En teori om hur civilisationen uppkom

Kan civilisationens uppkomst och framväxt bl.a. och kanske främst, berott på ett särskilt tankefel, där man tänkte att andevärlden transcenderade naturen, hörde till en annan sfär än naturen, istället för att finnas inuti naturen, i naturens djup (såsom urfolksanimister ofta tror, för dem har allting andar, och man lever vidare i naturens olika varelser), och att man därför tänkte att man nådde upplysning genom att röra sig ovan och bortom naturen och sin djurlikhet, och att man därför byggde ett samhälle och en teknologi som ville häva sig över naturen, och besegra den? I såfall ett i sanning ödesdigert tankefel, vars frukter vi skördar idag genom en förstörd natur och förslavade och fångna djur, ja en förslavad mänsklighet.

Ett vanligt missförstånd

Hur lätt man tror, när man har det tungt i sitt inre, att det här är livet, sån är naturen, och glömmer att den civilisation man lever i är djupt onaturlig. 

Människan har glidit ut ur sin naturliga evolution

Jag avundas de vilda djuren, som är helt anpassade till sin miljö, som har evolverat till att passa i den genom årmiljoner. De liksom vandrar i sina geners programmering, och i sina instinkter, färdigt upptrampade stigar, trygga och väl beprövade av förfäderna. 
 
Människan däremot, har glidit ut ur sin naturliga evolution, den som handlar om att anpassa sig till sin miljö, hon har liksom klippt av den naturliga utvecklingen och befinner sig på en blindgata, i en labyrint, där hon gått vilse från sina gener och instinkter. Hon följer inte längre förfädernas trygga, upptrampade stigar, utan gör revolt mot dem, igen och igen, för nästan varje generation, och det ofta för revoltens egen skull. Det ska vara nytt, nytt, nytt, utan slut. På detta sätt kommer hon längre och längre bort från evolutionen och naturens lagar, och skapar sig sitt eget konstgjorda universum, full av onaturlighet och psykiska problem. Vi är inte evolverade till att sitta 8 timmar framför datorn på ett kontor varje dag, eller jobba monotont i en fabrik varje dag, och vi kommer aldrig att bli det. Det är ett mirakel att människan ännu inte utrotat sig själv, och att inte fler gör självmord, och att hon mår såpass bra mitt i detta helvete, hur blir det då när hon finner tillbaka till sina geners naturliga programmering och fortsätter där hon slutade för 10 000 år sedan vid jordbrukets uppkomst? Det blir nog en återgång till en slags "paradisets ro". 

Sjukt att laga hål i kläder

Det mode som varit i ropet under det senaste decenniet, där man gör hål i kläderna med flit, är en skändning av kläderna och ett hån mot de fattiga, som strävar och jobbar för att lappa sina kläder. Att göra hål i kläder med flit, förkortar deras livstid avsevärt, eftersom hålet hela tiden blir större, och blir så stort till slut att man måste kasta kläderna. Skulle 1800-talets bönder få höra om detta mode, skulle dom skaka på huvudet och tänka att vi mist förståndet. Ja, det har vi sannerligen, det syns på en hel del områden. 

Något om asketismen och dess ekologiska betydelse. Och något om Sadhu Sundar Singh och indiens sadhun.

Asketismen borde uppvärderas i vår tid, p.g.a. miljökrisen, som har uppstått p.g.a. västvärldens och världens städers överdådiga lyxlivsstil. Man skulle inte minst tro att de kristna, ”Guds utvalda folk”, skulle gå i spetsen för denna uppvärdering, eftersom Mose, Johannes Döparen, Jesus, Paulus och Franciskus av Assisi alla var sanna asketer. Men det är inte direkt det vi ser, istället ser vi rörelser som Livets Ord uppmana en till att bli rik, som att rikedom skulle vara ett tecken på Guds välsignelse. Det skulle aldrig kunna hända i hinduismen, eller i zenbuddhismen, där asketismen av tradition är mycket mer rotad.

 

Jag tror asketismen har råkat i dåligt rykte p.g.a. det missbruk av densamma som asketer i österlandet, särskilt i Indien och Tibet, uppvisat, hur de till ingen nytta plågar sig och späker sig, ofta på mycket grymma och utspekulerade sätt. Men man måste inte syssla med destruktiv och livsförnekande asketism. Man kan syssla med asketism som ger en själv, världen och naturen liv. Sådan som tjänar livet, och inte förstör ens egen kropp, utan stärker den. Lyx är däremot destruktiv inte bara för omgivningen, utan även för ens egen kropp, och detta delar den med den livsförnekande asketismen. Att leva enkelt och fattigt, arbeta mycket med kroppen, röra sig mycket, vara mycket ute, sova i skogens rena luft, luffa omkring, fasta med måtta, äta hälsosamt, inte tvätta sig för ofta, gå barfota så ofta man kan, allt detta är livsbejakande saker som bygger upp både kroppen och omgivningen. Man får så att säga två flugor i en smäll.

