Min korta karriär som munk. En liten självbiografisk berättelse. Vad är jag nu?

År 2005, under min studietid i Åbo, grundade jag en munkorden för mig själv, som hette "Den Heliga Naturens Orden". En uppdaterad version av ordensregeln finns här. Såhär såg ordensregeln ut i December 2009, mitt uppe i en psykotisk fas. Jag såg startdatumet på min orden som den dagen då jag gifte mig med tallen Shekina i Kråkkärrsskogen utanför Åbo sommaren 2005. Nästan ett halvt år senare trycket jag ordensregeln i min tidskrift "Gud - och intet mer".  
 
Min orden är ingen sekt, och kan aldrig bli det, eftersom det är djuren som är våra ledare. Den är bara ett poetiskt och lekfullt ramverk kring mitt arbete, och har inga officiella medlemmar.
 
Nå, men jag tog dock snart min orden på allvar. Det räckte bara ett halvt år, så avbröt jag mina teologistudier i Åbo, och begav mig på luffen i Sverige, för att leva som luffare och hemlös uteliggare. Det var våren 2006. Jag hade lovat i min orden att bo med min make, naturen, och jag gjorde det också. Jag var nu naturens munk.  
 
Mitt munkeri tog sig en paus när jag involverade mig i det litterära livet i Stockholm. Då ville jag bli en berömd poet, och brydde mig inte längre om Franciskusidealet som låg till grund för min munkorden. Men mitt munkeri gick in i en ny fas då jag sydde en munkkåpa till mig av ett brunt lakan sommaren 2007, och började klä mig i den överallt. Den gången hittade jag på "Döda Akademien", som var som ett kloster i min munkorden. Det var en poetisk lek, där jag samlades i fantasin med aderton döda filosofer, mystiker, författare och poeter, de bästa jag visste om (med undantag av Platon, men han måste vara med bara p.g.a. att Döda Akademin såg sig som en ny platonsk akademi). Jag samlades med dessa ledamöter i Nobelhusets bibliotek, och jag skrev ner protokoll som jag kokat ihop i fantasin. Det var en mycket givande lek, som var en lisa i det tunga livet som hemlös och utanför allt (jag bodde då i min kåta, och i min gamla hydda i Nackareservatet). Jag kallade mig den gången "litteraturens munk". Meningen var att jag med hjälp av Döda Akademien skulle odla litteraturens trädgård på samma sätt som munkar i gamla tider odlat sina fysiska trädgårdar, för att få stadga i livet och inte gå under i det hemlösa livet.
 
En vacker dag i December 2007 avbröt jag detta lekande, och begav mig på pilgrimsvandring till Nya Slottet Bjärka Säby, till Peter Halldorfs (en guru inom pingströrelsen) klosteraktiga kommunitet. Min gode vän idéhistorikern Einar Petander följde med mig den första biten. I början tänkte jag bara vandra till Bjärka Säby, men i Nyköping fick jag för mig att avbryta en gudstjänst hos Svenska Kyrkan (i St.Nicolai kyrka), och kritisera starkt deras rikedom. Detta blev något jag gjorde i flera kyrkor längs E4:n, främst pingstkyrkor. Det hela fick en del medial uppmärksamhet, något som kan studeras här. Det finns också några små filmsnuttar om mig från denna tiden, som kan ses här, bl.a. om min aktion i pingstkyrkan i Jönköping. Jag var full av helig vrede över den västerländska livsstilen, som så förstörde och utsög tredje världen. I kölvattnet av dessa aktioner började jag kallas för "munken" i svensk pingströrelse.
 
När jag kom tillbaka till Stockholm i början av 2008, fortsatte jag med mina aktioner i flera stockholmska kyrkor, bl.a. Filadelfiakyrkan, den stockholmska pingströrelsens huvudsäte, största pingstkyrkan i Sverige. "Munken slog till igen", hette det i tidningen Dagen den gången.
 
