Varför jag tror att hundar inte är fascistiska

Svar till kommentaristen "Leon", som menade att hundar och många andra djur är fascister i grund och botten:
 
 
Vad är fascism? Jag tror vi måste enas om det först, innan vi kan gå till att avgöra frågan om hundar är fascistiska eller inte. Här kan ni läsa om hur fascism definieras på Wikipedia. 
 
Jag tror inte det går att applicera ordet fascism på djur. Ordet innehåller för mycket mänsklig politik. För att fascism skall kunna uppstå, måste det finnas en stat, en nation. Djur är inte nationalistiska. De har ingen övergripande nation, utan varje djurflock är helt självstyrande. 
 
Kanske Leon tänker på hur vilda vargflockar är hierarkiska, och förknippar hierarki med fascism? Jag tror inte vi kan likställa hierarki med fascism så enkelt. Hierarki förekommer i alla mänskliga och icke-mänskliga sammanhang, vare sig de är fascistiska eller inte. Det går inte att undvika, det är ett av våra existentiella grundvillkor som vi är "utslängda" i (för att tala med filosofen Martin Heidegger). Vi kan bekämpa det, vi kan mildra det, men helt går det inte att undvika. T.o.m. i anarkistiska kommuniteter finns det inofficiella hierarkier och inofficiella ledare. Total anarki och total jämlikhet är en utopi, som vi visserligen behöver sträva efter, men det vore ett självbedrägeri att påstå att i just vår anarkistiska grupp finns det inga hierarkier. 
 

Däremot, att sanktionera hierarkier, det börjar närma sig fascism. Men gör hundarna det? Tror du inte att även de, precis som människan, har en (aldrig så liten) längtan efter jämlikhet? Tror du inte att de t.o.m. delvis kan kämpa för det, alltmedan de finner sig "utslängda" i hierarkier, som något som inte går att undvika? Kräver inte det en stat för att hierarkier ska sanktioneras? Hundar har ju inga stater, de är faktiskt rätt anarkistiska av naturen, de bildar små ”anarkistiska”, självstyrande flockar i den vilda naturen. Eller är anarki ett för starkt ord att använda på hundflockar i den vilda naturen? Jag vet inte, men det är det ordet jag finner stå mig närmast, när jag ska beskriva hur de styrs. De har inget centraliserat, nationalistiskt hundstyre, visserligen flockledare, men det har även människoanarkistiska gemenskaper, i alla fall inofficiellt. Hundar har inget officiellt styre.

 
Det är när hierarkier sammanbinds med auktoritarianism, som fascismen föds. Är hundar auktoritära? Jag har aldrig märkt något sånt. Och jag har en rätt stor erfarenhet av hundar. Auktoritarianism förbinder jag med en stat. Med politik, med politisk och religiös konservatism, med hjärntvättande och förslavande av andra varelser, med tämjande av det vilda och av våra naturliga drifter och instinkter. Hundar har inget projekt på gång för att tämja det vilda och sina och våra naturliga drifter/instinkter. Tvärtemot. Jag tror de längtar efter den vilda, fria naturen egentligen. De vill nog leva som vargar, när allt kommer omkring, leva i sitt rätta element, den vilda naturen. 
 
Försöker hundarna hjärntvätta och förslava andra varelser? Det har jag aldrig märkt något av, och detta är, tycker jag, det väsentliga i all auktoritarianism. Ingen är tvingad att ingå i en vargflock. Man har rätt att avstå, och svälta, eller övergå till en annan flock. Men i vårt auktoritära svenska samhälle tvingas vi vara med i karusellen, vi har inte ens rätt att ta vårt liv. Vi bestämmer inte ens över vår egen död. Då har auktoritarianismen gått långt. Och avviker vi för mycket, låses vi in. Hundar och vargar gör inte sådant (och de sätter inga i koncentrationsläger, inte minst). De kanske strider lite sinsemellan, men de låser i alla fall inte varandra in. De kan inte. Hellre får jag lite skador i en strid med andra "hannar", än att låsas in i sterila, onaturliga utrymmen, tomma för all vild natur. Jag har erfarenhet av att bli slagen nästan medvetslös i Spanien med en klubba (p.g.a. att jag släppt ut en massa djur), och jag fick stora blåmärken över hela kroppen, och t.o.m. feber. Jag gick inte till sjukhuset, utan lät naturen ta hand om allt. Mina skador gick över på några dagar, och jag kände en väldig barmhärtighet i de läkande krafterna i kroppen och naturen *. Jag skulle mycket hellre välja sådant än att sitta inlåst. Man skrämmer människor till underkastelse och slaveri med hot om inlåsning, det är en av auktoritarianismens främsta verktyg, vare sig det är inlåsning på sinnessjukhus eller fängelse. 
 