 

Kristendomen har enligt min åsikt ibland mer att ge för vinnandet av en sund asketism än österländska religioner. Är det för att barmhärtighet, nåd och förlåtelse spelar så stor roll (som den gör särskilt hos lutherdomens bästa teologer och hos de bästa mystikerna)? Visserligen har vi medeltida katolska munkar som späkte sig själv obarmhärtigt, visserligen har vi Simon Styliten i antiken som bodde uppe på en hög pelare trettio år av sitt liv, för att komma närmare Gud med bön och askes. Men vi har en grund i Bibeln med enligt min mening oftast sunda asketer, som lät asketismen tjäna livet (för det mesta, att ge sig frivilligt till korsfästelsestraffet anser jag som destruktiv askes). Och vi har Martin Luther, som gjorde uppror mot katolska kyrkans självspäkande andlighet, och började leva av nåden. Men sist och inte minst har vi en kristen sadhu, indiern Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), som kanske är den mest kände kristne asketen under 1900-talet, och som också hade en hälsosam askes helt väsensskild från självplågeri-asketismen. Sadhun är en indisk, hinduisk asket som lämnat ”världen” för att helt ägna sig åt andligheten, och lever som hemlös tiggarmunk, ibland som eremit boende i skogar och grottor, levande på allmosor, egendomslös, barfota, ibland naken. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien idag. De är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar och luffar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuana-drycken, är gratis för dem. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser.

 

Sadhu Sundar Singh var alltså en kristen sådan sadhu, som var något helt enastående på sin tid, när han blev känd över hela världen (han besökte flera gånger västvärlden, bl.a. Sverige, där ärkebiskop Nathan Söderblom tog emot honom). Han var hindu och sikh innan han omvände sig till kristendomen genom en Jesusvision när han var 14 år gammal. Sundar Singh bestämde sig vid sin omvändelse att bli en kristen sadhu, och klädde sig i den traditionella saffransgula sadhudräkten. Sundars enda egendom kom att bli en filt över axeln och Nya Testamentet på urdu i fickan. "Jag är inte värdig att följa i min Herres fotspår", sade han, "men som han, vill jag inte ha något hem, inga ägodelar. Som han vill jag tillhöra vägen, delande mitt folks lidanden, ätande med dem som vill ge mig husrum, och berätta för alla människor om Guds kärlek".

 

Sundar gjorde långa missionsvandringar till fots barfota, bl.a. genom Kashmir och Afghanistan. Hans fötter blev såriga och blödde ofta, och de kristna kallade honom därför "Aposteln med de blödande fötterna". Det var vanligt att han blev förföljd där han predikade evangeliet, och hade många underliga, extrema upplevelser. Han gjorde ofta vandringar i Tibet, och försvann för gott där till sist under en vandring 1929, man har aldrig hört av honom sedan dess.

 

Sundar var en av de mest spontana och naiva, barnliga helgon jag känner till, som var helt främmande för andliga tekniker, system och rigiditet. Han var visionär (han satte sina egna visioner över kyrkans tradition, i nästan anarkistisk anda) och hade ofta syner då han steg in i andevärlden ungefär som Swedenborg (som han också kände till och uppskattade, han sade t.o.m. att han hade haft visionär kontakt med hans ande). Men han försökte aldrig uppnå dessa syner, utan lät dem komma naturligt. Yogans tekniker för att komma i extas var honom djupt främmande. Hans böneliv var ofta ordlös. Han menade att andligheten skulle vara ”inifrån ut”, inte ”utifrån in” så som de andra hinduiska asketernas andlighet ofta var, med all deras andliga träning och teknik. Det påminner lite om debatten mellan vissa romantiker och språkmaterialister inom poesin, om poesin ska skrivas ”inifrån ut” (romantikernas position) eller ”utifrån in”.

 

Denna andlighet kan illustreras av en av de liknelser som Sundar berättade för sina åhörare (han var expert på att hitta liknelser och använda dem), som går så här: ”På bergen rinna floderna friskt undan och bryta sin egen väg. Men på slätterna måste kanalerna med möda grävas för att få vattnet att rinna. Så är det med dem som leva på höjderna med Gud. Den Helige Anden banar sig väg på egen hand. Men de som ägna föga tid åt bön och Guds gemenskap måste med möda planera och organisera.” (i Nathan Söderbloms bok ”Tre livsformer. Mystik (Sundar Singh) - Förtröstan – Vetenskap, 1922, s. 22). Sundar var en solitär, som gick sin helt egen väg, och vägrade skapa en rörelse eller sekt kring sin egen person, trots att många ville att han skulle göra det, som att grunda en sadhu-skola.

 

Sundar var också universalist, en som trodde på alla människors slutliga frälsning. Ondskan skulle en gång ta slut, och Gud bli ”allt i alla”. Det passar väl in på den mildhet som många vittnade om fanns i Sundars väsen. Sundar var dock en kristen av rätt konservativ sort, som trodde på Jesu återkomst och misstrodde bibelkritisk forskning. Men han var liberal på det sättet att han inte förkastade hinduismen/ sikhismen helt och hållet, utan tog vara på det goda som fanns inom den, inte minst den goda asketismen. Han gjorde en syntes av det bästa inom hinduismen och det bästa inom kristendomen. Av de kristna var Franciskus av Assisi honom närmast (förutom Bibelns helgon), förstås.

 

En artikel på internet av indiern Pritam Singh Sandhu heter ”Sadhu Sundar Singh – en skandal för den bekväme”.

 

I boken "The wisdom of Sadhu Sundar Singh"(2014) kan man läsa följande ord av Sundar:

 

”I Indien, känner en överallt – även genom avgudar och altare, pilgrimer och botgörare, tempel och bassänger – att där finns en längtan efter högre ting. I västvärlden pekar däremot allt mot arméer, stor makt och materiella ting. Det är denna ondskans kraft som gör mig så ledsen.”

 

”Västvärlden är som Judas Iskariot, som åt med Yesu, bara för att senare förneka honom. Västvärlden borde frukta Judas´ öde, om inte den vill hänga sig själv på lärdomens träd.”