I slutet av Mars 2008 föll jag i gråt en dag när jag gick genom Flaten naturreservat utanför Stockholm, och kände en väldig längtan efter att försonas med mina föräldrar, som jag var på kant med. Jag kände det som en himmelsk kallelse att gå och försona mig med dom. Så jag gjorde så genast. Jag besökte först Åbo i en månad, och passade på att göra några aktioner där i olika kyrkor, något som en gång, då jag låg på mitt ansikte och sörjde i Åbo Domkyrka med texten "Vi korsfäster naturen" bredvid mig, och min ryggsäck liggande med ett svart myggnät över och ett kors av träpinnar på sig, var nära att gå riktigt illa. Jag ville inte flytta på mig när de skulle ha konsert i kyrkan (jag låg mitt i hallen), och då kom polisen och bar mig ut, och jag fick tillbringa natten i finkan. Morgonen efter sändes jag till psykiatriska avdelningen i Kuppis i Åbo, där jag förhördes. Jag blev chockad av denna behandling. Men jag var faktiskt svart i ansiktet av aska, och kallades skämtsamt "askmannen" av polisen. Ja, aska var en rekvisita som jag ofta använde i olika kyrkor för att demonstrera sorg över deras förtryckande livsstil.
 
Jag hade också några äventyr på Åbo Akademi. Jag bad tideböner inne i hallen på Arken, där humanistiska fakulteten residerade, och fick portförbud. Jag togs en gång av väktare när jag bevistade en filosofiföreläsning, och togs till polisstationen. Jag släpptes dock. Då flyttade jag bara till platsen utanför Arkens grind, strax vid ingången, där jag fortsatte be mina tideböner varje dag. Jag hade också ett träkors, och en lång pinne, och jag gjorde med dem som Franciskus av Assisi gjorde på sin tid, han gned pinnarna mot varann och lekte att han spelade ett instrument. Jag gned alltså en pinne mot träkorset jag bar i min stora ryggsäck, och sjöng hembrända, improviserade sånger om "messias". Mina improvisationer byggde på tidebönssångerna i tidebönsboken som Peter Halldorfs kommunitet använde, och det var också ur den boken jag bad mina tideböner (jag bad dem var som helst på den tiden, när klockan blev "tidebönsdags", böjde jag bara knä och bad ur tidebönsboken, oavsett om jag var på gatan eller inomhus").
 
I början av Maj begav jag mig på vandring från Åbo till Kyrkslätt, iklädd min munkkåpa, utan någon ryggsäck och sovsäck (dem hade jag givit bort), utan något med mig annat än en stav. Det var en sträcka på ca. 150 kilometer, som jag tillryggalade på ca. en vecka. Jag knackade på hos folk för att få övernatta, och fick det också, alla nätter förutom en.
 
Sedan kom jag till slut till mina föräldrar. Jag blev inte vänligt emottagen, mina föräldrar gillade inte min munkkåpa, och min vilja att vara munk. Jag minns inte helt om jag fick stanna genast, i vilket fall som helst fick jag stanna till slut, om jag tog av mig munkkåpan. Det gjorde jag, men till slut orkade jag inte längre, och tog på mig munkkåpan och vandrade iväg mot Helsingfors, utan något med mig. Jag stuvade foten kraftigt i Helsingfors centrum, när jag skulle dansa till musik som några ungdomar som skejtade hade på, och försökte ta mig tillbaka till Kyrkslätt. Jag nådde till Esbo, där jag vid kusten hittade en lite söndrig roddbåt utan åror, som inte var låst, och jag stal den, för jag hade så ont i foten att jag inte orkade gå längre. Båten hade en liten åra, som jag paddlade med. Jag kom inte långt innan jag såg några som stod och bad vid stranden, och jag besökte dem, platsen visade sig vara ett kristet behandlingshem. När dom fick veta att jag hade stulit båten, tvingade dom mig att lämna tillbaka den, vilket dom hjälpte mig att göra genom att åka båt med mig till stället där båten hade stått, med den på släp. Sen körde föreståndaren mig till Helsingfors, eftersom jag ville besöka ett ekumeniskt kristet kloster på en ö utanför Helsingfors, som jag hört om. Det var dit jag hade tänkt paddla med min båt. Jag åkte dit, med pengar av föreståndaren. och besökte klostret, vars ende medlem, en äldre kvinna, inte blev glad när jag frågade om jag fick övernatta i klostret, Hon gav med sig mycket motvilligt (en överraskning för mig), och jag fick bara sova där en natt. Jag spenderade en vecka på ön, ätande bär som jag hittade på folks odlingslotter, och mat som jag tiggde till mig. Jag fick också en sommarsovsäck, och jag sov på nätterna i en ladugård på ön. Det var kallt på natten (och även på dagen, jag frös både på natten och dagen), och en kväll sökte jag mig till fåren på ön (den hade får i en inhägnad), och försökte värma mig vid deras sida på natten, vilket lyckades, de lät mig sova bredvid sig, vilket fick som resultat att sovsäcken luktade starkt av fårskit. Fårskötaren upptäckte mig, och tog mig till sin lägenhet, och jag fick sova en natt hos honom. Han var homosexuell, och antastade mig, vilket var obehagligt. Men han gav sig till slut.
 
