för naturens skull

Jag och Titti har på sistone plockat massor av goda päron från marken i Centralbadets park vid Drottninggatan i Stockholm, det kryllar av dem på marken, och ingen verkar bry sig om dem, precis som ingen verkar bry sig om äpplena från de många halvvilda äppelträd som ingen sköter mer och som vem som helst får äta av, som man kan hitta runt omkring i Stockholm. 

 

Kan orsaken till att ingen verkar bry sig om dessa päron, vara att folk i Stockholm liksom inte lever på den nivån där det är möjligt att lägga märke till dessa päron och uppskatta dem, de lever inte rotade i materien och "the basics", utan istället i en alternativ verklighet, en bubbla i skallen, uppumpad av media, där man har för mycket att göra, får för många intryck, har för mycket mat, ser för mycket på TV, har för många prylar, har för mycket av allting. De hinner helt enkelt inte med det som sker på gräsrotsnivå, de ser inte det, deras mål är något annat; storhet i denna världen. 

 

Trist, detta. Men det positiva med det är att det faller så många smulor från de rikas bord, när de har för mycket mat. 

Nu ska ni höra något lustigt. 

 

När jag studerade teologi i Åbo, vid teologiska fakulteten där (jag studerade i två och ett halvt år), hade vi ett kafferum för teologiestuderandena, som kallades "mysrummet" (de har ett sånt ännu idag). Jag skulle snarare kalla rummet för "klagomuren", för där satt man och klagade över hur tungt det var med grekiskan och hebreiskan och det ena med det andra, men mest satt man och pratade smörja och vilade sig från allt. 

 

Men klagandet över grekiskan och hebreiskan och annat tungt inom studierna har nästan blivit tradition för Åbo Akademis teologiska studenter, det har liksom skapats en slags typiskt mysrumsmanér, en ton som är typisk för mysrummet. 

 

Men aldrig har jag hört någon säga att det är något som är fel med teologiska fakultetet, att de tunga studierna liknar mentalt slaveri, att det är fel att pliktläsa för att göra karriär i Babylon, utan läsandet ska vara en lust som man gör för att komma vidare i sin andliga utveckling. 

 

Inte ett knyst om sådant. Det verkar som om dessa tankar aldrig flugit in i teologiestudenternas skallar. 

 

Men jag lämnade studerna på hälft, bl.a. annat för att jag upplevde att de dräpte min naturliga läslust. Jag började förknippa böcker med plikt och måsten och träldom, istället för de djupa lustupplevelser jag hade haft med böcker i min barndom och tidiga ungdom. Och det förhållandet till böcker kom också tillbaka efter att jag slutat med studierna, och nu är det återställt sedan många år. Fast så djup lust till böcker som jag hade i barndomen kommer jag väl aldrig mer att få. 

Får jag svara vad min är (du kan berätta om din i kommentarsfältet)? Det är de upplevelser jag hade när jag 2005 dansade barfota (springande, i nån sorts "springdans") till min mp3-spelares romantiska låtar i Kråkkärssskogen (Varissuoskogen) i utkanten av Åbo, där jag bodde under min  teologiska studietid 2004-2006. De upplevelser jag hade med skogen och musiken, där jag kom i kontakt med min barndoms sagolika skogsupplevelser, lade grunden till hela min kommande naturmystiska ekofilosofi och "karriär" som tiggarmunk i min egen munkorden, Den Heliga Naturens Orden. 

 

Men om jag ska välja en upplevelse från denna tid som barfotadansare i skogen, som var höjdpunkten, var det nog det jag upplevde natten då jag firade mitt och Naturens bröllop, en sommarnatt 2005, då jag tog en liten tall i Kråkkärsskogen till äkta, som min invigning i troheten till Naturen. Det var en symbolisk handling, och min lilla tall fick representera Naturen. Jag köpte en guldring och gjorde en ring åt tallen av guldpappersband.

 

Men det som gjorde outplånliga intryck på mig, var när jag den natten hörde på Edvard Griegs sång "Solveigs vuggevise", bland andra sånger och klassiska musikstycken (jag hade planerat allt i förväg). Den sången gav mig känslan av att vara som ett spädbarn i Naturens famn, och Griegs sång var Naturens egen röst, Naturen som vaggade mig till ro i sina armar. 

 

Jag var så mycket mer romantisk förr i tiden, psykmedicinerna har dräpt mycket, men jag känner att jag fått lite tillbaka i takt med nedtrappningen av mina mediciner, något som kan studeras i mina dikter, som fått mera känsla efter hand. 

 

 

 

 

Låt säga att robotbyggarna bygger en robot som är smartare än människan, med hjälp av artificiell intelligens, något som t.ex. Sam Harris, Nick Bostrom och Max Tegmark (alla ansedda som superintelligenta) tror kommer att hända. Roboten blir sedan vetenskapsman. Vad gör robotbyggarna och vår superintelligenta trio om roboten kommer till konklusionen att vi håller på att förstöra naturen, och att vi, om vi ska ha en chans till räddning, måste avveckla civilisationen och återgå till naturen?

Daniel Quinn (han gick bort i år, hedrat vare hans minne!) försvarar i boken "The story of B" (1996) att människan ska få jaga med att vegetariska arter är lika våldsamma som sådana som jagar. Men här har han inte tänkt riktigt efter. Urfolk som jagar dödar bra många fler djur än schimpanser gör, dessa senare dödar högst några myror, insekter och smådjur en sällan gång ibland, och så kan de någon ytterst sällan gång mörda någon i flocken. Bråkar gör de säkert lika ofta som människan. Men är det det att jagande urfolk dödar andra djur och inte varann, som gör dem lika lite våldsamma som chimpansen, enligt Quinn? Är andra djurs liv mindre värt än de i den egna flocken/stammen? Jag tror inte det, och det är väl därför jag kommer till en annan konklusion än Quinn; vi blev mer våldsamma när vi började jaga, och gick emot vår tidigare relativt fredliga apnatur, evolverad fram i milliontals år, organiskt. Vad var det som fick oss att börja jaga? Inte evolution, utan att vi lämnade vårt urhem djungeln, där vi ännu kunde leva som chimpanser på frukter, saftiga stjälkar och nötter. Och vad fick oss att lämna djungeln för ungefär tre millioner år sedan (uppgift från Paul Roberts bok "The end of food", 2008, se här)? Inte evolution, utan klimatförändringar, och ett behov av att expandera istället för att begränsa oss som svar på dessa olyckor. Till slut, för ca två millioner år sedan (se artikel om det här), började vi offra andra djur istället för oss själva för att kunna överleva utanför djungeln, vi började jaga istället för att begränsa vårt barnafödande så vi kunde fortsätta livnära oss på den sinande maten utanför djungeln, som sedan länge kommit att innefatta även as, vi var bl.a. asätare innan vi började jaga. Jaktens födelse hos människan är, enligt min ekofilosofi, tillsammans med lämnandet av djungeln, det egentliga "syndafallet", som fick oss att gå emot vår natur, den som vi evolverat naturligt till (vi har ännu inte lyckats lura denna natur, och skaffa oss huggtänder genom evolution! Trots miljontals år av köttätande och jakt! Och vår kropp säger också ifrån vid för mycket köttätande, vi får alla möjliga sjukdomar som inte lejonet får! Se en medicinprofessors uttalande om detta, här). Att vi gått emot vår natur i flera miljoner år har gjort oss grymma och hårda till sist - den "civiliserade" människan uppstod. Så grymma att vi dödar djur på löpande band i väldiga djurfabriker (koncentrationsläger!) för att göda feta amerikanare, och plågar minkar och rävar med livstids isoleringsceller (små burar). Allt detta började med jakten, jakten gjorde oss grymma till sist. Jag upplever inte lejonet som grymt, hen måste jaga, och hen har aldrig gått emot sin egen natur, hen har evolverat till köttätare i miljontals år, har inget syndafall, och har heller inte erövrat världen och lagt den under sig som en diktator, som människan. Men när någon blir jägare och köttätare som inte ska vara det, då kan det uppstå störningar i ekosystemet, som människan är ett bevis på, inte minst om denna varelse är utrustad med en överutvecklad matematisk-logisk-analytisk intelligens, och har händer. Quinn menade att jakten gjorde oss mer intelligenta än aporna, och att jakten möjliggjordes av denna "större" intelligens, vilket spårningen av byten visar, men jag menar att Quinn klumpar ihop all sorts intelligens, som om människans speciella sorts intelligens, det människan är bra på, vore måttet som allt ska mätas med. Jag menar att människan bara utvecklat en sorts intelligens, den matematisk-logisk-analytiska, in absurdum, och låtit bli de andra sorterna, där andra djur kan vara långt bättre än oss. Tänk på hundarnas speciella sorts instinktiva luktintelligens, eller den intelligens som får myrorna att samarbeta och lyckas bygga myrstackar. De icke-mänskliga djuren verkar vara långt bättre än människan på all sorts instinktiv intelligens, där man är ett med sig själv, ett med sin natur, och ett med omgivningen. Vem har sagt att dessa intelligenssorter är mindre värda än den matematisk-logisk-analytiska intelligensen, den som lärde oss jaga? Jag skulle snarare säga att den främsta intelligensen är den som får en art att bli maximalt nyttig för ekosystemet och biodiversiteten, och den som lyckas anpassa sig till miljön bäst, och där är dagens människa den yttersta förödelsen, det intelligensmässiga bottennappet. Och detta började med jakten och den därav följande expansionen över hela jordklotet (vi lämnade Afrika för två millioner år sedan, samtidigt när vi började jaga, se här). Vi borde ha nöjt oss med vår sanna ekologiska nisch, vårt "paradisiska" urhem, djungeln, det hade varit den sanna intelligensen, och denna intelligens kan inte mätas med några IQ-tester, ej heller i jaktprestationer. Men vi silade myggen och slukade kamelen, som så många gånger senare. 