 

Min kommentar: Är det inte detta västvärlden gjort sedan Sundar Singhs tid, genom vetenskapen i dess nesliga maskopi med teknologin, som inte bara ohyggligt förtryckt tredje världen och djuren, utan även håller på att förstöra klimatet, vilket hotar själva mänsklighetens och ekosystemets fortlevnad? Det är sannerligen att hänga sig i sin egen lärdom, efter att den, genom att livet avsakraliserats, förrått sin egen kulturs viktigaste ”grundare”, den mytiske Jesus, och hans lära om respekt för livets helighet, all religions grundpelare.

 

”Materialism och intellektualism har gjort deras (i västvärlden) hjärtan hårda.” (Sundar Singh i samma bok)

 

Sundars kärlek till allt levande kan illustreras av en berättelse som han berättat i en av sina böcker:

 

”Det berättas, att en sufi (muhammedansk mystiker) på en resa förde med sig en del vete. När han varit på väg några dagar, öppnade han vetesäckarna och fann i dem en mängd myror. Han satte sig och grubblade över deras olyckliga öde: han blev överväldigad av medömkan med de små vilsegångna varelserna, återvände samma väg, som han kommit, och avlämnade dem oskadda vid deras ursprungliga hemvist.” (Sadhu Sundar Singh: Meditationer över olika faser i det andliga livet, 1926, s. 62)

 

Det finns mycket att hämta för miljörörelsen i religionshistorien, bara för att man är ateist (som jag är), betyder det inte att man inte har något att lära av religionen och helgonen. Religionen är faktiskt all kulturs vagga, och har fått bära en mängd tankar och mänsklig visdom.

 


Hierarkipyramiderna och "den trånga porten" till livet

Det finns två hierarkipyramider i det mänskliga samhället, en med toppen upp, och en med toppen ner. Den med toppen ner ligger under den med toppen upp, och de bådas bottnar möts i mitten. Från denna mitt och uppåt längs den övre pyramiden börjar folks beundran och solidaritet strömma uppåt mot de över en själv (undantag finns), högst upp i toppen är det en personlig Gud som solidariteten strömmar upp till (det finns en liten lucka som vetter upp mot Gud i toppen). Antingen är det den katolska Påven eller så är det USA:s president som står högst upp på toppen, med mest makt och status.   
 
Från mitten och och neråt längs den nedre pyramiden (någonstans i arbetarklassens hierarkier) börjar ens beundran och solidaritet strömma neråt, mot de under en själv (undantag finns förstås). För dem längst nere (de är få, det är de fattigaste av de i bl.a. följande kategorier: skogstokiga eremiter, luffare, indiska sadhun, miljöaktivister, hippien, outsiders, anarkoprimitivister, djurrättsaktivister, hemlösa och sedan en och annan bydåre) är det djuren och naturen som gäller, i bästa fall. Dessa bildar för mänskligheten en trång port ut i det stora "allmänlivet", där de flesta varelser lever, och där det saknas tydliga hierarkipyramidstrukturer, istället är det ett intrikat och synbarligen kaotiskt nätverk där alla är sammankopplade på kors och tvärs och där det är svårt att avgöra vem som står över vem, och i vilken ordning (du kan inte göra en sån här bild av allmänlivet). Nationer hittar du inte, ej heller kungar och presidenter över nationer, högst myrdrottningar i små myrstackar. Klassmotsättningar hittar du inte (därav svårigheten att göra hierarkipyramider), ej heller rika och fattiga. Så lever de flesta på denna planet, ja alla bakterier och insekter, och en räv som stryker genom stadens utkanter har säkert undrat, på sitt lilla lustiga sätt, i bilder, över vad den underliga outsidern människoarten sysslar med, avskuren som den är från resten av livets sätt att leva, utgörande en pytteliten minoritet, men en sjuk och cancerlik utväxt som resten av arterna lider under.
 
Som sagt är porten trång från hierarkipyramiderna ner ut i "allmänlivets" snudd på demokratiska jämlikhet, vägen går genom det som de i toppen ser som något lågt, förfallet, "djuriskt" (detta ords klang röjer de styrandes smutsiga fantasi), gudlöst, kaotiskt, dåraktigt och spöklikt. Porten går genom den allra fattigaste minoriteten på jorden, den nedersta bottnen i samhället, den hemlöse tiggaren på gatan, gatubarnen, galningen, bydåren, den "utvecklingsstörde", och genom slummen. Du kan aldrig komma dit ut genom andra öppningen, den som vetter uppåt, den går rakt ut i megalomanins, storhetsvansinnets kalla, virtuella värld, där ingen varelse från allmänlivet någonsin har satt eller kommer att sätta sin fot. Och porten är så trång att du inte kan hoppa över den romska tiggaren på din egen gata, och åka till Indien som missionär eller biståndsarbetare, du kommer aldrig ut genom porten den vägen, du kommer obönhörligt att bli en kolonialist i den förhatliga "civilisationens", ja den övre hierarkipyramidens tjänst, för att alienera de fattiga i Indien från allmänlivet, naturen. Nej, porten är trång, och inga förhandlingar hjälper, du kan vrida dig och bortförklara och lura dig själv hur mycket du vill, du når inte ut genom porten så. Porten in i "Det Nya Jerusalem", "Eden", Livets katedral och tempel, helgedomen dit vi alla en gång ska återvända.