Till slut kom jag på att jag inte ville vara munk längre, utan bara människa, bara människa. Det var som en uppenbarelse från himlen, och jag begravde munkkåpan under ladugården där jag sovit, långt in under den kröp jag, och gömde munkkåpan (det fanns ett trångt utrymme under golvet). Jag ristade in på ladugårdsgolvplankorna orden "Bara människa", just på den plats där min munkkåpa låg under golvet. Den finns antagligen där än idag, för jag gömde den så väl. Sedan fick jag hjälp av några människor att ta mig till fastlandet igen med roddbåt, och så vandrade jag till närmaste tunnelbanestation och åkte hem med tunnelbana och tåg.
 
Jag var nu mitt i en fasta på råkost som jag påbörjat strax innan jag kom till ön (denna fasta var en av orsakerna till att jag frös på ön), och fortsatte fastan när jag kom hem till mina föräldrar, som nu tog emot mig. Jag fastade allt som allt i fyrtio dagar, och blev mycket svag och smal. Det ledde till psykos, som gjorde att jag tvångsvårdades för första gången på psykiatrisk avdelning. Men det är en annan historia. Så här var det i alla fall med mitt munkeri 2007-2008.
 
Hur förhåller jag mig nu till munkeriet? Ja, jag har ju ännu min orden, för mig själv, och har uppdaterat den så den passar mig nu. Men jag har fått en flickvän, vilket inte passar med munklivet. Jag skulle snarare sig mig som någon slags sekulär, västerländsk sadhu, som är en slags indisk asket. De festa sadhun lever visserligen i celibat, men i vissa grupper tillåts sadhun att ha fru och familj. Munkarna i öst och väst har däremot inga sådana undantag. Så sadhu-idealet ligger närmare vad mitt liv handlar om, än munkeriet. Jag är någon slags västerländsk asket, sadhu eller fakir. Vi har inga ord för detta, vilket säger något om västvärldens andliga fattigdom. Vi har bara luffartraditionen och bydåretraditionen, inget mer. Och luffartraditionen har dessutom dött ut, vilket säger ännu mer om oss. Ingen av dessa traditioner gör rättvisa åt det jag är, mitt liv är nämligen djupt religiöst, förvisso ateistiskt, men med en stark andlighet, främst moder-jord-andlighet, något jag skulle kalla "religiös naturalism".
 
 
 

Myndigheterna har huggit ner min barndoms käraste skog. Mitt giftermål med tallen "Shekinah"

För flera år sedan högg de finska myndigheterna ner min barndoms käraste skog, en skog vid Tolls i Kyrkslätt, där jag bodde med min familj fram tills jag var sex år gammal. Myndigheterna gjorde det för att få plats för en motorväg. De (tror jag) kompenserade för detta genom att plantera en träd på en åker alldeles i närheten, skapa en trädåker. Detta förfarande är ungefär lika moraliskt som att mörda sin son som står i vägen för ens karriär, och kompensera för detta genom att skaffa ett nytt barn.
 
Jag säger som Andris Fågelviskare, att de har mejat ner en del av mig när de mejade ner denna skog. Vi hör ihop med skogarna, och denna skog hade något sagolikt över sig, det var min barndoms sagoskog.  
 
Jag har inte längre känslokontakt med denna skog, antaligen p.g.a. psykpillerna jag äter, men under studietiden vid Åbo Akademi (teologi) 2005 upplevde jag att jag fick kontakt med min barndoms skogar genom skogarna i Varissuo. Jag blev så förälskad i den skogen att jag gifte mig med en tall i den, jag tog ring på mig och tillverkade en ring till trädet. Jag hade ett nattligt bröllop i skogen, där jag gifte mig med tallen. Tallen representerade för mig hela naturen, och jag lovade naturen evig trohet den natten. Ja, naturen var gud för mig den gången, så jag gifte mig med gud. På guldringen som jag köpte hade jag låtit inskribera "Shekinah" och datumet för vårt bröllop, nån gång i Juni 2005. "Shekinah" är det hebreiska namnet för "Guds härlighet", och den flamma som man menade brann över förbundsarken i Jerusalems tempel, kallades "Shekinaflamman". Ordet "Shekinah" betyder också "inneboende" eller "närvaro", och betecknar Guds inneboende och närvaro i sin skapelse. Ordets genus är femininum. Allt detta visste jag när jag namngav tallen, jag studerade ju teologi vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Tallen representerade för mig fönstret mot Gud/naturen.
 