För att överleva utanför djungeln var stenålderns jägare-samlare tvungna att bli mästare på att spåra byten. För att överleva andligen utanför paradiset idag, dvs. i civilisationen, är man tvungen att bli mästare på att spåra "Gud". Spår som blir allt sällsyntare i städerna. Hundarna och gatuduvorna finns förvisso, likaså alléträden, buskarna och sparvarna i dem, men ensamheten bland människorna, bristen på "Gud" bland dem, kan leda till andlig svält och död, dvs. att man blir som alla andra civiliserade, en "babylonmänniska", en naturförstörare och indirekt en djurplågare. Jag vet om folk som "dött" andligen av andlig svält, hippien som givit efter och skaffat vanligt jobb och bil. Ett råd i hur man spårar "Gud"; hen finns på bottnen, i undergroundlivet, stundom föraktad och stundom försmådd av de civiliserade människorna. En insikt grundad på bitter erfarenhet. Sök "henom" där. 

Panpsychismen (läran att all materia har medvetande) överbryggar dualismen ande - materie, och gör att vi inte tvingas välja antingen anden eller materien, antingen spiritualism eller materialism. Detta senare har varit en plåga för filosofer genom historien, och har lett dom vilse mången gång. 

 

Beaktansvärt är att den store filosofen Bertrand Russell, var panpsychist. 

 

De civiliserade ateisternas inre verklighet idag, deras psykiska bubbla åtskild från materien och naturen, är bara en sekulariserad version av de kristna fundamentalisternas andevärld genom historien, som också varit frikopplad från materien och naturen. 

 

Och så tror de civiliserade ateisterna att de är så upplysta och befriade från all religion! De är andliga fadermördare som har förnekat sin koppling till historien. 

 

Bättre vore att omfamna våra förfäder och erkänna vår bundenhet till historien, och sedan med ett klart historiskt medvetande ta avstånd från det som är fel hos våra fäder - utan att "mörda" dom, utan att förneka vårt arv från dom. 

Naturbarnet och dess kamp mot en förtryckande civilisation är ett tema som går igen i otaliga filmer och böcker genom historien. Jag ska nu fokusera på filmer. Tänk på filmer som "Heidi", "Sound of Music", "Robin Hood", "Tom Sawyer och Huckleberry Finn", "Djungelboken", "Tarzan" och "Min onkel" (Jacques Tatis film).

 

Av svenska sådana filmer har vi främst Astrid Lindgrens "Emil i Lönneberga", "Pippi Långstrump", "Vi på Saltkråkan", "Bröderna Lejonhjärta", "Mio min Mio" och "Barnen i Bullerbyn".

 

Kommer ni på fler?  

 

Har ni lagt märke till att naturbarnsfilmerna idag ofta blivit så apokalyptiska? Jag menar de civilisationskritiska filmerna med hjältar som försöker rädda världen och återvända till naturen? Filmer som The Matrix, Sagan om Ringen och Avatar? Dessa tre är väl de mest kända. Jag såg t.o.m. en nästan apokalyptisk Bamsefilm en gång.

 

Den mysiga, idylliska romantik som fanns i gamla naturbarnsfilmer är inte så vanlig längre. Och domedagsfilmerna från Hollywood är legio.

 

Detta kommer inte av ingenting. Det är en reaktion på vår samtid.

(Egen melodi)

 

Nu spinner solen sitt ömma nät

av guld kring allt som andas.

Nu vandrar vinden med lätta fjät

mot ännu en ljuv dag som randas.

 

Förväntansfullt som i barnaår

jag går för att möta solen,

med bara fötter och tovigt hår

och sällsamma hjärtefiolen.

 

Högt upp på kullen jag styr min färd,

där utsikt ges mot Kanaan.

Där skall min lilla, min lilla värld

få spela med svanen och tranan.

 

* * *

 

(Kanaan var ett namn för Israel, "det förlovade landet", i Gamla Testamentet)

Youtubefilmen "Why everything will collapse" är en bra kort sammanfattning av läget.

Igår såg jag en av dessa stora anomalier som man ibland ser, och som talar om hur absurd vår civilisation blivit. Jag har sett honom en gång förr, med samma plakat runt halsen som igår, där det står att myndigheterna torterar honom med fjärrstyrd teknologi som läkare opererat in i hans huvud. Jag hälsade på honom denna gång, och frågade om han hade låtit sitt huvud fotograferas (jag menade röntgen och sånt) för att se om det verkligen fanns någon sådan teknologi inopererad i hans huvud, ty det hela lät så konstigt. Han sade att han försökt allt, men läkare och polis hindrar honom från att fotograferas, han har sökt hjälp även utomlands. Jag bad honom att inte ge sig, ty vare sig han inbillade sig teknologin (som liknar på vad en av mina vänner upplevt), eller det verkligen var som han trodde, skulle han vinna på att låta huvudet fotograferas. Men att han möter sådant motstånd när han söker hjälp, säger något om vår civilisation. Det är ett fruktansvärt brott att låta bli att fotografera denna mans skalle med röntgen, oavsett om han är galen eller inte. Är han galen, kan han ha stor nytta av att se på fotografi att han inbillat sig alltihop.

 

Tydligen avfärdas han bara som en galning och rättshaverist, en konspirationsteoretiker.

 

Samma likgiltighet har jag upplevt själv från psykiatrins sida, ja från hela samhällets sida. "Galningar" tas inte på allvar, och man låser in dem, isolerar dem och plågar dem istället för att vänligt tala dem till förnuft igen, och ingenstans får man så lite samtalshjälp som i psykiatrins fängelser. Jag tror denne man råkat ut för denna samma kyla. Hur det än förhåller sig med hans historia, är han en anomali som säger mycket.  

"nu stiger på lena vingslag

tystnaden klar och stor"

 

(Vilhelm Ekelund, (1880-1949) i dikten "Idyll" II, s. 33 i diktsamlingen "Vårbris", 1900)

 

 

Jag älskar Vilhelm Ekelund så, att jag skulle vilja ordna en Vilhelm Ekelund-afton när hans verk blir fri från copyright nästa år, dvs. den 3.9. 2019. Jag tänkte återvända från luffen då, och vara en tid i Stockholm då. Om du som läser detta är Vilhelm Ekelund-älskare och skulle vilja vara med och ordna denna afton, låt oss samarbeta om det när den tiden kommer!

Blomman är en atom som vecklar ut sig så att vi kan se atomens inre paradis. Blomman är, i all sin ringhet, en nyckel till att förstå tillvaron (en tolkningsnyckel, precis som Jesu försoningsdöd enligt den kristna myten är en tolkningsnyckel till hela kosmos). En av de viktigaste tolkningsnycklarna, kanske? I den ser vi att naturen är paradisisk. Alltid när vi lämnar naturen i fred, utan att skända den, kommer det till sist skogar, ängar och till sist blommor på det. Det är som om naturen absolut vill bli blommor, blommor är dess yttersta konsekvens.

 

Kan du föreställa dig en blomma komma till helvetet efter dess död? Eller dess själ sluta existera, förintas totalt? Den är för paradisisk för sånt. Det går stick i stäv med dess ljuvliga väsen, som liksom är en överjordisk skönhet, som tillhör "andevärlden". Den är motsatsen till helvete och förintelse, den är det rena paradiset.

 

Hav tröst, o människa, även du är en blomma, även du är innerst inne samma slags atom som vecklar ut sig i blomman.

Föreställ dig att du ser tillvaron ur ett rådjurs perspektiv. Plötsligt blir tillvaron liksom upp-och-ner. Skogen blir ditt hem, din fristad, ditt livsutrymme, och staden blir något främmande, stundom ett hot, något att akta sig för. Tidigare var det tvärtom.

 

Detta perspektivskifte sker också den dagen man blir hemlös. Man kommer liksom in i rådjurens verklighet, skogen blir då ofta ens fristad och ens skydd, där ingen jagar ut en. Och människorna och staden blir ett allt större hot desto djupare man går in i hemlösheten; poliser och väktare blir ett hot. Tidigare var de ens skydd.

 

Fråga dig själv; vilket av dessa perspektiv är sannare, mer troget verkligheten?

“The greatest change we need to make is from consumption to production, even if on a small scale, in our own gardens. If only 10% of us do this, there is enough for everyone. Hence the futility of revolutionaries who have no gardens, who depend on the very system they attack, and who produce words and bullets, not food and shelter.”

 

(Bill Mollison, grundare av permakulturen tillsammans med David Holmgren)

Kvinna i England tvångsvårdad på psykiatriskt sjukhus för att hon kritiserat 5G- och Wifi-strålning, och menat att de skadar hälsan. Läs artikel om det här. Påminner om Sovjets politiska martyrer på sinnessjukhusen. 

 

Men det är inte bara England. De flesta tvångsvårdade i Sverige borde inte vara där, och en hel del är ren åsiktsförföljelse, straff för tankebrott, ren politik (allt är egentligen politik). Det är min erfarenhet, som erfaren tvångsvårdspatient. 

 

Här kan du läsa vad Strålskyddsstiftelsen anser om 5G. Och här vad de anser om Wifi.

 

Jag är inte insatt i ämnet, men som djupt misstänksam mot teknologi, kan du gissa var jag har mina sympatier. Bara att förekomsten av cancer har exploderat under de senaste sjuttio åren, under den tid då superhögteknologin, den trådlösa teknologin och datorteknologin utvecklades, borde få oss att tänka efter. Sedan 1960 har cancerförekomsten ökat med 75 % (jag tror uppgifterna gällde Sverige), alldeles hisnande. Se en artikel om det här. Jag tror denna ökning har många orsaker, men föroreningen av vår planet (strålning är en sorts förorening) tror jag spelar en stor roll. 

 

Bara det att mobilstrålning bidrar till bidöden (se artikel om det här) visar att trådlösa nätverk måste innebära stora risker även för människor. Det är starka saker det handlar om.

Om det är så som Jesus säger i Matt. 20:25-28 *, att det är den som tjänar mest som är störst, då kan det kanske hända att den sanne kungen i Sverige är en liten mops (mopsen är en hundras, en av de gulligaste jag vet) på gatan i Stockholm, som råkar vara den som haft det mest tjänande sinnelaget av alla varelser i Sverige, kanske det är en som får vänta ensam hemma i lägenheten i åtta, nio timmar varje vardag, och som i gengäld älskar alla den möter med en överflödande kärlek och en naturlig lust som får hippien att blekna. Det är den som älskar och tjänar mest som har mest av den sanna makten, dvs. makten att göra världen bättre.