Ett liv i lyx kan vara värre än ett mord

Att leva ett västerländskt, civiliserat lyxliv på vanligt borgerligt sätt, i långa tider (som att köra omkring med en fin bil), utan att kompensera för detta till natur, djur och fattiga, är ett värre brott mot livets helhet än att mörda en vanlig människa som arbetar i en mataffär och inte gör särskilt mycket för naturen, djuren och de fattiga. Jag menar därmed inte att förringa den senares människovärde (hen är värd att leva), bara att påpeka att ännu fler likvärdiga varelser blir mördade av lyx, ja både människor och djur i massvis (särskilt i tredje världen), inte minst bland framtidens varelser, människornas och djurens efterkommande, för att inte tala om alla djur-, insekt- och växtarter som blir utrotade. Dagens lyx har fruktansvärda nutida och framtida konsekvenser, fråga vilken humanekolog som helst (håller just nu på att läsa lundaprofessorn i humanekologi Alf Hornborgs fantastiska bok "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (se recension av den här), Daidalos 2015, som är en fördjupning av "Myten om maskinen", Daidalos 2010). Inte bara dör många människor och djur av lyx, nu och i framtiden, otaliga döms också till tunga slavliknande liv av den, ofta resulterande i arbetsskador som man plågas av resten av sitt liv. 
 
Lyx är ett långsamt, radikalt våld, som få märker, eftersom offren är utom synhåll för de som bor i städerna. Offrena finns ofta i skogen eller på andra sidan jordklotet. Men det är ett våld som icke desto mindre i brottslighet kan överträffa mycket av det som många fångar i våra fängelser har gjort. Men de som lyxar sig går alltid fria. Vi har inga lagar mot dem. Hade vi såna lagar, skulle hela det kapitalistiska industrisamhället kollapsa, en katastrof för de rika, men en befrielse för de fattiga i tredje världen, naturen och djuren, de flesta alltså. 
 
Detta är svårt att säga högt bland sina borgerliga vänner. Du gör aldrig politisk karriär på detta. Få vill veta av så grymma sanningar. 

Ganska stor miss

Vi har inte byggt vårt samhälle för hundarna (de kommer ständigt i kläm och deras naturliga behov och naturliga instinkter negligeras ständigt), de har tydligen inget värde. Ja, vi har inte byggt den här världen för några andra icke-mänskliga varelser heller. De har tydligen heller inget värde. Ganska stort miss. Vi har knappt byggt det för människan själv. Inte ens människan tycks ha något särskilt värde längre. Vi har snarare byggt den här världen för Penningen. Eller Maskinen. Ekonomin. Det är dessa som har det sanna värdet, det allt överskuggande, eskatologiska, ultimata värdet. Det är dem som allt ska tjäna på denna planet. Tydligen. 

Citat ur David Jonstads bok "Kollaps. Livet vid civilisationens slut."

"Rousseau menade att människorna innan civilisationen fann sin betydelse och sitt välmående i sig själva. Civilisationens människor däremot lever utanför sig själva, genom föremål och egendom som de tror är oumbärliga för deras lycka, underkastade andras uppfattningar. Ömsesidig tillit är ersatt av konstlat umgänge. Priset för civilisationen, sammanfattar Rousseau, är ett samhälle med "heder utan dygd, förnuft utan visdom och njutning utan lycka". Eftersom den står i konflikt med den naturliga ordningen är civilisationen "ett hopplöst försök att finna botemedel till det onda som den själv skapar"."
 
(David Jonstad i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." Ordfront 2012, s. 101)

Liv trivs ej i de stora sammanhangen

Liv trivs ej i de stora sammanhangen,
se bara på hur mycket mat som kastas
i en butik, i fina restaurangen
och detta är ej mat som alls kan lastas.
 
När livet träder in i maktens riken
dör en hel del, och blir till sopstationer.
En urfolksstam gör även människoskiten
till odlingarnas ljuva övertoner.

När status blir viktigare än liv. Och lite svensk lyrikhistoria.

Det sägs att Vilhelm Ekelund  (1880-1949) - en av den svenska skönlitteraturens finaste författare, och kanske dess mest bildade - hade bara tjugofem trogna läsare som läste allt han skrev. Detta var under 1900-talets första hälft, innan amerikaniseringen satte in på allvar, med sin förödelse och sin ytlighet, under en tid då allmänhetens smak ännu var relativt ofördärvad. 
 
Jämför detta med att Kylie Jenner, en ung amerikansk fotomodell, år 2015 fick en miljard likes på Instagram (Instagram är en gratis mobilapplikation för fotodelning och ett socialt nätverk).
 
Så ser civilisationen ut. I allt sitt groteskeri. Denna jämförelse säger lite om det civiliserade projektet, och vad myten om framsteget och satsningen på evig ekonomisk tillväxt har skapat:
 
En värld av tomma fasader och bubblor, både kulturella sådana och ekonomiska sådana. 
 
En värld där status blivit viktigare än liv. Yta viktigare än innehåll, kvantitet viktigare än kvalitet, ord viktigare än handling, och fantasi viktigare än verklighet. 
 
En död och ihålig värld *.
 
Ingen värld jag vill leva i. Jag i många år tagit min tillflykt till naturen, där jag upplever mig nyktra till och känna sanningen. 
 
Glöm de stora karriärdrömmarna om du vill hålla dig till sanningen i en sådan värld. Eliten kommer väl att ignorera dig, som en reaktionär, eller kanske som en fanatiker, extremist, eller ännu värre, en galning.
 
Har du lite status, och kan de sociala koderna, kan du vara hur galen som helst (i vissa av våra och kanske även i djurens ögon), och slippa galenstämpeln, ty status är viktigare än liv. Du kan lobba för saker som leder till ekocid, utan att få galenstämpeln, om du har lite status, och vet hur man för sig i maktens korridorer. De sociala koderna är allt, viktigare än livet självt. 
 