Jag minns att jag planerade bröllopet noggrant, och hade ett program på papper med mig, som jag visserligen inte följde så noga. Men där var dikter av Tagore (från diktverket "Gitanjali", betyder "Sångoffer), utdrag ur "Mässa för all jorden" av Pierre Teilhard de Chardin, och Edvard Griegs musik. Jag minns mest av allt att jag lyssnade på Grieg på min MP3-spelare, och berördes djupt av en vaggsång av Grieg, som jag aldrig senare lyckats återfinna. Det var som om skogen vaggade mig genom den sången. Den är för evigt förbunden med denna bröllopsnatten i skogen, och kanaliserar dess stämning än idag.
 
Ett halvt år senare kom jag att grunda en munkorden för mig själv, "Den heliga naturens orden", där meningen var att jag skulle flytta ut i skogen för att bo med min maka naturen. Det var en orden vars syfte var att läka Moder Jord, och där djuren var mina ledare. Djurismens födelse. Denna orden var det som gjorde att jag hoppade av studierna och blev luffare och hemlös, boende i Nackareservatet utanför Stockholm.
 
Jag tappade min ring 2008, p.g.a. att jag blev så mager, och har sedan aldrig återfunnit den. Men mitt förbund med naturen är ännu i kraft, jag har lovat henne evig trohet, och allt det som hon har i sitt bröst, alla fattiga, alla djur, alla människor, varelser och växter.
 
Jag bor fortfarande i min lilla hydda/håla i Nackareservatet, fast jag på sistone har sovit mest hos min flickvän Titti Spaltro. Jag bor inte officiellt hos Titti (jag betalar inte officiellt hyra), utan är officiellt hemlös. Jag ska nog, när vi kommer hem från luffen, sova lite mer i skogen, för att inte tappa kontakten med min make naturen. Jag har hittat en grotta i en skog lite närmare Titti, som jag tycker mycket om att sova i. Jag ska nog sova där också.

Ordensregeln i "Den Heliga Naturens Orden" uppgraderad

Sommaren 2005, medan jag ännu studerade teologi vid Åbo Akademi, grundade jag en munkorden för mig själv, "Den Heliga Naturens Orden". Under årens lopp har jag behövt uppgradera ordensregeln, och jag gör det nu igen, här på bloggen. 
 
 
Den Heliga Naturens Orden
 
 
Stiftad: Sommaren 2005 i en av skogarna i Kråkkärret, Åbo, då Lars Larsen gifte sig med ett träd, tallen Shekinah. 
 
Syfte: Vårt syfte är att arbeta för helandet av Moder Jord. "En ekologiskt hållbar mänsklighet" är vårt motto. Det kräver så mycket som att vi lär oss av stenåldern, eller av den tiden då alla var bönder, och börjar leva i små ekobyar på landsbygden av små hyddor, jurtor, kåtor, kojor och tält.  Och att vi lever självförsörjande, på ursprungsbefolkningars vis. Gärna efter permakultur-principer. Ytterst strävar vi att återvända till naturfolkens livsstil i de varma länderna, och till att åkrarna ska bli till skogar igen, gärna skogsträdgårdar. 
 
Huvudprincip: Troheten mot Moder Jord. Moder Jord är vår gud och vårt enda fosterland som vi ger allt för. Vi erkänner inte något land som vårt fosterland. Vi är radikalpacifistiska anarkoprimitivister. Vi vill helt enkelt underminera staten och civilisationen på fredligt vis, med civil olydnad och passivt motstånd. Vi ser oss inbegripna i ett osynligt krig, där civilisationen krigar mot naturen, och vi väljer att stå på naturen sida i kriget.
 
Medlemmar: Det här är ingen "sekt", vi har inga egentliga medlemmar. Orden är ett lekfullt, poetiskt ramverk kring Lars Larsens arbete. Men inofficiellt, på lek, har vi tre medlemmar: Lars Larsen, Titti Spaltro och Skogs-David. Alla djur är självskrivna medlemmar i vår orden, ty de lever alla i den av vår orden avkrävda fattigdomen och troheten till Moder Jord. 
 