 

Det finns två messiastävlingar i världen, om man ska gå efter vem som är den sanne messiasen eller kungen (messias betyder ungefär kung på hebreiska, bokstavligen "den smorde", man smörjde ju kungar i Gamla Testamentet), den ena är tävlingen om vem som härskar mest, och i den tävlingen är alla politiker involverade upp till hakan, den andra tävlingen är om vem som tjänar mest, och där menar jag att hundarna kommer rätt högt, men korna, burfåglarna och vissa andra domesticerade djur har jag också höga tankar om. Någonstans där måste väl den ädlaste varelsen finnas, om man nu kan tala om något sådant. Kanske man hellre bör tala om ädlaste domesticerade djurarter eller raser, ty domesticerade varelser inom en djurart eller ras kan vara rätt lika i godhet! 

 

I den första messiastävlingen vet man alltid vem messiasen eller kungen/härskaren är, vare sig det är en president, statsminister eller annan härskare. Det vet man aldrig i den andra tävlingen. Där råder den stora anonymiteten, och den hålls helig. Ty där är den arketypiska psykosen att tro sig vara messiasen/härskaren, ty då kommer man automatiskt att bli med i den första messiastävlingen, inte den andra. I den andra ligger messiasskapet just i att man avstår konsekvent från alla makt- och messiasanspråk, som är maktanspråk. Tyvärr är våra politiker med i en tävling där messiaspsykosen är satt i system, och där man aldrig straffas för att göra härskaranspråk, som president eller statsminister (statsministern är den med mest makt i Sverige i praktiken). Men om du är bland dem i den andra tävlingen, tjänartävlingen, på botten av makthierarkierna, och du råkar flippa och tror att du är Jesus reinkarnerad eller nåt sånt, p.g.a. en så djup enhetkänsla med naturen/gudomen, då är inte vägen lång för dig att hamna raka vägen till psykiatrisk tvångsvård. Sveriges statsminister kommer aldrig någonsin att hamna i tvångsvård för att han anser sig vara den främste härskaren i Sverige i praktiken, inte bara genom att tro sig vara det, utan även genom att brutalt förgripa sig på alla sina underlydande som regeringschef, vilket varje statsminister i Sveriges historia systematiskt har gjort, genom att vara med och stifta fruktansvärt förtryckande lagar, vilket många av våra lagar faktiskt är. Du blir aldrig tvångsvårdad för en sådan messiaspsykos, men om du är helt okänd, och står på bottnen av samhället, som t.ex. en psykpatient, utan större mänskliga rättigheter, och du känner dig så ett med det den sanna, andra messiastävlingen handlar om, dvs. går så långt i tjänande av alla varelser att du flippar och tror du är messiasen, om än för aldrig så kort tid, ja då kan du räkna med månader i fruktansvärda psykiatriska fängelser, vars grymheter jag har räknat upp flera gånger på denna blogg, och inte behöver nämna nu. 

 

Sådant är Sverige. 

 

Ve dem som är med i den första messiastävlingen, de går miste om så mycken glädje, och saliga och heliga är de som är med i den andra, de skall vara de första att "uppstå från de döda", det Bibeln kallar "Den första uppståndelsen", Uppenbarelseboken 20:6 (1), vid Jesu återkomst, dvs. Naturens återkomst, de som skall glädja sig mest över den, som kalvar som släpps ut på vårbete. 

 

Den andra messiastävlingen känns inte som en tävling, ty där vill man inte bli störst. Det är en paradoxal tävling, ty man vill där att andra är heligare än en själv. Det är den sannaste glädjen, att kunna glädja sig över att andra är andligare än man själv, och tjäna de andra så att de ska bli andligare än en själv. Kärleken har en tendens att glädja sig över det rätta utan avund, och känna andras helighet inte som ett hot, men som en befrielse, en hjälp att själv snabbare komma till upplysning. Därav den stora glädjen kärleken har i andras större helighet. 

 

Men detta är på radikal kant med det sätt politiker armbågar sig fram i tillvaron, och hur de ständigt upplever andras framgångar som hot mot ens egen position, och som därför föder fram maktkamper, att man försöker motarbeta de andra, istället för att glädja sig över de andras större helighet och värdighet. 

 

Det är en avgrund mellan Jesu anda och Sveriges statsministers anda, hen som liksom ska representera herradömet i Sverige, messiasskapet i Sverige. 

 

 

* Matt. 20:25-28: "Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

 

 

Jag och många andra varnar för att en ny finanskris är runt hörnet, och David Stockman (former director of the OMB under President Reagan, former US Representative, best-selling author of The Great Deformation, and veteran financier) är en av dem. Han citeras i detta blogginlägg på Peak Prosperity 10.8. 2018 som sägande att "In fact, it (the new financial crisis, min amn.) may be only days away".

"Shale oil is being pumped out of the ground as fast as possible, surprisingly
with no profits to be seen (collectively, the shale oil industry has been a
massive loss-making enterprise so far). Drillers have to pump to simply to keep
the debt and equity that’s already in play in motion. Shale holes aren't being
drilled and fracked because it makes sense, or because it's the right thing to
do at this moment in time; but simply because all of that money printed by the
Federal Reserve had to go somewhere and do something. And right now, it's
flooding into the oil patch.

 

Any sane person should sit back, scan the ratio of mess-to-benefit provided by
shale oil and shout: Stop!  But apparently we “need” the jobs, the
money, the oil Right Now! "

 

(från detta viktiga blogginlägg av Chris Martenson)

Vad är det som händer när en troende kristen "känner Guds närvaro"? Är det bara frågan om illusioner och fantasier, att man bara fantiserar om Guds närvaro ungefär som man i barndomen hade sina snuttefiltar?

 

Jag tror det är långt mer komplicerat och mysteriöst än så. I mystika upplevelser har Guds närvaro varit överväldigande, och ofattbart verklig. Jag tänker t.ex. på nära döden-upplevelser.

 

Som ateist tror jag att den personlige Guden är en illusion. Upplevelsen av den personlige Gudens närvaro är en illusion. Men den är inte bara det, den är bara delvis en illusion. Den är också en upplevelse av något som faktiskt finns; det heliga. Tillvaron är helig, är gudomlig. Men den yttersta verkligheten kan liksom inte uppfattas i annat än myter, den kommunicerar med oss i myter, och det vanliga är att det mytiska språk som den yttersta verkligheten talar till oss med, uppfattas bokstavligen. Det är detta som är det illusionära med gudsupplevelserna, att man inte förstår att de förekommer i en mytisk verklighet.

 

Men myter är inte nödvändigtvis bara lögn och förbannad dikt. Den personlige Guden är en myt, men vad gömmer sig där bakom? Ja, jag skulle säga "Paradiset". Paradiset finns, det gudomliga finns, jag har sett det i Naturen, jag har känt det inom mig själv. Man kan känna Paradisets närvaro i tillvaron, i mystika upplevelser med naturen och djuren. Och i min mikrolivsfilosofi menar jag att det som de troende talar om som den personlige Guden, egentligen är tillvarons, ja naturens innersta, atomernas kosmiska community, och atomernas andevärld, som är paradisisk. Jag har skrivit ett inlägg tidigare om atomerna som Gud, här.

 

Men det är som om att när vi ska uppleva det heliga, kan vi det bara genom att fantasi och verklighet blandar sig, genom att det mytiska blandas med det reella. Kan t.ex. änglar i andevärldsuppenbarelser vara mytiskt upplevda mikrovarelser i vår hjärna? Vi projicerar vår hjärnas mikrovarelser, som talar till oss genom det undermedvetna, på en synbarligen "objektiv" andevärld. Så kan det också vara med "Gud", vi projicerar ut "henom", men vi har "henom" egentligen inom oss själva, som atomerna inom oss själva. Precis som Jesus sade i Lukas 17:20-21; "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.'  Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

 

Så är det också med "Gud". Vi kan inte fånga "henom" eller säga "här är hen", "detta är hen", vi kan inte kodifiera "hens" budskap, ty "hen" bor i varje människas innersta som den personens atomer, och "hen" förmedlar sig till oss enbart genom varje människas egen föreställningsvärld, hennes mytiska fantasivärld. "Hen" kan inte förmedla sig till oss "objektivt", utan enbart genom specifika människor, med deras specifika föreställningsvärld. Ty atomerna finns inte där "objektivt", "där ute", utan bara inkarnerade i olika varelser. "Gud" är alltid inkarnerad, och en andevärld "där ute" finns inte, den är den största och lurigaste illusionen av alla.  

 

Men detta bör varje ateist betänka; upplevelsen av det gudomliga, det heliga, är ett empiriskt faktum genom historien, och det måste vi på något sätt bearbeta i vår filosofi (upplevelser av mirakulösa helanden, märkliga bönesvar och gudomlig ledning är också empiriska faktum, åtminstone i människors erfarenhet). Och inte bara det; vår filosofi förstörs moraliskt om vi inte erkänner det heligas verklighet, att tillvaron, naturen är helig. Vi kommer alltså inte så lätt förbi frågan om "Gud", utan vi måste gå på djupet i frågan, och fråga oss hur vi ska tolka det heliga.

Det var en gång en gigantisk låst psykiatrisk avdelning, som rymde tusentals patienter. Den hade alla karakteristika som vanliga låsta psykiatriska avdelningar har idag; fängelselikhet, tvångsmedicinering med gifter som var så starka och farliga att de i vissa fall drev patienter till självmord, spännbältesläggning (att kroppen binds till en säng så att den knappt kan röra sig) och isoleringscell för dem som avvek för mycket, nästan ingenting att göra för patienterna, TV både här och där, bastu en gång i veckan, stränga rutiner som alla måste följa, inga lås på toaletterna, vårdmöten och permission för patienterna ibland, rökrum för de som ville röka, och att vårdpersonalen satt mest i personalbåset, samt fikade en hel del i kafferummet, och pratade sällan med patienterna.

 

Rökrummet ja. Det var personalens  stora passion. De hade arbetat mycket på det, och ansåg det vara helt väsentligt för patienternas välmående. Ibland reformerades rökrummet, så att det skulle bli än mer bekvämt och mysigt.