Kulturen i Sverige håller på att ruttna inifrån och ersättas av pur status. Man kan studera detta i poesiantologierna med de "bästa" svenska dikterna genom historien. Man ser hur lyriken hade sin höjdpunkt med nationalromantiken i slutet av 1800-talet (tänk på Strindberg, Ola Hansson, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt), samt under den tidiga modernismens tid i början av 1900-talet (tänk på Edith Södergran, Vilhelm Ekelund, Bertil Malmberg, Dan Andersson och Pär Lagerkvist). Med modernismens intåg började kulturen sakta åldras och förtvina. Med modernismen, industrialismen och urbaniseringen, tre av kulturens dödgrävare. Kulturens upplösare. Kulturens sakta självmord. Med högmodernismen på 1940-talet (tänk på Erik Lindegren, Karl Vennberg och den s.k. "obegriplighets-debatten") inträdde poesin i sin ålderdom och blev senil. Med postmodernismen/senmodernismen (tänk på Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Stig Larsson och Lars Mikael Raattamaa) "dog" poesin i Sverige, dvs. den på de stora förlagen (Bruno K. Öijer dödförklarade poesin redan på 70-talet). Sedan dess har den etablerade poesin sakta ruttnat inifrån. Blivit mer och mer obegriplig och känslokall (med flera klara undantag, som Andreas Björsten, Peter Lindforss, Göran Greider, Eva-Sina Byggmästar (i "Näckrosön") och Carl Forsberg). Blivit intetsägande, tom och torr, meningslös. Den som vill vara korrekt idag, skall prisa Frostenson och Jäderlund, två av de viktigaste vägröjarna för "språkmaterialismen" (denna poesins yttersta förnedring), trots att få förstår något alls, ja få berörs på djupet. Man berörs istället av statusen, av alla lovord, av hela det litteraturkritiska maskineriet som pumpar luft i kolossala kulturella bubblor och illusioner, på något avlägset sätt länkade till kapitalismens finansbubblor. Det är så det blir när livet går ut ur poesin, då är det mest statusen som är kvar. Poeterna läser status, berörs av status, av det man förväntas tycka om. Dagens poeter skall vara så radikala och hippa, men man kan inte ens ta ställning till vad de säger i sin poesi, ty de säger knappt någonting, de är hala som ålar. Då väljer jag hellre en konservativ reaktionärs dikter som säger något (ingen särskild sympati i övrigt här), för med sådana kan man i alla fall föra dialog, poeten blottar sig, gör sig sårbar. Hellre Carl Snoilskys dikter än Anna Hallbergs. Den senare sysslar med att underminera all kommunikation, med poetiska självmord, kulturella självmord. Men ingen utom kanske Andreas Björsten, Johan Lundberg, retrogardisterna och några få till vågar säga det i offentligheten. Och de blir ibland utmobbade.
 
Ta tempen på ett samhälle genom att studera dess poesi, studera dess poeter, de sköraste och känsligaste kulturskaparna. Att studera svensk poesihistoria med detta i åtanke, är lärorikt, och kan kanske göra att vi lär oss av historien. Men jag har föga hopp om att vi någonsin kommer att väcka de stora förlagen till liv innan civilisationen kollapsar och boktryckarkonsten sakta går förlorad för gott. Det är för mycket prestige och pengar med i spelet. Man kommer nog att erkänna sin bubbla först när det är för sent. Synd, för att erkänna det idag skulle kunna göra kollapsen mjukare, och lindra mycken psykisk smärta, litteraturen är trots allt själens mat och vägvisare (inte lika mycket längre, den var det en gång, idag är den mer underhållning än någonsin, om den alls säger något. De tryckta böckernas gryning på 1500-talet hade inga deckare (de kom först på 1800-talet), då var det den seriösa litteraturen som sålde mest (som andaktslitteratur, biblar och katekeser), idag är det deckarna som säljer mest. Lars Keplers deckare Kaninjägaren var 2016 års mest sålda svenska skönlitterära bok, se här. I den här artikeln står det "Lars Keplers böcker om polisen Joona Linna har sålts i 8 miljoner exemplar i 40 länder"). 
 
 
* jag menar med "värld" ungefär "civilisation", "samhälle".

Något om företaget som institutionell psykopat

"University of British Columbia law professor Joel Bakan describes the modern corporation as an "institutional psychopat"; in the documentary "The Corporation" (2003), he claims that if the behaviour of corporations were ascribed to ordinary people, the latter would be considered to exhibit the traits of antisocial personality disorder."
 
"The environmental ethic inherent in the corporate legal structure could be summarized as "Use resources as fast as possible until they`re gone."
 
(Från Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality" (New Society Publishers 2011, sidan 254)

En bild av civilisationens dumhet

Civilisationens dumhet kan illustreras med följande berättelse:
 
En man i en urfolksstam i djungeln fick för sig att frukterna i djungeln inte smakade gott nog, och började slita tolv timmars dagar för att tillverka konstgjorda frukter i en liten verkstad. År ut och år in slet han så, och tyckte han fick fram frukter som var överlägsna i smak gentemot djungelträdens frukter. De andra i stammen rörde inte hans frukter; de tyckte de smakade konstgjort, ja de smakade helt enkelt kryddad plast. Detta brydde inte mannen sig om, han byggde istället en stor fabrik som producerade hans frukter på löpande band, ända tills han dog av cancer och överarbete, och med honom dog också hela hans industri.