Kloster: Naturen är vårt enda kloster. Vi bor i skogarna. I små kojor, hyddor, grottor, kåtor och tält. Naturen är vår borg, vår sista fristad, och vi kämpar för att de sista skogarna och vildmarkerna skall bevaras intakta och vilda. Vi gör detta bättre när vi bor med naturen. 
 
Abbotar/Abbedissor: Våra ledare är djuren, de vilda och de tama, myggan och spindeln såväl som räven och björnen. Djuren har en tendens att leva i harmoni med Moder Jord som vi uppskattar högt. Det är på tiden att djuren lyssnas till i politiken, att de får sin röst hörd. Alltför länge har vi rusat på som om djuren inte fanns. Alla djur vill ha det vilda, fria livet i skogarna, som dom är skapade för, och vill nog också att civilisationen läggs ner. Vi lyssnar på dessa böner med våra mystiska, inre öron. 
 
Människoförebilder: Franciskus av Assisi är vårt största mänskliga exempel. Vår orden gillar hans Franciscanerorden, sådan som den var i begynnelsen, på Franciscus tid, fast utan den katolska fundamentalismen som präglade honom. Andra mytiska och icke-mytiska förebilder är Jesus, Robin Hood, Tarzan, Mowgli, Jean Jacques Rousseau, Henry David Thoreau, Guy McPherson och Andris Fågelviskare Hansen.
 
Ordensregler: Vi avger de tre traditionella klosterlöftena: Fattigdom, kyskhet och lydnad. 
 
1) Fattigdom: Vi tar efter Franciskus fattigdomsideal. Eftersom vi försöker 
                      leva i små hyddor, grottor och tält i skogarna kan vi inte äga
                      mer än vi kan bära med oss. Vi lönearbetar heller inte, för vi ser pengar 
                      som något ont, och vi vill  inte att detta onda ska sprida sig. Att betala för
                      någon tjänst är att göra anspråk på att någon ska slava för oss,
                      och vi vill befria alla till ett självförsörjande och                                                            
                       ekologiskt hållbart liv. Vi motsätter oss det moderna löneslaveriet.
                      Vi arbetar istället idéellt, utan lön. I alla fall till största delen.
                      Om vi skulle få en större summa pengar, tillhör dessa de hemlösa
                      och tiggarna i våra storstäder, samt organisationer som Greenpeace
                      eller omställningsrörelsen. 
 
2) Kyskhet:  Vi säljer inte vårt fria liv i skogen mot att få en kvinna/man. Vi är trogen naturen
                    och skogsboendet även om vi skulle finna oss en make. Vi förbjuder inte detta,        
                    men om vi skulle finna någon att leva tillsammans med, får det bli under särbo-
                    förhållanden, om inte mannen/kvinnan flyttar ut i skogen också. 
                    Vi vägrar alstra barn, p.g.a. överbefolkningsproblemet (de flesta i vår
                    civilisation borde avstå från att skaffa barn).
                      
 3) Lydnad:   Vi lyder våra abbotar och abbedissor, djuren, och ingen annan. Vi tar emot deras
                     tysta befallningar längs den inre, mystiska vägen. Vi vet av att se en orangutang i
                     ögonen, vad den vill. Den vill frihet för alla, civilisationens avveckling, åkrarnas
                     återvändo till att bli skogar, det radikala krympandet av antalet människor och det
                     vilda livets comeback. 
 
Sakrament: Vi har bara ett sakrament. Det är att gå barfota, så ofta vi kan, från att frosten har tinat på våren till frosten kommer på hösten, ja även på vintern när det inte är för kallt. Barfotagåendet är vårt heliga umgänge med vår gud, Moder Jord. Det ger oss kontakt med jorden, kontakt med vår gud. Det jordar oss i vår gud. Barfotagåendet är vår viktigaste länk tillbaka till vår guldålder, vårt djuriska förflutna, då vi gick nakna i djungeln. Som naturister, klär vi oss så lite vi kan och så lite vi får lov att klä oss i vår civilisation, och förebådar en utopisk framtid då vi inte behöver skämmas för vår nakenhet.
 
Ordensregeln uppdaterad 29.9.2017

RSS 2.0