 

Styrelsen på mentalsjukhuset röstades fram, och det var ofta de som hade bäst planer på hur rökrummet skulle reformeras, som valdes in. En gång ställde en ung psykiatriker upp som kandidat i valet, med parollen; "barmhärtigheten kräver en gemensam tändare på rökrummet". Tändaren skulle hänga i en tråd i rökrummet, så att ingen behövde bli utan tändare. Den unge mannen blev självklart vald in i styrelsen, och fick viktiga positioner. Till slut blev han överläkare på avdelningen. Merit? Stor barmhärtighet mot patienterna, ty han såg till att rökrummet blev bättre och bättre.

 

Det fanns en psykiatriker i styrelsen som inte var som de andra. Han funderade mycket för sig själv, och tyckte att allt inte stod riktigt rätt till. Han bekymrade sig särskilt över saker som liknade tortyr (så som spännbältesläggning), och en gång på ett styrelsemöte, yttrade han sig om detta. Han sade; "Jag tror vi har glömt det viktigaste; att vi inte ska tortera patienter och driva vissa av dem till självmord med våra psykmediciner."

 

De andra blev ytterligt förbittrade över detta uttalande, "hur vågar du", sade de. "Du har inget att göra på detta sjukhus. Du borde vara patient här."

 

Den kätterska psykiatrikern blev genast avsatt från alla sina positioner, och lämnades arbetslös. Inte länge efteråt blev han tvångsvårdad på samma avdelning som han jobbat på, satt i spännbälte, och kemiskt lobotomerad med tunga psykmediciner. Det ryktades att det var för att han kritiserat den psykiatriska avdelningen han jobbat på.

 

Rökrumsreformerna fortsatte, till slut fixades det fåtöljer till rökrummet, och ett intilliggande rum revs för att utvidga rökrummet. Det var nämligen fler och fler som ville röka, ty rökrummet hade blivit avdelningens "helgedom", så mysigt hade det blivit där. Det skrevs digra avhandlingar om den stora "Reformationen" av rökrummet som hade tagit plats, och en "rökrumsandlighet" utmejslades.

 

Men tortyren fortsatte, bl.a. p.g.a. att behandlingen av den kätterska psykiatrikern satte skräck i alla.

Den västerländska civilisation som har förstört den här planeten, är faktiskt framsprungen ur kristendomen, ur en kristen enhetskultur i väst. Och denna civilisation har fortfarande de centrala delarna av sitt kristna ursprung kvar, det är bara det att den är så historielös att den inte ser dessa förbindelser. Den är en fadermördare från början till slut.

 

Detta borde stämma varje kristen till eftertanke och besinning.

En kort sammanfattning av Bibeln:

 

Först en lång historia av rasism, slavhandel och slaveri, speciesism, kolonialism, krig och folkmord, djurförtryck, djuroffer och människooffer, sadism, patriarkalism, sexism, fundamentalism, nationalism och högerextremism, sedan alldeles i slutet, ooops!, vi hade visst fel gudsbild, det är Jesus som visar vem Gud är, inte Mose, men vi lappar väl snabbt ihop det hela och får de två, Jesus och Mose, att passa ihop på något sätt, ty annars faller hela vår religion till marken och vi tvingas omvärdera och förkasta nästan alla våra heliga skrifter.

Under de senaste åren har jag läst kopiösa mängder, för att förstå mig själv och min ekofilosofi, och rota denna i verkligheten. Ja, för att återigen hitta fram till verkligheten efter många s.k. "psykoser". Och för att kunna särskilja vad i mina "psykoser" är sant och vad som är galenskap, ty allt har inte varit galenskap, långt ifrån allt. Staten har inte gjort mycket för att hjälpa mig här. Jag har fått lista ut det mesta själv.

 

Jag har rotat mig i bildningen de senaste fem åren.

 

Jag saknar något; att rota mig i materien. Det är svårt här i Stockholm. Gör du det, får du snart med väktarna att göra. Jag måste göra det någon annanstans, i ekobyar och på luffen (aldrig har jag varit närmare materien än på min tre månaders luff till Skåne och tillbaka med Titti sommaren 2016).

 

Det är det jag ska ut för att göra kommande vinter med Titti, det bland mycket annat. Jag beger mig också ut på vandring för att lättare kunna sluta med mina mediciner, ty jag har dåliga erfarenheter av att göra det i storstäder. Jag bränner mig på stadens andliga död, jag är nämligen ganska skör när jag slutar med medicinerna (hjärnskadorna uppenbaras när man slutar med drogen). Då måste jag ha en mild omgivning, och mycket att göra, som rotar mig i det fysiska och i verkligheten, och det är en luffarvandring bra på att hjälpa till med.

Sveriges andlighet har hög status i världen idag, p.g.a. Svenska Akademien och nobelprisen, men med dess faktiska värde är det ringa ställt (jag baserar detta på ca. 8-9 års vistelse i Sverige, utrustad med en slags underlig dammsugare efter andligt liv). Finland är definitivt mer andligt och närmare naturen än Sverige, men har långt ringare status. Norge kommer någonstans mitt emellan Sverige och Finland både i status och faktiskt andligt värde. Danmark kan tävla med Finland i faktiskt andligt värde, ja kanske rentav överträffa Finland, med tanke på ekologi, hippierörelsen (bl.a. Christiania) och folkkaraktärens gemytlighet. Danmarks andlighet har heller inte så hög status i världen, de är kanske mest kända för kvantfysikern Niels Bohrs filosofi och mystikern Martinus Thomsens kosmologi, när det gäller andlighet. 

 

Överhuvudtaget kan man säga att ett lands andliga status inget har att göra med dess andlighets faktiska värde, ja rentav verkar det ofta vara så att ju mera status, desto lägre faktiskt värde hos ett lands andlighet (tänk på Amerika). 

 

Stockholm har ingen hippierörelse att tala om idag, och förekomsten av hippien, kristna sådana eller New Age-hippien, är nästan som en katalysator för landets och stadens andlighet. 

 

När det gäller Amerikas andlighet, så lär dess faktiska andlighets värde vara det lägsta som något land någonsin presterat (trots att statusen kanske är den högsta), särskilt med tanke på den George W. Bush-andlighet och den Trosrörelse-andlighet som genomtränger landet så till den milda grad. Men det är något underligt med landet, ty den vackraste andligheten, anarkoprimitivismen, har sina främsta filosofer och författare just i Amerika, tänk på Derrick Jensen, Daniel Quinn och John Zerzan. Detta tror jag har sin grund i att falsk andlighet har en tendens att locka fram motstånd, och radikalt avståndstagande, så att där mörkret är störst, finns de allra klarast strålande ljuspunkterna. Mindre civiliserade länder än Amerika tenderar även att ha mindre anarkoprimitivistiskt sprängstoff i författarna och filosoferna, ty dessa har inte drivits till förtvivlan och radikalt uppror av mörkret. 

Den 14.10 kl. 13.00 -15.30 skall jag och Titti ha en öppen poesiscen på Kungsholmens bibliotek i Stockholm, där jag kommer att inleda med ett kort föredrag med rubriken "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus". Alla är varmt välkomna! Eventets annons på Kungsholmens biblioteks hemsida, kan ses här. Vi kallar det hela "Mosspoeternas öppna scen". 

Kan det faktum att kvantfysikerna har svårt att förstå och mäta kvantfysikens liv, och att den har en tendens att utmana vår världsbild och revolutionera fysiken, vara p.g.a. att vi här har att göra med tillvarons allraheligaste, dess gudomligaste beståndsdelar? 

(första delen av rubriken ovan från den andliga sången med samma namn, finns att läsa här)

 

På samma sätt som det jordiska lidandet är en utflykt, en gäst, och välmåendet är vårt hem, som vi alltid återvänder till förr eller senare, så är också vårt fysiska liv en utflykt, och vi är endast gäster i det fysiska, medan naturens andevärld är vårt hem. Det förra är en bild, ett mikrokosmos av det senare. Ungefär såhär: det fysiska livets oljud är en gäst i stillheten, som är vårt hem, och vårt fysiska liv är ett oljudets gäst i naturens andevärlds eviga stillhet, vårt eviga hem. Detta harmonierar med entropilagen. Entropi framställs ofta så att kaos och oordning är dess viktigaste attribut, men jag skulle säga att dess viktigaste kvalitet är stillhet och frid i naturens vildhet, och är inte något att frukta. Entropi är inte lidande, den är frid och stillhet och en känsla av att ha nått botten av tillvaron, det hem varifrån man kom. Man är trygg, ty man står på botten, med båda fötterna planterade på marken, och kan inte falla längre från några höjder av rikedomsbubblor och glättiga fasader.

 

Hur vet jag då att livet efter döden är en återgång till stillheten?

 

Jo, eftersom jag tror att vi då återgår till mikrolivet, varifrån vi kom (livet är cykliskt, vi återgår ständigt till ursprunget), och tillvaron blir allt tystare desto mindre varelser det är frågan om. När vi går från människan till mindre varelser, försvinner genast det avancerade språket, ett steg mot tystnaden, och när vi går till insekter och växter, försvinner språkljuden helt, och när vi går riktigt långt in i mikrolivet, försvinner även den yttre rörelsen, varelserna rör sig inte längre i det yttre (tänk på celler och atomer), utan enbart i deras insida (detta är en bild på att även deras inre liv blir desto rikare). Ytterligare ett stort steg mot tystnaden.

 

Men tystnad är inte död och lidande, det går emot mystikernas erfarenheter genom tiderna. Snarare blir livet i tystnaden mer rikt i det inre, precis som ett litet barns (särskilt fostrens och spädbarnens!) inre liv är rikare än den vuxne (känslorna och fantasin är rikare och starkare), trots att den vuxne rör sig mycket mer och känner många fler och pratar mycket mer. Men det måste vara en organiskt framfött stillhet, en levande stillhet precis som skogens stillhet är levande, för att det inre livet ska kunna bli rikare. Om man bara tvingar sig in i stillhet utan att den har vuxit fram organiskt, kommer man bara att finna tomhet. Allt som inte är organiskt framvuxet är tomhet och ödslighet, ungefär som den ödslighet man kan uppleva första tiden som arbetare på en stor byggarbetsplats, när man inte känner några av sina arbetskolleger och inte vet vad man ska göra och inte kan någonting.