En sammanfattning av det krisläge som mänskligheten befinner sig idag

(Uppsats i ett prov i kursen Biologi 1 för min lärare Conny Håkanson vid vuxengymnasiet Komvux, ABF-huset. Jag fick A i provet. Länkarna är tillsatta i efterhand)
 
 
Mänskligheten är idag i djup kris. Aldrig tidigare i vår historia har vi stått inför så ofantliga utmaningar, inför hotet mot själva mänsklighetens och planetens överlevnad på lång sikt, ett hot som denna gång kommer från oss själva, p.g.a. att vi lever ohållbart, över våra tillgångar, över planetens bärkraft. Vi ser redan effekterna av detta. FN gick 2010 ut med att 150-200 arter utrotas varje dag p.g.a. mänsklighetens ohållbara livsstil. Det kan vara en överskattning, men det säger något om lägets allvar. Vetenskapsmän talar idag om den "sjätte massutrotningen" ("sixth extinction"). Alltså fem gånger tidigare i historien har massutrotningar förekommit av naturliga skäl, denna gången, den sjätte i ordningen, står människan bakom den. Geologer och miljöhistoriker gillar därför alltmer att tala om "Antropocen" istället för "Holocen", för att göra rättvisa åt detta, hur vi t.o.m. förändrar klimatet.
 
En populations storlek beror på hur många som föds, dör, immigrerar och emigrerar. Om det föds fler än det dör, och immigrerar fler än det emigrerar, ökar populationsstorleken. Detta senare har pågått i tusentals år för mänsklighetens del, ja vi har under de senaste 200 åren rentav haft en exponentiell ökning av befolkningen. Idag ökare befolkningen med ungefär 200 000 människor per dag, vilket är oerhört mycket. Vi är idag ca. 7,5 miljarder människor på jorden, vilket jag skulle säga är tio gånger så mycket som det som är hållbart på lång sikt. Vi var ungefär 1 miljard när industrialismen ("cancerfasen") tog vid på allvar i början av 1800-talet. Någonstans dit måste vi röra oss om vi inte ska förstöra denna planet, frivilligt (jag tror inte på tvång här, eller ekofascism). 
 
Varför har vi då blivit så många? Jag tror det har att göra med vår stora hjärna, vår matematiska intelligens, som alltid hittar nya sätt att bygga imperiet större, exploatera mer, utan att kollapsa. Och sedan det faktum att vi inte har rovdjur som är starkare än oss när vi är beväpnade, och att vi därför övervinner alla rovdjur, så att det kan se ut som om vi inte hade några naturliga fiender (lite som elefanten, som bara dödas av människan. Vår övermänniska är väl kollapsen).
 
Vi står idag i en underlig situation, där den s.k. "visa människan" ("homo sapiens") verkar vara den dummaste varelsen på planeten, dummare än t.o.m. bakterier. Alla organismer i naturen förutom människan strävar efter överlevnad, men vad gör människan? Hon sågar av den gren hon sitter på, och det trots att hon vet om det (vet inte våra vetenskapsmän vad vi sysslar med idag?). Så skulle inte en bakterie göra, om hon visste att det hon gjorde var hennes dödsdom. Evolutionen skulle inte gynna ett sådant beteende på lång sikt. Men människan verkar här, genom sin s.k. smarthet, ha segrat över själva evolutionens lagar, verkar det som. Men bara på kort sikt. På lång sikt kommer evolutionen att utkräva sin rättmätiga del. 
 
 

Ett exempel på hur samhället ställer saker och ting på huvudet

Jag har en vän som ständigt har svåra smärtor, och går på smärtstillande. Han får inte de smärtstillande han vill av sin läkare, fast han har kämpat, och han är frustrerad. De som han får är inte tillräckligt effektiva. 
 
Och så har jag en annan vän, som har lungcancer, och som också har svåra smärtor och går på smärtstillande. De är heller inte tillräckliga. Och det som verkligen skulle hjälpa honom, cannabis, får han inte utskrivet. 
 
Jag har för mig att detta inte är ovanligt. Har jag rätt?
 
Detta är hemskt nog, men hemskare blir det när man betänker att psykiskt avvikande människor tvångsvårdas och mobbas på psykiatriska avdelningar för sina avvikelser, och tvingas äta psykmediciner mot sin vilja som de ibland upplever som tortyr (särskilt i början, så var det med mig). 
 
Fattar ni? Människor som verkligen lider, får inte adekvat medicinering som kan stilla deras smärtor, fast dom kämpar för att få dessa med sina läkare, medan människor som inte lider, utan bara är psykiska avvikare, tvingas äta mediciner som plågar dom, fast dom kämpar allt dom kan emot dessa gifter, för rätten att inte bli nerdrogade och torterade av dessa gifter. 
 
Saker och ting är på huvudet, alltså. 
 
Den som inte av detta upptäcker civilisationens ruttenhet och korruption, kommer nog aldrig att vakna. 

Det fulaste sättet att exploatera en slav

Det fulaste sättet att exploatera en slav är att hjärntvätta honom till att tro att han är fri i den mån han utför dina befallningar - såsom civilisationen gör med människorna idag. 

Sverige är inte ett så fritt land som man skulle kunna tro. Om rätten att bestämma över sin död.

"Slutet av 1700-talet var också den tid då slaveriet och slavhandeln var som starkast. Europeiska slavhandlare, plantageägare och kolonialherrar gjorde sig förmögenheter på andras blod. Verksamheten genomsyrade en stor del av dåtidens ekonomi och stimulerade även affärerna för skeppsbyggare och tillverkare av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris (ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta). (ur Christian Azars bok "Makten över klimatet", Bonniers 2008, min kursivering)
 
