Nathan Söderbloms tystnad om David Petander. Och något om hippierörelsen.

Den 20 maj 1914 tillträdde Nathan Söderblom, Sveriges mest berömda biskop genom tiderna, ärkebiskopsstolen i Sverige (vissa säger att han t.o.m. är en av Sveriges mest kända personer genom tiderna).
 
Inte långt efter, den 6 oktober 1914, dog Sveriges vackraste helgon någonsin, "vandrarprästen" David Petander, även kallad "en svensk Franciskus".
 
Nathan Söderblom, professor i teologi och religionshistoria, var expert på mystiker och profeter, och skrev en bok om den indiska mystikern Sadhu Sundar Singh 1922, kallad "Tre livsformer : mystik (Sundar Singh), förtröstan, vetenskap".
 
Det finns en hel del likheter mellan David Petander och Sadhu Sundar Singh. Båda vandrade omkring som hemlösa tiggare och luffare, för att predika evangeliet.
 
Men när man googlar på det, finner man inte ett enda omnämnande om David Petander av Nathan Söderblom, trots att det skrivits en hel del om Petander, minst sju böcker och en hel del artiklar.
 
Istället skrev och talade Söderblom mycket om Sadhu Sundar Singh, som även besökte Söderblom i Sverige, och Söderblom gav ut flera av hans skrifter.
 
Vad påminner detta om? Jo, om hippierörelsen, som svärmar för Indiens och Tibets gurusar när den ska leta efter andlig vägledning, och glömmer vår egen kyrkohistoria, ja själva Bibeln. De vet sällan vem David Petander är, vårt lands vackraste helgon.
 
En gång när ett gäng västerlänningar skulle besöka Dalai Lama, och sökte vägledning av honom, sade Dalai Lama till dem: "Gå och gräv i era egna traditioner!"
 
Aposteln Paulus (eller vem det nu var som skrev första Timoteusbrevet) sade också en gång att den som ska göra gott, och inte tar hand om sina närmaste, är värre än en hedning. 1. Tim. 5:8:  "Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott."
 
Att känna sitt eget lands historia är ABC i allmänbildningen. Och en stor del av vårt lands historia är faktiskt kyrkohistoria. Så mitt råd till alla hippien är att bilda sig och läsa Bibeln och kyrkohistorien innan de jagar gurun i Indien. De kommer att hitta helt tillräckligt med andligt sprängstoff i vår egen historia (detta säger jag som bokmal och expert på vår egen kyrkohistoria), och kommer att spara en del flygresor på kuppen, spara pengar och koldioxidutsläpp, alltså.
 
Brist på bildning har förstört hippierörelsen och den därmed besläktade New Age-rörelsen.

Jag skulle vilja bli en västerländsk sadhu

Min dröm är att bli en västerländsk, sekulariserad, ateistisk sadhu. En sadhu är ett vanligt indiskt fenomen, sadhuna är Indiens "heliga män", de är hemlösa, tiggare, barfota luffare, egendomslösa, eremiter och asketer. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien. Dom är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuanadrycken, är gratis för dom. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser. Jag själv vill gärna få rastahår, men då måste det ske på naturlig väg, att håret får tova sig av sig själv.
Picture
(bildtext: en indisk sadhu med rastahår)
 
Den indiska sadhu som inspirerat mig mest, är Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), en indisk "kristen sadhu" som visade prov på stort mod och radikal försakelse på sina långa missionsvandringar i Indien, Kashmir, Pakistan och Tibet. Han kallades "aposteln med de blödande fötterna p.gr.a. att han blödde på fötterna av sina långa vandringar. Han försvann spårlöst under en av hans långa vandringar i Tibet 1929, och har aldrig hittats sen dess. Sundar Singh älskade Franciskus, och hade samma kärlek till fattigdomen som han. Han ägde inget annat än en sadhu-saffranskåpa och ett nya testamente på Urdu. Under sin korta tid som bofast blev han visserligen miljonär, men lämnade allt igen genom att bege sig ut på sin sista kända vandring i Tibet 1929, då han försvann för gott.
 