 

I november har jag tänkt bege mig för gott (detta kan jag dock inte veta, men det är min önskan) ut i den stora stillheten; luffarlivet, ett tyst liv i sig, mestadels utanför storstädernas buller. Jag känner mig också faktiskt mer levande i den stillheten, och trots att det är ett enformigt liv i det yttre, man bara vandrar och vandrar, så är det mer äventyrligt än stadslivets stormiga men rutinmässiga liv *. Jag känner en slags kallelse till luffarlivet just nu, det är som om det håller på att födas i mig, organiskt. Få se om det verkligen föds, eller om det blir dödfött av någon olycka. Tre gånger har denna kallelse kommit över mig sedan i somras, första gången skulle jag till Uppsala, men kom bara till Upplands-Väsby, och lade av luffarplanerna, andra gången var på sensommaren då jag ville besöka samerna ensam, men Titti ville inte detta, så jag lade av planen, tredje gången är nu sedan någon vecka tillbaka, då jag har tänkt göra en klimatpilgrimsvandring, först ensam, sedan med Titti, nu med Tittis godkännande. Om inte en kallelse lämnar dig, utan kommer ständigt tillbaka efter att du stöter den bort, då måste det vara din gärning, tänker jag.  

 

Jag dras till landsbygden, i hela min filosofi, som ni kanske har märkt, och jag vill rota mig på landsbygden och förbereda mig på den civilisationskollaps som står framför oss. Det gör man bäst genom att rota sig i landsbygden och skapa relationer med den. Luffarlivet föregår mest på landsbygden, som ni kanske vet, och otaliga är de landsbygdens människor i vars hus man får sitta på kvällen och prata, när man får härbärge, enligt min erfarenhet.

 

 

* min första luffarvandring vintern 2007-2008 gjorde mig så levande att jag vågade göra en av mitt livs hittills viktigaste gärningar; att ropa förbannelser över rikedomen, i en rad kyrkor i Sverige. Denna luffarvandring föddes organiskt i mitt inre, som en himmelsk kallelse, och jag upplevde att den yttersta fattigdomen som jag hade den gången på luffen, ständigt knackande på dörrar för att be om härbärge, gjorde att jag insåg vilket brott de rika har gjort mot de fattiga, och blev full av vrede över detta, vilket gjorde att jag ropade i kyrkor.

Det känns som om det här samhället ständigt vill övertyga mig om att helgonen aldrig har levt, och att historien aldrig har funnits. Men det är brottslingen som har behov av att förneka historien, inte den med rent mjöl i påsen. 

Förlaget Fri Press, som gett ut min och Tittis diktsamling "Naturens återkomst" nyss, är ett litet alternativförlag (de kallar sig "det minsta förlaget med de största ambitionerna") som ger ut äldre kinesisk och japansk lyrik, beat- och estradpoesi och nyskriven haiku, lokalhistoria, reseberättelser, vetenskapliga texter, romaner och noveller. Fri Press har bl.a. gett ut två diktsamlingar av min vän Andreas Björsten, som av poeten och litteraturkritikern Magnus William-Olsson kallats "undergroundpoesins nestor". Förlagschefen på Fri Press heter Bo Ranman, som är författare och bl.a. har varit aktivist för urfolks rättigheter i Amazonas. Redaktören för min och Tittis diktsamling heter Dag Persson och är också själv författare. 

 

Nu har Fri Press gjort en presentation av vår diktsamling på sin webbsida, och sidan kan ses här. Man kan också köpa boken via förlagets webbsida, men även av oss. 

Man ska leva ett liv och bygga sitt liv så att man aldrig behöver befalla någon något, utan bara sysslar med tjänande av andra, av alla varelser. Befallningar är förtryckets frön, polismentalitetens och härskarsjukans grogrund. Befallningar dödar kärleken. Att be om något kan lätt bli en befallning, om den som bes om något vet att den som ber om något straffar en om man inte gör denne till viljes, med anklagelser, hårda ord, vrede eller annat. 

 

Jesu och Franciskus av Assisis anda är rena motsatsen till att befalla. Jag har skrivit tidigare om Jesu syn på att tjäna istället för att härska (se här) 

 

Men det är egendom och hierarkier som får en att befalla. Snaraste vägen till att börja bara tjäna istället för att härska, är att avstå från all egendom och alla positioner, och börja leva på botten av samhället, som en tiggare, en  tiggarmunk, en luffare eller en hemlös. Dessa tjänar livet mest, eftersom de har minst ekologisk fotavtryck, och lever som de lär, ett exempel för alla. 

Den rörelse eller grupp människor som jag har haft lättast att identifiera mig med under de senaste elva åren, är de heliga dårarna, om vilket jag skrev redan i mitt inlägg om antikens kyniker. Jag har ibland undrat om jag är en riktig helig dåre (religions- och kyrkohistorikern Per Beskow (1926-2016) kallade mig för en sådan efter mina rop-aktioner i kyrkorna 2008, och efter min aktion i Filadelfiakyrkan fick jag frågan av en journalist om jag är en helig dåre, och jag svarade "jag hoppas det", vilket är min inställning även idag, jag hoppas jag är helig i min dårskap, ett "Guds" barn, och inte bara ett spökaktigt människoavfall, värd psykiatrisk tvångsvård, som karikatyrerna av de galna i allmänhetens medvetande), eftersom jag haft för mig att de heliga dårarna alltid spelar sin dårskap, att de inte är galna på riktigt. Jag har varit galen på riktigt, med början sommaren 2008. Men i denna Wikipedia-artikel om "Foolishness for Christ" hittar man följande text i avdelningen "Eastern Christianity": "The madness of the  Holy Fool  was ambiguous, and could be real or simulated.". Denna text gjorde att jag känner att jag trots allt kan identifiera mig med de heliga dårarna. Jag har annars svårt för den spelade dårskapen, jag började faktiskt med den, i mina rop-aktioner, och jag gillade inte det teatraliska i dem. Det bar mig emot. Men dock, äkta och teatraliskt blandade sig i dem. När jag gick djupare i min heliga dårskap, blev det riktig dårskap, jag gick in i "den stora naiviteten", den som jag sett hos hundarna och djuren, där man blir nästan som småbarnen. Sedan sommaren 2008, då jag fick min första s.k. "psykos" under en 40-dagars råkostfasta, har jag aldrig spelat dårskap, allt har varit äkta dårskap. Men jag har lagt märke till att man i riktig dårskap går mycket djupare i förnedring och utblottelse än i spelad dårskap, och blir också mycket mer förföljd. Man kan liksom inte försvara sig och navigera i civilisationshelvetet. Ja, jag har haft det så tungt ibland att jag trott att jag varit evigt fördömd, övergiven för evigt av Gud och universum, trott att jag var Antikrist själv (det är vad Systemet kan få en att tro idag om man följer bokstavligen i Jesu och Franciskus'  fotspår, så mycket verkar Babylonmänniskorna hata detta, även många kristna, så långt ifrån detta lever de).  

 

Hur vet jag då att jag är en helig dåre? Är det inte förmätet att tro sånt om sig själv? Ja, du kan ju läsa min redogörelse för min tid som hemlös med alla dess psykoser, som jag har lagt ut på Internet Archive i boken "Skogsfolket i Nackareservatet. Del 1: Broder Tikka" (2018), och jämföra det med vad Wikipedia skriver i de två huvud-wikipediaartiklarna på nätet om helig dårskap, "Foolishness for Christ" och "Divine madness". Här kommer några utdrag ur dessa Wikipedia-artiklar:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För alla klimatförnekare:

 

"En ny sammanställning visar att 99,94 procent av världens klimatforskare är eniga om att mänskligheten orsakar klimatkrisen. Den tidigare siffran på 97 procent stämmer alltså inte. Liknande konsensus finns knappt i något annat forskarsammanhang." (Tidningen ETC, 6 September, i artikeln "Så punkterar du klimatmyterna")

Luffarlivet lockar igen, jag kan inte hålla mig. Har i planerna att luffa nästan hela den kommande vintern, med början i november. Först till Uppsala, sedan, om det ger mersmak, till Örebro för att träffa anarkistaktivisten Jonas Lundström och besöka Örebro missionsskola, och sedan vandra tillbaka till Stockholm igen i februari, för att i slutet av mars bege mig ut på luffen igen för att besöka min vän ekofilosofen och idéhistorikern Maria Suutala (som jag brevväxlar med) i Norrland, tillsammans med flickvännen Titti.

 

Att höra 15-åringen och skolstrejkaren Greta Thunberg på klimatmarschen igår (se detta blogginlägg) gjorde att jag inspirerades till en idé: kanske jag skulle strejka från civilisationen såsom hon strejkade från skolan, och bli en klimatpilgrim, "Climate Pilgrim" på samma sätt som Mildred Lisette Norman (1908-1981) gjorde, som kallades "Peace Pilgrim", eftersom hon de 28 sista åren av sitt liv, vandrade för freden runtomkring i USA, hela tiden, och hon sade att hon skulle sluta vandra först när det blev fred i världen. Jag är också inspirerad av David Petander här, och ska hålla ett kort föredrag om honom på Kungsholmens bibliotek i Stockholm den 14.10 kl. 13.00, som heter "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus". 

 

Kanske jag ska bege mig ut på luffen, och inte sluta luffa förrän vi har räddat klimatet och avvecklat civilisationen? Det kan inte vara svårare än Peace Pilgrims luff, jag är ju långt yngre än henne när hon vandrade. Dock är det kallare här på vintrarna än i USA. Innan jag bestämmer mig, måste jag testa lite att luffa på vintern, att det inte känns för tungt. Jag har vinterluffat tidigare, på min luff vintern 2007/2008, då jag ropade i kyrkorna mot rikedomen, och jag minns att den vandringen var tung. Men flickvännenTitti skall följa mig på luffen delvis under året 2019, och det är mycket lättare när man är två (fler får också följa med om folk vill). Vi har också tänkt att vi skulle vilja ordna små föredrag (likt det jag ska ha på Kungsholmens bibliotek) och öppna poesiscener (eller bara events där "ordet är fritt")  i de städer vi besöker, inte som turnerande poeter och föredragshållare vanligtvis gör, utan så att vi frågar om vi får lov att ordna saker och ting först när vi kommer till en stad, och att vi förblir i staden så länge att vi hinner hålla dessa föredrag och öppna scener. Alltså lite som David Petander gjorde.