Jag skulle även tillägga att imperialism är ett viktigt inslag i fascismen. Är hundar och vargar imperialistiska? Jag har aldrig märkt något sådant. Vargar i den vilda naturen håller sig inom sin ekologiska nisch, och lever i relativ harmoni med sin miljö. Naturen reglerar deras antal, därför kan inte imperialism uppstå. Skulle något sådant uppstå, skulle de snart inte finna bytesdjur längre, de skulle snart utrota sina bytesdjur, och gå under på kuppen. Men detta är inte verklig imperialism, verklig imperialism uppstår först hos människan, när man hela tiden övervinner den vilda naturens balanserande mekanismer, som skulle se till att man inte blir för många. Övervinner den med uppfinningar, med "klokhet", som denna dåraktighet kallas. Och övervinner den till den grad att hela planetens hälsa är hotad. Det är vad verklig imperialism handlar om. I denna mening är hela civilisationen fascistisk. Imperier skulle aldrig uppstå om man ständigt lät naturen balansera folkmängden, med de naturliga mekanismer som finns (jag menar inte folkmord och krig). Det är när man häver sig över naturen och dess balanserande mekanismer, som sann imperialism föds. Vargflockar blir inte hela tiden större och större. De häver sig inte över naturen, deras flock blir inte cancerlik, som civilisationen. 
 
 
*detta är en helig upplevelse för mig, som stärkte min tillit till att naturen är god. Tänk vad som är på gång i vår kropp för att upprätthålla den och läka den! Det är ofattbart starka krafter! Och de är på vår sida, på livets sida!

Civilisationens undertryckande av naturen och allt som är naturligt

Jag har många gånger varit med om tillfällen på gatan då jag mött hundar som har skällt, och deras ägare har blivit arga på sina hundar, och förbjudit sina hundar att skälla. Tänk efter vad detta innebär; att förbjuda en hund att skälla. Motsvarigheten till det vore om jag förbjöd en människa att prata, och tejpade igen hens mun. Båda dessa förfaranden är grovt kränkande, enligt min åsikt. Men få reagerar mot att man förbjuder hundar att skälla. Det ska liksom vara helt naturligt, fast det är vidrigt och motbjudande. Det innebär en demonisering av hundens naturliga drifter, som om det alltid vore tecken på aggressivitet att en hund skäller. Men jag tror definitivt inte det. Skällandet är hundens enda språk (förutom kroppsspråket), och kan betyda en mängd olika saker, och uttrycka en mängd olika affekter. Jag tror t.ex. att hundar kan skälla av uppsluppenhet, glädje, nyfikenhet, kärlek, förvåning, förundran, iver, svartsjuka, grälsjuka, förnärmelse, sorg och en mängd andra affekter. Hundägare som tror att hundar alltid är aggressiva när de skäller har en oerhört primitiv uppfattning om skällandet och hundens väsen, som jag har svårt att tro att en hundägare har. Men att förbjuda hunden att skälla tyder ändå på en sådan uppfattning.*
 
 Jag ser civilisationens väsen avslöjas i detta förbud mot hundarnas skällande. Det är så mänskligheten uppför sig i stort. Det naturliga undertrycks och ersätts av det konstlade. Vi får inte öppet leva ut våra naturliga, fredliga, vardagliga drifter. Vi skäms över dem och gömmer dem. Eller varför tror du vi gömmer oss på toaletten bakom låsta dörrar när vi ska bajsa och kissa, detta heliga återförande till naturen av det vi har tagit från henne? Varför måste vi dölja detta och skämmas för detta? Eller varför blir vi haffade av polisen om vi går spritt naken i stan en varm sommardag? Har vi fallit så djupt att vi inte tål att se varandras kroppar, att vi skäms över våra egna kroppars utseende? Att vi skäms över vår djuriskhet? För alla djur är ju nakna, och nakenheten förbinder oss med djuren.
 