(Bildtext: Sadhu Sundar Singh tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom, under sin vistelse i Sverige)
 
Jag har bara ett problem med sadhulivet; jag har en flickvän, och vill inte lämna henne. Kan man ha en flickvän som sadhu? Det är den enda aspekten av sadhulivet där jag inte följer normen. Annars lever jag som sadhuna i Indien, ett (nästan) egendomslöst, hemlöst liv, med många vandringar, och går barfota så ofta jag kan. Jag menar att en sadhu kan ha en flickvän om han bara inte lämnar sadhulivet för flickvännens skull, inte får barn och vägrar äktenskap. Jag har lyckats med detta i min relation till flickvännen Titti, som fullt ut stödjer mitt sadhuliv. Jag bor i en liten självbyggd hydda i skogen, lite som många sadhun i Indien bor i grottor i skogen och bergen.
 
Liksom Verkligheten är gudomlig för Indiens sadhun (de är oftast panteister, deras högste gud Brahman är identisk med hela kosmos), är den helig för mig, därav min munkorden "Den Heliga Naturens Orden", som är en personlig orden för mig själv, ingen sekt, fast Titti och Skogs-David är med i den också. Min gud är Naturen, Moder Jord, och det är för hennes skull jag försakar den västerländska livsstil som är på väg att ta kål på planeten i och med dess resultat - klimatförändringarna.
 
 Men en av de saker där jag inte vill ta efter sadhuna i Indien, är i användandet av marijuana. Jag har tillräckligt av psykoser redan. En annan är det stränga celibatet. Ingen tjänar på det. Jag vill inte hellre ha något med religion att skaffa. Men skulle man inte kunna vara en sekulariserad sadhu?
 
Vi har allt för få sadhun (nästan ingen) i Västerlandet, vilket säger något om den konsumism och den materialism som råder i västvärlden, ett brott mot mänskligheten och vår planet. Det närmaste vi kommer sadhun i västerlandet är våra hemlösa, men de är det ofta ofrivilligt, inte såsom sadhuna, som är frivilligt hemlösa (själv är jag frivilligt hemlös). Våra hemlösa tar ofta emot lägenhet om de får det, de har inte hemlösheten som helig kallelse, såsom jag har det.
 
Måtte det skapas en västerländsk sadhu-väckelse, där skaror av människor lämnar civilisationen och bosätter sig i tipin i skogarna, eller upplivar vår egen gamla sadhu-tradition - luffarna, som sorgligt nog aldrig har haft status som heliga män, undantaget "vandrarprästen" David Petander (1875-1914), vars släktning Einar Petander är min nära vän. Är inte tiden mogen för en sadhuväckelse i Norden? När vi ser planeten insjukna i feber mitt framför våra ögon? Om inte det är nog för att alstra fram en sadhuväckelse, vet jag inte vad som kan få liv i västvärldens zombierobotar, konsumerande arbetsrobotar.
 
Sadhulivet är något av den mest ekologiska livsstil som tänkas kan, därför borde det upplivas i takt med att samhället upplever sin miljöväckelse och klimatväckelse.
 
Franciskus av Assisi tror jag är Västerlandets mest kända "sadhu", och sadhuna i Indien skulle ha känt igen sadhuidealet i hans förkastande av all rikedom och egendom. Franciskus gav också upphov till en "sadhuväckelse" på sin tid. Han är vårt mest ekologiska helgon, och är inte utan skäl utnämnd till djurens och miljöns skyddshelgon. Han är nog vårt mest älskade helgon idag, kanske just därför.
 
Sadhuna liknar även på de heliga dårarna (dårar i Kristus) i Ryssland som vandrade där förr i tiden. De var hemlösa, vandrande tiggare och luffare, smutsiga, klädda i trasor, barfota både sommar och vinter, som ställde till med underliga scener och spektakel för att få folk att omvända sig och göra bot. De hade hög status bland folket, de ansågs som heliga. De tog på sig en roll av att vara dårar, fast dom inte var sinnessjuka på riktigt. Det fick till följd att man inte riktigt visse om en människa var helig dåre eller riktig dåre, så man behandlade alla dårar väl. Så borde det vara i västerlandet också. 
 
Den här sången av Karunesh är kär för mig, eftersom den får mig att tänka på Sadhu Sundar Singh, som föddes i Punjab.

RSS 2.0