 

Kanske jag får mer gehör för mitt budskap om jag blir en "Climate Pilgrim", och verkligen lever som jag lär, dvs. lever så långt från civilisationen som det överhuvudtaget går i vår civilisation om man ska få ut sitt budskap? Jag ska nog fortsätta blogga då (kanske med en ny blogg, "Klimatpilgrimer"?), men kanske jag lämnar internet om jag hittar andra kanaler för mitt budskap? Just nu är internet min viktigaste kanal. 

 

Du kanske är rädd att jag riskerar dårhuset om jag blir för extrem. Jaja, några månader på dårhus kan jag tåla, och psykmedicinerna kan inte skada mig så mycket mer, dom har redan förstört rätt mycket. Om klimataktivism leder till dårhuset, må det göra det då, det är en ära att lida för Kristi och Paradisets skull. Men civilisationen har inte så långt kvar att leva, så någon jättelång fångenskap blir det nog aldrig. 

 

Men ska vi ha en chans att rädda naturen, måste vi alla bli extrema, ty det börjar bli "sent på jorden", något som också Greta Thunberg förkunnar. Extremism i godhet kan inte skada någon, högst bara en själv. Men jag menar att man har moralisk rätt att offra sig själv för ett högre syfte. Och den glädje detta ger är nog kompensation.

 

Någon "gyllene medelväg" räddar aldrig naturen mer, någon moderat inställning som gör att vi kan fortsätta köra elbilar och ha ekologiska smartphones. Tåget har gått för sådana saker. Kanske det tåget ens aldrig har funnits. Högteknologi har alltid förstört världen. 

 

Att luffa är ett slit, men det är organiskt och känns aldrig som slaveri, det känns som om det kommer inifrån. Och att lida för Paradisets skull, är en glädje, som jag sa. Jag känner just nu att jag har det för bekvämt (har haft det så i många år) och gör för lite. Kanske en klimatpilgrimsvandring skulle ändra på den saken. 

 

Du frågar kanske om jag vill bli klimatpilgrim för att bli bemärkt. Jag måste ärligt säga att lusten till kändisskap verkar ha dött i mig för många år sedan (men lever väl kvar någonstans i det fördolda, i min "gammeladam"?), och att det jag vill är att mitt budskap ska bli känt, inte nödvändigtvis jag. Men om detta kräver att jag blir känd, är jag redo att betala det priset, medveten om risken att man blir "divig" och en riktig viktigpetter. Men naturens och mänsklighetens räddning är faktiskt viktigare än min egen helighet. 

 

 

P.S. Min aktion med att vägra plocka av mig fästingarna, för insekternas skull, i somras, verkar inte ha haft önskad effekt, det känns mer som om det bara fick folk att misstänka mig för galenskap. Hoppas det går bättre med klimatpilgrimsvandringar. Man måste försöka allt. 

När det går som bäst, är det vägen (jag tänker här på den andliga vägen) själv som leder en, och viskar sina underliga, livgivande ord för ens vilsna själ. Och man liksom lägger sig ned med örat mot vägen och lyssnar till vägens vilja. 

Jag var igår på den stora klimatmarschen "Peoples Climate March 2018 - Hjärtat slår för jorden", vars huvudprogram hölls i Rolambshovsparken kl. 14:00-17:00. Jag och min flickvän Titti Spaltro var volontärer och funktionärer där för Greenpeace, från tidigt på morgonen kl. 6.30 till kvällen, bl.a. som hjälpare med att bygga ljudtekniken, köpa fika för volontärerna och "valla Herrens får" som jag kallar det, dvs. gå bredvid marschtåget och se till att allt går bra. 

 

Många vänner var där, bl.a. ekologen Pella Thiel (som höll ett fint tal), vissångerskan Jannika Häggström (som sjöng en så fin sång, luffar-miljöaktivisten Ari Viklund (en själsfrände), de vanliga eldsjälarna som grejar med det mesta bakom kulisserna, såsom Anders, Thorbjörn Vennström, Eva och Ivan Oljelund från Greenpeace som var chef för volontärerna som vanligt, och gjorde en tapper insats, ständigt i farten. 

 

Klimatnestorn, klimatvetenskapsmannen Svante Bodin höll ett faktaspäckat tal om klimatet och klimatförhandlingarnas historia, och sade att läget för klimatet är värre än vi väntade oss. 

 

Det mest gripande i programmet var Greta Thunbergs (operasångerskan Malena Ernmans dotter) tal, denna 15-åring som går på nian och skolstrejkar för klimatet just nu, har skolstrejkat i flera veckor framför riksdagshuset och ska fortsätta med det, vid mynttorget bredvid riksdagshuset varje fredag (hon får inte lov längre att sitta framför riksdagshuset (!), helt tills Sverige uppfyller Parisavtalet.  Hon har på kort tid blivit känd i hela Sverige, genom medierna, och även internationellt har man skrivit om henne och hennes strejk. Se vad medierna har skrivit om henne bl.a. i denna DN-artikel, och  denna Expressen-artikel . I denna ETC-artikel fattar Greta själv pennan. Hon har även stått fram i TV, se här. 

 

Att höra Greta tala på Peoples Climate March var gripande, jag grät under hela hennes korta tal. Grät över det vackra i hennes strejk, grät kanske även över det trista faktum att en femtonåring verkar förstå mycket mer än många gamla, erfarna politiker. 

 

Och det hela får mig att tänka på frasen "Prophets return, Babylon will burn" som finns i Joseph Israels (som tyvärr gick bort i mars 2018) messianska reggaesång, "Prophets return".

 

Greta Thunberg är en så märklig sak som en 15-årig profet, ekande av äldre tiders profeters uppmaningar till omvändelse, nu i sekulär klädnad.

Samhället har stakat ut vägen för vår ungdom in i Babylon. Det finns ingen utstakad väg ut ur Babylon för dem, i alla fall inte i strukturerna, den får man röja själv med stor möda. 

 

I dessa riksdagsvalstider skulle jag vilja utropa ett "ve" i Jesu anda (läs Matt. 22:41-23.39) över vår tids fariséer:

 

Ve er ni politiker, som nått storhet och ära genom att smickra denna tidens anda och Babylonmänniskorna, den stora mängden, ni har fått ut er lön (Se Matt. 6:1-8). 

 

Ve er ni politiker, ni hyck­la­re som stäng­er vägen in till Naturen för människor­na. Ni går in­te själva in, och dem som vill kom­ma dit in släpper ni in­te in, utan låser dem in i fängelser och psykiatriska avdelningar. 

 

 

 

 

Saliga är ni som nu sörjer, ty ni skall glädja er när Naturens Rike en gång kommer i sin härlighet. 

 

 

Vi måste slå vakt om naturens helighet gentemot fundamentalisternas (vare sig religiösa eller vetenskapliga) angrepp på den, med påståenden som att vi har arvsynd och att Gud till sist skall förstöra och bränna upp jorden, efter Tusenårsrikets slut, eller att allt liv i kosmos dör i den kosmiska värmedöden om ett antal miljarder år. Ja mot deras anklagelse av det naturliga, djuriska livet som syndigt, oanständigt och hedniskt, värd den eviga fördömelsen eller psykiatrisk tvångsvård. Om de har rätt, då är vi alla evigt förlorade, ty vi tillhör alla naturen och skall förbli hos henne i evighet.

 

Religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister har detta gemensamt; de verkar hata naturen och det naturliga, vilda livet, i praktiken. 

Livet trivs bäst i frihet. När vi vill kontrollera det och äga det, dör det och förtvinar det, gäckar oss så vi aldrig får det vi vill ha och aldrig blir helt tillfreds. Detta gäller också den mest levande delen av tillvaron, andevärlden, dvs. "livskällan", "livsfloden", ja särskilt den. Alltid när vi gör dess uppenbarelser till system som alla måste följa, dräper vi den och den undflyr oss, gäckar oss. Det är som om den leker katt och råtta med oss, där den är råttan. Den ilar iväg när vi jagar den, och vågar sig fram när vi sover. Det är därför vi vanligtvis, i vardagen, ofta kommer närmast den när vi sover, i drömmen, och längst bort från den i våra böner och predikningar i kyrkorna, där man gjort det till dygd att fånga och kontrollera andevärlden. Men andevärlden tillhör den vilda naturen, inte civilisationen, och den vissnar som en blomma i kyrkornas vas. Därför finns det så lite andligt liv i kyrkorna, utan livet söker sig nya kanaler, blommar fram i sådant som miljörörelsen och hippierörelsen, där man är mindre benägen till kontroll. Men även där ser man stela strukturer växa fram som gör att man inte går vidare, inte går djupare. 

 

En av andevärldens gäckande, levande, okontrollerbara egenskaper (o hur ljuvt att det är så, så att kyrkan aldrig får patenten på den!) är att den för oss människor (jag vet inte hur det är för djuren och mikrolivet) alltid är en mytologisk värld, unik för varje kultur, ja kanske även för varje människa. Och den står aldrig still, utan förändras allteftersom mytologin förändras (idag har många andevärldar UFO-varelser i sig, vår tids nya mytologi). Det är därför det bara blir döda dogmer, andliga fängelsen, när man försöker göra system av andevärlden, dvs. sekter och religioner (som jag är djupt emot, hoppas jag aldrig blir en sektledare och att min filosofi aldrig slutar sitt liv som dogmer). Urfolken har inga sekter, där lever man i naturlig symbios med andevärlden genom schamanerna, och de missionerar inte, utan har istället lätt för att inkorporera element från andra religioner, t.ex. kristendomen, i sin andlighet, se t.ex. Santo Daime-rörelsen, samt boken "Vinden är min mor. En indiansk schamans liv och lära" av  Bear Heart (svensk upplaga från 1997). New Age har också lite av denna karaktär, men så liknar också dess andlighet på urfolkens andlighet. Vad andevärlden egentligen är, kanske vi aldrig får veta på denna sidan floden, lika lite som vi kanske någonsin kommer att kunna lista ut precis vad en hund vill säga varje gång den skäller, eller vad en fågel vill säga varje gång den kvittrar. Andevärlden är naturens viskningar i hjärtat, naturens vilda röst.  