Gissa vad detta påminner om? Jag ska svara: den nutida psykiatrin. Först tvingar samhället en att vara med i samhällets karusell, med hot om fångenskap om man avviker från den psykiska normen, och sedan, när man brutit mot psykiatrilagen, och sitter tvångsvårdad, men inte vill vara med på denna fångenskap, och vill hoppa av livet som det enda sättet att göra uppror (eller för att man sårats så av samhället), då tillåts man inte detta, utan hindras från självmord genom tvång från psykiatrins sida, t.ex. blir man tvångsmatad med dropp om man vill begå självmord genom att sluta äta, eller man berövas alla redskap att ta sitt liv med. Detta är den yttersta förnedringen av en människa, det yttersta frihetsberövandet - har man inte rätt till att bestämma över sin död, då är inte ens övriga frihet värd pappret det är skrivet på. Att tvinga någon att leva i en tortyrliknande existens i långa tider (t.ex. tvångsmedicinerad med hemska mediciner eller med djup depression/svår ångest), och hindra den från att hoppa av livet när den inte ser någon utväg, måste vara det ultimata brottet, det ultimata frihetsberövandet, den ultimata slavdriften. Var aldrig med på något sådant, käre läsare, jag ber dig, för de plågades och de sköras och utsattas skull! Var och en borde själv få bestämma över om deras liv är värt att leva, även de psykiskt sjuka, ja särskilt dessa, vilket t.ex. psykiatriprofessor Thomas Szasz framhävt. Vilka annars? De är ju de psykiskt sjuka som drabbas mest av det psykiatriska förbudet mot självmord, det ses inte lika strängt på fysiskt sjuka som begår självmord (då talas det om det som eutanasi, inte som självmord), men det krävs av de psykiskt sjuka att de lider hur mycket som helst. Att en som lidit (psykiskt) outhärdligt i många år inte har rätt att begå eutanasi, är för mig ett ohyggligt mysterium, som avslöjar baksidan av vår civilisation. Vi tycks offra våra medmänniskor på lidandets altare bara för att upprätthålla våra vidriga regler, som inte har något sinne för livets komplexitet och nyanser, för moralens komplexitet. Vi verkar vara besatta av det kristna budet om att inte dräpa, och blundar för det outhärdliga lidande som vissa av oss bara inte klarar av. Vi ska visserligen göra allt för att lindra lidande och förebygga självmord, men vi måste värna om frihet och människors autonomi in i det sista. Att göra undantag sabbar hela friheten, och gör att vissa av oss nästan inte vågar leva p.g.a. risken att råka ut för outhärdligt lidande som vi inte kan ta oss ut ur, p.g.a. vissa människors regelrytteri. Detta är kärlekslöshet *, som en läkare sade om sina kristna motdebattörer med emfas i en debatt om eutanasi på Almedalsveckan. Varför är outhärdligt psykiskt lidande mindre värt än sådant fysiskt lidande? Jag är ett exempel på en som lidit outhärdligt psykiskt, då tanken på självmord var det enda som kunde trösta mig, och jag vet hur hemskt detta lidande kan vara. Kanske det är just därför jag försvarar den allmänna rätten till eutanasi både för psykiskt och fysiskt sjuka. Jag tror också att blotta förekomsten av psykiatrisk tvångsvård kan driva psykpatienter in i döden, då de inte klarar av detta skräckinjagande maskineri, med sina ofta (särskilt i början) vidriga mediciner. Jag tror att flera av mina psykiskt sjuka vänner som begått självmord, har gjort detta bl.a. p.g.a. psykiatrins obarmhärtiga metoder. Jag har personlig erfarenhet av dessa. Vi bör behandla psykisk sjukdom med respekt, med dialog, öppna samtal, terapi, kommunikation, kort sagt med kärlek, inte med tvång och brutal makt, såsom jag ofta mött i psykiatrin med mina tio tvångsinläggningar på sinnessjukhus. Och vi bör inte ha detta fascistiska förakt för allt psykiskt avvikande, utan vi bör bemöta psykisk sjukdom med ett öppet sinne som vill lära sig om sjukdomen, inte isolera den och patienten, inte stöta den ut ur gemenskapen, såsom sker nu. Dialog är den viktigaste faktorn här, såsom det finska psykiatriprojektet "Open dialogue" har visat med framgång. 
 
Och överhuvudtaget när det gäller självmord, bestämmer man inte över sin död, bestämmer man inte heller över sitt liv, hur mycket man än inbillar sig att man gör det, och samhället tjänar bra på denna inbillning, som får oss att lydigt ställa in oss i leden. Vår frihet idag är som att välja mellan Coca-cola och Pepsi i kiosken. Vi är helt enkelt tvungna att vara med i karusellen för att överleva psykiskt och fysiskt. Ingen stat berövar oss rätten till att bestämma över vår död utan att även beröva oss rätten till att bestämma över vårt liv. Sverige är inget fritt land, som en aktivist ville påstå i ett evenemang på Almedalsveckan. Det är bara fritt om vi jämför med Kina och Nordkorea. Men jämför vi med de vilda urfolken i Amazonas, så är läget förtvivlat, vi är pengarnas slavar, och tvingas in i jobbkarusellen för att kunna få lite pengar. Själv lever jag på 800 kronor i månaden därför att jag inte vill jobba. Det blir till att bo i skogen i en grotta (visserligen sover jag också hos min flickvän Titti, men jag bor inte hos henne officiellt) och gå till matutdelningar i kyrkor för att inte svälta. Och nästan alltid måste jag höra på kyrkornas predikan för att få mat. Ett lidande för själen, men ett måste för att få i mig mat. Jag förstår väl, p.g.a. mina många år med hemlöshet och utanförskap (som bl.a. alstrat min psykiska sjukdom) varför så många jobbar, med sånt de inte tycker om. Det är tungt att komma utanför allt. En basikomst skulle underlätta rejält för många, och jag sätter mitt hopp till en sådan. 
 