Eller varför måste vi alltid ha sex i hemlighet, bakom stängda dörrar, inomhus? Varför inte ha det ute i det fria, såsom djuren gör, utan skam? Har vi fallit så djupt att vi betraktar sex som något skamligt att dölja (1)? Och som därför genererar en hel porrindustri som en ringa kompensation, en sexistisk och pervers industri (i alla fall största delen av den)? Detta förakt för allt kroppsligt speglar ett förakt för naturen och det vilda som mänskligheten haft sedan civilisationen uppstod, och som mynnat ut i kapitalismens betraktande av naturen som enbart en källa till naturresurser att exploatera. Vad är detta annat än ett djupt förakt för naturens helighet, ett skändande av själva livet? Det är dogmen om att naturen endast är till för oss människor, och inte för sin egen glädjes skull, inte för sin egen skull. Kan föraktet för något bli större? Det är en herres förakt för sin slav, som hen ser som enbart till för att tjäna sin herre. Kapitalismen ser inte att den fortsätter den kolonialistiska slavdriftens tradition i hur den behandlar naturen och djuren. Precis så som slavhandlarna såg på de afrikanska slavarna på 1700-talet, ser de kapitalistiska cheferna på naturen och djuren. Och detta sipprar ofrivilligt över i deras syn på människan, människan är till för att "arbeta i sitt anletes svett", är bara till för att tjäna slaverimaskineriet civilisationen. Människan ses som en resurs att exploatera, tredje världens fattiga ses som billig arbetskraft att exploatera. Alla skall jobba för arbetets (och tillväxtens) egen skull, inte för arbetets nyttas skull, för den nyttas skull som arbetet skapare för livets helhet. Detta är vad man kallar "arbetslinjen", där man försöker skapa jobb för jobbens egen skull, för den eviga tillväxtens skull, och där människan reduceras till slav och arbetsrobot, som om detta var hennes sanna väsen. Men det är det inte, vi är inte evolverare att löneslava, vi arbetade överhuvudtaget inte innan vi lämnade djungeln, ja innan civilisationen uppstod för 10 000 år sedan. Att leka (2) och ta det lugnt, ett liv utan ständig stress och ständigt arbete, det är människans sanna väsen, som vi levt i under millioner år, hens djuriska väsen som vi undertrycker, på samma sätt som vi undertrycker djuren, naturen och allt som är naturligt och vilt. Allt hänger nämligen ihop.
 
* och även om hunden verkligen var aggressiv, tycker jag det är vidrigt att förbjuda det, det är som att förbjuda en människa att bli arg och vred, vilket är förnedrande. Vrede är en naturlig drift som bör bejakas, såframt det inte övergår i våld mot människor, djur och natur. Men att en hund skäller aggressivt betyder inte att den vill gå till attack och bita. Jag tycker att hundar alltid ska ha rätt att skälla, även när de är arga, lika mycket som vi människor har rätt att säga ifrån när vi blir arga.
  Jag har annars lärt mig att urskilja när hunden skäller så att den vill bita och anfalla, jag kan urskilja det i tonen hos skällandet. Men hundar på gatan har aldrig skällt så.
 
(1) I boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld (Åhlen och Åkerlunds förlag 1926) beskriver författaren hur flera urinvånarstammar i Amazonas lever. Bl.a. berättar han om hur deras ungdomar inte brydde sig om att gömma sig när de skulle ha sex med varann. Jag tror detta är rätt allmänt bland vilda urinvånare. De har heller inte några privata utrymmen att gömma sig i, man lever tätt inpå varann, och delar sovutrymme med varann i sina hyddor och tipin. Jag tror att det är med uppkomsten av de privata utrymmena som sex börjar ses som något privat att dölja. Det finns en länk mellan detta och nakenheten. Det är något som är fel och sjukligt med detta, tycker jag. Det är också först i civilisationen som man börjar leva nära främlingar som man inte ens känner, det är först i civilisationen som man har förlorat communitykänslan med sin omgivning, vilket bidrar till att man vill dölja sitt sex och sin kropp för de andra, och ha ett "privatliv". Privatliv är något främmande för urmänniskan och för djuren, och är ett tecken på djupt förfall, sjuklig individualism, på att vi förlorat communitykänslan med vår omgivnings människor.
 
 
(2) det vi uträttade under vår tid innan människan lämnade djungeln, samt på stenåldern när vi var jägare-samlare, var som en lek för oss, det var inte arbete i egentlig mening, precis som det är för resten av djuren. Något blir arbete när man har någon över sig som befaller en att arbeta (eller en kund som kräver att man ska arbeta, annars får man ingen lön), när det kopplas loss från det övriga livet, när arbete och fritid inte längre är ett, när det blir mekaniskt, så att man blir som en arbetsrobot, samt när man arbetar för mycket så att det blir tungt och stressigt, såsom vi gör i vår civilisation med våra åtta timmars arbetsdagar. På stenåldern "arbetade" vi bara två till fyra timmar om dagen, säger paleoantropologerna, därför kändes det inte som riktigt arbete, utan det gick som en lek.

RSS 2.0