshimlen efter några milliarder år?, frågar du. Ja, tråkighet tror jag civilisationen har hittat på, den finns inte i Naturen, ty Naturen är inte tråkig, det är civilisationen som är tråkig. Det är den civiliserade blaséheten som skapar tråkighet. Och den avgrundsdjupa brist på community som vi upplevt i civilisationen. Vi tror att vår blaséhet på något sätt skulle kunna existera i naturhimlen. Vi projicerar vår tråkighet på Naturen och Naturhimlen. Men iNaturen är allt nytt varje morgon, som de kristna har fått en försmak av när de sjunger att "Herrens nåd är var morgon ny" (se sången här). Om det är så här på jorden, hur mycket mer i himlen, inte minst i tredje himlen!

 

Och förresten, ett människoliv på 90 år känns som en sann evighet, så vi lever redan i "evigheten", på sätt och vis. Och fråga en frisk gammal människa om hon är trött på livet! Många skulle säga nej, livet har mycket att ge fortfarande, och fråga sedan om hen skulle vilja leva vidare efter döden i all evighet, och många skulle säga ja. Ja, de vill detta så mycket, att de är djupt religiösa och till slut bara väntar på att stiga in i den högre världen där de ska få vara i evighet, bortom alla lidanden. Förvisso har civilisationen gjort att många åldringar tar självmord, men detta ser man inte på samma sätt hos urfolk som inte kommit i kontakt med civilisationen, som t.ex. hos Piraha-stammen, där självmord var ett okänt begrepp, och där även självmordstankar var främmande. Hade man naturligt fått mindre och mindre livslust desto närmare dödsbädden man kom, skulle Piraha-stammen också ha upplevt självmord bland sina åldringar.

 

 

* Eben Alexander sade i en intervju följande om sin nära döden-upplevelse: "But what happened to me was, far from being delusional, as real or more real than any event in my life. That includes my wedding day and the birth of my two sons." (Ur denna artikel)