Vi närmast tvingas av samhället att vara ärkeindividualister och göra karriär, eftersom urfolkscommunityn världen över systematiskt slås sönder och civiliseras, och eftersom våra egna urfolk i Stockholm försvunnit (assimilerats i civilisationen) för långt över tusen år sedan. Vad är det för en frihet? Frihet finns endast i gemenskap, ensamhetens frihet är illusionär. Att vara fri att tävla med andra och erövra maktpositioner är ingen frihet. Friheten finns i samarbetet, i att leva ut genom andra. Trädet lever ut genom alla sina blad och grenar, och på samma sätt lever människan ut genom sina medmänniskor. Individualism och karriärism bara bygger murar mellan oss och medmänniskorna. Sverige är inget fritt land eftersom vi dödat community-känslan bland folket i stort. 
 
 
* "incarcerating people only because they happen to think their lives are not worth living or because they have attempted to end their own lives is a form of authoritarianism and despotism. In the case of people who have only thought about (not attempted) suicide, it is imprisonment for mere thought-crime similar to that illustrated by George Orwell in his novel 1984." (Lawrence Stevens, J.D. i denna artikel)

Ensamhet i en överbefolkad värld

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

Manifestationen för biologisk mångfald igår. Och något om Andris Fågelviskare

Igår var jag på en manifestation för biologisk mångfald på Norrmalms torg i Stockholm kl. 18-19. Vi var samlade ungefär kanske sextio, sjuttio personer. Samtidigt firade stockholmarna guldet i VM i ishockey på Sergels torg. Föga förvånande var det mycket mer människor på ishockeyeventet än på vårt.
 
Vår manifestation inleddes med att Samuel Jarrick, operasångare och miljöaktivist, och den som drar Klubb Artivist, inledde med att sjunga Evert Taubes sång "Änglamarken". Sedan hölls det några tal, och några poeter läste upp sina miljödikter, såsom Jonas Gren och estradpoeten Rebecka Le Moine. Den bästa dikten var en dikt på "biologisk mångfaldiska" av en kvinna vid namn Lovisa Larsson, poet och skogsaktivist från Tiveden, en dikt som överflödade av djur, det riktigt kryllade av djur i dikten, i varje mening. Jag tyckte mycket om den.
 
Men kvällens höjdpunkt var Andris Fågelviskare, en ung kille på 25 år, som härmade fåglars läten. Han var alldeles suverän på detta, det var precis som riktiga fåglar, han visslade fåglars läten! Det var nästan overkligt. (Hör honom härma fåglar här. Han kan ungefär 120 fåglars läten) Sista lätet var en tupps gal-läte, även det suveränt framfört, och när han framfört det, sa han "Dags att vakna!" Och sen sade han att det är många som sover, vilket det faktum antyder att det är många fler som samlas på Sergels Torg för att fira ishockey-VM-guld, än som samlas på vår manifestation för själva livets bevarande. Sen sa han att ishockeyfansen beundrar falska hjältar, i ett påhittat spel.
 
Jag pratade med Andris både före och efter manifestationen, och det visade sig att han är en anarkoprimitivist som är med bland de som driver föreningen Naturliv i Järna, med folk som tidigare varit med i Urvision (som lagts ner). Han är hemlös, backpacker. Han hade en stor fjäder i sitt rastahår.
 
Jag kände så igen mig i Andris, det var som om jag hittat medlemmar i min klan. Jag ser fram emot att möta honom igen, och connecta med anarkoprimitivister från Naturliv. Vi anarkoprimitivister är dåliga på att organisera oss, kanske för att vi ser livet inte som en organisation, utan som en organism. Vi har inte sinne för det mekaniska, utan vi vill att allt ska vara levande och organiskt, såsom det är i naturen. Mötena människor emellan ska vara spontana och organiska, inte styrda och organiserade uppifrån.
 
Andris gjorde djupt intryck på mig, inte minst det han sade om att han tillbringar mycket tid i skogen. Han har även haft skogsretreater på tre dagar, då han bara är i skogen, spårar djur och lever med djuren där. Jag fick lust att själv gå på en sådan ensam retreat i skogen någon gång, kanske nästa höst. Andris bekräftade något i mig, bejakade anarkoprimitivisten i mig. Jag är svältfödd på sånt, jag har inte många anarkoprimitivistiska vänner i Stockholm. Jag söker min klan, och genom Andris har jag fått några dyrbara kontakter i den vägen.
 
När jag berättade åt Andris att jag släppt ut en massa djur i Spanien (särskilt i Orgiva), sa han att han, när han går förbi hästar i inhägnad, får lust att släppa ut dom. Hästar ska inte vara instängda, de ska vandra fritt i naturen. Detta är så sant att man kan gråta. Även här bekräftade Andris något inom mig, något som jag skämts över, det att jag släppt ut så många djur i mitt liv. Jag har flera gånger tänkt att det var fel, men när jag hör Andris, så kanske det inte var så fel som jag har trott. Man behöver inte vara ekofilosof för att komma på tanken att det är något djupt förnedrande att vi ska stänga inne varelser så att de bara ska tjäna människan (och ännu värre är att stänga dem inne enbart för människornas nöjes skull, till skillnad från forna tider då djuren ofta var till verklig nytta, då vi verkligen behövde dem i jordbruket). Det är inte bättre än slavdriften med de svarta i Amerika, och en gång ska vi komma att förkasta detta lika silverklart som vi nu förkastar slavdriften med de svarta i Amerika.
 
 

Tänk om naturen är "himlen" * och civilisationen "helvetet"?

Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?
 
På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar. 
 
En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.
 
Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.
 
Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.
 
Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda. 
 
Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).
 
Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet. 
 
 
* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.
 
(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.
 
(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr. 
 
(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden. 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0