O hur ljuvt det är att ha "Andens" vittnesbörd i sitt inre att man är "Guds" barn, såsom aposteln Paulus skriver ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” (Rom. 8:16). Ja, vittnesbördet att man är på rätt väg, på väg mot ljuset (det är väl det detta uttryck betyder)! Jag har haft denna känsla som mest när jag varit i tillstånd som psykiatrikerna skulle kalla "psykos" och "mani", då har jag liksom varit ett med "Kristusanden" inom mig, och vissa gånger har identifikationen med denna ande varit så stark att jag fått "Jesuspsykos", trott att jag varit Jesus av Nasaret reinkarnerad, allvarlig hybris förvisso, men paradoxalt nog har det varit vid tillfällen då jag varit närmast det gudomliga, i den djupaste utblottelsen och förnedringen mänskligt sett, i djupaste heliga dårskap. 

 

Mina Jesus- och messiaspsykoser påminner mig om den muslimska sufimystikern Al-Halladjs (858-922 e.Kr.) öde, han som korsfästes av muslimerna för hädelse, eftersom han i extas hade sagt "Jag är verkligheten", som av muslimer tolkades som en identifikation med Gud, ty "verkligheten" är ett av Guds namn inom islam. Al-Halladj sade också att han vid tillfällen kände sig så ett med Gud att han glömde bort vad han hette. 

 

Mina psykoser har ofta varit en sorts milda extaser, då jag gått så helt in i den andliga verkligheten att jag liksom uppslukats av det gudomliga, som jag då tolkar som naturens ande, det naturliga, det djuriska, vår sanna natur. Men psykiatrin förstår sig inte på sådana här saker, det måste mystiker och schamaner till här för att vägleda sådana själar. Psykiatrin straffar en för att man inte förstår sina extaser utan glider in i andlig förvirring, istället för att hjälpa en att förstå dem, vilket schamaner och mystiker gör istället. För att kunna detta måste man gå en lång andlig väg, vilket psykiatrikerna och psykvårdarna tydligen är för lata och bekväma för att göra, de har inte tid, och heller inte intresse, verkar det som. Det är dessutom farligt i detta samhälle. 

 

Mina Jesus- och messiaspsykoser har aldrig varat länge, jag har ofta snabbt förstått att jag måste tolka min upplevelse av enhet med gudomen symboliskt, inte bokstavligt som om jag var Messias eller Jesus av Nasaret själv. Ja, före psykosen tolkar jag det också symboliskt, men så flippar jag över till att ta symbolerna bokstavligt för en stund, och det är ofta detta som är psykosernas kärna, man klarar inte tolka sina upplevelser, utan tar dom så som dom förefaller en, bokstavligen, rakt upp och ner. 

 

Om detta är sant, då är fundamentalisternas religion psykosen satt i system, ty detta är just bland deras kardinalfel, att de ska ta det bokstavligt som menas symboliskt och det som är mytologiskt i sina heliga urkunder. Men fundamentalistiska sektledare klarar sig oftast undan psykiatrin, ty de vet hur man navigerar sig fram här i världen, de är alltid psykotiska "på rätt sätt". Icke så de heliga dårarna, naiva som hundar. 

Jag har i många år haft mycket svårt att hitta folk i historien och kyrkohistorien som jag kan identifiera mig med. Det typiska är att dom som jag identifierar mig med är en grupp anonyma personer, fenomen och rörelser, såsom de ryska heliga dårarna och kynikerna i antiken. De senare, kynikerna, var en grupp filosofer som tillhörde den kyniska skolan, en filosofisk riktning i den grekiska antiken som grundades av Antisthenes (445-365 f.Kr), vän till och elev till Sokrates. Kynikerna var en sorts grekiska heliga dårar, som förespråkade att man skulle leva ett liv som en hund/trashank (ordet kyniker kommer från "kyon", det grekiska ordet för hund) och avstå från all lyx och flärd genom ett radikalt asketiskt liv. "För att finna lyckan skulle man enligt den kyniska skolan bland annat leva förlikat med naturen" (Wikipedia). Var kynikerna en sorts antika anarkoprimitivister? 

 

Den mest kända kynikern är Diogenes från Sinope (412-323 f. Kr.), som drev kynicismen till sin spets. Han sades bo i en tunna, tvättade sig aldrig och luktade alltid illa, kallades "hunden" och betecknade sig själv som en hund för att framhäva sitt ideal, och det berättas att när världserövraren Alexander den Store kom på besök, och uppmanade Diogenes att utbedja sig en nåd, vilken som helst, bad Diogenes honom bara att flytta på sig, för han skymde solen. Alexander lär ha utropat: "Om jag ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes". 

 

En gång när Diogenes såg ett barn dricka ur sin kupade hand, slängde han bort sin kopp, han tyckte den var onödig.

 

En annan gång sågs Diogenes runka mitt på torget, och när folk frågade honom varför han gjorde detta, var svaret bara att om folk kunde bli mätta genom att gnida sig på magen, skulle alla göra det.

 

En gång när folk runt ett bord kallade Diogenes för "hund", gick han bort till bordet och kissade på det, som en hund.

 

Diogenes "menade att lyckan består i den inre frihet man uppnår genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft." (Wikipedia)

 

Kynikerna liknar mig på det sättet att jag också är filosof, och har levt ett gatubarnsliv i många år som vuxen där jag identifierade mig helt med hundarna, ja kände mig adopterad av dem, och uppförde mig lite som en hemlös hund. Jag blev t.o.m. kallad "doggen" (hunden) flera gånger av en man. Och när jag gick på gatan klappade jag alla hundar jag såg, utan att fråga om lov av ägaren. Än idag klappar jag ofta hundar på gatan, men för det mesta efter att ha fått lov av ägaren.

 

När hippierörelsen, kristendomen och anarkoprimitivismen möts och befruktar varann, händer det mycket spännande ting (såsom "Jesus radicals", se deras blogg här), och uppstår det saker som är mycket farliga för Systemet. Något av denna ande (som känns nästan psykedelisk) finner jag i denna messianska reggaelåt, bedövande vacker och berörande. O, måtte Riket komma, det rike som måhända David Petander och Sadhu Sundar Singh drömde om och förkunnade i mytologisk förklädnad!

Moder Jord, o må jag leva rätt och tänka rätt när det gäller det viktigaste, och må mina synder och fel gälla småsaker och perifera ting, inte hjärtat, väsendet, det centrala. Och om jag måste lida, må jag lida för din skull, inte för mina synders skull, och om jag är galen, må jag vara galen för din skull, och må jag hellre ha ett vackert hjärta och ful fasad än ett fult hjärta och vacker fasad.

Jag läste idag en artikel (se här) av teologen Stefan Gustavsson i tidningen Världen idag, från igår, 3 september, om att den kristna tron motiverar att kämpa för miljön. Men artikeln var ett moraliskt bottennapp, då den förespråkade speciesism, att vi skall härska över naturen och lägga den under oss, och så spydde han upp den gamla vanliga ramsan bland konservativa kristna; att vi ska rädda naturen med ny och bättre teknik, och att vi behöver ekonomisk utveckling för att detta ska lyckas (han menar ekonomisk tillväxt). 

 

Detta är så jävla trist. Inte ett dyft bättre än de flesta politiker i riksdagen, den politik som vi haft länge, och som faktiskt har förstört vår planet och har förtryckt djuren och de fattiga något hiskeligt. Skulle han bara haft lite förkrosselse över läget, lite ödmjukhet, lite "förlåt oss att vi varit med och förstört planeten, och Gud hjälpe oss att finna vägar att rädda den!". Nej, bara denna fruktansvärda, arroganta herremoral, påminnande om de engelska slavhandlarnas attityd på 1700-talet, som ansåg sig berättigade att härska över afrikanerna, ty dessa ansågs på samma nivå som djuren, och djuren fick man härska över.  

 

På den nivån är faktiskt de flesta kristna. Allierade med staten och politikerna, med rena rama George W. Bush-politiken. Och med typisk George W. Bush-andlighet. Jag nämnde detta i ett samtal med en pastor i Skarpnäckskyrkan, att även deras kyrka hade drag av denna sortens andlighet. Ingen reaktion. Det verkade inte störa pastorn. Inte ens ett försök att urskulda sig, att försvara sig. 

 

Jämför denna herrefilosofi med den mytiske Jesus av Nasarets ödmjukhet, som i Matteus evangeliet 20:25-28 säger: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

 

 

 

Ännu ett ord som anger Jesu anda, och detta gäller också naturen och djuren, ja särskilt dem, eftersom de är svagast här på planeten! De starka ska tjäna de svaga, inte tvärtom! Vad skulle det innebära att vi började "tvätta boskapsdjurens och hundarnas fötter", i symbolisk bemärkelse? 

 

Men boskapen och husdjuren tvättar däremot våra fötter! De tjänar oss dag och natt, det är svårt att inte lägga märke till det, de är våra slavar faktiskt. Därför, om vi ska ta Jesu ord på allvar, är de de största bland oss, ty de är de mest tjänande varelserna, inte minst korna och hundarna. Och vi civiliserade människor, med vår herreattityd, vi är de minsta varelserna på denna planet, i andlig bemärkelse. 

 

Detta verkar ha undgått Stefan Gustavsson, tyvärr. Själva hans guds, Jesu tjänande ande, som vägrade att låta sig göras till kung, utan flydde till ödemarken varje gång folk försökte göra honom till detta. 

 

Men hundarna fortsätter tjäna människorna utan att tänka på att de är våra slavar. Således hände det för några dagar sedan i Gamla stan att en hund som kom emot mig, bara sådär utan vidare gick fram till mig och slickade på mina smutsiga bara fötter. Vem var störst här, jag eller hunden?

 

(avskrift av en av Djurrättsalliansens flyers. På tal om mitt förra inlägg om koncentrationsläger för djur)

 

Många tror att kor måste mjölkas. Men har du tänkt på varför kon får mjölk i sitt juver? Det är av samma anledning som alla andra däggdjur; hon har fött ett barn som behöver mat. Men kalven i mjölkindustrin får aldrig dia. Istället separeras kalven och kon från varandra så att mjölken kan konsumeras av människor.

 

De flesta bilder av kor är tagna i gröna hagar, men utevistelsen är bara en kort semester från fabrikslivet. Under större delen av året står korna inomhus på hårda betonggolv, många gånger fastbundna så att de knappt kan röra sig. Sanningen om mjölkindustrin ligger långt ifrån den bild vi matats med genom reklamen.

 

Livet i mjölkfabriken är hårt. Den svenska kon insemineras, är dräktig i nio månader och föder en kalv som tas ifrån henne. Mjölkproduktionen tar fart och bara ett par månader efter förlossningen görs kon dräktig igen. Samtidigt fortsätter hon mjölkas i cirka tio månader. Många kor drabbas av sjukdomar som juverinflammation och hälta. Proceduren upprepas tills kon inte längre anses lönsam.

 

I mjölkfabriken finns kon bara till för att producera mjölk åt människor.  Vid ungefär fem års ålder, när hon till följd av det intensiva livet i mjölkfabriken blir sjuk eller inte längre producerar lika mycket, slaktas hon. Detta trots att kor kan bli över tjugo år gamla. Kalven, mjölkindustrins "biprodukt", tillbringar sin första tid i livet alldeles ensam i en box. Vid cirka två månaders ålder hålls kalven tillsammans med andra kalvar som är precis lika vilsna.

   Tjurkalvarna, som inte kan producera mjölk, har inget värde i mjölkindustrin. De slaktas när de är 18 månader och deras kroppar blir till nötfärs och charkprodukter. Vid 15 månaders ålder insemineras kvigkalvarna första gången för att sedan gå samma öde till mötes som sina mödrar.

 

Många tror att ekologisk mjölk innebär ett bättre liv för djuren. Men grundprinciperna i ekologisk produktion är precis desamma. Mjölken är dyrare för att korna får ekologisk foder, inte för att de får vila mellan dräktigheterna eller ha sina kalvar hos sig.

 

I mjölkfabriken ses kor som produkter. Men kor är individer, precis som människor, med känslor, rädslor och egna behov. De har rätt till sin kropp, sitt liv och sin frihet.

 

Vi måste ändra vårt sätt att se på de andra djuren. De är inte till för oss att utnyttja för vår vinnings eller njutnings skull. Den som inte ser på andra djur som varor väljer att leva veganskt och stå på djurens sida. Som vegan hjälper du till att stänga mjölkfabrikerna!

 

 

"Varje år föder kon en kalv som direkt tas ifrån henne"

 

"Närmare 60 % av allt nötkött i butikerna kommer från uttjänta mjölkkor och kalvar inom mjölkindustrin"

 

Artikel slut.

 

 

Min kommentar: Här kommer en av orsakerna till att jag längtar efter civilisationens kollaps. Att läsa om djurplågeri gör mig så vred, så vred, ty det handlar om helt försvarslösa varelser som inte kan tala för sina rättigheter och inte kan göra revolution mot de fascistiska tyrannerna (detta är just det rätta namnet). Att de flesta politiker godkänner något sånt här, gör att jag tappar allt mitt förtroende för dem, och i mitt stilla sinne kan  jag inte låta bli att tänka på dem i samma kategori som Hitler, Stalin, Pol Pot, Mussolini, General Franco och George W. Bush. Ty djur är inte mindre värda än människor, och att ha koncentrationsläger för dem är lika kriminellt och fascistiskt som att ha sådana för människor. Att ha sånt bara för djur och inte för människor, är ungefär lika moraliskt som att nazisterna skulle ha haft koncentrationsläger bara i två tredjedelar av tredje riket istället för i hela tredje riket. Ja, boskapsdjuren  är faktiskt långt flera än oss människor, hur dessa proportioner är har jag inte reda på, men om djuren är långt fler än människorna, är det förstås ett större brott att ha djuren i koncentrationsläger än att ha människor i såna, ty det blir sammantaget mer lidande, fler varelser som lider. Djur kan lida precis lika intensivt som människor, att påstå annat är ofta utspekulerade försvar för djurplågeri. Men detta tål inte många politiker att höra. När Finlands president Sauli Niinistös fru, som är djurrättsaktivist, talade för boskapsdjurens rättigheter, svarade djurnäringens representanter föraktfullt med att "hon lever i en fantasivärld". Dock, man behöver faktiskt lite fantasi för att leva sig in i en medvarelses lidande, det är fantasilösheten som här gör människan till en lydig robot som behandlar alla varelser som om dom bara vore produkter och vandrande bankkort.

För några dagar sedan hämtade vi min och flickvännen Titti Spaltros diktsamling "Naturens återkomst" (Förlag: Fri Press) på posten, två kartonglådor med sammanlagt 140 exemplar av boken. Det var en glädje. 

 

Nu är jag poet på riktigt, dvs. i samhällets ögon, inte bara i mina egna! För nu har jag gett ut en diktsamling på ett riktigt förlag, och det är min andra diktsamling totalt (första var "Över floden mig" på eget förlag). 

 

Man kan beställa diktsamlingen nu för 100 kr. styck, det är ungefär vad man brukar ta för diktsamlingar på 110 sidor, tjockleken på vår bok. Det är bara att kontakta mig eller Titti om man vill köpa en, man kan mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com eller beställa boken i kommentarsfältet här på bloggen. 

 

 

Följande faktum är en underlig paradox: Att Sveriges statsminister skulle diskreditera sig och riskera att bli avsatt, om han runkade offentligt på Serges torg, likt den antike kyniske filosofen Diogenes av Sinope (kanske även om han började plocka sig i näsan framför filmkameran och liknande ting), men det skulle inte diskreditera honom i de flestas ögon, och få honom avsatt, att han godkände koncentrationsläger för djur, inte minst för minkar, som skulle få spendera hela sitt liv i små, små burar, bara för att vi skulle få pälsar till lyxkläder (bl.a. trenchcoats med pälskrage) som vi egentligen inte behöver (detta senare är redan praxis sedan gammalt, ofattbart). 

 

Däremot, om naturbarnshelgonet Franciskus av Assisi hade levt idag i Sverige, och levt samma liv som på 1200-talet i vår kontext, som känd aktivist för djuren, naturen och de fattiga, skulle han antagligen spoliera sina chanser att bli invald i riksdagen, om han försökte bli detta, om han sågs runka offentligt på Sergels torg eller ständigt plocka sig i näsan framför filmkameran. Detta trots att han antagligen då skulle vara världens ledande namn när det gäller fattigas, urfolks, djurs och naturens rättigheter. 

 

Alltså: Något av det värsta djurplågeri som tänkas kan (och mycket annat förtryck) + anständighet och lydnad mot de gällande normerna = du sitter kvar som statsminister.

 

Och: Det mest självuppoffrande liv som tänkas kan, ja det mest moraliska + oanständighet = du väljs aldrig in i riksdagen och blir inte statsminister om du försöker bli detta. 

 

Sådan är vår civilisation.

Jag besökte min hydda i Nackareservatet i morse, och upptäckte att någon hade slängt ut en massa grejer, böcker, min jacka och täcken från min hydda, så de låg utspridda utanför hyddan. Hyddans inre var också i kaos. Detta gjorde mig ledsen, varför gjorde denna person detta? Flera dyrbara böcker (bl.a. Per Larssons "Skapelsens frälsning. Ekoteologi i miljö- och klimathotens tid" (2010)) var stulna, och mina kläder likaså, jag hade en stor påse med kläder där. Men jag hade inget verkligt dyrbart där, och egentligen var jag glad att någon ville läsa i Larssons ekoteologiska bok, ty det var därför jag hade den i hyddan. Kläderna bryr jag mig heller inte särskilt om, jag har kläder så det räcker. Men ändå gjorde detta mig ledsen, att folk har så lite respekt för andras hyddor i skogen.

 

För kanske ett par veckor sedan tog jag min ryggsäck, ny och dyrbar, fylld av mina bästa sovsäckar, ut ur hyddan hem till Titti, den hade legat där i kanske en månad. Hade den varit där då tjuven kom, hade den säkert blivit stulen. Känns som änglavakt! 

Varför tillåter "Gud" (= atomerna) så mycket lidande? Varför tar de inte genast oss till sig, till andevärldens paradis, när vi lider av obotlig cancer *, svår, långdragen tortyr (1), eller korsfästelsestraffet?

 

Detta är en av naturens generalhemligheter. Jag frestas att ge upp tron på atomernas gudomlighet och intelligens inför lidandets problem, men om jag gör det, är det så mycket mer av annat som blir oförklarat, så jag nöjer mig med att konstatera att detta är lika svårt att förstå som telepati. Jag böjer mitt förstånd i stoftet, och tänker att kanske det finns en mening med det hela (2), eller kanske är det så som Emil Gustafson (1862-1900) sjunger i sången "Hur underlig är du i allt vad du gör", att "oroliga hjärta vad sörjer du för, ej prövningens dag är så lång."

 

Men det är kanske bara när vi tror att "Gud" förbjuder eutanasi och självmord som lidandets problem blir riktigt svårt, likaså teodicéproblemet. Att ha eutanasin/självmordet som "säkerhetsventil" kanske gör att vi står ut med mycket mer lidande än vi annars skulle, ty då är lidandet frivilligt, och hoppet om lidandets slut lever inom oss. Och att lida mycket kan också förändra vår syn på eutanasi om vi har förbjudit det tidigare, och göra oss mindre benägna att fördöma och skuldbelägga dem som begått eutanasi/självmord. 

 

Och så skall man alltid minnas att "Gud", atomerna, vakar över världen och är med och påverkar dem som orsakar oss lidande, ja vem vet om de inte ibland stoppar dem, såsom det gick med den kinesiske fången som skulle hängas, men där blixten slog ner i repet han hängde i, så att det gick av, så att hans bödlar omvände sig till Gud?

 

 

* kanske atomerna låter oss få bestämma när vi vill begå eutanasi/självmord, om vi inte orkar mer.

 

(1) kanske hoppet om att tortyren ska sluta och vi ska återhämta oss och bli fria, är så stark att atomerna inte vill avsluta det fysiska livet för oss.

 

(2) i sig själv är lidande meningslöst, och det är helt meningslöst att orsaka lidande, men i naturens stora "kompost" kan allt bli till mening.

Jag sjunger min sång "Fången" på youtube, här. Flickvännen Titti filmade.